DET ÄR BARA ATT TÄNKA POSITIVT!

Den meningen får jag höra rätt ofta. När jag berättar för någon om hur jag mår och vilka tankar jag har haft under dagen brukar jag oftast få svaret att jag måste tänka positivt. Försöka se allt till det bättre och se möjligheterna som finns i livet. Självklart är det ett jätte bra råd jag får. Man ska tänka positivt. Man ska se alla slag som man har fått i livet som en läxa till ett bättre liv. Man ska lära sig av sina misstag och inte se bakåt. Man ska se ljuset i livet, men de är inte oftast så enkelt.

Det är enkelt från en person att säga det som inte känner sig nedstämd hela tiden. Det är enkelt för en person som inte tvivlar på sig själv och slänger sig själv i marken. En som inte känner att livet aldrig kommer att vända och att man kan lika gärna bara försvinna. Det är enkelt för någon som inte har dessa tankar dag ut och dag in. Men dem som har dessa tankar i huvudet vet att det inte är enkelt att se något bra när man är nere i botten. För när man väl är nere på sitt djupaste botten så har man väldigt svårt att komma upp på ytan. Man kämpar och kämpar, men man kommer ingen vart. Man försöker se alla slag till ett bättre. Man försöker verkligen tänka bra tankar och se sig själv som en bra människa. Men varje gång dem tankarna kommer, överrumplas dem med dem negativa. Man kämpar för sitt liv, men lyckas aldrig.

Jag skulle vilja tro att det är enkelt att se allt i sitt liv till något bra. Jag vill verkligen det., tro mig. För om det var så enkelt så skulle jag göra det. Det är ingenting annat jag vill än att må bra. Jag vill se livet till något bra och se alla möjligheter som livet ger mig. För även om underbara dagar kommer så kan jag inte glädjas utav dem. Även då som jag känner mig så glad och förhoppningsfull om livet, ändras det alltid till något dåligt. För jag har haft väldigt bra dagar. Dagar då jag har känt att det kan vända. Då jag ser en ljus framtid och ser nya dörrar öppnas för mig. Även om det händer för mig, får jag ändå tankar som sjunker ner mig under jorden igen. Jag glömmer helt bort dem fina stunderna och ser allt mörkt igen. Jag kan aldrig glädjas fullt ut, för det finns alltid något i baktanken som trycker ner mig.

Nu har det gått mer än två månader av 2017. Ett år som började min resa. Då jag för första gången öppnade upp mig. Då jag berättade om att jag inte mår bra och inte har gjort under mitt liv. Då jag började att gå till en psykolog och började ta min ritning och träningen till 100%. Jag har flyttat hemifrån och försörjer mig själv. För första gången har jag tagit tag i mitt liv och gett mig in på en resa som jag borde ha gjort för länge sen. Det har hänt massa saker som jag har drömt om i flera år på. Jag har synts. Jag har blivit rejält uppskattad av människor som jag både kände förut och som jag inte har känt alls.

Det har hänt så mycket på bara 2 månader att det är nästan overkligt för mig. Jag har verkligen ändrat mitt liv på bara mer än 60 dagar. Otroligt verkligen när jag tänker på det.

Men även om det har varit så otroligt bra för mig, så har det ändå varit de svåraste månaderna i hela mitt liv. Jag har känt så mycket smärta. Jag har gråtit så mycket och nåt mitt djupaste botten. Jag har tvivlat på mig själv hela tiden och tryckt ner mig själv som person. Jag har gått och jämfört mig med alla andra. Tänkt att det finns så mycket bättre människor än mig. Dem som exempel är bättre på att rita. Är bättre på allt som jag gör. Jag har verkligen slagit mig själv så mycket under den senaste tiden att jag inte har kunnat glädja mig över det jag har åstadkommit.

Men som sagt, det finns dagar då jag kan uppskatta mig själv. Då jag har känt mig så duktig och tänkt att detta är mitt år. Men varje gång kommer de negativa tankarna till mig som gör mig ledsen inombords.

Jag vill inte ha dessa tankar längre. Jag är trött på att känna som jag gör. Jag vill se allt som jag har åstadkommit till något bra. Jag vill det verkligen! Men de är så himla svårt. Jag försöker att ta varje dag steg för steg och att bara tänka på nuet. Jag har så mycket ångest över framtiden att jag aldrig har kunnat leva där jag är just nu. Tänker alltid på vad som kan hända och vad som inte kan hända. Jag försöker leva i nuet och njuta över när jag känner mig som gladast. Tar igen dagar och gör dem till något bra. Jag kämpar och kämpar även om vissa dagar känns som den sista. Jag vill verkligen inte avsluta mitt liv där jag egentligen har just börjat det. Jag är just nu på en resa till ett bättre liv, även om jag ibland inte tror det.. Ibland tror jag att detta liv jag har just nu är en nedslag för mig, när det egentligen är mitt största uppgång.

Jag försöker se mina dåliga dagar till ett bättre, även om det är väldigt svårt. Men jag ska kämpa för mina drömmar och mål och fortsätta där jag är just nu. Jag kommer aldrig ge upp!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Förut tyckte jag att gråta var fint. Jag hade respekt för dem som grät, för att jag tyckte det var starkt gjort av dem. Jag har alltid haft åsikten om att det är de starkaste människorna som gråter. Man är inte svag över att gråta, utan man är modig nog att vissa att man har känslor. Varje individ hade rätten till att gråta. Det var en stark åsikt som jag hade. Mycket av att jag själv grät mycket. Men då menar jag mest över att till exempel gråta till en film, en låt eller bara glädjefulla minnen man får upp i huvudet. Det tyckte jag var starkt att man visar känslor då. Jag tyckte även också när man bara är ledsen. Att man bara ska ta ut sina känslor och gråta tills man känner sig bättre. Då var man en stark människa. Jag skämdes inte då att gråta. Jag stod på mig och bara visade det. Jag tyckte inte alls att det var något fel i att gråta. Men nu är jag inte säker på att jag tycker det. Inte iallafall om man har det som sin vardag nu.

Jag gråter nästintill varje dag. Kanske varannan dag, men ibland kan det vara i sträck. Men nu gråter jag inte för att jag ser på någon film, lyssnar på någon låt eller bara för att jag ser fina minnen i mitt huvud. Jag gråter för att jag är ledsen i själen och den vill aldrig bli glad känns det som.

Jag kan helt ärligt känna skillnaden mellan en glad och en ledsen själ. Det är helt två olika individer. Förr hade jag en glad själ, men nu har jag en ledsen. Av att min själ är ledsen, så är jag emotionell varje dag. Jag känner mig ledsen varje dag och det är en jobbig känsla. Även om jag inte visar det utåt, så är jag det. Av att jag känner som jag gör så förstör det min vardag. Jag har inte kunnat leva mitt liv som jag kunde innan. Jag känner mig som en helt annan människa.

Jag kan inte stoppa mina känslor. Jag kan inte säga till mig själv att vara glad, för det funkar inte så. Det är som att säga till en som har brutit benet att sluta känna smärta. Att det är bara att tänka positivt och tänka på något annat. Det är inte så enkelt. Jag försöker varje dag säga till mig själv att sluta vara ledsen. Sluta tycka synd om mig själv och ta tag i mitt liv. Jag säger det minst 10 ggr för mig själv varje dag, men det är inte lätt. Det är inte min hjärna som är ledsen, utan min själ och den har jag ingen kontroll över. Om den är ledsen, så är den det. Jag kan inte på något sätt få den att bli glad. För även om jag är omringad av fina människor som jag tycker om, är jag ändå ledsen. Om jag skulle få en sprillans ny bil, skulle jag ändå vara ledsen,. Om jag ändå har haft en bra dag så vänder det snabbt. Jag kan som sagt inte kontrollera mina känslor, för dem kontrollerar mig numera. Det ändå jag kan göra är att vänta. Vänta tills ögonblicket kommer då jag är glad igen. 

Jag vet att jag har fina människor runt omkring mig. Jag vet att dem bara vill mitt bästa och att dem vill hjälpa mig. Jag uppskattar varje människa som bryr sig om mig och som hjälper mig. Även om jag vet detta och vill ha hjälp, vill jag ändå inte det. Jag vill ha hjälp, men de går inte.

Att vara i sitsen där jag är idag är så svår att förklara. Jag har inga vettiga svar själv. Jag vet inte vad jag själv vill och jag vet inte hur jag ska ta till väga. Ibland vill jag prata om mina problem, men många gånger vill jag inte det. Det är som att hjärnan är överkokt och att man inte vet själv vad man tänker på.. Man vet inte vilket ben man ska stå på och av det blir man i obalans. Jag har svårt att prata med människor om detta, för att jag tror att folk inte förstår. Jag vet att folk förstår, men jag tror ändå att dem inte gör det. Jag kan helt ärligt inte säga vad jag tror mera, för mina tankar är en ända stor klump.

Det var som jag sa till min psykolog. Jag gick ditt i måndags och då pratade jag om hur min vardag har varit sen sist vi sågs. Personen frågade om jag hade haft mycket ångest och jag sa ja. Jag hade haft mycket ångest under veckan. Ångest som gick till stress, som gick till gråt.

Jag berättade om en dag då jag satt och ritade. Jag hade bestämt till mig själv att bli klar med ritningen under dagen, för att utmana mig själv. Jag hade aldrig blivit klar med en ritning på en dag, så idag ville jag testa det. Jag började rita och rita och rita. Jag satt hela tiden med ritningen. Men klockan började gå. Det började bli sent. Jag tittade på min ritning och jag var inte klar med den. Jag började att rita fortare, för jag behövde bli klar med den kände jag. Min puls började gå snabbare. Jag började få en irritations känsla i min kropp. För jag kollade på min bild och kollade på klockan konstant.  Kände pressen från mig själv. Jag svår inom mig. Jag blev så arg. Klockan gick, men jag var inte nöjd. Jag stressade på tills jag kände att jag inte orkade mer. Jag kunde inte rita mer. Jag var för trött. Så jag bestämde mig för att den var klar. Jag kollade på ritningen. Flertal gånger. 

HELT VÄRDELÖST FUL! Skrek jag. Den var skit dålig i mina ögon. Det var de sämsta jag hade gjort kände jag. Jag blev så arg på mig själv. Mycket av att jag inte klarade av min egen utmaning. Jag kunde inte bli klar med en ritning på några timmar. Jag var helt värdelös. 

Jag blev hysterisk och började gråta. Jag grät så mycket. Mer än vad jag trodde att jag kunde. Ögonen gjorde så ont av alla tårar. Jag kunde inte sluta. Jag mådde så dåligt. 

Det har aldrig blivit så av en teckning. Jag har aldrig reagerat på det sättet  som jag gjorde då. Det var en helt ny känsla för mig. Hade aldrig gråtit över en bild. Aldrig blivit så arg som då. 

Jag förstod inte varför det blev så. Men mycket av svaret måste vara att jag inte mår bra. Min själ mår inte bra. Jag som person mår inte bra.  Jag har kommit till en helt ny kapitel i mitt liv som jag aldrig har läst förut. Om en sorgsen själ som är helt förvirrad. Vet inte vilka trådar den ska dra i. Jag är i en förvirrad värld just nu som går som en berg o dal bana. Ibland är dagarna bättre än andra, men det är så olika. Jag har dagar då jag känner mig som värst. Då tårarna bara strömmar fram utan förvarning. Jag kan gråta över ingen anledning alls. Det bara kommer och jag kan inte förstå varför .

Så som jag kände förut. Om att det är starka människor som gråter. Många gånger tvivlar jag på det. För väl när jag nu gråter, så känner jag mig  som en liten mus. Jag känner mig inte stark.  

Men de min psykolog sa till mig var att de två olika gråt momenten är så olika varandra.  Olikheten är att man känner att man har en anledning att gråta framför en film, men inte genom att bara vilja gråta av ingen anledning alls. Man känner att man får gråta över en film för att det finns ett syfte kring att filmen är sorgsen. Men så tänker man inte om man bara blir ledsen från ingenstans. Då har man ingen anledning över att gråta känner man. Och jag är där. Jag känner ingen syfte till att gråta, då, för det finns ingen anledning enligt mig. Men anledningen finns i att jag är ledsen inombords. Jag måste bara förstå mig själv det så att jag kan jobba på det. Jag måste inse i mig själv att jag är stark även om jag känner som jag gör. Jag är stark för att jag inte har gett upp på mig själv än. Och det kommer jag inte göra. Även om molnen är gråa idag, så vet man att solen kommer att titta fram så småningom. Man måste bara ha tålamod i sig själv. Så även om jag gråter varje dag, så vet jag innerst inne att det kommer bli bättre.

Likes

Comments

Ny dag. Nya möjligheter. Jag skriver upp saker jag ska göra. Till exempel dra till gymmet, städa eller rita klart teckningen. Vilket som så sätter jag upp målen under dagen. Dagen går och Jag har gått till gymmet, jag har städat och blivit klar med ritningen. Alla saker som jag har sagt till mig själv är jag klar med. Skönt, då kan jag bara ta det lugnt resten utav kvällen säger jag till mig själv. Jag sätter mig i soffan och glor på tv. Medans jag har suttit där ett tag, börjar jag tvivla. Vad har jag gjort idag ens? Jo jag har ju gymmat, städat och gjort klart ritningen, men har jag verkligen gjort någon nytta idag?

Dem tankarna får jag hela tiden. Jag tvivlar alltid på mig själv om jag har varit produktiv under dagen. Om jag har ens gjort någon nytta. Även om jag har gjort massa saker, så är jag ändå inte nöjd. Jag kan inte klappa mig själv på axel och säga att jag har varit duktig. En del av mig säger att jag kunde ha gjort så mycket mer. Gjort större och nyttigare saker. Av dem tankarna får jag ont i magen. Jag vrider och vänder på mina ord hela tiden om jag har varit produktiv. Först tycker jag det, men orden vänder sig väldigt fort. Min hjärna kan inte riktigt bestämma sig om vad den tycker.

Jag sätter mycket press på mig själv. Mig som människa och vad jag åstadkommer. Jag tycker aldrig att jag är duktig nog och att jag slösar bort mina dagar. Jag lägger min tid på allt onödigt och gör aldrig något gjort. Även om jag har suttit i flera timmar med en ritning, så kan jag inte säga till mig själv att jag har varit duktig under dagen. Det är alltid något som jag kunde ha gjort under dagen också och inte bara suttit och ritat.

Jag kommer ihåg dagar, då jag hade gjort massa saker. Saker som gjorde mig glad och saker som var sysslor. Jag hade genom gjort allt jag skulle ha gjort. När jag väl var klar satte jag mig ner så säger jag till mig själv

Så, vad har jag gjort idag då?

Då kommer jag inte på något bra jag har gjort.

Det låter så sjukt.. Att jag aldrig är nöjd med mig själv, när jag ändå har gjort massa saker. Det låter bara så sinnessjukt.. Hur kan man inte klappa sig själv på axeln? Varför kan man inte säga åt sig själv att man är duktig? Jo för att man har för höga krav på sig själv.

Jag har för höga krav på mig själv och det gör mig så trött. Jag är en människa. Människor ska få ta det lugnt ibland och inte behöva göra saker hela tiden. Men lyssnar jag på det? Nej. Jag tror att jag är en robot som kan klara av 8 saker samtidig utan att tappa kontrollen. Men av att jag tror att jag klarar av massa saker, så tvivlar jag ändå på mig själv. Jag tänker, men gör det ändå inte, för att man inte har tron på sig själv. Det är som man säger: Mycket snack, men ingen verkstad.

Så jobbar min hjärna. Han säger massa saker som han vill att jag ska göra, Men sen händer det inget mer. Det är som att min kropp och huvud inte samarbetar ihop. Att dem är två fiender som inte kan hålla med varandra på något sätt. I vissa sammanhang så funkar inte det. Jag klarar inte av att mitt huvud säger en sak och min kropp en annan. Jag slits nästan isär och vet ibland inte vad jag ska göra. Hur jag ska ta till väga? Då blir det att man sitter kvar i soffan och hatar på sig själv istället. Man säger till sig själv hur tråkigt liv man har och vilken dålig människa man är. När dem tankarna kommer, vill man inte göra något. Man vill inte sätta igång med saker. Då sitter man bara där och gör ingenting och mår dåligt mer över det.

Det är oresonerande och omänskliga tankar. Men det är mina tankar. Så tänker jag dag ut och dag in. Kan aldrig vara nöjd med mig eller mitt liv.

Sen så jämför man sig också mycket med andra, Hur deras liv är och hur dem ser ut. Man tänker att man vill ha den människans liv och den människans kropp. Då börjar man titta sig själv i spegeln och se en misslyckat människa. En människa som inte har några framtidsplaner, ingen utstrålande personlighet eller ett utssende killarna skulle dregla på. Man tittar då på sig själv och ser ingenting bra.

Jag vet att det är många människor som jämför sig med andra. Men att ha dåliga tankar innan och sedan få dem, gör det att det blir svårare att se sig själv bra.

Jag bearbetar varje dag med dessa tankar. Jag hade och har fortfarande del tankarna i huvudet. Dem är väldigt jobbiga, men jag jobbar på dem. Jag sätter fortfarande mål för mig själv och genomför dem varje dag. Försöker att se alla saker jag gör till något positivt. Att jag har haft en bra dag av att jag gjorde dessa saker till exempel. Det finns egentligen massa saker som jag ska vara nöjd med mig själv.

Exempel så gjorde jag detta. Börjar öppna upp mig på sociala medier. Något jag aldrig har gjort innan. Jag har börjat gymma bättre, äter bättre, börjat rita mera och går och pratar med någon. Jag har börjat detta år väldigt bra, men en del av mig ser inte det. Den sidan tycker att jag har slösat bort början av de nya året. Har bara gått och inte gjort något. Så tänker den. Men jag försöker att inte tänka så. Tänka på allt positiva och modiga saker jag har gjort i början av detta år.

Jag har bara börjat och hoppas att jag ser mig själv annorlunda i framtiden. Att jag har jobbat med mig själv och ser mig som en vinnare. Det är en av de saker jag hoppas att 2017 ger mig. Men de kan inte hända om jag inte gör något av det: Men som sagt. Det är just nu bara början.

Likes

Comments

Så länge jag kan minnas så har jag tyckt om att rita. När jag hade tråkigt när jag var liten så tog jag alltid fram ett papper och penna och började teckna. Jag var ingen speciell konstnär när jag var liten så att säga. Jag ritade bara och tänkte inte så värst mycket på hur den såg ut. Jag gjorde det jag kände för och visade upp den senare för mina föräldrar. Dem säger att den var jätte fin och satte upp den på kylskåpsdörren. Kommer inte ihåg, men troligen var jag glad över min teckning. Efter den så började jag rita på en ny. efter den en till och så vidare.
I mellanstadiet så hade vi en lärare som tecknade mycket. Vi hade mycket bild lektioner och fick lära oss att skapa i realistisk form. Jag älskade dem lektionerna. Jag ville lära mig mer och kände att det var väldigt roligt. Jag kommer ihåg att vi hade en lektion som vi fick lära oss att rita ansikten. Jag jobbade och jobbade på det. Jag ville bli bättre och kunna teckna så bra som möjligt. Jag fick mycket positiva kommentarer av mina teckningar. Folk tyckte att jag var duktig. Jag blev mycket stolt över mig själv och ville bara fortsätta.
Jag började i bild klass under högstadiet. Där fick vi lära oss mer om att skapa i olika former. Göra 3D och använda oss med mycket färg. Vi fick även lära oss att skugga bilder. Jag började att träna på min skuggning. Få mer liv i bilderna. Jag jobbade och jobbade igen och börjar sedan få kläm på det. Jag började även att tycka om att rita på det sättet. Så efter det så fortsatte jag på det spåret. Under högstadieåren så började min rit kunskap bli bättre. Jag fick bättre positiva kommentaren om mina teckningar och det gjorde att jag ville fortsätta. Jag köpte hem ritblock och skuggpennor och började mer att rita hemma. Jag satte på mig lurar och började att skapa. Jag var helt i min egen värld då. Jag tänkte inte så mycket på vad som hände utanför, utan jag var så fokuserad på min bild. Jag hade en sån passion. Ville bara bli klar med bilden jag höll på med för att börja på en ny.
Jag ritade mycket under den tiden. Tyckte om att göra det. Men när jag började gymnasiet så la jag det typ på hyllan. Jag ritade inte så mycket som jag gjorde. På något sätt så hade jag så mycket att göra då att jag inte hann med det. Jag började gymma, umgicks mycket med mina vänner och hade mycket i skolan.
Det var inte förns 2014 som jag började igen. Tror jag gick i 2:an då. Då började jag att teckna mycket Disney figurer. Jag fortsatte att rita skuggbilder och blev mer säkrare med det. Jag började att lägga ut mina bilder på internet och jag fick mycket positiva kommentarer igen. Folk sa till mig att jag är väldigt duktig och att det är något jag ska jobba med i framtiden. Så jag fortsatte med det och har fortsatt att rita tills idag. Haft lite pauser ibland, men jag har ändå fortsatt.


Mina ritnings perioder har ett mönster i sig. Alla har en koppling med varandra på ett sätt. I början så ritade jag mycket för att det var kul. Jag kände att jag var bra på någonting. Jag kände mig stolt inombords. När jag väl ritade så var jag så fokuserad. Jag kopplades bort från livet en stund. Jag tänkte inte på det när jag bara ritade för skoj skull. Men när det började bli jobbigt i livet för mig. När jag började må dåligt, så använde jag ritning som en metod att komma ifrån livet.. Det hjälpte verkligen. Jag tänkte inte på något annat än just att rita. Det var som terapi för mig under den stunden.
Men när jag började gymnasiet så började mitt liv att vända igen. Jag började känna mig lycklig. Då behövde jag inte ritningen. Jag klarade mig så bra då att jag helt glömde bort det. Men sen kom det igen. Det blev problem i livet och jag började rita igen. Gick in i min lilla värld en stund som gjorde att jag kopplade av.
Av det utvecklades jag igen. Jag började rita mer skugg bilder och människor. Jag kunde sitta i flera timmar. Det var en lugn stund för mig och jag trivdes. Av att jag blev bättre, fick mer positiva kommentaren än förut, så gjorde det mig väldigt glad. Jag kände då att jag var bra på någonting. Det blev en stor passion för mig. Både av att jag var duktig på det och att det även hjälpte mig att klara av vardagen. Så under 2015 och 2016 så ritade jag mer på grund av det.
Men även om jag var stolt över mig själv, så jämförde jag alltid mig med andra. Jag visste egentligen att det fanns 1000 tals människor som är bättre än mig. Att jag inte var så bra som jag trodde jag var. Jag började tvivla mer på vad folk sa. Vissa sa att jag skulle kunna jobba det med som yrke. Även om det gjorde mig glad, så visste jag att det fanns så mycket bättre människor i världen på att rita. Jag var inte lika bra som dem, tänkte jag.
Även om jag hade negativa tankar om mig själv, så fortsatte jag. Jag visste att av hårt jobb så kommer man någon vart. Jag påminde mig själv också att det är något jag tycker om att göra. Det är en stor passion för mig och det hjälper mig i vardagen. Ritning var och är en räddning för mig. När dåliga dagar kommer, så vet jag att ritningen finns för mig. När jag känner att jag är värdelös på allt, så påminner jag alltid mig själv. Tittar på ritningarna jag har gjort. Tänker hur stolt jag är över dem. Hur mycket jobb jag har lagt på dem och hur bra resultatet blev efter. Det gör mig lycklig. Faktiskt. Nu när vardagen är som värst, så blir jag glad över tanken på vad jag kan skapa med bara händerna. De ger mig en anledning att vara glad. Jag blir också glad över responsen jag får.

Under vintern 2016. Då allt var som värst. Då jag kände mig så himla olycklig i livet. Då jag kände att ingenting kan rädda mig. Då började jag rita igen. Jag började rita en person. Jag började skapa bilden och ritade den så bra som möjligt. Jag ritade på bilden så länge. Flera timmar satt jag med den. Var i mina egna tankar och tänkte inte alls på vardagaen. Jag ville att den skulle bli så bra som möjligt. Ritade på samma ställe 10 ggr, för att få den mer realistisk. Men sedan blev jag klar med den. Kände hur glad jag var över den. Jag postade den på min instagram och då för första gången så kände jag lycka. Personen såg den och la ut den så att 80 000 personer såg den. Jag kände mig så glad. Det gav mig hopp. Jag var hedrad hur mycket fin respons jag fick av den. På länge hade jag inte känt sån glädje som jag gjorde då. Mina dagar innan hade varit piss. Men de struntade jag i då. För då kände jag en sån glädje som jag hade glömt hur den kändes,

Att en sak. En hobby man har i livet kan göra en så lycklig. Även om dagarna är som värst så kan jag rädda den genom ritning.

Jag vet faktiskt inte om jag skulle ha ritat om jag inte hade perioder då jag mådde dåligt. Jag vet inte om ritning skulle ha haft en så stor plats i mitt liv om det hade varit lätt i livet. Men jag uppskattar att jag har den förmågan att kunna skapa något. Något som många kanske inte kan göra. Även om jag inte är den bästa i världen, så kommer jag ändå fortsätta. För om detta hände, vad skulle kunna hända då i framtiden? Jag kommer inte veta det om jag inte fortsätter med det och det kommer jag göra. Jag kommer ha ritningen i mitt liv. För den hjälper mig med så mycket i livet. Den räddar mig och ger mig lycka. Den ger mig en anledning att tro på framtiden.

Likes

Comments

Under mitt liv har jag fått höra att det skulle vara bra att jag går och pratar med någon. Det skulle vara bra för dig säger dem. Jag säger att det skulle vara bra och att jag ska tänka på det. Frågan är om jag tänkte på det sen efter? Svar nej. Jag ville inte gå och prata med någon. Jag ville inte att någon främling ska höra om mina problem. Den människan ska inte veta något om mig. Så kände jag. Jag var klar över att jag inte skulle gå till någon psykolog. Jag kan hantera mina problem själv och ingen annan. Jag tänkte även att mina problem inte var så farliga och att dem kommer att bli bättre senare under åren som kommer.

Åren gick och dem blev inte bättre. Ärligt så blev det värre. Tankarna blev större och jag började mer och mer må dåligt i mig själv. Det var inte förrns jag fick min "panik ångest attack" som jag kände att jag behövde hjälp. Någon måste hjälpa mig kände jag. Då visste jag att jag måste gå o prata med någon. Jag ändrade min tanke regällt, för jag ville inte fortsätta leva på det sättet jag levde. Jag måste på någon sätt vända allt till något bättre. Så jag sa till min familj att jag kommer ringa och söka en tid. Dem tyckte jag var förståndig och att jag gjorde det rätta. Jag ringde vårdcentralen jag är "skriven" på. Jag var så nervös innan. Jag visste inte om jag skulle klara det. Det tog ett tag innan jag tryckte på ringa knappen och då kom det signaler. En röst kom, men den var inspelad. Jag behövde vänta till eftermiddagen innan jag fick mitt samtal. Jag behövde vänta flera timmar innan dem skulle ringa mig. Jag ville inte sitta och vänta tills dem skulle ringa upp mig. Jag hade redan tagit all min mod att ringa dem. Hur skulle jag klara av att vänta? När jag väl väntade kunde jag inte koncentrera mig på något annat än att räkna timmarna och sedan minuterna. Jag var så himla nervös. Jag blir alltid nervös på saker jag ska göra, men nu var jag extremt nervös. Klockan började bli dags och jag satte mig ner och väntade. Det ringde, det var dem. Jag svarade med att hälsa och berättade vad jag hette. Sedan var det dags att berätta varför jag ringde. Vad som var problemet. Jag berättade att jag mådde dåligt på de beskrivande sättet jag kunde. Försökte att berätta från punkt till punkt. Jag fick svaret från kvinnan i telefonen att en person som jobbade med psykologi skulle ringa upp mig. Fick datum och tid. Jag tackade och la på. Nu skulle jag få vänta tills personen ringde mig. Det var en av de värsta jag har varit med om. Att vänta. Jag tänkte på det varje dag som gick. Men sen kom dagen jag skulle få samtalet. Jag gjorde som innan. Satte mig ner och väntade. Det ringde igen. Jag svarade. Var så nervös. Magen var i obalans. Som att den vändes in och ut, kors och tvärs. Jag hälsade och berätta vad jag hette. O så var det igång igen. Berättade så tydligt och under alla punkter. Vi samtalade om sakerna. Personen frågade frågor. Jag svarade. Personen i telefonen fick höra allt jag hade att säga och sa: vad jobbigt du har varit med om. Då kom tårarna. Dem som jag hade hållit inne hela samtalet kom efter de 7 orden. Personen förstod mig. Vi kände båda att det inte lät bra. Att det var bra att jag ringde. Jag fick en tid. Jag tackade och la på.

Ännu en väntan. Dagarna gick. Jag började tänka mer. Började tänka om jag hade gjort rätt val. Tankarna gick åt hållet att jag hade gjort bort mig. Jag mådde bra. Jag behöver inte gå. De orden gick som repeat. Jag ville inte gå. Ville inte prata om mina problem. Dem löser jag själv. Men innerst inne visste jag att det här är det bästa för mig. Jag var bara rädd, för att det var så nytt för mig. Jag lät dagarna gå och sedan var dagen kommen. Jag skulle ditt under eftermiddagen. Så jag väntade. Magen snurrade runt hela morgonen. Ville bara slippa det och bara vara hemma. Men jag tog mig i kragen. Klädde på mig och gick till bussen. Jag gick in på vårdcentralen. Gick till receptionen och sedan satte mig och vänta. Jag visste inte först om jag gick rätt. Tänkte att jag har gått fel och att jag skulle missa samtalet. Men sedan kom en person fram till mig och frågade om det var jag som var Nina. Jag följde med personen in till ett rum, där vi satte oss mot varandra. Personen presentera sig och pratade om massa andra saker. Sen kom orden:

"Ordet är ditt"

Jag visste inte vart jag skulle börja. Vad skulle jag säga? Men jag tog ett andetag och bara pratade.

Vi pratade i en timma. Det gick väldigt fort. Vi bokade efter en till tid. Vi skakade hand och jag gick min väg.

Efter var jag helt borta i huvudet. Kunde inte tänka klart. Jag var så trött i mitt huvud och var det under den resterande dagen. Men jag kände mig bättre efter. Det var skönt att tala ut till en människa som jag inte har träffat förut. För man vet att dem har tystnadsplikt och att dem har kunskap om ämnet. Jag kände mig lite som en ny människa. Jag hade som sagt aldrig gjort detta förut, så det var ett stort steg för mig. Jag förstår lite mer också att jag måste jobba på mig själv.

För jag sa att jag kände mig värdelös som människa. Då frågade personen om det är någon människa som har sagt det till mig någon gång. Jag tänkte och kom på att det inte är någon som har gjort det. Utan att jag själv har sagt det till mig själv. En lampa tändes då inom mig. För jag förstod lite att det är jag själv som trycker ner mig.

Det var väldigt nyttigt för mig att gå ditt och det blir nyttigare om jag fortsätter med det. Men tankarna om att det är ett fel beslut finns fortfarande. Min hjärna fortsätter att låtsas att jag inte behöver detta. Att jag tar fel beslut och att jag inte ska gå ditt igen. Ingen behöver veta mina problem. Mina hjärna lurar mig hela tiden, fast att jag inners inne vet att det är bästa för mig.

Jag har som sagt bara gått en gång. Jag vet fortfarande inte vad som kommer att hända. Vi hade bara skrapat på ytan den första gången. Ena delen av mig blir rädd, men den andra ser fram emot vad som komma skall. Det kanske kommer att vända till något bättre. Men det vet jag inte om jag inte fortsätter på banan. En bana som jag egentligen borde ha tagit för länge sen, men bättre sent än aldrig känner jag. Detta är ett till steg till mitt bättre liv och jag kommer inte ge upp. Även om min hjärna säger något annat, så ska jag inte vika mig. Detta är till något bra. Det känner jag.


Likes

Comments

Se ångest som en person. Personen i fråga kommer och går som den vill. Du kan ibland gå förbi den eller inte se den på en dag, kanske dagar. Men ibland möter du personen. Du börjar direkt prata och berätta om din dag. Berättar vad du har gjort under dagen och vilka tankar du har haft. Du säger till personen att du tänker genomföra de saker du har gått och tänkt på under dagen. Du tänker ge tankarna en chans och testa. Du vill testa för att du har haft en sån positiv känsla för det när du väl tänkt på det. Du har genomtänkt allt och bara väntar tills du kommer igång med det. När du väl har pratat om allt till personen så har du ett leende på läpparna. Du förväntas få en positiv feedback av personen. Då tittar personen på dig frågande. Personen öppnar munnen och säger:

Tror du verkligen att du kan klara av det? Du har aldrig klarat av det innan, så varför skulle du göra det nu?. Du kommer bara att misslyckas och bli ledsen av det. Du kommer inte klara av det. Du är inte stark nog. Sluta drömma och lev i verkligheten istället. Du suger och du vet det. Tror du verkligen på att du kommer lyckas?

Den personen pratar i öronen på dig att du knappt kan höra dina egna tankar. Varje ord som kommer ut dens mun gör dig mer och mer osäkrare i dig själv. Du börjar efter ett tag ifrågasätta dig själv och tänka om personen faktiskt har rätt. Du börjar tro på personen som ger dig ingen hopp alls om dina tankar. Men även vad personen säger, så börjar du tro på det ändå.

Personen går sin väg, men du har fortfarande orden i ditt huvud. Börja tänka mer på vad den sa. Börjar ifrågasätta dig mer och mer. Börjar tänka på dina tankar igen. Det som du har tänkt på hela dagen och som gjorde dig glad. Dem tankarna börjar snabbt att omvandlas till dåliga. Du ser dem inte på samma sätt som förut. Nu börjar dem tankarna bli jobbiga istället. Dem ändras till ifrågasättande tankar.

Hur kunde jag tro att jag skulle klara av det? Jag är inte stark nog. Det är nog bättre om jag struntar i dem och lägger dem på hyllan istället. Faktiskt så vill jag inte göra dem längre. Jag vågar inte ta någon chans. Tänk om jag misslyckas. Tänk om jag gör bort mig. Jag vill inte göra det längre. Jag klarar inte av det!

Magen börja vända sig ut och in. Ditt hjärta dunkar fortare och du har svårt att tänka. Tankarna du hade är inte dina tankar längre. Du börjar bli rädd och kan inte sansa dig. Nu börjar du ångra dig. Du börjar ångra dig om saker som inte hade med ämnet att göra. Tar allt som du någonsin har tänkt på och omvandlar dem till jobbiga saker. Du ångrar saker du har gjort eller sagt i livet. Du börjar tänka att du har gjort fel. Du skulle aldrig ha gjort det du har gjort. Alla tankar blandas ihop och blir en stor röra. Du kan inte tänka klart längre. Tankarna ger dig orolig känsla i magen. Du börjar känna dig svag och hjälplös. Du börjar att gråta och försvinna i dig själv..

När jag får ångest så känner jag precis det här. Jag kopplar ihop alla tankar i mitt huvud till något dåligt och får ont i magen av dem. Jag ångrar allt jag någonsin har gjort. Jag ifrågasätter mig själv flera gånger om jag verkligen kan klara av det. Många gånger säger jag nej till mig själv. Att jag inte alls klarar av det. Känner mig som en liten mus som gömmer sig i hörnet och gråter. Man är en helt annan människa och tänker helt omvänt.

Ångest är en fiende för mig. Den förstör min dag och gör mitt liv så mycket svårare. Jag kämpar varje dag mot min ångest och gör så gott jag kan att tänka positivt, Ångest för mig är olika från vardera person. Vi alla känner på olika sätt och ser det på olika synvinklar. Vissa har mer än någon annan och vissa kan hantera det. Jag håller på att ta kontroll över min ångest och försöker alltid tänka positiva tankar. Det är väldigt svårt att göra det när man är i den situationen. Det är inte ofta man kan övertala sig själv att tänka om. Många dagar ligger man i soffan. Tittar upp i taket och känner sig värdelös. Man har då inget hopp om sig själv och tänker bara dåliga tankar. Har ont i magen och bara gråter.

Jag har såna dagar. Men de brukar bli bättre efter ett tag. Jag försöker alltid ta tag i mina problem och hitta lösningar. Jag försöker göra det varje dag. Vissa dagar lyckas jag och vissa dagar gör jag inte.

Jag kan få ångest bara över ett samtal. Att behöva ringa någon som man inte har ringt förut. Jag får alltid ont i magen innan och säger till mig själv att jag ringer senare istället. När jag säger senare, burkar det innefatta att jag inte gör det. Jag struntar i det och hoppar över det. Jag tänker inombords att det är för jobbigt för mig Och när jag väl tänker på det så blir det ett större problem än vad det egentligen är. Många tänker att det inte är alls något problem. Det är bara ett samtal. Men för många (liksom jag) ser det som det svåraste och jobbigaste situationen man kan ha. För man tänker så mycket att det blir ett stort problem.

Men efter ett tag brukar jag ta tag i mina saker och göra det. Och vad får man för känsla efter? Jo, man känner sig så stolt över sig själv. Känner då att man kan göra precis vad som helst. Man går och lägger sig med ett leende på läpparna och känner sig glad. Man känner då att nästa gång kommer det gå bättre och bättre. Men sen nästa dag är känslan borta igen. Man är på ruta ett igen. Även om man gjorde något man var så stolt över, så blir det ändå samma problem igen. Man får ont i magen och skjuter upp allt igen. Man glömmer bort allt som gjorde en lycklig och tänker negativt igen. Det är som en cirkel om och om igen.. Det tar aldrig slut även om man gör det rätta i slutändan. Jag trodde att min ångest skulle bli bättre efter allt jag har gjort. Men så enkelt är det inte. Det tar ett tag och som sagt är det en lång resa, men i slutändan blir det bättre. Man måste bara försöka att tänka positivt,.

Likes

Comments

2 DECEMBER 2016

Jag jobbade kväll.

Under jobbpasset var jag helt i min egen bubbla. Kollade på klockan nästintill hela tiden. Ville att klockan skulle gå fort så att jag kunde komma hem. Tillslut var jobbpasset äntligen över och jag kunde åka hem. Satte mig på spårvagnen med musik i öronen och drömde mig bort.

När jag väl var hemma så kände jag hur ledsen jag blev. Jag tillät mig själv att gråta ut och på något sätt tänka att jag kommer känna mig bättre efter. Jag grät, men det fortsatte. Jag kände att jag behövde hålla mig sysselsatt på någon sätt, så att jag skulle tänka på något annat. Jag bestämde mig att laga mat. Började med maten och det lugnade ner mig. Väl under matlagningen kom tårarna igen. Jag bara grät och grät av ingen anledning alls. Var så trött på mig själv och sa åt mig själv att lägga av, men det gick inte. Jag var så ledsen och kände mig så olycklig. Jag var så arg på mig själv och började tänka:

Varför lever jag om jag är så olycklig? Varför ska jag leva för om det är så här jag mår?

Av det kände jag mig mindre och mindre.

Jag kunde på något sätt lugna mig igen, blev klar tillslut med min mat och satte mig vid bordet. Satte på tv:n och kollade på Idol. Väl när jag tittade på idol fick jag tankar igen.

Varför kan jag inte sjunga? Om jag kunde sjunga så kunde jag vara med i Idol och vara lycklig.

Därav kom det fler tårar. Blev mer olycklig. Grät en stund, men blev lugn igen efter ett tag.

Jag fortsatte att kolla på Idol. Jag log i soffan och kunde äntligen koppla av en stund. Kände att jag fortfarande var ledsen, men försökte fokusera på tv:n så mycket som möjligt. Det gick bra. Men sen blev det paus.

Jag kände hur riktigt ledsen jag blev. Jag satte mig upp snabbt och började storgråta. Tårarna blev fler och jag började andas häftigt. Jag var tvungen att ställa mig upp. Jag fick ingen luft. Hjärtat börja slå snabbare och snabbare.. Jag bara grät och andades väldigt tungt. Kunde inte andas ordentligt och fick panik. Försökte kontrollera mig själv som förut, men nu kunde jag inte det. Jag var helt fast. Jag började svettas och började bli rädd. Jag kunde inte stoppa mig själv. Jag stod i mitten av rummet. och grät med ett hjärta som gick i 190.

Det pågick någon/några minuter men sen slutade det. Jag var så rädd efter. Förstod inte vad som hände. Jag var fortfarande i varv,. men kunde andas lugnare och hade slutat gråta. Men jag var fortfarande rädd. Jag var livrädd av tanken att jag inte då kunde kontrollera mig själv.

Det var så läskigt och jag är livrädd idag om det kommer hända igen. För känslan att inte ha kontroll över min egen kropp är obeskrivlig. Något man aldrig vill uppleva.

Likes

Comments

Nytt år, nya möjligheter.

En sak som man alltid säger när ett nytt år kommer. Nu är det 2017 och ett helt nytt år har börjat. Många kanske inte bryr sig om det och anser inte att ett nytt år ändrar sin vardag. Många skriver sina nyårslöften och säger till sig själva att hålla dem, men det är sällan alla gör det. Det kanske är svårt att göra det, men troligen är det latheten eller inte orken som tar över, så att man ger upp. Jag har aldrig hållit mina nyårslöften under åren. Mycket av att jag har glömt dem eller helt enkelt inte haft någon kämparglöd av att vilja kämpa för dem. Men detta år har jag bestämt mig för att hålla mitt nyårslöfte. Ett nyårslöfte jag skulle ha haft i baktanken hela mitt liv. Det är att ta hand om mig själv. Med det menar jag att jag ska göra min vardag till ett bättre och bli en ny människa.

Det har hänt så mycket under mitt liv, som jag har varit rädd av att berätta. Jag har aldrig pratat helt om mina problem. Jag anser alltid att det är problem som ingen behöver veta och problem som egentligen inte är problem. Jag har varit rädd om folk vet för mycket om mig. Av vilken anledning vet jag inte. En kanske är att jag inte vill att folk ska veta att jag har rent av har problem, utan att alla ska tro att jag är "normal" och levt livet perfekt. Jag har tänkt så hela tiden och kände att jag kunde fortsätta på den banan under livet. Men nu flera år senare är banan inte lika rak som den har varit tidigare. Jag har fallit mitt hårdaste fall och hade svårt att komma upp igen. Jag har nu 20 år kommit till ett av de stadier då man är ledsen hela tiden. Inte kan leva sitt liv som man vanligt vis har kunnat göra. Jag har kommit till de stadiet då man känner sig så olycklig med sitt liv och känner sig ensam på jorden.

Jag har alltid varit rädd över vad andra tycker och säger om mig. Jag har haft drömmar, men tänker efter på vad andra skulle säga om dem. Hur folk skulle reagera och om det är värt att kämpa för dem. Jag kollar alltid andras åsikter först innan, när det egentligen är mig själv jag ska fråga först och främst. Jag har aldrig fått stå på egna ben, för jag har alltid hört olika åsikter från vardera håll. Det har gjort att jag själv inte har kommit på vad jag själv står och tycker. Åsikter om saker har jag, men mina åsikter om mig själv har varit svaga och oförståeliga.

Jag har varit i en bubbla under nästintill hela livet, men de senaste månaderna har bubblan blivit större med mer ångest och problem än vad jag har haft innan. Jag har gått och varit ledsen varje dag. Många gånger av ingen anledning. Jag har varit ledsen och känt att jag bara behöver gråta. Har flera gånger kommit hem från jobbet och brustit ut i gråt och tagit ut allt jag har känt under dagen. Jag har känt mig värdelös som människa och har flera gånger inte vetat vart jag ska ta vägen. Känt att alla har varit emot mig och trott att jag är den enda på jorden som känt/känner som jag gör.

Under alla dagar har jag gått i mina egna tankar och drömt mig bort om ett liv som jag inte har. Förut kunde jag leva mitt liv med både dåliga och bra dagar. Jag blev ledsen ofta, men kunde ändå se förbi det och leva vidare. Numera har jag svårt att gå förbi dem dagarna som är som värst. Jag går och tänker på dåliga tankar hela tiden och kan inte gå en dag utan att vara ledsen inombords. Det känns som att man bär på en stor väska med massa tegelstenar. Det är tungt och smärtsamt. Det blir tyngre från vardera steg man tar. Man vill bara ta av sig väskan, men det går inte. Den sitter fast. Man kämpar vardera dag att ta av sig den, men man lyckas aldrig.

Först trodde jag att jag bara fick en höstdepression. Många människor får ju det under hösten. Jag hade aldrig fått det innan och tänkte bara att det var min tur att få det. Men efter ett tag kände jag att det inte var mörkret eller hösten som gjorde mig ledsen. För när jag väl blev mycket nedstämd, började jag tänka på massa tankar som jag inte har tänkt på så mycket innan. Jag började tänka mera på mitt förflutna och kände att det gjorde mig ledsen. Jag trodde att jag levde ett skapligt liv, men kom på mig själv hur fel jag hade. Jag förstod att jag inte levde rätt och kände mig riktigt usel efter det. Jag kom på mig själv att jag var mycket ensam. Jag har gått och varit ensam länge och kände då att jag inte ville göra det längre. Jag hade inga vänner, ingen pojkvän, inga framtidsplaner. jag hade ingenting. Det och tankar om mitt förflutna gjorde så att jag fick en riktig smäll. Jag fick alla smällar i ansiktet på en och samma gång.

Efter det kände jag att jag måste göra en förändring i mitt liv. Jag hade ingen kraft innan alls. Jag ville, men jag kunde inte då. Jag behövde bli rejält slagen för att kunna få tankar jag aldrig har tänkt förut. Det blev som en väckarklocka för mig. Jag vaknade till slut.

Jag har aldrig haft någon självdisciplin. Har bara haft negativa tankar. Jag har för många av dem och dem måste bort för att jag ska kunna bli den jag vill vara. Har haft negativa tankar under hela mitt liv och det senaste tiden blev det fler. Dessa tankar jag har och haft är för jävliga. Dem gör att jag inte tror på mig själv och gjorde mig till en person som inte hade något hopp om livet. Men det jag har förstått idag är att dessa tankar är idiot tankar. Dessa tankar ska inte finnas och dem ska man aldrig lyssna på egentligen.

Det är därför jag skriver detta. För att på något sätt komma ifrån tankarna jag har och haft. Har har gömt mig för länge och det är troligen varför jag har blivit rejält nedstämd. Detta är ett stort och farligt steg för mig. Men jag vill att 2017 ska bli det året då jag gör en förändring för mig själv. Öppnar upp mig mera och få alla människor som jag har känt/känner i mitt liv att förstå att jag har haft och har det tufft. Jag var ledsen inombords men visade det aldrig för någon. Jag har aldrig varit den glada Nina som alla har trott. Jag var helt tvärtom. Jag kände då att jag inte kunde lita på någon, när det egentligen var mig själv jag egentligen inte litade på.

Vägen kommer vara lång, men jag ska ta dag för dag. Se dagar som mina sista och få mer positiva tankar. Jag ska se till att detta år blir mitt år äntligen. Nedstämdhet, ångest, olycklighet och ensamhet. Dessa ska inte besegra mig. Jag ska kämpa över dem, men det kommer bli jävligt svårt. men jag vill inte ge upp. Kände att jag måste stoppa mig nu innan det blir värre. Vill inte vara tyst längre. Detta är jag och detta har varit mitt liv som ingen har vetat.

Likes

Comments