Droppade förbi Mosquito beachparty som är varje nationaldag vid Smedsuddsbadet, önskar verkligen jag var mer mitt partyjag just nu. Men det var jag inte, så blev inte långvarig.

Men jag blev glad i själen av att se folk från hela världen dansa så allt ont försvann.

Idag fick jag för första gången känna lyckorus med Sertralin i kroppen. He-rre-guuud. Vad jag blev glad. Var livrädd för att mina höga toppar skulle kapas av totalt, men nu känns det alldeles hoppfullt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Som barn handlade vi jämt på second hand, men då var det inte direkt coolt. Utan ganska skämmigt att köpa kläder som andra burit, och vi hade ungefär två butiker att handla i. Min mamma har liksom överfört sitt intresse för att handla second hand på mig, och jag är verkligen i rätt stad för att göra det med tusentals butiker. Det slog mig imorse när jag tittade mig själv i spegeln att jag nästan alltid bär minst ett plagg jag köpt second hand.

Det är inte så mycket av politiska skäl som jag önskade att det var, även om det är en bonus och jag faktiskt tycker att vårt sätt att konsumera på är äckligt. Utan mest för att jag tycker det är skittrist att klä sig som exakt alla andra. Men det krävs tålamod för att hitta de där guldkornen, och det är ju faktiskt till 95% skräp.

Jacka okänt märke (second hand) / Tröja London / Skor okänt märke Polen / Kjol FillipaK (second hand) / Morgon frisyr (kaos)

Likes

Comments

Klassiskt inlägg, visst?

Tidigare har jag nämnt att jag skulle inte ens gå om gymnasiet om jag fick betalt för det - medan andra romantiserar och drömmer sig tillbaka. Jag gick inte på ett vanligt gymnasium, utan på en friskola som var ett praktiskt sådant. Det vill säga att mer än 50% av våra studier gjordes ute på praktik, och vi var därmed en väääldigt liten klass. Som dessutom sällan var samlad.

Det är liksom redan från början upplagt för att de skoltrötta skall välja en sådan skola och ställa till det. Funny thing; mitt första val var FRISÖR!!! Och inte alls menat att kasta skit mot frisörer, men det är så lååångt ifrån vad jag vill göra idag att det säger en hel del om hur man inte har en jävla aning om vad man håller på med någonsin, haha. Och framför allt inte när en är femton ...

Så, dag 1 i gymnasiet när jag såg klassen om 15 tjejer så fick jag panik. Det ställdes omedelbart krav på sammanhållning och mål att tillhöra något av de små gängen klassen skulle delas upp i. Så jag bad om att få byta, bara sådär. Räckte upp handen, sa att jag hade ångrat mig och började i Handel & administration istället. En klass om 5 personer, tror jag. Aldrig hände det att alla var där samtidigt. På min student HÄLSADE jag på två personer jag aldrig hade sett under åren, som alltså gick i vår klass vi hade gemensamma lektioner tillsammans med ...

Det är verkligen med blandade känslor jag ser tillbaka på hela den tiden, givetvis ångrar jag att jag inte gjorde mer. Men jag gjorde mitt bästa. Med hela havet stormar hemma, samtidigt som jag var hjärtsjuk och jobbade all min lediga tid. Jag hade inte kunnat göra mer, det har tagit tid för mig att acceptera.

Ångrar att jag inte gjorde mer eftersom jag tog studenten med en si sådär 1000 lovande poäng, och därför fått läsa en del på Komvux. Skolan var liksom bara snäll och lät mig vara med på hela det där spektaklet, studenten. Viiiilket tålamod de haft med mig alltså.. Otroligt. Tänker ofta på min mentor Erika, hon hade nyligen tagit sin examen. Nyfiken på vad hon gör idag, om vi totalt slaktade hennes intresse för fortsatt arbete som lärare.. Stackars. Hon var hård, men rättvis och förstående. Jag tyckte verkligen om henne. Men hon måste ha hatat mig. Det går verkligen att säga att jag är en HELT annan människa idag. Wow.

Dessa tre åren har varit omtumlande, minst sagt. Det finns ingenting jag saknar, förutom Jesper. Killen bredvid mig på bilden, som olyckligt nog gick bort 2016. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom, och hans familj.

Likes

Comments

Det har varit en lååång helg. Det är så himla trevligt att ha besök här i Stockholm. Men det är intensivt! Det vart få bilder eftersom mitt minne var fullt, och jag behövde kanske en liten social medie-paus. Jag har börjat med antidepressiva, det har än så länge haft lite märkliga effekter. Mer om det i ett annat inlägg.

Torsdag: Vi möttes efter mitt jobb jag och Erik, för att åka direkt till Mosebacke och dricka öl till utsikten. Ett besök där är obligatoriskt när en har besök över. Det var mycket uppskattat, men blåsten tvingade oss vidare ganska omgående. Vi gick och käkade lite mat, för att sedan gå till Trädgården (wohoo premiärgång för mig i år!!) där vi hade köpt biljetter till Niki & the Dove. Vilken jävla konsert, helt ärligt.

Blev grymt överraskad. Trodde inte alls att de skulle leverera en sådan show. Efter det rörde vi oss mot Boquerian där vi drack drinkar i restaurangdelen innan vi trötta tog en Uber hem för att ladda om för Fredagen.

Fredag: Vi tog sovmorgon, och släpade oss sedan in mot stan där vi verkligen hade en heldag. Vi började med att köpa kaffe på Crêperie Rustique, sedan gick vi och kollade på den vackraste utsikten i Stockholm. Där började vår promenad, och den slutade vid... STADSHAGEN! Det är så långt.

Vi avverkade fika i Gamla stan på Bröd & Salt, en tur förbi slottet och in i Slottskyrkan. Sedan Drottninggatan där vi lunchade på Reload. Sedan promenerade vi från Drottninggatan genom Fridhemsplan och längs strandpromenaden med Fryst som mål. Vad är Fryst? Jo. Bara det enda stället i världen jag kan gå flera kilometer för, för att få köpa glass! Denna gången smakerna gräddmjölk blåbär, karamell och kardemumma rabarber!

Efter denna dagen då vi gått närmare två mil, hängde jag med min roomie Linn på soffan tills jag somnade i min morgonrock ätandes ballerinakakor. Peeerfekt dag!

Lördag: Vi började dagen vid Slussen. Jag bad Erik möta mig uppgången vid Götgatan för att vi skulle till Nytorget och dricka kaffe. Väl framme meddelar han att han är inne på Espresso house. Jag ertappar honom med att beställa varsin kaffe till oss.

- Men, vi skulle ju dricka kaffe vid Nytorget, det var ju hela poängen?
- Öhhhhhh...... Jaha.. Jaja. Skitsamma nu blir det kaffe här.

Sedan svor vi åt att vi fick typ 1,5 dl genomskinligt bryggkaffe för 33 spänn styck och lovade varandra att det var sista gången vi handlade där.

Vi åt i alla fall lunch på Kafe Rang som är ett himla, himla mysigt ställe. Sedan rev vi av Östermalm och hälsade på Eriks syster en sväng och gjorde sällskap tillsammans med henne till Smaka på Stockholm som ägde rum i Kungsträdgården.

På kvällen kollade vi på Champions league finalen (lol, jag är verkligen inte intresserad) och avslutade kvällen med en drink på Tiki room efter att ha sagt hej då till Erik som nu skall resa runt i Asien under vad som kan bli obestämd tid.

Helg 5/5.

Likes

Comments

Det är pinsamt och får en att krympa i storlek här på jorden, när en inser hur starkt påverkad och styrd med järnhand man är av alla normer i samhället. Hur mycket man gör "bara för att man skall". För att "det har ju alltid varit så!", eller för att tanken på något annat tillvägagångssätt "känns fel".

Det blir liksom en aha-upplevelse där man bara får visa handflatorna och erkänna sig besegrad, av samhällets strukturer.

En av de sakerna är just tvåsamheten, som jag började fundera fundera på särskilt mycket efter att ha läst den här debattartikeln av Isabelle Wahlf (som jag förövrigt följt på twitter i många år och tycker om väldigt mycket) för länge sedan. Det var som om jag aldrig tidigare ägnat en tanke åt det. Det var bara så självklart att man lever tillsammans som ett par. Jag hade aldrig utmanat den tanken, det var outforskad mark.

Isabelle skriver om hur hon aldrig fått svar på frågan varför man skall leva tillsammans i par. Två och två, men aldrig fått något svar som grundat sig på annat än våra åsikter, ingen som egentligen kunnat ge något svar. Jag påmindes om artikeln återigen när jag läste denna av Kinga Sandén, där faktiskt också en annan twittrare jag följer medverkar och svarar på frågor.

Hur som helst, våra värderingar. Det mesta som rör sex, läggning, familjekonstellationer, hälsa, politik och dyl är åsikter som ligger djupt ingrodda i oss som kan vara oerhört svåra att ändra på, eftersom det är vad vi ofta blivit lärda under uppväxten. "Att det alltid varit så" är världsledande i ursäkter när det gäller argument för våra känslor, men ingenting har alltid varit. Det kanske är så att du alltid valt att se en sida av sanningen, men det är inte bara osanning, utan heller inte alls ett särskilt starkt argument för varför någons sätt att leva på inte skulle "kännas bra" när det inte angår dig.

Jag försöker att aldrig uttrycka min åsikt gällande andra människors val, så länge de inte skadar någon annan eller berör mig. Oavsett om det gäller kost, vem man ligger med och inte ligger med, klädval och så vidare. Däremot kan jag bli nyfiken, och då vill jag förstå.

Det är ett oerhört intressant ämne, och så spännande att leka med tanken att vi kanske mer och mer är på väg bort från monogama förhållanden, eftersom vi svenskar typ är det mest individualistiska folket i världen. Jag har svårt att föreställa mig att jag en dag skulle klara av att leva i ett förhållande som inte är monogamt, men å andra sidan kunde jag för mitt liv inte för några år sedan "supporta" icke-monogama relationer. Eftersom jag var trångsynt och fördomsfull. Och idag bryr jag ju mig inte. Alls. Det är så att jag nästan äcklas av mig själv, att jag faktiskt har brytt mig.

Det är sunt för alla att tänka på och ägna en tanke åt, för att inte vara dömande mot andra människor som inte väljer att leva som du. Om det är någonting inom dig som känns obekvämt vid tanken på att en person väljer att leva i en polyamorös relation, så bör du möblera om i det där hjärnkontoret för allas bästa.

För det finns de människor som tar skada av att du har åsikter om hur de väljer att leva sina liv. Det finns ingenting som säger att vi människor bara är kapabla att älska en person i en kärleksrelation, ingenting alls.

Likes

Comments

I helgen var det examen för Erik. Det var en riktigt bra dag från början till slut (nåja, utekvällen var sådär..)
Jag bodde hos Erik och han hade tre vänner som också var där, varav två som han pluggat med i England. Vi löste brunch, solade, lyssnade på musik och jag tog med Sophie till vårt berömda Kungsmässan när vi blev rastlösa innan gästerna skulle komma och resten av gänget höll på att rigga med ljud och grejer.

Det var en sådan där perfekt sommardag. Vid ett tillfälle lutade jag mig mot Hannah. "Ikväll är en sån kväll man kommer ihåg!"

Senare mot kvällen begav vi oss i samlad trupp mot Göteborg, till Port du Solei. Tyvärr åkte vi in lite väl sent, kvällen blev lite väl kort och jag hade faktiskt högre förväntningar? Det var länge sedan jag var ute i Göteborg så jag kanske hade hypeat det lite väl mycket innan kanske.

Det är som alltid, man har det jämt som roligast när man väl faktiskt är på förfesten eller hemma hos någon. Sen splittas ju alla liksom, och det blir inte alls samma grej. Hur som helst! Mycket fin helg, har träffat så mycket nya och härliga människor. Det ger mig alltid ångest att åka bort dessvärre, men jag biter ihop. För det var det värt!

Likes

Comments

Varje gång jag springer så genar jag tvåhundrameter genom ett villaområde som får barndomen att göra tusen nålar på hjärtat. Som om det vore mina gator jag målade på som barn med rosafärgade gatukritor, som blev till konstverk man aldrig drömde om skulle regna bort.

Tvåhundrameter, precis lika lång som vägen till macken där vi köpte tuggummi för en femtioöring. Vägen som kändes som en vandring till ett främmande, spännande land. I någon trädgård här hade jag för femton år sedan då varje år försökt göra saft på alldeles för sura bär, som en sedan dränkte i strösocker i hopp om ett bättre recept.

Det är nästintill aldrig som jag lovar någonting. Som alltid har jag liveversionen från Ullevi av Du kan gå din egen väg i lurarna, och varje gång Håkan säger "Man kan gå sin egen väg, men hur tusan blev det såhär" så där lovar jag fan mig själv att aldrig få någon att känna sådär. Livet har oftare varit saft på sura bär än rosa konstverk på gatan, men genom åren har jag träffat människor som lugnat hjärtat från tusen nålar och fått tillvaron att glittra likt det där sockret på saften av krusbär.

Livet blir mer och mer som den där söta vedervärdiga saften, än det där konstverket som ändå skulle sköljas bort. Och detta, det är en jävla tavla. Där majoriteten av alla barn ligger trygga i sina sängar under en himmel som alltid kommer vara exakt såhär vacker. Tvåhundrameter tar en knappast lika långt längre, men jag behöver varje meter förbi de här villorna för att påminna mig själv om att varje meter är en meter längre ifrån allt. Och närmre.

Likes

Comments

Ljudet av min rullväska är så bekant. Den fick jag av ett ex strax innan vi gjorde slut, på min artonårsdag. Alla mina relationer tar slut kring min födelsedag, jag undrar varför. Kanske är det den bästa presenten man kan ge någon, friheten. Den har tjänat mig väl genom alla år. Genom uppbrott med pojkvänner, på weekends och solsemestrar. Alla gånger jag flyttat. Hjulen börjar bli kantiga, den låter högre och högre för varje gång och vibrationerna som uppstår är starka i min arm. Det börjar bli störande, kanske har den gjort sitt snart. Det känns vemodigt.

Centralstationen i Göteborg är så laddad. Jag har ramlat omkring där i fyllan. Gråtit. Väntat. Längtat. Hatat. Framför allt har jag varit kär. Sådär kär som på film, ni vet? Vi grät ofta inför varandra han och jag. Jag minns särskilt en gång, när sorgen över att vi skulle vara skilda ifrån varandra i flera veckor till, kändes fysiskt i kroppen som om någon drog mig ner mot marken. Ibland funderar jag över om jag verkligen var så kär, som jag minns det. Om jag inte bara romantiserar alltihop såhär i efterhand. Men i min dagbok har jag omsorgsfullt skrivit detaljerat, utan radbyten för det fanns ingen tid för det, om varenda möte vi hade.

"Jag kommer att dö om jag inte får träffa honom igen", står det på en av sidorna. Visst kände jag det. Jag minns särskilt den gången för jag kände att jag älskade honom för mycket för mitt eget bästa. "Just let love kill you, darling." Minns jag att jag tänkte när jag sedan satte mig på pendeltåget för att åka tillbaka hem. Hem till mitt flickrum. Aldrig var jag så liten som då. Det började regna varje gång, filmiskt va? Vilken jävla klyscha vi var. Blev.

Jag minns särskilt den gången eftersom han tog min hand så hårt, att jag kände att han var rädd. Han ville hålla i sig. Rädda sig själv från känslostormarna som snart skulle slå ner honom i backen. Vi visste liksom aldrig när den där stormen skulle ha sönder oss. Hur många farväl tål man? Vi visste aldrig om vi skulle få se varandra igen. Vi älskade varandra som om varje gång var den sista.

Det viktigaste som fanns var att spara ner varenda millimeter av honom i hjärtat. Hur han såg ut när han log, vart varenda rynka tog sin början och slut. Ifall vi skulle göra det imorgon, ta slut, så skulle jag kunna blunda och se honom där. För om han fanns i mitt minne så skulle han inte gå någonstans igen, aldrig mer säga hej då.

Varje gång, olika bänkar men samma uttalade önskningar om att om vi så bara får en minut till ihop så kommer allting att bli bra. Bara vi slipper säga hej då en gång till. Vi intalade oss själva att det inte gjorde ont, men sanningen är att inuti mig gjorde jag så mycket våld på mig själv att idag trots att det snart är tre år sedan vi tog farväl för första gången, så känns det fortfarande tomt och ihåligt. Som om jag sa hej då till en del av mig själv, eller stängde av den så länge för att orka att den slutligen försvann. Förmågan att älska, sakna och längta.

Ljudet av min rullväska överröstar den låga volymen musik som jag spelar i mina lurar. Mittemellan pressbyrån och den sunkiga puben sitter ett annat par, mitt i ett farväl och i slutet av en helg. Hon böjer sig framåt för att vila sin tyngd mot hans, med hennes panna mot hans bröst. När hon sedan lyfter huvudet ur den faktiskt så ganska obekväma positionen så ser hon efter ifall hennes smink färgat av sig på hans skjorta. Jag ler, så symboliskt. Jag tror att hon hoppades på att hon färgade av sig på honom, precis som vi färgade av oss på varanda. Som doften av honom fastnade i mitt hår och i mina kläder. Inte för mitt liv kan jag minnas hur det doftade. Det finns inte en chans att de är lika kära som vi var, tänker jag. Jag kan inte ta in att andra människor har förmågan att känna som vi gjorde.

Jag minns särskilt den gången, eftersom jag var livrädd för att en dag behöva glömma.

Likes

Comments

Nu är Eriks examen förbi. Det var en fantastisk dag med livemusik, plockmat och kära återseenden med människor jag inte träffat på flera år.

Nu sitter jag på tåget och har gjort det sedan 05.55. Det är lite som om jag alltid kan ta tempen på mitt mående genom att känna efter hur det känns att åka hem igen. Idag känns det bra. Idag känns det som om jag åker ifrån någonting men också till. Något likvärdigt som inte ger mig panik eller gör mig sorgsen.

Likes

Comments

Kalla mig löjlig, men jag kände för att börja lipa igår när Stockholmskvällen var sådär rosaklädd och ljummen, och jag inte kunde möta den. Helgen kom som en riddare på vit häst redan kl 14:00 för många, och medan mina vänner tog tidiga bubbelluncher så satt jag som en fånge på jobbet och tackade nej till att gå ut och ta kvällen i handen, för att några timmar senare åter vara på plats igen här på jobbet vid 07:00. Det har fan varit fredag i tre dagar nu känns det som? Så är det bara TORSDAG!

Är det normalt att bli så nedslagen av att inte bara få göra det man känner för, känner ni också så? Idag är det det premiärhäng i Tanto och jag är redan stressad över att behöva avvika tidigt för att säga hej då till vänner som går vidare till diverse sommarklubbar och kanske pussar på någon främling i den svala värmen. För er som inte är från Stockholm, så är alltså Tanto en av många parker här som är full av vin, liv och skratt om kvällarna så snart temperaturen blir human.

Andas. Tråklivet försiggår i 1,5 dag till och sen beger jag mig till Kungsbacka, där jag kommer ifrån, för att fira Erik (mitt ex och en av mina närmsta vänner) som tagit sin examen i Birmingham.

Nya naglar i alla fall, det är något!

Likes

Comments