View tracker


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker


Jag önskar att jag visste men nu gör jag ju inte det så jag för väll bara ta mitt hopp och kasta mig in i det flummiga, mummliga mörkret och börja leta efter ljuset.
Jag hoppas bara att du är värd det... Jag tror du är värd det...

Likes

Comments

View tracker

Hur vet man egentligen vem nån är? Och när vet man det? Är det efter att man har träffat dem ett par gånger? Efter ett par år? Efter att man sett dem full? Eller är det kanske efter att de har stampat på en hjärt?

Kanske man aldrig egentligen vet? Och om man nu gör det, betyder det verkligen att man kommer att fortsätta med det?

Likes

Comments

Vem skulle villa ha hon tejejen, hon som bara har ont hela tiden, hon som var deprimerad, brukade skada sig själv och försöka svälta sig..? Vem skulle vilja ha hon flickan som var så lätt att hon gick på allt, gjorde allt? Hon som förlovade sig, fick bilder ut skickade och spridda, vem skulle vilja ha henne? Vem skulle vilja ha hon där som förlorade allt när hon var liten?

Varför är det det förflutna som identifierar oss? För då är inte nu och jag är inte vad jag var då, så varför inte se mig som jag är, ta mig som jag är... Istället för att kasta, slänga bort och ignorera mig nu för vad jag inte längre är?

Likes

Comments

Hur behandlar en bra kille sin tjej? För jag kan svära på att det inte är genom att nedverdera henne på de allra viktigaste sätten som går. För inte slår de väll sina tjejers rövar så de blir blå, pratar om dem som om de vore horor och behandlar dem där efter... Inte tar de väll vad de vill när de vill, tjatar tills de får vad de vill, pratar om hur deras tjej måste bete sig i förhållandet och ändå själva låtsas som om de inte självs är i ett när tjejen vänder ryggen till? Inte är det väll så det ska vara? Inte ska man väll gå med oro, ångest och panik på grund av vad ens kille gjort? Det kan inte vara meningen att det ska vara så... Det kan inte!.. Men varför är det så iallafall då?
Jag förstår att jag inte är en ängel och att jag gjort mycket fel i mitt liv... Men förtjänade jag verkligen det här?

Likes

Comments

Guu' vad härligt det är med höst! Man får börja dra på sig myysiga tröjor och krypa ner i soffan med en hel hög med filtar och kuddar och se på sina favorit serier och drick varm oboy eller tee. Hela naturen förvandlas till en varm palett av djuvliga färger.
Hösten är nog min favorit årstid! För allt de som jag just räknade upp är bland det absolut bästa med livet, och min kärlek till hösten är ett starkt bevis för hur mycket jsg verkligen älskar de här sakerna. För det är på hösten det börjar...
För varje år blir det värre och värre och i år har jag redan märkt att det verkligen inte blir bättre. Jag har haft ont i en vecka nu, lite ont hela tiden och ibland fruktansvärt ont. Förr har jag bara haft den värsta smärtan i mina ben och inte konstant ont (vad jag kan minnas iallafall), men i år är det annorlunda... Jag märkte att hösten var här när jag började känna samma smärta i mina armar som jag förr endast haft i mina ben. Smärtan som jag pratar om känns, när den är som värst, som om man skulle pumpa in vatten i benen tills det nästan exploderar samtidigt som benen blir krossade av en bilkross...Jag vet precis vad som det orsakar smärtan, det är kyla eller snarare drag. Däremor så vet jag inte vad det är som gör att jag är så känsligt mot kyla.
För ett par år sedan var jag till läkare med just det här problemet, men det enda de gjorde var att de tog några blodprov (ungefär fem provrör) och när de inte visade någonting så struntade de i det... Men nu, snart, ska jag äntligen få komma till läkare igen! Hoppas bara att de faktist försöker hitta något denhär gången...
Någonting annat som jag har haft problw med, som jag tror hör ihop med det andra, är att jag har haft svårt med att träna då jag får ont fotleder, knän, höft eller rygg så fort jag tex. går i lite snabbare takt, joggar eller springer. Det här var någonting som jag berätrade för min gymnastik lärare i högstadiet, ändå så tvingades jag att vara med till 100%. Det här ledde till att jag hela min högstadietid måste hitta på någon slags annan skada så att jag skulle ha någon möjlighet att vara med. På grund av hur det var i högstadiet så började jag nästan automatiskt att göra likadant när jag kom till lyceumet. Men förra veckan så bestämde jag mig för att försöka berätta hur det var på riktigt till min gymnastiklärare och jag höll på att få en chock när han sa att om det var så så skulle jag absolut inte behöva vara med. Att efter flera års smärta på grund av gymnastiken äntligen få någon som visar att de bryr sig och som vekligen gör något! Tyvärr är jag rädd att min tur inte håller så länge eftersom min gymnastiklärare kommer att gå sjukledigt och inte kommer tillbaks föens efter jul, men men jag får väll bara hoppas på det bästa! :)

Likes

Comments

Måste erkänna att en timmes sovmorgon inte är skönt när den bara håller tills 7.00 och sedan följs av en halv timmes panik och stress för att hinna med bussen. Kan inte med ord beskriva hur gära jag skulle ligga hemma i min säng och snusa och snarka... Nåja sla väll inte klaga, det är ju åtminstone inte måndag... ;)

Likes

Comments

Äntligen, äntligen, äntligeeen är det helg! Efter första veckan i nya skolan välkomnar jag helgen med massor av kärlek. Efter att ha gått 9år i grundskola så är det här verkligen någonting annat! Upp tidigt för att sitta 1,5h på en buss. Sen upp till fem stycken 75min lektioner... Sen hem och äta och dyka ner i ett berg av läxor... Men måste nog säga att torsdagen var jobbigast. Full skoldag utan hål (8-16) följt av en timmes prov skrivande.
Men trotts att det redan är jobbigt och kommer att bli värre så är det helt underbart! Skolan är helt underbart vackert byggd, eleverna mognare och det är endå skönt att få ta helt eget ansvar över sina studier. Men det bästa är nog ändå att det bara är 3år tills jag får gå på karonka, får åka studentsläp och äntligen tagit studenten!

Likes

Comments

Jag ligger och försöker sova när tanken slår mig... Tänk om... Jo, så kan det no... Måst det no vara...
De flesta människor dömer böckerna efter utseendet. Många gör det samma med människor.
De glömmer att höra orden, de ser bara de fina håret. Alla har vi nån gång tyckt att någon har sett otroligt vacker eller snygg ut och troligen också då tänkt den personen vill jag lära känna bättre! Men varför ser vi utsidan först och personligheten sist, när det är den som borde betyda mest?
Vi människor har nog alltid varit väldigt ytliga av oss, även om vi aldrig skulle erkänna det.
Har du någonsin sett en bild av en cancer cell? Om du frågar mig så är de otroligt... Vackra... Det är troligen väldigt tabu att säga så, att något som dödat så många är vackert. Men det är just det som är min poäng. Cancer är motsatsen till människan. Människan har den oviktiga skönheten på utsidan för att visas till alla och den inte alltid så trevliga personligheten gömd för endast få att se. Cancer och andra sidan visar sin personlighet rakt ut, den hemska personligheten som orsakar så många smärta, lidande och hjärtesorg... Men om man ser på själva cancer cellens utseende ser vi att den kan vara minst lika vacker som den människa den lever i.
Vi borde lära oss från cancer, lära oss att bara för att vi ser en sak så betyder det inte att en närmare titt inte kan visa någonting av det helt motsatta...

Likes

Comments

Djupt i mitt hjärta...
Från min innersta själ...
Du är min pappa...
Och jag älskar dig...
Var du än är...

Likes

Comments