View tracker

​När livet ger en citroner.. Gör man en konstig min och går sedan vidare - citroner är ju trots allt jäkligt sura. Dessutom har jag inget bra recept på lemonad. Finns ju färdigt på flaska att köpa i butik så jag känner att det är onödigt att samla recept på något man sällan kommer ha användning för.

Jag står i ett av vuxenlivets stora klurigheter. Jag har lämnat mitt hem och gått ifrån min trygghet - min sambo. För tillfället är jag inhyst hos päronen, delar rum och säng med lillebror på 13 år som gillar det faktum att syrran är hemma men som hatar att jag sprider saker i hans tonårslya. Men för det mesta lever jag i Lagerhauspåsar. Kläder och övrigt trams man behöver i vardagen ligger i dessa påsar och unknar. Och jag ställer mig frågan ungefär 20 gånger om dagen; hur länge ska det vara såhär? När får jag hänga av mig min hatt och parkera mina skor?

Men vardagen flyter på. Jag sover, går till jobbet, äter när jag har lust - vilket jag inte har alltför ofta, sover lite till, jobbar lite till och sen lyckas jag väl klämma in ett och annat nöje lite här och lite där. Men annars lever jag i svart och i vitt, en gråskala som aldrig verkar ta slut. 
Med ljus och med lykta söker jag efter någonstans att bosätta mig, hos föräldrarna kan jag inte stanna. Knappt tillfälligt. Jag har flyttat hemifrån av en anledning, jag har ett behov av att stå på mina egna ben. Det behovet har satt krokben på mig och jag ligger nu med ansiktet i backen och väntar på bättre tider. Flytta hem igen? Nej, jag måste få bo i mitt egna, skapa mina egna rutiner, planera mina egna måltider och allt vad det innebär att bo själv. Nej, just nu känner jag mig tafatt och handfallen.

Antidepressiva. Sa läkaren att jag behövde när jag va där och sökte hjälp för lite drygt två månader sedan. Va? Jag är inte deprimerad, jag har bara svår ångest som jag inte kan hantera på egen hand, så vad är detta? Aja, bet i det sura och tog emot den hjälp jag blev erbjuden. Men när jag känner att jag mår som bäst är jag mer än tacksam. Tacksam för hjälpen jag fått och för mig själv - som tog telefonluren i handen och slog numret till vårdcentralen, en förmiddag i slutet av maj.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra; hur länge ska det vara såhär? Hur länge ska jag må dåligt? När får jag känna att jag mår riktigt bra? 
Ångest, som sagt var. Men jag klagar inte, det hade kunnat vara mycket värre! 

En annan "stor" fråga jag har funderat över på sista tiden är; Hur många löv måste falla innan man inser att det är höst? Och vad menar jag med det? Jo, hur mycket negativt måste man behöva utstå innan man inser att livet inte alltid bjuder på citroner..? Jag har fått veta, den hårda vägen, att livet bjuder på både giftek och citroner - om vart annat. Men vad ska man göra? Som sagt, det är bara att bita i det sura och gå vidare! Men, samtidigt finns det många därute som behöver ta åt sig och tänka ett varv extra på detta. 
Man ska njuta så länge man har det bra, man vet inte när det blir lika bra nästa gång!

Nej, jag är inte bara negativ. Men det är svårt att hålla huvudet högt och dra på smilbanden när "allt" dalar på samma gång. Innerst inne vill jag bara dö - eller rättare sagt försvinna för en stund så jag slipper tänka på en massa saker hela tiden, men mitt skal och den bubbla jag lever i vill att jag ska fortsätta kriga. Själen jag en gång hade har tagit semester för resten av 2016.

Aja, nu fortsätter mitt nattpass. Imorgon väntar en ny dag med nya andetag. 
God morgon, god middag och god natt - Where ever you are!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker