Jennys vardag, Ninjas vardag, Planen

...så lyder Ninjas diagnos. Den är dyster. Att säga något annat vore att ljuga. Rehabiliteringen är lång, minst ett år, och det är inte säkert att hon någonsin kommer att bli ridbar igen. Min älskade tjej som älskar att jobba, ju mer desto bättre. Hur blev det såhär? Jag har rannsakat mig själv så många gånger. Allt vi gjort, varenda steg vi tagit. Egentligen så spelar det ju ingen roll hur skadan uppstått. Det förändrar ingenting nu. Det känns bara så orättvist och jag vill någonstans ha en förklaring. Det skulle nog göra det lite lättare att acceptera.

Det känns lite som att jag gått in i en vägg ännu en gång. Ingenting känns liksom roligt längre. Det är inte ens ett år sedan jag tog bort Corina. En helt fantastisk häst jag inte ens fick äga ett halvår. Och nu är Ninja allvarligt skadad med en dyster framtidsprognos. Allt jag vill är att få träna och utvecklas som ryttare igen. Jag har aldrig tagit mina ambitioner och mål på allvar innan riktigt. Tänkt att det inte är någon idé. Jag är ändå inte bra nog. Jag ska väl inte ens ha en häst. Kan jag tillräckligt? Samtidigt så fullkomligt älskar jag livet som hästägare. Jag är som allra lyckligast i stallet. Jag har inget problem med tidiga mornar, att få skit under naglarna, att lägga alla mina besparingar på hästens välmående, jag frågar mer än gärna om hjälp och jag spenderar allra helst de flesta av dygnets timmar i stallet om jag fick välja.

Mitt i all sorg har en ny plan börjat ta form i huvudet. Plan B. Jag antar att det är någon form av överlevnadsstrategi jag har för att inte gräva ner mig helt. Plan B stavas F Ö L. Om hästägandet känts som en risk så har föl känts absolut dödsdömt. Logiken i "jag klarar inte att hålla två hästar friska, jamen då ordnar mig en tredje"! Jag är fullkomligt livrädd för att betäcka Ninja. Tänk på alla risker! Samtidigt så lovade jag mig själv när jag köpte henne att det skulle bli ett föl. Någonting att ha efter Ninja som är en del av henne. Jag hann inte betäcka Corina, då måste jag fasen våga nu! Kanske, kanske var det just det här som krävdes för att jag skulle våga? Jag försöker ändå tillslut (i detta fall efter tre ”sjukdagar” från jobbet spenderande med att ligga i soffan och kolla på Elmiadressyr) alltid intala mig att allt händer av en anledning. Så känner jag väl någonstans också att jag inte har så mycket att förlora längre. Finns det en chans att Ninja ska få ett långt och värdigt hästliv så tänker jag ta den. Om det är som ridhäst eller mammahäst spelar egentligen mindre roll.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jennys vardag, Ninjas vardag

I måndags, den 16 oktober, hade Ninja tid på hästkliniken på SLU (Ultuna) i Uppsala för magnetröntgen. Mamma kom till mig i Norrköping redan dagen innan och sov hos mig. Hon tog ledigt för att följa med oss och kanske framförallt för att stötta mig. Världens bästa mamma. 3.20 ringde klockan, 3.30 åkte vi hemifrån till stallet och 4.08 åkte vi från stallplan med Ninja i släpet. 8.15 hade vi tid på SLU och vi hade beräknat bra. 7.52 var vi framme och då hade vi haft tid för två kisspauser och ett stopp för att köpa kaffe.

På bilddiagnostiska avdelningen på SLU var det mysigt men ändå under sterila former om ni förstår vad jag menar? Stora rymliga boxar och varje häst hade en egen liten whiteboardtavla med hästens namn och personalen hade tagit sig tid att måla blommor på varje tavla. Ansträngt sig. Det kändes bra. Fint, grönt hö fanns framlagt till varje häst och Ninja åt direkt. Hon varken äter eller dricker i transporten så hon var nog hungrig, stackarn. Det kändes som att vi lämnade henne i mycket goda händer så sen var det bara att plocka av släpet och roa sig på annat håll. Vid fyratiden kunde vi räkna med att de skulle vara klara och inne på röntgen råder besöksförbud så något annat alternativ fanns inte riktigt.

Vi insåg snart att vi hade glömt låset till släpet. Som tur är öppnar biltema tidigt så vi fick införskaffa oss ett nytt lås. När släpet var i tryggt förvar och ordentligt låst åkte vi och sov. Vi parkerade på Ikeas parkering. Jag kröp ihop i baksätet och mamma satt på passagerarsidan. Jag trodde aldrig att jag skulle somna men nästa gång jag kollade på klockan hade det gått en timme och solen började lysa in och göra det riktigt varmt i bilen. Dags för brunch klockan halv elva på Ikea!

Vi spenderade dagen där på Ikea och i Uppsala centrum. Vi strosade runt, fikade och hade det så mysigt man bara kan ha när ens bästa vän är på magnetröntgen i flera timmar. Vädret svek oss då inte! Strålande sol och nästan lite ordentlig sensommarvärme.

Kl 15 ringde de och sa att Ninja var redo att åka hem. Allt hade gått bra och hon hade skött sig galant! Min tappra tjej. Att lasta var iiiinga problem. Ninjas boxgranne hade precis åkt när vi kom och Ninja själv hade fått nog av att vara själv på det här konstiga stället. Hon dansade på stället när jag skulle sätta på transportskydden och mamma hade fullt sjå att hålla henne.

Halv tio steg jag innanför dörren till lägenheten hemma i Norrköping igen. Vilken pers! Jag var helt slut men ändå så otroligt tacksam, nästan sentimental, över alla människor som hjälper mig och Ninja och som bryr sig. Som lånar ut dragbilar och släp, som täcker upp på jobb och ordnar i stallet, som skriver och frågar hur det går under dagen. Framförallt är jag tacksam för min mamma. Utan att tveka tar hon ut en semesterdag för att kunna följa med oss och hjälpa till. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan henne. Så, så tacksam verkligen!

Fem arbetsdagar tar det att få besked. Då har SLU:s experter läst av de ca 170 röntgenbilderna och pratat med min veterinär. De fem arbetsdagarna har passerat imorgon. Jag börjar bli ordentligt nervös. Jag orkar inte riktigt tänka på det där samtalet samtidigt som det är allt jag kan tänka på. Med min otur så känns det som att det inte kan vara något annat än ett dåligt besked. Samtidigt så hoppas jag så innerligt att jag har fel. Kan det inte vara nog med hemska prognoser nu? Om inte för min skull så för Ninjas.

Likes

Comments

Ninjas vardag, Tankar, Jennys vardag

Jag ber om ursäkt för min inte så muntra ton i förra inlägget. Man kan väl säga att jag hade anledning att vara pessimistisk. Bölden är tyvärr inte bättre och Ninja är fortfarande ca 3 grader halt i trav. I tisdags ringde jag min veterinär eftersom att bölden varit helt oförändrad i den dryga vecka som Ninja då haft den. Vi kom fram till att magnetröntgen nog är det bästa för Ninja för att fastställa vad tusan det är som är fel med min älskade häst. Frågan är ju egentligen vad som kom först, hönan eller ägget? Var hovledsinflammationen egentligen en orsak av något annat fel inne i hoven? Missade vi något från början och har behandlat hovleden fyra gånger rentav i onödan? Var hovleden största problemet men inte hela historien till hältan och det är därför Ninja inte svarat önskvärt på behandling?

Efter vårt samtal var jag väldigt uppgiven. Det är mycket som ska ordnas och kollas upp innan Ninja och jag kan packa och dra på en liten dagsutflykt för magnetröntgen. Jag är också så trött på att inte veta vad som är fel och gå och oroa mig. Känns som att jag inte gör något annat. Att slå på stora trumman och åka till en av Sveriges största hästkliniker och lägga en massa pengar på att hitta vad som är fel, måste ju betyda att något är allvarligt fel.. Eller? Kanske betyder det "bara" att vi äntligen kan få ett ordentligt svar? Jag hoppas verkligen det.

Dagarna efter att vi hade bestämt att det skulle bli magnetröntgen ringde jag försäkringsbolaget och insåg att självriskperioden löper ut 3 november. Vi har alltså lite mer tid på oss än jag tidigare trott innan jag får betala en ny självrisk. Försäkringen täcker max 50% och/eller 5 000 kr av kostnaden för magnetröntgen. Det finns två kliniker inom vår region har magnetröntgen: Mälarens hästklinik mellan Stockholm och Uppsala och Univeristetsdjursjukhuset (SLU) i Uppsala. Kostnadsmässigt skiljer sig de två inte så mycket åt. Det som till slut gjorde att jag valde SLU var inte att det kostade 14 000 kr istället för 15 000 kr som på Mälarkliniken. Nej, istället är det faktumet att det inte är vinstdrivande på samma sätt som gör att jag väljer det. Då jag helt saknar någon i min bekantskapskrets som gjort en magnetröntgen på häst fick mitt val av klinik istället avgöras av min magkänsla och research av kliniken. SLU går inte ut med att de har flashiga proffs i Europa som läser av deras bilder, istället har SLU en egen bilddiagnostisk avdelning med egna proffs inom området (trots detta väljer Mälarkliniken att skicka sina bilder till Europa för analys, trots att det finns svenska proffs knappt 2 mil bort på SLU). Mälarkliniken har också börjat utöka (inte riktigt i stil med Evidensia ännu men vem vet vad framtiden visar) till fler och fler kliniker runt om i Sverige och även fast jag mestadels hört gott om dem så fick det ändå bli SLU till sist. Försöker inbilla mig att det är bra att värna om universitetsdjursjukhusen och våra svenska veterinärutbildningar med vilken man, åtminstone indirekt, bör göra om man åker dit och betalar flera tusentals kronor.

Hur som helst, i torsdags mailade min veterinär remissen till SLU så nu är det bara att vänta på en tid. Min logistikådra har gått på högvarv hela veckan! Jag har lyckats låna en kompis (tack snälla Carro) ettåriga enhästars Fautras-släp som jag får dra på B-körkort trots svärföräldrarnas gigantiska SUV och att Ninja väger närmre 650 kg. Jag har pratat med jobbet om semester med kort varsel, med mamma som jag ska hämta upp på vägen till Uppsala och som i sin tur förvarnat sitt jobb om semester med kort varsel samt med min hovslagare som kommer ut på tisdag. Vi har kommit överens om att ta av Ninja alla skor så länge. Hon rids ändå inte nu och vid magnetröntgen ska benparet vars ben ska magnetröntgas vara skofritt då det annars kan störa röntgen. Jag är helt slut och ska spendera återstående del av helgen med en låååång dusch och att åka och se på två stallkompisars dressyrträning.

En liten tröst i det hela är att Ninja verkar relativt obrydd om alla planer som skapas runt omkring henne. Hon trivs bra med livet som sällskapsdam åt sina två killar och att ha koll på allt som sker på gården. Min fina tjej!

Likes

Comments

Ninjas vardag

Aktuell status:

Idag var vi på återbesök för att bli friskförklarade. Sedan fem veckor tillbaka har det varit planen och till för tre dagar sen har det faktiskt inte känts helt som en omöjlighet. Så kom bölden. Den lilla, gulliga, ljumna bölden som en gåva från ovan. Tror ni inte att den är på samma ben som hovledsinflammationen? Svaret är ja. Tror ni inte att det är det enda ben som hon någonsin skadat och fortsätter att skada sig på? Svaret är ja där med.

Det enda positiva i kråksången är att det förmodligen "bara" är en hovböld som kommer att spricka av sig själv till slut. Det hade ju kunnat vara något betydligt värre (om det nu är hovböld, jag har en förmåga att tänka godnatt direkt när det kommer till åkommor på häst). Hoven är både röntgad (igen, fortfarande ingen hovbensfraktur, artros eller något annat smaskigt) och ultraljudad och so help me god, låt det få vara nog såhär nu!

Vid nästa återbesök (som enligt försäkringens självriskperiod bör vara inom 35 dagar för att kosta så lite som möjligt) månne hon bara vara bra då!? Kan det inte bara få vara bra någon gång? Hur mycket otur kan man ha? Varför är inte mitt största intresse schack? Såååå många frågor utan svar fortfarande!

Likes

Comments

Ninjas vardag

Jag ligger lite efter i uppdateringen här. Jag hade gjort ett långt inlägg för en dryg vecka sedan och skulle lägga upp lite videoklipp på några stretchövningar som vi gör regelbundet efter rekommendation av vår equiterapeut. Men av någon anledning har nouw slutat med att man kan lägga upp videos direkt i inlägget? Numera måste det gå genom exempelvis YouTube där man först måste ladda upp klippet. Så dåligt! Jag tröttnade därför och så blev det inget av någonting istället.

En sak som jag gärna berättar om är dock Ninjas besök hos, enligt min mening, Sveriges främsta hästtandläkare Torbjörn Lundström. Torbjörn har snart 30 års erfarenhet och har stor kunskap kring ALLT som rör hästens mun. Till exempel är han väldigt kunnig på bettrelaterade skador.

Småtrött Ninja innan resan hem igen


Ninja har karies i en tand sedan länge. Torbjörn undersökte Ninjas mun och kunde snabbt konstatera att kariesen avstannat och slitits bort med tiden. Till skillnad från människor så växer hästars tänder nästan hela livet. Kan man bara få kariesen att avstanna, kommer den förmodligen att slitas bort med tiden om den uppstått när hästen är relativt ung. Så skönt! Torbjörn tyckte dessutom att Ninja var fin i munnen för sin ålder och tyckte inte att vi behövde komma tillbaka förrän om 1,5 -2 år om inget särskilt uppstår.

Djurtandvårdskliniken där Torbjörn jobbar ligger en bit utanför Söderköping och är därför väldigt nära oss! Yay! De är lite dyrare än vad det brukar vara att kolla tänder på en vanlig klinik av en vanlig veterinär. Dock är kliniken alltid väldigt lugn då de nästan alltid bara har en patient i taget samt att man får med både bilder och utlåtande från Torbjörn. Så finns ju Torbjörn där och bara det gör det värt de där extra kronorna om du frågar mig!

Likes

Comments

Ninjas vardag, Planen

Sitter i detta nu och är så sjukt imponerad av hur Sverige presterar i EM! Ska det bli medalj i allt innan EM-sagan är slut? En kan ju drömma! Även om jag aldrig någonsin själv drömt om att tävla på elitnivå så kan jag inte hjälpa att bli fascinerad över hur de lyckas? I det långa loppet alltså. Hur lyckas man matcha hästarna rätt och få dem tillräckligt hållbara för att år på år prestera på absolut toppnivå? Jens Fredricson ska tydligen säga ibland att: "du ska förstöra tre-fyra hästar innan du blir en bra ryttare". Det är ju hemskt provocerande och sorgligt även om det säkert ibland ligger en hel del sanning i det. Särskilt är det ångestframkallande för en annan som är inne på sin andra långtidsskadade häst... Huvaligen, nog om det!

Igår hade Ninja och jag glädjen att välkomna en ny medlem till Ninjas team. Två nya på en vecka, det är inte illa pinkat det! Given till teamet är nu equiterapeut Linda Söderberg Fång. Jag har bara hört gott om henne och varken jag eller Ninja blev besvikna! Linda är väldigt förtroendeingivande, lugn, noggrann och professionell. Linda vill först se hästen i rörelse för att kunna hitta eventuella rörelsestörningar. Eftersom att Ninja inte är friskförklarad ännu hoppade vi dock över den punkten denna gång. Linda började istället med att känna igenom Ninja. Hon hittade spänningar i muskulaturen på länden, bogen och nacken och framförallt på vänster sida. Vissa trodde Linda var nyare i och med skadan och vissa trodde hon uppkommit långt innan min tid. Linda visade mig olika ställen som jag själv kan stretcha och massera Ninja på. Gärna så ofta som varannan dag. Hon var inte orolig för några av de spänningar som hon hittade då alla släppte efter lite, mer eller mindre, kärlek från Lindas händer eller hennes lasermakapär!

Linda jobbar deltid på Mälarens hästklinik och har tidigare haft ett samarbete med min klinik i Norrköping. Därför kunde hon även rekommendera en behandlingsplan om Ninja inte skulle bli friskförklarad vid nästa återbesök som jag tyckte lät vettig och har tänkt på själv. Blir hon dock friskförklarad (håller alla mina tummar och tår här) rekommenderade Linda ett återbesök om tre månader när jag förhoppningsvis kommit igång och rider lite för att underhålla muskulaturen och ge den bästa förutsättningarna att byggas upp på nytt.

Likes

Comments

Planen

Nu ska ni få höra (läsa)! Ni vet för tre dagar sedan då jag skrev och efterlyste en tränare? Det problemet kan vara löst, och det kan komma att bli det absolut bästa möjliga!

Jag tar det från början. Förra veckan fick jag hem Susanne Widners träningsbok "Uppbyggande träning". Precis som med Huliganens blogg så sträckläste jag den och blev helt övertygad om att jag hittat min bibel. Jag kanske förskönar känslan liiiiite men ni vet när man hittar något och man bara känner: YES, ÄNTLIGEN! Susanne förklarar på ett sånt enkelt och tydligt sätt och superkritikern (jag) köper det nästan rakt av. Jag ska förklara tänket mer en annan gång. Min sambo klagar ofta på att jag aldrig kommer till saken så jag ska försöka att göra det så snart jag bara förmår.

Jag hade lite mailkontakt med Susanne och skrev lite om mig och Ninja, om hennes skada och mina planer, tankar och funderingar. Jag flikade även in, mer eller mindre i förbifarten, att Susanne gärna får hojta till om hon har vägarna förbi Norrköping i höst då jag tror att flera kan vara intresserade av en träning för henne.

Kvällslektyren

Igår ringde telefonen på jobbet. Jag är dålig på att svara när okända nummer ringer men av någon anledning gjorde jag det. Det var Susanne! Hon berättade att hon spenderat stora delar av sin barndom hos släkt i Norrköping och att hon gärna kommer och håller en clinic eller liknande senare i höst när hennes tighta schema lugnat sig lite. Inte nog med det, hon hade fastnat för mig och Ninja och ville hjälpa oss med Ninjas rehabilitering och med uppbyggande träningen! Hon berättade att hon fått tackat nej till så många efter hennes reportage i Hippson men då hon brinner så för konvalescenter (och så tror jag att det lockade lite att komma "hem" till Norrköping med) så var hon villig att hjälpa oss. Lilla oss!!! Jag blev så glad att jag hade svårt att fokusera på annat resten av jobbdagen. Ninja är ju inte ens friskförklarad än men den uppbyggande träningen börjar redan nu inte minst! Skritt, skritt och åter skritt. Promenader, halter, tömkörning, skrittbommar, hjärngympa! Det finns så mycket uppbyggande träning man kan göra från marken i skritt. Och det klingar så bra med vår plan! Om jag så bara kan skritta på den kommande clinicen så är det värt allt och lite till! Jag har nu någon som jag kan bolla idéer med, som av någon oförklarlig anledning tror på oss och som har 28 års tränarerfarenhet. Ahhhmagad! Jag är så taggad på den här hösten så jag är färdig att spricka ♡

Likes

Comments

Planen

Ninja har fått tagit det lugnt sedan återbesöket. För det första är hon ju nybehandlad. För det andra har jag min sista semestervecka och har passat på att träffa vänner och åka och spendera pengar jag inte har i huvudstaden. Igår hade hon dessutom tappat en sko som varit lite lös. Tur att hovis kommer idag!

Som jag skrev i inlägget om Ninjas plan, har jag höga krav på vår kommande tränare. Inte prestationsmässigt för att vi är något superavancerat ekipage, herre gud tvärt om! Jag vill hitta en tränare som kan hjälpa både Ninja och mig med den mentala biten, kanske främst! Jag har höga prestationskrav på mig själv på ridbanan/ridhuset vilket gör mig spänd och Ninja påverkas såklart av det. Dessutom är Ninja lite likadan själv. Hon är så känslig, hon vill bara jobba, jobba, få beröm och göra rätt. Samtidigt är hon lättstressad och spänd på omgivningen vilket ställer ännu högre krav på min mjukhet, tydlighet och lugn. Inte helt lätt alltså. Vi behöver en tränare som förstår det. Som kan peppa och komma med bra övningar som får Ninja att fokusera på uppgiften och som får mig att öva upp tydligheten. Steg för steg.

Den kommande tränaren behöver förstå att Ninja har två skador i bagaget de senaste 1,5 åren men att hon för övrigt är en FRÄSCH och mycket sparad 17-åring som säkert kan hålla i många år till om bara hennes uppbyggnad får ta sin tid och inte stressas eller forceras. Jag har heller aldrig varit någon tävlingsryttare och har många års ridvila att ta igen innan jag kan bli självsäker i min ridning. Jag vill hitta någon som är villig att se utanför boxen, som inte fokuserar på att få Ninja lösgjord i trav innan vi kan få till en ordentlig och direkt halt från skritt. En tränare som tror på oss och kan hjälpa oss att lägga fram en långsiktig träningsplan.

Välkommen att skicka in din ansökan ;)

Likes

Comments

Bilder/filmer, Ninjas vardag

Vi är hemma efter återbesöket på hästkliniken nu. Som jag trodde är Ninja mycket bättre. Helt ohalt på rakt spår och 0,5-1 grad halt på böjt. Vi behandlade igen för att på riktigt säkra upp att det går åt rätt håll men flyttade fram nästa återbesök tills om fem veckor (tidigare har vi tagit treveckorsintervaller).

Något som är positivt med alla dessa veterinärbesök är i alla fall hur lättlastad Ninja blivit. När jag köpte henne kunde hon stanna på rampen och man fick ta lätt med en lina runt rumpan på henne för att hon skulle gå in. Skillnad va? Hästkliniken skämmer bort henne så med godis att hon ser fram emot sina återbesök!

Likes

Comments

Bilder/filmer

Har ni sett vilken vacker häst jag har? Ibland behöver jag nypa mig i armen för att minnas att hon är min. Bara min!

En stallkompis var snäll och knäppte dessa bilder på oss här om dagen. Ninja var inte riktigt på fotohumör då det både var varmt och väldigt mycket flugor. Några fina lyckades vi få till ändå!

Idag är det återbesök igen hos veterinären. För första gången har jag inte en stor klump i magen inför det. Jag känner på mig att det kommer att vara bättre och att jag snart, snart kan få börja rida lite igen och på riktigt ta tag i planen! Hoppas, hoppas...

Likes

Comments