Som rubriken lyder, så tror jag att jag som många andra just nu känner en form av åldersnojja.

Jag har det jag alltid önskat mig, fast jobb, en underbar sambo och ett hus men ändå så känns det som om jag saknar något som jag inte kan sätta fingret på.

Det känns som om jag har blivit en inbiten vardagsmänniska som har svårt att ta mig tiden till något annat än jobb hus och relation.

Känner det svårt att ta tiden för den personen jag är och göra saker för mig själv.

Livet springer iväg och här sitter jag och har svårt att uppskatta det jag har runt omkring mig, är jag den enda som känner så?

Som person är jag stressad och har svårt att koppla av utan att alla måsten snurrar i mitt huvud, någon som har tips på hur man kan koppla av på ett bra sätt utan att alla tankar tar över?

Saken är att jag inte tänker skriva om hur perfekt mitt liv är för det är det inte, det är så lätt att måla upp en fasad att allt är såå bra. Vi alla har brister och operfekta saker i våran omgivning så därför tänker jag skriva om den nakna sanningen.

Om pressen man känner från sin omgivning, man ska alltid vara på topp, alltid ha det bästa osv. Men innerst inne vet vi att det inte behöver vara så för att ha det bra.

Likes

Comments