View tracker

För mig är kärlek inte bara en splittrad känsla mellan två personer, det är så mycket mer. Kärlek för mig är när man insett att man inte behöver mer än de där små och kanske ibland osynliga, men ändå så betydelsefulla och vackra sakerna som finns på denna planet. Som när man ligger i sin säng mitt i natten och lyssnar på farfars gamla LP-skivor. Som när man ser en ung flicka sitta på en parkbänk och läsa ur en bok som är skriven av hennes favoritförfattare. Som när man vaknar upp på morgonen och ser att pojken man tycker om fortfarande ligger bredvid och sover, med strumporna på. Som när man stannar upp och studerar omgivningen,och inser hur vacker världen faktiskt är. Och som när jag vet att jag har lyckats glädja en annan människa. Alla de där små sakernasom får mig att le i hemlighet, som får mitt hjärta att explodera lite i smyg.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag dör i natt. Jag är helt säker. Här på bron. Nu. För varje sekund som passerar verkligheten så dör en liten del av mig. Ett organ i taget. Det liksom bara skrynklas ihop, som en pappersboll. Det gör så fruktansvärt ont att det måste vara såhär det känns att försvinna. Det är annorlunda den här gången. Det har aldrig varit såhär tungt att andas. Tårarna har aldrig runnit såhär fort ner för mina kinder innan. Och det är inte ens sorgligt längre, det är bara tröttsamt, den här sjukdomen har plågat mig alldeles för länge. I sju. Varje gång jag har blivit botad kommer det ett nytt virus och sätter sig fast under huden på mig. Och kanske att det bara är lite vackert. Lite i alla fall. Om man blundar och bara läser en fjärdedel av min historia.

Det började med han och kanske att det var två till.. Men du var värst. Du gjorde inte bara så att det gjorde så förbannat ont. Du gjorde så att jag aldrig kan känna någonting igen. Tom och lika jävla död som en sten. Grå och färglös. Det brukade glittra om mig, Nästan så att jag liknade ett fyrverkeri. Men här ligger jag på en bro i en liten håla och håller på att dö och du bryr dig inte ens. Du är på fest och hånglar med henne. Med sönderrökta lungor, blått hår och berusad av mousserande vin så ligger jag här. Och liksom smälter bort.


Likes

Comments

View tracker


När man sover med D i en 1.20 säng sover man inte mycket. Man vaknar antingen av att man ligger ändå ute på nattduksbordet eller så får man en armbåge hårt över näsroten. Så en större säng behövs införskaffas. Väldigt snart. Jag har tröttnat på att sova på soffan varannan natt. Kosta vad det vill, jag ska ha en beige kontinentalsäng, med knappar på sänggaveln. Tänkte först om jag skulle göra en egen sänggavel, men vi får se. De är så fina att jag dör.


​bild: google, hemnet 

Likes

Comments

Runt pelarbord med klädda stolar är precis vad jag vill ha i mitt matsalsrum. Trots att jag har en etta så har jag ett stort matrum innan man kommer in i köket. Har hittat mig ett bord på secondhand och köpt fyra vita stolar på blocket, men jag måste nog klä om stolarna först innan jag är helt nöjd. Här är min inspiration.

Likes

Comments

"Vad vill du bli när du bli stor?"

När jag var en liten flicka drömde jag om att bli hårfrisörska. Det började när jag insåg nöjet med att klippa sönder håret på alla mina dockor. Men drömmen sprack inte långt därefter när jag fick svåra handexsem och min mamma förklarade gång på gång för mig att jag inte skulle klara av alla kemikalier. Efter det var jag helt hundra på att jag ville bli polis då jag nördade alla deckarböcker och amerikanska FBI-serier man kan hitta. Under mellanstadiet satt vi alltid bakom någon buske och spionerade. Det roliga var att vi kunde få vartenda människa som passerade till att verka misstänkt. Även om jag inte ville inse det, så är jag nog för blyg och försiktig för att kunna bli en bra polis. Det var då jag kom på tanken att jag istället skulle bli den där som skriver ner alla spännande mordhistorier. Deckarförfattare. Och hade jag fortsatt på min novell Frostbarnet ​så hade jag kanske haft en färdig bok. Men någonstans på vägen försvann all min fantasi och någon bok har jag inte skrivit. Än. På gymnasiet var jag mer förvirrad än någonsin. Ambulansförare. Arkeolog. Bokförläggare. Egenföretagare. Inredningsdesigner. Svenskalärare. Psykolog. Journalist. Konstnär. Pilot. Barnmorska. Listan var säkert nitton A4 lång. Jag insåg senare att tellus, den här märkliga runda planet som vi vandrar runt på, intresserar mig väldigt mycket. Jag studerade några kurser i kemi och biologi och till hösten ska jag läsa till biomedicinsk analytiker.

Men drömmen om att få skriva finns fortfarande kvar


​Bild: tumblr 

Likes

Comments

Jag drömmer mig bort till mitt framtida slott. På min paradisö. Långt härifrån. Bortanför horisonten. Där ska jag bo. Där allt det vackra inte är bortglömt och inga lögner täcker marken. Där kärleken fortfarande betyder något och jag inte längre är beroende av att få bekräftelse. Jag lever mitt eget liv och inte utefter andras viljor. Jag är lycklig och jag vet vad det är som betyder något. Vad som gör mig glad. I mitt vardagsrum ska jag pryda mina väggar med vackra och gamla böcker. Där ska de allafå sin speciella plats. I mina stora vita fönster ska jag sitta hela dagarna och läsa underbara, vackra kärlekshistorier och om nätterna ska jag sitta och röka och lyssna på fin musik.
 
 
 
 
 
 
 
 

Likes

Comments

Rökt upp den sista cigaretten. Sitter i sängen och lyssnar på din musik. Eller kanske var det vår musik. Våra minnen. Läser igenom alla smsen en gång till. Men inget har förändrats och alla bokstäverna står på samma plats som innan. Jag ville lära känna dig. På riktigt den här gången. Och jag ljög inte när jag sa att jag tyckte om dig. Jag menade vartenda ord, även om jag visade motsattsen. Men jag är sån. Vet inte varför. Orkar inte analysera mig själv längre för det leder ingenstans. Jag är bara så trasig. Så ensam. Så förvirrad. Så sårad. Kan inte förklara det på något annat sätt.

Men jag tyckte om dig. Och jag saknar dig. Dina ord fick mina läppar att le och mitt hjärta att må bra. Ensamheten försvann när du höll om mig. Tanken på att du kanske saknade mig, kanske tyckte om mig, kanske ville bli seriös med mig. Det var en bra tanke och jag behövde höra allting som du sa. Jag har en vana att bli beroende av saker och du var min nya drog. Du fick mig att utsöndra endorfin och känna det där pirrande irriterande lyckoruset varje gång vi sågs. Ja, allting var egentligen helt underbart. Men sen kom känslorna ifatt mig och då ville jag inte mer. Ville inte känna något. Ville inte vara beroende av någon. Ville inte låta mig älska någon så mycket att jag inte kan leva utan personen. Eller så ville jag bara inte bli sårad igen. 

Jag ångrar ibland att jag påbörjade allting från första början. För det gör så ont. Så fruktansvärt jävla ont att det inte är du och jag längre. Även om det var mitt fel. Och nu finns du bara på varenda sida i min dagbok. Och över ett nummer i min kontaktlsta på mobilen. 

Likes

Comments

Sitter och fantiserar om min drömkropp. Om hur jag ska nå dit. Detta är perfektion för mig, men jag vet nu att allting inte handlar om perfektion. Det ordet existerar egentligen inte. Jag hatar det lika mycket som jag älskar det. Men som sagt, jag kan inte ungå att drömma ibland. Man måste ju få drömma, även om jag vet att detta inte gör mig lyckligare. Trots det kommer jag nog alltid tänka, "jag skulle vara lyckligare om jag gick ner sju kilo". Den tanken verkar aldrig försvinna. Kommer nog alltid vara lite ätstörd. 

Men nu gör jag det på ett hälsosamt sätt. Jag tränar fyra gånger i veckan och äter nyttig. Unnar mig ibland, för det måste man. Annars blir livet så tråkigt. Nu har jag en normal kropp. Kanske lite smalare än alla andra. För det vill jag vara. Vill alltid vara lite smalare än alla andra. Jag äter tre-fyra gånger om dagen, dock väldigt lite pasta, potatis osv. Men jag älskar bröd. Finns ingen större brödälskare än jag. Och jag unnar mig bröd också. Rostade mackor med smält smör, skinka och citronpeppar. 

Jag äter och jag är lycklig. Det är väl så det ska vara. Nu blir det gymmet. Se fram emot det. 

 

Likes

Comments

Vikt. Mat. Vågen. Ångest. Kilon. Illamående. Tårar. Självmordstankar.

Det började någon gång i början av september tvåtusenelva. Hösten hade precis gjort oss sällskap och man kunde inte längre springa omkring i fladdriga kjolar med sina nakna fräkniga ben. Eklöven hade börjat ändra färg, så där vackert. Till alla regnbågens färger. Vi hade nästan precis kommit tillbaka från sommarlovet och påbörjat vårt sista år på gymnasiet. Jag var exalterad. Det här skulle bli det bästa året av dem alla. Vi skulle skratta oss fulla, dricka alkohol i smyg under historielektionerna, inte bry oss lika mycket om att sitta hemma och plugga om kvällarna, vi fick ta det som det kom. Det viktigaste var att vi spenderade det sista året tillsammans, för sen skulle det dröja flera år innan vi träffades igen. Vi var så lyckliga över att vi snart skulle slippa pressen och skrivkrampen efter de sjuhundraelva prov som vi hade skrivit under en och samma vecka. Alla var exalterade när vi pratade om vilka som skulle bo tillsammans på kryssningen, vilken färg man skulle ha på innertyget i studentmössan och vilken låt vi skulle springa ut till på den där speciella dagen som vi alla väntade på. Varje dag.

Och mitt all denna euforiska atmosfär så behövdes det bara en mening för att min sjukdom skulle bryta ut. Jag minns hela ögonblicket. Jag hade varit i en annan stad tillsammans med några vänner och vi hade spenderat många hundralappar på kläder, skor och fika. Det var en bra dag och jag var lycklig. När jag kom hem visade jag glatt upp mina nyinvesterade kläder för min mamma. Som jag alltid gör. Och mitt i högen låg ett par mörka slitna jeans som jag hade köpt på rean, i en affär jag inte minns namnet på. Lycklig som jag var gick jag in på mitt um och jag la dem överst på jeanshyllan bland mina andra favoriter. Men hyllan var ganska tom eftersom jag dagen innan hade rensat garderoben. Och nu hade jag en hel ullaredskasse full med jeans som var för små. Som jag skulle skänka bort.

Mamma knackar lite försiktigt på dörren trots att den är öppen. Och snart kommer orden som skulle förstöra allt. Jag vet att mamma inte menade något illa med det hon sa, och jag vet inte heller varför jag tog åt mig så mycket. Det var inte hennes fel att jag slutade äta, men det var det som påbörjade det hela. Det var ändå bara en tidsfråga. Hon gick fram och ställde sig bredvid mig. Så nära att hon bara hade behövt viska ut orden.

-          Nu har vi samma storlek du och jag. Nu har du blivit lika tjock som mig, sa hon med ett leende på läpparna och smekte mig längst med armen. Om hon visste då hur den meningen fick mina tankar att börja vrida på saker och ting, då hade hon inte skrattat.

På kvällen när jag hade gått och lagt mig, plågades jag av mina egna tankar. Det var kaos i mitt huvud. Var jag verkligen tjock? Det var ju det ordet hon hade använt. Jag lämnade sängen och ställde mig framför spegeln. Klädd i endast bh och trosor. Det var sant. Jag var tjock. Fettet hängde över troskanten och mina lår gick ihop. Där fanns inget mellanrum alls. Mina kindben som hade varit så tydliga när jag var mindre, de var borta. Istället bar jag runt på två fettknölar i ansiktet. Varför hade hon inte sagt någonting tidigare? Hur länge hade jag gått runt såhär? Hon borde skämmas över mig. Jag måste bli av med det där fettet.

Efter det gick jag fram till kassen där jag så fint hade vikt ihop mina alldeles för små jeans. Jag kollade på den länge. Sparkade lite på den med foten, kanske för att redan då hade ilskan börjat växa i mig. Tillslut plockade jag upp dem. En efter en. Och jag granskade dem noga. De var alla i storlek 25-26 och de var smala. De var så fina. Varför skulle jag vilja kasta bort de här? Jag bestämde att om två månader skulle mina äckliga ben passa perfekt i dessa jeans. Lika fint som de var hopvikta i kassen, lika fint vek jag ihop dem och la tillbaka dem i hyllan. Med ett litet leende på läpparna gick jag tillbaka till sängen och började redan räkna ner dagarna till jag skulle bli smal igen.  

Likes

Comments

ett
 
Det här gör mig upprörd. En femtonårig flicka som blivit våldtagen av sex invandrarpojkar. Av tingsrätten dömdes pojkar för grov våldtäkt, men i hovsrätten friades de på grund av att flickan inte ansågs vara i ett "hjälplöst tillstånd". Hon blev ifråntagen sin mobil, sina kläder och de turades om att ha samlag med henne i ett låst mörkt rum. Flickan uppger att hon sagt nej, men enligt hovsrätten räcker inte det. Hon hade kunnat göra motstånd säger de, men klart som fan att flickan var rädd för att det skulle bli värre ifall hon försökte ta sig där ifrån. Borde det inte räcka med ett nej? 
 
 
 
 
 
två
 
Veronica Maggios nya skiva, handen i fickan fast jag bryr mig. Bara titeln får mig att känna något. Och jag måste ärligt säga att jag inte har gillat henne så mycket innan, men just nu vill jag inte spela något annat. Hennes låtar går på repeat dygnet runt, till och med på jobbet. Hennes texter. Älskar hennes texter. De får mig att andas häftigt. Att påminnas om honom. Om våra minnen. Om hur bra allting kunde varit. Om att uppskatta saker. Om ensamheten. Om att vara kär och förvirrad. Låten jag har svårast att släppa är:
 
 

 

 

tre


500 days of summer. En film om kärlek, men inte den vi är vana vid att se på film. Detta är verkligheten. Detta är en olycklig kärlekshistioria som de flesta känner igen sig i. En pojke möter en flicka. Pojken blir kär, men det blir inte flickan. Tillbakablickar utan kronologisk ordning skildrar deras 250 dagar tillsammans, och de 250 dagar som Tom genomlider efter att hon har lämnat honom. Den är rolig och romantisk, men framförallt den gör så förbannat ont.

 

http://www.swefilmer.com/500-days-of-summer-2009/500-days-of-summer-2009-video_c6eb823f7.html

 

Likes

Comments