1998 föddes jag, på sjukhuset i Kristianstad.
Många tänker nog "vilken fin familjestund", men nope, allt slutade i en stor tragedi.
Man kan tyvärr inte välja familj, vilket är synd, men, min gav mig i alla fall styrka till att kunna stå på egna ben i tidig ålder.

Socialen stod nästan på BB och ville ta mig direkt, men jag fick stanna kvar.
Efter att mina föräldrar kastat ett spädbarn i luften till varandra några gånger osv sattes jag och min biologiska mamma på ett hem, där föräldrar ska lära sig att ta hand om sina barn, men hon lämnade mig ensam där och stack sin väg.
Hon gav upp.
"Blev du av med henne då?" Frågar många, men nej.
Hon fanns kvar i bakgrunden, som ett ont plåster.
Vart skulle socialen göra av mig nu?
En av alla 1000 utredningar börjades och jag placerades hos min mormor med LVU, lagen om vård av unga.
Då var jag 9 månader och jag minns inte mycket av min barndom, inte förrän jag kom upp i 8 - 10 års ålder, men jag vet av det jag läst och det folk berättat för mig, så hade jag det inte lätt då heller.
Många olika män runt mig hela tiden, alkohol i mängder, slag, ja det var en vanlig vardag för mig.
En sak jag speciellt minns av dessa män, är att en av dom försökte dra ner mig ifrån min våningssäng jag hade, sängen stod på 2 ben och jag kämpade för att hålla mig kvar..

Jag fick INTE träffa min mamma själv, men mormor andvände henne som en slags barnvakt, men hur många gånger av dessa blev jag misshandlad? Jo alla.
Men det var inte bara hon, även av mormor, i alla år.
En gång blev jag inputtad i duschen, fick glas kastat efter mig som jag fick stå och trampa på.
Men det var inte alla sår eller blåmärken som skadade mig mest, det var dne hemska psykiskamisshandeln, som än idag pågår.
Ja, jag har ärr på min kropp från olika händelser, men det har läkt, men ärren som har satt sig på min trasig själ kommer aldrig att försvinna, jag kommer alltid att på kämpa med alla trauman.

Det kom in polisanmälningar, folk gjorde anmälningar till socialen, skrev handskrivna brev och gjorde allt i sin makt under flera år för att jag skulle få hjälp, men socialen la ner alltihop, även polisen.
UTAN NÅGON ENS VIDARE KONTROLL?

Hur kan det komma sig att socialen inte tar sådant på allvar?
Tillslut blev ju jag den struliga, för att jag bråkade, jag lyssnade inte, men var det så konstigt?

Flera olika socialtanter genom åren, men ingen valde att prata med mig, ingen gjorde någon närmare undersökning och måste blundat för verkligheten.

När jag blev 13 blev jag flyttad, då hade någon börjat lyssna på mig.
Men då var jag så förstörd så jag visste inte hur en familj fungerade eller hur jag skulle bete mig i en familj.
Det slutade helt enkelt i många olika familjer och jourfamiljer.

"Varför sa inte du något?" , 1 ingen ville lyssna på mig, 2 det var så jag hade levt hela mitt liv, hur skulle jag kunna veta vad som var rätt och fel?
Tillslut så tänker man att det här är nog normalt, eller att det var fel på mig, att jag förtjänade det.
Men ingen förtjänar att leva sådär.

När jag var 16 fick jag hjälp via BUP att hämta ut mina papper ifrån socialen, då träffade jag hon som satt i en högre position när jag var ett "fall" hos dom.
Vi pratar och jag kommer in på sanningen, det hon kläcker ur sig är att "ja egentligen ska du stämma oss", men hur lätt är det att stämma en hel socialförvaltning?
Och vad skulle det göra med min smärta? Hur skulle det kunna hjälpa mig att bli av med mina ärr, som dom var en del i att åstadkomma.

Det värsta med papperna var dock att läsa allt jag hade glömt bort, att läsa hur ens barndom såg ut och hur allvarligt det egentligen var, i alla år från nyfödd till 13, men ändå fick jag ingen hjälp. ​​

Vad hade hänt om jag blev flyttad tidigare? Vem hade jag varit då? Och tänk så hade jag kanske haft en familj då?
Många tankar som kan snurra ibland.

Jag var tvungen att få prata ut om detta, det var ingen stor del, men det var lite, jag orkar inte hålla allt inne längre.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag klarade så fruktansvärt mycket i 19 år, jag kraschade aldrig..
Trots psykiskmisshandel och psykisktortyr, i många år.
Har många gånger undrat varför, men nu har jag kommit på svaret, det var ju för att jag endast kunde lita på mig själv, jag hade ju bara mig själv att stötta mig mot. 🌻

Men nu 19 år senare, har jag kraschat, så himla hårt.
Nu är jag ju inte ensam längre, jag har mitt stöd och jag har min familj
Ångest äter upp mig inifrån, jag är arg, jag är en dålig flickvän och vissa dagar klarar jag inte ens att vistas 100 meter ifrån vårt lägenhetshus innan svåra panikångestattacker kommer som på beställning, vissa dagar får jag panik av att bara vara utan min Mr D.
Vilket såklart gör att jag i dagsläget är sjukskriven, jag vet inte hur länge, jag vet inte vad som händer, jag vet bara att jag behöver ha vårdens hjälp NU, vilket jag kämpar med.
Men vissa dagar känns det omöjligt.

Men tills dess, får jag fortsätta med reikibehandling hos svärfar och njuta av varje sekund av den kärlek och trygghet jag känner ifrån min otroliga sambo, som håller mig säker i varje situation jag går igenom.


Är det någon av er som läser det här som ha testat reiki? Vad är era åsikter?
Kommentera gärna den, om ni har några. 😊

Jag trivs med att skriva av mig här, jag blir lättast av med känslor på det sättet, så det kommer jag fortsätta med.

Är han inte för underbar? Jag är lyckligt lottad.

Likes

Comments

Kärlek, kärlek övervinner allt, sålänge man kämpar. ❣️

Redan för fem år sedan, snart, träffade jag min sambo,
för fem år sedan på tågstationen i lilla lilla Kumla.
Jag följde med Rebekkah & hennes pojkvän för att dom skulle träffa David, det jag inte visste då var hur oerhört mycket den där lilla långhåriga killen med svart hår, byxorna ner till knäna & världens finaste leende, skulle betyda såhär oerhört mycket för mig, att han skulle bli min första största kärlek, min trygghetszon, min hjälte i vardagen & han som fick veta allt om mig, allt ingen annan någonsin hade hört.
Nu i efterhand brukar han skoja om att jag föll ganska hårt för honom första gången jag såg honom, och det är sant, för jag trillade tre gånger framför honom det första jag gjorde, inom loppet på tio minuter.
Usch vad jag skämdes! 😳

En annan sak jag inte heller visste då, var hur lång denna väg med en massa hinder på vägen skulle vara, innan
vi verkligen tog tag i oss, blev ett par på riktigt.
Jag bodde runt Örebro en tid, det var då vi började träffas, vi fortsatte träffas några gånger, han var så himla kär, likadant jag, men sen kom den dagen då jag behövde flytta ner igen...
Allt vändes upp & ner, han var ledsen, jag var ledsen.
Jag blev tillsammans med en kille, han var med en del andra tjejer, men inte ens där släppte vi varandra.
Han hörde alltid av sig, hintade om att han fanns där.
Vi bråkade, tjafsade, grät tillsammans, allt var så svårt.
Hans flickvänner skrev till mig, kallade mig saker osv när dom insåg att jag fanns i hans huvud, när dom egentligen borde varit där.
Vi sårade varandra, vi älskade varandra, men vi lyckades inte lista ut hur vi skulle få det att funka med så många mil emellan.
Såhär höll det på i fyra år.. Jag trodde jag skulle slita av mig håret vissa perioder, gråta ögonen ur mig.

Men för tio månader sedan började vi träffas, träffas ordentligt, allt gick bra, jag var lycklig, vi var lyckliga, lyckligare än någonsin, alla andra hade ju varit för att vi hade känt det aldrig skulle funka mellan oss, men vi slutade aldrig kämpa! Man ska aldrig sluta kämpa för det man verkligen vill ha. 💏
Vi pendlade fram & tillbaks, lovade varandra att minst ses 2 gånger i månaden, vi gick ut med att vi var tillsammans, allt hade klarnat upp! Äntligen!
Vi tog vara på varandra & hade det så bra, 2 månader gick, vi ville inte vara ifrån varandra mer.
Jag lämnade det lilla jag hade kvar i Skåne & flyttade upp till min största kärlek, min hjälte.
Jag fick jobb, vi fick en lägenhet förra månaden & flyttar in den första Februari.
Ingen är lyckligare än jag, jag är så tacksam för denna kille! Han har gett mig så mycket i livet, han ger mig lycka varje dag, han påminmer mig om hur värdefull jag är & han skyddar mig i sin trygga famn såfort något känns läskigt.
Jag älskar honom. ❣️

Alla borde vara lika tacksamma som jag för det dom har.

Han är min mr wright. 💍

Likes

Comments

Jag är 18 år om en vecka,, men min barndom speglar sig fortfarande, ärren som satte sig, visar sig i varje situation jag går eller tar mig igenom.
​Vissa saker fastnar mer än andra, vissa saker vill aldrig försvinna.. 
Jag har fortfarande jätte svårt att visa min kropp för folk, varför? 
Jo för att jag en gång i veckan fick gå till skolsyster när jag gick i femman till sexan och visa upp min kropp, för att hon skulle se hur mycket blåmärken osv jag hade.. 🍀

Jag är uppväxt med en mamma som var alldeles för glad i flaskan,, en mamma vars huvud det slog slint i så många gånger, en mamma som har gett mig så många både fysiska & psykiska ärr.
JAG fick vara mamma till min mamma, JAG fick höra allt hon gjorde, varje gång hon var full eller hon hade betett sig illa på något annat sätt var det mig folk kom till..
Jag var den som fick stryk för att det slog slint i hennes huvud.
Jag är den som nu har problem med knän osv för att hon slog sönder dom.
Jag är den som fick ta hennes skit.
Så ska det aldrig behöva vara.
Ett barn ska få vara barn, ett barn ska inte behöva växa upp för snabbt.

Ni ska få ett exempel på ett av tillfällena jag fick vara mamma till min egen mamma..
När jag gick i 4an så orienterade jag, just vid detta tillfället hade vi träning..
Min telefon ringer och jag svarar, det är min kompis som berättar hur full min mamma var och att hon hade tittat in i hennes fönster, jag slänger kartan jag håller i och springer hem till min mamma. när jag väl kommer innanför möts jag av spritflaskor och bakom där satt min mamma, jätte berusad.
Jag blev så så arg och ledsen att jag slog sönder varje flaska, tom som full,, sedan ledde det ena till det andra.

Det jag vill komma fram till är att inget barn ska behöva växa upp såhär, inget barn ska behöva se det eller ens veta av det. 👏
För jag vet också hur lätt det är att hamna i samma spår. för jag har varit där och när man väl har hittat dom spåren, är det inte bara att vända om, man kan inte bara gå tillbaks till korsningen för att ta det andra hållet, du hamnar i en sumpmark som bara slukar hela dig.
Det tar ett tag att arbeta sig bort från det där felvalda spåret, men man kan, det är jag ett levande bevis på.

Jag vill hjälpa folk som har dessa bekymmer, jag vet att det är svårt, att prata om, att man skäms..
Men jag vill vara den som sitter där, lyssnar på barn/unga med dessa bekymmer och ger dom rådgivning, hjälper dom på vägen, står där som en stöttepelare och visar vad som är rätt och fel.
Jag vill gå ut i klasser eller till andra ställen och berätta mina historier, mitt liv.
För att förklara hur det egentligen kan se ut i en familj.
För att visa att inget är omöjligt. 🌟

Jag vet att min kurator brukar ta upp mina "maskrosbarns historier" när han är ute & pratar i klasser osv,, men varför ska han göra det när jag kan göra det själv?
Nu är jag redo och tillräckligt stark för att kunna hjälpa andra, med det jag själv skulle vilja ha hjälp med genom den perioden.

Det är ett projekt jag tänker satsa på.. 🌹
















Likes

Comments