Header

Spenderar första januari med en tågresa hemåt efter att ha spenderat julen med min far och nyår med min bror. Vilket resulterade i att jag fick se renar såhär i vinterlandet, mycket nöjd människa blev jag då.

Mitt 2017 då? Jag har kollat mycket på helheten dom senaste dagarna. Tänker bli lite seriös nu, hoppas ni inte har något emot det.

Mars 2017 övningskörde jag. Var påväg till sjukhuset för att fixa ett papper till transportstyrelsen. Jag for ner i diket. Nu vart det inte så farligt, jag klarade mig med skadad nacke och vänsterarm. Men just den dagen fick mig att tro att jag aldrig skulle kunna ha körkort. Än idag är jag rädd för den vägen under vintertid för jag vill inte vara med om det igen.
Men all that aside så tog jag faktiskt mitt körkort, i September. Och jag har kört nästan dagligen sen dess.

2017 för mig var ändå en resa downhill, jag har nog inte mått såhär dåligt sen jag gick i skolan. Men jag har även inte haft samma stöd som jag haft under 2017. Med folk som konstant påminde mig om att jag dög, visade mig vägen när jag var lite vilse. 2017 kunde ha varit bättre, ja. Men ärligt så hade jag nog inte tagit tillbaka något om jag kunde det. Jag har kommit närmare personer som betyder allt för mig, jag har växt som person och insett mitt värde. Men viktigast av allt så har jag lärt mig att allting är temporärt. Även fast det inte känns som det, även om det kan ta år så är det temporärt.

Med detta inlägg så välkomnar jag 2018’s hinder och motgångar, för ärligt så kan det inte bli värre nu.

Likes

Comments