Önskar att jag kunde skriva att det är en hääärlig dag. Men hösten slog mig i ansiktet imorse med endast EN grad och jag har knaprat ipren i fyra dagar. Tippar på en halsfluss. Det får dock inte stoppa mig.

För nu orkar jag inte vara borta från jobbet mer, och framför allt så har vi väntat på den här dagen länge nu! Idag är det nämligen dags för Olivias releasefest. Minns ni när jag tipsade om inlägget av Sannasrum.se, "Är du avundsjuk?", om vikten av att man skall klappa när det går bra för sina vänner? Att dina vänners framgång är din framgång är en sån oerhörd viktig läxa att lära sig av. Missunnsamhet är en sån otroligt ful egenskap. Att hämta inspiration från sina framgångsrika vänner, och dela lyckan när det går bra är så mycket roligare! Har ni inte läst inlägget så hittar ni det HÄR.

Det är nämligen så, att igår släppte Olivia Hagéus sin bok "Bli kvar", den hittar ni HÄR! Boken har redan klättrat på topplistan, och jag ser så himla mycket fram emot att läsa den. Kort och gott, handlar den om att bli lämnad. Vem kan inte relatera till det? Även om jag inte känt Olivia så länge, så är jag så jäkla stolt! För att hon gör sin grej, med BRILJANS, och dessutom är hon den mest äkta person jag träffat tror jag? Fun fact är också att vi fick kontakt genom skrivandet, vilket gör hela grejen ÄNNU roligare. KÖP hennes bok. Alla vill väl ha en bok ur första upplagan av en författare som kommer att vara bäst i Sverige om några år? Hur som, idag är nämligen det dags för releasefesten. Har nästan fjärilar i magen, så peppad! Så, stort grattis till henne återigen!

Nu skall jag äta min hemlagade lunchlåda (första gången på fem månader hehe) och spana in den nya massagestolen på jobbet. Vi hörs ikväll!

Författaren själv! Fotograf: @Jasminella, you soooo talented girl!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det här är sista delen. Har ni inte läst föregående delar så länkar jag dem här. Del 1, Del 2, Del 3.

-
Rummet snurrar. Huvudet brinner. Hjärtat bara finns där utan att fylla någon faktisk fuktion och sänghalvan bredvid mig är återigen kall som så många gånger förr. Vad hände igår? Spår av kläder från dörren till sängen skvallrar om att jag gått raka vägen till den, för att göra mig av med varenda tråd på kroppen. För att klara av att sätta mig upp tar jag stöd av sängaveln och jag sitter hopsjunken likt ett C tills bilder av en modellång tjej med nötbrunt hår smattar förbi på min näthinna och gör mig alldeles paralyserad och rak i ryggen. I mig dansar en olustig känsla av overklighet. Jag har uppenbarligen drömt något märkligt. Allting känns på låtsas och när jag rör vid min egen arm tycks även den längre inte vara en del av mig.

Jag begraver ansiktet i mitt armveck av skammen och förvirringen. Vad klibbig jag är, så äcklig. Fryser till, slutar andas per automatik. Som en överlevnadsinstinkt för att lejonen skall missa mig på savannen. Frekvensen när jag kräks på modelltjejen spelas upp framför mina ögon sextiotusen gånger, märker hur salivbildningen i min mun skenar iväg och jag stapplar till badrummet på bambi-ben för att göra mig av med resterna av Cavan och giftet som är han.

Där blir jag sittandes så länge att det börjar skymma i lägenheten. Den enda ljuskälla som snart finns där är skenet av bilarnas lyktor och gatulamporna som bildar gulröda små regnbågar överallt på mina trettiofyra kvadratmeter. Ljuset blir annorlunda men ack så välbekant. Kaoset, jag bor i det. Här är jag trygg och hemma. Här får jag vara motsatsen till den söta tjejen utan att någon dömer mig eller ser att jag inte är hon. Jag lägger mig på badrumsgolvet för att känna kylan av den kalla kakelplattan mot kinden, som en tröstande hand. När jag var barn gjorde jag ofta så, när jag var magsjuk. Ibland hämtade jag till och med ett täcke för att övernatta där, och mamma matade mig med avslagen Cola från en sked. Förlorar jag all värdighet om jag gör det ikväll också? Fan. Jag sa ju att han inte skulle bli kär i mig.

21.32 är klockan när jag tittar på telefonen för första gången idag. Oroliga vänners notiser bläddrar jag förbi, letar febrilt efter hans namn på skärmen. Där är det. Jag kisar när jag låser upp telefonen, som om det skulle göra beskedet mindre smärtsamt. "Du är ju sjuk i huvudet", står det. Sjuk i huvudet. Smakar på orden i min torra mun, lägger mig raklång på golvet i vardagsrummet. Sätter mig lutad mot skåpsluckorna i köket. Sparkar som ett argt barn mot en tung blomkruka jag fått av grannen med dålig andedräkt på våning fyra tills jag får ont och inser att det inte är någon dröm. "Du är ett jävla äckel", det är vad jag skrivit och mina sista ord till honom. Tillbaka till badrummet. Luften tar slut i alla mina rum.

Allting känns omöjligt och jag vägrar att ta tag i vad som nu skall vara mitt liv utan honom, trots att han knappt varit min, när jag var så nära på att bli lycklig. Allting skulle ju bli bra. Vi skulle ju säga att vi älskade varandra snart, han skulle få veta att jag egentligen smaskar när jag äter och jag skulle få träffa hans syster som har samma fräkniga hud som han, och likadant bubbligt skratt. Vägrar inse att det var möjligt att fucka upp såhär mycket på bara 10 timmar. Hennes ljusrosa sandaler gör sig påminda, vem var hon egentligen? Hans instagram ger mig inga svar, bara mer ångest. Bild efter bild på honom fastnar jag framför, drömmer om hans brinnande ryggtavla i rummet av levande ljus som jag aldrig mer kommer att röra vid. Hans lockar som spelar harpa med mina fingrar. Hans hud som bränner mot min under täcket. Hans kyssar som får mig att bli pirrig från tårna till halskotorna som sänder stötar som kan ha ihjäl mig när som helst.

Vattnet svider på min kropp som brännässlor. Jag duschar så kallt att läpparna blir blå, och när jag äntligen känner mig ren igen så kryper jag ner i min säng, och i min sorg.

06.32
Varje dag en dålig dag hänt i livet intalar man sig själv att nästa den blir bättre. Men denna är inte det, den är inte bättre. I spegeln klarar jag inte av att möta min blick, jag skäms så. För även om det är han som gjort fel när han lade armen om fel kropp, var det jag som var dräggig och gjorde bort mig. Det var jag som tömde min magsäck på en uteservering framför Stockholms bäst klädda människor. Det var jag som fick gå barfota med huvudet sänkt genom natten. Och han? Kanske låg han och kramade om hennes knappt existerande midja. Kanske låg han och kysste henne på halsen tills solen gick upp. Kalendern säger att jag skall jobba idag, men jag tar mig inte utanför dörren. Jag greppar handtaget men förmår mig inte att öppna. Ingenting fungerar. Inte mina ben, mina tankar, mina armar. Allting sviker mig precis som han gjort.

Det är så satans orättvist. När det är han som sårat och gjort mig illa att jag skall vara den som går sönder, när det är han som borde göra det utan mig. Inte jag, jag borde inte bry mig om att vara ensam utan en sådan som han. Jag sätter mig på dörrmattan. Den sticks mot min rumpa, men jag har bestämt mig för att inte ge upp och för att sitta här tills jag samlat ihop mig själv. Det går upp för mig att han aldrig varit hemma hos mig, aldrig släpat morgontrötta fötter på mina trettiofyra kvadratmeter. Det får mig att le, ett stelt och fult leende, Men visst ler jag. Inte har han fått förgifta textilerna i mitt hem med sin doft. Inte heller har hans läppar fått vidröra mitt Matteus-porslin. Inte har han fått lägga sina hörlurar i skålen på byrån i hallen. Det här är mitt hem.

Det här är mitt hem. Det här är min kropp. Det här är mina sinnen och mitt kokande blod, mitt hjärta som aldrig skall sluta slå för någon annan än min egen död. Om döden inte skrämmer mig, varför skulle han då göra det nu. Det är just vad jag menade, allt det här. Hur känslor gör människor så förställda och olikt allt annat man känner till. Det här är inte jag. Jag sitter inte på min dörrmatta som sticks i rumpan, en måndag morgon och lipar över någon snubbe och hoppas på ett SMS som skall ställa allt tillrätta. Jag är den som dansar tills morgonljuset faller på mig, trots piskande regn och ilande vind. Jag är den som ställer mig själv tillrätta. Den som lever även när allt är fel.

Nu skäms jag igen, för att någonsin ha låtit honom smitta av sig på mig. På mitt inre, på mitt sinne.
För vem är han, utan mig? Mitt jag har alltid funnits, utan honom. Aldrig någonsin skall jag lyssna på vår låt någonsin igen, den som blev vår utan att han ens fick veta. Inte skall jag någonsin sakna att vira hans nyklippta lock, den bakom örat, kring mitt pekfinger. Det finns så många fler frisyrer jag kan förälska mig i. Inte skall hans släpande morgonfötter, eller sömniga röst någonsin få väcka mig ur min dröm. Nu tar vi slut en sista gång igen, men det gör inte jag. Så jag släpper taget nu, och låter honom bli förälskad i den där söta, långa tjejen. Allt blir bra tillslut.

Likes

Comments

- inlägget innehåller reklamlänkar -

Ett problem med att bo långt ifrån stan (nåja 18 minuter), är att klä sig så att man är förberedd för vad som än väntar. En spontan dejt efter jobbet, en AW, middag eller en helkväll ute? Det finns ingenting värre än när man låter en dålig outfit hindra en från att ha en rolig kväll. Det slutar oftast med att man känner sig för underklädd, eller att man inte vill gå till jobbet när man ser ut som ett cirkustält i partyoutfiten.

Så, hur tänker jag? Alla produkter kostar under 500-lappen!

Jumpsuiten som ni hittar HÄR , ett skönt säkert kort där man slipper tänka på vilken överdel som matchar vilken underdel. Detta plagg har räddat mig såååå många gånger, ni anar inte. ALLA behöver en i sin garderob. Minst en, då. Tips! Jumpsuiten har så många användningsområden. Med en polo över, eller en stickad tröja har du plötsligt ett par byxor!

Statement-kjolen, HÄR ! Som ni även såg mig rocka under modeveckan. Låter jag tantig eller cool när jag skriver "rocka"? Nåja, ett plagg som lyfter vilken topp som helst. Svinball till både pumps och sneakers, och perfekt romantisk till dejten. Jag som inte dejtar hade nog kört på en svart pennkjol i lack. Typ en sån HÄR !

T-shirtklänningen, HÄR . Med en mysig, varm tröja över som byts ut mot en kappa när arbetsdagen är över är man redo för vad som helst. Till detta hade jag matchat lårhöga stövlar eller pumps, så länge temperaturen tillåter.. Pumpsen är alltid en räddare i nöden, mina vänner. Själv är jag ett fan av lager på lager, så den lilla svarta med spagettiband a lá 90-tal hade också jag gärna dragit över detta plagg.

Blazern, HÄR. Blazern över en helsvart outfit, över ljusa jeans och t-shirt med ett par glittrande örhängen med klackar till så är du heeemma. Varför inte slänga av sig den tråkiga blusen du hade på jobbet och köra utan någonting alls under?

Alla plagg skall såklart lyftas av pumpsen, örhängena du har i väskan samt då just den lite roligare väskan du valt till jobbet. Klicka på bilden för att komma till produkten. Och ja, rosa och rött. Släng MIG i väggen vad det är fint ihop!
Detta var alltså mina mest basic tips i hur en kan tänka när en inte vill vara varken för upp eller nedklädd. Det är dessutom saker som inte kommer bli liggandes i garderoben efter en användning, vilket känns viktigt. Enkla nyckel-ting liksom. Jag tänkte även göra ett inlägg kring hur jag tänker när jag panikshoppar outfits på second hand. Vore det intressant?

Likes

Comments

"Älskar du mig, på riktigt?", frågar han. Och jag svarar att jag älskar dig så mycket att jag önskar att jag var med i en bilolycka, glömde alltihop och fick ditt dumma misstag ogjort. Älskar dig så mycket att det gör våld på mig. River upp mig. Kastar ned mig. Slänger runt mig. Stopp. Han blev mitt straff. Han blev mina ärr och mitt onda. Han blev mina tänk om, tänk ifall och tänk att.


Han tar mig i handen, smeker min tumme ömt som han brukar. Flyttar min haka närmare hans, med hans tumme som han brukar. Men jag vänder bort huvudet. Bara tanken av att kyssa hans läppar igen får mig att vilja åka hem till henne och skrika sönder hennes trumhinnor tills hennes hjärta också spricker tusen gånger om. Så varför skulle jag kyssa hans läppar någonsin, igen. Han klappar mig på huvudet, som han klappat hennes tänker jag. Han lägger huvudet mot mitt, som han gjort mot hennes tänker jag.


Han köper vin, han tänder ljus och han bryter tillslut ihop för att ingenting han gör är gott nog. Och han har rätt. Ingenting slätar över de kyssar han givit andra läppar. Inga ljus gör den historien mer hoppfull. Det är bara vinet som är gott nog, som bedövar och lättar. Jag röker tre cigaretter på rad på vår altan. Han hatar när jag röker, så därför älskar jag det ännu mer. Fyra cigaretter. Vi lever under samma tak, vi delar samma mat och samma ICA-kort men jag saknar honom så jag går av. Han är inte där. Han gör köttbullar i vårt kök som om det skulle göra någonting bättre. Vinet är dyrare än vanligt nu, rösten mjukare än den brukar. Hans ögon snällare än de varit förr men jag har aldrig avskytt allt med honom så som jag gör nu.


"Vad är det?", frågar han. Suckar, andas. Drar ned luften så långt jag kan. "Vad fan tror du?", svarar jag. Han nöjer sig inte med mitt svar. För nu är det så att han tycker att jag skall vara färdig med att vara ledsen.


"Vad är det bästa med mig?", frågar han som alltid när vi grälat. "Snälla inte nu". Inte nu. Det bästa med honom just nu är de minnen jag har av hur det brukade vara. Han kommer aldrig vara bra igen, god nog eller ren för mig. Jag har älskat honom färdigt nu. Det finns inget kvar. Kysser honom på hakan, pussar på den ensamma tår som letat sig ned mot halsen och målat ett blankt streck på hans hud som jag är färdig med att älska. Han fick aldrig älska färdigt mig, det var hans straff. Jag var hans.

Likes

Comments

Min kropp spelar mig ett spratt, minst sagt. Den har plågat mig med ångest, halsont och nu hosta sen i fredags. Halsontet tar jag alla dagar i veckan men ångesten orkar jag inte riktigt med. Eller inte alls, faktiskt. Det är som om femton veckors trötthet efter diverse stök kommer ikapp mig. Back in the days hade det varit en barnlek, men eftersom jag nu sällan känner ångest så saknar jag skölden att hantera den allra minsta ångest nu. Känner mig så svag liksom, fattar ni? Skulle behöva triljarder med gladlåtar och ett bad.

Till och med var jag tvungen att ställa in mina planer. Det blev inget firande, ingen kräftskiva. Man känner sig långt ifrån som den bästa människan på Tellus när man ställer in samma dag, men jag försökte verkligen och tillslut var jag tvungen att lyssna på min kropp. Hoppas nu för allt i världen att jag är frisk till på Onsdag, då är det nämligen äntligen dags för Olivias releasefest. Kan inte fatta att man är vän med en författare nu? Hon är så jävla cool ju, så stolt. Mer om det och vart ni hittar hennes bok i ett senare inlägg.

Skall försöka få i mig frukost och skriva klart "En kärlekshistoria eller inte i några delar - Del 4". Det känns som rimliga mål idag. Har varit vaken sedan 07:30. Det var inte igår man var det en söndag.. Men ni skall veta att jag sovit ca 30 timmar de senaste två dygnen.

På instagram är jag förresten väldigt aktiv och där publicerar jag kortare texter som inte kommer upp på bloggen, för den som är intresserad av det. Senast igår, en text om missbruk. Där heter jag "ninacaroline.se"

Likes

Comments

- Inlägget innehåller reklamlänkar -
Är det något som är min grej, så är det skor. Skor och jackor. Egentligen tillhör jag kategorin som kör sneakers och skinnjackan året om, men med åren (?) har jag blivit mer bekväm av mig och vill hellre vara varm än snygg. Så här kommer mina höst/vinterfavoriter!

HÄR
Sjukt sköna vinterkängor som sitter sååå gött på foten. Passar i princip till allt. Har dem själv! Finns även i många budgetvarianter på Nelly's hemsida.

HÄR
Spetsigt känns ba superrätt i höst. Tänker raka kostymbyxor. Tänker "nice". Väldigt snälla mot plånboken, dessutom!

HÄR
När kan Dr. Martens någonsin vara fel? Dessa sötisar hade jag för många år sedan. Jag är en sucker för klassiker.

HÄR
Vill ni satsa på ett par feta statement-klackar i höst accepterar jag inga andra skor än dessa. Möjligtvis de i sammet och silver med. Hade gärna matchat dessa till en kappa i liknande mönster. Yes.

Likes

Comments

Han tar den största biten chokladtårta jag sett, och det tindrar i hans ögon. När jag kramar honom känner jag inte längre knotor längs den långa ryggen som sträcker sig upp till himlen långt förbi mig. Vi sätter oss ned på cafét i alldeles för stora soffor våra små kroppar försvinner i, som tar en tillbaka till hur det var att kasta sig i kuddrummet efter mellanmålet på fritids. Jag beundrar varje tugga han tar, hur han ler emellan dem och rättar till kepsen efter varje mening.
- Jag är så stolt, säger jag.
- Jag vet att ni är det. Jag är det med, säger han.

Jag darrar lite på rösten, jag är rädd att han skall försvinna om jag säger något fel. Som om en för hög ton kan väcka mig ur en dröm. Som om vibrationerna från min röst kan sticka hål på den bubbla av perfektion vi befinner oss i. Så jag tar genvägar. Frågar honom om när det egentligen gick åt helvete, hur jag inte märkte, och han berättar saker som pågått under samma tak utan min vetskap jag aldrig hade kunnat föreställa mig, som i en parallell värld jag trodde var hans luftslott. Vi talar i samma melodi, han och jag. Med ett ordlöst språk vi fann när orden aldrig räckte till och ingen kunde höra oss. När ingen ville lyssna. Min lillebror och jag. Vi skrattar åt det absurda och vi skämtar om det mörka för att inte låta skuggan falla över oss.

Vi vandrar i skållhet hetta i för varma kläder, längs en bilväg där inga fordon tar hänsyn till sådana som vi. Man får vakta sina steg där, min blick är fäst vid hans fötter. Jag är beredd att fånga honom om han snavar på den ojämna marken. Där ogräs bryter sig genom asfalt precis som vi gjort. Omkring oss sträcker industriområden sig uppåt, och det fula blir så vackert. Hur varmt det än är, så vill jag aldrig att vägen skall ta slut. Hur fult det än är så har ingenting någonsin känts så fint, men skört. Vi kedjeröker och tackar varandra för att vi inte varit ensamma i hettan.

Jag kramar honom hej då, håller kvar så länge jag kan som om det fysiskt skulle få honom att fastna i min famn. "Älskar dig", ropar jag som alltid när jag går på bussen och han ler sitt sneda leende mot mig, och jag gråter i hela femtio mil till Stockholm av lycka. Tårar av rädsla. Av hopp. Av tacksamhet, och jag ber en tyst bön på en spårvagn om att aldrig mer behöva krama en benig kropp som han bor i.

"Hon låg på gatan
medan rymdskeppen

sände meddelanden
genom atmosfären

Hon skär sig i handleden
i solskenet
för hon säger
att hon redan sett Spanien
och världen förtjänar inte dig

För du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet''


Det är så jag säger det - Håkan Hellström"

Likes

Comments

- Inlägget innehåller en reklamlänk -
Typiskt bra dag. Förstår inte hur dock, för jag vaknade försent (skräll) kom i tid dock. Dessutom missade jag att det regnade och sov hos en vän så fick använda ett par mysbyxor jag hade i väskan som hatt/paraply. Jag har klass jag!

Typiskt bra helg, även!

Fredags: Vi fotograferade outfits hela förmiddagen. Sen var jag och Olivia var på releasefest för iDeal of Sweden's höstkollektion som ni kan se nedan. Fri bar, massvis med härliga tjejer och dessutom, vilket får mina jobbiga matvanor att jubla, så löste de veg-snittar till mig på plats. Så himla rart. Det kanske känns som en självklarhet för er som äter kött att det skall gå att trolla fram, men nej sällan. Vi avslutade kvällen på F12.

Av duktiga @Jasminella, som vanligt! Första gången jag fick användning för mitt orangea läppstift.

Jag valde skalet ''Antique roses" men det var supersvårt att välja bland alla fina. HÄR ser ni resten av den helt nya kollektionen. Med koden NEWFALL20 får du dessutom 20% rabatt.

En restaurang som får ett bedrövligt betyg ...

Lördag: Jag och Jasmine åt på Giro, restaurangen som hade sjukt god pizza men tyvärr får ett lågt betyg med anledning av riktigt usel samt bara allmänt märklig service? Efter två timmar utan att någon ens frågat om vi ville ha något mer att dricka så bad vi om notan, och 25 minuter därefter ser vi servitören vid baren som satt och scrollade i sin instafeed... Vi avslutade kvällen med ett glas vin på Scandic och jag åkte hem och tokdäckade.. Tur att maten var så god i alla fall. Hade så trevligt att jag till och med glömde att fota!

Söndag: Min fina roomie bjöd med mig på en kryssning i skärgården. Dygnet gick alldeles för fort men vi hann med lunchbuffé (fick knäppa upp byxorna efter 2 minuter), en middag och 20 minuter av filmmys i hytten innan vi båda däckade med magarna fyllda av chips och choklad.

Resten av veckan är lika fullspäckad den. Idag skall jag ha möte med Chloé efter jag varit hos banken, imorgon är det event med Make up store som jag ser framemot. På torsdag skall jag på möte med Olivia och på Fredag skall jag på möte med *TRUMVIRVEL*........ Nä, och ja. Exakt så töntigt skall jag vara men jag får tyvärr inte berätta riktigt än. Någon av er hade redan gissat rätt. Bra koll! Sen väntar ett firande och en kräftskiva på Washolmen. Andas kan man göra en annan gång!

Likes

Comments

Vaknade inatt av ett sms "Välkommen till Finland!" Jag och min roomie är på kryssning, tydligen till Finland. Vi har ingen aning.

Självklart var jag så sen, att hela fartyget fick vänta. Jag SPRANG mitt snabbaste (det rann om mig) och möttes av fyra stycken från personalen som hjälpte mig in och fick eskortera mig till rätt plats. Fint folk kommer sjukt sent... Vi käkade middag igår, sen åt vi godis i hytten och kollade på film. Perfekt rehab detta. Funderar på att åka på kryssning själv för att få saker gjorda.

Vaknade hur som helst imorse av att jag hade ont i ryggen. På en kryssning. Jag blir inte yngre alltså...

Mitt hår på denna, haha! Ser väldigt sen ut till bibelgruppen.

Likes

Comments

"Vad är det?"

Jag frågade honom tills orden inte hördes längre. Tills vokaler och konsonanter flöt ihop till bara meningslöst ljud, oväsen. Ibland lade jag mitt huvud mot hans axel och låtsades att vi var lyckliga tillsammans. Ibland lade han sitt huvud mot min likaså och jag insåg att vi inte var det, lyckliga tillsammans. "Snälla, säg vad det är".

Så jag började föreställa mig ett liv utan hans händer på min kropp som var härdade av många års styrketräning. Ibland när vi gick längs Stockholms gator kunde jag gå några meter framför, för att känna hur det kändes att gå där ensam. Emellanåt fantiserade jag om ett liv utan honom för att förbereda mig på kraschen. En dag skulle han ju välja bort mig förstås, det har alla andra gjort hittills så varför skulle han vara ett undantag. Jag bestämde mig för att aldrig gå på knä, aldrig desperat viska "välj mig" i hans öra för jag skulle klara mig utan honom den dagen hans axel inte längre bar tyngden av mitt huvud tyngt av tvivel och oro.

Jag skulle sätta på mig skorna han hatade, klänningen som var för kort och måla läpparna med läppstiftet han en gång sade att jag såg ut som en slampa i och sen skulle jag gå. Vända ryggen till hans unkna kvinnosyn, frigöra mig från hans manipulativa, dunkla cell och springa tills benen inte längre bar min bomullslätta kropp nu fylld av hopp och ljus. Sen skulle jag aldrig mer behöva desperat viska "Vad är det?" i hans öra, för att vänta på ett svar som ekar av tystnad i mitt.

För det är ingenting nu, allt är precis som det skall vara".

Likes

Comments