View tracker

Lukten av McDonald's sweet chili dip sprider sig igenom bussen, tillsammans med en doft av kvarglömda papper, fläckar av ketchup utspridda över dem. Green Day dånar i mina hörlurar, allt för att dränka ut ljudet av barn som skriker, och den fulla mannen som sjunger högljutt bakom mig. Vi åker förbi dammen, julbelysning pryder fortfarande träden på den lilla ön i mitten av den. Det ligger något äckligt på golvet, något brunt, tuggat. Jag är iallafall halvvägs, påväg hem. Hem till mat, och iväg från de inträngande dofter av en ostädad buss.

Jag avskyr bussen på kvällen. Runt omkring mig människor, trötta efter en dags skolgång, arbete, eller annan sysselsättning. Några få orkar hålla uppe sin hållning, och klistra fast ett trevlig leende på sina läppar. Men en del blänger när jag kliver av bussen, som om orsaken till att de kommer hem 40 sekunder senare än planerat är mitt fel. Det här är London, tänker jag. Där vi bryr oss om allt så länge som det inte handlar om hemlösa och tiggare och klasskillnader, där allt är någon annans fel, och när det är ens eget fel, ger man det inte en tanke. För man behövde snyta sig, gå av bussen, be någon att öppna ett fönster på tåget för att vi som trängs stående i klungan håller på att svimma av syrebrist- och vi är själviska, för den som sitter vid fönstret fryser ju faktiskt.

Min kärlek till London har sina brister. Lokaltrafiken är en av dom. Jag kan i och för sig ta mig obegränsat vart jag vill för 2000kr i månaden, men ofta är det inte värt det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag bor i ett radhus. Jag bor i zon fyra. Mitt rum är stökigt, utspridda ägodelar min utsmyckning av ett rum som ändå inte är helt mitt. Förbjudna posters står i ett hörn. Min värds böcker fyller upp den bokhylla som ska föreställa min garderob. Jag är tillbaka efter två veckors lov i Sverige. Jag är tillbaka i ett rum som är mitt, tills i Maj, tills jag försvinner, utan att ha lämnat fler spår än damm, gröna hårstrån, och ett antal mynt under golvbrädorna. 

Min värd skrattar och kallar mig för stökig. Jag ler, falskt, ljuger och säger: "I guess I am"

Min önskan är att lämna ett avtryck, en liten revolution i huset byggt upp av bristande regler och kyla. Jag markerar ett revir, min personlighet, på de nakna golvbrädorna med centimeterlånga springor i, spindelnäten fladdrandes emellan dem när vinden blåser utanför fönstret. 

Jag är ett enda stort avtryck på människorna jag möter, iallafall, så försöker jag att vara det. Jag vill vara den som finns kvar i minnet, oavsett som vad. Om jag är den stökiga studenten som en gång ledde husets studenter, eller den tysta och stirrande, eller den extroverta svensken. Jag kommer bli ihågkommen, för det är mitt mål. 

Jag bor i ett typiskt brittiskt radhus i zon fyra i London. Jag lämnar snart mitt Londonliv bakom mig. Mitt rum är planerat stökigt, och jag tar tid på mig i de gemensamma badrummen. För jag finns. Livet i utkanten av skuggorna är inte där jag hör hemma. Jag gör ett avtryck. Och jag andas, fortfarande.

Likes

Comments

View tracker

Har varit i London ett tag, men har inte lagt upp så mycket bilder. Har inte energi att skriva just nu, så hoppas att bilder säger mer än tusen ord.
























Likes

Comments

Snuttegull och pulver. Mina finaste vänner här i London. Idag åker snuttegull hem efter 6 månader här i London. Kvar är jag och pulver, och våra väldigt skilda politiska åsikter. Vi har haft den bästa trion Ever, och verkligen klickat. Vi är alla svenskar iallafall, som tur är, och vi ska ses i sommar. Men det känns tungt när en trio blir till två. Jag trodde inte att jag skulle få så fina vänner här i London, och här är jag, med två av de finaste människorna i hela världen till vänner.




Likes

Comments

Jag är äntligen hemma igen, fram tills den 28:e!

Rean hem gick bra, men det fanns ingen rökruta på flygplatsen och jag fick en kraftig allergisk reaktion av soyamjölk.
Blev berusad på planet efter lite för mycket whiskey, för hade närpå panik vid start och landning.

Möttes av föräldrarna på flygplatsen, och av Hemi, som sprang fram till mig.

Det är otroligt skönt att Komma hem, det är lugnt här, tyst, och varmt i husen. Nästan lite för lugnt. Jag hade nästan glömt hur det kändes, men så fort jag kom hem kändes allt helt ok.

Likes

Comments

I onsdags anlände Josephina och Evelina i London. Jag mötte upp dem på Liverpool station vid 13- tiden och vi gick och åt på en pub i närheten. På kvällen gick vi på musikalen wicked.








På torsdagen blev det shopping på Oxford street, och jag tror att de tyckte om Primark, för där blev det en del inköp för oss alla. Vi var även på Covent garden där vi stötte på en operasjungande man med en kontrabas med en grupp med violinister. På kvällen åt vi på pub, och pratade ikapp.

På fredagen möttes vi upp på Waterloo station, och sedan blev det London dungeouns, vilket var galet kul och awesome. Sen gick vi runt en del, till st James park, Buckingham palace, big ben och tillbaka till primark för mer shopping. Vi gick till deras hotell med mat och vin och tittade på hunger games, alla väldigt trötta efter några intensiva dagar.

På lördagen så åkte jag till deras hotell igen, och därifrån gick vi till kensington gardens och Hyde park. Vi hittade några ekorrar att mata med! Sen åkte vi från marble arch till Liverpool station, och gick till old Spitafields där vi tittade runt och sedan satte oss och fikade en stund. När de började gå till stationen igen så gick jag åt andra håller för att åka tillbaka till ability towers för att packa, eftersom att jag flyttade på söndagen. På bussen grät jag lite, trots att det inte är så länge tills jag ser dem igen.

Jag hade några riktigt bra dagar med dem, och insåg även hur mycket jag längtar hem till vardagen i Sverige, där en kan träffas, gå på bio och äta middag tillsammans regelbundet. Anna fattades ju, men henne ser jag när jag kommer hem över jul förhoppningsvis :)

Jag hoppas att det återvänder snart så vi kan luskandes London på det vi inte hade tid med :)

Likes

Comments

Hittade lite roliga men skrämmande inlägg på min första värds facebooksida. Får lite ångest över att ef inte kollar upp värdfamiljerna lite bättre. Men hon är nu unfriendad, och det känns väldigt väldigt bra.






Likes

Comments

Efter mycket om och men från ef's håll, så fick jag i måndags flytta, ännu en gång. Men denna gången till ability towers, ett antal höghus där en kan bo i lägenheter delade med andra ef studenter. Det är bara temporärt, för igår fick jag höra att ef hittat en ny värdfamilj, som jag ska besöka senare idag. Denna gången i östra London.

Ef i London är kanske inte det bästa. London är en trång stad, och problem är något att räkna med, men ändå har jag känner mig lite försummad och borträknad när jag besökt kontoret för att redogöra att mina tidigare boenden har varit långt ifrån det jag förväntat mig. Jag blev till exempel utslängd ur min värdfamilj, för att min värd var funkfob, och inte ville ha någon med adhd eller Aspergers i sitt hem.

Jag har varit oerhört provocerad under den senaste tiden, ledsen, nedstämd men även arg, otroligt arg. Trots allt sålde ef mig en "produkt" och sa att mina diagnoser inte skulle vara några problem. Nu när jag står här i London, med min upplevdesprodukt, inser jag att den kanske inte var ämnad just för mig. Jag älskar London. Det är en stad med puls. Men här känner jag mig inte inkluderad. Hbtq-rörelser har jag inte sett en skumt av förutom en gayklubb. Asexualitet känner ingen till, inte heller var det innebär att vara icke-binär och intergender. Därför finns det inte heller så mycket förståelse för det.

Jag kom ut i min klass med ett 5 minuters föredrag om att vara icke binär och intergender, och trots att jag var nervös så gick det bra. Klassen förstod. Läraren förstod. Resten bryr sig inte. Inte värdar, inte majoriteten av ef's personal.

Men det går. Det går på. Jag lever, jag upplever, äter och lär mig massor.

Kära svenska vänner, jag saknar er. Ni var dom som lyste upp min vardag, närvarande som frånvarande, för jag visste att nu fanns inom räckhåll. Nu saknar jag er otroligt mycket, och saknar tillgängligheten och jag Hoppas att ni har det underbart och bra där hemma.

Likes

Comments

Min värd slänger ut mig. 

Hon jobbar med ungdomar med aspergers, autism, add, adhd och damp, med fler. Så hon föklarade det igårkväll som att hon inte ville ta med sig jobbet hem, och komma hem till ett ställe där hennes inneboende har aspergers och adhd. Hon sa att det gjorde henne obekväm. Ändå, försökte hon krama mig och klappa på mig när hon redogjorde sina argument- vilket fick mig att reagera otroligt mycket. Hon tvingade sig in i min personlig sfär, och rörde mig, när hon vet att jag hatar att bli rörd vid, när hon jobbar med människor med autism och aspergers syndrom. Jag undrar, gör hon så på sitt jobb med? tvingar hon sig in på människor och håller fast dem? människor som har otroliga problem med mänsklig kontakt?

Jag känner mig kränkt, nedtryckt. Min värd är funkfob, och hon jobbar med andra funkisar. Jag är högfungerande. Jag kan anpassa mig. Bara att jag helst önskar att andra skulle anpassa sig tillbaka. Om hon inte ser mig sm sin jämlike, kanske det är lika bra att sticka härifrån. Dock har EF svårt att hitta en ny familj till mig. För de förklarade för mig igår, att ingen vill ha mig på grund av mina diagnoser. 

Så just nu, är jag trött, besviken och förjävligt förbannad. Men jag har inte orken till att agera ut. Min kropp är utmattad av gråt och ångestattack på ångestattack, mitt huvud dunkar i nikotinbris. Men mest hoppas jag att det här kommer att gå fort, att bytet går undan så att jag kan fortsätta med mitt liv i London. Jag älskar London, men jag har det lite svårt för folket. 


Likes

Comments

London är som ett knytnävsslag mitt i magen. Ett sånt som får dig att tappa andan och vika dig dubbel. Men det är något med den där särskilda smärtan när slaget träffar, en trigger, en instinkt, om vad en ska göra näst. Och det finns något nöjsamt i det ögonblicket man tappar andan, slaget mot bröstet, stöten av plötslig panik, minisekunden innan paniken. Det är det fantastiska. det jag kommer ihåg.

Jag vet inte om jag återhämtar mig ännu, om jag är redo för att springa vidare i livet.

Jag har vant mig vid att leva här. Anpassningen gick fort, glömskan gick fortare. Jag minns inte hur det känns att kurs ihop mig hemma i min säng, jag minns inte känslan av Hemis päls under mina fingrar, jag minns inte vissa personers röster.

Och ändå, är inte 9 månader, nu runt 8, inte så mycket. Jag är snart hemma igen. Så jag borde ta vara på tiden. Ändå ligger jag "hemma" i sängen, laptop i knät, och tittar på film. Och det är underbart. Jag känner mig lugn, tillfreds. Trött.

Likes

Comments