Som vi redan vet, hade vi människan dött om vi nöjde oss. Vi nöjer oss inte med jobbet, inte med partners (jo, alltför ofta tycker jag men statistik visar ju på annat), vi nöjer oss inte med telefonen som det egentligen inte är något fel på, men det har ju trots allt kommit en ny som är både snabbare och snyggare. Åtminstone marknadsförs den så, så det måste ju vara så. Vi konsumerar sönder och vi nöjer oss inte med årets sommar för nästa, den skall bli bättre. Vi nöjer oss inte med vår färg på hyn så vi solar och sen så färgar vi håret för den vi fick var tydligen inte okej nog.

Vi nöjer oss inte med hur vi ser ut så vi modifierar kroppen, och hey skaffa svans och förvandla dig själv till en enhörning om du så vill. Jag bryr mig inte, såklart. Jag är helt för det där. Min poäng är bara, i ett av världens mest individualistiska länder, att vi aldrig blir lyckliga eftersom vi inte bara tävlar med alla andra, utan oss själva. Allting vi gör, är hela tiden i relation till någonting annat och inte ens när vi sörjer så låter vi oss själva vila från det prestationssamhälle vi lever i, redan i början av sorgen är vi besatta av dess slut. En bortgång hinner knappt annonseras i tidningen innan vi börjar rättfärdiga en tragedi, och vi säger att "jag vet inte hur jag skall komma över det här". Som om någon förväntar sig komma över när livet tar slut.


Så illa berörd jag blev av medias rapportering kring Michael Nyqvists bortgång, framförallt. Och den spridningen det fick i sociala medier, som även jag var bidrog till lite förstås. Det fanns väl liksom en minidokumentär om honom efter någon kvart? Jag gillar det inte, mina känslor behöver svalna innan jag försöker bena i dem och bearbeta. Det är antingen det, eller att stänga av fullständigt. Båda strategier är förstås nödvändiga och är ett resultat av vår överlevnadsinstinkt. Men det känns som om vår tid skapat ett monster, där sorgen förväntas betraktas objektivt när den fortfarande står i lågor.

Häromdagen såg jag ett av alla TV-program som gör underhållning av folks tragiska livsöden, det vet jag heller inte vad jag tycker om. Men när en kvinna mellan hulkande gråt försökte att uttrycka hur hon aldrig vet hur hon skall komma över det som drabbat dem, så hände något i mig. Det hände något för jag insåg dels hur jag använder en praktisk sköld för att skydda mig själv, men det var egentligen inget nytt. Det var inget nytt att jag inte kunde gråta när min mormor gick bort, för jag projicerade sorgen på annat som gjorde mig upprörd och förbannad istället, och det var så mycket som var tvunget till att ordnas praktiskt. Det var inget nytt att jag inte fällt en tår när jag gjort slut med någon, att jag lugnt och systematiskt varje gång packat ihop mina saker, letat nytt boende och ställt mig in på att en bättre framtid finns runt hörnet. En bättre.

Det hände någonting i mig för att min blick kändes helt klar. Där sitter hon, nedbruten efter ett besked om att hennes kärlek och pappan till sina små barn, fått en obotlig sjukdom som kommer att rycka honom ifrån dem. Beröva dem från att bli gamla ihop, eller att få hämta på fritids. Så sitter hon där, med en förväntan över att hon måste komma över en dag. Varför?

För vad fan innebär det att komma över någon, eller något? Om det är att sluta tänka på någon så kom jag aldrig över dig. Om att komma över någonting är att inte låta sorgen välla över en emellanåt trots att åren passerat, så kom jag aldrig över det. För ibland så sitter jag på ett hårt och solvarmt cementgolv i Fig tree bay och kedjeröker, och undrar varför den jag älskar vill göra mig illa. Och ibland så ligger jag på det gråa klinkersgolvet i mitt barndomshem och följer fogarna med fingertopparna och jag vet inte vad som är fel, men jag vet att något är det.

Vi talar nedvärderande om den som betraktas som patetisk, för att den fortfarande emellanåt nämner sitt ex efter månader av tröttsamt ältande. För visst behöver vi släppa taget om det som gjort en illa, men var sak har sin tid. Tiden kommer, sorgen lättar och stegen likaså. Ingen process är den andra lik. För sorg är inte exakt eller definitiv. Den ändrar form och lever vidare. Sorgen kan vara betryggande, en säker plats att fly till. Den är bekant och den finns kvar. Jag insåg att jag inte gjort vad som i folkmun kallas för att gå vidare, eftersom det känts som om sorgen är det enda jag har kvar från honom som jag kan känna och röra vid. Det som fortfarande är mitt, som jag fick.. För jag har glömt hur värmen kändes, då denna är tillfällig. Det kanske är så att jag varit rädd för att släppa den sista delen som lever i mig, den kylan. Men vi släpper inte taget, vi kommer inte över. Sorg är övergående, gråten upphör och det som gör ont gör mindre ont med tiden. Men tragedier, tuffa separationer och döden i livet lever vi med.

Det är vårt förbannade prestationssamhälle som anser att till och med tragedin är en prestation. Hur stark en är, hur snabbt en kommer över. Men för all del, inte för snabbt. Då kanske man framstår som ett osympatiskt as istället.
När jag insåg att jag aldrig kommer över någonting eller någon, eftersom det innebär ett definitivt tillstånd av att längre inte känna, så blev jag fri. Fri från det som drabbat mig eftersom jag förstod att det alltid kommer att ha drabbat mig. Då kom jag över alltihopa. Vi kommer inte över. Vi lever med det, vi slutar en dag att minnas. Vi förlorar hoppet, vi träffar någon ny som får en att minnas hur värmen kändes och vi lär oss att leva på nytt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments