Vågen

Det knackade på dörren till vår bungalow. Moa klev upp ur sängen och gick och öppnade i sin stora pyjamaströja. In hoppade Thomas glatt i badbyxor och med en handduk över axlarna. Han var min adoptivmammas nya man, överläkare på Danderyds sjukhus, och alltid så förtvivlat morgonpigg.

»Gissa vem som var först i vattnet?« ropade han och sträckte ut armarna i en sorts segergest. Som om han hade vunnit OS eller något i den stilen. »Det var jag!«

Jag tittade på klockan. Halv tio. Jag hade gärna sovit en timme till, och drog täcket om mig och försökte somna om.

»Vi ses uppe i hotellet. Frukosten är serverad«, kvittrade Thomas glatt och gav sig iväg. Äntligen lite lugn och ro, tänkte jag, men då fick jag Moa på mig. »Upp med dig nu«, sa hon och slet av mig täcket.

Åh, dessa morgonpigga människor, tänkte jag. Att de bara orkar.

Jag slängde på mig ett par shorts och en vit t-shrt, borstade tänderna, tog Moa i handen, och så gick vi ut i solen.

Vi hade stranden och den långgrunda, vida Khao Lak-bukten framför oss. Åt båda håll var det strand så långt man kunde se. Himlen, det blå havet, den vita stranden, palmerna och alla små bungalows. Jag sträckte på mig. Det var säkert trettiofem grader varmt, och jag mindes känslan när jag var liten och man aldrig hade annat än kortbyxor på sig.

På stranden fanns redan en massa människor som begett sig ner

för att bada. Man hörde ungar som stojade och skrek. Att folk inte kan ta det lite lugnt på morgonen, tänkte jag, och gick iväg hand i hand med Moa till hotellets restaurang.

Hotellet låg ett hundratal meter bakom vår bungalow, och framför den bredde en stor servering ut sig.

Ulla, min adoptivmamma, och Thomas hade slagit sig ner vid ett bord med utsikt ut mot havet. De satt och kisade mot solen och såg ut att njuta av livet. Vi gick in i hotellets matsal. Allt var nytt och fräscht, och det var gigantiskt högt i tak, säkert fyra meter. Kanske fem. I mitten av matsalen stod en stor frukostbuffé uppdukad. Där fanns allt man kunde önska sig från bröd och ost och kallskuret till fil, gröt och yoghurt. Plus skaldjur, sallader, pajer av olika slag och tropiska frukter i långa banor. Och allt med små prydligt textade skyltar – på svenska!

»Kolla«, sa jag till Moa och pekade på en av skyltarna. »Ägg, hårdkokta.« Bredvid, framför en annan stor skål, stod det »Ägg, löskokta«.

Runt omkring oss hörde vi ett svagt mummel på svenska, och det kändes faktiskt rätt egendomligt med Sverige överallt när vi rest över halva jordklotet och hamnat i tropikerna.

Säkert nittio procent av hotellgästerna verkade vara svenskar.

»Godmorgon ungdomar! Jasså, redan på benen!«

O Gud, tänkte jag. Ytterligare några som inte kan ta det lite lugnt på morgonen.

Bredvid oss stod Anne och Roland, Ullas och Thomas gamla vänner som på sitt sätt var själva orsaken till att vi var här. Det hade varit hos dem som Ulla och Thomas hade träffats några år tidigare, och nu hade de köpt ett hus här i Khao Lak och bodde här större delen av året.

De såg extremt pigga ut för att vara vid den här tiden på dygnet.

»Från snö till sol på tjugofyra timmar. Välkomna till Thailand!« sa Roland glatt och sträckte fram näven.

Vid buffébordet stod en kock och lagade små rätter, vad man nu ville ha. Jag bad honom steka upp ett ägg och lite bacon, plockade åt mig en mangojuice, lite bröd och marmelad, och gick ut och satte mig med de andra.

Jag kände mig ohyggligt lättad över att ha Moa med mig på den här resan. Anne och Roland var verkligen trevliga människor, men skulle jag stå ut på egen hand med dem och Ulla och Thomas i tre veckor? Nej, jag tror inte det. Nu när Moa var med, kunde jag koppla av och vara mig själv.

»Vad jag förstår har ni haft riktig vinter i Sverige?« frågade Roland.

Thomas berättade att det hade varit gnistrande kallt, tio grader minus och rejält med snö när vi hade lämnat Arlanda.

»Och så sitter man här och äter frukost några timmar senare. En temperaturskillnad på närmare femtio grader.«

Först tänkte jag: så typiskt svenskar att börja prata om vädret. Men jag var tvungen att erkänna att det var en viss känsla i att ena dagen befinna sig mitt i iskall Stockholmsvinter och nästa dag sitta här på en uteservering med havet bakom sig i bara kortbyxor och t-shirt.

Det var annandag jul 2004. Jag var femton år och hade bokstavligen slagit mig fram i livet. Tagit mig igenom en fattig uppväxt i Vietnam, kommit till Sverige och blivit Sveriges bästa sprinter och längdhoppare i min åldersklass. Så hade jag träffat Moa, min första stora kärlek, och om två dagar, den 28 december, skulle hon fylla femton.

Vi hade kommit fram till Khao Lak natten innan, och hade nu tre veckor framför oss i detta semesterparadis. Trodde vi.

Thomas berättade att han varit uppe sedan sex på morgonen och tagit sig ett dopp i havet. Han hade haft hela stranden för sig själv. Sedan hade han gått upp till hotellets reception och tittat på CNN.

Thomas var verkligen sjukt intresserad av nyheter. Alltid skulle han ha koll på vad som hände ute i världen.

»Det har tydligen varit en stor jordbävning i havet utanför Indonesien«, sa han. »De sa något om det på nyheterna. Är det någon av er som känt av den? Att det skakade till i era sängar eller något?«

För min del skulle de ha kunnat riva hela huset utan att jag skulle ha märkt något. Sover jag, så sover jag. Ingenting i hela världen kan få liv i mig när jag väl somnat. Och Indonesien, dessutom. Det måste ju ligga hur långt bort som helst. Varför oroa sig?

»Koppla av nu«, sa Ulla och klappade Thomas vänligt på benet. »Vi är här på semester! Nyheterna kan vänta tills vi kommer tillbaka till Sverige. Nu ska vi njuta och ha det fint. Åh, vad härligt här är!«

»Ja, här är det fint«, sa Anne. »Det är verkligen ett litet paradis vi har hittat.«

Anne och Thomas hade känt varandra sedan början av 1970-talet då båda var unga läkare och arbetade på Nacka sjukhus. Ungefär samtidigt lärde Anne känna Ulla som då bodde i ett kollektiv på Bygatan i Solna.

Roland hade funnits i Annes liv i många år. Han hade varit bonde i Roslagen när de hade träffats. Så småningom hade de gift sig och slagit sig ner i Nynäshamn, och så en dag för några år sedan hade de bjudit hem Ulla och Thomas.

Först hade de tagit en cykeltur och haft picknick på en liten strand, sedan hade de ätit middag. Någon månad senare hade Ulla bjudit tillbaka, och vem hade då funnits på plats om inte Thomas. »Surprise!« hade Ulla ropat, och Anne och Roland hade slagit ihop sina händer och jublat och kramat om dem och berättat att exakt detta hade varit deras baktanke redan från början.

När Ulla och Thomas sedan gifte sig, hade vigselakten ägt rum på exakt den strand där de haft picknick med Anne och Roland första gången de hade träffats. Och nu var alla fyra här i Thailand vid en ny strand där Anne och Roland hade slagit sig ner.

Cirkeln var sluten.

De satt och pratade om Khao Lak. Anne berättade om det fantastiska undervattenslivet ute till havs, och sa att Ulla och Thomas bara måste följa med och dyka och snorkla en dag.

»Ni kommer älska det«, sa Roland. »När ni har snorklat en gång, kommer ni vilja göra det igen och igen och igen. Det är som en drog. Man blir fast i det.«

Roland hade bott vid havet i hela sitt liv. Först i Roslagen, sedan hade han varit ute i världen och hankat sig fram som simlärare och livräddare. Ulla visste att de var säkra i hans sällskap. Inget kunde hända dem.

Jag tittade upp mot himlen och det var som att den började skifta i färg och blev lite mörkare. Det kom en lätt vindpust, och jag märkte att fåglarna blev oroliga och började kraxa och flyga omkring. Samtidigt tycktes något hända nere på stranden. Jag vände mig om och sträckte på halsen och försökte se vad det var, men det var fullt av palmer och bungalows i vägen som skymde sikten.

Jag reste på mig för att se lite bättre, och det gjorde alla andra också. Något dramatiskt tycktes äga rum, för folk skrek och många började röra sig i snabb fart upp mot hotellet där vi satt.

»Är det kanske rövare på stranden?« frågade Ulla.

Man såg hur skräcken grep tag i både henne och Thomas.

»Jag springer ner och ser vad det kan vara«, sa Roland och gav sig iväg.

Ute till havs såg jag ett vitt jättelikt vitt streck närma sig. En osannolik, skummande jättevåg, så hög att den skylde horisonten. Eller som utgjorde den. Horisonten som mina systrar hade fasat för och som jag varit så nyfiken på när jag växte upp i min sagotillvaro som fattig liten pojke bland Vietnams risfält. Horisonten som var världens ände, och på vars andra sida helvetet låg med sina spöken, andar och allsköns väsen. Horisonten som var livsfarlig att ens närma sig, och vars kant man aldrig fick ramla ut för. Nu var den som kom emot oss. Eller vad var det frågan om?

Vad det än var som höll på att ske, föreföll det fullständigt övernaturligt och obegripligt och häpnadsväckande.

Folk tog upp sina digitalkameror och började filma. Men oron tilltog, och allt fler människor kom springande från stranden. Snart var det ren panik, och nu kom också Roland i vild fart: »In i hotellet!« skrek han. »Spring så högt upp ni kan och ta skydd! Det kommer en jättevåg!«

Nu stormade folk in i hotellet och trängde sig upp för trapporna till andra våningen. Borden på uteserveringen flög åt alla håll, och inifrån matsalen hörde man buller och brak och skrammel och ljudet av glas och porslin som gick i golvet när buffébordet vältes över ända. Det var som om hela stranden höll på att ta sig in i vårt hotell. Det var full panik och ett enda virrvarr överallt. Föräldrar sprang omkring och försökte leta rätt på sina barn, folk snubblade på varandra och slog upp knän och armbågar. Många skrek, en del grät och de flesta visste inte riktigt vad de skulle ta sig till.

Vågen kom med stormfart in mot stranden samtidigt som den växte sig allt högre.

Vad som helst, tänkte jag, men absolut inte in i något hus! Jag såg mig omkring efter Moa. Hon stod en liten bit bort, mitt i allt tumult, och verkade helt skräckslagen. Jag rusade fram till henne, tog hennes hand, och sa: »Nu springer vi!«

Alldeles bakom hotellet var det lite buskar och träd, sedan kom landsvägen som går genom Khao Lak, och bakom den låg en skog. Vi bara sprang.

Moa var verkligen världens gulligaste tjej. Söt, rar och lite tillbakadragen. Vi passade perfekt för varandra. För medan jag var tuff och kaxig, var hon mjuk och vacker. Hon älskade att sitta och måla naglarna och ta hand om sig själv och allting runt omkring henne. Om någon skulle försöka tränga sig före i en kö eller så, skulle hon bara säga »åh förlåt, varsågod«. Sådan var hon.

Hon var verkligen det sötaste och vackraste och snällaste och vänligaste man kunde tänka sig. Men hon var inte särskilt tränad i att springa. Det närmaste idrott hon någonsin kommit var när hon var ute och seglade om somrarna. Hon var liten, bara en och femtiosju lång, vägde bara fyrtiotvå kilo, och hon var verkligen inte den som slog sig fram i tillvaron. Nu stod hon inför sitt livs utmaning.

»Spring Moa, spring!« ropade jag medan jag höll hennes hand. Då och då kastade jag ett öga bakåt för att se hur långt vi hade till godo. Till min totala häpnad såg jag hur vågen reste sig på höjden. Från att ha varit kanske fem eller sex meter ute till havs, hade den vuxit till det dubbla när den var framme vid stranden, och nu var den ännu högre. Hastigheten hade bromsats upp utmed den långgrunda havsbottnen i Khao Lak-bukten, men samtidigt hade de efterföljande vågorna tryckt på bakifrån och ökat vattenvolymen i den våg som nu jagade oss. Den var som ett monster som bara blev större och större, och den tog med sig allt i sin väg.

»Fortare Moa! Vi klarar det, vi klarar det!« ropade jag alltmedan vågen bara kom närmare och närmare.

Jag höll Moa i handen hela tiden och försökte dra henne framåt och ge henne extra krafter, och hon sprang allt vad hon kunde. Snabbt och fjäderlätt med korta men snabba steg nästan flög hon fram med sin lilla kropp, det var som om hon bara nuddade marken med sina fötter.

Skogen vi kom in i bestod av tall, lövträd och en och annan kokospalm. Träden stod ganska glest, så de hindrade oss inte i vår framfart. Men vågen kom allt närmare. Ute på havet hade den haft en fruktansvärd fart. Det hade inte gått mer än en halvminut från det att jag upptäckte den flera hundra meter ut till havs till dess att den nådde stranden. Och nu var det som att all denna enorma energi hade samlats på höjden. Vågen reste sig som en skummande vägg alltmedan den bara fortsatte framåt på detta osannolika, skoningslösa, vansinniga sätt.

När vi sprungit ungefär tvåhundra meter, kom vi fram till ett stängsel, säkert tre meter högt. Hade jag varit ensam, skulle jag ha kastat mig upp för det på bara ett par sekunder och sedan kastat mig ner på andra sidan, och fortsatt att kuta.

Nu fick jag hjälpa Moa att komma upp för stängslet. Hon grep tag i det med sina små händer, och jag sköt på henne nerifrån. Jag tryckte på med handen, med axeln och ibland med huvudet samtidigt som jag själv klättrade, och vi klarade att komma upp för hela stängslet på kanske bara tio, femton sekunder.

När vi väl kommit upp, ställde vi oss på kanten av stängslet, och det var hur rangligt som helst. Det var lite som en balansakt att stå där, och vi fick hålla i oss i ett träd som stängslet var fästat vid. Där blev vi stående, för nu hade vågen nästan hunnit ifatt oss. Framför oss, på andra sidan stängslet, låg en stor soptipp, och att hoppa ner i den skulle ha varit vår definitiva dödsdom, för då skulle vi bli begravda bland alla dessa sopor när vågen kom.

Vågen fullkomligt dånade fram. Det smällde om träden som knäcktes, och det brakade om allt som vågen drog fram med. Jag tittade på Moa som fullständigt skalv av skräck.

»Jag älskar dig vad son än händer«, skrek jag genom oljudet. Jag höll henne fortfarande i handen, och skrek: »Släpp inte taget!«

Jag hoppades kunna lugna henne med detta. Själv var jag helt samlad och beredd att ta emot vågen och slåss mot den, och hade inte en tanke på att vara rädd. Jag tror att Moa kände det.

»Jag älskar dig också«, skrek hon tillbaka.

Vågen var nu alldeles inpå oss med med all sin ursinniga kraft. Det var som om den var ett eget väsen. Om havet är blått och vackert, var den här vågen grå och brun och ful och ond, full av sand och husdelar och plåttak och kylskåp och avslitna dörrar och möbler och allt vad man kan tänka sig. Den hade nu blivit så hög att den nådde ända upp till trädkronorna, och när den till sist tog oss med allt sitt ursinne, sa det bara bom, och så sveptes vi med. På en gång var det som att befinna sig i en besinningslös fors. Jag tumlade runt som i en tvättmaskin, och det var omöjligt att veta vad som var upp och vad som var ner. Plötsligt kastades jag upp till ytan, och då såg jag Moas huvud bara några meter framför mig. »Nisse, «Nisse, skrek hon, och jag försökte simma mot henne, men det var helt förgäves. Vågen gjorde vad den ville med oss, och snart delade den sig i två förgreningar, och medan jag följde med den ena, virvlade Moa bort i den andra.

Jag försökte nu koncentrera alla mina krafter på att hålla huvudet ovanför vattenytan så att jag inte skulle drunkna. Men det fanns andra faror också. Framför mig dök det ena trädet upp efter det andra.

Jag gjorde vad jag kunde för att simma och parera så att jag inte skulle slås sönder mot träden när vi mötte dem. Jag klarade flera träd, men efter att precis ha tagit mig förbi en trädkrona, dök ett nytt träd upp alldeles framför mig.

Jag var alldeles för nära för att hinna göra någonting, och brakade rakt in i det. Jag lyckades trots allt ta emot mig ganska bra, och verkade ha klarat mig utan större skador. Jag försökte hålla mig fast i trädet för att slippa följa med vågens vilda och vansinniga framfart. Men då kom nästa överraskning, en massa plankor från något raserat hus som träffade mig i ryggen. Jag tappade taget om trädet, och fortsatte min färd vidare med vågen, vare sig jag ville eller inte.

Snart dök ett nytt träd upp framför mig, och nu hade jag inga krafter kvar för någon ytterligare undanmanöver. Jag slappnade bara av och tänkte att vågen får göra vad den vill med mig. Gudskelov blev smällen inte alltför kraftig. Jag fick trädet på sidan och det skrapade bara upp mig lite.

Men nu var det som om allting bara stannade upp, och jag hörde en flöjt som spelade. Det var en underbart vacker musik, och jag befann mig på en grön äng som var grönare än något jag någon

sin sett i hela mitt liv. Över allt detta lyste en sol som var så stor att den täckte hela himlen, och mitt i alltihop var jag själv den gud som skapat alltihop och som bara njöt av allt det vackra. Känslan var så underbar att jag ville stanna kvar i den i all evighet.

Men så fick jag en ny smäll. Paradiset försvann, och åter befann jag mig mitt i mardrömmen. Jag kastades upp till ytan, och såg nya trädkronor komma emot mig.

Varifrån kommer allt vatten egentligen, och hur kunde det bli en sådan här enorm våg? Hade polarisen smält? Hade hela jordklotet blivit översvämmat? Jag kom att tänka på filmen »Waterworld« med Kevin Costner, och fortsatte min osannolika färd högt uppe på denna enorma våg som bara vällde fram oavsett vad som än stod i vägen, och plötsligt var det inte trädkronor jag hade framför mig utan ett stort jäkla hus.

Jag kände hur vattenströmmarna tog tag i mig och sög in mig genom öppningen av något som tidigare måste ha varit ett fönster. Jag blev fast i ett rum och vattnet bara forsade in. Jag hade ingen möjlighet att ta mig ut, men flöjtmusiken och de gröna ängarna kom tillbaka, och åter befann jag mig i mitt paradis.

Flöjten fortsatte att spela och allt var på nytt sol och gröna ängar runt omkring mig. Jag kände mig åter som en gud, men när jag skulle sträcka fram mina händer, var det som om de inte fanns. Jag tittade ner mot min kropp, och såg ingenting där heller. Det var som om ingenting av mig fanns. Jag kände att jag låg ner, men hade förlorat alla begrepp om tid och rum. Sannolikt sov jag och var vaken om vartannat. Det som till sist förde mig tillbaka till medvetandet, var smärtan. Det var som om någon slog mig med en hammare i huvudet och som om ögonen höll på att skäras sönder. Jag försökte titta, men såg bara vitt.

Så kom skriken. Det fanns folk runt omkring mig som började skrika, och de skrek så att jag trodde att huvudet skulle gå sönder på mig. Jag började alltmer komma till medvetande, och kände hur någon tog tag i mig och drog mig ut från något med hårt underlag till något som kändes som en lerig åker. Och där blev jag liggande. Jag hade fruktansvärt ont, och de hemska skriken fortsatte.

Efter ett tag försvann smärtan. Det gjorde inte ont längre, och synen började komma tillbaka.

Jag tittade mig omkring. Fyrtio meter framför mig låg något som såg ut att ha varit en stor villa eller i alla fall någon form av bostadshus. Nedervåningen var av sten medan övervåningen tydligen hade varit av trä, och var helt sönderslagen. Ett stort plåttak hängde utmed ena sidan av huset. Jag kände igen huset från slutet av min färd. Det var i det jag hade sugits in.

Jag försökte förstå var jag kunde befinna mig. Det var uppenbarligen långt från stranden. Minst en kilometer, kanske mer. Det fanns inget hav ens i sikte. Det enda jag såg var liken. Det var lik överallt. Jag verkade befinna mig på någon form av ett fält och kunde se flera hundra meter bort. Överallt dessa lik. Det var som en kyrkogård med kroppar som inte var nedgrävda. De flesta var nakna eller nästan nakna, några hade sönderslitna kläder på sig. Döda människor i alla möjliga ställningar. En del med ansiktena nedborrade i leran, andra med magarna upp i vädret. Några saknade kroppsdelar, andra hade kroppsdelar som pekade åt alla möjliga håll. Det enda de hade gemensamt var att de inte rörde sig. De var stela och döda, och om det finns statykyrkogårdar någonstans på jordklotet, var detta en av dem.

Det måste ha varit hundratals människor jag såg, och vågen måste ha tagit dem när de var nere på stranden eller på väg bort från den. Som Moa och jag. För vad skulle de haft här borta att göra? På någon sorts åkermark utan bebyggelse förutom detta enda hus som stod där och såg ut som om det hade blivit bombat under andra världskriget? Nej, de måste ha varit på stranden när vågen tog dem.

Jag tittade på huset på nytt. Jag såg stora, breda blodspår som ledde fram till den plats där jag låg. Jag insåg att spåren kom från mig. Herregud, tänkte jag. Hur såg jag ut, egentligen?

Mitt bland alla döda fanns en och annan människa som fortfarande var vid liv. Och det var från dem skriken kom. Hjärtskärande skrik som ur en skräckfilm. Men skriken tystnade undan för undan.

Jag försökte lyssna på mig själv, och kom på att jag var alldeles tyst. Var jag kanske en av de döda? Jag försökte resa mig, men hade inga krafter. Jag försökte röra på benen. De rörde sig inte. Jag försökte vicka på tårna, de förblev som de var. Ingenting på mig röde sig hur mycket jag än försökte.

Jag tänkte att jag måste försöka ta reda på det här. Var jag död eller levande? Jag såg träd som rörde på sig, och bestämde mig för att jag måste vara vid liv. I och för sig kunde ju träden röra på sig hur död jag än var, men om jag såg att de rörde på sig, så måste jag ju vara levande. Hur skulle det annars kunna gå ihop?

Jag började komma till fullt medvetande nu, och försökte rikta in mig på att klara det här, vad det nu var jag hade råkat ut för. Jag försökte resa på mig på nytt, men jag kom inte ens riktigt på hur jag skulle bära mig åt.

Jag blev liggande. Jag vet inte hur länge jag bara låg, men efter ett tag kom människor, och så kände jag att jag lyftes upp från marken. Jag tittade på platsen där jag hade legat, och den var täckt av blod.

Och så långt jag kunde se, fanns alla dessa lik. Dessa döda människor i sina märkliga, stela ställningar.

Fullt med thailändare strömmade till nu, och jag såg dem springa omkring och dra i människorna. Många bars undan, och jag var alltså en av dem.

Jag hade svårt att andas och kippade efter andan för varje andetag jag tog. Mina lungor var fyllda av lera och vatten och massa skräp. Då och då hostade jag upp en sörja av lera och blod.

När jag hostade, rörde jag instinktivt på huvud, axlar och armar. Det var ett absolut helvete, men det var samtidigt ett livstecken så gott som något. Fast samtidigt, tänkte jag, ska det behöva göra så här ont att leva? Tankarna for kors och tvärs som ett enda sammelsurium i mitt huvud, och så hostade jag igen. Det gjorde djävulskt ont varje gång jag hostade, men samtidigt klarnade tankarna till lite grand, och jag tänkte att om jag måste välja så väljer jag att leva även om det gör ont. Bara jag inte behövde hosta. Ingen mer hosta, jag bad till gud för första gången i mitt liv, ingen mer hosta, aldrig mer någon hosta!

Mina tankar var helt fixerade vid att slippa denna hosta och jag försökte göra vad jag kunde för att hålla igen hostattackerna så att jag bara puffade lite genom lungorna, och under tiden märkte jag att jag sattes ner på nytt. Under mig hade jag återigen lera. Det tycktes vara lera överallt. Runt omkring mig fanns inte längre så många döda människor som tidigare. Det verkade vara någon typ av sortering på gång. Det var bråte överallt. Träd som hade knäckts som tändstickor, plankor, bräder, stålställningar som måste haft någon form av funktion, människorester, kläder och sönderslitna klädtrasor, en och annan sko, något lerigt parasoll och några förvridna solstolar. Eller åtminstone delar av sådana. Bråte, bråte och bråte. Platt och alldeles utspritt.

Då och då kom insikten med all sin fasansfulla kraft vilken katastrof jag måste ha varit med om. Det kan inte ha varit många som klarat detta. Ulla och Thomas hade omöjligen ha överlevt. Jag såg när vågen hade tagit hotellet. Den måste ha slagit sönder allting därinne och hela hotellet måste ha blivit fullständig vattenfyllt. Inte en endaste människa därinne kan ha klarat sig.

Inte heller Moa kunde ha klarat sig. Hur skulle hon ha kunnat göra det? Jag tänkte på hur totalt hjälplös hon hade sett ut när vågen delat sig och hon farit med den ena delen och jag med den andra. Hur hon hade ropat på mig innan hon dragits ner i vattenmassorna och spolats vidare.

Lilla Moa. Vackra Moa. Underbara Moa.

Jag hade naturligtvis haft en fantastisk tur som hade hade klarat

mig. Men säkert hade det spelat in att jag var så vältränad och att jag inte blev rädd när vågen kom. Under hela den våldsamma färden hade jag försökt hantera varje situation som uppkom. På sätt och vis hade det varit som ett slagsmål. Ett allra sista slagsmål. Stort och praktfullt och med naturens ondskefulla urkraft som motståndare.

Och vem hade segrat? Jag.

Än så länge i alla fall. För vi var tydligen inte riktigt klara med varandra ännu, vågen och jag. Vågen hade dragit sig tillbaka, och allt var tyst och stilla. Vågen hade tydligen gjort sitt. Den hade lämnat död och förödelse bakom sig, och den hade tillfogat mig ohyggliga skador. Men jag levde. Jag började bli helt säker på det nu, men jag hade inte rest på mig ännu, och om jag dog nu, skulle det bli oavgjort mellan mellan vågen och mig. 0–0. Eller 1–1 som Thomas skulle ha sagt. Alltid så positiv.

Jag tittade ner på mina ben och försökte röra dem på nytt. Fortfarande inget resultat. Det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte, de rörde sig inte. Det var inte bra. Jag hade en spetsig brädbit som trängt in genom revbenen och en annan som trängt in genom vänster överarm. Det var inte heller bra.

Jag förde min högra hand till munnen, och bet lite försiktigt. Jag kände ingenting. Det här var däremot bra. Kroppen befann sig tydligen i chock.

Jag överlade med mig själv. Eftersom kroppen var i chock, borde jag kunna dra ut brädbitarna som fastnat i mig utan att känna något. Det kunde knappast vara bra att ha kvar dem i kroppen.

Jag samlade alla krafter jag hade, och så grep jag tag i brädbiten som hade genomborrat min vänstra arm. När jag väl fått fatt på den, drog jag till. Den rörde sig knappt. Det var som om den satt fastkilad mellan ben och muskler. Dessutom var den inbäddad i en massa lera och blod som höll på att torka, och satt liksom fast i allt detta. Jag drog till på nytt, och på nytt, och till sist lossnade den. Men nu började det blöda istället. Oj vad det blödde! Jag fyllde högerhanden med lera, och försökte täppa till öppningarna. Så tog jag en ny näve lera, och en ny och en ny, och till sist hade jag fått stopp på blodflödet.

Det var första brädbiten det, tänkte jag. Nu gällde det att få ut den andra också. Den som hade trängt in mellan revbenen. Den var stor och bred och nedåtriktad. När jag sträckte mig efter den, nådde jag den inte.

Jag försökte kravla mig runt lite på sidan, och så småningom lyckades jag få tag på brädbiten. Den satt också fast. Riktigt ordentligt. Men jag ryckte och slet, och till sist fick jag loss den.

Nu hade jag ett stort hål mellan revbenen också, och jag blödde även ur det. Jag drog ihop all lera jag kunde få tag på runt omkring mig, och försökte täppa till även denna öppning.

Jag lyckades ganska bra till sist, och då var det inte mycket mer för mig att göra. Jag lade mig tillrätta och tittade upp mot himlen.

En helikopter, tänkte jag. Låt mig få se en helikopter!

Det var som om jag låg där i evigheter, men jag varken såg eller hörde någon helikopter.

Jag undrade om jag trots allt var på väg att dö. Jag hade rimligen förlorat stora mängder blod, och det kunde knappast vara bra att bara ligga så här. Men så kände jag hur jag lyftes upp på nytt. Två thailändare bar iväg med mig, och satte så småningom ner mig. Jag såg mig omkring. Jag hade placerats vid en vägkant. Jag tittade åt ena sidan, och där låg en lång rad med andra kroppar. Så tittade jag åt andra hållet, och det var likadant där.

På vägen kom nu en liten karavan med jeepar och lastbilar. En av jeeparna stannade framför mig, och jag kände hur jag lyftes upp på den. Ständigt dessa lyft. Hur jag bara låg alldeles stilla utan att kunna röra mig och förflyttades av människor jag aldrig tidigare sett och som jag sannolikt aldrig skulle få se igen. Ett lyft från ett ställe till ett annat. Hela tiden närmare räddningen. Hoppades jag

i alla fall. Hade jag legat kvar på det första stället, skulle jag sannolikt själv ha blivit en ny staty på den egendomliga statykyrkogård där jag då befann mig.

Jeepen var full av sårade människor. Det såg förmodligen ut som om vi varit i krig, allihop.

Jag kom på att jag hade haft shorts och t-shirt på mig när vi ätit frukost, men nu hade jag bara ett par kalsonger på mig. Om ens det. De var både trasiga och sönderrivna och jag visste inte om de egentligen skylde någonting.

Jeepen började rulla igång och ta sig fram genom stora folkskaror som samlats på vägen. Efter ett tag stannade jeepen, och folk som inte var alltför svårt skadade lastades av.

Snart knyckte jeepen till igen, och körde vidare. Efter en halvtimme eller så blev det ett nytt stopp. En thailändare hoppade upp på jeepen, gick runt och tittade på oss var och en, men skakade bara på huvudet och hoppade ner igen. Tydligen letade han efter någon. Förmodligen var det väldigt många som letade efter någon denna dag.

Plötsligt slog en tjej sig ned bredvid mig.

Hon tog min hand i sin, och började prata med mig.

Jag såg hur hon rörde på munnen, men hörde ingenting annat än en massa buller och oljud. Det var omöjligt att sortera ut något vettigt ur allt detta, och jag förstod att mina trumhinnor måste ha spruckit. Det var naturligtvis därför som skriken på statykyrkogården hade trängt rakt in i huvudet och gjort så fruktansvärt ont.

Hon hade långt, brunt hår, var i tjugoårsåldern, och hade en t-shirt med ett stort rött lönnlöv på bröstet. Jag tittade på henne och fick lust att fråga henne om hon var från Kanada. Men jag hade knappt krafter att säga något och jag skulle inte heller höra vad hon sa om hon svarade. Jag nöjde mig att titta på henne och känna hennes hand i min. Jag ville sova. Men så fort jag slöt ögonen, skakade hon om mig och sa något som såg ut som om hon bannade mig. Jag fattade. Jag måste hålla mig vaken. Nu förstod jag också varför hon satt bredvid mig. Jag måste ha varit ohyggligt skadad. Förmodligen döende.

Vi åkte vidare i kanske ytterligare en halvtimme innan jeepen stannade på nytt. Nu började mina krafter ta slut på allvar, och jag visste inte hur länge jag skulle orka hålla ut. Det började göra ont överallt, och jag hade fortfarande svårt att andas.

Jag ville bara somna in och låta allt vara över och få komma till paradiset. Jag ville vara med Moa. Och med Ulla och Thomas. Visst hade jag haft mina duster med Ulla och visst hade jag retat mig på Thomas. Men vad hade de inte behövt stå ut med, och hur hyggliga hade de inte varit! Jag såg dem framför mig, de log mot mig, och så kände jag tjejen som satt bredvid mig ruska i mig på nytt.

Snart kom vi fram till någon form av läkarstation. Här var det många som togs om hand, men själv rullades jag in i en ambulans, och nu gick det undan. Sirenerna var påslagna i ett, och ljudet av dem var förfärligt. Det kändes som om detta skärande, skrikande ljud gick rakt igenom huvudet på mig. Det var som ren tortyr, men samtidigt höll oväsendet mig vaken.

Jag hade en sjukvårdare på var sida om mig. De satte på mig en syrgasmask och det kändes som om syret pumpades in i lungorna. Lungorna var fortfarande fulla av salt från havsvattnet, blandat med sand, lera och skräp. Gång efter annan hostade jag upp denna blodfyllda sörja med grus och annat. Varje gång jag hostade, tog sjukvårdarna bort syrgasmasken och rensade munhålan från det som kom upp. Sedan satte de på masken igen, och så hostade jag på nytt. Det var fruktansvärt ansträngande. Jag kippade efter andan och trodde gång efter annan att jag skulle kvävas till döds, men sjukvårdarna lyckades hålla liv i mig, och det var antagligen väldigt bra att jag fick ut allt det där skräpet ur lungorna under ambulansfärden.

Efter ungefär en timme var vi framme.

Det var en gudomlig lättnad när ambulansen stannade och sirenen stängdes av. Jag rullades ut på en bår och in på ett sjukhus. Där var som ett rent helvete. Svårt skadade och halvdöda människor i ett enda kaos med sjukvårdspersonal som ställdes inför uppgifter de sannolikt aldrig hade kunnat föreställa sig. Människor som var uppskurna, människor med skallskador, människor med bukskador och med krosskador, människor med fruktansvärda frakturer, människor med demolerade ansikten och människor med kapade kroppsdelar.

Bredvid mig låg en stor kvinna som inte visade några livstecken, och runt omkring låg människor som dog mitt framför ögonen på sjukvårdspersonalen. Jag såg döda människor som sveptes och fördes bort och nya människor som rullades in och som fick ta deras platser.

Jag låg och tittade på allt detta och såg scener som jag inte trodde var möjliga. Patienter som skrek så jag trodde att huvudet skulle gå sönder på mig medan de fick sina sår tvättade, patienter som opererades av läkare som ropade efter knivar och instrument de inte hade, patienter som satt upp på sina provisoriska bårar och skakade och skrek, patienter som blödde, patienter som grät och patienter som dog.

En sjuksyster som kom fram till mig och satte ner en bricka på min säng med spritflaska, saxar och kompresser. Jag försökte få ögonkontakt med henne och skakade på huvudet, för jag ville inte ha någon som grävde i mina sår under de här omständigheterna. Då var det betydligt bättre med leran och det torkade saltvattnet än att få såren öppnade och tvättade i denna bakteriestinna miljö.

Sköterskan verkade inte uppfatta mina protester och fortsatte bara med vad hon hade i görningen, men jag lyckades putta bort hennes hand och sa »no, no«.

Sjuksköterskan tittade nu på mig och insåg snart att det var min stenhårda och absoluta vilja att inte få mina sår tvättade. Hon tog sina saker och gick sin väg. Minuterna förflöt. Efter ett tag kom hon tillbaka med en droppflaska och satte en kanyl i min arm.

Jag tittade på henne och försökte få ögonkontakt igen.

»I need computer«, sa jag.

Hon verkade inte förstå vad jag sa, och jag upprepade: »I need computer.«

Hon hämtade en manlig sjukskötare, och jag upprepade på nytt »I need computer«.

Han gick iväg, och kom snart tillbaka med en bärbar dator. Han gav mig den, och trots att varje liten rörelse gjorde fruktansvärt ont, lyckades jag logga in på MSN i hopp om att hitta någon av mina vänner.

Klockan var ungefär sex på morgonen i Sverige, och jag hoppades att Moas storebror Anton var vaken. Han är en riktig nattmänniska och kunde ibland sitta och jobba med sin dator fram till morgontimmarna.

Så fort jag kommit in på MSN, såg jag att Anton var online.

Jag kom inte på några hälsningsfraser, utan skrev bara rätt ut att Moa var död. Att det hade kommit en stor våg som hade tagit såväl henne som Ulla och Thomas.

»Inte roligt«, skrev Anton tillbaka. »Inte sådant man skämtar om. Uppskattas inte.«

»Anton«, skrev jag, »jag skämtar inte«. Jag bad honom kolla nyheterna, så skulle han förstå.

Sjukskötaren kom och tog sin dator. Kontakten med Sverige var bruten.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag tror att Vietnam är ett av världens vackraste och livligaste och mest fantastiska länder där precis vad som helst kan hända. Men när jag var liten, utspelade sig hela min tillvaro som i en stillsam liten sagovärld. De enda som fanns i denna värld var min mamma, mina systrar och min pappa. Och alla spöken och andar, förstås.

Ett av mina första minnen är från när jag var tre år, och är ett sådant där minne som jag tror att många har. Livets första drama.

Det var en tidig morgon, och jag vred mig och svettades och skrek. Eftersom hela familjen sov i samma säng, dröjde det inte länge förrän alla var vakna.

»Vad är det?« frågade mamma.

»Hungrig«, kved jag.

Vi hade inte en endaste matbit hemma.

Min äldsta syster var åtta år, och mamma sa åt henne att springa iväg och försöka få tag på något att äta.

Närmaste grannen bodde tjugo minuter bort. Mamma gned in min syster med vitlök för att hålla spökena borta, och med vitlöken som rustning mot alla både tänkbara och otänkbara faror, for hon fram som en vind genom den svarta natten. Hon korsade sig fram över risfälten, dikena och dammarna och genom de täta skogspartierna. Och sedan hela vägen tillbaka igen med en påse med ris hon fått med sig. Så gjorde upp en liten eld och kokade riset, hällde upp det i en liten skål, och serverade mig. Jag minns det som det godaste ris jag någonsin ätit. Snart sov vi allihop igen.


Vi bodde i ett litet hus ute på landet i Trà Vinh-provinsen i sydöstra Vietnam, cirka tio mil söder om Ho Chi Minh-staden, gamla Saigon. Landskapet här är ganska platt, inte alls så bergigt som i norra delen av landet, men fullt av de vattendrag som är så typiska för nästan hela Vietnam.

Vårt hus var nästan som en hydda. Väggarna var av bambu, taket av flätade palmblad och golvet av trampad lera. Några år tidigare hade en enorm regnstorm slitit med sig en bit av taket och delar av huset. För att inte behöva sova i regnet, hade mamma ställt sängen under den delen av taket som fortfarande fanns kvar, och i den sov vi allihop. Även pappa när han var hemma.

Bortsett från sängen, hade vi inga möbler. När vi åt, dukade mamma fram maten direkt på jordgolvet och sedan slog vi oss ner och åt med korslagda ben, ungefär som buddhor. Eller så satt vi på huk med rumpan precis ovanför marken. Om man sitter så blir man jätteliten, och så får man långa hälsenor och blir vig. De flesta vietnameser är väldigt viga.

Pappa jobbade långt borta. Han brukade komma hem varannan månad, men efter bara några dagar gav han sig iväg igen. Det var han som försörjde oss. Han var plåtslagare och hade arbetat på små verkstäder ända sedan han var liten. Det hade gett honom en stark kropp, och han var vig som en katt. Han var ständigt solbränd, och under huden såg man hur musklerna arbetade för varje liten rörelse han gjorde.

Pappa kunde göra nästan vad som helst med sina händer, och han höll alltid på med något. När han var hemma satt han ofta på taket och flätade palmblad, och då brukade jag sitta på marken och göra likadant. Jag älskade att vara med pappa och göra som han.

Men taket blev aldrig klart. Dels för att pappa bara var hemma några få dagar i stöten, dels för att han brukade bli så full. Antingen på öl eller hembränt. På landet dricker många hembränt. Jag fattade inte varför han skulle hälla i sig den där äckliga smörjan, och tänkte att det ska i alla fall aldrig jag göra.

En liten bit bort från vårt hus fanns en damm, och över den lutade sig ett limeträd med gröna frukter på. På sommaren var dammen mest en brungrön grop. Men när regnet kom, fylldes den med vatten och blev en damm på riktigt.

Somrarna var varma och fridfulla. Ibland kunde man höra vinden närma sig. Träden började prassla och röra på sig. Löven svängde av och an i luften, och i nästa ögonblick kände man det fläkta mot kroppen. Men mestadels var det stilla, fuktigt och varmt. På somrarna kunde temperaturen gå upp till över fyrtio grader, även på nätterna. Då var det svårt att sova.

Det enda jag ägde var ett par kortbyxor, men jag behövde inget mer. Förutom vatten att dricka och något att fylla magen med, förstås.


Han som kommer att lyckas

Jag heter Dat. Det betyder »Han som kommer att lyckas«. Det är inte många som heter så. Min äldsta syster, till exempel, heter Måne. Och min andra syster heter Båt. Sådana namn har många vietnameser. Poetiska namn på något sätt. Som Sång, Hopp eller Amaryllis. De namnen är också vanliga. Men man kan i stort sett heta vad som helst. När jag blev lite äldre, skulle jag lära känna en doktor som hette Apelsin. Att heta som en frukt är i och för sig inte så konstigt. En av mina kusiner heter Persika, men det blir något särskilt när man heter Apelsin. Varför, vet jag inte riktigt. Men tänk er själva. Farbror Apelsin. Det blir faktiskt ännu roligare på vietnamesiska. Kao Kam. Ungefär så låter det. Det låter helt enkelt jättekul.

En gång när jag var riktigt liten hade min mellansyster, hon som heter Båt, hittat ett blått litet plastband. Jag frågade om jag kunde få en bit av det och min mellansyster hämtade en stor skärbräda och en machete som vi använde till allt möjligt. Hon bad mig hålla i bandet så att det låg platt och utsträckt på brädan. Sedan svingade hon macheten och högg till så plastbandet gick av på mitten, men tyvärr åkte min fingertopp också med. Det brände till i hela kroppen, blodet sprutade och fingertoppen rullade iväg och hamnade på golvet.

Jag blödde och skrek för fullt, och mina syskon sprang iväg och letade rätt på mamma. När hon kom, plockade hon upp fingertoppen och satte på den på fingret. Sedan band hon ihop allting med en trasa. Det fortsatte att göra jätteont och när pappa kom hem på kvällen, tog han upp bandaget och tittade på hur det såg ut där under. Så tog han fram sin tobakspåse som han hade till cigaretterna han rullade, och lade ett fint lager med tobak runt fingret. Nu gjorde det ännu mer ont, men pappa sa att tobak är bland det renaste som finns, och att det ska svida lite när man gör rent ett sår. Så lade han på ett nytt lager tobak, och sedan ytterligare ett. Det sved till för varje gång, och till sist band han ihop allting med en ny och ren trasa.

»Jag tror att det här kommer att läka ihop fint«, sa han.

Det gjorde det också, och jag har gjort många roliga saker med mitt finger sedan dess.

Men om jag inte hade haft en pappa som kunde fixa till fingret, skulle jag vilja haft en doktor som hette farbror Apelsin. Man kallar alla män som är lite äldre för farbror i Vietnam, och jag tror att farbror Apelsin är ett jättebra namn på en doktor. Tänk om alla doktorer kunde heta så. Men det är nog bara i Vietnam som en doktor kan heta farbror Apelsin, för i Vietnam man kan verkligen heta precis vad som helst.

Och själv heter jag alltså Dat. »Han som kommer att lyckas.«


* * *


Jag var yngst i familjen. Min mellansyster var tre år äldre, och min storasyster fem år äldre. Ibland kunde de bråka med varandra, men mot mig var de alltid snälla. Och vi var alltid tillsammans.

Min storasyster var lite som en extramamma. När hon tittade på mig, log hon alltid. Och så drog hon mig i kinderna. Det gjorde hon ofta. Min mamma och pappa och min mellansyster brukade också dra mig i kinderna. Jag vet att de älskade mig när de gjorde så, men ibland gjorde det ont. Fast det visade jag inte.

Om eftermiddagarna brukade vi sitta vid limeträdet och vänta på att pappa skulle komma hem. Oftast satt vi i onödan, för han


kom ju så sällan. Men vi satt där i alla fall och pratade och lekte.

Mina systrar berättade ofta om sina drömmar. De drömde om att bli rika, och om de blev rika, skulle min storasyster köpa en motorcykel. Vi var fattiga människor, och sådana som vi hade inte motorcyklar.

Min mellansyster däremot, skulle skaffa sig en frisersalong. En sådan som min mamma hade haft innan hon hade satt igång att spela kort och blivit av med både hus och hem och frisersalongen och allt annat hon ägde.

Min mamma hade haft en pappa som hade emigrerat till Amerika och lämnat jättemycket pengar efter sig. Men så hade hon börjat spela kort, och sedan var allting borta. Hon var jätteduktig med sina händer och väldigt händig. Men kort kunde hon inte spela. Och nu var vi jättefattiga.

Fast för mig spelade det ingen roll. Jag hade mina syskon, min mamma och min pappa. Jag hade allt man kunde önska sig.

Det var så jag tänkte. Men allt skulle komma att förändras.

Översvämning

När det är som allra varmast på året, i mitten av juni, kommer regnet. Ibland regnar det hur mycket som helst och det håller på att regna fram till i oktober. Den här hösten, när jag var tre år, kom en regnperiod som var den värsta på många år.

Det regnade så mycket och så länge att marken efter ett tag inte kunde ta emot mera regn. Vattnet började stiga, och för varje minut steg det bara mer och mer. Snart var det vatten överallt. Vi trängde ihop oss på sängen, och bad att det skulle sluta regna.

Men regnet bara fortsatte.

När vattnet nådde sängkanten gav vi oss iväg. Mamma hämtade en tom rissäck och packade ner det allra nödvändigaste: en kastrull, en stekpanna och lite andra köksredskap samt en presenning och en stor bytta med ris som hon hade kokat i förväg.

Hon lyfte ner mig från sängen. Jag var så liten att vattnet nådde mig upp till halsen. Min storasyster tog upp mig i famnen, och jag klamrade mig fast vid henne. Och så lämnade vi vårt hem.

Efter en timme eller så, kom vi fram till en liten kulle. Vi klättrade upp för den och tog skydd bland några träd. Runt oss spände vi vår presenning.

Och på det viset, tätt intill varandra, satt vi och väntade ut regnet.

Efter några dagar kom någon som stretade sig uppför kullen och närmade sig oss. Det var min pappa! Jag rusade mot honom och han tog emot mig med utsträckta armar, fångade upp mig, och kramade mig hårt intill sig. Hans skäggstubb stack mot min kind,


jag kände hans tobakslukt och kramade honom allt vad jag kunde.

I flera dagar hade han letat efter oss och frågat sig fram så fort han mött några människor. »Har ni sett min fru och mina barn?« Folk hade pekat och gestikulerat och förklarat, och till slut hade han hittat oss.

Nu satt vi alla tillsammans och väntade på att det skulle sluta regna. Så småningom upphörde regnet, och då gav vi oss iväg. Vart visste vi inte. Vi bara satte igång att gå.

Vattnet började rinna undan och landskapet ta form. Vi gick på en roströd väg, färgad av den järnhaltiga jorden. Runt omkring oss hade vi det gröna, bördiga, tropiska landskapet. Så småningom kom vi fram till ett litet hus. Pappa sa åt oss att vänta på vägen medan han gick in och knackade på.

Efter ett tag kom han tillbaka. Han sa att vi måste fortsätta. Huset var redan fullt av andra som förlorat sina hem. Vi gick, och vi gick. När det började skymma och bli kväll, kom vi in på en liten gata med flera hus på rad. I husen lyste elektriska lampor. Jag hade aldrig sett sådana tidigare. Jag hade över huvud taget aldrig sett något annat än vårt trasiga hus och vår damm och träden som fanns runt omkring där vi hade bott. Allt jag nu såg var nytt för mig.

Utanför husen satt folk och pratade. Så är det överallt i Vietnam. Folk sitter och pratar med sina grannar. De flesta sitter på det vanliga vietnamesiska sättet, på huk eller med korslagda ben. Eller också sitter de på de färgglada plaststolar eller plastpallar man ser överallt i Vietnam. De är röda, gula, blå och gröna, och man ser dem verkligen överallt.

När vi gick längs gatan, reste människorna sina huvuden och tittade på oss. Jag tittade tillbaka. Det var de första människor jag sett förutom min mamma och min pappa och mina systrar. Pappa gick fram till några av dem. Det blev en livlig diskussion, och alla satte igång att peka och förklara.

Efter ett tag kom pappa tillbaka och sa: nu är det inte långt kvar.

Så fortsatte vi att gå längs gatan. På alla hus fanns en flaggstång med den vietnamesiska flaggan. Flaggan är röd med en gul stjärna i mitten. Efter kriget blev det lag på att alla måste ha den vietnamesiska flaggan på sitt hus.

Vi fortsatte att gå, och kom snart fram till ett hus som låg en bit in från vägen. En gammal gubbe med käpp stod utanför ingången med sin gumma. De hälsade på oss och visade oss in.

Gumman hade något rött i munnen som såg ut som blod och hennes tänder var alldeles kolsvarta. Jag kunde inte låta bli att stirra på henne. Hon såg ut som en häxa. På riktigt, alltså. Med tiden skulle jag lära mig att man blir på det viset om man tuggar betelnöt. Det gör många på landet. Särskilt kvinnor. De blir lite fulla, och det gillar de. Men saliven blir röd och efter ett tag blir tänderna alldeles svarta. Det ser hemskt ut. De förstör sig själva och man blir rädd när man ser dem.

I huset fanns ett stort bord. Gubben bad oss slå oss ner, och gumman dukade fram koppar och kom med en kanna te.

De sa att vi kunde stanna kvar över natten. Gumman gick och hämtade en flätad bastmatta som vi kunde sova på. Den räckte till oss allihop.


Ett nytt hem

När jag vaknade nästa morgon låg jag helt ensam på bastmattan.

Jag tittade upp och bländades av solen. Den trängde in genom några glipor i väggarna och träffade mig rakt i ansiktet. Jag knep ihop ögonen, men utanför huset hörde jag röster, så jag rusade ut, och där stod pappa och gubben från igår. Pappa berättade att han skulle få hyra en bit mark. Så pekade han en bit bort och sa: »Där ska vi bo.«

Jag tittade omkring men såg inget hus.

»Var då?« frågade jag.

Pappa skrattade.

»Det ska byggas först«, sa han.

Jag gick bort till en damm som låg en bit bort och slog mig ner vid en palm. Längst borta låg horisonten där marken slutade och himlen tog vid. Jag började tänka på vad som kunde finnas där. En dag kanske jag skulle få veta. Himlavalvet var som ett tak över alltihop. Det var som att sitta i en kupol, och jag satt och tänkte så där tills min mamma ropade att nu var det mat.

På eftermiddagen kom pappa och några som hjälpte honom med stora långa gröna bambustockar som de bar på sina axlar. De stjälpte ner stockarna i en stor hög. Efter ett tag kom de tillbaka med nya stockar. När högen blivit jättestor, kom de med macheter, spadar och massa rep. Och så högg de till stockarna och började resa dem.

Jag sprang iväg och hämtade pinnar som jag stack i marken. Och så gjorde jag precis som pappa och hans kompisar. Först en grundkonstruktion med sex pinnar som jag ställde på höjden och som bildade en rektangel.

När den var gjord, lämnade de andra männen pappa, och han tog hand om resten själv. Pappa byggde sitt hus med bamburör som han band med flätade palmblad medan jag använde pinnar och grässtrån. Pappa byggde sitt hus och jag mitt, och jag tittade på pappa hela tiden hur han gjorde. Snart hade jag byggt mitt första hus, och när jag hade byggt det visste jag hur man gjorde.

Jag skulle komma att konstruera en hel del saker i mitt liv, och vad jag än gjorde, byggde jag först en liten modell. Precis som jag nu hade gjort.

Framför pappas hus fanns två stora bananträd, men några sådana fanns inte framför mitt hus. I övrigt såg de båda husen nästan exakt likadana ut. Fast mitt var mindre, förstås.

När pappa var klar med sitt bygge, hade vi ett hus att flytta in i. Det hade tagit honom en knapp vecka, och nu kom en cykeltaxi och hämtade honom. Han skulle iväg för att jobba igen. Han hoppade upp på ett litet flak framför styret. Och så åkte han iväg.

Hemma tog mamma upp sitt gamla yrke och öppnade frisersalong. Ryktet om hennes salong spred sig snabbt, och efter ett par veckor hade hon fyra stolar på rad där det satt kunder. Mamma var väldigt snabb och duktig på att klippa och göra frisyrer, och hon lyckades hålla alla fyra stolarna igång samtidigt. Snart hade vi kunder överallt. På golvet och runt matbordet, till och med i sängen satt det folk.

Många kunder ville bli sminkade och få naglarna lackade också, och det dröjde inte länge förrän vårt hus hade förvandlats till en skönhetssalong. Det var kul att bo i en skönhetssalong. Snart såg mina systrar ut som skönhetsdrottningar för de tog efter hur mamma gjorde, och mig sminkade de som en prins.

Ofta tog jag mig en tur i området. En dag kom jag till ett hus med


en damm. Mot husväggen stod ett bamburör med snöre och krok. Jag fick en enorm lust att fiska lite, och grävde upp några fina, feta maskar ur jorden, och trädde dem på kroken. Och så gick jag ut på en brygga av bamburör som låg utlagd över dammen.

Jag slog mig ner på nocken och skvalpade i vattnet med tårna. Det var alldeles ljummet och hela dammen var full av näckrosor.

Jag gjorde en sving med spöet och kastade iväg kroken. Det sa plums och jag såg hur mask och krok sjönk ner i det grumliga vattnet.

Det ryckte till nästan med en gång och jag hann knappt reagera, utan flög bara rakt ut i dammen. Vilken fisk! tänkte jag, och det enda jag hade i mitt huvud var att inte släppa spöet så att fisken gick förlorad. Jag drogs ner i djupet, och tappade greppet om spöet. Jag sprattlade med armar och ben så gott jag kunde, men fortsatte bara att sjunka och snart var jag nere på dammens botten. Den var alldeles lerig och full med växter.

Jag tog tag i en av växterna och drog. Sedan tog jag tag i nästa växt, och därefter i nästa, och på det viset drog jag mig fram utmed den mjuka, moddiga dammbottnen. Efter ett tag märkte jag att marken sluttade uppåt. Jag drog och slet och kämpade mig fram, och till slut var jag ända framme vid dammkanten. Jag hävde mig upp, och när jag öppnade ögonen såg jag att jag låg hemma i sängen.

Jag tittade ut genom fönstret. Solen höll på att börja gå ner.

Jag försökte förstå vad som hade hänt, och så upptäckte jag mina syskon och min mamma som satt vid sängkanten. De tittade på mig.

Mamma var jättearg. Det syntes på en gång.

»Vad du har gjort oss oroliga!« sa hon, och berättade att hon hade ropat på mig när det var mat. När jag inte hade kommit, hade hon och mina systrar börjat leta efter mig. De hade ropat och skrikit och snart hade hela området varit fullt av folk som hojtade och larmade och letade och skrek mitt namn.

Likes

Comments

​De vanligaste husdjuren i Vietnam är grisar, höns, vattenbufflar, kor, hundar och katter. Alla djuren är jättesnälla. Även vattenbufflarna. De kan bli två meter höga och väga åttahundra kilo, och ser kanske farliga ut, men det är de inte. Bönderna använder den som traktorer på risfälten. De är hur starka som helst, men alltid snälla, och ganska sällskapliga också.

Däremot kan hundar vara farliga. I utkanten av lite större städer kan det finnas förvildade hundar som lever i flock, och dem ska man passa sig för.

Men vanliga hundar är naturligtvis jättesnälla, och en dag kom min pappa hem med en liten hundvalp. Den var pytteliten med gyllengul, luddig päls och hade runda, svarta ögon. Den var hur söt som helst.

»Den är till dig«, sa pappa, och vältrade försiktigt över valpen i min famn. Jag blev naturligtvis jätteglad. Jag killade valpen på magen, och den skruvade på sig. Och så slickade den mig i ansiktet. Det var som att vi blev ett med varandra redan på en gång.

I Vietnam döper man inte sina djur. Är det en hund, kallar man den kort och gott »hunden«.

Hunden, kom!

Hunden, sitt!

Hunden, ät!

Jag började lära honom allt sådant där med detsamma fastän han var så liten att han knappt kunde gå. Varje dag såg jag hur han växte, och snart kunde han springa. Han var jämt glad och viftade på svansen och vi lekte hela tiden. Vad jag än gjorde, följde han mig.

En dag kom en granntant in till oss. Hon hade en massa höns och kycklingar som sprang omkring överallt, och nu hade hon hittat en kyckling som var död. Det var därför vi hade fått henne på besök. Hon höll den döda kycklingen i handen, och gick emot mig och min valp. Jag höll valpen i famnen, och vi blev rädda båda två. »Jag är inte dummare än att jag begriper att det är den där lilla ögontjänaren som har gjort det!« skrek hon och slet tag i valpens bakben, lyfte honom upp i luften och dängde honom ner i det hårda jordgolvet.

Det smackade bara till, sedan hörde man ett svagt litet läte från valpen. Eeep. Ungefär så lät det. Blodet strömmade ur munnen på honom, och jag gick ner på knä och lyfte upp honom. »Hunden vakna, hunden vakna«, sa jag gång på gång. Jag tittade upp mot tanten medan tårarna rann. Tanten log ett fult leende. Det var som att hon var nöjd med vad hon gjort.

»Öga för öga och tand för tand!«, sa hon. Fast på vietnamesiska säger man »ett liv för ett liv«.

Sedan gick hon hem till sig.

Jag höll hunden länge i famnen, klappade den och grät.

Snart kom mina syskon, och nu skulle vi i alla fall ge valpen en fin begravning. Vi gick iväg med den och grävde en grop vid sidan av huset.

Medan vi grävde kom en gubbe förbi på vägen. Han gick fram till oss, och vi berättade att vi höll på att begrava valpen så att den skulle få komma till paradiset. Gubben sa att det var synd på en sådan fin hund. Om vi gav den till honom, skulle han kunna laga till något gott på den.

Vi sa att han var hemsk och att man inte kan göra något sådant, och så körde vi iväg honom.

Nästa morgon när solen hade gått upp, var graven var uppgrävd och valpen borta. Mina syskon sa direkt att det måste ha varit gubben från igår. Vi visste var han bodde, och när vi kom dit satt han på sin tomt och flådde min lilla valp.

Vi skrek åt honom att det inte var hans valp och att den inte skulle ätas upp.

Men gubben sa att valpen var hans nu eftersom ingen äger marken där han var nergrävd, och det som ingen äger, får alla ta del av.

»Det var hundens plats, hans egen grav, och man inte kan ta någon från hans grav«, sa min storasyster.

»En hund inte kan äga något«, svarade gubben. »Särskilt inte en död hund.«

Vi skrek tillbaka att man äter inte hundar och katter. I norra Vietnam gör folk det, men i södra Vietnam är det förbjudet. Men det spelade ingen roll vad vi än sa. Gubben sa bara att det var hans hund nu. Och under tiden som han pratade, fortsatte han att dra av skinnet på den stackars hunden. Till sist var den alldeles naken. Det var det sista jag såg av min lilla valp.


Jagad av månen

På våren fyllde jag fyra år, sedan blev det sommar, och så kom regnperioden på nytt. En dag skulle mamma ge sig iväg på ett bröllop som hon var bjuden på. Hon skulle vara borta i tre dagar.

Innan hon åkte, satte hon fram en burk ris.

»Det ska nog räcka medan jag är borta«, sa hon.

Hon tog på sig en solhatt av flätade palmblad, och knöt en rosa rosett om halsen. Man märkte att hon såg fram mot resan. Hon gick runt bland sina speglar, piffade till hatten och rosetten, lade på lite läppstift och så kom en cykeltaxi och hämtade henne.

Vi vinkade till henne och fick se henne försvinna i fjärran.

»Nu går vi och letar krabbor!« sa min storasyster, och gick och hämtade en hink.

Så gick vi ner till risfälten som var fulla av fiskar, ormar och blodiglar. Det finns jättemycket djur i risfälten.

När vi kom fram, var risfälten så stora att de nådde ända till horisonten.

»Vad händer när man kommer dit?« frågade jag.

»Vart?« frågade mina systrar.

»Till horisonten«, sa jag.

»Då ramlar man av från världen och hamnar i helvetet«, sa min mellansyster.

»Och hur ser det ut i helvetet?« frågade jag.

»Det är jättehemskt. Det är bara en massa spöken och så är det jättefarligt.«

»Kom nu, så letar vi krabbor«, sa min storasyster.

På hösten när riset skördat, består risfälten av små sjöar av gyttja och stora, leriga gropar. Det är där alla djuren bor.

»Ser man ett hål i leran«, sa min storasyster, »så stoppar man ner handen och känner efter om det finns någon krabba där. Får man tag på någon, är det bara att dra upp den.«

Det verkade finnas nästan hur många krabbor som helst, och jag fick tag på en jättekrabba som satte sig fast i tummen på mig så min storasyster fick komma och slå ihjäl den med en sten. Det blödde från tummen och gjorde ont, men jag grät inte, för jag hade fångat den största krabban.

Snart var halva hinken var full av krabbor, och då fick min mellansyster upp en orm som ringlade sig över henne och bet henne så blodet rann också på henne. Min storasyster som var duktig på allt, tog ormens huvud och vred till så det krasade. Och nu hade vi en orm att festa på dessutom.

Min storasyster smorde in såren på min mellansyster med lera. Leran torkade snabbt i den heta solen, och det blödde inte längre.

När vi kom hem ställde vi hinken med ormen och alla krabborna på golvet, och sedan sprang vi bort till en damm som låg en liten bit bort för att tvätta av oss. Vi älskade att vara vid dammen, och jag frågade om horisonten igen. Jag sa att jag helt enkelt måste få veta vad som finns bakom den. »Om ni inte berättar för mig, tänker jag gå dit och titta efter själv.«

»Nej, gör inte det«, skrek mina systrar i munnen på varandra.

Min mellansyster sa att det är många som har trillat ner från horisonten när de har gått för nära, och sedan har de aldrig kommit tillbaka.

»Men ibland flyttar horisonten på sig«, sa min storasyster. »Många har gått och gått utan att någonsin komma fram.«

»Så när man är framme vid horisonten, kommer det en ny horisont då?« frågade jag.

»Ja«, sa min storasyster. »Den fortsätter hela tiden.«

Så där satt vi och pratade tills solen började gå ner. Det var vid sextiden på kvällen. Sedan mörknade det jättefort, det gör det alltid. Innan klockan hade hunnit bli sju var det kolsvart.

Då kom månen fram.

»Nu lyser månen på mig«, sa jag. »Den lyser alltid på mig när den är uppe.«

»Den lyser på alla«, sa min mellansyster.

»Men hur kan den göra det?« frågade jag.

»Det är ingen som vet, men den gör det. Och det spelar ingen roll om månen är smal som en banan eller rund som en melon. Den lyser på alla. Vi kan prova om du vill.«

»Hur då?« frågade jag.

»Jo«, sa min mellansyster, »om du springer åt ena hållet, så springer jag åt andra hållet, och då kan vi se om månen lyser på oss båda två.«

Det lät ju som en god idé, så vi sprang åt var sitt håll. Och visst lyste månen på mig, för det gjorde den ju alltid. Men, tänkte jag, hur skulle jag kunna veta att den lyste på min syster? När vi kom tillbaka till varandra, sa jag att nu byter vi håll, så får jag se om den lyser på mig åt det andra hållet också.

Och det gjorde den faktiskt. Nu förstod jag att månen lyste på alla och att man aldrig kunde springa ifrån månen. Och det var bra, för månen gjorde att det blev ljust så man kunde hitta och så att spökena höll sig borta. När månen lyste, såg man nästan aldrig några spöken.

När vi kom hem var vi vrålhungriga, och nu skulle vi koka krabba och ha fest. Jag gick bort till hinken och blev alldeles paff. Nästan alla krabbor var borta! Det enda som fanns kvar i hinken var den döda ormen och fyra krabbor, och de höll på att klättra för att komma ut ur hinken, de också.

Jag korsade mina armar och lade upp en sur min och sa: »Allt

blödande på åkern för bara fyra krabbor och en död orm.«

Mina systrar hämtade lite ved och gjorde upp en eld på golvet, och min mellansyster började grilla de krabbor som trots allt fanns kvar. Under tiden hämtade min storasyster vår stora machete som vi använde till nästan allt, och skar upp ormen och tog ut maginnehållet. Sedan grillade vi ormen, och den smakade verkligen jättegott. Krabborna var också goda. Synd bara att de inte var så många.


Nya familjemedlemmar

Dagen då mamma skulle komma tillbaka satt vi på en gräsplätt utanför vårt hus. Som vanligt tittade vi på horisonten, och långt bort i fjärran såg vi en liten prick som måste ha varit ett flygplan. Det kom närmare, och snart var det över oss, och då sa jag att en dag ska jag sitta i ett sådant.

»Den drömmen kommer i alla fall aldrig att slå in«, sa min mellansyster.

»Det kommer den visst att göra«, sa jag. »Ni kommer få se! Jag kommer kunna bevisa det för er!«

Medan vi satt och käbblade så där, såg vi en cykeltaxi komma. Bak fanns en liten kärra, och i den satt vår mamma. Nu var hon inte alls så stilig som hon hade varit när hon åkt, däremot hade hon en stor brun säck med sig, och i den fanns det något som rörde sig. Mamma betalade taxichauffören femhundra dong, det är lite drygt tjugo öre, och chauffören hjälpte henne att lyfta säcken ur vagnen. Den var stor och tung och det lät något ur den. »Grisar!« ropade jag.

Jag rusade fram till säcken och gav mig på repen för att försöka få upp dem. De var gjorda av kokosnötskal så att de skulle sitta ordentligt. När jag väl fått upp dem, tittade två jättesöta rosa grisar fram. De såg lite rädda ut, och tittade på mig med små svarta ögon. Men så började de skaka på rumporna så svansarna flög åt alla håll, och så sprang de ut ur säcken.

Jag visste på en gång var de skulle bo, under bananträden framför vårt hus. Bananträden hade jättestora gröna blad, och under

dem fanns skugga åt grisarna. Mamma gick in i huset och hämtade en hink vatten som hon hällde ut under träden, och grisarna kom på en gång och tryckte trynena i vätan och började böka och göra sig hemmastadda. Snart var de jätteleriga och verkade hur glada som helst. Det var som att de förstod att det var här de skulle bo.

Nästa morgon väcktes vi av att det var en massa ljud under vår säng. Grisarna! Från och med nu kom och gick de lite som de ville. De bodde om vartannat under bananträden och under vår säng.

Men en morgon när vi vaknade, var de borta. Mamma gick ut med mat åt dem och ropade på dem, men de kom inte. De hade försvunnit.

Mamma sa åt oss att gå ut och leta. Vi letade och letade och frågade alla grannarna om de hade sett våra grisar, men ingen hade sett dem. Vi letade i fyra dagar, men vi kunde inte hitta dem någonstans.

En hel vecka gick, och en morgon vaknade vi av att vi hade något under sängen, precis som förut. Våra grisar! De hade kommit tillbaka!

Mamma gick upp och hämtade en stor gryta med kokt ris och matrester, och grisarna sprang efter henne. När hon ställde ner grytan på backen, dök grisarna ner med sina trynen och åt som om de nästan var tokiga. De hade magrat rejält när de varit borta.

»Jaha«, sa jag till dem. »Ni trodde att ni kunde rymma och klara er på egen hand. Men nu har ni allt fått er en läxa.«

Jag var mycket med grisarna, för de var både snälla och roliga. Och så kunde man lära dem samma saker som en hund. De var till och med bättre på att lära sig saker än hundar, och kom så fort man ropade på dem.

En dag hörde jag den ena grisen skrika. Jag sprang ut för att se vad som stod på, och såg den stå under bananträden som om den försökte bajsa. Men plötsligt stack ett litet huvud ut från ändan och sedan flög en liten gris ner på marken. Så kom en liten gris till, och sedan kom den ena efter den andra utpluppande.

Jag ropade på mina syskon, och vi stod bara där och var helt förvånade, men förstod också att det var något stort och övermäktigt vi fick vara med om.

Sju små kultingar föddes den dagen. Men en av dem såg halvdöd ut. Den var smal och mager och mycket mindre än de andra.

Jag tog hand om den lilla grisen och frågade mamma om vi inte kunde ge den medicin så att den blev frisk igen, men mamma bara skrattade åt mig och sa att grisen inte är någon människa. Man kan i alla fall inte låta den vara sjuk, sa jag, och sprang in i köket och letade upp en ask med avlånga tabletter som var till hälften vita och till hälften röda och som min mamma och min mellansyster brukade ta när de blev sjuka, och det blev de ofta. Medicinen gjorde dem alltid friska, och nu skulle min kulting också bli frisk. Jag gav honom av tabletterna och matade honom med sked, och efter en vecka hade han blivit lika frisk och stor som de andra kultingarna.

En dag var grisarna borta på nytt. De åt så mycket att mamma inte hade råd med mat åt dem. Hon hade sålt dem. Men hon hade behållit min lilla kulting, och han var jämt med när jag och mina systrar satt vid dammen eller när vi var ute och lekte. Jag tror att han förstod det mesta vi pratade om.


Nära döden

Det blev jul och pappa hade fått låna en motorcykel för att vi skulle kunna fira jul lite som man gjorde i Vietnam på den tiden. Sedan dess har det kommit så många amerikanska turister att det finns jultomtar och plastgranar och konstgjorda snögubbar överallt trots att det är runt 37 grader varmt och folk ligger på stranden. Men när jag växte upp hade den västerländska julen ännu inte kommit till Vietnam.

Det man gjorde på jul var att sticka ut och åka motorcykel och gå på restaurang, sjunga lite karaoke, skratta och ha kul. Vietnameser älskar karaoke, och det finns hur många karaokerestauranger som helst. På borden ligger mikrofoner och det är bara för vem som helst att sätta igång och sjunga.

Pappa hade inga pengar till något restaurangbesök, men han hade fått låna en motorcykel för att för att vi skulle kunna ge oss ut lite, han och jag. Vi mötte jättemånga som var ute med sina motorcyklar, särskilt ungdomar. De kunde åka runt i ett par timmar och visa upp sig i snygga kläder för att slutligen kliva in på någon restaurang eller på något kafé.

Vi hade bara kortbyxor på oss, men vi var i alla fall ute med motorcykeln och åkte. Jag satt framför pappa och hade hela tiden ena handen på tutan och tutade för fullt. Det roligaste med att åka motorcykel med pappa var att jag fick tuta så mycket jag ville.

På annandagen körde vi upp på en smal lite bro, och precis när vi hade kommit upp på den, mötte vi en stor traktor. Det fanns ingen plats att väja, så det smällde direkt. Pappa åkte in med huvudet före i traktorn och slog upp pannan, och jag flög i en båge över både traktor och bro och alltihop och fortsatte ner i floden nedanför. Några fiskare på en fiskebåt plockade upp mig och såg till att jag kom hem. Av motorcykeln fanns nästan ingenting kvar.

Men av allt detta visste jag inget förrän i efterhand då pappa berättade allting för mig, för jag hade svimmat av i kollisionen och hade sedan varit helt borta i ett par dagar. Men jag hade trots allt klarat mig rätt bra, och efter bara en vecka var jag ute och lekte igen.

Mesta tiden tillbringade jag och mina systrar vid dammen. När mamma ropade på oss för att det var mat, sprang jag iväg så snabbt som möjligt för jag ville alltid vara först. Det ville jag alltid, vad det än gällde.

Mellan dammen och vår hus fanns en väg, men det var aldrig någon trafik på den, förutom en dag då mamma precis hade ropat på oss. En motorcykel kom liksom från intet, och det smällde bara till. Jag flög flera meter upp i luften, och när jag landade hängde ena foten löst och det sprutade blod från benet. Mamma bar in mig till min säng, lindade om benet, och sedan tog det ett par månader innan det var läkt.

Det var inte kul att bara ligga där och inte kunna göra någonting, men jag kunde inte låta bli att tänka på vad jag varit med om. Två sådana här olyckor på bara ett par veckor! Jag kunde ha dött i båda två, men jag var inte ens särskilt allvarligt skadad. Jag skulle snart vara på benen igen.

En tanke slog mig: Var jag odödlig? Naturligtvis inte. Men ändå. Jag började faktiskt tänka lite grand i de banorna.


Uppbrott

Tiden gick och jag blev fem år. En dag hade pappa blivit av med jobbet, och tillvaron förändrades. Jag älskade när pappa var hemma, och jag var med honom nästan hela dagarna. En tog pappa med mig ut i skogen. Han högg ner en massa träd, bar hem dem och band dem runt huset med ett tjockt rep.

»Sådär«, sa han och klappade på huset när han var klar, »nu lär du tåla vilka regnstormar som helst«.

Men det hände också saker som inte var så bra. En kväll började min mamma gräla med en granntant. Pappa kom ut, och sedan kom också grannens man ut, och så började de slåss.

Pappa var ju jättestark, men grannen var mycket större. Han klippte till pappa så han for i marken. Sedan kastade han sig över honom och slog honom så blodet stänkte. Pappa låg under grannen och det såg riktigt otäckt ut, så jag rusade iväg och hämtade en stekpanna som jag drämde i huvudet på grannen.

Grannen slutade att slå och föll långsamt över pappa. Pappa puttade undan honom och kravlade sig upp. Grannens hustru blev helt hysterisk och sprang omkring och skrek att vi hade dödat hennes man, och själv var jag fullständigt livrädd. Pappa strök mig över huvudet och försökte lugna mig. »Det är ingen fara, det kommer att ordna sig.«

Det gjorde det också. Grannen överlevde och blev kompis med pappa redan samma kväll, och så satte de igång att dricka med varandra.

Det här blev början på något nytt. Pappa lärde känna flera män längs gatan, och snart kom de varje kväll och slog sig ner runt vårt matbord. Ofta satt jag i pappas knä medan han drack med de andra gubbarna. En gång fick jag smaka lite och det var som om hela halsen började brinna.

Gubbarna satt kvar ända tills mamma sa åt dem att gå. Pappa gillade inte att mamma körde iväg dem, och höjde rösten mot mamma. Mamma svarte att det inte roade henne att ha huset fullt av fyllbultar, och så var bråket i full gång.

Jag hade aldrig sett min mamma och pappa bråka med varandra tidigare, men nu grälade de med varandra varje kväll.

En gång när mamma hade kört iväg grannarna, blev pappa som vansinnig och rev hela matbordet.

»Min fru ska inte säga åt mina vänner att gå!« skrek han. »Det är mitt hus och det är jag som är herre här! Det är jag som har byggt huset, och du har ingenting att säga till om!«

»Jag har fått nog!« skrek mamma tillbaka. »Om du ska sitta här och supa med en massa slödder om kvällarna, är det bättre att du ger dig av!«

Så där skrek de till varandra, och så började pappa slå sönder allt som var löst. Och en del annat också, för den delen.

Vi barn stod och såg på och grät och höll om varandra. När pappa var som mest galen, försökte mamma stoppa honom från att förstöra mer. Men då gav han sig på henne istället. Det var helt fruktansvärt att se detta, så jag rusade emellan för att få honom att sluta. Då åkte jag på en smäll så jag bara for iväg, och sedan minns jag inget mer.

Nästa morgon såg hela huset ut som en soptipp. Pappa gick runt och städade och försökte laga allt som hade gått sönder, och jag såg i hans ansikte hur ledsen han var.

Mamma stod utanför huset och var hur arg som helst. Jag och mina syskon satte oss upp i sängen och sa inte ett ljud, vi bara tittade på varandra och såg helt rädda ut.

Efter ett tag ropade mamma på oss och sa åt oss att komma ut allihop. Hon var iskall, och förklarade:

»Pappa och jag ska skiljas. Och ni barn får välja. Antingen bor ni med honom eller så bor ni med mig.«

Min pappa blev helt utom sig och sa att han aldrig ska bli full igen och att det var sista gången han tog hem sitt gäng.

Jag trodde verkligen på vad han sa, för det syntes i hans ögon hur han ångrade sig. Men min mamma var benhård.

»Du kommer aldrig att ändra på dig«, sa hon. »Du har fått dina chanser och jag vill inte leva med dig längre.«

Så vände hon sig till oss barn och sa på nytt: »Ni får välja. Antingen följer ni med mig, eller så följer ni med er pappa.«

Mina systrar sa att de ville följa med mamma, och pappa gick ner på knä. Han grät och snörvlade och bad:

»Ge mig en sista chans. Jag lovar att allt ska bli bra igen. Jag lovar!«

Att se min pappa gå ner på knä och be, det var något jag aldrig trodde skulle ske. Men ingenting hjälpte. Mamma hade bestämt sig. Och nu måste också jag bestämma mig.

Jag tittade på min mamma och sedan på min pappa. Om jag valde min mamma skulle jag aldrig få se pappa mer, och om jag valde pappa skulle jag aldrig få se min mamma och mina syskon mer.

Jag tittade på dem fram och tillbaka. Jag visste att pappa var den bästa pappan i hela världen, bara han inte drack. Och valde jag mamma, skulle han inte ha någon kvar i familjen.

»Jag väljer pappa«, sa jag.

Så var det klart. Vi gick in och packade våra saker. Mamma hade redan sålt huset och skulle nu bege sig till sina halvsystrar i Rach Gia som är en storstad med en kvarts miljon människor på Vietnams västkust, strax söder om Kambodja. Vart pappa och jag skulle ta vägen, hade jag ingen aning om.

När alla hade packat färdigt stod vi åter utanför huset, alldeles vid vägen.

Mamma och mina syskon gick ena hållet. Jag och min pappa gick åt det andra. Jag vände mig om och såg min mamma och mina systrar försvinna. Pappa höll mig i handen, och vi gick vägen fram. Skulle jag någonsin skulle få se min mamma och mina systrar igen? Jag trodde inte det.


Livet med pappa

Vi gick i flera timmar tills det kom en landsvägsbuss som pappa vinkade in. Bussen stannade. Den var gammal och skranglig. Vi klev på och trängde ihop oss på ett passagerarsäte längst bak tillsammans med några bönder med kycklingar som kacklade i ett. Sedan satt vi på bussen timme efter timme medan den skumpade fram på de dammiga vägarna. Ibland stannade den till för att folk skulle kliva av och på. Det blev snart mörkt. Jag somnade och vaknade av att bussen tutade och svängde in på ett gammalt busstorg där det stod en massa andra bussar. Det var mitt i natten. Chauffören vände sig om och sa att han inte körde längre. Vi klev av och jag hade ingen aning om var vi befann oss. Det fanns några hus och pappa gick runt och frågade om det fanns någon plats där vi kunde få sova över natten.

Till slut var det en familj som tog emot oss. Vi fick låna en liten matta och den lade vi oss på. Jag somnade på en gång. Jag tror pappa gjorde det också.

Nästa dag hoppade vi på en ny buss, och nu sa pappa att vi skulle åka till ett ställe som jag skulle komma att älska. Han berättade att jag skulle få en ny mamma och att jag skulle få börja gå i skolan.

Även den här bussresan tog flera timmar. Så småningom kom vi till en flod, och då hoppade vi av. Det var den första flod jag någonsin sett, och den var fullständigt gigantisk. Vattnet var rödbrunt och strömt, och fullt av båtar som passerade förbi.

Det var som om vi befann oss i en helt ny värld. Vi steg på en färja som tog oss över till andra sidan floden. Sedan tog vi en ny buss, och med den åkte vi på nytt i flera timmar ända tills pappa sa att det var dags att gå av.

»Nu har vi inte långt kvar«, sa han.

Jag var jättenyfiken på att se vårt nya ställe. Pappa sa att vi bara hade en halvtimmes promenad nu, sedan var vi framme. Vi var i sydöstra delen av landet, nära kusten, och det var i de här trakterna pappa hade växt upp.

Husen låg utefter vägen med mellan femtio och hundra meters avstånd. Vägen var kantad av bananträd, och för varje hus som dök upp frågade jag: »Är det här?« Nej, sa pappa. »Är det här?« frågade jag om och om igen. Nej, sa pappa varje gång, men plötsligt, innan jag hade hunnit fråga, pekade pappa ett av husen och sa: »Här är det.«

Det var ett litet hus med ett stort papayaträd utanför. Under trädet fanns en liten servering. Det hade börjat skymma och himlen var orangeröd.

När vi kom närmare huset såg vi en kvinna med långt, svart hår. Pappa hade berättat att min nya mamma odlade sötpotatis i en massa olika sorter och att hon brukade sitta och skrubba potatisarna utanför huset om eftermiddagarna. Det var det hon tycktes göra nu.

Kvinnan tittade upp och släppte det hon hade för händerna och sprang fram till pappa och kramade om honom. Sedan böjde hon sig ner mot mig. »Och där är du!«, sa hon och log med hela ansiktet. »Äntligen får jag träffa dig!« Hon gav mig en kram och nöp mig i kinderna. Alla skulle tydligen göra det. »Din pappa har berättat så mycket om dig! Du är verkligen så söt som han har sagt!« Så tog hon mig i handen och visade mig runt.

Jag kände en enorm lättnad. Jag hade tänkt så mycket på hur den här kvinnan skulle vara. Nu kändes hon direkt som en ny mamma. Inte som en riktig mamma kanske, men som en halvmamma.

Huset var inte ens hälften så stort som vårt, kanske bara en fjärdedel.

Det var jättelitet. Men det hade två vedspisar.

»Det måste man ha när man lagar så mycket mat som jag«, sa min nya halvmamma och tog mig ut till serveringen hon hade utanför huset. Där ute under papayaträdet stod några små bord med de vanliga plastpallarna runt omkring i olika färger som man ser överallt. Min halvmamma berättade att många kom förbi om morgnarna och åt frukost.

Min nya halvmamma verkade verkligen jättesnäll, men jag saknade min riktiga mamma och mina syskon. Jag hade aldrig varit borta från mina syskon så länge som nu.

När jag vaknade nästa morgon, tog det några sekunder innan jag kom ihåg var jag var. Jag gick bort till dörröppningen och såg folk sitta och äta frukost på serveringen utanför huset. Allt kändes så främmande.

Min halvmamma kom fram till mig och sa att jag skulle slå mig ner vid ett av borden. Hon gick iväg och hämtade en stor skål nudelsoppa och ställde den framför mig.

När jag hade ätit upp och gästerna hade gått berättade min halvmamma att pappa var ute och sökte jobb. Han skulle komma hem lite senare.

I fortsättningen var pappa borta hela dagarna, och jag var ensam hemma med min halvmamma. Hon lärde mig hur man kokade potatis, och jag fick hjälpa till med att städa och göra fint.

När jag var klar i hemmet brukade jag gå runt till grannarna och såg hur de hade det. Vår närmaste granne hade flera barn och satt ofta utanför sitt hus och ammade en liten bebis. Jag hade aldrig sett några tuttar innan, så jag gick ofta dit och tittade. En gång hände något fascinerande, för då rullade mamman upp sin tröja även för en av de äldre sönerna. Han tog tag i bröstet och började suga, och jag kände hur jag spärrade upp ögonen, för den här killen var säkert sju eller åtta år.

Att se den här killen suga sin mammas bröst gjorde mig så nyfiken att jag gick dit flera gånger för att se det på nytt. Till sist upptäckte de mig, och båda såg på en gång jätterädda ut. Kvinnan puttade bort sin son och drog ner tröjan. »Du får inte berätta det här för någon«, sa hon.

Efteråt låtsades jag som ingenting, och när jag stötte på grabben frågade jag om han ville leka med mig.

Han berättade en massa saker för mig, bland annat att polisen hade tagit hans bror. En dag skulle polisen ta honom också. »Varför då?« frågade jag. »För när man fyller femton år kommer polisen hem och tar en, och sedan kommer man aldrig mer tillbaka.«

När pappa kom hem på kvällen frågade jag honom om polisen skulle ta mig också när jag fyllde femton.

Pappa skrattade och sa att ingen kommer att ta mig från honom.

»Men varför tog de grannens kille då?« frågade jag.

Pappa berättade att polisen kom och hämtade dem som ville gå med i militären. »Det är bara på sex månader. Men de som vill fortsätta kan få stanna hur länge som helst.«

»Om jag vill börja i militären, får jag det då?« frågade jag.

»Nej«, sa pappa. »Det är inget att längta efter.«

Pappa hade själv varit soldat. Han hade slagits på Nordvietnams sida mot USA. Det hade många gjort. Kriget är en stor del av Vietnams historia.

En kväll sa pappa att jag skulle börja skolan nästa dag. Jag var fem år, och då måste man gå till skolan. Min halvmamma gav mig en skolväska som jag skulle ha med mig. Det var den fulaste väska jag någonsin sett. Som ett jättestort läderkuvert med ett rostigt knäppe. Min halvmamma visste nog själv hur ful den var, för hon sa: »Om du är duktig i skolan, ska du få en ny.«

På morgonen nästa dag lade min halvmamma ner två stora sötpotatisar och en flaska vatten i väskan. Det skulle jag ha till lunch. Pappa tog mig i handen, och så gick vi iväg. När vi kom fram var det massor elever på skolgården. Alla hade vita skjortor med en röd liten halsduk under kragen. Killarna hade svarta långbyxor och tjejerna hade kjol. Och där kom jag med ett par smutsiga shorts och en gammal Musse Pigg-tröja. Jag hade inte ens skor på fötterna.

Pappa frågade sig fram till vårt klassrum, och när vi kom in hade lektionen redan börjat. Pappa pratade lite med läraren och lämnade mig sedan ensam i denna nya värld. Så presenterade fröken mig för klassen. »Det här är Dat. Han börjar hos oss idag.«

Eleverna satt i rader med en lång bänk framför sig. Det fanns ungefär femtio elever i klassrummet. Jag såg en lucka i tredje raden och gick och satte mig.

Så fortsatte fröken sin lektion, men vad hon pratade om, hade jag ingen aning om. För i första raden satt en flicka så söt att mina tankar helt försvann i henne. Jag satt bara och tittade på henne och tänkte på henne och drömde om henne, och vaknade till först när skolklockan ringde och alla eleverna plockade ihop sina böcker och pennor och sprang ut på rast.

Skolgården var full av elever från fem till femton år. Jag höll ögonen på den söta flickan och såg henne hoppa upp på ett litet staket och gå balansgång. Jag försökte hålla mig i bakgrunden, men hon hade redan sett mig. Hon vinkade till mig och log.

I samma ögonblick kom en annan tjej som var mycket större och hoppade upp bredvid henne. »Du tror att du är något, va!« sa hon. »I så fall kan jag tala om för dig att det är du inte. Det är så här man gör!«

Så puttade hon ner den söta flickan från staketet för att själv visa sig på styva linan. Jag kände hur det hettade till i mig, och hoppade upp på staketet, jag också. Ingen kunde ta miste på min utmaning. Den stora tjejen gick emot mig och spottade ur sig: »Akta dig du, din fuling.«

»Akta dig själv«, sa jag. Nu stod det en massa tjejer runt oss. »Du ska nog inte stöta dig med henne, för då kommer hennes bror att spöa dig«, skrek en av dem.

Och så puttade den stora tjejen ner mig. Alla tjejer skrattade åt mig. Hon var mycket större än mig, kanske dubbelt så stor, och jag kände mig både arg och förnedrad. Så jag hoppade upp en gång till, gick fram till henne och smällde till henne i ansiktet. Flickan började blöda näsblod och gråta, och alla runt omkring skrek att jag var hemsk och en buse och allt möjligt sådant. Men inte flickan som jag tyckte var söt. Hon tittade tyst på mig och gav mig en varm blick som om hon verkligen gillade det jag hade gjort.

Men de andra skrek att flickans bror skulle döda mig, och jag blev jätterädd och sprang hem.

Det var min allra första skoldag, och så slutade den på det här viset. Jag berättade för min halvmamma vad som hade hänt. Först efter några dagar fick pappa veta att jag inte längre gick till skolan. Han satt på uteserveringen och ropade på mig och jag gick och satte mig bredvid honom. Han ville höra vad som hade hänt, och jag trodde att han skulle slå mig när jag berättade. Men han bara skrattade och sa att han tyckte jag hade gjort rätt.

Nu var jag hemma om dagarna. Jag hjälpte min halvmamma med serveringen, och om eftermiddagarna brukade hennes dotter komma förbi. Hon var sexton år och bodde hos sin mormor och morfar en liten bit bort. Jag märkte på en gång att något var fel mellan henne och hennes mamma. De pratade knappt med varandra, och jag förstod snart att hon kom förbi för att vara med mig. Så fort hon kom, tog hon ner mig till floden. Den låg bara tvåhundra meter från oss, och medan min halvsyster tog sig en simtur, satt jag och tittade på. En dag sa hon: »Följ med du också!« Hon tog min hand, och vi gick ut i vattnet. När det började bli lite djupt, hoppade jag upp på hennes rygg, och så simmade hon med mig ovanpå. Vi höll oss intill flodens kant. Jag ville längre ut, men hon sa att det var för farligt.

Jag tyckte jättemycket om min nya halvsyster, och undrade varför det var så dåligt mellan henne och hennes mamma. Kanske var det för att hennes mamma hade skilt sig från hennes pappa. Eller blivit övergiven av honom. Eller för att min halvmamma hade fått min halvsyster utanför äktenskapet. Allt sådant där är jättefult i Vietnam. En kvinna som lämnar sin man eller som blir övergiven av honom blir aldrig riktigt respekterad igen. Ibland inte ens av sina egna barn.

Men hur gärna jag än skulle vilja veta vad det var som gått fel mellan min nya halvsyster och hennes mamma, kunde jag bara inte fråga. Det går inte ens att fråga om sådana saker i Vietnam, så fult är det.

Likes

Comments

En eftermiddag när pappa kom hem hade han en ny liten hundvalp med sig till mig. Den hade stora, hängande öron, och var vit med stora svarta prickar över hela kroppen. Det var en tik, och min halvmamma blev så förtjust i den att hon gjorde den till sin.

Dagarna gick, och snart verkade som att min halvmamma hade glömt bort både pappa och mig, för hon satt jämt med hundvalpen. Hon gullade så mycket med den och struntade så mycket i oss att det kändes som om jag hade förlorat henne. När jag blev ledsen hade jag inte längre någon att vara med, utan sprang ner till floden och satt där för mig själv och längtade efter mina syskon.

En eftermiddag kom pappa och satte sig bredvid mig. En bit bort låg en roddbåt. Den var drygt fem meter lång, gjord av trä, men fylld med regnvatten. Den såg helt övergiven ut.

Pappa gick bort till båten och inspekterade den. Han kände på den, gick runt den och försökte rubba den. Jag såg att min pappa tänkte så man nästan hörde hur det knakade.

Morgonen därpå gick han inte till jobbet. Han gick ner båten istället. Jag följde med. När vi kommit fram, bad pappa mig att hämta min kompis, han som brukade suga på sin mammas bröst fastän han var sju eller åtta år. »Försök få med er några rep!« sa han.

Jag stack iväg till min kompis, och vi sprang runt till grannarna och bad om så mycket rep vi kunde få tag på. När vi kom ner till pappa hade han tömt båten på vatten och lagt den upp och ned. Det var stora hål i den, och den såg sannerligen inte alltför grann ut.


Men tydligen var det något stort i görningen, för pappa satt bredvid båten och flätade rep av palmblad. Han hade redan hunnit fläta flera rep, och nu tog han alla rep han hade flätat och dem vi haft med oss, och band dem runt båten.

När han var klar, drog han upp båten till vårt hus. Sedan höll han på med båten i flera dagar. Han bytte ut ruttna plankor mot nya medan min halvmamma satt utanför huset och gullade med hundvalpen. När pappa hade bytt ut alla plankor började han täcka springorna med tjära som han eldade i en stor tunna.

Snart såg den ruttna båten ut som ny. Pappa fortsatte arbeta. Han snickrade ihop bågar som han spände över båten, och över dem band han palmblad han flätat. Båten höll på att få ett tak. Efter tre veckor var båten klar. De gröna palmbladen hade nu torkat och blivit bruna.» Här har vi vårt nya hem«, sa pappa.

»Ska vi bo på en båt nu?« frågade jag.

»Ja«, sa pappa. »I morgon bär det iväg.«

Pappa bad mig och min halvmamma att bära ner de viktigaste sakerna vi hade i huset till båten. Min halvmamma hade som vanligt hundvalpen i famnen och det började faktiskt bli väldigt irriterande, för hon gjorde nästan ingenting om dagarna. Dessutom var det ju faktiskt min hund. Jag ryckte den ur famnen på henne, och hon skrek med löjlig röst: »Åh, försiktigt, försiktigt!«

Jag kände att jag blev ännu mer irriterad på henne, men nu gick hon i alla fall iväg och packade ihop det hon skulle ha med sig.

När vi hade lastat på allt, hade det redan hunnit blivit skymning.

»Vi ger oss iväg tidigt i morgon bitti«, sa pappa. »Så vill du säga hej då till din kompis, får du göra det nu.«

Sedan bar pappa ner båten tillsammans med våra grannar och sjösatte den.

Tidigt nästa morgon väckte pappa mig. »Det är dags nu«, sa han. Det var fortfarande kolsvart, och jag var så trött att jag inte kunde hålla ögonen öppna. Då kände jag hur pappa lyfte mig, och bar ner mig till båten. Under båtens tak hade han lagt ut en bastmatta, och på den la han mig. Jag somnade om på en gång, och när jag vaknade såg jag pappa stå längst bak i aktern med två långa åror och ro. Vi var mitt ute på floden.


På floden

Hela dagarna stod pappa längst i aktern och rodde medan min halvmamma satt med hunden och kelade med den. Jag hade slutat bry mig om någon av dem.

Ombord på båten hade vi ett gasolkök och några tuber gasol. I matväg hade vi en säck ris, tillräckligt stor för att vi skulle kunna klara oss i flera månader. Och salt, förstås. Saltet var nästan det viktigaste, för med saltet kunde vi krydda vår mat och konservera fiskarna som vi drog upp.

Vi fiskade nästan varje dag. Bästa tiden var tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen när solen börjat gå ner. Mitt på dagen är det ingen idé att fiska. Då vilar fiskarna, och då hugger de inte.

Livet på floden var som en helt egen värld. Stora delar av stränderna var bebyggda med hus som stod på pålar i vattnet. Jag frågade pappa varför det var så, och han berättade att det var för att husen inte skulle drabbas av översvämning när skyfallen kom. På floden bor man säkert. Dessutom är det praktiskt. När man behöver vatten, är det bara att sänka ner en hink, och dra upp. Och när man behöver gå på toaletten, öppnar man bara en lucka och gör vad man ska rakt ner i floden.

Vi mötte andra båtar hela tiden, både stora och små. En del båtar hade allt möjligt ombord, från tv-apparater till hundar och katter och grisar. En gång såg jag en stor ko som bodde på en båt.

Pappa stod i aktern nästan hela tiden. Årorna vilade i höga klykor, och han rodde båten framåt. Så ror man i Vietnam. Jag brukade sitta på ena sidan av båten framför pappa med ena handen i vattnet. Ibland flöt det förbi lite äckliga saker, men vattnet är rent eftersom det är strömt och hela tiden rör på sig.

Det fanns inte så mycket att göra, men det var hela tiden mycket att titta på.

Många av båtarna som vi mötte såg ut som stora containrar, fullpackade med allt möjligt i flera våningar. Relingen låg ofta bara en eller ett par decimeter ovanför vattenytan, men båtarna var väldigt stadiga och kunde klara ganska höga vågor utan att ens svaja till.

En gång kom en stor träbåt med två våningar ifatt oss. Man hörde grisar som skrek, och nu blev jag nyfiken. Jag tittade upp, och på taket stod en kille med flera grisar som han höll på att spola av. Det verkade som om grisarna inte gillade det, för de skrek och förde en massa oväsen. Runt taket fanns ett staket, och plötsligt såg jag en gris hoppa över staketet och rakt ut i floden. Grisen gjorde en volt i luften och landade i floden med ett jätteplask.

Allt var så oväntat, och jag var helt förundrad över vad jag fick se. Grisen försvann under vattenytan, och jag var helt säker på att jag aldrig skulle få se den igen. Det hade varit ett hopp på minst sex, sju meter, och jag tänkte att det finns ingen som kan överleva något sådant. Men efter en liten stund kom grisens huvud upp till ytan, och man såg hur den simmade. Grisen skrek och tog sikte mot land, bort från båten. Mannen som hade stått och tvättat grisen gjorde nu ett hopp ner i vattnet även han, och började simma efter grisen. Det såg faktiskt ganska kul ut, för det var uppenbart att grisen verkligen var på rymmen och inte ville tillbaka till båten.

Så småningom gav mannen upp, och grisen simmade vidare och tog sig upp på land. Grisar klarar sig ganska bra på egen hand. Pappa berättade att de förvildas ganska snabbt, och med tiden börjar det växa ut päls på dem. Ungefär som på hundar.


Kursomläggning

Det farligaste på floden var när man skulle gå under en bro, för under broarna kunde det bildas strömmar, tillräckligt starka för att dra ner en liten båt i djupet. Ju större broarna var, desto starkare kunde strömmarna bli. Såg man att det virvlade på vattenytan, var det bara att vänta.

En gång stannade vi framför en bro i två dygn för att vänta ut strömmarna. Då blev det lite tråkigt, men annars var det fint att sitta i båten och bara känna på vattnet och titta på allt som hände medan pappa stod och rodde.

Jag hade ingen aning om hur länge vi skulle komma att bo på båten. Kanske är det här mitt nya liv, tänkte jag. Jag tror inte heller att min halvmamma visste så mycket. Men så började hon prata om en vän hon hade som bodde utmed floden. Hon pratade mer och mer om honom, och snart verkade det som om min pappa började tycka att var en god idé att åka och hälsa på honom. Min halvmamma pekade åt vilket håll han bodde, och pappa rodde.

Då och då så delade sig floden i flera grenar och det kändes som om vi kunde hamna lite var som helst. Pappa hojtade till olika båtar vi mötte, och fick hjälp med navigeringen. Så närmade vi oss stället där min halvmammas vän bodde, och nu blev hon ivrig. Hon kände igen sig alltmer, och dirigerade in båten till en liten hamn. Vi lade till, och min halvmamma gick iland. Hon bad oss vänta till dess att hon kom tillbaka. Under tiden började pappa plocka ihop hennes saker, och när hon var utom synhåll, satte han iland alltihop. När båten var tömd på hennes tillhörigheter, tog han hunden och satte den i land, den också. Och så rodde han iväg.

Pappa verkade väldigt bestämd, och jag märkte på stämningen att det var bäst att inte fråga något. Han rodde och rodde, och efter ett par timmar kom vi ut på öppna havet. Han höll båten nära kusten, men vågorna gick höga, och ibland stänkte de över båten. Om man tittade ut över havet, såg man ända till horisonten och nu låg den längre bort än någonsin tidigare.

Pappa fortsatte att ro, och först när det började skymma gick han in till kusten och lade till. Han förtöjde båten vid några palmer, och nu började han prata.

»Kan du gissa vart vi är på väg?« frågade han.

Nej, jag hade ingen aning.

»Vi är på väg till din mamma.«

»Men …«, sa jag, »vi åkte ju precis ifrån henne?«

»Inte hon«, sa pappa. »Din riktiga mamma. Vi är på väg till henne och dina syskon.«

»Va? Min riktiga mamma?«

Jag blev så glad att jag kastade mig om halsen på pappa.

»Är det sant?« sa jag. »Ska jag verkligen få träffa min mamma och mina syskon igen?«

»Ja, det är sant«, sa pappa och så berättade att han att han hade fått nog av min halvmamma. Under hela resan hade hon bara hållit på med hunden, och det enda hon hade pratat om var hennes vän som hon ville hälsa på.

»Nu är de tillsammans alla tre, så nu är hon väl lycklig«, sa pappa.

Jag frågade hur långt bort mamma bodde, och pappa sa att vi skulle runda södra Vietnam, en rutt på närmare femtio mil.

»Hur lång tid kommer det ta?« frågade jag.

»Vi får räkna med minst en månad«, sa pappa. »Kanske två.«

Jag hade börjat gilla livet på sjön, men nu ville jag bara att vi skulle komma fram så fort som möjligt.


Vi levde nästan uteslutande på ris och fisk som vi fiskade upp, men ibland blev det lite fisk över och då gick vi in i någon liten hamn så att pappa kunde byta till sig några ägg och lite kött. Det var jättegott att få en bit kött någon gång när man ätit fisk i flera veckor i sträck, men allt sådant spelade egentligen ingen större roll. För det enda jag hade i mitt huvud var min mamma och mina systrar. Jag tänkte på dem hela tiden.

Men skulle mamma vilja ha tillbaka pappa? Jag frågade pappa lite försiktigt om det, och han sa att han skulle göra vad han kunde för att hon skulle ta tillbaka honom. Åh, tänkte jag, vilken dröm det skulle vara om allt blev som förr.

Ibland var havet lugnt, men ofta blåste det och då slog vågorna mot båten. Det var lite läskigt, för varken pappa eller jag kunde simma, och det sista vi ville var att ramla i.

Det är lustigt egentligen, nästan alla vietnameser är sjövana, men få kan simma. Jag tror att inte mer än tio procent av alla vietnameser kan simma trots att nästan alla bor vid havet eller vid något vattendrag.

En kväll när det var lugnt och stilla och alldeles stjärnklart hörde jag min pappa för första gången sjunga. Han satt på båtkanten och såg ut över det öppna havet och gnolade på någon vietnamesisk poplåt.

Jag visste över huvud taget inte att han kunde sjunga för han stammade jättemycket och hade faktiskt problem när han skulle prata. Nu sjöng han så högt och tydligt att det var som om han aldrig hade stammat i hela sitt liv. Det var som ett mirakel.

För varje dag som gick kändes det som om vi kom allt närmare min mamma och mina systrar. Men skulle vi hitta dem? Rach Gia var en stor stad, och det enda vi hade att gå på var att pappa visste på ett ungefär var min morbror bodde. Eller hade bott, rättare sagt. Det var flera år sedan han hade varit där senast, och brodern hade kanske flyttat till någon helt annan del av staden. I så fall skulle vi kanske aldrig hitta någon av dem. När jag tänkte så, kändes alltihop som en stor chansning. Kanske mamma och mina syskon trots allt var försvunna för alltid.


Möte med staden

Så småningom, efter flera veckor på havet, skymtade vi Rach Gia. Båttrafiken tätnade, i fjärran såg man siluetten av höghus, och snart hade vi hela den hektiska, skimrande staden mitt framför oss.

Rach Gia var den första stad jag sett i hela mitt liv, och det var som om ytterligare en ny värld öppnade sig för mig. Inte bara för alla hus som stod så tätt tillsammans, utan också för all rörelse och alla ljud, allt tutande och skränande och för alla människor och all trafik som störtade fram på gatorna. Om man tittade på en och samma punkt i en minut, var det säkert tusen motorcyklar som susade förbi.

Vi rodde in i hamnen och passerade alla fiskebåtar i glada färger, lämnade havet bakom oss och fortsatte vår färd in i staden. Nästan vart man än kommer i Vietnam finns vattendrag, och städerna utgör inget undantag. Race Gia ligger vid utloppet av den över fyrahundra mil långa Mekongfloden, och några av Mekongdeltats armar skär genom staden. Dessutom finns ett antal grävda kanaler, vilket gör att man kan ta sig fram med båt lite överallt, vilket också många gör. Vattenvägarna utnyttjas intensiv, och det är hela tiden en livlig trafik med alla möjliga sorts båtar. Det är båtar med tegelsten och sand och långa metallstänger till alla hus som ideligen byggs, båtar med plasthinkar, plastpallar, plaststolar och plastbord, båtar med skrot på väg till återvinningscentraler och båtar med folk, båtar med frukt och båtar med djur, båtar med allt möjligt.

På vattnet flyter plastpåsar, skräp och bajskorvar omkring tillsammans med sjögräs, näckrosor och timmerstockar. Det är verkligen jätteäckligt och vattnet är hur skitigt som helst. I nästan alla hus finns en kran med vatten, men toaletter finns bara i höghusen och i stenhusen där de rika bor. I de vanliga kåkarna, som är av bambu eller plåt, finns inga toaletter. Folk sätter sig helt enkelt vid kajkanten och skiter. På så sätt blir det ganska äckligt utmed kajerna, men överallt skjuter bryggor ut. Där ute är vattnet bättre, och på nästan varenda brygga sitter kvinnor med stora tvättbaljor och tvättar kläder. Andra tvättar håret eller badar. Fastän nästan inga vietnameser kan simma är det jättemånga barn och ungdomar som hoppar i från bryggorna. De bara kastar sig i och sjunker ner en bit under ytan, sedan sprattlar de sig tillbaka till bryggan, kliver upp, och hoppar i på nytt.

Det finns ganska få broar över kanalerna och flodarmarna, däremot finns de gott om taxibåtar och små färjor. Färjorna har inga tidtabeller, utan går när de är fulla. Och då är de verkligen fulla. Man tror de ska kantra, men det händer nästan aldrig. Biljetterna kostar i regel tusen dong, vilket är knappt fyrtio öre. Barn får åka gratis.

Vi tog oss fram på Rach Gias vattenvägar i maklig fart medan pappa spejade och spanade för att se om han kände igen sig någonstans. Då och då lade vi till vid någon brygga och pappa gick i land för att leta och fråga sig fram till min morbror. Under tiden satt jag och vaktade båten. Efter några timmar brukade pappa komma tillbaka, och sedan fortsatte vi till någon ny brygga. Så där höll vi på, och med tiden började det kännas lite tröstlöst. Men plötsligt en dag ropade pappa: »Här är det, här är det! Nu känner jag igen mig!« Med frenetisk fart rodde han in till kajen, lade till, och hoppade i land. Sedan såg man honom irra omkring en stund innan han försvann in i en gränd.

Efter en timme kom han tillbaka, energisk och helt uppåt av glädje. »D-d-d-d-det h-här är d-d-din m-m-morbror«, stammade han och sköt fram en stilig herre han hade vid sin sida.

hon sa att jag måste vara hungrig efter alla dagar på sjön, men jag var så blyg att jag inte vågade röra maten och inte heller säga något. Alla satt och bara tittade på mig, och det gjorde mig ännu mera blyg. Fast jag såg på dem att de var jättesnälla och inte ett dugg elaka.

Pappa var däremot inte blyg. Han pratade på hela tiden och berättade om vår resa, hur han hade rott och rott och hur vi hade fångat fisk och hur vi hade färdats på kanalerna i Rach Gia och hur han hade försökt känna igen sig från när han var här förra gången. Men han nämnde aldrig något om min halvmamma som han hade lämnat kvar i någon hamn som han nog aldrig skulle hitta tillbaka till.

De vuxna pratade. Tiden gick och till slut sa min morbror att min mamma och mina syskon bodde bara en liten bit bort hos två halvsystrar till henne, och att vi naturligtvis måste gå över till dem.

Jag hade suttit som stum under hela måltiden och bara tittat på alla, men nu vaknade jag till liv och ville iväg på en gång.

Jag reste mig från matbordet och sprang bort till pappa och drog i honom för jag ville verkligen träffa min mamma och mina syskon så snabbt som möjligt. Så reste de andra på sig också, och vi gick iväg allihop.

Diem, min yngsta kusin, visade vägen, och jag sprang före med henne och var helt överlycklig.

Jag såg min mamma redan på långt håll. Hon satt utanför ett hus av plåt. Jag rusade fram och kramade henne och ropade mamma, mamma, och då dök mina syskon upp. De tittade på mig och såg helt chockade ut över att jag liksom kommit från ingenstans och plötsligt bara var där hos dem. Men så hämtade de sig och när de förstod att det verkligen var jag, sprang de fram och kramade mig, och det blev så mycket för mig att jag började storgråta och sa att jag aldrig ville lämna dem igen. Även min mamma fick tårar i ögonen. Snart kom min pappa och min morbror och hans familj, och alla verkade vara jätteglada.

de igen honom direkt utan att någonsin ha sett honom förut. Han hade samma ögon som mamma, hela han påminde om min mamma. Mamma var också väldigt vacker.

Han gav mig en kram och sa att nu måste vi följa med honom hem så att vi får träffa hans familj. Medan vi var på väg tittade jag mig omkring, helt förundrad över alla hus och människor och allt som hände hela tiden. Allt jag såg gjorde mig nyfiken.

Utmed alla gator fanns det restauranger, barer, serveringar och butiker, och på gatorna stod folk med små stånd och sålde frukt, fisk och specerier eller hade en kantin med nudelsoppa som de sålde för 250 dong skålen, ungefär tio öre.

Alla hus vi gick förbi verkade ha tv. Långa antenner stack upp från taken och många hus var jättehöga. Jag tänkte att de som bodde i sådana hus måste vara jätterika. Ganska snart var vi framme vid min morbrors hus. Det var i rappat tegel, nästan tio gånger tio meter stort och i två våningar. På trottoaren utanför satt hela hans familj, fru och tre barn. Jag gick runt och hälsade på dem som man gör i Vietnam med korslagda armar och händerna på axlarna. »Hej moster«, sa jag och bockade, och sedan »hej kusin« till var och en av mina tre kusiner. Två av dem var lite äldre än mig. Men den yngsta, en tjej som hette Diem, var i min ålder.

Alla tjattrade och pratade, men jag kände mig bara blyg och vågade inte prata med någon. Min morbror sa att nu måste vi ha någonting att äta. Han drog upp en stor jalusidörr till huset, och så gick vi in allihop.

Därinne stod flera motorcyklar, för man parkerar aldrig sina bilar eller motorcyklar på gatan, utan kör alltid in dem i huset. Det fanns också ett stort och modernt kök. Det var första gången jag såg ett sådant.

Vi satte oss till bords och min moster dukade fram ris och strimlat kött med sesamfrön och wokad sallad. Det var den godaste mat jag sett i hela mitt liv, och min moster lade till mig en stor portion, för


När alla hade hälsat på alla, bad min pappa att få prata med mamma, och så gick de iväg tillsammans. Jag trodde att allt skulle ordna sig nu, och för mig var det som om en dröm höll på att gå i uppfyllelse. Hela familjen tillsammans igen.

Mamma och pappa kom tillbaka nästan på en gång, och mamma förklarade iskallt att pappa inte kunde stanna och att han måste ge sig av. Jag trodde inte mina öron. Här hade vi färdats i flera månader för att få tag på henne, och alla var så lyckliga, och så körde hon bara iväg pappa som om han hade varit en hund om knappt ens det. Visst var jag överlycklig över att ha fått träffa min mamma, jag trodde aldrig att jag skulle få se henne igen, men samtidigt var jag rasande på henne. Hur kunde hon göra så mot pappa, och mot oss allihop?

Det kändes som om hela livet brakade ihop för mig. Jag grät och tårarna rann och pappa räckte fram sin hand. »Vill du följa med mig?« frågade han. »Eller vill du stanna här?«

Jag bara grät. Vi hade inte mer än hunnit återförenas, och nu skulle vi slitas ifrån varandra på nytt. Och åter ställdes jag inför detta val: min mamma eller min pappa.

Jag ville inte lämna min pappa, men nu när jag hade funnit min mamma ville jag absolut inte förlora henne igen. Jag tog min pappas hand, han böjde sig ner mot mig och lyfte upp mig. Jag kramade honom och sa att den här gången stannar jag med min mamma och mina systrar.

Jag kramade honom så hårt jag kunde och ville inte släppa taget, men till slut satte han ner mig på marken och sa: »Ta väl hand om din mamma och dina syskon.«

De var det sista han sa till mig. Han tittade på mig och var alldeles blank om ögonen. Så vände han sig om och gick iväg. Jag tittade efter honom och såg honom försvinna i gränderna. Jag har aldrig sett honom sedan dess.

Mina mostrar

Åter bodde jag så med mamma och mina systrar. Den enda som saknades var pappa. Men snart saknades även mamma, för en tidig morgon gav hon sig iväg till en liten stad en bit uppåt kusten där hon fått jobb som fiskrenserska. Det var långt hemifrån, och hon skulle inte kunna komma hem mer än lite då och då, ungefär som pappa förr om åren.

Och mamma hade inget hus, så vi bodde hos våra mostrar. Eller rättare sagt, hos våra halvmostrar. Mostrarna hade samma mamma som min mamma, men inte samma pappa. De var inte på något sätt släkt med min morbror, och de skulle visa sig vara totalt annorlunda jämfört med honom.

De hade två ganska enkla plåthus som stod bredvid varandra, och de höll jämt ihop. Den yngre mostern, det var i hennes hus vi bodde, var inte mer än tjugotvå år, ungdomlig och väldigt vacker. Hon och hennes man var skräddare, och hon var alltid klädd i en vit, nystruken skjorta och ett par jeans som smet om runt rumpan. Hon månade om sitt utseende, hade högklackade skor, knallröda läppar, målade naglar och var väldigt stilig.

Den äldre mostern hade ingenting av den yngres skönhet. Hon såg härjad och sliten ut fastän hon bara var tjugosex år, hade flera ärr i ansiktet och verkade hård på något sätt. Hon hade en dotter i min ålder och en liten bebis. Hon hade aldrig varit gift. Pappan – eller papporna – till barnen fanns någon annanstans.

Men även om mostrarna var olika på ytan, skulle de visa sig vara likadana inuti.

Mina syskon var hemma hela dagarna och lagade mat och hjälpte till i hushållet medan jag skickades iväg till skolan. Skolan började klockan nio varje morgon, och redan på min första skoldag fick jag stryk. Jag hade fått en penna av fröken, och så började jag rita av bokstäverna som var uppsatta på väggarna runt om i klassrummet. Och medan jag försökte få bokstäverna så fina som möjligt, ven en lång och tjock linjal genom luften och träffade mig rakt över handen. Slaget kom så överraskande och gjorde så ont att jag trodde att jag blivit träffad av blixten. Så tittade jag upp och där stod min fröken med ett elakt grin över ansiktet.

»Här skriver vi med höger hand«, sa hon.

Jag var vänsterhänt och gjorde allting med vänster hand som den mest naturliga sak i hela världen. När jag åt, höll jag pinnarna i vänsterhanden, när jag ritade, använde jag vänsterhanden, jag gjorde verkligen allt med vänsterhanden. Jag hade ingen aning om att man inte fick skriva med vänster hand, men det fick man tydligen inte.

»Får jag se dig hålla pennan i vänsterhanden en gång till, så klipper jag till på nytt«, varnade hon. »Och jag kommer slå hårt.«

Alla skulle alltså vara högerhänta. Även de som var vänsterhänta. Till en början var det jättesvårt och kändes väldigt konstigt att skriva med vänster hand. Det blev bara massa krumelurer när jag försökte. Men jag hade inget val. Västerhanden fick inte längre användas.

Jag har tänkt en del på om det kanske ändå var så att rika människor fick vara vänsterhänta. Om jag kommit från en rik familj, skulle fröken aldrig kunnat ha varit lika brutal mot mig. Men nu var jag en av de allra fattigaste barnen i klassen. Vi var några stycken som inte ens hade råd med skoluniform, och vi fick sitta längst bak i klassrummet.

På raden längst fram satt Diem, min kusin. Min morbror var jätterik, och allting var helt annorlunda för henne. Jag kunde inte förstå att skillnaden mellan oss kunde vara så stor.

Skolan slutade klockan ett och när min första skoldag var slut, gav fröken mig en lapp som jag skulle ta med mig hem. Fröken sa åt mig att visa upp den för mina mostrar, och alla i klassen visste vad det betydde.

Men själv var jag inte så orolig, för mina mostrar verkade trots allt snälla. Så fort jag kom hem, gav jag lappen till min äldsta moster, hon med ärren i ansiktet, för det var hon som bestämde.

Hon läste på lappen, och ett leende började breda ut sig över ansiktet, precis som det hade gjort på min skolfröken. Hon tittade på mig och sa, fortfarande med leendet över hela ansiktet: »Varsågod och gå och lägg dig en liten stund på sängen. Du kan lägga dig på magen. Det blir bra.«

Jag gjorde som jag blev tillsagd, för det gjorde jag alltid. Jag följde min moster med ögonen, och såg att hon hämtade ett långt bamburör. Hon vill nog bara skrämmas lite grand, tänkte jag, och hann aldrig bli rädd förrän det första rappet ven över ryggen. Oh gud, jag trodde inte det var sant, det var som om hela ryggen bedövades. Jag höll igen och sa inte ett ljud, men hon fortsatte att slå och slå, och efter ett tag brast allting för mig och jag bara skrek och grät och vädjade till henne att sluta och lovade att alltid sköta mig från och med nu och aldrig göra något dumt i hela mitt liv. Men hon fortsatte att slå. Hon slog mig tills jag inte ens orkade skrika längre utan gick in i någon sorts medvetslöshet.

Nästa skoldag kom jag till skolan och hade svårt att röra mig. Fröken log mot mig. Den här gången hade jag i alla fall gjort henne nöjd och belåten.

Vi gick till skolan till klockan ett om eftermiddagarna, och den första lektionen varade mellan klockan nio och elva. Den kändes verkligen jättelång, och ibland hände det att jag somnade till. Varje gång det hände, smög sig fröken fram med linjalen och smällde till. Ibland över ryggen, ibland över huvudet och ibland över ansiktet. Hon var verkligen förtjust i sin linjal.

På rasterna stod jag alltid för mig själv, för jag var ny på skolan och ganska blyg. I början kom Diem fram och pratade med mig, men hon hade jättemånga kompisar, och snart var det som om jag inte fanns för henne. En dag efter skolan kom hon hem till mig och berättade att vi inte kunde träffas på rasterna för jag var så fattig att hennes kompisar skulle mobba henne. Jag förstod henne och sa att det gjorde inget, för vi var vänner ändå.

Levande monster

Tänk vad annorlunda allt hade blivit mot vad jag hade trott att det skulle bli! Istället för att bo hos min mamma, bodde jag hos dessa båda monster som var mina mostrar.

En gång när vi satt och åt retade sig min moster med ärren på att min storasyster tuggade med öppen mun. Min syster hade alltid tuggat med öppen mun och ingen hade sagt något tidigare. Men nu slog min moster handen i bordet så att vi hoppade till allihop.

»Äter man så där bland anständiga människor?« röt hon, och pekade mot ett hörn av matsalen. »Nu ställer du dig där med korslagda armar tills vi andra har ätit färdigt. Och så äter du inte som en barbar mera. Detta är ett fint hem! Här uppför vi oss ordentligt och visar varandra hänsyn och respekt!«

Själv satte jag igång att äta så fort jag kunde för att åtminstone inte jag skulle förlänga plågan för min syster. Jag bara vräkte i mig maten, och naturligtvis såg min moster det. Då fick jag också ställa mig i hörnet. Men det var i alla fall bättre än att få stryk.

Den äldsta mostern var värst. Men den yngre mostern var också var elak, och det tyckte jag var svårt att förstå, för hon var ju så vacker att hon inte skulle behöva vara sådan.

En gång hade riset bränt vid för mina systrar när de lagade mat, och den yngre mostern tvingade oss att äta upp allt det vidbrända riset. Till och med det som var helt förkolnat var vi tvungna att äta upp.

När vi till sist hade vi fått i oss allt, kom min andra mosters dotter förbi och frågade om jag ville leka.

Vi sprang ut, och en bit bort stötte vi på några gubbar som satt på en bänk och drack öl. De var jättefulla, och plötsligt sög en av gubbarna tag i min halvkusin och drog henne intill sig. »Vill du smaka lite?« kraxade han och tryckte en ölflaska mot hennes läppar. Min halvkusin knep igen munnen och vred sig och sprattlade med armar och ben. Ölen stänkte över henne, men till sist lyckades hon göra sig fri, och sprang iväg och satte sig och grät. Hennes tröja var blöt och luktade öl. Jag försökte trösta henne, och så gick vi hem.

De båda mostrarna blev som galna när vi kom. Den äldsta mostern skrek: »Var fan har du varit? Har du varit och druckit öl? Du har ju öl över hela dig!«

Min halvkusin började gråta igen, och försökte förklara vad som hade hänt.

»Så du försöker ljuga också!« skrek hennes mamma. »Nu ska du få lära dig vad som händer när man går och dricker öl på det här viset!«

Så gick hon och hämtade ett rep som hon band fast i min halvkusins fötter.

Jag försökte förklara som det var och att min halvkusin var oskyldig till alltihop, och då blev min andra moster som galen. »Så du försöker ljuga, du också«, skrek hon och grep tag i ett bamburör som hon slog rakt över mitt ansikte. Jag försökte skydda mig så gott jag kunde, och sprang hem till mig.

När jag kom hem hade jag flera sår i ansiktet samtidigt som jag hörde min halvkusins skrik från huset intill. Hon skrek och skrek, och jag ville bara att hon skulle sluta skrika.

Grannarna runt omkring kom ut från sina hus och tittade på varandra och bara skakade på huvudet. Efter ungefär en halvtimme blev det tyst. Senare mot kvällen smög jag in till min halvkusin.

Hon hängde upp och ner från taket, och var helt blodig. Jag gick fram till henne och kände på henne lite. Hon öppnade långsamt ögonen och tittade på mig. Så sa hon med svag röst: »Gå hem … det är bäst att du går hem.«

Jag vände mig om, och i sängen satt hennes mamma. Jag hoppade till, för jag blev fullständigt livrädd när jag såg henne.

»Hon ska hänga där tills i morgon så att hon inte gör samma sak igen«, sa mostern, och såg elakare ut än någonsin.

Jag bara sprang hem, så fort jag kunde.

Stryk i alla lägen

Det spelade ingen roll vad man gjorde. Stryk fick man i alla fall.

När jag kom hem från skolan tidigt om eftermiddagarna stod solen som högst, och då brukade jag sova middag. Bästa platsen var på golvet, för det var av sten och lite svalt. En gång när jag vaknade och öppnade mina ögon, såg jag till min häpnad en stor boaorm en bit ifrån mig. Den var brun med svarta fläckar och mer än tre gånger så lång som jag. Den var bara en någon meter från mig, och närmade sig mig sakta.

Något sa mig att ta det oerhört försiktigt. Tyst och omärkligt rörde jag mig bort från ormen, och sprang sedan ut så fort jag kunde. »Orm, orm!« skrek jag. »Jättestor orm i huset!« Flera grannar släppte vad de hade för händerna och kastade sig in i huset. De slet av sig sina skor, omringade ormen, och slog skorna mot ormens huvud. Jag sprang iväg och hämtade en rissäck medan ytterligare grannar strömmade till. De brottades och kämpade, och till slut lyckades de få in ormen i säcken. Sedan band de ett rep om säcken, pustade ut och torkade sig i pannan.

Boaormar står högt i kurs. Först och främst för skinnet naturligtvis, men också för köttet som räknas som en delikatess. Den här ormen var säkert fem meter lång och bör ha vägt runt åttio kilo.

»Vad duktig du var«, sa gubbarna och gav mig 4 000 dong, ungefär en och femtio i svenska kronor, för att jag larmat om ormen och assisterat med rissäcken.

Framåt kvällen kom min moster hem. Jag berättade för henne om ormen, och gav henne pengarna jag fått.

»Åh, din blåsta jävel« sa min moster och gav mig en rungande örfil. »Bara 4 000 dong. Du kunde ha fått tio gånger mer för ormen!«

När mamma kom och hälsade på, berättade vi för henne hur mostrarna slog oss. Vi visade henne våra sår, och mamma sa att det skulle ordna sig snart. Bara hon fick ihop tillräcklig med pengar, för då skulle hon skaffa ett eget hus. Sedan bad hon mostrarna att vara snälla mot oss och inte slå oss så mycket.

Så fort mamma hade åkt bad våra mostrar mig och mina syskon att lägga oss på sängen.

»Är ni inte nöjda med att ha fått tak över huvudet?« frågade den äldre mostern. »Ni kanske tror att er mamma kan bestämma över oss?« sa den andra.

Sedan gick de och hämtade var sina bamburör, och så kom slagen. De bara haglade över oss. Vi skrek och bad dem sluta, men de bara fortsatte att slå.

Grannarna visste hur elaka våra mostrar var, men det var sällan någon vågade ingripa. För om grannarna sa något, gav sig våra mostrar på dem också. De var som vilddjur och drog sig inte för någonting. De kunde bitas, klösas, sparkas, och så slogs de med sina bamburör. De var livsfarliga, båda två.

Men den här gången vågade sig i alla fall en granntant in i huset och bad mina mostrar att sluta slå oss. »Det räcker nu!« sa hon.

Den yngre mostern gav sig på henne direkt med sitt bamburör medan den äldre slet tag i håret på henne och släpade ut henne ur huset. »Du ska ge fan i vad jag gör i mitt hem«, sa hon, frustande av ilska.

Flera granntanter stod utanför huset och såg alltihop. Alla var som förstenade.

Ibland tog min storasyster på sig skulden för något jag råkat göra. Då grät jag inombords för jag visste vad som skulle ske. Ofta gav


min storasyster inte ett ljud ifrån sig när mina mostrar slog henne, men jag kände smärtan i hennes kropp, och den gick rakt igenom mig.

Innan jag somnade om kvällarna, önskade jag få komma till en annan värld som inte var lika hemsk som denna. Vi längtade efter vår mamma, och när hon nästa gång, sa vi att vi inte kunde stanna kvar, vad som än hände. Mamma lovade som vanligt att allt skulle ordna sig.

Dagen därpå satt jag och drömde mig bort i skolan och tänkte på hur fint vi skulle kunna ha det om vi slapp mostrarna. Jag tittade ut genom fönstret, och då fick jag se en av dem, den äldre, på väg mot skolan. Hon såg väldigt glad och uppåt ut för en gångs skull, och när hon klev in i klassrummet sa hon att hon skulle hämta mig för att hon hade en överraskning åt mig.

Under hela hemvägen var jag jättenyfiken och frågade vad det var för överraskning. »Det får du se när vi kommer hem«, sa hon.

Mamma mötte mig när vi kom, och jag märkte på en gång att det var en konstig stämning. Min moster sa: »Nu tycker jag att du ska visa oss var du har ditt hemliga ställe.«

Jag sa att jag inte hade något hemligt ställe. Jag hade mina leksaker under en byrå, och det var ingen hemlighet för någon. Alla kände till det.

»Ta då fram allt du har lagt där«, sa min moster.

»Visst kan jag göra det«, sa jag och tog fram mina saker.

Det var en gul lastbil jag fått av mamma, en penna, ett suddgummi, en robot som kunde vrida sina armar och ben, och en tändsticksask som jag hade till att fånga syrsor. Fick jag tag på en syrsa, lade jag den i tändsticksasken och släppte ut den på natten för att höra den sjunga.

»Är det allt?« frågade min moster när jag tagit fram sakerna.

»Ja«, sa jag.

»Då tycker jag du ska leta lite noggrannare«, sa min moster.

Jag sträckte in min arm under byrån igen, och då kände jag en bunt papper. Jag drog ut pappersbunten, och det visade sig vara en massa sedlar.

Min moster sa till min mamma: »Där ser du! Det är Dat som har tagit alla dina pengar!«

Jag blev som förlamad. Jag kunde inte röra mig eller få fram några ord.

»Ditt otäcka lilla kräk!« väste min moster. »Här kommer din mamma på besök, och så stjäl du hennes pengar när hon ligger och sover!«

Min moster slet åt sig pengarna och satte igång att räkna dem. »Det är ju bara hälften här!« skrek hon. Var har du resten av pengarna?

Jag stod fortfarande som förlamad. Det var som om jag befann mig i en ond dröm.

Min moster föste iväg mig till sängen. Sedan gick hon och hämtade sitt bamburör, och så kom slagen.

Jag skrek att jag inte hade tagit några pengar och försökte värja mig från bambukäppen så gott jag kunde. Varför skulle jag ta min mammas pengar och vad skulle jag använda dem till? Jag var glad bara jag fick en karamell någon gång.

Men min moster fortsatte att slå. »Erkänn!« skrek hon. »Erkänn så slutar jag att slå.«

Men jag kunde inte erkänna något jag inte hade gjort, och min moster fortsatte att slå mig. Jag tittade på min mamma och jag såg på henne att hon förstod att jag aldrig skulle stjäla hennes pengar.

Jag började blöda över kroppen, och det kändes som om benen i kroppen hade gått sönder. Jag grät och skrek och bad henne sluta, och till sist skrek jag:

»Jag erkänner, jag erkänner!«

»Vad är det du erkänner?« skrek min moster. »Att det var du som tog pengarna och gömde dem hos dig? Säg det i så fall så din

mamma får veta vad du är för någon«, och så drämde hon till med bamburöret på nytt.

»Ja, det var jag som tog pengarna och gömde dem hos mig«, skrek jag. »Jag erkänner, jag erkänner! Slå mig inte mer!«

Aldrig i hela mitt liv hade jag blivit slagen så mycket som just den dagen. Jag hade blodiga ränder över hela kroppen. Tårarna rann, jag kippade efter andan, och jag såg att min mamma och mina systrar också grät.

Min moster gjorde sig beredd att ge mig ännu ett rapp, men när hon höjde bamburöret den här gången, ställde min mamma sig i vägen för henne och försökte ta röret från henne. Nu blev min moster som galen, slog min mamma i ansiktet och skrek: »Ut ur mitt hus, allihop! Och kom aldrig tillbaka! Jag vill aldrig se er mer!«

Mamma sa åt mina syskon att packa ihop sina saker, mina också. De satte igång att packa så fort de någonsin kunde, och så tog mamma mig i famnen och sprang ut ur huset.

»Visa er aldrig mera här!« skrek min moster efter oss.

Min morbror bodde bara tio minuter bort, och på vägen dit väckte vi folks förvåning. Jag var så sönderslagen och blödde så mycket att också mamma blev helt nedblodad. När vi närmade oss min morbrors hus, kom Diem och mötte oss, men jag kunde inte se henne i ögonen för jag skämdes så över hur jag såg ut.

Min morbror var fullständigt chockad. Han kände inte de båda mostrarna nämnvärt, men hade hört att de hade kunde vara riktiga odjur. Han sa att vi kunde bo hos honom till dess vi hittade något annat, men han var också ordentligt arg på mamma. »Hade du inte kört iväg din man, skulle detta aldrig ha hänt!«

I flera dagar låg jag till sängs utan att kunna röra mig. Min mamma och mina systrar satt hos mig nästan hela tiden. Diem kom också och satt hos mig. Hon brukade ta min hand och hålla den, och bara att se hennes leende gjorde mig glad.

Och när jag tänkte efter … på ett sätt var det kanske bra att jag hade fått så mycket stryk, för nu fanns det ju ingen chans i världen att vi skulle kunna komma tillbaka. Det var ju också så att mostrarna hade stulit hälften av mammas pengar – det kan inte ha varit någon annan! Och om detta var priset för att vi skulle bli av med dem för alltid, så fick de gärna behålla pengarna.

Min morbror ville att jag skulle stanna kvar hos honom så att jag kunde fortsätta skolan. Men min mamma sa att det var bäst om hon ordnade något annat, och en dag kom en stor vit Toyota med Unicefs blåa emblem över hela sidan och stannade utanför min morbrors hus.

Ut hoppade en glad och alert kvinna i trettioårsåldern som berättade att hon var föreståndare på Unicefs stora barnhem i Rach Gia, och att hon hade ordnat en plats åt mig och mina systrar. Hon lovade att vi skulle få det fint på barnhemmet. »Kära barn«, sa hon, »nu ska vi ta hand om er, och vi ska se till att ni kommer att trivas.«

Hon hette Äpple och sa att vi kunde kalla henne för moster Äpple, för i Vietnam säger man moster i stället för tant även till sådana som inte alls är ens moster.

Moster Äpple berättade att vi skulle få bo tillsammans i ett eget rum och att vi inte hade något att oroa oss för. Vi kramade om vår mamma, klev in i bilen och for iväg. Vi vände oss om och såg vår mamma bli allt mindre och mindre alltmedan vi vinkade till henne.

Det var första gången jag satt i en bil. Husen och alla bananträd utmed vägen bara susade förbi. Det kändes jättesnabbt, och jag kunde inte hålla mig från att sticka ut huvudet genom sidorutan. Det var som en hel storm kom emot mig, men det var roligt ändå, så jag gjorde det flera gånger och blev alldeles full i skratt varje gång. Bilen kördes av en chaufför med vit skjorta och slips och svarta byxor. Det stod Unicef på bröstfickan på honom, och han tutade varenda gång han kom till en korsning. Det gjorde alla andra också, så vid varje korsning var det ett enormt tutande. Ibland kom det stora bussar och lastbilar med jättelika signalhorn, och när de tutade var det nästan så man hoppade i taket, och sedan blev man alldeles döv ett tag. Det var verkligen häftigt att åka bil.

Moster Äpple satt i framsätet bredvid chauffören och berättade för oss om hur dagarna skulle bli, men jag lyssnade inte så noga, för det var mycket roligare att titta på alla bilar vi mötte och allt som fanns utmed vägen. Efter ett tag passerade vi något som såg ut som en skola. Det var galler för fönstren och runt omkring fanns ett sex meter högt staket med taggtråd högst upp.

»Är det här vi ska bo?« frågade jag.

»Nej, hit får ni aldrig komma!« sa moster Äpple. »Här är det som att bo i helvetet. Vi hade en söt och rar pojke hos oss. Men så började han stjäla, och så hamnade han här. Idag går det inte att känna igen honom. Han är helt sönderslagen.«

»Är det ingen skola, då?« frågade jag.

»Nej«, sa moster Äpple. »Det är ett ungdomsfängelse.«

»Vilket högt staket!«, sa jag.

»Ja«, sa moster Äpple. »Vi har staket runt barnhemmet också.«

Nu blev jag orolig.

Likes

Comments

Bilresan fortsatte, och jag satt och tänkte på staketet. Efter drygt en halvtimme bromsade bilen in och moster Äpple sa: »Jaha, då var vi framme.«

»Är det här?« frågade jag häpet. »Men det är ju helt tvärtom mot det förra stället.«

Visst stod vi framför ett staket, men det var blått och fint och bara två meter högt, och innanför fanns blommor och rabatter och gula, ljusa hus med stora fönster.

»Ja, älskade vän«, sa moster Äpple. »Det andra var ju ett fängelse.«

Chauffören hade klivit ut och öppnat en stor, vit grind, och nu rullade vi in på en nykrattad sandgång. På höger sida låg en fotbollsplan och på vänster ett öppet litet fält med rutschkana och gungor. Moster Äpple berättade att det var där vi skulle göra vår morgongymnastik. Den började klockan sex varje morgon, och vi fick inte komma för sent.

»Vad händer då?« frågade jag.

»Då får ni smisk.«

Jaha, tänkte jag. Lite som ett fängelse i alla fall.

Efter fotbollsplanen låg en typisk skolbyggnad. Ljusgul med stora fönster i ett plan. »Rektorsbostaden«, förklarade moster Äpple. Chauffören parkerade bilen och vi plockade ihop våra saker och klev ur. Så gick vi till huset där vi skulle bo. På vägen passerade vi några blomsterrabatter, en liten damm och några små odlingar med vattenmeloner och gurka. Bakom alltihop låg ett stort majsfält. Vårt hus såg ut ungefär som rektorsexpeditionen. Alla skolbyggnader i Vietnam ser ut på det viset. Vi gick in, det var stort och luftigt inuti, och moster Äpple visade oss vårt rum. Det hade en stor säng, ett stort fönster, en byrå och tre små skrivbord. Vi lämnade våra pinaler på rummet, och moster Äpple tog med oss på en rundvisning. Det fanns fem elevhem med mellan tjugo och tjugofem barn. På varje elevhem bodde två »mammor«. Det var så vi skulle kalla dem. Det var de som bestämde.

Vi träffade några andra som också bodde i huset. De var i alla åldrar, från småbarn till tonåringar.

I entrén till varje elevhem fanns en griffeltavla där alla blev uppskrivna som hade brutit mot någon regel. Varje onsdag var det bestraffning. Då fick de som skulle straffas lägga sig på rad på golvet, och så delades slagen ut. De andra eleverna fick stå runt omkring och se på. För varje regel man hade brutit fick man fem smisk på stjärten.

Bara fem, tänkte jag.

Nästa morgon väcktes vi av musik som kom från jättelika megafoner på hustaken. »Nu är det morgon, nu ska vi vakna för vi älskar denna dagen«, skränade en kvinnoröst med en massa lutor och cittror i bakgrunden.

Klockan var tio i sex, och nu hade vi tio minuter på oss att borsta tänderna och springa ner till morgongymnastiken. Vi ställde upp på raka led, och sedan gjorde vi hopp och kullerbyttor och sträckte ut våra muskler och lite sådant. Det höll på i tjugo minuter.

Efter morgongymnastiken åt vi frukost och så begav vi oss till skolan.

I skolan fick vi läsa om Ho Chi Minh, Vietnams stora hjälte som ledde frihetskrigen mot Frankrike och USA. Vi fick lära oss hans historia, hur han som fattig pojke ute på landet lyckades få stipendium och kom till Frankrike och England där han studerade, och sedan bildade Vietnams kommunistparti och blev Nordvietnams förste president 1954.

Ho Chi Minh lärde ut att alla människor var lika mycket värda, men jag undrar hur många som har tagit det där till sig eftersom alla i Vietnam har så olika värde. Fattiga och rika lever som i två olika världar och på helt olika villkor.

Men varje dag sjöng vi sånger om Ho Chi Minh, och jag kände att jag ville bli som honom.

En liten bit bort från vårt hus fanns en bur med två ormar, en boaorm på ett par meter och en mindre majsorm med skinn i gult och orange i jättevackra mönster. Vi brukade fånga möss och råttor som vi gav till dem. Ormarna ströp först djuren och svalde dem sedan.

Min mellansyster gillade den lilla ormen, och brukade ta ut den och leka med den. En gång bet den henne, och hon fick två sylvassa hål i armen som det sprutade blod ur. Hon visade mig hålen och bara skrattade.

Hon gjorde jämt sådana saker, och hon lärde mig att fånga bin. När vi fångat bina, tog vi tag om gadden med naglarna och ryckte till. Men man måste vara snabb, annars blev man stucken. Sedan knöt vi sytråd runt halsen på bina och hade dem som husdjur. De flög omkring med sina trådar, och ville vi, kunde vi dra ner dem och leka lite med dem eller ta ut honungen från dem. Honungen fanns i en gul liten påse i magen. Det var bara att sära på biet och pilla ut påsen och stoppa den i munnen. Det var jättegott.

Vi fångade gräshoppor också, och sådana fanns det massor av i majsfältet. Det var inte så lätt att fånga gräshoppor, för så fort man kom i närheten av dem, hoppade de iväg. Men till slut fick vi tag på en som var riktigt stor, och sprang in med den till köket. Vi satte ett spett i den, och sedan grillade vi den på en gasolgrill. När gräshoppan var grillad och klar, delade min syster den i två delar och gav mig den ena halvan. Jag stoppade den i munnen och började tugga, och jag måste säga att det var det äckligaste jag ätit i hela mitt liv. Det var så beskt att jag spottade ut det på en gång. Min syster spottade ut sin halva, hon också.

Flera timmars slit för en jätteäcklig gräshoppa. Det gjorde vi aldrig om.

Onsdagar är lite som söndagar i Vietnam. Då går man inte i skolan. På barnhemmet hade vi bestraffning. Alla som bodde i vårt hus samlades i entrén och barnhemsmammorna ropade upp namnen på dem som hade fått anmärkning. Sedan fick var och en lägga sig på golvet med rumpan i vädret och händerna utmed sidorna.

Mitt namn fanns med redan första veckan. Jag hade två anmärkningar. Dels hade jag somnat i skolan, dels hade jag kommit för sent till morgongymnastiken. Det innebar tio smisk.

Vi var sju stycken som skulle bestraffas, och det var samma typ av trälinjal som så många lärare tycktes vara så förtjusta i. Den ena barnhemsmamman räknade, och den andra slog: ett, två, tre, fyra och fem. En efter en fick vi våra slag.

Alla som stod runtomkring var alldeles tysta. Det enda som hördes var det svidande ljudet när linjalen träffade rumporna. En och annan kved till lite, och när det blev min tur tänkte jag bara på en sak: inte börja gråta nu, för då kommer de andra barnen att reta dig sedan.

Det första slaget brände till en aning, men värre än så var det inte. Tio slag var ingenting. Det var som om slagen delades ut för att vi skulle skämmas lite, inte för att det skulle göra ont. Och när vi fått våra bestraffningar klappade våra barnhemsmammor om oss. »Hoppas ni nu lärt er något så ni inte gör om samma dumheter en gång till.« Snart var alla glada, och allt blev som vanligt igen.

Barnhemsmammorna var verkligen snälla, liksom all personal på barnhemmet.

Då var nog barnen grymmare. Som när vi lekte kull, till exempel. Det var alltid någon pytteliten unge som fick jaga. Ibland kunde samma unge få jaga så länge att han eller hon till sist började gråta, och det tyckte de andra barnen bara var roligt och började skratta.

Efter några veckor på barnhemmet kom ett par för att adoptera ett barn. De hade en egen unge med sig. Han var blond, ungefär lika gammal som jag, och kom till vår lekplats. Det syntes att han ville leka med oss, men alla ställde sig bara och tittade på honom. Så började några göra grimaser åt honom, och snart gjorde nästan alla grimaser. Till slut började han gråta, och det var precis vad alla ville. Innerst inne var de som retade honom bara avundsjuka på honom för att hans liv var så mycket bättre än vad deras var. Han kom från ett rikt land, Frankrike eller USA, och hade det ordnat med hem och familj och säkert en bra framtid. Och vad skulle det bli med oss? Den dag man fyllde femton år fick man inte längre fick bo kvar på barnhemmet. Då var det bara att ge sig iväg.

Visst kunde man bli lottoförsäljare. Men alla kan inte bli lottoförsäljare, och om det är något som det finns gott om på Vietnams gator, så är det lottoförsäljare. Det finns hur många lottoförsäljare som helst i Vietnam.

En som inte klarade sig, och som våra barnhemsmammor ofta berättade om, var en kille som varken fick tag på något jobb eller någonstans att bo när han fyllt femton och tvingats lämna barnhemmet. Efter några dagar var han så hungrig att han stal lite mat i en butik. Ägaren kom på honom, och blev så arg att han sparkade honom till döds.

Sådant där blir det sällan några efterräkningar för i Vietnam, för det är helt förbjudet att stjäla. Förbjudet på riktigt, alltså. Den som stjäl får nästan räkna med att kunna bli ihjälsparkad.

Jag tänkte mycket på det där och undrade vad jag själv hade gjort. Hade jag också stulit för att försöka överleva? Vad hade det funnits för alternativ? Den frågan var riktig svår.

Framtiden för oss barn på barnhemmet var mörk, och drömmen som alla bar på var att bli adopterad. Alla ville bli adopterade.

I vårt hus fanns två små tvillingbebisar som jag och mina systrar brukade få byta blöjor på. Det var inget konstigt i det, för varje dag hade vi massor av sådana arbetsuppgifter. Pojkarna fick ofta göra lite tyngre saker som att bära rissäckar, vatten eller ved, medan flickorna fick laga mat eller tvätta kläder. Att byta blöjor tyckte jag var ganska äckligt. Men min storasyster tog hand om det åt mig, och efter bara några veckor kom det en familj som adopterade de båda tvillingarna.

I alla hus fanns det små bebisar, och de blev alltid adopterade väldigt snabbt.

Det var betydligt svårare för oss andra att bli adopterade, och det visste alla. Och det blev bara svårare att ju äldre man blev. Gamla barn är det ingen som vill ha.

* * *

På barnhemmet hade vi en idrottsförening, och den ville alla vara med i. Kom man med, fick man gymnastikskor och ett fint linne, och så fick man träna två gånger i veckan. De bästa fick vara med och tävla mot andra barnhem.

Jag ville jättegärna vara med, men ledarna sa att jag var för liten och inte tillräckligt bra i någonting. Jag blev arg inombords men gick till träningarna i alla fall och ställde mig en bit ifrån. Så tittade jag på hur de andra gjorde, och gjorde likadant som de. Snart började en annan kille göra mig sällskap, och efter ett tag började vi tävla mot varandra. Jag var mycket snabbare än honom och vann varenda gång vi sprang. Jag var verkligen snabb, och jag tänkte att det dröjer inte länge förrän jag är snabbare än allihop i den där löjliga idrottsklubben.

Dam från främmande land

En dag när jag satt och gjorde mina läxor på rummet, kom vicechefen med en främmande dam i sällskap. Hon var lång och blond, hade stor näsa och blek, vacker hy och jag gissade att hon var från Frankrike.

Den främmande damen hälsade på mig och sa hej på vietnamesiska. Jag blev alldeles paff, för vi var vana vid att utlänningarna inte kunde ett endaste ord vietnamesiska.

Sedan satte hon igång att fråga hur jag mådde och vad jag höll på med, och hon verkade kunna prata om vad som helst. Hon berättade att hon hade bott i Hanoi, och jag blev så nyfiken att jag lade läxböckerna åt sidan. Hon frågade mig om jag inte kunde visa henne runt i huset så att hon fick se hur vi bodde.

Vanligtvis var jag ganska blyg av mig, men nu tog jag henne i handen, och så gick vi runt tillsammans.

Damen berättade att hon hade kommit för att se om hon kunde hitta ett barn att adoptera. Hon hade tänkt sig en flicka på högst två år.

När hon nu berättade att hon ville ha en liten flicka på högst två år, insåg jag att chanserna inte var så stora att det skulle bli jag. Men jag gick i alla fall runt med henne och pratade, och det kändes så osannolikt bra.

Vi var tillsammans i ungefär tjugo minuter. Sedan skulle hon titta in i ett nytt hus, och tog farväl av mig. Jag sprang direkt iväg till mina syskon och berättade att jag hade träffat en dam från ett land som vi aldrig hade hört talas om. Jag tyckte det var så enormt spännande och kunde inte släppa den främmande damen ur tankarna.

Nästa morgon såg jag henne på nytt. Hon gick förbi vårt hus, och vidare bort till rektorsexpeditionen. Utanför expeditionen fanns en liten reception, och där slog hon sig ner. En massa barn kryllade sig omedelbart runt henne. Jag var nyduschad och vattenkammad och hade gjort mig så fin jag kunde, och ställde mig lite i bakgrunden. De andra barnen hade jättemånga frågor till henne, men jag var tyst och väntade på att få ett tillfälle att bli ensam med henne.

Till sist var det bara jag kvar. Jag gick fram till henne och tog hennes hand och sa att jag ville visa henne något. Så tog jag med henne till buren med ormarna och berättade att vi brukade fånga möss och råttor som vi matade ormarna med.

Hela tiden försökte jag charma henne och frågade henne om hon inte hade tänkt på att skaffa ett litet större barn istället, och kanske en kille?

Hon svarade att hon alltid hade önskat sig en liten flicka.

Jag blev naturligtvis besviken, men försökte ändå visa mig från min bästa sida.

Nästa morgon innan jag skulle gå till skolan kom hon förbi och pratade en stund med mig. Jag frågade om hon inte kunde komma tillbaka efter skolan. »Så jag slipper göra mina läxor«, sa jag och log lite.

När jag kom hem från skolan, satt hon och väntade på mig. Vi fortsatte prata och jag visade henne nya ställen där jag och mina systrar brukade leka. Nästa dag var det likadant, och när hon kom dagen därpå, sa hon att hon hade något väldigt viktigt att fråga mig om. »Jag vill att du tänker över frågan ordentligt innan du svarar mig«, sa hon.

Jag visste direkt vad det gällde, och jag bara väntade på frågan. Hon dröjde lite, och så sa hon:

»Skulle du kunna tänka dig att följa med till mitt land och låta mig bli din nya mamma? Du behöver inte svara direkt. Ta några dagar på dig ...«

Hon hann inte prata till punkt, utan jag sa direkt och utan tvekan: »Det är allt jag vill. Jag ville det redan så fort jag såg dig och du började prata med mig.«

»Men detta är ett stort beslut«, sa hon. »Det kommer förändra hela ditt liv. Och även om du vill så måste vi fråga din biologiska mamma.«

Jag svarade att det gäller mitt liv, och det bestämmer inte min mamma över. »Om jag vill detta, kan ingen säga emot. Det är mitt beslut och ingen annans.«

Jag kände mig alldeles varm inombords, och gav damen en kram. Och så följde jag med henne till receptionen där rektorn satt. Damen berättade om sin önskan att adoptera mig, och att jag var med på det. Rektorn ringde till min mamma, och hon kom till barnhemmet redan nästa dag. På en gång sa hon att hon var väldigt glad över nyheten och hoppades på att jag skulle få ett bra liv i det nya landet.

»Jag är bara glad för hans skull, för jag har svårt att lova honom någon bra framtid här i Vietnam.«


Adoption

Kvinnan som skulle bli min nya mamma hette Ulla, var fyrtiotre år och kom från Sverige, ett land så annorlunda mot Vietnam att man faktiskt kan tala om två olika världar. Ändå skulle det visa sig att Ulla och jag hade mer gemensamt än vi någonsin kunnat ana.

Ulla var född och uppvuxen i Urshult, en ödslig liten by med sexhundra själar vid en liten sjö i södra Småland. Hösten 1959 började hon första klass i Urshult kyrkskola, och bland det första som hände henne var att hennes fröken, en urgammal tant som hette Hulda Karlsson och som varit lärare på skolan ända sedan 1923, smällde till med linjalen över hennes fingrar och förklarade så snurpet hon kunde: »Här skriver vi med höger hand.« Ulla var vänsterhänt och hade fattat pennan med vänster hand, och något sådant tålde inte den uråldriga Hulda Karlsson som tvingade Ulla att från och med nu bli högerhänt. Ulla fogade sig i detta och lärde sig att skriva, teckna och rita med höger hand. Men i övrigt skulle hon gå sin egen väg i livet, och forma det på sina egna villkor. Hulda Karlsson, med sin långa erfarenhet av att å yrkets vägnar kuva ortens små barn, var den sista som skulle lyckas sätta sig på henne.

Ullas familj hade bott i Småland i flera generationer. Pappan hette Walter och var son till en smed, och det var tänkt att han så småningom skulle ta över sin fars gamla smedja. Men han ville bryta sig loss från de hårda villkor han själv var uppvuxen under, och utbildade sig till mekaniker. Under slutet av andra världskriget gav han sig ut med de Vita bussarna för att rädda halvdöda fångar från de tyska koncentrationslägren och när kriget var över köpte han sin första bil, en fin gammal Cadillac som han rustade upp och sålde. Sedan köpte han en Chevrolet, gjorde samma sak med den, och 1949 köpte han en sprillans Saab 92. Det var den fjärde Saaben som någonsin rullat på Sveriges vägar, och nu hade han blivit något av en kändis i hela grannskapet. Folk kom till honom för att köpa bilar, och det visade sig snart att han klivit in i bilbranschen vid exat rätt tillfälle. 1950 fanns det 250 000 bilar i Sverige. Två decennier senare skulle det finnas tio gånger så många.

Ullas pappa var en fackman ut i fingerspetsarna. Bilar var hans liv, och själv hade en mindre bilpark som han vårdade med både kärlek och ömhet. Han hade en sommarbil, en vinterbil, en finbil, en vardagsbil, en söndagsbil och en rad massa andra bilar. Varje år spände han en husvagn på semesterbilen, och tog med sig familjen ut i Europa.

Men det var knappast i Urshult framtiden låg för en ung man med ambitioner. Istället letade han upp en lite större stad men som fortfarande saknade bilfirma. Det blev Sölvesborg nere i Blekinge. 1965 flyttade han dit, startade en bilfirma med agentur för Opel, och byggde en villa på Nabbavägen i stadens södra utkant. Året därpå stod huset klart, och hela familjen kunde flytta in.

Ulla fortsatte i Urshults kyrkskola fram till sexan, började sedan i realskolan i Tingsryd, och tog realen i Sölvesborg 1968.

Hon hade nu börjat influeras av de första protesterna mot Vietnamkriget och skaffade sig en världsåskådning som inte i alltför hög grad rimmade med pappans. Pappan hade sina sympatier i det gamla högerpartiet, och både han och Ulla var utrustade med sådant explosivt temperament att det allt oftare blev rena urladdningar mellan dem. Strax efter sin sextonårsdag i december 1968 lämnade Ulla föräldrahemmet och flyttade till ett kollektiv i Kristianstad och försörjde sig på diverse ströjobb.

Efter ett par år bestämde hon sig för att återuppta studierna; började på folkhögskola i Vessigebro i Halland och fortsatte på ett yrkesinriktat gymnasium i Karlshamn innan hon slutligen utbildade sig till förskolelärare i Kristianstad och fick jobb på en förskola i Lidköping. Däremellan var hon i England i ett par år och försörjde sig som servitris eller vad hon kunde hitta för jobb. Under hennes kringflackande liv på 1970-talet bodde hon också i Lund, Uppsala, Stockholm och Göteborg, och försörjde sig med tillfälliga jobb samtidigt som hon läste och studerade på egen hand.

1978 flyttade hon till ett kollektiv i Solna, arbetade som brevbärare och skrev in sig på Stockholms universitet för att plugga vietnamesiska med en grupp unga idealister som ville åka till Vietnam och bygga upp landet efter kriget.

Vietnam var då i hög grad ett stängt land. Få utlänningar släpptes in. Men Ulla var utrustad med sådan vilja och envishet att hon till sist lyckades få ett visum. På Lucia-dagen den 13 december 1981 flög hon till Hanoi, och stannade sedan i Vietnam till våren 1987. Första tiden intensivpluggade hon vietnamesiska på universitetet i Hanoi, och behärskade snart vietnamesiska så bra att hon fick jobb som tolk, först på barnsjukhuset i Hanoi och sedan på Bai Bang, Sveriges största biståndsprojekt någonsin med tjugofem tusen anställda som arbetade med skogsröjning och papperstillverkning cirka tio mil nordväst om Hanoi.

Sverige var det första landet utanför kommunistvärlden som erkände Nordvietnam som en suverän och självständig stat, och mellan Sverige och Vietnam kom att bildas starka vänskapsband. Detta innebar täta möten mellan svenska och vietnamesiska potentater. Dock hade de många gånger svårt att finna ett gemensamt språk. Bildade vietnameser talar i regel flytande franska men inte så mycket engelska. Med svenskar är det tvärtom – de talar gärna engelska men sällan franska. Tolk måste därför kallas in allt som oftast, och den det ringdes på var Ulla.

Ulla kom på så vis att lära känna alltifrån generaler till kulturpersonligheter, och skaffade sig ett enormt kontaktnät. Det var som om hon kände halva Hanoi.

När hon återvände till Sverige 1987, tog hon upp sitt gamla arbete som förskolelärare. Men efter åren i Vietnam upplevde hon nu svenska barn så bortskämda, lata och odisciplinerade att hon inte stod ut i den svenska skolvärlden. Hon saknade mycket av den omedelbarhet och direkthet hon upplevt hos vietnamesiska barn, och beslutade sig för att göra något helt annat. Hon flyttade till Borås och utbildade sig till bibliotekarie.

1989 fick hon anställning på biblioteket i Sundbyberg, men fortsatte samtidigt sitt internationella engagemang. Hon engagerade sig i biblioteksprojekt runt om i världen, från Danmark till Zimbabwe.

Hon var uttalad feminist, gifte sig inte, men önskade sig ett barn.

Och nu hade hon mig.

Fast inte riktigt ändå, eftersom adoptionstillståndet bara gällde en flicka på högst två år, en beskrivning som inte riktigt passade in på mig. Alla papper måste därför göras om, och det var inte bara fråga om formaliteter. Ett sexårigt barn anses mycket mer rotat i sitt gamla land än en tvååring, har hunnit forma sitt liv mycket mer och kan få svårare att anpassa sig i en ny miljö.

Att få adoptionstillstånd är en lång process, och att sedan korrigera tillståndet är normalt inte något man gör på en kafferast.

Men med Ulla var det så, att hade hon bestämt sig för något, då genomförde hon det. Hon tog kontakt med de sociala myndigheterna hemma i Sverige. Sedan blev det ett vilt faxande av en massa papper fram och tillbaka, och efter tre dagar hade Ulla ett nytt adoptionstillstånd. Det nya tillståndet avsåg en pojke på sex år, och det stod mitt namn på det.

Adoptionen var i praktiken klar, och nu närmade sig avfärden för Ulla och mig.

Innan vi gav oss iväg, ville Ulla göra något för alla barnen på barnhemmet. Hon hyrde två motorbåtar, och vi gav oss iväg på en utflykt på kanalerna.

De flesta barnen hade aldrig åkt båt tidigare, och för dem blev en stor upplevelse. Vi klädde upp oss allihop och tog på oss det finaste vi hade. Flickorna hade klänningar i ljusa färger och söta mönster, hatt på huvudet, och såg ut som små damer. Vi pojkar hade nystrukna skjortor och långbyxor på oss. Jag hade en jättefin skjorta i blått och vitt som jag hade fått av Ulla. Den var sydd av lappar i olika mönster, och det var en väldigt elegant skjorta. På huvudet hade de flesta av oss vita skärmmössor.

Motorbåtarna var byggda i trä och vi trängde ihop oss på dem efter bästa förmåga. Relingen sjönk allt närmare vattenytan ju fler som klev på. Till slut var vi trettio barn i varje båt, och vi låg väldigt nära vattnet. Men allt gick bra och alla var lyckliga.

Nästa dag skulle Ulla och jag ge oss iväg till Saigon. Vi hade en lång bilresa framför oss, och Ulla ville att vi skulle åka tidigt på morgonen så att vi kom fram innan hettan hade hunnit bli som värst framåt de tidiga eftermiddagstimmarna.

Jag kramade om mina syskon, och sa adjö.

Själv hade jag så mycket i huvudet att jag inte hade haft tid att tänka på att jag nu skulle lämna dem för gott. Skulle jag över huvud taget få se dem igen? Jag var så upprymd av allt som nu stod framför mig att jag bara kände mig lycklig, men min mellansyster hade tårar i ögonen och frågade: »Kommer du få åka flygplan nu?«

»Ja«, sa jag, »jag kommer få åka flygplan.«

Min riktiga mamma hade stannat kvar på barnhemmet under adoptionsprocessen, och nu skulle jag säga adjö också till henne. Jag hade inte haft tid med henne heller sedan jag träffat Ulla. Det var ju hon som var min nya mamma nu, och min riktiga mamma hade aldrig varit särskilt känslosam av sig. Men nu började hon gråta. Tårarna bara strömmade nerför hennes kinder. Jag var inte beredd på detta, och det var som om hela jag också ville brista ut i gråt. Men det fick absolut inte hända. Jag fick inte visa mig svag i detta ögonblick, och hårt, hårt tvingade jag mig att låtsas som ingenting.

Som en prins

Vi begav oss till Saigon. Barnhemmets chaufför körde oss i en sjusitsig minibuss. Ulla satt i framsätet bredvid chauffören och jag hade hoppat in i ena baksätet. Efter ett tag lade jag mig ner. Jag hade så mycket att tänka på, och snart somnade jag. Jag sov hela vägen till Saigon.

När vi kom fram checkade vi in på ett hotell, och sedan gick vi ut och handlade nya kläder åt mig. Jag kunde välja precis vad jag ville, och kände mig som en prins.

Tänk, jag som tidigare aldrig ägt mer än ett par kortbyxor och en t-shirt i hela mitt liv. Nu valde jag ut en hel liten hög med t-shirts med en massa kul figurer, ett par långbyxor, en jeansjacka, några varma tröjor att ha i Sverige och ett par skor med lampor som blinkade när man gick med dem.

* * *

Jag kallade aldrig Ulla för mamma eftersom jag hade haft så många mammor redan. Det blev bara Ulla. Hon hade inte något emot det, och det var så lätt att ha med henne att göra. Vart hon än gick hade hon med sig ett ritblock i en liten ryggsäck. Hon tog ofta upp ritblocket när vi slog oss ner någonstans, och alltid ritade hon något. Oftast frukter och blommor. Jag ville att hon skulle rita människor också, men Ulla sa att hon var så dålig på det. Fast det var hon inte alls. Hon var verkligen bra på att teckna.

Hon använde ritblocket också för att lära mig svenska. Först skrev hon ett ord på svenska, sedan skrev hon hur ordet uttalades. I Vietnam har man det romerska alfabetet, precis som i Sverige, men bokstäverna uttalas annorlunda. Skriver man ett ord på svenska, så uttalas det på ett helt annat sätt på vietnamesiska. Det där var rätt krångligt, och några ord var nästan omöjliga för mig att lära mig. Ett sådant ord var tejp. Ett annat var Gustafsvägen. Det var där Ulla bodde. Det tog mig flera veckor att lära mig att säga Gustafsvägen. Det är det svåraste ord jag någonsin har lärt mig.

* * *

Ulla förklarade att Sverige låg på andra sidan jordklotet och att det skulle dröja innan jag kom tillbaka till Vietnam.

Det här med »jordklotet« satte verkligen myror i huvudet på mig för var låg då horisonten? I vår familj hade vi alltid utgått från att jorden var platt som en pannkaka. Men så mycket förstod jag att det nya landet låg väldigt långt bort, och att det antagligen skulle dröja jättelänge innan jag kom tillbaka.

Ulla frågade mig om det var något jag ville se innan vi lämnade landet, och jag berättade att jag alltid drömt om att få åka till Hanoi och titta på Ho Chi Minh i hans mausoleum. I skolan handlade nästan allting om Ho Chi Minh. Hur han befriade Vietnam från fransmännen och hur han slog ut amerikanerna. Alla i Vietnam älskar honom. Om det finns en enda att tycka om i Vietnam, så är det Ho Chi Minh. Lite så är det faktiskt.

»Då åker vi till Hanoi i morgon«, sa Ulla. »Vi måste ändå åka dit för att hämta ut ditt pass och svenska medborgarskap.«

»Så jag ska bli svensk nu?« frågade jag.

»Ja«, sa Ulla. »Du ska bo i Sverige, och då blir du svensk.«

När vi kom till flygplatsen, blev jag helt häpen över hur fint det var. Där fanns allt: restauranger, affärer, spelhallar, hotell. Allt man kunde önska sig. »Här skulle vi kunna bo«, sa jag till Ulla.

Men vi fortsatte till flygplanet, och när vi klev ombord, gav Ulla mig fönsterplatsen. Jag tittade ut och väntade på att vi skulle lyfta.

Så drog motorerna igång. Efter ett tag pressades jag bakåt i flygplansstolen, och så lättade vi från marken. Jag tittade ut, och där nere blev allt bara mindre och mindre. Så tittade jag lite längre bort, och fick syn på horisonten. Den flyttade sig längre bort hela tiden. Ju högre vi kom, desto längre bort kom horisonten. Jaha, tänkte jag, då är det som min storasyster sa i alla fall. Bakom varje horisont finns det en ny horisont. Det kanske är så att man aldrig kommer hela vägen fram.

Jag satt och tänkte på det där när plötsligt en liten bricka landade på ett litet bord jag hade framför mig. En liten tallrik med kyckling med curry och ris. Och en plastförpackning med melonbitar i rött och grönt.

Man kunde alltså äta uppe i luften! Det hade jag aldrig tänkt på förut.


Jättarnas land

Flygresan tog närmare två timmar. När vi kom fram till Hanoi tog vi en taxi till hotellet och checkade in. Vårt rum låg på tredje våningen. Vi tog hissen. Jag tryckte på trean och så åkte vi rakt uppåt. Det var första gången jag åkte hiss, och det var en väldigt speciell känsla. När hissdörren öppnades var vi på en helt ny våning. Rummet låg en bit till vänster om hissen. Ulla satte nyckeln i dörren och öppnade. Jag sprang in, och mitt framför mig låg en råtta, den största råtta jag någonsin sett i hela mitt liv. Jag tvärstannade och tittade på den. Jag visste inte att råttor kunde bli så stora. Den var stor som en hund, kanske en halvmeter lång, och vägde säkert tjugo kilo. Svansen var en halvmeter lång den också, och var som en levande, brun rem. Råttan låg på sängen och blängde på mig. Den drog upp överläppen och visade tänderna. Jag försökte tänka snabbt. Fanns det något jag kunde använda som tillhygge? Jag sneglade mig om i rummet, och kände i nästa ögonblick hur någon slet tag i mig och kastade mig ut mig i korridoren.

Det tog en kort sekund innan jag förstod att det var Ulla som hade räddat mig från detta odjur. Hon slog igen dörren med en smäll, tog mig i armen, och vi störtade in i hissen. När vi kom ner till bottenvåningen, stegade Ulla fram till receptionen och berättade att rummet inte var ledigt, för där bodde redan någon.

»Och denna någon är en råtta!« sa Ulla och måttade med händerna hur stor den var. Hon var fullständigt ursinnig, och bad att få tillbaka pengarna för rummet. Då sa receptionisten att »det vet jag inte om vi kan gå med på«. Fast det skulle han inte ha sagt, för nu blev Ulla ännu mera arg, och när Ulla blev så arg, gick det knappast att bli argare. »Lugn min dam, lugn, bara lugn«, sa receptionisten och lämnade tillbaka hennes pengar. Så ringde han efter en taxi, och vi tog in på ett nytt hotell. Nästa dag begav vi oss till svenska ambassaden för att hämta ut mina papper.

När vi klev in på ambassaden blev jag helt förundrad över att allt var så stort. Jag hoppade upp på en av stolarna. På den skulle tre eller fyra sådana som jag få plats. Jag tänkte: är alla jättar i Sverige?

En kvinna kom in i rummet och hälsade på oss. Hon var huvudet längre än Ulla och nästan dubbelt så bred. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett en så stor människa. Jag hoppade ner från stolen och sprang fram till Ulla och tog tag i hennes hand. »Är alla så där stora i det nya landet?« frågade jag.

»Det är bara jag som är kort och liten«, sa Ulla och skrattade.

Då förstod jag: Alla är verkligen jättar i det nya landet. Jag skulle komma till Jättarnas land. Samtidigt böjde sig den stora långa kvinnan ner mot mig, log med hela ansiktet och sa: »Hello, hello!«

Mina tankar vände direkt. Hon verkade ju jättesnäll. Mycket snällare än hon såg ut.

Kanske är det så att jättar är snälla, tänkte jag.

Hanoi

Det mest speciella med Hanoi var när man skulle handla. Många gator hade sin speciella grej. På en gata sålde de bara plastmöbler, och gick man till nästa gata så sålde de bara frukt. Gick man sedan till nästa gata, sålde de bara plåtsaker. Man kunde gå i evigheter på en och samma gata, och de bara sålde bara samma grejer.

Ulla kunde staden utan och innan, och sa: »Nu går vi till en gata du kommer att gilla.« Gissa vart Ulla tog mig? Till en leksaksgata! Tänk er, en hel gata med bara leksaker! I varenda affär fanns det så mycket leksaker att jag trodde inte det var sant. Och jag pillade på allt! Efter ett tag såg jag i Ullas ansikte att hon blivit lite uttråkad, och så köpte hon de sakerna som jag hade pillat på mest. Det var en radiostyrd bil, några robotar som kunde röra på armar och ben och en pistol med en massa lampor som blinkade i olika färger och som man kunde få att låta som en siren. Ulla kom att hata den där pistolen, men jag tyckte den var kul. Wee wee, lät det hela tiden när man tryckte på knapparna.

Vi gjorde en massa intressanta saker i Hanoi. En kväll var vi på middag hos doktorn som hette farbror Apelsin och som jag nämnde i början av boken. Han hade varit fältläkare under Vietnamkriget på Nordvietnams sida, och berättade hur hans bataljon en gång hade gjort en lång marsch från nordligaste Nordvietnam ner till Sydvietnam för att strida mot Sydvietnams USA-stödda trupper. De hade vandrat utmed gränsen till Laos och Kambodja, det hade varit en marsch på tvåhundra mil. Från luften hade det regnat bomber från amerikanarnas B 52-plan samtidigt som marken, växtligheten och vattendragen var förgiftade av Agent Orange, det hormoslyrliknande avlövningsmedel som amerikanarna hade vräkt över Vietnam för att glesa ut vegetationen och lättare komma åt Viet Cong-gerillan som höll sig gömd i djungeln.

Vattnet i floderna kunde vara dödligt, och det enda vatten som gick att dricka var det som föll med regnet. »Varje gång det regnade, blev det som en fest för oss«, berättade farbror Apelsin. »Vi samlade vattnet i hinkar och muggar och i våra hjälmar och i allt vad vi kunde komma åt. Det var så vi överlevde.«

Men långt ifrån alla klarade sig. När bataljonen slutligen kom fram till sitt mål, hade många soldater stupat längs vägen.

Ulla lät mig träffa flera andra som också varit med under kriget. Många hade fasansfulla saker att berätta, men hur hemskt det än hade varit, tänkte jag på att de som vi träffade på något sätt ändå måste haft tur. Annars skulle vi inte ha träffat dem.

Ulla verkade känna alla intressanta människor i hela Hanoi. En av dem var en gammal general som hette Vo Nguyen Giap och som varit försvarsminister i Nordvietnam och Ho Chi Minhs allra närmaste medarbetare under decennier. Han var åttiofyra år och mager och tärd och såg ut lite som Ho Chi Minh själv, men utan pipskägg, och bodde i ett stort palats mitt i Hanoi med en stor trädgård på säkert tusen kvadratmeter med en massa blommor och fruktträd. Vo Nguyen Giap hade varit stark förespråkare av gerillakrigföring och var i hög grad hjärnan bakom Nordvietnams och Viet Contg-gerillans seger mot USA. Han ledde själv trupperna som intog Saigon den trettionde april 1975.

Vo Nguyen Giap anses av många ha varit en av 1900-talets främsta militärstrateger. Om jag bara hade varit lite äldre, skulle jag ha frågat honom massor om detta.

Efter att ha samlats i trädgården och druckit te, tågade vi in i matsalen. Där stod ett helt hav av smårätter uppdukade. Det var friterade fiskar, sallader av olika slag, tomater, gurka, bönor i alla färger och former, böngroddar, persilja, basilika, mynta, risnudlar och annat smått och gott. När vi slagit oss ner, kom en kokerska med en stor skaldjursgryta som hon satte mitt på bordet över en liten eld.

Så ser en typisk vietnamesisk middag ut, och det var en fest jag fortfarande kommer ihåg. Vi satt länge och väl runt bordet, och allt som stod på bordet doppade vi i grytan. Ibland inträffade rena smakexplosioner i munnen av all ingefära och den långa rad av örter som grytan var laddad med.

Runt om på väggarna fanns fotografier från krigen mot Frankrike och USA. Det var som om hela matsalen var full av Vietnams historia, och i slutet av middagen tog den gamle generalen fram ett album med bilder på honom och Ho Chi Minh. Han var mycket bildad och en sann aristokrat. Hela familjen talade flytande franska och uppträdde med sådan värdighet att de kunde ha varit kungliga.

Den gamle generalens dotter satt i regeringen och var en av Ullas absolut bästa vänner. Ulla hade besökt familjen många gånger, och när kvällen kom fick vi ett rum att sova över i. Fastän allt var så lyxigt, kände jag mig som hemma. Det var mycket tack vare Ulla. Alla märkte att hon tyckte om mig och att hon var stolt över mig, och det smittade av sig på de andra. Så var det vart vi än kom. Farbror Apelsin, till exempel, hade nypt mig i kinderna nästan hela tiden när han suttit och berättat. Och innan vi skulle gå, gav han mig en synt i present. Jag blev jätteglad och satte igång att spela på den med en gång, och då kom det fina små melodier ur den.

Så kom dagen när vi skulle besöka Ho Chi Minhs mausoleum. Det var fullständigt gigantiskt, byggt som ett jättelikt tempel ovanpå en enorm sockel. Utanför ringlade sig en lång kö, och i den stod vi i två timmar. Bra att stå där var fantastiskt. Jag kände jag att om en sådan här sak kan bli verklighet, då kan alla drömmar gå i uppfyllelse.

Så kom vi då in i mausoleet. Det var tjugo meter högt och väggarna var fyrtio meter breda. I mitten av alltihop stod en kista i glas och i den låg Ho Chi Minh, balsamerad och klädd i sin generalsuniform. Han såg ut som om han skulle kunna resa på sig och gå rakt ut i kriget.

Hur långt ifrån var inte detta mitt gamla liv! Bara ett par veckor tidigare hade det sett ut som om min framtid var att bli lottoförsäljare på gatorna i Rach Gia. Och nu hade jag fått se Ho Chi Minh och framför mig fanns en helt ny värld i ett helt nytt land med en ny mamma som tycktes kunna ge mig mycket av det min riktiga mamma aldrig kunnat ge mig.

I Vietnam finns nittio miljoner människor. Och av alla dessa var jag på väg till Sverige. På sätt och vis var det som en dröm alltihop.

Innan vi åkte iväg sa Ulla att hon måste ta mig till Ha Long, en fantastisk bukt alldeles utanför Hanoi med ett par tusen kalkstensöar som reser ur havet i de mest osannolika formationer. En del av öarna skjuter upp som skyhöga klippor med lodräta klippväggar. Många av dem är ihåliga, och man kan segla rakt in i dem och med ens befinna sig i jättelika grottor som är upp till fyrtio meter höga. Ovanpå alla öar växer tät djungelvegetation, och allt är som i en sagobok – fast på riktigt.

Ulla älskade den här bukten, det gör förresten de flesta vietnameser, och vi begav dit i en av de typiska båtarna med en sorts rundade trekantiga segel i rött, orange eller gult. När kvällen kom åt vi fisk som skepparen drog upp ur havet och grillade åt oss. Vågorna kluckade mot båten och när solen började gå ner, seglade vi tillbaka till Hanoi.

Nu var vi klara att åka till Sverige

Likes

Comments

Strax efter klockan ett på måndagen den femte juni 1995 klev jag och Ulla ombord på flight TG 0683 från Hanoi till Bangkok. Jag har fortfarande kvar flygbiljetten, för detta var den första etappen på den livsresa som nu tagit sin början. Efter ett par timmar var vi framme i Bangkok, och där klev vi på ett nytt plan, denna gång mot Sverige.

Det var en lång flygresa. Ulla tog upp en packe foton som hon visade mig. Många av bilderna var vinterbilder, och det var första gången jag såg snö. »Det är som regn, men det har frusit och är vitt«, sa Ulla. »Och det är alldeles lätt, som fågeldun, ungefär.« Det var snö på bilarna, på vägarna, på husen, på träden, på allt. Precis allting hade snö på sig. Till och med morfar hade snö på sig. Jag var helt häpen. Jag hade aldrig sett något liknande. »Får alla fågeldun på sig när det regnar?« frågade jag.

»Inte fågeldun«, sa Ulla. »Snö. Men det är som fågeldun, och det snöar bara när det är vinter och är kallt. Annars regnar det.«

Efter ett tag somnade jag, och jag sov nog ganska länge, för när jag vaknade var jag redan i det nya landet. Vi hade tagit mark på Arlanda flygplats. Klockan var elva på förmiddagen, och det var den sjätte juni 1995. Jag kastade mig mot flygplansrutan. Sol men ingen snö. Vi klev av planet, fick ut våra väskor, passerade tullen och kom ut i ankomsthallen. En kvinna kom springande emot oss. Det var Ullas arbetskamrat från biblioteket i Sundbyberg. Hon gav Ulla en kram och mig ett paket. Jag öppnade det på en gång, och där låg en massa kritor, pennor och färger.

Egna grejer att rita och måla med! Jag gav Ullas arbetskamrat en kram, och vi gick ut och ställde oss i en taxikö. Jag tittade mig omkring. Ingen snö nu heller, men kallt. Det var den kallaste dagen i mitt liv. På en stor termometer stod det tjugofem grader, och jag började frysa direkt. »Brukar det vara så här kallt?« frågade jag Ulla.

»Det här är årets varmaste dag«, sa Ulla och skrattade. »Piloten berättade det när vi gick ner för landning.«

»Du menar årets kallaste?« frågade jag.

»Nej, årets varmaste. Vi är inte i Vietnam nu. Vi är i Sverige. Här är allt annorlunda.«

Ja, det måste det verkligen vara, tänkte jag. För om den kallaste dagen i mitt liv är den varmaste dagen i deras liv, då kan det inte bli mer annorlunda.

Så fick vi en taxi och åkte till Gustafsvägen som fortfarande var helt omöjligt för mig att uttala. Gustafsvägen låg i Solna som var mycket lättare att säga.

Jag spejade ut genom bilrutorna. Inga cyklister, inga mopeder, inga motorcyklar, inga stånd utmed vägarna, inga försäljare och inga människor. Bara bilar. Och de tutade inte ens. »Annorlunda«, försökte Ulla lära mig. Ja, verkligen annorlunda, tänkte jag.

Efter ett tag sa Ulla att vi närmade oss Solna, och nästan på en gång hade vi en massa höghus framför oss. Åtta stora, jättehöga hus som var alldeles blå.

Jag hoppades att det var där Ulla bodde, men det var det inte. På Gustafsvägen, det svåra ordet där vi skulle bo, fanns inga höghus. Vårt hus, berättade Ulla, hade bara tre våningar.

»Bor vi högst upp, i alla fall?« frågade jag.

»Ja, det gör vi«, sa Ulla, och då kände jag mig lite lycklig i alla fall.

* * *

I Vietnam måste ju alla ha en flagga på sitt hus, men här var det flaggor precis överallt. Jag hade aldrig sett så många flaggor i hela mitt liv. Redan på flygplatsen hade det varit en massa flaggor, och när vi kom till Solna var det ännu mer flaggor. Det var verkligen flaggor överallt.

»Vad mycket flaggor!« sa jag.

»Ja«, sa Ulla. »Men det är bara idag.«

»Bara idag? För att jag har kommit?«

Ulla började skratta, och berättade att det var Sveriges nationaldag.

Nationaldagen! Och just denna dag kommer jag till mitt nya land! Det här var ju ännu bättre! Och det var klart att flaggorna var för mig. Lite i alla fall, tänkte jag.


Nils Dat Jönsson

När taxin hade stannat och vi klev av utanför porten till mitt nya hem, slogs jag åter av hur kallt det var. Jag stod och frös medan Ulla betalade taxin, och ändå hade jag hunnit få på mig två t-shirts och en jeansjacka.

»Om det är varmt nu, hur kallt är det då när det är kallt?« frågade jag.

»Säkert tio gånger så kallt«, sa Ulla.

Jag fick nästan en mardröm av att höra detta. Om det blev tio gånger kallare på vintern och jag hade två tröjor på mig nu, skulle jag då behöva ha tjugo t-shirts på mig? Men så kom jag att tänka på snön, och då började jag längta till vintern i alla fall.

Vi gick in i porten och uppför trapporna i huset. Det första jag slogs av när vi kom in i lägenheten var hur rent allting var. Först kom man in i en stor hall. Till höger låg vardagsrummet och till vänster sovrummet. Rakt fram fanns en stor, inglasad balkong. Ulla var förtjust i allt som växer och blommar och på balkongen växte och blommade det jättemycket.

En bit utanför balkongen låg de blå höghusen. Jag sprang fram och räknade våningarna. Tretton stycken! Att inte Ulla kunde förstå att vi måste flytta dit!

Fast den här lägenheten var också fin. Allt var så rent och prydligt, och i köket fanns en vattenkran som det kom både varmt och kallt vatten ur. Och vatten som man kunde dricka! Jag ställde mig på en stol och undersökte hur kranen fungerade. Man kunde reglera den lite som man ville. Det fanns verkligen en massa annorlunda saker i mitt nya land.

Ulla hade en stor säng, och i den sov vi båda två. Varje kväll innan jag somnade, läste Ulla en sagobok för mig. Hon hade tagit hem en hel hög med böcker, och jag fick välja vilken hon skulle läsa. Jag fastnade direkt för Nisseböckerna. Det var som om de handlade om Ulla och mig. Nisse var en spinkig liten asiat, och mamman hade blont, lockigt hår precis som Ulla. Först läste Ulla »Nisse på stranden«, och sedan »Nisse hos frisören«, och sedan alla andra böckerna, och jag älskade dem verkligen, allihop.

Ulla hade en massa planer för mig, bland annat ville hon att jag skulle ha ett svenskt namn. Ulla tyckte att Ludvig lät fint.

Jag sa att Ludvig ville jag i alla fall inte heta. Om jag måste ha ett svenskt namn, så ville jag heta som pojken i böckerna. Nils.

Jag var redan Nils, på något sätt. För Nils var alltid med sin mamma, de gjorde roliga saker hela tiden, och det var bara de två. Ingen pappa och inte några syskon. Precis som vi.

Men jag ville behålla mitt riktiga namn också. Dat.

Ulla funderade ett tag. Och så sa hon:

»Okej. Så får det bli.«

Ulla hette Jönsson i efternamn. Så från och med nu var jag Nils Dat Jönsson.


Möte med morfar

Efter bara några dagar skulle vi åka till Sölvesborg i Blekinge. När vi kom fram stod morfar och väntade på oss vid järnvägsstationen. Jag kände igen honom direkt från Ullas foton, och sprang fram och gav honom en kram.

Vi lastade in alla väskor i hans bil, det var en röd Opel, och nu var det inte långt kvar tills jag får träffa min nya mormor. Vi körde igenom Sölvesborg som var en liten stad med gamla, små hus. Sedan fortsatte vi ett par kilometer söderut och svängde upp på en liten garageinfart vid en villa i vitt mexitegel, den som morfar själv hade byggt.

Bakom ett fönster stod min mormor och vinkade med båda händerna. Jag ville springa in och hälsa på henne, men så ropade morfar på mig, och där stod han med en alldeles ny cykel. Jag såg på hela morfar att cykeln var till mig, och hoppade upp på den. Den var ganska hög, men det gjorde inget för jag hade lärt mig att cykla på vuxna cyklar i Vietnam.

Mormor bjöd på saft och bullar. Sedan skulle vi åka vidare till ett annat hus som mormor och morfar hade och som låg vid havet. Allt fortsatte att vara annorlunda i Sverige. En familj och två hus! I Vietnam är det många som inte ens har ett hus. Det finns ingen som har två hus.

Morfar lade min cykel i bakluckan, och så åkte vi iväg. Ulla sa att vi skulle åka till deras sommarstuga, men »stugan« var stor som en enplansvilla.

Utanför stod flera jag kände igen från Ullas foton. Det var Ullas bror och Ullas syster och hennes man och deras två barn, mina kusiner. Jag kände igen alla med detsamma. Nu hade jag träffat hela min nya, svenska familj.

Sommarstugan vette mot havet. Den ena kusinen var en kille som var mycket äldre än mig, men den andra kusinen var en tjej i min ålder. Hon sprang iväg och hämtade en pall, och så lade hon sig på den och visade hur man gjorde när man simmade.

Det såg jätteroligt ut, som om hon försökte vara en groda, och jag provade att göra likadant några gånger. Men sedan ville jag springa ner till havet och simma på riktigt.

Havet låg bara sjuttio meter bort, och stranden var en halv kilometer lång. Vi sprang ut i vattnet och jag kastade mig i. Jag gjorde som min kusin hade visat mig, och nu märkte jag att jag flöt när jag rörde på mig. Jag simmade.

Efter ett par veckor åkte Ulla tillbaka till Solna för att arbeta. Det skulle dröja närmare en månad innan hon kom tillbaka, och under den tiden skulle jag vara ensam med mormor och morfar.

Morfar och jag gjorde en massa saker ihop. Bland det första vi gjorde var att bygga en koja. Jag hade alltid drömt om en egen koja, och det verkade som om morfar också hade dömt om en koja, för vi byggde jättebra tillsammans.

Vid ingången hade jag gjort en liten skylt som betydde att man måste ta av sig skorna, för i Vietnam har man aldrig skor på sig inomhus.

I kojan brukade morfar och jag spela kort, och i sommarstugan fanns en massa andra spel som vi också brukade spela. Och så lärde morfar mig att spela schack. Han brukade spela mot en schackdator och var nästan proffs på schack.

Så fortsatte sommaren, som en ren idyll.

Naturligtvis var det ett litet problem att morfar inte talade vietnamesiska, men Ulla hade redan börjat lära mig en del svenska, så vi kunde prata åtminstone lite grand med varandra. Jag kunde till exempel alla svenska frukter. Men å andra sidan var det ungefär bara tre stycken: äpplen, päron och plommon. Jag kommer ihåg när Ulla lärde mig dem. Jag frågade: har ni inte fler frukter i Sverige? Jag blev alldeles full i skratt, för i Vietnam har vi säkert över hundra olika frukter. Men även om det finns fler frukter i Vietnam, var jag fascinerad över så mycket i Sverige. Framför allt över att allt var så rent och fint. Särskilt i städerna. I Vietnam använder man gatorna som soptipp. Allt man inte behöver kastar man bara ut på gatan. Det är praktiskt förstås, men det luktar ganska illa. På eftermiddagarna kommer sopbilarna och hämtar upp allting, men det luktar ofta lite äckligt ändå.

Varje gång jag såg morfar, sa jag »hej hur mår du«. Jag kunde några andra fraser också som till exempel »vad heter du« och »nu är det mat«. Men det kunde jag ju inte springa omkring och säga hela tiden.

Morfar pratade med mig precis som om jag hade varit svensk, och lärde mig undan för undan en massa nya ord. Han var verkligen en bra lärare.

Ibland tog han upp en tidning eller en bok och satte sig att läsa. Då förstod jag att han ville vara för sig själv, och då gick jag och hämtade mina kritor och började rita.

Morfar var sjuttiofem år. Han hade pensionerat sig från sin bilfirma några år tidigare, och hade hur mycket fritid som helst. Men han hade aldrig tråkigt, för han gjorde hela tiden en massa kul saker. Bland annat försökte han bygga en evighetsmaskin. I garaget hade han ett pariserhjul med massor av kugghjul som högg i varandra och kedjor som rörde sig i ett komplicerat system. Morfar höll på att finjustera sitt pariserhjul i månad efter månad, år efter år. Innerst inne trodde han nog att han skulle bli den förste som lyckades konstruera en evighetsmaskin, men han nådde aldrig riktigt fram. En kväll många år senare, när han hunnit bli åttiosju år gammal, gick han och lade sig som vanligt på kvällen, men vaknade aldrig mera upp. Och evighetsmaskinen var ännu inte riktigt klar. Inte ens då.

Skolan

Sommaren gick och till hösten var det dags att börja i skolan. Morfar körde mig upp från Blekinge i sin röda Opel, och när vi kom hem till Gustafsvägen byggde vi en säng tillsammans i hallen. Den blev som en våningssäng fast med ett skrivbord under.

I Vietnam är det världens mest naturliga sak att hela familjen sover tillsammans i samma säng, »men så är det inte i Sverige«, hade Ulla försökt förklara.

»Nu när du börjar skolan, måste du ha en egen säng. Annars kommer du vara den enda i hela klassen som sover med din mamma. Det går bara inte.«

Så jag fick bo i hallen. Men det blev fint, det också.

Jag började i skolan, och blev förundrad över hur en del fick bete sig.

I skolmatsalen var det alltid lång kö till maten, och under en av mina allra första skoldagar kom en mycket större och äldre kille och trängde sig före i kön. Ingen sa åt honom, men när han var framme vid mig, ställde jag mig i vägen och visade att han inte kunde tränga sig längre. Men han bara skrattade åt mig och puttade till mig så jag föll i golvet. Jag fick lust att lappa till honom, men han var så mycket större än mig. Jag var bara sex år, och han var säkert tio. Så jag reste mig upp, tog tag i hans arm, och bet.

Vilken reaktion det blev! Han föll ihop på golvet och tog sig om armen och började gapa och skrika och föra sådant oväsen att flera lärare kom rusande. Och så började han gråta. Han blödde och man kunde se mina bitmärken och det gjorde säkert ganska ont, men ändå ... Att lägga sig på golvet och börja gråta på det där viset.

Det sista jag skulle göra var att börja gråta framför mina kamrater.

Men jag tror att han lärde sig en läxa. Jag såg honom aldrig mer tränga sig i matkön.

* * *

Nästa år flyttade Ulla och jag till en trea på Virebergsvägen alldeles vid Sundbyberg, och jag började i Ekensbergsskolan som låg bara ett par hundra meter bort från där vi bodde.

Jag fick gå om ettan, för jag hade inte hängt med riktigt i skolarbetet under första året. Nu blev jag dessutom jämnårig med mina klasskamrater.

Min fröken hette Kerstin Amnell. Hon spelade ofta Mozart när vi satt och arbetade. Lite Mozart gjorde att man arbetade bättre, sa hon. Ibland spelade hon Beethoven. Man arbetade bättre med honom också.

Jag kom att älska Kerstin Amnell och hennes skola från första stund. Jag snappade upp allt som hon berättade, och blev klar med mina arbetsuppgifter före alla andra. Då fick jag nya arbetsuppgifter, och blev ofta klar med dem också medan mina klasskamrater satt kvar med sina gamla uppgifter. Jag såg det som en utmaning att vara bäst, och fröken sa att jag var den mest begåvade elev hon någonsin haft.

Vi sjöng mycket. En låt som handlade om hösten började så här: »Alla rönnar står på rad, och de sträcker sina blad.«

Hur långt var inte detta från Vietnam! Allt var verkligen så annorlunda här i Sverige. Bara en sådan sak som årstiderna. Redan under mitt första år i Sverige hade jag fått känna på riktig vinter. Vintern hade kommit redan i slutet av oktober. Vi hade höstlov då och hade åkt och hälsat på en kompis till Ulla som bodde i Lund. Jag var ute hela dagarna och åkte pulka och byggde snögubbar.

Jag tänkte mycket på det. Först kommer man till sitt nya land när det är nationaldag, och sedan snöar det när man åker iväg på sitt första skollov. Det var för mycket för att bara vara en slump.

Mitt liv som matematik

Jag älskade verkligen skolan. Jag var helt uppfylld av skolarbetet, och antecknade vad fröken sa. Sedan pluggade jag på det jag hade skrivit så det fastnade i huvudet. Jag ville lära mig allt och bli mycket bättre än de svenska barnen. Jag lärde mig Sveriges alla tjugofem landskap samt en massa sjöar och vattendrag och allt möjligt, som till exempel att kungsfågeln är Sveriges minsta fågel och att havsörnen är den största. Och så lärde jag mig alla Sveriges kungar. Den kung som jag gillade mest var Gustav II Adolf. Jag undrar om alla vet hur mäktigt han gjorde Sverige. Tänk, hela Baltikum var svenskt. Och han var långt ner i Tyskland och slogs. Vilken krigare! Jag kände igen mig i honom.

Den svenska skolan var verkligen annorlunda mot den vietnamesiska. I Vietnam var allt så strängt och lektionerna så långa att man inte kunde hålla sig vaken.

I den svenska skolan var allting kul – utom att läsa böcker. Och detta var något som gjorde Ulla ledsen, för hon var en sådan otrolig bokmänniska, liksom hela hennes familj. Men jag har alltid varit för rastlös för att läsa böcker. Jag vill att det ska hända saker i mitt liv, och har bara läst en bok någonsin, och det var en av böckerna om Tsatsiki av Moni Nilsson. Men den gillade jag jättemycket.

Tänk, en mamma som döper sin son efter sin favoriträtt! Jag tyckte det var så kul att jag ritade en teckning på Tsatsiki som jag skickade till Moni Nilsson. En gång fick jag se en intervju med henne i tv, och då hade hon satt upp min bild på väggen. Och nu var den i tv. Det var häftigt. Jag hade aldrig trott att jag skulle få se min teckning i tv.

Ulla kommer verkligen från en riktig bokfamilj. Alla läser böcker i hennes familj, men jag tyckte det var mycket roligare att räkna. Jag älskade matematik. Svart eller vitt. Antingen blir det rätt eller så blir det fel. Det finns inget mellanting. Matte är som mitt liv. Svart eller vitt, det också. Inga mellanlägen.

Matematiken var en ny upptäckt för mig, för i Vietnam hade jag haft jättesvårt för matte. Jag minns till exempel att jag inte kunde förstå hur två plus två kunde bli fyra. Min storasyster hade försökt lära mig, men det gick bara inte. Hon hade hållit upp sina händer framför mig och sträckt ut två fingrar på varje hand. »Hur många blir det?« frågade hon. Jag räknade: en, två, tre fyra. »Fyra«, sa jag. »Och vad blir då två plus två?« frågade hon och höll upp samma fingrar på nytt. »Ingen aning«, sa jag.

Jag var nog för liten för att min hjärna skulle kunna förstå vad plus var för något.

Förutom matte – och idrott, förstås – var mina bästa ämnen teckning och slöjd. Det hade jag fått från min pappa. För precis som pappa, gjorde jag hela tiden saker med mina händer. Om somrarna, när jag var i Sölvesborg, satt jag ofta på stranden och byggde skulpturer och miniatyrhus. Regniga dagar satt jag inomhus och byggde hus i balsamträ eller av kartonger eller glasspinnar eller vad som helst. Morfar köpte radiostyrda båtar, bilar och flygplan till mig, och det första jag gjorde var att skruva isär dem för att se hur de fungerade. Sedan mixtrade jag ihop dem, och ibland kunde de göra lite nya saker som de inte hade kunnat göra tidigare. Fast ibland kunde de inte göra några saker alls, och då fick jag skruva isär dem på nytt och undersöka vad som blivit fel.

Jag tyckte om precis allting i skolan – utom de andra barnen. De var så bortskämda och löjliga. Varje dag gick jag till skolan själv medan alla de andra barnen hade en förälder som följde dem. Och när föräldern lämnade dem, satte de igång att gråta. En del ungar kunde böla i en halvtimme, och det var verkligen störande.

Efter skolan gick vi på fritids. När föräldrarna kom för att hämta sina barn, började ungarna böla på nytt. För nu hade det blivit så kul att de inte ville åka hem. Jag förstod inte hur de tänkte. De var verkligen riktiga snorungar. Jag fick lust att gå fram och lappa till dem så att de slutade böla. Jag gjorde aldrig det, men jag fick verkligen lust. Många gånger.

Jag menar, tänk att man kan sätta igång att böla för sådana här saker.

Men visst saknade jag också min mamma och min pappa och mina systrar. När jag gick och lade mig om kvällarna, brukade jag ligga och gråta tyst för mig själv.

* * *

En som jag däremot blev god vän med var vår fröken, Kerstin Amnell.

Hon såg att jag gav hundra procent i allt jag gjorde, och det gillade hon. Och så tyckte hon att jag var artig också.

När hon ringde hem till mina klasskamrater, kunde de svara »hallå, vem är det?« eller något i den stilen. Men Ulla hade lärt mig att man ska presentera sig ordentligt, så jag svarade alltid:

»Hej, det här är Nils Dat Jönsson. Vem talar jag med?«

En dag frågade hon om jag inte ville ta Ulla med mig hem till henne och äta middag. Vi kom hem till henne flera gånger, och hon kom hem till oss, och vi umgicks allihop som vuxna människor. Det hade hon inte kunnat göra med någon av de andra snorungarna i klassen.


På väg att bli svensk

I slutet av min första hösttermin hade en tjej från Thailand börjat i vår klass. Hon var lika gammal som jag och hade kommit till Sverige ungefär samtidigt som jag. Vi hade mycket gemensamt utom en sak: hon talade mycket bättre svenska än jag.

Jag berättade det här för Ulla, och då bestämde vi att från och med nu skulle vi bara prata svenska hemma. Och det gjorde susen. Redan när jag började i ettan andra gången och fick Kerstin Amnell som lärare, hade jag lärt mig svenska så bra att språket inte längre var något större problem för mig.

Samtidigt hade jag börjat glömma min vietnamesiska. Ulla ville att jag skulle hålla liv i vietnamesiskan och tyckte därför att jag skulle gå på hemspråksundervisning. Men jag tyckte inte att det var så viktigt, och undan för undan glömde jag alltmer av mitt modersmål.

Ulla blev riktigt orolig när hon märkte det.

»Du får inte glömma ditt språk«, sa hon.

»Varför inte?« sa jag. »Du pratar ju vietnamesiska. Om vi åker tillbaka till Vietnam någon gång, kan du tolka åt mig.«

Jag höll på att bli svensk. På riktigt.

Fast det höll nog inte alla med om. I skolan kallade många mig för kines och retade mig för mitt utseende. När de fick syn på mig på rasterna drog de ut skinnet vid tinningarna så att deras ögon blev smala. Och så retade mig för att jag inte kunde säga R. Jag säger R som folk gör i södra Sverige. Inte som skåningar, men nästan.

Vi var trehundra elever i skolan och det var bara jag och en kille från Afrika som inte kom från Sverige. Jag vet inte hur det var för honom, men jag blev retad precis hela tiden.

Inte av mina klasskamrater. Jag var bäst i gymnastik i klassen, och fastän jag var liten, visste alla att jag var starkast. Ingen skulle våga bråka med mig.

Men bland de äldre var det fyra, fem killar som retade mig så fort de fick se mig. Och så hängde flera andra på. Så fort de fick syn på mig härmade de mitt utseende och kallade mig för kines eller risplockare eller något annat för att jag skulle känna mig dålig.

»Stick hem till ditt land, din spinkiga kines!« Sådana där saker sa de. De retade mig för mitt namn också. Jag hade slopat Dat helt och hållet, och kallade mig bara för Nils Jönsson. Det var ett stort misstag för alla kallade mig för Nisse, och de som ville reta mig kal�lade mig för Nisse Pisse Päronpung.

Jag började hata mitt namn, och ångrade att jag hade valt Nils. Nils tyckte jag fortfarande lät stiligt, men att bli kallad för Nisse Pisse Päronpung var verkligen inte kul, och varje gång jag blev retad blev jag jättearg. Verkligen jätte-jättearg. Det var så att det svartnade för ögonen.

Den där ilskan var något nytt för mig. Jag tror att jag fick den lite från Ulla, för hon kunde verkligen bli arg. Men en som kanske hade påverkat mig ännu mer var en kille som hade gått i trean under mitt allra första år då jag var alldeles ny i Sverige. När han blev arg, skrek han och kastade saker. Jag trodde det var så man gjorde i Sverige, så jag tog efter. Ulla var ju nästan likadan.

I skolan hade vi tofflor på oss. Vi bytte om i ett litet skorum, och när jag kom dit efter skolans slut en gång för att sätta på mig mina skor, stod killarna som retade mig och väntade på mig. En av dem höll upp mina skor och viftade med dem och flinade.

Jag bad att få mina skor, men killen bara skrattade, kallade mig för risplockare och frågade om jag skulle gå hem och gråta för mamma nu.


Jag sprang fram till honom, och försökte få tag i mina skor. Men då kastade han dem till en annan av killarna, och sedan bildade de en ring runt mig och kastade skorna till varandra medan jag fick jaga för att få fatt på dem. Ibland snubblade jag in i killarna, och då knuffade de runt mig som om jag var någon sorts leksak.

Till sist knuffade de omkull mig, och när jag låg där på golvet, kastade de skorna på mig, skrattade, kallade mig för de vanliga sakerna, och gick därifrån.

Ni ska få ångra er, tänkte jag. Jag ska slå ner er allihop, om ni så än är tio stycken mot mig.

När jag kom hem den dagen, satte jag igång att träna. Varje dag när skolan slutade, skyndade jag mig hem, gick in på mitt rum, tog på mig ett par kortbyxor och satte igång med armhävningar och situps, upphopp och benlyft. Efter ungefär en timme kom Ulla hem. Då åt vi middag och sedan gjorde jag läxorna. När jag var klar med dem, fortsatte jag att träna.

Jag började med judo också. Egentligen hade jag velat träna karate, men det fick jag inte för Ulla. Det var för våldsamt, så det fick bli judo istället. Judo är ju mer inriktat på självförsvar. Det var lite synd, för jag skulle hellre ha velat lära mig sparkar och slag än kast och fasthållningar.

Men jag skulle ta dem i alla fall. Alla som mobbade mig. Det var det jag hade i mina tankar.

Träningen

Jag var hos mormor och morfar varje sommar och jul, och ibland också på de andra loven. Ulla var ofta med, men många gånger åkte jag på egen hand.

Mormor var verkligen som en mormor. Morfar var mer som en kompis. Det är lite kul, egentligen. Han, en gammal smålänning från 1920. Och jag, en liten vietnames från 1989. Två människor från olika tider och olika världar. Kompisar ändå.

En gång när jag hälsade på mormor och morfar, det var på påsklovet i trean, hittade jag ett par hantlar i källaren. Jag frågade morfar om det var hans.

»Nej, det är mormors«, svarade morfar.

Jag blev lite häpen, för jag hade aldrig kopplat ihop mormor med styrketräning.

Det hade nog inte hon heller. Morfar berättade att han hade köpt hantlarna för att han ville att mormor skulle börja träna lite när hon blev pensionär.

»Men mormor kom aldrig igång riktigt«, sa morfar.

»De verkar aldrig ha varit använda« sa jag.

»Nej, de är nog inte det«, sa morfar.

Det var fina hantlar, som små skivstänger med lösa vikter som man skruvar på. Morfar sa att jag kunde ta dem om jag ville. Och så lärde han mig hur jag skulle använda dem. »Det räcker med bara stången till att börja med, utan några vikter alls. Gör övningarna tillräckligt många gånger bara. Du kommer känna att det tar.« Sedan kunde jag hänga på lite vikter, men bara ett par enstaka i taget.

Jag tog med mig hantlarna hem till Solna, och från och med nu tränade jag ännu mer intensivt och effektivt än tidigare. Så blev det sommar, och jag åkte ner till morfar och mormor i Sölvesborg igen.

En kväll när jag satt för mig själv och tittade på tv, visade de ett inslag om gymnastik. Det där kan vl inte vara så svårt, tänkte jag, hoppade upp ur tv-soffan och försökte ställa mig på händer.

När jag försökte som bäst, kom morfar in i rummet.

»Jag kan visa dig hur man gör«, sa han, och så ställde han sig på händerna. Rätt upp och ner, bara. Som världens mest naturliga sak.

»Blev du förvånad?« frågade han.

»Kan du de här sakerna?« frågade jag.

Då tog morfar ut mig på gräsmattan och gjorde en handvolt och satte igång att hjula. Nu blev jag paff på riktigt.

Morfar berättade att det där var sådant som satt i från uppväxtåren. Han och hans bröder hade sysslat med lite cirkuskonster, mest för att imponera på tjejerna. De hade bott nära en sjö, och på somrarna hade de begett sig ner till stranden och gått på händerna och gjort volter och cyklat omkring på enhjuling.

Förr i tiden hade morfar gjort baklängesvolter också, men det hade han slutat med. Han hade trots allt hunnit bli sjuttionio år.

Egentligen skulle han inte göra handvolter eller hjula heller, för det gillade inte mormor.

»När jag pensionerade mig lovade jag att sluta. Det är inte bra om hon får veta att jag fortfarande håller på.«

Morfars cirkuskonster blev därför något av vår gemensamma hemlighet, och han lärde mig hur man skulle göra.

»Det gäller att känna balansen i fingertopparna«, förklarade han när vi gick bredvid varandra på gräsmattan med benen i vädret.

»Och glöm inte att andas! Om man andas som vanligt kan man gå omkring så här nästan hur länge som helst.«

Fortfarande klarade morfar att stå på händerna i fyrtio sekunder. Han skulle kunna ha uppträtt på cirkus.

När jag kom tillbaka till Solna efter sommaren, kunde jag gå på händer, hjula och göra volter. Varje dag avslutade jag mitt styrketräningsprogram med de här konsterna. Jag tränade precis varje dag, och märkte att jag blev starkare och starkare. De enda redskap jag hade var de båda hantlarna, men dem hade jag å andra sidan alltid med mig. Varje sportlov åkte Ulla och jag till fjällen med hennes gamla kollektiv, och då var de med. Och när jag tog flyget ner till mormor och morfar, var de med. På flygplatsen undrade de alltid vad jag hade i ryggsäcken, för den var så liten men ändå så tung.

I fyran fick jag en ny lärare, Peder Nordin, runt femtiofem år och från Sundsvall. Vid sidan av skolan höll han på mycket med sport och idrott. När vårterminen kom, skulle vi ha friluftsdag. Peder ordnade ett litet skolmästerskap åt oss på Ulriksdals idrottsplats i olika friidrottsgrenar: längdhopp, kula, kast med liten boll, sextio meter och höjdhopp.

Jag vann varenda gren. Och inte bara vann. Jag fullkomligen krossade hela skolan i precis allt. Ingen hade någon chans, inte ens femmorna som var ett år äldre än mig.

När jag kom till skolan nästa dag frågade Peder Nordin om jag inte hade funderat på att gå med i någon förening och träna friidrott på allvar.

»Jag känner inte till några föreningar«, sa jag.

Ett par dagar senare väntade Peder ut mig efter skolan. Vi gjorde sällskap ner på skolgården.

»Jag har en överraskning åt dig«, sa han. »Hoppa in i min bil.«

Jag blev jättenyfiken. Vi åkte iväg. Efter bara någon kilometer var vi framme. Peder parkerade bilen framför Solnahallen, en av landets bästa friidrottshallar. Den låg bara fem minuter från mig. Jag hade tänkt gå dit flera gånger och fråga om jag kunde få vara med och träna, men jag hade inte vågat.

Vi gick in och möttes av en senig och vältränad typ som hette Mats. Han var ordförande i Solna Friidrottsklubb och hälsade mig välkommen till klubben. Jag märkte att Peder redan hade berättat en hel del om mig.

»Vi kan väl ta en sväng i hallen, så får du se vad vi håller på med«, sa han.

Det var aktiviteter överallt med alltifrån småbarn i sjuårsåldern till ungdomar i tjugoårsåldern. En del tränade friidrott, andra höll på med styrketräning. Det fanns stationer med motionscyklar, bänkpress, benpress och allt möjligt.

Mats hejade på de flesta och gick fram till några killar i min ålder som höll på med styrketräning. »Det här är Nils«, sa han. »Han ska börja träna med oss nu.«

Jag gick runt och hälsade och kände lite på redskapen. Så studsade jag till. Två av killarna kände jag igen.

»Tjenare«, sa jag och log brett.

»Ja … hej«, se de och såg ut som om de hade velat vara någon annanstans.

Det var två av grabbarna som hade mobbat mig.

»Du kan väl köra ett tag och prova på grejerna«, sa Mats. »Vi brukar avsluta träningarna med ett sextiometerslopp. Du kan hänga med på det också.«

Så kom jag att köra mitt första träningspass med Solna FK.

När vi skulle springa tog jag av på fötterna och på överkroppen. Jag tittade på killarna som hade mobbat mig. De var längre än mig, men spinkigare. Det syntes att jag hade börjat bygga upp min kropp, och jag såg på dem att de lade märke till det.

Så ställde vi upp, och starten gick. Fastän jag sprang i jeans, var jag helt överlägsen. De båda mobbarna kom långt efter. När vi hade gått i mål kom de fram till mig och sträckte fram handen. De bad om ursäkt för att de hade djävlats med mig.

»Det är lugnt«, sa jag. Det var nästan så jag blev lite förvånad. Jag menar, jag hade verkligen hatat dem och satt igång med all träning för att en dag kunna lappa till dem. Och nu, när jag äntligen var i stånd till det, var det som om hatet hade försvunnit. Jag tyckte till och med att de verkade ganska trevliga. De blev som vilka kompisar som helst, och vi fortsatte att träffas på träningarna.

Efter passet skrev Mats in mig i klubben och gav mig ett träningsschema. Mina träningstider var måndag, tisdag och torsdagar, två timmar varje gång.

Efter träningen körde Peder mig hem.

»Kul att du tycks gilla det«, sa han. »Jag kan köra dig till träningarna i fortsättningen. Jag såg vilka som var där.« Peder gav mig ett ögonkast.

»Det är lugnt«, sa jag. »De kommer inte bråka med mig mer. Men tack för att du tog mig hit.«

Friidrotten kom från och med nu att bli mitt liv.


Friidrotten

Jag hade slutat med judon, för jag var helt enkelt för bra. Jag var helt överlägsen, både i teknik och styrka, och killarna jag mötte bara flög omkring mig. På en tävling landade en kille dessutom så illa att ambulansen fick komma och hämta honom. Han repade sig visserligen snabbt, men efter det var det ingen som ville tävla mot mig. Alla vägrade. Och när det inte fanns någon att tävla mot, lade jag av.

Friidrotten kom att fylla tomrummet efter judon, och jag gick helt upp i den. Jag provade på det mesta – sprint, längd, höjd, stav och kula. Vi som tränade tillsammans tävlade ofta mot varandra, och jag vann så gott som alltid. Särskilt när vi sprang eller hoppade längd. Då var jag helt överlägsen.

Och jag sprang fortfarande barfota. De andra hade spikskor, men om man springer barfota känner man fotsulornas grepp mot banan, och det var något jag gillade. I Vietnam hade jag aldrig haft skor på fötterna. För mig var det naturligt att springa barfota.

Efter ungefär tre veckor skulle det vara en stor tävling i Solnahallen. Flera andra klubbar var inbjudna, och Mats hade anmält mig.

Ulla hade aldrig fått komma och titta när jag tränade, men nu när det var tävling skulle alla ha sina familjer på plats. Det var mer än hundra deltagare i de olika grenarna, och läktarna fylldes undan för undan med åskådare.

Jag blev bara mer och mer nervös.

Mitt första lopp var ett försöksheat på sextio meter. Ettan och tvåan skulle gå till finalen.

Jag värmde upp, och starten närmade sig. När det var några minuter kvar, svartnade det för ögonen. Jag blev alldeles yr och började må illa. Ulla såg att något var fel med mig, och Mats kom fram och frågade hur det var.

Jag bara stod och skakade, och så hörde jag mitt namn ropas upp. Då var det som om jag hade frusit fast i golvet. Jag kunde inte röra mig.

Mats tog mig i handen och ledde mig till startblocken. Jag tittade på de andra jag skulle springa mot. Alla hade fina spikskor, och nu kände jag mig jättedum som var barfota. »Vad är det för en fattig kille som inte ens har råd med skor.« Så tänkte jag att de andra tänkte.

Det kändes som att jag hade hundratals blickar på mig. Tänk om jag kommer sist! Alla kommer att skratta åt mig! Mitt huvud var fyllt av sådana tankar.

Men så beordrades vi ner i startblocken, och i samma ögonblick som starten sa »färdiga ...« försvann alla dåliga tankar. Jag kände hur adrenalinet for igenom kroppen på mig, och jag tänkte: Nu eller aldrig!

När pistolskottet gick, stack jag iväg som en pil. Jag sprang precis allt vad jag kunde. Det var som om jag flög fram. Jag bara sprang och sprang. Som om jag befann mig i en annan värld. Jag såg ingen av de andra löparna, jag bara sprang. Jag hade ingen aning om vad som hände runt omkring mig.

När jag gått i mål såg jag den stora resultattavlan visa 8,40 sekunder. Det var en fantastisk tid, men vem hade vunnit? Jag hade inte sett några av de andra killarna. Hade jag varit så långt efter?

Jag hade varit helt i min egen värld och hade ingen koll alls. Men så såg jag Mats komma rusande. Han var i extas, helt galen, och hoppade och skrek att jag hade pulvriserat både mitt eget personbästa och hallrekordet för elvaåringar. Jag hade varit fullständigt överlägsen, och hade slagit tvåan med tio meter.

Hela hallen var som i uppror. Folk skrek och applåderade och många ropade mitt namn.

Det var då allt lossnade för mig. Jag kände hur hela jag fylldes av självförtroende. Jag kände det i blodet, i armarna, i benen, i hela kroppen. Nu vinner jag finalen också, tänkte jag. Jag visste att jag skulle vinna. Jag visste att ingen annan skulle ha någon chans.

Precis all nervositet var som bortblåst. Jag gick omkring och tog det lugnt och tittade på de andra försöksheaten. Den som hade näst bästa tid hade sprungit på 8,73 sekunder. Det var mer än tre tiondelar sämre än mig.

I finalen kände jag mig hur samlad som helst. Pistolskottet gick, och jag flög iväg precis som i försöksheatet. Jag tänkte inte på något annat än att bara ge allt. Jag fick nästan exakt samma tid som i försöket, och detta blev något av ett kännetecken för mig: att alltid ligga på samma eller nästan samma tid i försök som i final. Visst förbättrade jag mina resultat undan för undan. Men det var inte så att jag sprang en halv sekund snabbare ena dagen och en halv sekund långsammare andra, som många andra. Jag höll alltid samma nivå.

Efter att ha vunnit finalen på sextio meter, vann jag längdhoppet också.

Två guld för mig och för min klubb. Jag kände mig enormt stolt över att få tävla för Solna FK. Jag skulle aldrig svika den klubben – på gott och ont.

Mot eliten

Mina framgångar gav ett visst eko i klubben. En dag kom klubbens bästa tränare fram till mig. Han hette Håkan Åberg och var gammal häcklöpare. Han frågade om jag var beredd att satsa på allvar på friidrotten.

»Det gör jag redan«, sa jag.

»Du kanske tror det«, sa Håkan. »Men för att bli riktigt bra, måste du träna på ett helt annat sätt.«

»Hur då?« frågade jag.

»Metodiskt. Målinriktat. Och hårt. Och då menar jag hårt. Frågan är om du är beredd.«

Håkan Åberg var känd som en riktig tuffing. Det gick massor av historier om honom. Han älskade snabba bilar och en gång när han åkt dit för fortkörning hade han klubbat ner en av poliserna, eller om det kanske rent av var båda. Det hade blivit rättegång, och han hade på något mirakulöst sett blivit friad. Den där historien kände alla till, och alla visste att han hade ett fruktansvärt temperament. Han körde stenhårda pass med dem han tränade, men så blev de bra också.

»Jag är beredd«, sa jag.

»Då är du välkommen att börja med träna med mig. Ibland kommer du hata träningen, det kommer du nog att göra ganska ofta. Men du kommer att älska den också.«

Vi gick bort till kansliet. Håkan berättade att han skulle ta över träningen för mig, och det gick ett sus genom lokalen. »Jaha«, sa Mats. »Då blir det Autobahn till landslaget. Grattis! Jag förstår om du är trött på att leka med oss.«

Håkan var professionell tränare, och det innebar att jag måste skriva kontrakt med klubben. Mats ringde till Ulla och frågade om hon kunde komma förbi och skriva under. Jag var ju inte riktigt myndig ännu, bara elva år.

Ulla kom bort till klubben, skrev under kontraktet, och jag fick mitt nya träningsschema. Träning alla dagar i veckan utom lördagar.

Jag hade min träningsväska med mig till skolan varje dag, och så fort skolan var slut gick jag iväg till Solnahallen. Vi var fyra som tränade i samma grupp. Det var jag, en simmartjej i min ålder, en thailändare som var tjugoett och en kille som hette Oskar Åberg. Han var son till tränaren och lika gammal som jag. Vi blev snabbt kompisar och brukade komma till hallen ungefär samtidigt.

Oskar hade redan tränat i ett par år med sin pappa och var mer fysiskt utvecklad och ett par decimeter längre än mig. Men jag märkte snart att han inte hade samma psyke som jag. Han var bättre än mig i vissa teknikgrenar, men jag kunde piska mig att vinna på ett sätt som han inte kunde.

När vi kom till hallen, brukade vi slå oss ner och snacka lite teknik. Sedan stack vi ut och värmde upp. Först kutade vi i fyrtio minuter, sedan körde vi lite stretching, och så kom Håkan.

»Då drar vi igång«, sa han. »Jag utgår från att ni är uppvärmda och stretchade.«

Håkan var lite på det viset. Inga vänligheter i onödan. Jag kommer inte ens ihåg att han sa hej när han kom. Men han var en djävligt bra tränare. Och han var hur stark som helst. Han tog över tvåhundra kilo i bänkpress, och det var så tungt så att skivstången bågnade. Han hade alltid på sig rätt säckiga träningskläder, och jag trodde att han var lite småtjock. Men en gång när jag var hemma hos Oskar och fick syn på honom när han kom ut från duschen, såg jag att allt var muskler. Musklerna bara vällde fram. Han är nog den starkaste människa jag någonsin träffat.

På träningarna hade vi alla våra individuella scheman. För mig blev det i regel intervallträning. Sex eller sju tvåhundrameterslopp med två minuters mellanrum mellan varje lopp. Första loppet skulle jag springa på sextiofem procent av maximal kapacitet, andra på sjuttio procent och så vidare upp till hundra procent. I första träningen svartnade det för mig under det femte eller sjätte loppet, jag kommer inte ihåg vilket. Det vek sig i magen på mig och jag bara föll ihop. Det kändes som om jag skulle svimma, och så kom illamåendet.

Håkan gick iväg och öppnade ytterdörren.

»Behöver du spy så gör det där ute«, sa han. »Vi andra fortsätter så länge.«

Jag rusade ut och spydde. När jag hämtat mig och fått lite frisk luft, gick jag in och körde de sista loppen.

Håkan hade förmågan att pressa mig till det yttersta. Och visst var det djävligt, men någonstans gillade man det också. Det var precis som han hade sagt. Hela tiden denna dubbla känsla. Upplevelsen av att överträffa sig själv samtidigt som man var gråtfärdig av smärta. Träningen blev verkligen något man både hatade och älskade.

När jag kom hem fick jag lite mat, gjorde läxorna och somnade. Fast vi hade inte så mycket läxor, och ibland gick jag och lade mig direkt efter middagen. Peder Nordins idé var att man egentligen inte skulle ha några läxor alls.

»Om ni är koncentrerade och följer med på lektionerna, så ska det räcka«, sa han. »Fritiden ska ni ha för att göra lite roliga saker.«

Fast Ulla undrade om den där träningen egentligen var så kul. När jag kom hem var jag ofta så utpumpad att jag nästan grät, och Ulla frågade mig gång på gång:

»Kan det verkligen vara bra att plåga sig på det här viset?

«Men att jag skulle ge upp träningen var uteslutet. Dels upplevde jag en inre tillfredsställelse efter varje pass, hur plågsamt det än hade varit, dels hade Håkan sagt att lyckas man bara ta sig igenom den första månaden, så kommer man snart att se på träningen på ett helt nytt sätt.

Och så rätt han hade! Första tiden spydde jag varje gång vi tränade, men det dröjde inte länge förrän allt började kännas så mycket lättare. Träningen blev en naturlig del av mitt liv. Efter någon månad var jag så inne i den att jag körde ett extra styrkepass när vi var klara.

»Stort löparlöfte«

Min friidrottskarriär pinnade på. Redan som elvaåring var jag nere i 8,18 på sextio meter. Ingen annan i min ålder var ens i närheten av den tiden. I varje lopp krossade jag mitt motstånd, och varenda final vann jag med omkring en halv sekund.

I längd hade jag tagit 4,70 redan i min första tävling. Sedan stannade utvecklingen upp ett tag, mycket för att jag inte lyckades få in ansatsen. Antingen hoppade jag en halvmeter från plankan eller också kom jag för nära. Och då fick jag trippa de sista stegen. Men ibland stämde allt perfekt, och jag lyckades spränga 5-metersgränsen redan innan jag hunnit fylla tolv.

Oftast tävlade vi mot andra stockholmsklubbar, men ibland var det större tävlingar med ungdomar från hela landet. På Globengalan i februari 2001, strax innan jag fyllde tolv år, vann jag längd och sextio meter, och i stafetten 4x200 meter gjorde jag mitt första tvåhundrameterslopp på tävling. Vi låg långt tillbaka i fältet när jag tog över stafettpinnen, men jag lyckades ta oss nästan hela vägen upp till seger. Nu blev det bara silver, men mitt lopp väckte uppmärksamhet. En tidning skrev att jag hade »visslat« förbi de andra löparna.

Ett par månader senare, i en tävling i Eskilstuna på långfredagen 2001, var det dags för mitt första individuella tvåhundrameterslopp. Jag utklassade allt motstånd, och i ett gammalt tidningsklipp jag hittade på nätet, lyder rubriken:

Ett stort löparlöfte

har presenterat sig

Artikeln börjar så här:

»Lägg Nils Jönsson på minnet. Han är en löpartalang av stora mått. Nyss fyllda tolv år sprang han 200 m på 27,04 i säsongens sista inomhustävling.«

Jag utklassade tvåan med nästan tre sekunder. Han kom tjugo meter efter, och nu var jag bäst i landet i min åldersklass i tre grenar: sextio meter, längd och tvåhundra meter.

Lärarna satte upp tidningsklipp från mina tävlingar i skolans korridorer, och på rasterna fick jag skriva autografer. Första gången det hände, blev jag helt paff. Några småtjejer i tvåan kom fram och sträckte fram sina små block och bad att jag skriva mitt namn.

»Seriöst«, frågade jag, »vill ni verkligen ha min autograf?«

Ja, det ville de. Så jag skrev Nils Jönsson på blocken de sträckte fram. Men jag hade ingen riktig autograf. Jag tyckte min namnteckning såg rätt töntig ut, så när jag kom hem, satte jag mig och började träna på en riktig autograf som såg lite häftig ut. Jag satt i flera timmar, och fortsatte de närmaste dagarna. Jag provade säkert tjugo olika varianter, och fick till sist in en som jag gillade. Nils och början av Jönsson skrev jag med tydliga bokstäver, lite skrivstilsaktigt, sedan lät jag resten av namnet bara flyta ut. Jag har kvar samma namnteckning än i dag. Fast nu kallar jag mig i regel för Dat. Det känns mer som jag.

Efter att de första tjejerna hade vågat sig fram och frågat efter min autograf, följde många efter. I grund och botten tyckte jag att det kändes sjukt. Men samtidigt var det lite kul. Nu var jag i alla fall inget mobbningsoffer längre.

Jag umgicks väldigt mycket med Oskar under den här tiden. Han bodde i Vasastan men hans familj hade även ett sommarställe i Vaxholm, och där var vi ofta under våren och sommaren. Oskar hade en massa kompisar där och på öarna runt omkring, och det var ofta fest. De flesta rökte och drack så mycket de förmådde, men Oskar och jag höll oss borta från allt sådant för vi ville inte göra något som sabbade träningen. Vi var nog de enda som var nyktra på de där festerna.

Vaxholm ligger närmare en timme med buss från stan, och ibland sov jag över hos Oskar. Men ofta ville Ulla att jag skulle komma hem även om det var sent, och då blev det nattbussen. Den sista gick klockan tre på morgonen, och det gällde att inte missa den. Det gjorde jag en gång. Jag såg bussen gå precis när jag kom fram till hållplatsen. Jag satte fart och försökte få den att stanna, men hur mycket jag än sprang och skrek, fortsatte bussen sin väg och försvann snart utom synhåll.

Oskar hade gjort mig sällskap, och jag gick tillbaka till honom.

»Då får du slagga över hos mig«, sa han.

»Omöjligt«, sa jag, »Jag har lovat Ulla att komma hem.«

»Men det går ju ingen mer buss«, sa Oskar.

»Då får jag väl gå«, sa jag.

»Du kan väl för fan inte gå hela vägen till Solna?« sa Oskar.

»Varför inte?« sa jag. »Lite extra träning bara.« Så slängde jag träningsväskan över axeln, sa hej och knallade iväg.

Till en början fanns en smal trottoar att gå på, men snart kom jag upp på en stor landsväg. 274 stod det på skyltar jag mötte. Det var en ganska bred väg med långa raksträckor och visst kändes det lite ensamt ibland. Men det var en fin försommarnatt, det började snart ljusna, fåglarna vaknade till liv, och det var ganska fint att gå där ändå. Jag sprang lite lätt emellanåt, dels för att det skulle gå fortare, dels för att få ändå lite mer träning.

Då och då dök dök skyltar upp med avstånd till olika städer. Stockholm 34 kilometer, stod det på en. Oslo 544 på en annan. Tur att det inte är dit jag ska i alla fall, tänkte jag.

Så småningom kom jag fram till Täby. Då hade jag avverkat närmare tre mil. Den sista biten hade landsvägen blivit motorväg, och då hade jag fått leta mig fram på kringliga småvägar. I Täby fanns en buss jag kunde ta till Solna. Men hade jag gått halvvägs, kunde jag väl gå resten också, tänkte jag. Jag visste att det här var en grej jag knappast skulle göra mer i hela mitt liv. Så jag fortsatte gå.

Jag gick bland Täbys nybyggda villor, kom fram till Roslags Näsbys höghus och fortsatte bort bland villabebyggelsen i Djursholm, Danderyd och Stocksund. Efter Stocksundsbron tog jag till höger, och gick rakt västerut mot Bergshamra. Så småningom nådde jag fram till Frösunda och Hagaparken. Nu var jag äntligen i Solna, och hade bara en halvmil kvar tills jag var hemma på Virebergsvägen.

Bilvägen hade det varit ungefär tre och en halv mil från Vaxholm, men jag hade nog gått drygt fem mil. Jag borde kanske ha varit halvdöd vid det här laget, men faktum var att jag knappt kände mig trött över huvud taget. Jag ringde till Oskar, och han tyckte det var helt sjukt att jag hade gått hela vägen. Det var det kanske också. Men för mig hade det varit ännu en utmaning. Och jag älskade utmaningar.

Matstrejk

Nästa läsår, när jag gick i sexan, ökade jag till 5,40 i längd och och kom ner på 7,79 på sextio meter. Och då var jag fortfarande bara tolv år. Det fanns ingen tolvåring i Sverige som ens var i närheten av mina resultat.

I övrigt förändrades mycket i mitt liv i motsatt i riktning. Ekensbergsskolan sträckte sig bara fram till femte klass, och vi hade blivit överflyttade till Råsundaskolan när vi började i sexan. Med Råsundaskolan försvann skolidyllen. Vi hade olika klassrum och olika lärare för varje ämne, och lärarna hade inte koll på någonting. Killarna sprang runt på lektionerna och kastade pappersflygplan och pennor, och tjejerna satt och lyssnade på musik och tuggade tuggummin.

Det var inte mycket till idyll hemma heller. Ulla hade varit rätt fantastisk som hade adopterat mig som hon hade gjort, och jag fyllde säkert ett hål i hennes liv, men hon behövde en man. Nu var det bara vi två, och vi började irritera oss på varandra. Och satte vi igång att bråka om något, var det ingen som gav sig. Ibland var det som att vi bråkade om precis allting.

Ulla klagade ofta på mina internet- och mobilvanor som gjorde att telefonräkningarna sköt i höjden, och jag klagade på min månadspeng. Jag fick bara tvåhundra kronor i månaden medan många av mina kompisar fick minst det dubbla.

»Du får tänka på att de har två föräldrar«, sa Ulla. »Jag är ensam med dig och min lön ska räcka till hyra, telefon, kläder och mat och …«

»Men de flesta av mina kompisar har en massa syskon också«, avbröt jag. »Du har bara mig, och mig ska du väl ha råd med.«

»Visa nu lite tacksamhet«, svarade Ulla. »Du får allt gratis. Jag står för allt. Och jag har ingen man som hjälper mig med någonting. Allt hänger på mig här i huset.«

»Då får du väl försöka hitta någon, så slipper du det problemet. Men det vill du inte, för du är feminist och tänker aldrig gifta dig i hela ditt liv. Så du får skylla dig själv.«

Jag visste att jag klev in på ett väldigt känsligt område när jag sa så, för självständigheten och oberoendet var något heligt för Ulla. Samtidigt var det som om hon stängde in sig själv och sina känslor i detta oberoende. Ulla hade massor av vänner, men det var nog ingen som lyckades komma henne riktigt nära. Hennes innersta känslor och privatliv var som inlåsta i ett kassaskåp. Och var man där och tassade, kunde hon bli som galen.

Mitt temperament var inte heller att leka med, och när vi hade börjat bråka, dröjde det ofta inte särskilt länge förrän vi skrek och slog i dörrar och kastade saker omkring oss. Ibland hade vi inte en enda telefon som fungerade.

Det var uppenbart att vi började gå varandra på nerverna. Jag bad Ulla att försöka träffa en kille som hon kunde gifta sig med, för då skulle hon inte behöva ha mig att störa sig på hela tiden. Och en gång var det som om det skett ett mirakel. Ulla och jag skulle just sätta oss till bords för att äta när det ringde på dörren.

Ulla gick och öppnade, och i dörren stod en smal och sportig kille med jeans och gympadojjor i Ullas ålder. Han såg riktigt trevlig ut. I ena handen hade han ett fång tulpaner, och i den andra en morotskaka.

»Jag har bakat den själv«, sa han, och räckte över den.

Han hette Göran och sysslade med datorer. Han slog sig ner med oss, och vi åt middag tillsammans. Jag var helt häpen. Allting var hur naturligt som helst, och det verkade som om Ulla och den här killen hade känt varandra i åratal. Efter den här middagen kom han ofta hem till oss. Jag frågade Ulla om hon och Göran var tillsammans, men det ville hon inte svara på, för den typen av frågor svarade hon aldrig på. Men de fortsatte att träffas minst en gång i veckan under gott och väl ett halvår.

Vid den här tiden hade jag precis fått en dator av Ulla. Själva datorn var stor som en resväska och stod i ett plåthölje på golvet, och till den hade man ett modem som var kopplat till telefonen och som tjöt och sprakade och lät som fan när själv man kopplade upp sig.

Så fort jag var klar med mina läxor, satte jag och pillade med datorn, tog hem vad jag kunde från nätet, och spelade en massa spel. Men mina kunskaper om datorer var rätt begränsade, och det var inte alltid datorn gillade vad jag utsatte den för. Plötsligt låste sig allt, och då ringde jag på Göran. Han brukade komma rätt snabbt, och sedan funkade datorn igen.

Göran var verkligen hygglig. När han höll på att fixa min dator, tittade jag på honom och önskade få honom som pappa. Han hade två söner som var ungefär i min ålder, och jag gillade dem också. Vi spelade ofta dataspel med varandra, och de var också intresserade av sport.

Ibland sabbade jag något i datorn med flit för att Göran skulle komma. På det viset var det ganska ofta som datorn gick sönder. Ulla blev irriterad varje gång. Hon sa att jag inte skulle röra något som jag inte behärskade. »Den går ju jämt sönder! Vad gör du med den, egentligen?«

När jag hade sabbat datorn med flit, brydde jag mig inte om att bli arg tillbaka. För efter ett tag kom Göran, och det var ju det jag ville.

Men annars fortsatte Ulla och jag att bråka. Jag klagade ofta på månadspengen, och Ulla sa att om jag inte var nöjd med den, kunde hon dra in den helt och hållet.

»Så slipper vi det bekymret.«

»Du skulle bara våga«, sa jag. »Då kommer jag matstrejka.«

Som vanligt, var det ingen som var beredd att ge sig. Så Ulla drog in månadspengen, och jag började matstrejka.

När jag kom hem från träningen väntade Ulla med middagen som vanligt, men jag vägrade sätta mig till bords med henne. Ulla fick äta ensam. Jag rörde inte maten hon hade lagat.

Ulla blev både ledsen och orolig, för jag tränade ju fullkomligt stenhårt och behövde äta ordentligt. Hon vädjade och bad att jag skulle upphöra med min strejk. »Inte utan månadspeng«, sa jag.

Efter två dagar gav hon upp. Jag fick min månadspeng, och började äta igen. Det var skönt att strejken tog slut. Jag hade visserligen vräkt i mig på skollunchen, men det var jobbigt att gå och lägga sig efter träningen utan middag. Jag hade varit plågsamt hungrig så länge strejken pågick. Men jag hade kunnat strejka hur länge som helst. Såg jag en utmaning framför mig, tog jag mig an den oavsett vad det gällde. Jag gav mig aldrig.

British style

Om det fanns saker och ting Ulla och jag inte kunde prata om, var det tvärtom med Göran. Med honom kunde man prata om precis allting. Om hur han och Ulla hade träffats, till exempel. Jag var så himla nyfiken på det. När jag frågade Ulla, sa hon bara att de »hade stött på varandra någonstans«.

Men när jag frågade Göran, berättade han att han hade satt in en kontaktannons i Dagens Nyheter, skrivit lite om sig själv och att han sökte en kvinna i sitt liv. Ulla hade svarat, de hade upprättat telefonkontakt och sedan pratat nästan hur mycket som helst med varandra. Slutligen hade Göran kommit hem till oss med sin morotskaka och sina tulpaner.

Ju mer jag träffade Göran, desto mer gillade jag honom. Jag började se honom som min halvpappa, och ibland åkte jag hem till honom i Jakobsberg utan att Ulla var med. Han berättade att han var väldigt förtjust i Ulla. Men tyvärr, visade det sig, var känslorna inte besvarade.

Istället träffade Ulla en läkare som hette Thomas. Jag tyckte att Thomas var ganska tråkig, och frågade varför hon inte hade tagit Göran istället. »Ibland passar man bara inte ihop«, sa Ulla. »Det är svårt att förklara, men så är det.« Och så bad hon mig att försöka se lite positivt på Thomas.

»Du måste ge honom en chans«, sa hon. »Han är inte alls så tråkig som du säger.«

Nästa helg var vi bjudna till honom. Han bodde i Nacka på andra sidan stan i ett radhus i rött tegel på Setterwalls väg. Det var ett stort hus i tre våningar på tvåhundra kvadratmeter i engelsk stil. Det var så engelskt att folk faktiskt tog sig dit bara för att titta på kåken. »British style«, kläckte en del ur sig.

Thomas var skild och bodde med två adoptivbarn, en kille från Sri Lanka som gick på gymnasiet och en tjej från Sydkorea som var fyra år äldre än mig. Hon var så snygg att man nästan blev kär i henne.

Lilla My, som jag kallade henne fastän hon alltid var glad och kul och inte alls som den lite argsinta Lilla My från Mumintrollen, var bra på nästan allt. Hon var jätteduktig i skolan, hon red och vann så gott som alla tävlingar hon ställde upp i, och hon var riktigt bra på dataspel. Jag brukade i och för sig vinna för det mesta, men när Lilla My vann, blev hon så glad att jag ofta lät henne vinna. Men jag vet att hon också lät mig vinna ibland, så där satt vi och gav bort våra segrar till varandra. Något sådant hade jag aldrig trott skulle hända i mitt liv.

En helg hade Lilla My en kompis på besök som var så himla snygg. De satt i separata rum och spelade dataspel med varandra. Jag gick in till Lilla Mys kompis och satte mig bakom henne medan hon spelade. Jag kände hennes parfym, och blev som förtrollad över hur fin och så snygg hon var.

Steg för steg flyttade jag stolen allt närmare henne, och till slut satt jag så nära henne att jag kunde kyssa henne. Den tanken hade jag i huvudet hela tiden. Jag måste kyssa henne! Nu, innan det blev försent! Jag var helt fixerad. Men varje gång jag hade samlat mig och just skulle lägga armen om henne och närma mig hennes mun, så vände hon sig mot mig och log.

Till sist tänkte jag att det kanske skulle sluta illa om jag gav henne en kyss, så jag slog den där tanken ur hågen och gick in till Lilla My istället för att se hur det gick för henne.

Likes

Comments

​Min dröm var att Ulla skulle gifta sig med Thomas så att vi kunde flytta till Nacka och jag fick komma till en riktig skola. Och faktiskt såg det ut att bli verklighet, för en höstdag 2001 när jag gick i sexan berättade Ulla för mig att Thomas hade friat. Jag bara skrek: »Du sa väl ja?«

»Jag sa att jag behövde några månader på mig att fundera«, svarade Ulla.

»Säg ja på en gång!« skrek jag. Visst tyckte jag att Thomas var lite tråkig, men jag tyckte om honom också. Han var alltid lugn, blev aldrig arg och jag hörde honom aldrig höja rösten.

Dessutom var han lite mesig, och det passade Ulla helt perfekt för hon gillade att styra och ställa. Tog hon Thomas, skulle hon få någon som aldrig sa emot. Ulla fick redan bestämma allt. Till och med vad han skulle ha på sig för kläder. »Nej, inte den skjortan till de byxorna.« »Inte den kostymen i dag igen.« Sådana saker kunde man få höra, och Thomas fann sig i allt.

Och så gjorde de en massa saker tillsammans. Båda var friluftsmänniskor. De älskade skogen och att plocka svamp. När vintern kom, skulle de åka långfärdsskridskor. Det var sådant de gillade båda två, och jag märkte att Ulla blev glad av att vara tillsammans med Thomas. Så glad hade hon aldrig varit med Göran. Jag tror att Ulla och Thomas var lyckliga med varandra, även om jag inte riktigt kunde förstå varför. Jag tyckte fortfarande Göran var bättre. Men det var ju inte jag som skulle gifta mig.

Ulla hade tvekat inför Thomas frieri framför allt av hänsyn till mig. Hon var rädd för att jag inte skulle vilja flytta från Solna. När jag förklarade att Solna inte betydde någonting för mig längre och att jag till och med ville komma därifrån, sa hon ja till Thomas.

Vi började planera för en flytt till Nacka. Vi hittade en skola i Nacka som hette Ekliden och som hade särskilda idrottsklasser. Det lät ju fantastiskt! Tänk att få gå i en riktig idrottsklass! Ulla hjälpte mig med anmälningsblanketterna till sjuans idrottsklass, och jag blev kallad till uttagning.

Uttagningen ägde rum i Nacka idrottshall en majdag 2002. Vi var omkring hundrafemtio aspiranter som skulle slåss om idrottsklassens trettio platser. Vi blev uppdelade i ett tiotal grupper och fick göra övningar i romerska ringar, slå volter, stå på händer och mycket annat. Plus att vi fick spela lite basketboll, fotboll, handboll och inomhusbandy. Jag var överlägsen i allt utom bollsporterna. Jag gjorde femtio armhävningar med ena handen på ryggen och gick upp i stora korset i de romerska ringarna. Det innebär att man går upp i ringarna och sedan går ut med armarna så att de bildar ett kors med kroppen. Jag var den ende som klarade det. Jag blev intervjuad av en av idrottslärarna, och berättade att jag tränade fyra timmar om dagen, sex dagar i veckan. Den träningsmängden var jag nog ganska ensam om. Ärligt talat var jag helt överlägsen på uttagningarna, och jag var helt säker på att jag skulle bli antagen.

På våren 2002 gifte sig Ulla med Thomas. Det blev en liten ceremoni i Nynäshamn där de hade träffats första gången och sedan stor fest på en restaurang i Filmstaden i Solna. Alla var glada, och för mig innebar det en stor lättnad. Nu skulle Ulla och jag inte behöva gå omkring som ett grälsjukt gammalt par längre och ständigt irritera oss på varandra. Man märkte också på Ulla att hon blivit så mycket mer harmonisk sedan hon träffat Thomas. Ingenting fick dem att bråka, inte ens deras politiska ståndpunkter som var tvärtemot varandra. Ulla var ju fortfarande feminist och väldigt mycket vänster av sig och röstade på socialdemokraterna. Thomas däremot, var moderat.

Att de röstade så olika, tyckte jag var konstigt.

»Det blir ju 0–0 i vår familj«, sa jag.

»Nej«, sa Thomas. »Det blir 1–1.«

Det var typiskt Thomas att se det på det viset. Till en början irriterade jag mig på att han hade svar på allt, men med tiden insåg jag att han såg det mesta ur en positiv synvinkel.

Under sommaren kom svaret från Eklidens skola. Ulla ropade på mig för att jag skulle få öppna brevet. Jag slet upp det och började läsa. Det stod kort och gott att jag tyvärr inte hade blivit antagen till idrottsklassen. Ingen motivering, ingenting. Bara att jag inte hade blivit antagen. Men, stod det, jag var naturligtvis välkommen att börja i en vanlig klass.

Jag var tvungen att läsa det på nytt för att förvissa mig om att jag verkligen hade läst rätt. Jo, det stod verkligen så. Att jag inte hade blivit antagen.

Det var som om tillvaron störtade samman för mig. Jag var en av de bästa friidrottarna i Sverige. Jag tränade mer än någon annan. Jag hade haft toppbetyg i alla ämnen fram till femman. Hur var det möjligt att jag inte hade kommit in?

Jag kände hur mina drömmar bara flög sin väg.

Tonårsexplosion

Jag hade sett fram emot att börja i idrottsklassen så enormt mycket, och hade lovat Ulla att jag åter skulle ge järnet i skolan. När jag inte kom in, slocknade glöden inom mig. Jag beslutade mig för att göra tvärtom, och man får nog säga att jag lyckades ganska bra. Jag misskötte mig efter bästa förmåga redan från start.

Jag bodde så nära skolan att jag skulle kunna gå dit, men det var bekvämare att ta bussen. Och roligare.

Bussarna gick med bara några minuters mellanrum, för vi bodde inte så långt från Värmdövägen, och där är det massor av busslinjer som passerar förbi.

När jag klev på bussen första skoldagen efter sommarlovet, var den full av ungdomar. Några stolsrader en bit bak såg jag en ledig plats, och gick och satte mig. Jag hamnade bredvid en latinamerikansk kille, och han började prata med mig direkt. Han hette Carlos, kom från Colombia, och det visade sig att han också skulle börja i sjuan. Nu hamnade vi inte i samma klass, men blev kompisar ändå, och snart blev jag kompis med hans kompisar.

Carlos var adoptivbarn, men de andra var invandrare och bodde i Fisksätra. Fisksätra består till sextio procent av invandrare, utbildningsnivån är låg, kriminaliteten hög, och snart var jag inne i miljöer som var milsvida från den välordnade tillvaro som Ulla och Thomas levde i och som jag själv befunnit mig i under mina sex första år i Solna.

Vissa av skolämnena gillade jag; som musik, bild, hemkunskap, gymnastik och slöjd. I slöjd hade vi en flintskallig, lite äldre lärare som hette Bengt, och som alla älskade. Bland det första vi fick göra var en täljkniv med fint benskaft, och när vi hade gjort den, fick vi lära oss att tälja.

Jag hade sett alla fula gubbar som Emil i Lönneberga gjorde i sin snickarboa, och tänkte att det måste väl gå att tälja lite snygga figurer, så jag bestämde mig för att göra en figur av mig själv.

Jag sågade till en träbit och målade mig själv bakifrån, framifrån och från vänster respektive höger sida på träbitens fyra sidor. Och sedan satte jag igång att tälja. Jag lade all min tid på den där träbiten i tre veckor, och till slut hade jag fått fram en figur som var en exakt kopia av mig själv. När jag hade målat den, kunde man till och med se vilket märke jag hade på skorna. Puma stod det i vitt, och så såg man Pumas karaktäristiska vita rand på sidorna.

Jag var Bengts bäste elev, och han lät mig komma när jag ville. Även när andra klasser hade lektion, och efter skolans slut.

Jag gymmade också varje dag, och blev bara starkare och starkare.

Men läsämnena stod jag inte ut med. Ofta skolkade jag, eller också bad jag att få gå på toaletten efter några minuter, och sedan brydde jag mig inte om att komma tillbaka. Jag gick och hängde i korridorerna istället, och där brukade jag stöta på Carlos och hans kompisar. »Va, har inte du lektion?« frågade vi varandra. »Jo, men det var så djävla tråkigt. Jag pallade inte.« Snart blev vi ett gäng som nästan jämt skolkade från lektionerna och hängde med varandra istället.

Några av killarna rökte och när jag blev bjuden så testade jag också. När det blev det rast kom invandrarna från åttan och nian ut, och ställde sig med oss. På så vis blev man kompis med dem också. Vi rökte allt möjligt. Hasch, marijuana och vanliga cigaretter.

När jag kom hem om kvällarna, stank jag så mycket rök att Ulla inte kunde undgå att märka det. Jag sa att det var mina kompisar som hade rökt, men det är klart att hon förstod hur det var.

Det blev en tonårsexplosion i hela mig. Jag lämnade barndomen bakom mig, började festa och träffa tjejer. På fredagarna var det nästan alltid någon som inte hade sina föräldrar hemma, och då stack vi dit och festade. Vi ringde till alla tjejer vi kände, och drack och rökte så mycket vi kunde, och så var vi med tjejerna.

Jag brukade hänga ihop med en tjej i ett par veckor eller så, sedan bytte jag. Mest för att jag var nyfiken. Jag var aldrig otrogen, det har jag aldrig varit i hela mitt liv. Jag tappade intresset bara. Men det gjorde inte så mycket, för jag hittade alltid någon ny.

Minst lika viktigt som tjejerna, var spriten. Många köpte av langare, men jag hade hittat en lösning som var mycket billigare. I ett av Thomas köksskåp fanns whisky, vodka och cognac, likörer och gamla viner. Det var rätt många flaskor, och om jag tog några skvättar här och var från dem, kunde det väl inte märkas. Tänkte jag.

Jag hällde ner allting i en stor en och en halvliters pet-flaska, och lyckades få ihop en brun smörja som var så äcklig att man ville spy på en gång. Men det gick att pressa ner, och full blev man. Det var ju det som var det viktiga.

Jag fortsatte tanka mina pet-flaskor i ett par månader ända tills jag en dag öppnade skåpet och såg att det var tomt. Inte en endaste flaska!

Jag fick lite panik, men hittade snart ett stort skåp i ett förråd på bottenvåningen. Jag förstod direkt att det var där flaskorna befann sig. Men skåpet var låst, så nu gällde det att hitta nyckeln.

Varje dag jag kom hem från skolan, satte jag igång att leta. Jag letade i alla tänkbara gömmen och skrymslen. Första veckan var resultatlös. Andra veckan också, men tredje veckan hittade jag nyckeln. Den låg på insidan av en sockel längst ner på en byrå i vardagsrummet. Jag provade om den passade till skåpet, och visst gjorde den det. När jag öppnade skåpsdörrarna, stod där så många flaskor att jag knappt trodde mina ögon. Betydligt fler än vad som hade funnits i köksskåpet. Det kändes som högsta vinsten. Jag hade sprit för lång tid framöver.

Men om det var fest på helgerna, var det inte lika kul under veckan. Vi sökte spänningen i tillvaron, men hade ofta rätt tråkigt. Ofta hängde vi runt någon busskur, och då kunde någon börja roa sig med att kasta sten. Busskurerna var av glas, så det var lite kul att se hur hårt de gick att kasta. Förr eller senare var det alltid någon som kastade lite för hårt och då gick busskuren i tusen bitar.

Sådana saker höll vi på med, och ibland kom polisen.

Och då blev det panik bland Carlos och hans kompisar, för de hade så hårda föräldrar att de skulle få både stryk och utegångsförbud om de fick polisen på sig.

Så det var jag som fick ta på mig skulden för både busskurer och annat. Och då fick jag åka polisbil. Polisen körde hem mig flera gånger, och vid ett par tillfällen kopplades socialtjänsten in.

Men för min del var det ganska lugnt. Ulla hade förändrats fullständigt sedan hon hade träffat Thomas, och blev inte längre arg och irriterad på mig. Och Thomas var inte den som blev upphetsad i onödan. Men han varnade mig för att ta på mig alltför mycket skit för mina kompisar. »Om du skulle behöva hjälp en dag, är det inte säkert att de finns där för dig hur mycket du än ställt upp för dem. Tillvaron är inte alltid så vacker som man vill tro.«

»Vi är som bröder«, sa jag. »Vi kommer alltid att hänga ihop.«

Så fel jag hade.

Nazisterna i Gustavsberg

Sjuan och början av åttan kom i hög grad att bestå av skolk, fester och tjejer. Och slagsmål. Slagsmål var en viktig ingrediens i mitt nya liv.

Faktum är att jag slogs något fullständigt kopiöst. Inte för att jag var arg eller för att jag tappade humöret. Jag slog för att jag var stark och orädd och för att jag inte tålde några stöddiga typer. Det var bara stöddiga typer jag gav mig på, och i regel lät jag dem slå först.

Jag måste erkänna att jag älskade att slåss, och bland de riktiga höjdpunkterna var när jag och mina invandrarkompisar slogs mot nassarna i Gustavsberg.

De var snaggade, gick omkring i bombarjackor och nyputsade kängor med stålhättor. Vi stötte på dem ibland när vi stod och väntade på bussen vid Slussen. Jag umgicks nästan alltid med invandrare vid den här tiden, och när nassarna gick förbi oss, gjorde de heilteckan och kläckte ur sig »blattedjävlar« och sådana saker. Vi fick naturligtvis lust att slå ner dem på ort och ställe utan minsta fördröjning, men då skulle det bara bli kaos och så skulle polisen komma.

Vi fick ta fajten någon annanstans. Men var och när? Vi måste komma överens med nassarna på något sätt, därför bytte vi telefonnummer med dem så att vi kunde ringa och bestämma var och när vi skulle mötas och slå ner varandra.

Till sist brukade vi komma överens om Gustavsbergs centrum, för nassarna bodde i Gustavsberg, och de vågade inte komma bort till oss.


Vi brukade få ihop femtio, sextio man och samlades vid Svarta tavlan, en jättelik skylt på Slussens busshållplats med avgångstider för alla bussar.

När 422:an kom klev vi ombord, för den gick hela vägen till Värmdö, och passerade Gustavsberg på vägen.

Det var en enorm känsla att vara så många på samma buss på väg till ett äventyr som detta. Vi satt fyra, fem pers på varje säte och mittgången var helt packad med upphetsade ungdomar. Vi var hur taggade och uppjagade som helst, och själv tyckte jag att det var riktigt spännande. Riktigt djävla spännande var det.

De flesta av oss var runt fjorton, femton år, men det brukade även finnas några äldre killar på arton eller nitton år, och de försökte ofta lägga upp någon form av taktik. Men det blev inte så mycket av det, för de flesta hade sina egna idéer och patentlösningar, och alla babblade i munnen på varandra.

Även om många lät väldigt kaxiga var nog de flesta innerst inne ganska rädda, och det var alltid någon som brukade säga »fan, ska vi inte skita i det här«, eller något liknande. Men då blev det ett himla liv. Folk skrek att »det går fan inte att banga nu«, och med sådant där tjafs ombord, rullade bussen vidare mot Gustavsberg.

När vi väl kom fram trängde sig alla mot dörrarna, och när de öppnades bara vällde vi ut. Genom bussrutorna hade vi sett Gustavsbergs Centrum vara nästan svart av nassar. De var alltid betydligt fler än vi. Men när vi kom i samlad trupp och rusade rakt mot dem, blev de ofta rätt skraja.

Jag kände mig som en Viet Cong i Vietnamkriget när vi rusade fram så där. Var det någon som försökte slå mig, slog jag tio gånger hårdare tillbaka. Där jag rusat fram låg det alltid fallna nassar på marken som vred sig och hade ont.

Vi brukade skaffa oss ett snabbt övertag redan i inledningsskedet, och efter ett tag jagade vi nassarna över hela Centrum.

Det var jag som var härförare och det fanns ingenting som kunde stoppa mig. Jag var inte rädd, jag kunde slåss och jag kunde ta stryk. Att få lite smällar på kroppen var ingenting mot när mina mostrar hade piskat mig så skinnet sprack och blodet skvätte. Om jag fick några slag, märkte jag det knappt. Eller också gav det mig bara ännu mer adrenalin så att jag slogs ännu bättre. Det var först efteråt som jag kunde känna att jag hade ont lite här och var och att jag kanske blödde på något ställe. Men jag hade så bra fysik att kroppen läkte snabbt.

Vi hade också mycket bättre sammanhållning bland oss än vad nassarna hade. Vi var alla bror eller broder eller brorsan med varandra. Om någon av oss blev nedslagen eller hamnade i underläge, då stack minst tre eller fyra andra dit för att komma till undsättning. Nassarna gjorde tvärtom. Om de såg att någon av deras kompisar blev nedslagen, lade de benen på ryggen.

Men även om vi tyckte att våra slag både var kul och lite uppfriskande, blev de aldrig särskilt populära bland dem som bodde i Gustavsberg. Gustavsberg är ett välordnat villasamhälle alldeles i den inre delen av Stockholms skärgård, och folk bodde inte där för att hamna i krig mellan nazister och invandrare. Många ringde polisen så fort det smällde till, och det brukade inte dröja många minuter förrän de första polisbilarna kom med blåljus och sirener och svängde in framför oss så det skrek i däcken.

Då var det bara att springa sin väg och sedan spela hur oskyldiga som helst. Och vad kunde polisen göra? Ofta kom bara två eller högst tre bilar, och vi var kanske hundrafemtio pers. Skulle de bura in oss allihop? Hur skulle det gå till? Polisen hade ingen chans att gör något större ingripande. Patrullerna fick nöja sig med att försöka få slut på slagsmålet. Något mer hände inte.

Men till slut bestämde sig polisen tydligen för att sätta stopp för våra sammandrabbningar. För en gång när vi kom fram till Gustavsberg, möttes vi av ett helt uppbåd av poliser. Ett par piketer och ett halvdussin vanliga polisbilar stod uppradade i Centrum, och på busshållplatsen väntade kravallutrustad polis på oss. Poliserna såg till att vi över huvud taget inte släpptes ut. Vanliga passagerare fick kliva av, men vi blev kvar. Sedan dirigerades bussen om, och vi fick vackert åka hem igen. Det kändes naturligtvis lite snopet, och sedan blev det inga fler slag i Gustavsberg. Men en tre, fyra slag hade vi i alla fall hunnit med, och vi fick nöja oss med det. Och egentligen var de där sammandrabbningarna inte så himla farliga. Nassarna från Gustavsberg var knappast några riktiga nazister. Det var mer en gänggrej, ingen gick ju in för att döda eller så. Om någon skadad låg på marken, var det ingen som gick på honom med slag eller sparkar. Visst var det en del som fick rätt mycket stryk. Men jag tror inte att ambulansen behövde komma någon endaste gång.

Och det var ju inte så att vi gick omkring och hatade varandra dygnet runt. Ibland när man stod och väntade på bussen, kunde man stöta på någon som man hade slagits med några dagar tidigare. Då nickade man till varandra och drog lite på smilbanden. Och så kunde man säga »vilket djävla slagsmål det var i onsdags«, eller något i den stilen.

Dessutom var det så att nassarna hade en massa snygga tjejkompisar, och det var inte helt oviktigt. För invandrarkillar är i regel rätt galna i svenska tjejer, och många av de här tjejerna blev rätt tända på invandrarkillarna. Tycke uppstod därför på båda sidor, och de svenska tjejerna gillade inte att deras kompisar höll på med sitt heilande och snack om negerdjävel och allt vad det kunde vara. På så vis kom tjejerna att funka som en sorts fredsbrigad. Flera av dem blev tillsammans med invandrare, och nassar och invandrare kom att blandas med varandra. Från båda håll tvingades man visa lite respekt.

Där ser man vad kärleken kan göra.

Den sista fajten

Jag lugnade så småningom ner mig, men en sista fajt skulle det bli. Och som med alla bataljer – och här kan man verkligen tala om batalj! – har den sin förhistoria.

Jag hade varit på seglarläger sommaren innan jag skulle börja nian, och det var knappast någon som vågade bråka med mig där. Allra minst ledarna. Däremot blev de rätt förtjusta i att jäklas med en rödhårig, ettrig liten kille som hette Pär. Han höll låda hela tiden och vi blev snabbt kompisar, men ledarna tålde honom inte. När de skulle dela ut sysslorna åt oss, fick Pär det som stod absolut längst ner på listan: att tömma torrdassen. Pär var bara tretton år och både minst och yngst på hela lägret. Att tömma dassen var inget roligt jobb, och jag sa till honom: »Gör det inte.«

»Jag måste«, sa Pär.

»Det finns inget som heter måste«, sa jag. »Skit i det, bara.«

Det behövdes ytterligare lite övertalning, men till sist sa Pär:

»Okej. Jag skiter i dassen.«

Vi hörde båda hur kul det lät.

Själv hade jag blivit uppsatt på att ta hand om disken.

»Ledsen killar«, sa jag till ledarna. »Jag är här på seglarläger, inte för att diska.«

Så där fortsatte jag hela tiden, och till sist blev jag hemskickad. Men då hade Pär och jag hunnit bli vänner för livet.

Efter seglarlägret fortsatte vi att umgås, och när hösten kom, började vi träna Kung Fu på ett ställe på Odenplan.


I Kung Fu är vad som helst tillåtet, och jag kom att älska den sporten. Jag blev ännu bättre på att fajtas än vad jag varit tidigare, och jag kände att jag kunde gå in i vilken situation som helst utan att känna minsta rädsla. Jag hade allt som behövs för Kung Fu. Fysiken, vigheten, styrkan, snabbheten och – kanske viktigast av allt – modet.

Jag såg Kung Fu som en sport, och hade inga planer på att använda mig av tekniken i verkliga slagsmål. Bataljerna med nassarna i Gustavsberg låg ett år tillbaka i tiden, och jag slogs inte längre som jag hade gjort i sjuan och åttan.

Men Pär hade ett antal plågoandar över sig, och de hade verkligen satt i system att djävlas med honom. De kom från Täby där Pär hade bott fram till sommaren, och av någon anledning hade de utsett honom till sitt mobbningsoffer. Kanske var det på grund av hans uppkäftighet och ettriga stil, kanske var det på grund av hans litenhet och röda hår. Sannolikt var det kombinationen av allt detta. En i grunden stark person som inte tilläts sticka ut. Nästan dagligen fick han små oönskade meddelanden i sin telefon. Så här löd de:

»Pissmyra.«

»Din finniga djävel.«

»Djävla CP-barn.«

Pär tyckte inte att de där meddelandena var särskilt kul, och ibland blev han så provocerad att han ringde tillbaka och sa att han skulle komma och slå ner dem allihop.

En dag när vi var klara med Kung Fu-träningen, var Pers telefon fullproppad med de vanliga trevligheterna. Det sista meddelandet löd:

»Varför kommer du aldrig och slår ner oss? Vi längtar. Hahaha.«

Meddelandet var från en kille som kallades för Köttbullen. Köttbullen var en stor och kraftig överklasskille med Ralph Lauren-kläder och bakåtslickat hår med massor av vax i.

»Okej«, sa jag. »Låt oss bjuda den där köttisen och hans kompisar på en liten överraskning. Ring och säg att du kommer, men att du har några kompisar med dig.«

Pärs storebror Jonas var med också, och Pär ringde. »Vi kommer så gärna«, sa han. »Var är ni?«

»Rösjön«, sa Köttbullen. »Ni är välkomna.«

Resan till Täby tog ungefär en halvtimme, sedan tog det tio minuter att gå till Rösjön. På väg till Rösjön hörde vi ljudet från en hel folksamling och när vi kom fram såg vi att hela stranden var full av folk. Det var ett uppbåd på säkert fyrtio man som väntade på oss.

Det gjorde mig bara än mer taggad.

När de fick syn på Pär, skrek någon »där är han, den rödhåriga djäveln«, och så rusade de emot oss. Snart var vi omringade, och Köttbullen kom fram med sitt bakåtslickade hår.

»Hur fan vågar ni komma hit?« frågade han. »Vi är minst tio gånger så många. Har ni knivar?«

»Inga knivar«, sa jag. »Men jag är med. Och jag tycker ni ska lägga av med det ni håller på med.«

»Det är inte ditt bråk, så lägg dig inte i det här«, sa Köttbullen. Samtidigt stötte någon till Pär i ryggen så att han föll till marken. Runt omkring honom stod hans gamla kompisar med ölburkar och skrek fula saker och skrattade åt honom. Köttbullen skvätte lite öl på honom, och hans gamla kompisar bara skrattade. Det var rena förnedringen.

Jag drog på mig ett par läderhandskar som jag brukade använda för att skona knogarna, och så gick jag fram till Köttbullen och skickade honom till stjärnorna.

I samma ögonblick, kastade sig folk över mig. Folk trängde på från alla håll, och jag fick tre eller fyra killar över mig direkt. Jag svarade med en störtskur med slag. Jag slog hårt och välriktat. När jag slagit ner den första, tog jag min an nästa.

De allra flesta runt omkring var överklassbarn som aldrig hade slagits på riktigt och som först bara stått med sina ölburkar och varit rädda om sina dyra kläder. Men snart kastade sig den ena efter den andra över mig och försökte slå ner mig med alla medel. De var så många att jag tvingades vara helt skoningslös. Om det gällde mig eller dem, tänkte jag i alla fall se till att det inte blev jag som råkade illa ut.

Jonas och Pär försökte hålla undan folk så att jag inte fick alltför många över mig. I övrigt klarade jag mig rätt bra på egen hand.

Efter ett tag hörde vi sirener, och långt borta, på andra sidan sjön, såg vi skenet från polisbilarnas blåsjus. För vår del kunde polisen gärna få komma. Vi hade hunnit göra vad vi skulle. Vi plockade upp våra jackor och sprang vår väg. Bakom oss låg minst sju personer nedslagna, och bland dem som stod upp, var det många som fått sig en hel del smällar. Efteråt fick vi höra att några ambulanser hade fått komma och plocka upp några av dem som var värst illa däran, och de hade visst fått tillbringa resten av kvällen på akuten. Tråkigt för dem. Ingen av dem hade varit särskilt allvarligt skadad, men varken Köttbullen eller någon annan skulle besvära Pär i fortsättningen.

Polisen kom med flera bilar, och försökte ta reda på vad som hade hänt. Rösjöbadet, som vanligtvis är en fridfull plats som många Täbyfamiljer besöker, såg ut som ett slagfält. Det var som om en bulldoser hade gått fram, och när polisen försökte bringa klarhet i ärendet, skakade folk bara på huvudet som om de själva inte förstått någonting. »Det är en kines som har gjort det här«, sa den ena efter den andra. »En kines. Vi har aldrig sett honom förut. Liten dessutom.« Alla sa samma sak, för jag var bara 161 centimeter på den tiden. Jag är för övrigt fortfarande ganska kort, bara 164 centimeter lång.

Polisen lyckades så småningom spåra upp Pär. Han blev kallad till förhör, och polisen bad honom berätta vem kinesen var.

»Ingen aning«, sa Pär. »Jag har aldrig sett honom förut. Han bara dök upp. Det var som om han kom från intet. Jag tyckte själv han var djävligt läskig.«

Fortfarande pratas det om slagsmålet vid Rösjön, och med åren har historien vuxit till oanade proportioner. Redan direkt efter slagsmålet talades det om att jag hade slagit ner femton killar, och numera är antalet uppe i fullständigt hysteriska siffror.

För många som var med vid Rösjön den gången, blev jag en legend. Det är jag fortfarande.


Vilse i universum

När Ulla och Thomas hade gift sig våren 2002 hade de låtit renovera radhuset i Nacka. På bottenvåningen hade Thomas haft en egen liten läkarmottagning med sjukhussäng och lite av varje. Mottagningen förvandlades nu till en minilägenhet åt Lilla My med badrum men utan kök. Första våningen blev vardagsrum och kök, och övervåningen sängkammare åt Ulla och Thomas, sovrum åt mig och en ateljé till Ulla.

Jag kom att gilla Thomas alltmer. Framför allt för att han kunde så mycket. Och det han inte kunde, tog han reda på. Jag var en nyfiken person, så jag frågade honom om väldigt mycket. Ett av mina favoritområden var min kropp och min hälsa. Till exempel hur farligt det var med rökningen. »Hur länge kan man röka utan att få lungcancer?« frågade jag. För lungcancer ville man ju inte få.

Thomas svarade att en del människor kan få lungcancer redan efter fem eller tio års rökning, medan andra aldrig får lungcancer hur mycket de än har rökt. Men om man nu inte vill få lungcancer, var det bäst att inte röka alls. Dessutom får rökare tjära i lungorna, sämre blodcirkulation och sämre kondition.

»Om man röker i två år och sedan slutar, hur lång tid tar det då att få bort all tjära ur lungorna?« frågade jag.

»Efter två, tre veckor är de rena igen«, svarade Thomas.

»Men i så fall«, sa jag, »är det ju bara att röka på.«

»Nja«, sa Thomas, »efter två år har man ju blivit beroende av rökningen, och då är det inte så lätt att bara lägga av.«

Det där fick mig att tänka efter, för egentligen tyckte jag ju inte att det var gott att röka. Jag rökte ju bara för att det var häftigt. Men jag fortsatte i alla fall. Ville jag sluta, kunde jag göra det när som helst. Så tänkte jag. På den punkten hade jag kanske inte helt rätt, men vad jag gillade väldigt mycket med Thomas var att han alltid svarade med fakta när man frågade honom om något. Om han inte visste svaret på förhand, gick han och hämtade en uppslagsbok och läste vad som stod.

Vi hade två stora uppslagsverk hemma, Nordisk familjebok som var från början av 1900-talet, och Nationalencyklopedin som Thomas och Ulla hade köpt tillsammans. Det uppslagsverket hade kostat 27 000 kronor, och jag kan bara inte förstå hur man kan lägga 27 000 kronor på en trave böcker. Själv har jag inte köpt många böcker i mitt liv. Men Thomas slog i de där böckerna ganska ofta. Jag frågade honom ofta om saker och ting medan vi satt och åt, och då gick han och hämtade något band ur Nationalencyklopedin och läste vad som stod.

Min nyfikenhet sträckte sig till alla möjliga områden. Jag minns att jag en gång frågade om det bästa sättet att begå självmord.

Även sådant svarade Thomas på. Han svarade på allt, och kunde det mesta. Varför är havet salt? frågade jag.

»Därför att havsbottnen är full av mineraler, och därför att vattnet som rinner ner från bergen också är fullt av mineraler. Och det är mineralerna som ger sältan.«

Sådant där bara rann ur honom. Däremot blev det svårare när vi kom in på livets gåtor. Hur hade universum kommit till? Hur hade något kunnat skapas ut intet? Det var frågor man verkligen kunde gå vilse i. Det var lite läskigt också, för om man försökte sätta sig in i hur stort universum är, kunde man verkligen känna sig liten och ensam.


Vi och dom

I sjuan och början av åttan var jag nästan jämt tillsammans med Carlos och hans kompisar. Många var från länder som jag inte visste var de låg. Jag lärde mig ingenting i skolan, och kunde inte skilja Östeuropa från Mellanöstern.

En fredagskväll på höstlovet i åttan var vi ett stort gäng som hade dragit iväg till Sickla strand för att festa. Sickla strand är ett fint ställe med en liten sjö, en liten strand och en liten brygga, bara tio minuter från Slussen. Det var fint väder, nästan som om sommaren hade kommit tillbaka, och vi var säkert hundra ungdomar som tagit oss dit.

De flesta var från Nacka, och i Nacka fanns en väldigt tydlig uppdelning mellan svenskar och invandrare. Svenskarna bodde i villor och invandrarna i höghus. Svenskarna var plugghästar och invandrarna skolkade från skolan. Svenskarna hade märkeskläder och invandrarna hade halsband och en massa bling bling. Svenskarna lyssnade på Per Gessle och invandrarna på hip hop. Grovt sett var det så det såg ut.

Det var väldigt mycket »vi och dom« över alltihop, och motsättningarna låg jämt och pyrde.

Av någon anledning seglade allt det där upp till ytan den här kvällen. Folk började skrika »svennejävlar« och »blattedjävlar« till varandra, och plötsligt var det som om en hel djävla krutdunk höll på att explodera.

Jag gick fram till Carlos, för han var en av dem som höll på som värst, och bad honom tagga ner så vi kunde festa och ha kul istället. Men Carlos ville ha krig.

Jag var invandrarnas bästa fajter och kunde slå ner hur många som helst. Det visste alla. Men jag hade många vänner bland svenskarna också, och jag tänkte inte börja slåss med dem.

Jag sa till Carlos att »om det är så att ni tänker slåss med mina kompisar, så får ni sköta det på egen hand«.

»Så kan du inte säga«, sa Carlos. »Du är en av oss.«

»Jag är en av de andra också«, sa jag.

»Jaha«, sa Carlos. »Så du är emot oss nu?«

»Jag är inte emot någon«, sa jag.

»Det är du visst«, sa Carlos. »Antingen är du med oss eller också är du emot oss.«

»Så du tvingar mig att välja?« frågade jag.

»Ja. Du får välja. Oss eller svennarna.«

Jag fick en flashback från när jag var liten och hade tvingats välja mellan min mamma och min pappa. Det var en känsla jag aldrig ville uppleva igen, men nu hade Carlos tvingat in mig i den.

»Då väljer jag svenskarna«, sa jag. »För de skulle aldrig ha tvingat mig till ett sådant val.«

»Din djävla svikare«, sa Carlos. Buropen haglade över mig, och folk skrek »fegis« och »förrädare« och en massa sådant.

»Kom igen och slåss istället, för det är ju tydligen det ni vill«, ropade jag tillbaka.

Men det var de för fega för, hela bunten. De fortsatte att bua, men började droppa av.

När måndagen kom och skolan började på nytt, gick jag förbi Carlos och hans kompisar när jag kom till skolgården. De tittade inte ens på mig. Jag log åt dem. I över ett år hade vi umgåtts nästan dagligen, och nu låtsades de som om jag inte existerade. Lika så gott, tänkte jag. Visst hade vi festat och haft kul. Men alla kvällar som vi bara hängt vid någon gammal busskur och inte gjort någonting … Ingenting av det där hade egentligen gett mig någonting.

Likes

Comments

Livet gick vidare, och jag började umgås med en kille som hette Seth och som var precis raka motsatsen till Carlos och hans kompisar. Över hela Seth vilade något fullständigt oskuldsfullt. Han gick jämt omkring med ett stort leende över hela ansiktet, och hade stora, blå ögon som gjorde folk nästan förtrollade. Knappt en endaste tjej kunde gå förbi honom utan att kläcka ur sig kommentarer om hans ögon. »Vilka vackra ögon!« »Åh, sådana ögon!« Man hörde de där kommentarerna hela tiden, och det lyste om hela Seth. Första gången Ulla träffade Seth, sa hon direkt »men vilken söt pojke!«. Det var knappast något hon brukade säga om de killkompisar jag tidigare hade tagit hem.

Seth kom från en riktig filmfamilj. Hans morbror var chef för SF, Svensk Filmindustri, hans pappa var chef för Filmstaden Heron City i Skärholmen, och hans mamma hade en firma som sysslade med rollbesättning. Hon hade tagit ut skådisarna till filmer som Sunes sommar, Ondskan och Hip hip hora, och till en massa tv-serier som till exempel Tre kronor och Andra Avenyn.

Seth och jag kom snart att umgås varenda dag, och vi pratade mycket med varandra om livet och allt vad det innebär. Seth sa att det var så meningslöst att bara hänga ute som jag hade gjort tidigare. Han sa att man ska göra saker som gör folk glada, inte tvärtom. Han gillade inte att jag rökte och snusade, och tjatade så mycket på mig om det att han fick mig att sluta.

Jag började sköta mig i skolan, och Ulla och Thomas kunde dra en lättnadens suck. Nu visste de jämt var jag var, för jag var alltid med Seth. Vi träffades i regel direkt efter skolan, gjorde läxorna tillsammans, spelade dataspel och tittade på film. Nästan varje natt sov vi över antingen hos honom eller hos mig.

Vi gick båda i Eklidens skola, men Seth gick i 8 A medan jag gick i 8 E. Jag trivdes inte i min klass, så till vårterminen bytte jag klass, och började i 8 A istället. Nu var Seth och jag tillsammans i stort sett dygnet runt, och vi pratade mycket om tjejer.

På den tiden fanns en hemsida som hette Playahead, och den intresserade oss mycket. Den var lite som Facebook, men bara för ungdomar. Det fanns en annan sida också, som hette Lunarstorm. De konkurrerade varandra, men de flesta Stockholmare använde Playahead. Sidan hade funnits sedan 1996, och hette från början Hångeldjungeln.

Under sommaren hade Seth varit på seglarläger och lärt känna två tjejer som hette Moa och Mini. Han hade berättat en hel del om mig för dem, och under hösten började Moa och Mini skicka meddelanden till mig över Playahead. De lade med bilder på sig själva, och jag tyckte de var jättesnygga. Mest fastnade jag för Moa. Hon var blond och blåögd, och jag blev kär i henne på en gång. Hon bodde i Täby, och snart skrev vi till varandra varje dag. Efter ett par månader berättade hon att hon hade en pojkvän. »Fast vi kan väl vara kompisar ändå?« skrev hon.

Jag fick en klump i halsen och blev alldeles tårögd, men försökte samla mig.

»Okej«, svarade jag, »klart vi kan vara vänner.«

Vi som hade skrivit så mycket till varandra. Och så hade hon en kille! Vad skulle jag göra?

Moa fortsatte att skriva. Ofta svarade jag bara med bara några få ord. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig att hon hade en kille, men samtidigt ville jag så enormt gärna träffa henne. Till sist lyckades jag ordna en träff. Det var i januari 2004, och vi möttes på ett café på Medborgarplatsen. Seth och Mini var också med. Vi pratade och skrattade och hade kul, och jag ville sitta kvar hur länge som helst och prata med Moa. Men så småningom måste hon och Mini åka hem.

Vi gjorde sällskap till tunnelbanan, och på vägen dit försökte jag hålla i Moas hand. Men när min hand närmade sig hennes, förde hon bort den vänligt men bestämt, och gav mig ett överslätande leende.

Vilken plåga detta var!

De närmaste dagarna tänkte jag på Moa precis hela tiden. Det gick inte att få ut henne ur huvudet. Jag skrev och ringde till henne nästan oavbrutet, och jag såg till att vi träffades varje dag. För att inte verka alltför angelägen, fixade jag så att Seth och Mini också var med när vi träffades.

Vanligtvis var vi hemma hos mig och tittade på film. Jag brukade alltid sitta bredvid Moa, och vi tittade ofta på amerikanska komedier. En eftermiddag när vi satt och tittade på Den där Mary, kände jag hur Moa långsamt tog min hand och flätade ihop sina fingrar med mina. Jag vände mig mot henne, och såg att hon log. Så lade hon sitt huvud på min axel. Vad skulle detta betyda? Det var som om jag blev alldeles yr i huvudet. Hon hade ju sin pojkvän. Men samtidigt … gick det att tolka detta på mer än ett sätt?

Efter ett tag blev det dags för Moa och Mini att gå, men Seth stannade kvar ett tag, och vi spelade dataspel med varandra. När han hade gett sig iväg, loggade jag snabbt in på Playahead. Där fanns ett meddelande från Moa.

Jag läste: »Hej, vi hade jättemysigt idag. Jag tror jag börjar gillar dig.«

Jag skrev tillbaka: »Visst var det mysigt, men du har ju en pojkvän och vi hade ju bestämt att vi bara skulle vara vänner och inget mer.«

Moa svarade: »Men jag fick känslor för dig idag. Nu när jag lärt känna dig, ser jag dig på ett annat sätt. Jag upplever dig som perfekt på alla sätt, och så känner jag inte alls med min pojkvän. Jag och han har ändå ingenting seriöst ihop.«

Jag kände mig nästan vimmelkantig när jag läste allt detta. Det var som en dröm. Moa! Den snyggaste och sötaste tjejen som fanns på denna jord, och så hon gillar mig!

Jag kastade mig på telefonen och ringde Seth och berättade om vad Moa hade skrivit.

»Fan vad kul!« nästan skrek han. »Men«, fortsatte han, »ta inte allt för givet. Ibland kan det vara bra att skruva ner förhoppningarna lite. Det är så lätt att bli besviken annars.«

Seth fick säga vad han ville. Jag kände hur det brann i hela mig, och när vi hade lagt på, gick jag in på Playahead igen och skrev ett nytt meddelande till Moa. Det löd kort och gott: »Kan vi ses i morgon efter skolan?«

Moa svarade: »Jag slutar ganska sent, men visst!«

Det var som om jag befann mig i drömmarnas paradis, och det var knappast särskilt lätt att koncentrera sig i skolan nästa dag. Det enda jag hade i tankarna var Moa, och det var som om tiden kröp fram.

Till sist var skoldagen slut. Det var en onsdagseftermiddag i mars, en av årets första vårdagar. Moa skulle komma med bussen vid fyratiden, och jag såg till att vara på plats i god tid. Så kom bussen, och jag såg Moa genom en av bussrutorna. Så snygg hon var!

Jag minns fortfarande vad hon hade på sig. En vit skjorta och en svart kjol som slutade precis ovanför knäna. Och så ett par vita små gympaskor till det.

Bussen hade knappt hunnit stanna förrän Moa kom ut och rusade rakt in i mina armar. Jag kastade mig om henne, kramade henne, lyfte upp henne från marken och snurrade henne ett varv i luften innan jag satte ner henne igen. Vi kysste varandra och sedan tog vi varandra i hand och gick hem till mig.


Jag kände hennes doft. Det var en annan parfym än tidigare. Jag försökte komma på vad det var. Just det, liljekonvalj! Jag minns att jag aldrig hade känt någon som doftade så gott i hela mitt liv. Jag fick lust att äta upp henne. När vi kom hem till mig, gjorde jag nästan det.

Innan vi skildes bad jag Moa komma tillbaka på fredag och äta middag med oss. Ulla hade gjort fredagsmiddagarna till en liten familjetradition. Alltid oxfilé som hon gjorde på exakt samma sätt varje gång: En ganska blodig biff till Ulla och mig och en jätteblodig till Thomas. Han ville ha sin biff nästan rå. Till det klyftpotatis, sallad och en flaska rödvin.

Det här var en av de få familjetraditioner vi hade, och Ulla höll den nästan helig. När jag berättade att jag hade träffat en tjej och bjudit henne på middag på fredag, märkte jag på en gång att detta inte var särskilt populärt.

»Vad ska det vara bra för? Du tar ju hem en ny tjej varje vecka.«

»Men den här tjejen är … inte som de andra«, svarade jag.

Moa kom och åt middag med oss, och hon var inte alls så blyg som jag hade trott. Hon pratade på om än det ena, än det andra. Och efter middagen, precis nr vi skulle gå upp på mitt rum, tog Ulla mig åt sidan, och så sa hon, tyst så bara jag skulle höra: »Vad rar hon var. Henne ska du ta vara på!«

Moas glada familj

En av Seths kompisar som jag hade träffat många gånger, var en skön kille som hette Anton. Alltid glad, alltid avspänd, och helt enorm när det gällde datorer. Han var två år äldre än mig och gick på datateknisk linje på gymnasiet, och vi träffades flera gånger.

När han var hemma hos Seth satt han ofta vid datorn och gjorde små animationer. Jag brukade slå mig ner bredvid honom och titta på när han gjorde sina figurer och fick dem att röra på sig. De blev alldeles som levande, och han bara skrattade åt dem när de gjorde en massa knäppa grejer.

Jag träffade honom ofta tillsammans med Seth, och vi gjorde alltid något kul. Åkte skidor i Hammarbybacken, hoppade på studsmatta i Seths trädgård, tittade på film eller spelade dataspel. Och så tog han mig till Cirkus Cikör i Alby på torsdagseftermiddagarna. Vi gick på lina, svingade oss i trapetser och gjorde annan akrobatik. Anton var riktigt bra på allt sådant.

Jag skulle snart träffa Anton på nytt i en miljö jag aldrig hade kunnat drömma om. Moa hade bjudit hem mig på middag till sin familj. Hon hade mött mig när jag kommit med bussen, och så hade vi gått hand i hand till villan där hon bodde.

Hela Moas värld var totalt annorlunda mot min. Hos oss var det alltid välstädat och var sak hade sin plats. Hos Moa var det Pippi Långstrump över allting. Hennes föräldrar var helt galna i segling, det var genom seglingen de hade träffats, och i trädgården fanns en hel uppsjö av båtar: en katamaran, en laserjolle, en liten optimistjolle, en isjakt och ett par kanoter. Plus en studsmatta, en del trädgårdsmöbler och trädgårdsredskap som stod kvar sedan sommaren och lite annat smått och gott.

Villan gick i samma stil. Hallen var en enda röra av skor, ytterkläder, hjälmar, väskor, paraplyer, stövlar, kängor, mössor och annat. Rakt fram bredde ett stort vardagsrum ut sig med soffor, sittgrupper och datorer, placerade lite hur som helst, och vid en av datorerna satt en kille med ryggen mot oss. Han vände sig om när han hörde att vi kom, och gissa om jag blev paff, för det var ingen annan än Anton!

»Men«, sa han och log med hela ansiktet. »Vad gör du här?«

»Jag är bjuden på middag, men vad gör du här?« frågade jag innan jag hann samla ihop mig och insåg hur allt hängde ihop och att Anton naturligtvis måste vara Moas storebror.

Jag vet inte vem som blev mest förvånad, men vi blev alldeles fulla i skratt, båda två.

»Ja, välkommen till vår familj då«, sa Anton och gav mig en kram.

Efter någon timme kom Moas föräldrar hem. Mamman var läkare och pappan en excentrisk, miljömedveten kärnfysiker som stannade motorn vid varje rödljus och som åt upp skrutten på sina äpplen, något han porpagerade för att alla måste göra. Båda hälsade mig välkommen och sa att det var så kul att få träffa mig.

Vi fick fläskkotlett till middag. Enkelt, men mycket. Alla pratade med alla, och jag pratade nog mest, för jag kan bli väldigt pratig av mig. Jag berättade lite om Vietnam och hur livet kunde gestalta sig där, och så berättade jag om hur Moa och jag hade träffats. Det blev Moas föräldrar särskilt intresserade av medan Moa själv tyckte att nu började jag prata för mycket, och när vi hade ätit färdigt drog hon iväg med mig till sitt rum.

Så småningom började det bli dags för mig att åka hem. Jag gick iväg till Moas föräldrar för att säga hej.

»Men inte ska du väl gå redan nu?« sa Moas mamma. »Du kan sova över här om du vill.«

»Det går nog inte«, sa jag. »Jag har skola i morgon och har lovat min mamma att komma hem i tid.«

»Äh«, sa Moas mamma. »Jag kan ringa och prata med henne. Vad har hon för nummer?«

»Det är nog ingen större vits. Hon är inte den som ändrar på något hon bestämt. Det är faktiskt så att hon är en aning envis«, sa jag och blev lite full i skratt.

»Låt mig göra ett försök i alla fall«, sa Moas mamma.

»Visst! Varsågod«, sa jag och gav henne numret, och gick in på Moas rum igen.

Efter tio minuter knackade Moas mamma på dörren, och öppnade den lite på glänt. »Jag har pratat med din mamma«, sa hon. »Det går bra om du vill sova över här. Jag kör dig till skolan i morgon.«

Vad är det som händer, tänkte jag. Ulla hade aldrig låtit mig sova över hos någon tjej tidigare, och nu var allt ordnat på tio minuter. Och utan att jag hade behövt säga någonting.

Nästa morgon körde Moas mamma mig till skolan. Från och med nu träffades Moa och jag så gott som varje dag, och vi skulle ofta sova tillsammans, antingen hos mig eller hos henne. Ibland körde Moas föräldrar över Moa till mig, och ibland körde mina föräldrar över mig till Moa. De brukade prata med varandra en stund när de träffades. Det visade sig att Thomas och Moa var läkarkolleger på Danderyds sjukhus, och snart blev alla goda vänner med varandra och började umgås och äta middag tillsammans på helgerna.

Jag hade verkligen kastats från den ena miljön till den andra, men nu såg det äntligen ut att ordna upp sig för mig. Jag hade träffat en tjej, skötte mig i skolan och började fundera på vad jag skulle ägna mig åt som vuxen. Mitt drömjobb sedan länge var att bli mattelärare. Jag tror att jag har ett matematiskt tänkande, och att det styr mig mycket i mitt liv. Ställs jag inför ett problem, ser jag omedelbart en lösning, och då går jag direkt på den. Det är precis som i matten. Varje problem har bara en lösning.

Ett annat yrke jag skulle kunna tänka mig, är polis. Svart och vitt det också.

Ulla däremot tyckte att jag skulle bli brandman. Och visst. Jag var övernaturligt stark, bra på att klättra, och hade ett stenhårt psyke. Ambulansförare var ett annat jobb som Ulla föreslog. För henne var det viktigt att hjälpa andra människor. Och det trodde hon var viktigt för mig också.

Brandman eller ambulansförare. Två bra yrken. »Och två yrken som är väldigt uppskattade av andra«, sa Ulla. »Man har till exempel aldrig hört om någon brandman som skulle ha blivit hotad. Inte någon ambulansförare heller för den delen.«

Brandman eller ambulansförare. Det var Ullas dröm om mig.

Julresan

Om det var något Ulla och Thomas gillade, så var det att resa. Och allra mest gillade de att åka till tråkiga länder som Italien, Frankrike och Spanien och titta på kyrkor eller tavlor.

Det är klart att de där länderna inte behöver vara tråkiga. Men om jag åkte till ett nytt land, inte skulle jag gå och titta på kyrkor. Det var det sista jag skulle göra. Fast det gjorde Ulla och Thomas. De stack iväg och tittade på Notre Dame, Lutande tornet och Colosseum. Sådant gillade de. Och så ville de att jag skulle hänga med! Jag sa bara nej, nej, nej. Om de hade tvingat mig, skulle jag ha letat upp en pool någonstans och lagt där med en drink om dagarna. Då hade jag kanske stått ut.

Förresten hade jag redan sett allt det där på film. Ringaren i Notre Dame var en av de första filmerna jag såg när jag hade kommit till Sverige. Och Colosseum har man sett tusen gånger i Gladiatorerna. Jag tror varenda en av de där grejerna de åkte och tittade på finns på film. Lutande tornet är med i en av Stålmannen-filmerna.

Nu, när jag blivit lite äldre, kanske jag skulle vilja se Colosseum i verkligheten. Men inte när jag var tonåring. Då ville man ju bara vara ute och festa och ha kul. Ändå tjatade de på mig att jag skulle följa med på de där resorna. Att de inte kunde fatta att man hade helt andra intressen.

Hösten 2004 kom Thomas och Ulla med ett nytt förslag. Vi skulle åka till Thailand ett par, tre veckor över julen. De hade tänkt sig en familjegrej, och ville verkligen att jag skulle följa med. De hade först funderat på Vietnam, men hade bestämt sig för Thailand för de hade två vänner som hade flyttat dit.

»Ni får åka precis vart ni vill«, sa jag, »men jag tänker vara hemma med Moa.«

Ulla och Thomas märkte ganska snart att det inte gick att övertala mig. Då försökte de med mutor. Ny dator. Moppe. Pengar. Jag kunde ha få vad som helst. Mitt svar var hela tiden: »Nej, jag stannar hemma med Moa.«

Jag såg på Thomas och Ulla hur ledsna de blev, men efter någon vecka plingade det till i mitt huvud. Jag rusade in till Thomas och Ulla och sa: »Jag hänger med till Thailand, men på ett villkor.«

»Och det är? « frågade Thomas nyfiket.

»Om Moa kan hänga med och ni bjuder henne på resan. Då följer jag med!«

Jag trodde aldrig de skulle gå med på det. Bara flygbiljetten kostade sexton tusen kronor. Och så en egen bungalow till Moa och mig. Det skulle inte bli billigt precis. Men, tänkte jag, det skadar inte att chansa.

»Visst!« sa Thomas. »Om bara Moa får för sina föräldrar, är det klart att vi gör så! Ringer du eller ska vi ringa?«

Jag hade tagit över Lilla Mys lilla svit på bottenvåningen, och rusade direkt och ringde Moa och frågade om hon ville hänga med till Thailand på jullovet. Hon blev naturligtvis jätteglad. Sedan ringde våra föräldrar varandra, och så var allt klart på nolltid. Det blev en resa till Thailand över julen. Moa skulle med, och alla var lyckliga och glada.

Den tjugoåttonde december, två dagar efter annandagen, skulle vi åka. Först skulle vi ner till Sölvesborg och fira jul med morfar och mormor. Det hade vi gjort varje år sedan jag kom till Sverige, och den traditionen ville vi inte bryta. Sedan skulle vi åka.

Dessutom var det så lyckat att det var Moas födelsedag den tjugoåttonde, så hela resan skulle bli som en födelsedagspresent till henne. Hon skulle fylla femton år.

Tänk att allt plötsligt hade blivit så lyckat! Men samtidigt kände jag en gnagande oro för något. Jag visste inte för vad, men under hösten hade jag många kusliga drömmar.

Jag drömde om att vi krockade med bilen och att både Ulla och Thomas dog. Jag tänkte inte så mycket på det första gången, men sedan återkom drömmen, och jag kände mig verkligen omskakad. Jag berättade om drömmen för Thomas.

»Äsch«, sa Thomas. »Det är bara en dröm. Man drömmer sådana där saker ibland. Vissa drömmar begriper man, andra begriper man inte. Det är inte så mycket att hetsa upp sig för.«

Jag försökte ta in det Thomas hade sagt, men obehaget satt kvar.

Några veckor innan vi skulle åka, meddelade resebyrån att flygplanet hade blivit överbokat den tjugoåttonde. Om vi kunde tänka oss att åka på julafton istället, skulle vi få tillbaka en tusenlapp per biljett.

Då blev det visserligen inte någon jul med mormor och morfar. Men å andra sidan skulle vi få några extra dagar i Thailand. Ulla tackade ja till erbjudandet.

Så kom julafton. Först hade vi jullunch hemma hos oss med Lilla My och hennes pojkvän, och på kvällen åkte vi iväg till Moa och hennes familj i Täby.

De hade dukat upp ett jättelikt julbord med precis allt man kan tänka sig. Sill, potatis och snaps, julskinka, korvar i långa banor, revbensspjäll, lax, rödkål, köttbullar, Janssons frestelse och en massa annat som hör julen till.

Huset var fullt av folk: Moa och hennes föräldrar och Anton och ytterligare två bröder samt Moas mormor och några andra släktingar plus fyra unga invandrare som nyss hade kommit till Sverige och som Moas mamma hade bjudit för att de skulle få uppleva en riktigt svensk jul.


Invandrarna hade varit med hela dagen och fått julklappar och glögg och julbord och allt vad man kan tänka sig och hade nästan hunnit bli som en del av familjen. Alla sjöng julsånger och snapsvisor om vartannat och det var en julstämning som man annars bara sett på film.

Vid midnatt kom en taxi och hämtade mig och Moa och Ulla och Thomas. Vi kramade om Moas familj och alla invandrare och sa adjö och god jul och önskade varandra ett gott nytt år. Sedan vi kramade varandra igen, och så åkte vi iväg till Arlanda i ett fullständigt gnistrande vinterväder.

Det var den finaste julafton jag varit med om, och nu hade vi tre veckor framför oss i Thailand. Vi flög med Thai Airways. Planet gick vid tretiden på morgonen. När vi landade i Bangkok hade det redan hunnit bli kväll, och det var mörkt ute. Vi klev på ett nytt plan som gick till Phuket i sydvästra Thailand, och där blev vi upplockade av en buss som tog oss till Khao Lak. Klockan elva på juldagskvällen var vi framme.

Det var kolsvart ute men trettio grader varmt och alldeles stilla. Nästa dag var det annandag jul. Det skulle bli vår första dag i detta lilla paradis.

Ulla och Thomas hade bokat två bungalows, en för dem och en för mig och Moa. Vi bodde ungefär fyrtio meter från havet. När vi hade ställt in vårt bagage, gick Moa och jag ner till stranden för att ta en promenad. Vi hade hela havet framför oss, och såg fram emot nästa dag ...

Likes

Comments

Kvar på sjukhuset

Jag hade velat hålla i kontakten med Anton för jag förstod naturligtvis vilken fruktansvärd nyhet det måste ha varit för honom med denna brutala osannolika mardrömslika jättevåg som hade skjöljt över hela Khao Lak och tagit hans lillayster med sig bland alla andra, tusentals människor som också måste ha förlorat sina liv i denna vansinne som hade utspelats.

Men sjukskötaren kom aldrig tillbaka med datorn jag fått låna.

Istället kom en annan sjukskötare bort till mig och körde mig till en stor röntgensal där jag fick hela kroppen röntgad. Den ena bilden togs efter den andra, och när röntgen var klar, kördes jag tillbaka till samma plats där jag legat tidigare. Nu var det om möjligt än mer kaotiskt än tidigare, för nya transporter med skadade anlände hela tiden. Vi var omkring femtio patienter som låg i denna lokal som såg ut att vara sjukhusets entréhall, och det var knappast alla av oss som skulle komma ut med livet i behåll.

Först nästa dag fick jag låna en dator igen, och då såg jag att en tjej som hette Sophie och som jag och Seth kände, var inloggad. Jag hade träffat henne på Arlanda tillsammans med sin mamma strax innan vi skulle kliva på planet till Bangkok. Sophies far hade slagit sig ner i Phuket där han låtit bygga sig en ranch. Han var hur rik som helst, och nu hade Sophie och hennes mamma varit på väg till honom för att fira jul. Jag skrev ett kort meddelande att jag låg på sjukhuset i Phuket.

Det dröjde bara några timmar, så stod Sophie och hennes mamma vid min säng.

De insåg omedelbart att jag måste till ett annat sjukhus där jag kunde få riktig sjukvård. Sophies mamma pratade med sjukvårdspersonalen, och snart befann jag mig i en ny ambulans. Det nya sjukhuset låg en timme bort, och var så elegant att det snarare såg ut som ett hotell än ett sjukhus.

Det var den totala motsatsen till sjukhuset jag kom ifrån. Det var sobert, lugnt och stilla. Entrén var helt enorm med tio meter höga stenväggar. Överallt fanns stora, luxuösa utrymmen. Det här sjukhuset hade säkerligen kunnat härbärgera hundratals av de patienter som nu låg och dog på överfulla sjukhus där de inte fick någon vård. Men här såg man inte en endaste skadad människa.

Sophie och hennes mamma hade följt efter ambulansen i sin bil, och Sophies mamma gick nu fram till en stor och elegant reception och ordnade med min inskrivning medan jag själv togs emot av ett helt team med läkare och sjuksköterskor.

Efter en snabb besiktning av min sargade kropp, rullades jag in till sjukhusets röntgenavdelning där jag på nytt röntgades från topp till tå. Det var den ena röntgen efter den andra, och det togs plåtar också på lungor och andra inre organ. Det var som om det fanns ett helt hav av resurser till mitt förfogande. Efter röntgen rullades jag genom sjukhusets korridorer till mitt rum. Jag såg inga skadade människor nu heller, och jag undrade om läkarna här ens kunde föreställa sig hur det såg ut på de andra sjukhusen och uppsamlingsplatserna runt om på ön.

Jag rullades vidare genom korridorerna och in på det rum där jag nu skulle bo. Det var som en mindre hotellsvit med egen toalett och egen dusch. Naturligtvis kunde jag inte utnyttja något av detta. Jag kunde inte ens resa mig ur sängen, jag kunde inte göra någonting.

Jag hade två sköterskor som var hos mig nästan hela tiden. De skötte om mig, tvättade mig och hjälpte mig med min personliga hygien. Jag låg med dropp hela tiden. Magen var full av lera, skräp och rester av allt saltvatten jag fått i mig, och jag kunde inte äta någonting. Ändå rullade mina sköterskor in en liten middagsvagn med soppterriner, juicer och tropiska frukter.

Det såg så fantastiskt gott ut, men det var inte ens lönt att be mig försöka få ner något. Jag gav maten en blick och tittade sedan på mina sköterskor, och sa »not hungry«.

Ett läkarteam kom in till mig och gjorde något av en generalundersökning av hela mig. De tittade på mina sår, kikade mig i munnen med en ficklampa, gjorde en snabbundersökning av ögonen och frågade hur jag mådde.

»Fint«, sa jag. »Men ögonen gör ont.«

Det var den värsta plågan. Ögonen. Det rispade i dem och det gjorde ont när jag hade dem öppna. »Okej«, sa läkarna, »ögondoktor i morgon.«

I övrigt var det goda nyheter. Röntgenplåtarna visade att jag inte hade några frakturer och inte heller någon skallskada. I tre kotor, ganska långt ner på på ryggen, hade påträffats sprickor. Möjligtvis skulle jag känna av detta den närmaste tiden, men på lite sikt skulle sprickorna inte behöva innebära något bekymmer för mig. De skulle läka ihop, och jag skulle återfå full rörlighet.

Däremot hade lungorna börjat inflammeras av allt skräp jag hade fått ner i dem. Antibiotika och kortison måste omedelbart sättas in. Eftersom jag inte kunde svälja några piller, fick det bli sprutor. Mina sjuksköterskor skulle ge mig en spruta två gånger om dagen så länge jag var kvar på sjukhuset.

Nästa morgon rullades jag iväg till ögonkliniken. En läkare med operationsrock, munskydd och sjukhusmössa hälsade på mig och spände fast en stor maskinliknande skärm framför mina ögon. Själv satte han sig på andra sidan skärmen. Det var en fantastisk apparat. Med små, fina instrument öppnade han mitt ena öga och höll det uppspärrat, och med en nästan mikroskopisk liten tång plockade han sedan bort sandkornen från ögat, korn för korn.

Sedan gjorde han samma sak med nästa öga.

Jag rullades sedan tillbaka till mitt rum, och fick sova lite. På eftermiddagen kom läkarteamet tillbaka, och nu fick jag besked om att mina sår måste tvättas och sys. Annars kunde de bli infekterade.

Jag vägrade.

»Såren har torkat nu«, sa jag. »Läkningen har börjat. Om ni river upp sårskorporna och börjar tvätta och sy, då kan såren bli infekterade. Inte nu.«

Jag fick hela teamet emot mig, men jag sa bara:

»No operation.«

Jag struntade i hur mycket bakterier det fanns på sårskorporna. Så länge såren var torra, visste jag att infektionsrisken var liten.

Jag visste också att man ska vara försiktig med operationer i tropikerna. Den höga luftfuktigheten gör att bakterier frodas och att det tar lång tid för sår att torka.

»No operation«, sa jag igen. »Min kropp är min, och det är jag som bestämmer över den.« Jag visste att ingen kunde säga emot mig på den punkten.

Jag visste också att jag hade ett extremt starkt immunförsvar. Jag hade aldrig tagit någon medicin i hela mitt liv, inte ens en endaste alvedon. Två gånger hade jag blivit sjuk med febertoppar på runt fyrtio grader, men jag hade varit frisk redan nästa dag och kunnat gå till skolan. Jag visste att min kropp skulle ta hand om såren. Dessutom fick jag ju en massa antibiotika som hade satts in mot lunginflammationen.

Undan för undan kom rörligheten tillbaka i kroppen, och snart kunde jag ställa mig på mina ben och röra lite på dem. Vilken enorm lättnad detta innebar. Jag hade varit skräckslagen inför tanken att inte kunna gå igen.

Denna enorma lättnad till trots, kände jag mig stundtals helt tom invärtes.

Moa var död. Ulla och Thomas var också döda. Det kändes så fel att jag hade klarat mig men inte de. Som om det var mitt fel, på något sätt. Som om jag hade en skuld att bära.

Jag har aldrig trott på någon gud och inte heller på någon religion eller något liv efter detta. Ändå, när jag låg där på sjukhuset, frågade jag mig varför jag inte hade fått komma till paradiset med Moa och Ulla. Varför ska Gud straffa mig så här? frågade jag mig själv innan jag kom på att det inte fanns någon gud.

Men jag låg och tänkte på det viset, och undrade vad mitt liv kunde vara värt efter detta.

Sophie och hennes mamma kom och besökte mig flera gånger. Jag blev snabbt mycket bättre, och skulle snart få lämna sjukhuset. Men innan jag skrevs ut, ville sjukhuset förvissa sig om att få betalt för vården jag fått, och gav mig gav mig en nätt liten sjukhusräkning på 385 423 thailändska baht, motsvarande nittiofem tusen kronor.

Ibland är det tur att man har försäkring.


Efterdyning

Den jättevåg som så totalt hade dränkt och slagit sönder Khao Lak, hade mycket riktigt utlösts av den jordbävning som Thomas hade hört CNN rapportera om tidigt på annandagsmorgonen.

Så långt gick det möjligen att förstå. Men samtidigt låg alltsammans sannolikt utanför de flestas föreställningsförmåga.

Jordbävningen hade inträffat en minut i åtta på annandagsmorgonen och haft sitt epicentrum i Indiska oceanen sexton mil väster om den indonesiska ön Sumatra. Den hade uppmätts till 9,3 på Richterskalan, vilket gör den till den tredje kraftigaste jordbävningen någonsin, i alla fall efter Kristi födelse.

De flesta jordskalv är över på omkring tio sekunder, men detta skalv pågick i tio minuter och fick havsbottnen att höja sig tolv meter längs en sträcka på etthundratjugo mil i nord-sydlig riktning utmed Thailands västra kust, ungefär sjuttio mil ut i havet. Miljarder ton vatten trycktes åt sidan i väst-östlig riktning och gav upphov till en serie förödande flodvågor som inledningsvis rusade fram i rena flygplanshastigheter på drygt niohundra kilometer i timmen. Ju närmare land vågorna sedan kom och ju grundare vattnet blev, desto mer bromsades farten upp. Vågorna reste sig i stället på höjden. I den långgrunda bukten utanför Khao Lak kom den skummande, rasande tsunamin med en hastighet som sannolikt inte översteg sextio eller högst sjuttio kilometer i timmen. Men i gengäld tryckte de många tsunamivågorna ihop sig sig så tätt att många uppfattade dem som en enda jättevåg, och denna växte sig tio, kanske femton meter hög på sin väg in mot Khao Lak.

Klockan hade varit 10.26 när tsunamin drabbade Khao Lak. Längs varje meter utmed stranden kom tusen ton vatten med fullständigt förödande kraft.

Oceanografer brukar tala om en tsunamis förstörelsepotential, och denna tsunami beräknas i sin helhet ha haft en förstörelsepotential motsvarande kraften av 1 500 Hiroshimabomber. Sådana här uppskattningar kan vara svåra att begripa, men skalvet var så starkt att det utlöste nya jordbävningar ända bort till Alaska och påverkade jordens rotation runt solen. Några större öar utanför Sumatras kust flyttade på sig tjugo meter och en mängd mindre öar raderades ut från kartan.

Bara tre timmar efter jordbävningen nådde tsunamin Sri Lankas kust, hela hundrasjuttio mil från jordbävningens epicentrum. Vågorna uppgick här till en höjd på mellan sex och tio meter, och förödelsen blev enorm. Tsunamin fortsatte vidare västerut, sköljde över stora delar av Maldiverna, och nådde ända bort till Seychellerna och Madagaskar. I Somalia på Afrikas östkust hade tsunamin fortfarande sådan kraft att den tog trehundra människors liv och gjorde femtio tusen människor hemlösa när den vräkte sig in på stränderna, fyrahundrafemtio mil från jordbävningens epicentrum.

Totalt skördade tsunamin trehundra tusen människoliv och utplånade bostäderna för fem miljoner människor. Allt skedde inom bara några timmar efter den jordbävning som närmast tedde sig som en jättelik explosion utmed havets botten i Indisk oceanen denna tidiga annandagsmorgon.

Den första ö som drabbades var indonesiska Pulau Simeulue, ett tiotal mil från jordbävningens epicentrum. Vågorna här var inte mer än två meter höga, men kom i gengäld med en hastighet av hundratals kilometer i timmen och spolade med sig nittio procent av öns bebyggelse. Ändå dog bara fem av öns närmare nittio tusen invånare, för här visste folk vad en tsunami var. Ön hade drabbats

208 209

en gång tidigare, det var 1907, och öborna hade lärt sig sin läxa. En tsunami föregås alltid av att vattnet drar sig tillbaka, och vid tsunamin 1907 hade detta fått många att springa ut på den torrlagda havsbottnen och plocka upp fisk och titta på koraller som de aldrig tidigare sett. När sedan havet kom tillbaka med sin förödande kraft, var det få som klarade sig. De som överlevde höll berättelsen vid liv, och när nu samma scenario inträffade nästan hundra år senare, begav sig öns hela befolkning upp i bergen. Därifrån kunde de betrakta vad tsunamin gjorde med deras ö, men själva klarade de sig.

Betydligt värre gick det för människorna i den låglänta Acehprovinsen på norra Sumatra som nåddes av tsunamin ungefär en kvart efter jordbävningen. Här beräknas vågorna ha varit tjugofem meter höga och havsnivån höjdes med upp till tio meter. Hela städer spolades bort och 170 000 människor dog. Två timmar senare var tsunamin framme i Phuket och ytterligare tjugo minuter senare nådde den Khao Lak.

Om det hade funnits ett varningssystem skulle folk ha kunnat rädda sig undan vågen. Men inga varningar gick ut, och människorna längs stränderna ända bort till Afrika hade ingen aning om vad som väntade dem.

Många turister tog glatt upp sina digitalkameror och filmade de skummande vågorna när de närmade sig land utan att förstå någonting av den fara som var i annalkande. På många av filmerna ser man turister som fortfarande badar eller är på stranden när de våldsamma vågorna dånar in, på väg att dränka såväl dessa turister som deras turistorter.

Utmed stränderna i Khao Lak uppgick dödssiffran till femtusen personer. En del människor hade klarat sig genom att springa upp till hotellens översta våningar. Men många hotell var inte tillräckligt höga, och förvandlades därför till rena dödsfällor. Hotellet där Ulla, Thomas, Roland och Anne hade sökt skydd, var ett av dem. Det hade bara två våningar, och kom att fullständigt dränkas av vågen.

Några av de få som klarade sig hade haft turen att sköljas upp i trädkronor. En del fick samsas om utrymmet med hundar och andra djur som också sköljts upp i träden. Andra hade mer otur och tvingades dela träden med ormar och råttor. Många djur hade instinktivt tagit sig upp på berg och kullar och i träd redan när tsunamin var på väg in från havet. I Khao Lak hade flera elefanter trumpetat och sedan slitit sig när de fått syn på havets egendomliga rörelser. Under sin flykt upp mot bergen hade flera av dem gjort heroiska insatser då de lyft upp turister på ryggen med sina snablar och på så vis räddat livet även på dem.

Till läkarnas stora häpnad drabbades jag inte av några infektioner trots att jag vägrat att låta dem tvätta och sy mina sår. Såren läkte ändå, och hela kroppen återhämtade sig så snabbt att jag kunde lämna sjukhuset redan den fjärde dagen, torsdagen den trettionde december. »Ni är ett mirakel«, sa läkarna sista gången de gick ronden och undersökte mig.

Dock kunde jag dock ännu inte varken äta eller dricka. Allt jag hade fått i mig i form av skräp och sand och saltvatten och annat man inte bör få i sig, gjorde att magen i praktiken var obrukbar. All vätske- och näringstillförsel fick ske genom dropp, och jag minskade i vikt varje dag.

Jag var ohyggligt svag, och enda sättet att komma hem var med ambulansflyg.

Dagen innan hade SAS tekniska division hemma i Sverige fått i uppdrag att bygga om två medeldistansplan av modellen MD-80 till ambulansplan. Ett hundratal säten röjdes ut, och in monterades istället ett fyrtiotal bårar.

Åtta tekniker och mekaniker arbetade intensivt med ombyggnaden av planen, och framåt natten var de klara. Bårarna var i militärgrön väv, och monterade i tre våningar. Vid lunchtid nästa dag lyfte planen med kurs mot Dubai där de mellanlandade och tankade. Sedan flög de vidare till Bangkok.

Ungefär samtidigt flögs svensk sjukvårdspersonal till Bangkok med Thai Airways för att kunna vara rejält utvilad inför den gigantiska arbetsuppgift som nu väntade dem. Thai Airways stod för biljetterna för den svenska sjukvårdspersonalen, helt i den anda som nu rådde i hela Thailand. Överallt gjorde många thailändare vad de kunde för att bistå och hjälpa drabbade turister. På vägarna körde de i skytteltrafik mellan härjade kuststräckor och provisoriska läkarstationer. Sådana hade upprättats i skolor, tempel och offentliga byggnader av olika slag. Många thailändare upplät sina hus som sjukstugor, och krokade av sina dörrar så de kunde användas som bårar. Överallt sågs thailändare komma med mat och dryck till turister som förlorat såväl hotellrum som personliga tillhörigheter.

Thailändska regeringen satte in flygplan som flög så många turister som möjligt från Phuket till Bangkok. Flygresorna var gratis, thailändska staten stod för notan, och med de här planen började Phuket så sakteliga tömmas på turister redan dagen efter annandagen, måndagen den tjugosjunde december.

Men evakueringsbehovet var enormt, och Phukets flygplats blev snabbt som ett stort flyktingläger. Tusentals turister tog sig till flygplatsen för att boka hemresebiljetter eller åtminstone försöka komma med gratisplanen till Bangkok. Många hade bara badkläder på sig och saknade såväl pengar som pass.

Och medan dessa till synes hjälplösa resenärer belamrade halva flygplatshallen, fylldes den andra halvan av skadade som togs om hand av sjukvårdspersonal och thailändska volontärer. Halva flygplatshallen tog följaktligen formen av en fullpackad vänthall och andra halvan tog formen av en lika fullpackad sjuksal. Och utanför byggnaden upprättades något som snart kom att påminna om ett tältläger. Flygplatshallen räckte helt enkelt inte till.

Sophie och hennes mamma kom och hämtade mig på sjukhuset när jag skrivits ut. Vi gav oss iväg till det svenska konsulatet där jag skulle få ett provisoriskt pass. På vägen bad jag att vi skulle köra förbi den plats där jag hade blivit upplockad. Sophies mamma letade sig fram till den, och den visade sig ligga en och en halv kilometer från vårt hotell. Så långt hade jag alltså färdats med vågen.

Jag förstod att det var här vågen hade tömt ut sina sista krafter, för lite längre fram fanns ingenting av den förödelse den hade skapat under sin framfart.

De som hade lyckats rädda sig undan vågen på hotelltak eller i trädkronor, hade sett massor av döda människor flyta förbi när vattnet börjat dra sig tillbaka mot havet.

Jag var väldigt glad över att jag inte varit någon av dem.


Hemkomsten

Efter en lång resa med ett av SAS nyinrättade ambulansplan, landade vi på Arlanda vid elvatiden på nyårsafton 2004. Jag sattes i en rullstol och en sjuksköterska körde mig in i flygplatsbyggnaden. En kvinnlig läkare lade en babyblå filt över mina axlar, och i detta ömkliga tillstånd återvände jag från det som skulle ha blivit en sådan fantastisk julresa. Vid passkontrollen stod poliser, läkare, sjuksköterskor, Röda kors-personal, UD-tjänstemän och resebyrårepresentanter beredda att ta emot oss. Som en sorts tyst välkomstdelegation. Alla var lågmälda och det var något sorgligt och vemodigt men också värdigt över alltihop. De flesta sa inget utan nickade bara lite försiktigt mot oss.

Jag förstod att vi skulle mötas av ett stort antal anhöriga i den stora ankomsthallen, och jag bestämde mig för att inte göra min entré inför alla dessa i rullstol och med babyblå filt. Jag reste mig och drog av mig filten. Jag passerade långsamt och med stapplande steg tullen, och dörrarna till ankomsthallen öppnades. På bara en vecka hade jag gått ner från femtiotvå till fyrtiofem kilo. Benen darrade, det var nästan så att de skakade. Men jag gick, och jag försökte koncentrera mig på två saker: att inte falla ihop och inte börja gråta. Detta blev allt svårare när jag fick syn på alla sorgsna ansikten. Alla hade ett svagt men vänligt leende på sina läppar, men det syntes på många att de hade gråtit.

Så fick jag syn på Moas föräldrar. De stod tillsammans med Anton. Jag kände direkt hur det knöt sig i magen på mig, och jag sa till mig själv: Skärp dig nu och visa dig stark! Det är mycket värre för dem.

Av de sammanlagt femhundrasextiofem svenskar som saknades, var det fortfarande få som var identifierade som döda, och sannolikt fanns det en gnutta hopp hos alla anhöriga att just deras familjemedlem eller familjemedlemmar på något mirakulöst sätt hade överlevt och snart skulle komma till rätta. Och hur säker jag än ansåg mig vara på att Moa inte kunnat ha överlevt den mer än tio meter höga och fullständigt osannolika våg som hade dånat fram över skog och mark med en fart på säkert femtio kilometer i timmen, hade jag naturligtvis inga bevis och belägg för att hon inte längre fanns, och det var jag glad för.

I ovissheten döljer sig alltid ett litet hopp, och varför ta ifrån Anton och hans föräldrar detta?

Medan jag med långsamma steg gick fram till dem, var mitt huvud sprängfullt av känslor åt alla möjliga håll. Helst av allt skulle jag vilja falla på knä framför Moas föräldrar och Anton och säga förlåt. Förlåt för att jag tog med Moa på den här resan och förlåt för att jag tog henne ifrån er. Förlåt.

Jag kände skulden växa inom mig, och innerst inne visste vi ju alla att ingen av oss skulle få se henne igen. Men jag fortsatte mina långsamma steg och kom slutligen fram till denna glada, roliga och underbara familj som nu var så sorgsen och förtvivlad.

»Nisse!« sa Moas mamma och drog mig till sig och gav mig en lång och varm kram. »Nisse!« sa hon igen, och jag förstod att mer kunde hon inte säga, för då hade hon brutit ut i all den gråt som fanns inom henne.

Det var samma med Moas pappa och Anton, och därför hälsade också de på mig på detta stumma sätt som ändå innehöll så ohyggligt mycket känslor.

Jag gick vidare, och där stod flera av Ullas vänner för att ta mig i hand och ge mig en kram och på så vis känna en länk till den Ulla som de förstod inte längre fanns. Jag såg att alla hade gråtit.

Lite försynt bakom alla andra stod morfar och mormor. De stod tillsammans med Ullas syster och hennes man och Ullas bror.

Jag märkte att också de klamrade sig fast vid det lilla hopp som dolde sig i det faktum att de ännu inte fått det dödsbesked som för varje dag som gick började te sig alltmer oundvikligt. Alla kramade mig och morfar sa att han var glad att se mig. Mormor sa att de tänkte stanna ett tag i Nacka och se till att allting gick bra för mig. Morfar nöp mig lite i kinden som alla hade brukat göra när jag var barn, och jag kunde inte låta bli att ge honom ett stort leende med hela ansiktet, hur nära jag än var att brista ut i gråt.

Plötsligt trängde sig en kvinna fram som jag kände igen lite svagt men som jag inte omedelbart kunde placera. Men så fick jag syn på Lilla My och hennes bror som var i kvinnans sällskap, och då slog det mig: Hilda! Thomas förra fru.

Hon var den enda som inte verkade vara gripen av den sorg och ledsnad som omgav alla andra.

»Välkommen hem, käre Nisse«, sa hon högt och ljudligt och tryckte mig intill sig i en kram som kändes helt överdriven eftersom vi knappt kände varandra. Jag hade bara sett henne vid ett par tillfällen då hon kommit förbi och pratat med Thomas i något ärende som hade med deras gemensamma barn att göra.

Hilda berättade att hon pratat med läkarna och fått besked om att jag skulle till Karolinska sjukhuset för att undersökas. Ambulans hade beställts fram, men Hilda hade sagt att någon sådan behövdes inte. Hon hade förklarat att hon kunde köra mig, och så hade det fått bli.

Det var som att Hilda redan hade tagit över alltihop. Ingen var beredd på detta. Det var så totalt överrumplande för oss alla.

Efteråt har jag många gånger frågat mig varför ingen i min familj reagerade och sa stopp och belägg, för denna framfusiga Hilda hade ju faktiskt inte ett dugg med mig att göra.

Säkert spelade det in att alla hade sin stora sorg som de brottades med, och sina tankar på Ulla och denna naturkatastrof som de naturligtvis hade läst jättemycket om i tidningarna men ändå visste så lite om. Det syntes hur slutkörda och utmattade alla var efter den oerhörda chock de måste ha fått när nyheten om tsunamin hade nått Sverige.

Och jag, som alltid brukade ha en åsikt om det mesta, var också så ohyggligt trött och svag och medtagen att inte heller jag fick ur mig något. Jag var mest koncentrerad på att inte göra något fel i denna situation som ju måste ha varit så förtvivlat känslosam för alla.

Allt detta spelade Hilda i händerna. I mitt utmattade tillstånd följde jag med henne till en grön Hyundai som stod parkerad inte alltför långt från ankomsthallens entré. Lilla My och hennes bror stödde mig på var sin sida när jag stapplade fram.

Så åkte vi till Karolinska sjukhuset.


Hemma igen

På Karolinska blev det ny besiktning och ny röntgen. Överkroppen såg visserligen ut som om den hade gått igenom en mindre skördetröska, men läkarna var nöjda med vad de såg. Såren läkte som de skulle. Jag hade redan kunnat börja dricka vatten utan att kräkas upp det, och läkarna sa att jag kunde börja med yoghurt också. Detta fick bli min diet under de närmaste veckorna. Sedan kunde jag försiktigt börja med fast föda, och framåt våren borde jag vara hyfsat återställd.

Jag fick ett par kryckor och några recept med mig, och så körde Hilda hem mig till Nacka.

Det var en egendomlig stämning i huset. Ulla och Thomas hade ju varit en sådan självklar del av allt, och nu fanns de där inte längre. Istället flyttade Hilda in i sängkammaren och tog den i besittning.

Mormor och morfar reagerade väldigt starkt mot detta. De bodde också i huset, men som gäster, och stannade bara en knapp vecka. Under denna tid höll de sig mest i bakgrunden, och det syntes på dem hur svårt de hade för Hilda som med sin framfusighet var raka motsatsen till dem själva.

Hilda var lite drygt sextio år och arbetade som sjuksköterska på Södersjukhuset. Hon åkte aldrig på semester, och hade därför en massa innestående ledighet hon nu kunde ta ut. Efter ett par dagar kom två socialsekreterare på besök för att ordna någon form av familjesituation för mig. De förklarade att jag måste ha en vårdnadshavare eftersom jag bara var femton år.

Hilda föll dem i talet.

»Jag är ju redan hans vårdnadshavare«, sa hon. »Och det kan jag väl fortsätta vara.«

Socialsekreterarna sa att de kunde skaffa fram en fosterfamilj åt mig om jag ville, men jag sa att jag hade bott i tillräckligt med familjer och att jag var för gammal för att flytta in hos någon ny.

Det fick bli Hilda.

Men mormor och morfar verkade tycka allt sämre om henne. De sa inget, men det märktes i luften.

Lilla My och hennes bror kom på besök ibland eftersom det var saker som skulle redas ut nu när Thomas inte längre fanns. Hilda kunde bli som galen på Lilla My. Hon svor och skrek och kunde vräka ur sig vad som helst. »Du är inte min dotter. Jag vill inte veta av dig! Nu sticker du härifrån!« skrek hon en gång.

Jag vet inte hur mycket av detta mormor och morfar hörde och tvingades uppleva, men de hade svårt att stå ut med Hilda.

När de åkte hem efter fem, sex dagar, var också allt hopp ute vad det gällde Ulla. De sista planen med skadade svenskar anlände till Arlanda söndagen den fjärde januari. Evakueringen var därmed slutförd. Varken Ulla, Thomas eller Moa hade funnits med på något av planen. Inte heller Anne eller Roland.

Vad som återstod nu, var att identifiera de döda. Och det skulle ta flera månader. Ullas syster lämnade sitt DNA och på så vis kunde kroppen av Ulla identifieras. Men detta skedde först framåt vårkanten. Ungefär samtidigt identifierades också Thomas och Moa.

Kropparna lades i träkistor och flögs till Arlanda. Därifrån kördes de i kortege till Ärna flygplats i Uppsala, gamla Upplands flygflottilj eller kort och gott F 16. Hela Ullas familj, det vill säga jag, mormor och morfar samt Ullas bror och syster, blev inbjudna till en liten ceremoni som hölls på flygplatsen när kistan med Ulla anlände.

Det var ett tjugotal kistor som kom den dagen. Likbilarna hade ställts upp i en halvcirkel, och kistorna drogs ut samtidigt. Alla kistor var draperade med svenska flaggan. Soldater gjorde honnör, trumslagare slog trumvirvlar, och folk föll i gråt. Som slutpunkt veks flaggorna ihop och överlämnades till de anhöriga. Två soldater kom fram med Ullas flagga och gav den till mig. När jag kom hem, hängde jag upp den på ena väggen i mitt rum.

Sedan också Thomas kista hade anlänt, hölls för begravning för Ulla och Thomas i Solna kyrka. Det kom över tvåhundra personer till begravningen, och det var så många att alla inte ens fick plats.

Men en som banade sig väg när begravningsceremonin väl hade börjat, var Hildas något slitne älskare. Han hette Bosse, kom i jeans, uppknäppt skjorta, solglasögon och någon form av skämtslips som såg ut att vara köpt på Buttericks. Vanligtvis höll han till på en pub i Farsta, och förmodligen var det därifrån han nu hade anlänt. Han var redan full.

Han trängde sig ner på vår bänk och nickade obekymrat åt oss. Jag såg hur mormor och morfar skruvade på sig och hur oroligt de tittade på denna figur som nu fanns mitt ibland dem när deras dotter skulle hedras. Men Hilda var van. Hon hade egentligen inte väntat sig mycket annat. Många gånger hade hon fått åka till puben i Farsta och försöka hämta hem honom om nätterna, och då hade han kunnat skrika de hemskaste saker. »Stick din djävla hora! Vad gör du här?« Den typen av saker kläckte han gärna ur sig.

Trots detta inte alltför trevliga beteende var Hilda förtjust i honom, och ställde alltid upp för honom. Därför blev hon olycklig långt in i själen när han bar sig illa åt mot henne. Ofta kom hon in på mitt rum och frågade mig till råds om hur hon skulle få honom att sluta såra henne. Varje gång sa jag samma sak: »Hilda, du måste förstå att han inte är bra för dig. Du måste försöka skaffa någon annan.«

Men Hilda höll fast vid honom och kom in till mig och satte sig på sängkanten och grät varje gång han hade varit elak mot henne.

Jag blev som en förtrogen till Hilda, och hon berättade allt om sitt liv. Att hon varit helt oälskad som barn och att ingen hade tyckt om henne. Hon hade gått i terapi i många år, men den olyckliga barndomen hängde fortfarande över henne.

Jag gjorde mitt bästa för att gaska upp henne och ge henne råd, och ibland undrade jag vem som egentligen var vårdnadshavare för vem.

Men jag tyckte om Hilda. Hon var som en tonåring på något sätt. Så fort hon hade pengar, stack hon iväg och shoppade. Hon älskade att åka in till stan och gå i exklusiva butiker och köpa kläder och smycken.

Hon riktigt levde upp när hon shoppade, och hon kunde vara hur slösaktig som helst. Många gånger kom hon hem med presenter till mig. Jag har ganska små fötter, så jag hade svårt att hitta snygga skor. Men Hilda lyckades. Sedan tog hon skorna till skomakaren och lät sätta dit stålhälar och stålhättor på dem så det skulle smälla lite när man kom gående. Hilda kom hem med mycket annat också, och allt var snyggt och elegant, för hon hade öga för sådant. Jag har tre hål i ena örat, och en gång hade hon köpt jättefina små diamantörhängen till mig. Kom hon inte på något annat, köpte hon några snygga v-ringade t-shirts från Acne eller något annat märke jag gillade. En gång fick jag en riktigt snyggt designad plånbok. Den använder jag fortfarande.

Hilda visste precis jag vad tyckte om, och jag tror att hon var ganska förtjust i mig. Men framför allt hade hon ett väldigt starkt behov av att bli omtyckt. Det var i hög grad det som styrde henne beteende. Hon tyckte väldigt mycket om sin son också, Lilla Mys bror. Hon var svag för män och killar över huvud taget. Däremot tålde hon inte personer av sitt eget kön. Detta var hennes problem. Eller ett av hennes problem, får man kanske säga. För hon hade ganska många. Hon var svartsjuk, hon ville ha kontroll över precis allting, och hon tålde inte att någon klev in på det som hon uppfattade var hennes revir.


En av de första dagarna efter tsunamin, kom en tjej som hette Elin och knackade på. Hon gick i en parallellklass till mig, idrottsklassen, och var orolig för mig efter allt vad jag varit med om. När hon såg vilken dålig kondition jag var i och att jag bara hade gamla människor omkring mig, flyttade hon in i hos mig och installerade sig i mitt rum.

Vi blev inte tillsammans eller så, jag upplevde att jag fortfarande var tillsammans med Moa, men hon fixade allting åt mig. Hon blev både som en sjuksköterska och en kompis.

Och det här var något som Hilda inte gillade. Efter några dagar sa Elin till mig: »Jag tror att jag måste ge mig iväg. Hilda vill inte ha mig här. Hon säger att det blir alldeles för mycket för dig och att du behöver vila.«

Det var typiskt Hilda. Hon avspisade alla som ringde eller som kom för att hälsa på. Många av dem var Ullas gamla vänner, och gång efter gång hörde jag hur hon sa:

»Nej, han vill inte träffa dig.«

»Han har inte tid.«

»Han har fullt upp med sitt.«

Ibland kunde det vara någon som stod på sig och verkligen ville träffa mig. Men då skrek Hilda »dra åt helvete!« eller något i den stilen, vilket på sitt sätt var väldigt effektivt. Det var många av Ullas vänner som aldrig mer hörde av sig.

Så nu levde jag med Hilda. Det blev liksom vi två, utan att jag hade velat det eller önskat det på något sätt. Hon inrättade sig i huset som om det hade varit hennes, stängde ute alla andra, och satt och ägnade sig åt sitt om dagarna.

Hon var väldigt duktig i att sy och snickra och sådant. Ofta satt hon vid sin symaskin och sydde. Det kunde vara allt från gardiner till avancerade läderarbeten. Hon älskade att sy i läder, och gjorde plånböcker och skärp och allt möjligt. Ibland klädde hon om möbler, hon var väldigt bra på det också. Och så var hon huslig. Hon lagade mat, städade och höll ordning, och var egentligen bra på många sätt.

De första dagarna gick jag inte hemifrån, för jag orkade inte. Dels hade en hel del av musklerna i benen slitits sönder, dels gjorde lunginflammationen mig så orkeslös att jag knappt kunde ta mig upp för trappan till köket.

Jag var mager, tärd och sönderslagen, och kände att jag var tvungen att sätta igång och träna för att komma tillbaka till mitt gamla jag. Jag körde några pass varje dag, gjorde benlyft och armhävningar, och strax efter terminsstarten kunde jag gå till skolan.

Rektorn hade informerat alla om vad jag varit med om, och eleverna hade uppmanats att inte ställa en massa frågor, för det kunde vara känsligt för mig. Så när jag kom till skolan, blev det alldeles tyst omkring mig. Alla tittade, men ingen sa något. Det var likadant i klassrummet. Det blev konstigt för oss allihop. Det bästa hade varit om jag fått berätta om allt som hade hänt och tagit av mig på överkroppen och visat ryggen som hade varit helt sönderslagen av alla bräder och allt annat som hade slungats mot mig. Jag hade inte haft något emot att visa de andra såren heller, särskilt eftersom de nu höll på att läka så fint.

Om jag hade visat mina skador och alla hade fått fråga precis vad de hade velat fråga om, skulle allt säkert ha blivit som vanligt ganska snart. Nu dröjde det ett bra tag innan någon form av normal stämning infann sig.

Jag blev som ett undantag. Någon man inte fick ställa frågor till, men också någon man inte fick ställa krav på. Jag blev kallad till rektorn, och han förklarade att jag bara behövde gå på de lektioner jag orkade med, resten kunde jag strunta i. Jag skulle ändå få betyg så att jag kom in på gymnasiet till hösten. Alla ville så väl, men det mesta blev så fel. Fast just på den här punkten blev det faktiskt rätt, för eftersom jag brukade göra tvärtom mot vad jag blivit tillsagd, gick jag nu på alla lektioner och fick ganska bra betyg i nästan alla ämnen.

Efteråt har jag förstått att alla var så snälla mot mig för att de var oroliga för mig, men jag upplever inte att att jag var särskilt skör.

Samtidigt drömde jag fruktansvärda mardrömmar, och jag blev rädd för att somna, för jag visste vad som skulle komma. Varje natt var det likadant. Jag hann inte mer än somna förrän mardrömmarna var över mig.

Jag pratade med Hilda om det här, och hon föreslog att jag skulle vända mig till en terapeut som hon själv hade gått till, och som hade sin praktik vid Mariatorget på Södermalm. Hon var nittiotvå år gammal, men visste precis vad hon sysslade med, och hon sa att jag behövde inte vara rädd för mina drömmar, för jag skulle aldrig dö i dem.

»Man är alltid hjälte i sina egna drömmar«, sa hon. »Man kan hålla på att dö hela tiden, men man dör aldrig. Har jag inte rätt?«

Jag tänkte efter.

»Jo«, sa jag. »För hur många mardrömmar jag än har haft, så har jag faktiskt aldrig dött i någon.«

»Det gör ingen«, sa den gamla damen. »Och det gäller att man får in det här i huvudet och ställer om hjärnan så att man inte blir rädd när drömmarna kommer. Man är alltid hjälte i sina egna drömmar. Alla känner inte till detta, men du vet det nu. Och med den vetskapen kommer drömmarna inte längre att bessvära dig.«

Jag gick till henne ytterligare två eller tre gånger, men redan efter första samtalet slutade jag att var rädd för mardrömmarna, och med tiden försvann de helt.

Till minne av Moa

Under vårterminen träffade jag Anton och Moas föräldrar en hel del. Jag berättade om den enorma skuld jag kände för att ha tagit Moa ifrån dem, men de sa att jag absolut inte fick tänka så. De sa att jag alltid var välkommen till dem, och det var en stor lättnad för mig. I början av april hölls begravningen för Moa. Hela kyrkan var full av ungdomar och framme vid kistan var det ett helt hav av kransar och blommor.

Ett år efter tsunamin, strax före nyår 2006, åkte jag tillsammans med Moas föräldrar till Vietnam. De ville se mitt land tillsammans med mig, men det blev en resa helt i deras anda. Anton och hans flickvän och hans två bröder var också med. Vi flög till Bangkok och sedan vidare till Saigon där vi firade nyår på stadens myllrande gator. Sedan åkte vi ner till Rach Gia, träffade min morbror och hans familj en dag och min mamma nästa dag, och sedan åkte vi tåg längs östkusten upp mot Hanoi och stannade säkert i sju eller åtta städer på vägen upp innan vi gjorde Hanoi några dagar för att slutligen ta tåget ner till Saigon och åka hem igen. Alltihop på bara två veckor i ett sanslöst tempo. Och överallt bodde vi på billiga hotell för bara fyra eller fem dollar per natt för att det var så mycket roligare på dem.

I varje stad var det elkablarna som förde oss runt. Särskilt i Saigon och Hanoi, för elkablarna där är en attraktion i sig som sannolikt saknar motstycke i världen. På varje elstolpe kan det sitta ett par tusen elkablar som är dragna åt olika håll, och var man änbefinner sig, ser man jättelika knippen med kraftfulla kablar som går som någon sorts elektriska motorvägar längs husen ovanför gator och trottoarer.

Som den excentriske kärnfysiker Moas pappa är, blev han så fascinerad över hur kablarna var dragna och hur de förgrenade sig att han följde dem gata efter gata för att se vart de tog vägen, och denna fascination var så stark att det inte fanns någon möjlighet att stoppa honom.

På så vis fick vi se väldigt mycket av Saigon och Hanoi med sin helt enastående arkitektur som knappast kan finnas på många andra ställen i världen. Husen består ofta av bara ett rum och är byggda ovanpå de hus som tidigare byggts. Alla hus har sin färg och form, och nästan inget hus delar vägg med något annat hus, utan alla hus har fönster runt om som det går utmärkt att öppna även om det bara är några centimeter till huset mitt emot. Till det livliga intryck denna byggnadsstil ger, bidrar alla randiga eller enfärgade markiser som ofta hänger lite på sniskan ovanför gatuplanets alla små barer, butiker och fruktstånd. Det är som om allting i Vietnam är ett slags organiserat kaos, och för en excentrisk kärnfysiker kan det knappast bli mycket roligare.

Likes

Comments

​Ulla hade varit noga med allt som hade med ekonomi att göra, och hade därför köpt in sig i Thomas hus när de hade gift sig så att de ägde hälften av huset var. Båda två hade dessutom upprättat testamenten som var fullständigt exemplariska. Där stod exakt vad som skulle ske om Ulla dog, om Thomas dog och om båda dog. De hade tänkt på allt, och utsett en advokat som testamentsexekutor.

Jag var Ullas enda arvinge, medan Lilla My och hennes bror fick ärva Thomas. I slutet av maj såldes radhuset i Nacka för 3,2 miljoner kronor, varav hälften gick till mig. För pengarna skaffade jag mig en tvåa på femtiotvå kvadratmeter på Beckasinvägen i Saltängen, alldeles på gränsen till Saltsjö-Duvnäs med alla sina magnifika trävillor från början av 1900-talet.

Jag hade ställt upp fem krav för min bostad: att den skulle ligga centralt och att den skulle ha diskmaskin, tvättmaskin, balkong och sjöutsikt. Lägenheten i Saltängen uppfyllde vartenda ett av dessa krav. Strax nedanför låg Saltängens marina, runt omkring bodde alla mina kompisar, och det tog bara en kvart att komma in till stan.

Lägenheten kostade 1,5 miljoner kronor och låg på tredje våningen i ett HSB-hus från slutet av 1940-talet.

Det första jag gjorde var att slå ut väggen mellan köket och vardagsrummet för att bygga en bar där. Jag gick noga tillväga och konstruerade först en liten modell över hur jag ville ha det. Sedan skred jag till verket med själva bygget. Jag ville att det skulle bli en fin bar, och byggde den i körsbärsträ.


På insidan av baren, mot köket, hade jag gjort hyllor att ställa glas på. Det var ölglas, lite finare vinglas och cocktailglas. Ovanför baren satte jag upp skåp att ha en massa flaskor i, och i botten på dessa överskåp monterade jag ställningar för att kunna hänga upp vinglas. Jag fick plats med sammanlagt sjuttio glas, och allt blev precis som en bar på stan.

Hilda och jag åkte till Ikea och köpte flera hundra glas. Men det var å andra sidan lite för mycket, så när jag sedan hade fest, brukade vi roa oss med att skjuta sönder glasen med luftpistol. Det var jättekul, för om man sköt på ett glas, kunde kulan studsa så att fyra eller fem glas rök samtidigt. Och när kulan träffade glasen, exploderade de! Det var riktigt häftigt.

Jag måste ju ha en schyst tv också, så jag köpte en fyrtiotvå tums platt-tv för trettiotvå tusen kronor. Den vägde hela fyrtio kilo, men jag lyckades få upp den på ena väggen. På väggen mitt emot hängde jag upp Ullas stora flagga som jag veckade lite snyggt. Och så skaffade jag en anläggning med surroundljud för femtontusen kronor och spotlights som jag satte upp på väggar och i taket så att man kunde få den rätta nattklubbskänslan.

Jag hade inte mer än hunnit flytta in i lägenheten förrän det var dags för att ge mig ut på ett uppdrag jag hade gett mig själv: Att åka tillbaka till Vietnam och berätta för mina systrar och min biologiska mamma om vad jag råkat ut för och att Ulla inte längre fanns. Någonstans kände jag det som min plikt att göra detta.


MITT LIV SOM MILJONÄR


Tillbaka till Vietnam

Jag upplevde det verkligen som en fullständig nödvändighet att berätta för mina systrar och min mamma om tsunamin och hur min familjesituation i Sverige så totalt hade slagits sönder. Men hur skulle jag kunna göra det? Jag hade glömt bort min vietnamesiska och kunde varken ringa eller skriva. Enda sättet var att åka till Vietnam och försöka få tag på dem.

Jag hade ingen adress. Det var Ulla som hade stått i kontakt med min mamma i alla år, och den kontakten hade huvudsakligen skett via deras respektive bankkonton. Varannan månad, år efter år, hade Ulla satt in en tusenlapp på min mammas konto i någon sorts tacksamhet över att ha fått hennes son. Min biologiska mamma skulle ha ett bra liv. Detta var viktigt för Ulla, och 1996 hade hon utöver de vanliga insättningarna fört över femtiotusen kronor på ett bräde för att min mamma skulle kunna köpa en bit tomt och bygga sig ett hus. Huset skulle stå i mitt namn, men min mamma skulle i praktiken kunna betrakta det som sitt.

Det här var typiskt Ulla. Denna ständiga omtanke om andra människor som gick stick i stäv med den småländska snålhet hon också var utrustad med. En gång blev hon så arg på mina telefonräkningar att hon drog in mina julklappar. En hel julafton utan julklappar! Jag kommer aldrig att glömma det. Sparsam och noggrann, men samtidigt så generös. Så tror jag att man skulle kunna beskriva Ulla.

Jag var så angelägen att åka till Vietnam och utföra mitt uppdrag att jag stack iväg redan i slutet av maj, och missade därmed både den sista veckan i nian och skolavslutningen med alla dess fester.

Jag köpte en flygbiljett och packade ner det allra viktigaste i två små väskor. Efter sexton timmar på flyget, med byte i Bangkok, klev jag ut i Saigons tropiska hetta. Jag vinkade till mig en taxi, och bad chauffören köra mig till Första distriktet, Saigons intensiva innerstad med de gamla franska kvarteren, den stora marknaden och det sprakande nöjeslivet.

»Vilket hotell?« frågade chauffören.

»Grand hotel.«

Jag hade bott där två gånger tidigare. Den första gången med Ulla, den andra gången hade också Thomas varit med.

När Ulla adopterade mig 1995, bestämde hon att vi skulle åka tillbaka till Vietnam vart tredje år för att jag inte skulle förlora banden med mitt gamla hemland och min biologiska mamma och mina systrar.

Ulla höll på sina principer, och efter knappt tre år, i februari 1998, åkte vi tillbaka till Vietnam. Bland det första vi gjorde, var att besöka mitt gamla barnhem.

Moster Äpple, mina barnhemsmammor, flera andra ur personalen och många av barnen – som nu blivit mycket större – kände omedelbart igen mig, och blev helt överlyckliga över att få se mig på nytt. Det hade aldrig hänt tidigare att någon adoptivförälder hade kommit tillbaka med sitt adopterade barn, och att Ulla nu kom tillbaka med mig var en så stor händelse att rektorn ringde till både tidningar och tv som kom och gjorde reportage.

Men för egen del kände jag att barnhemmet och allt övrigt i Vietnam tillhörde det förgångna. Jag hade ett nytt liv, och jag hade glömt nästan all min vietnamesiska. Nästa dag skulle jag träffa min biologiska mamma och mina systrar. Ulla och jag satt på rektorsexpeditionen när de kom, och de blev så rörda att de började gråta allihop.

Själv kände jag nästan ingenting. Min biologiska mamma kändes inte längre som min mamma. Två gånger hade hon kört iväg min pappa utan att själv kunna ta hand om oss barn. Sådant etsar sig fast. Och med mina systrar fanns ingenting kvar av allt det vi hade haft tillsammans. Magin var bruten. Dessutom kunde vi ju knappt prata med varandra. Var det något vi försökte säga, fick Ulla gå in och tolka.

Vi hade kommit ifrån varandra.

Tre år senare hade vi träffats på nytt. Det var strax efter jul 2001. Då hade även Thomas följt med. Vi hade åkt till Phu Quoc, en helt fantastisk paradisö utanför Rach Gia. Ulla hade hyrt en bungalow till oss tre och en till min mamma och mina systrar. Min storasyster hade träffat en man, gift sig, och hade ett barn på två år. De var också med, och det var lite kul att få träffa dem. Men i övrigt var det precis som gången innan: inget av det vi haft tillsammans levde kvar. Nu hade jag dessutom glömt bort ännu mer av min vietnamesiska, så vi pratade nästan inte alls med varandra.

Jag tänkte på allt det där nu när jag kom tillbaka till Saigon alldeles ensam. Den här gången var jag här på mina egna villkor. Jag hade tänkt stanna i Saigon några dagar innan jag åkte till Rach Gia. Jag tog en promenad i kvarteren och såg mig omkring. Jag konstaterade att jag kände igen mig från de tidigare besöken, men kände samtidigt att det inte fanns något som lockade mig i denna frenetiska och energiska mångmiljonstad. I alla fall inte nu.

Jag gick hem och lade mig. Nästa morgon gick jag upp tidigt, åt frukost, checkade ut och klev in en taxi utanför hotellet.

»Till Rach Gia«, sa jag.

Chauffören brast ut i skratt och skakade på huvudet. »Säg nu vart du vill åka«, sa han och tittade på mig i bakspegeln.

»Till Rach Gia«, sa jag igen.

Man såg hur hans hjärna började arbeta.

»Du vet«, sa han, »Rach Gia ligger inte direkt i närheten. Det tar åtta timmar att komma dit.«

»Men kör då«, sa jag. »Så vi kommer fram någon gång.«

Han tvekade en stund, men förstod snart att jag menade allvar.

»Okej«, sa han och körde iväg.

Efter tjugo minuter svängde han in på något gammalt industriområde. Det var ruffigt och dött, och mina tankar for upp som antenner i huvudet på mig. Vad gör vi här och vad är det som händer? Ska jag bli kidnappad eller bara rånad?

Jag tittade oroligt på chauffören.

»Bilbyte« sa han och pekade på en annan taxibil som svängde upp en bit bort.

Jag drog en lättnadens suck. Jag hade inte åkt till Vietnam för att slå ner en massa typer som kanske hade en puffra innanför byxlinningen. Jag var inte riktigt i form för det heller.

Jag klev över till den andra bilden, och vi styrde kosan mot Rach Gia.

Det är inte mer än tjugofem mil mellan Saigon och Rach Gia, ändå tar resan ungefär åtta timmar. Vägen är smal med en enda röra av folk och trafik. Cyklar och motorcyklar, mopeder och personbilar, cykeltaxi och tuc-tuc och små lastbilar med kanske tjugo man på flaket. Fortare än fyrtio kilometer i timmen går det sällan, och allt är som en film när man tittar ut genom fönstren. Motorcyklar svischar förbi med hela familjer på sadeln. Det kan vara tre, fyra personer i olika generationer, och ofta har någon en hund eller något annat djur i famnen. Andra motorcyklar kan vara lastade med femtio ölbackar eller ett hundratal fruktkartonger, allt sinnrikt hopbundet, och överst på dessa enorma formationer kan det ligga en säck med vattenmeloner eller papayor. Och så kan det komma en gammal skoter med en massa vita ankor som sticker ut sina halsar ur sina burar och kvackar för fullt. Man kan verkligen få se vad som helst. En fårad gammal man som kommer cyklandes med tjugo plankor över axeln eller en gammal tant med en halv trädgård på pakethållaren. Allt är möjligt.

Vägen är smal och och krokig och blir knappast bredare av att den kantas med gatuförsäljare som säljer frukt, blommor, hantverk, bamburör, kött, fisk, skaldjur, fåglar, nötter, t-shirts med figurer på, korgar, sidentyger, mattor och allt man kan tänka sig. Många försäljare har typiska kinahattar på huvudet och varorna i bastkorgar, medan andra försäljare använder sina mopeder, motorcyklar eller cyklar som en sorts ambulerande butiker. Men de flesta försäljarna har lagt upp sina varor på de färgglada plastbord som man ser överallt i Vietnam. All yta utnyttjas utnyttjas maximalt, och det ena går in i det andra i ett högst oregelbundet mönster men som ändå bildar en sorts helhet i ständig rörelse utan uppehåll.

Vid två tillfällen på väg till Rach Gia fick vi stanna för att ta en färja och korsa en flod, och på färjestationerna trängs mängder av försäljare som säljer allt från iskalla kokosnötter med sugrör i till franska baguetter med grönsaker, kött, grillad kyckling eller vad det nu kan vara. Sedan vimlar det förstås av alla vanliga försäljare som man ser överallt i Vietnam och som säljer lotto, läsk och cigaretter och annat av livets nödtorft.

Vi kom så småningom fram till Rach Gia, och jag bad taxichauffören stanna utanför ett hotell vid den stora marknaden vid Mekongflodens mynning med alla sina fiskebåtar i sina glada färger. Härifrån borde jag kunna hitta till morbrors hus. Jag gav chauffören tvåhundra dollar trots att jag vet att resan egentligen inte kostar mer än hundra. Han tittade på pengarna och låtsades se missnöjd ut fastän han måste ha jublat inombords. Jag gav honom femtio dollar till, och då fick jag faktiskt ett leende tillbaka.

Efter att ha slängt upp mina väskor på hotellrummet, gick jag ut på stan. Det hade hunnit bli kväll, och jag ansåg det uteslutet att kunna leta upp min morbrors hus nu. Var min mamma och mina systrar bodde, hade ingen jag aning om. Det var precis som när jag var här med min pappa lite drygt tio år tidigare. Även då hade hoppet stått till att hitta min morbrors hus. Som tur är, flyttar folk inte särskilt ofta i Vietnam. De flesta slår sig ner på ett ställe när de gift sig, och bor där resten av sitt liv. Om jag hade lite tur, bodde min morbror kvar i sitt gamla hus med sin familj.

Jag vaknade tidigt nästa morgon. Det var trettiofem grader varmt och fuktigt. Jag åt frukost och gav mig ut. Staden var sig lik, men mycket mindre än vad jag kom ihåg den som. Jag mindes staden som hur stor som helst, men Rach Gia har trots allt inte mer än en kvarts miljon invånare, och nu framstod allting mer i sina rätta proportioner.

Jag kände igen mycket, men mycket var också förändrat. Stadsparkerna med alla sina växter och blommor var kvar, men många gamla hus i trä och plåt hade försvunnit och ersatts med moderna betonghus. Det syntes att folk höll på att få det bättre. På många håll var staden som en enda stor byggarbetsplats.

Jag försökte komma ihåg var min morbrors hus låg i förhållande till marknaden, och gav mig på en gissning. Tvärs genom Rach Gia går en stor och bred aveny och om jag inte kom ihåg fel, korsade min morbrors gata den avenyn. Jag följde avenyn och snart tyckte jag mig känna igen min morbrors gata.

Jag var inte säker eftersom så många hus var nya. Men jag gav mig på en ny chansning och vek in på gatan, och snart var jag helt säker på att jag hade hamnat rätt. Jag kom ihåg vilken sida av gatan huset låg på, och sakta gick jag nu och tittade på människorna som satt utanför sina hus.

I Vietnam sitter alla utanför sina hus om de är hemma. Man vaknar, äter sin frukost och går ut och sätter sig. Sedan kanske man går till jobbet eller går ut och handlar, men när man kommer tillbaka, går man ut och sätter sig igen. Folk sitter utanför sina hus och pratar med sina grannar. Så ser livet ut i Vietnam.

Jag gick långsamt utmed husen och tittade noga på varenda människa. Plötsligt var det ett ansikte jag kände igen. Min morbrors fru! Jag stannade till, kanske tio meter från henne, och funderade på vad jag skulle säga.

Jag stod så ett tag och kände mig så hjälplös för det var så mycket jag ville säga, och så hade jag inget språk att säga det på. Min vietnamesiska var som borta.

Det var nästan så jag förlorade mig själv i mina funderingar. Men så jag ruskade på mig och gick fram till kvinnan, korsade mina armar mot mitt bröst, och sa »chao«, hej.

Hon tittade på mig med frågande ögon. Jag pekade på mig själv, och sa »Dat«.

Hon fortsatte titta på mig och såg ännu mer frågande ut.

Jag pekade återigen på mig och sa på nytt: »Dat.«

Innanför dörren såg jag en tjej i min egen ålder. Hon tittade på mig, och jag tittade tillbaka. Så kände jag igen henne, det var min kusin Diem som jag hade gått i skolan med under tiden jag hade bott hos mina mostrar. Hon kände igen mig också, och rusade fram till sin mamma och sa: »Men det är ju Dat! Känner du inte igen honom?«

»Dat«, sa kvinnan och gjorde stora ögon mot mig. »Dat!«

»Dat«, sa jag och nickade. Det var så mycket jag ville säga, men inga ord kom fram, för jag hade glömt dem alla. Jag stod helt stum och tårarna började rinna nerför mina kinder.

Diem och hennes mamma gick fram till mig, kramade om mig och visade mig in i huset.

Min morbror satt vid ett skrivord. När han fick syn på mig gick han fram och hälsade, och bad mig slå mig ner. Alla satte sig runt omkring mig och frågade mig massor av saker, och jag förstod ingenting.

En ung tjänsteflicka kom fram och gav mig ett glas iskaffe. Nu tittade alla på mig och väntade på att jag skulle säga något, men jag kunde ju inte få fram några ord, och visste inte vad jag skulle göra. Men så kunde jag ju inte sitta, tänkte jag, så jag tog av mig min t-shirt och visade mina ärr. Vänstra armen såg ut som om jag fått en kniv genom den, och ärret över bröstet var nästan tjugo centimeter långt och två centimeter brett. Så vände jag mig om och visade ryggen. Den var så full av ärr att det såg ut som om någon piskat sönder den.

Det syntes att ärren var färska, och jag märkte att alla blev helt chockerade över vad de såg. De höll sina händer för både mun och ögon, och såg förfärade ut. Jag tog på mig min t-shirt, och sa »Thailand«.

Och så visade jag med mina händer en rörelse som skulle föreställa en våg. De verkade inte förstå, så jag gjorde den här rörelsen flera gånger och större och större för varje gång, och till sist verkade det som om min morbror förstod. Han sa något, och vissa av orden kände jag igen, och ju mer han pratade, desto säkrare blev jag på att han hade förstått. Jag nickade till honom, och så började han förklara för sin fru och Diem, och snart hade alla begripit vad jag råkat ut för.

Diem pekade på telefonen och sa »mamma«. Sedan pekade hon på mig.

Jag nickade på huvudet. Ja, jag ville att de skulle ringa till min mamma.

Min morbror försökte fråga mig om vilket hotell jag bodde på. Till och med det hade jag svårt att förstå. Men efter att han sagt »hotell« flera gånger och ryckt på axlarna förstod jag till sist, och gav honom hotellets visitkort.

Min morbror visade med gester att han ville att jag skulle bo hemma hos dem, och med andra gester att han ville att jag skulle stanna och att Diem skulle lära mig vietnamesiska på nytt.

Jag gick tillbaka till hotellet, checkade ut, och återvände till min morbrors hus. Tjänsteflickorna, de var två stycken, hade gjort iordning ett eget rum till mig, och hela familjen hälsade mig välkommen.

Min morbror hade ringt till min biologiska mamma, och tidigt nästa morgon kom hon tillsammans med mina systrar. De kramade om mig och min mamma började gråta, men det enda jag tänkte på när jag såg min mamma var att hon hade kört bort min pappa två gånger utan att själv kunna ta hand om sina barn. Min morbror hade inte kunnat förlåta henne för detta, och inte jag heller. Och med mina systrar var magin fortfarande bruten. Jag hade kommit för att berätta om tsunamin och att Ulla inte längre fanns, för det ansåg jag vara min plikt. Men i övrigt kände jag ingenting för dessa människor som tidigare stått mig så nära. Banden med dem fanns inte längre kvar.

Jag ritade teckningar över tsunamin och hur den hade drabbat oss, och hjälpte till lite med gester av olika slag så att de skulle förstå. Nu visste de vad jag råkat ut för och att Ulla inte längre fanns i livet. Jag hade gjort vad jag skulle, och på den tredje dagen åkte de hem. Min morbror tyckte riktigt illa om min mamma och ville inte ha henne i huset mer.

Min mamma och mina systrar hade mest varit oroliga för hur jag skulle klara mig nu när jag var helt ensam, för om det här hade varit i Vietnam, skulle jag gått under. Men att förklara hur det är i Sverige med all social service och att staten tar hand om sina medborgare, såg jag som en omöjlighet. Jag försökte bara säga att de inte skulle oroa sig. Men det gjorde de nog i alla fall.

Om jag hade fjärmat mig från min familj, blev det tvärtom med Diem. Vi var tillsammans hela dagarna, låg på sängen och tittade på film eller vietnamesiska musikvideor. Ibland stack vi ut till havet, men vattnet är ganska skitigt utanför Rach Gia och längs kusten upp mot Kambodja. Så för att bada, fick vi ta en båt över till Phu Quoc, paradisön där jag tidigare varit med Ulla och Thomas.

Bland det första jag gjorde när jag slagit mig ner hos min morbror i Rach Gia var att köpa en motorcykel. Om kvällarna, när solen gått ner, tog Diem och jag våra motorcyklar och åkte till någon restaurang, slog oss ner och tog in vad vi ville. Jag åt nästan alltid krabba för jag verkligen älskar krabba, men samtidigt tycker jag inte om att bli kladdig om fingrarna. Detta var ett litet dilemma som vi löste på så sätt att Diem fick gröpa ur krabborna åt mig och servera mig innandömet på en ren och prydlig tallrik. Ibland var Diems tjejkompisar med, och då satt allihop och gjorde iordning mina krabbor. I Vietnam brukar det vara tvärtom, killarna som fixar krabborna åt tjejerna och serverar dem fina små portioner. Men tjejerna gjorde det gärna åt mig, och de flirtade med mig hela tiden. Jag kände mig som en pascha, och var väl så långt ifrån Ullas feminism man kan tänka sig. Jag inser att man kan ha sina synpunkter på detta. Men jag var sexton år, tog för mig av livet, och njöt av det.

Jag drack alltid öl till maten medan Diem drack iskaffe såvida hon inte tog in en flaska tjejvin tillsammans med sina kompisar. Tjejvin är en sötsliskig smörja som finns i olika smaker som hallon, jordgubb och svartvinbär, och som har en alkoholhalt på tolv, tretton procent. Det föraktas av män, men dricks gärna av tjejer. Om de nu dricker något över huvud taget. Vanligtvis dricker tjejer inte alls. De brukar inte röka heller. Det anses fult om tjejer röker och dricker. Killar kan däremot ta sig den friheten, och jag rökte varje dag.

Diem ville inte att jag skulle dricka mer än två öl när jag hade motorcykeln med mig, men jag hällde ofta i mig fyra eller fem öl i alla fall. Ibland drack jag så mycket att jag blev full. Men jag hade kul, och det var det jag var ute efter. Jag levde i fullständigt ungdomligt oförstånd, och vem skulle sagt nej till det om chansen fanns?

När vi hade ätit brukade vi dra vidare till något café och lyssna på musik, och jag drack ännu mer öl. Diem försökte få ihop mig med olika tjejer, men det är ju så i Vietnam att blir man tillsammans med någon, förväntas det att man ska vara tillsammans livet ut. Och det var jag ju inte intresserad av, så jag ratade alla tjejer som Diem försökte pussla ihop mig med. Då gick jag hellre till prostituerade. Det finns prostituerade i hela Vietnam. I Rach Gia hänger de på barerna. Man känner igen dem direkt på deras korta kjolar. Kliver man in på en bar som ensam kille, kommer de fram direkt. De är från arton år och uppåt, men sällan mer än tjugofem, tjugosex ungefär. Sedan får de svårt att hävda sig på marknaden.

Jag umgicks med Diem nästan dygnet runt, och undan för undan kom vietnamesiskan tillbaka. Jag kunde ganska snart förstå vad hon pratade om, i alla fall till stora delar, och efter en vecka kunde jag säga kortare meningar.

Nu insåg jag att jag inte hade glömt språket. Jag hade det inom mig. Det gällde bara att väcka det till liv. Efter två veckor kunde jag säga längre meningar, och efter tre veckor kunde jag föra riktiga samtal.

När språket väl hade kommit tillbaka, tog min morbror mig ut på caféer om morgnarna för att äta frukost. Vi pratade om hur olika Vietnam och Sverige var, och så berättade han sin och min mammas historia. Deras pappa hade varit en framgångsrik affärsman som lyckats skrapa ihop en ansenlig förmögenhet. Men han hade stått på amerikanarnas sida under Vietnamkriget och efter att freden kommit, blev han med tiden tvungen att lämna Vietnam. Han flyttade till USA och tog sin fru med sig. Men han fick inte med sig sin förmögenhet. Den blev kvar i Vietnam och delades lika mellan min morbror och min mamma.

Min mamma hade vara varit sexton år gammal och min morbror tjugo. Min morbror fick ärva företaget som pappan hade gjort sig sin förmögenhet på, han hade importerat bildelar från Thailand, och min mamma fick en jättelik förmögenhet att förvalta. Hon öppnade en frisersalong för en del av pengarna, och levde loppan för resten. Hon var ute och festade varenda kväll, och så började hon spela kort. Hon spelade »fyra färger«, ett simpelt kortspel med avlånga kort i grönt, gult, rött och vitt som ursprungligen kommer från Kina.

Många vietnameser är som galna i att spela, och vid den här tiden var fyra färger ohyggligt populärt i Vietnam, särskilt bland kvinnor. Männen däremot spelade kinesisk poker, en variant där varje spelare sitter med tretton kort. Men vad de än spelade, så spelade de om pengar. Det gällde män såväl som kvinnor. Och som med alla spel, gjorde folk sina förluster. Och alla som har spelat vet att när man väl börjat förlora, ökar man gärna sina insatser för att åter komma på grön kvist, och då riskerar man naturligtvis att göra ännu större förluster.

Efter att Vietnam frigjort sig från amerikanerna 1975, var det som om hasardspelet tog folket i sitt grepp. Det spelades nästan överallt. Många spelade först bort vad de hade i fickan, sedan sitt hus, och så sköt de sig.

Självmorden bredde ut sig över Vietnam som en farsot, vilket fick regeringen att förbjuda allt spel om pengar eller pengars värde i mitten av 1990-talet. Den som trotsade förbudet riskerade långa fängelsestraff. Men spelandet fortsatte, och den mest påfallande effekten förbudet fick, var att det ställdes ut en vakt utanför de hus där kortlekarna plockades fram.

Min mamma sköt sig visserligen inte, men hon lyckades spela bort alla sina pengar och allt annat hon ägde. Redan när hon var arton år var hon barskrapad, och då gällde det för henne att hitta en man som kunde försörja henne. Hon valde min pappa som var muskulös och vacker, men trots allt bara en fattig plåtslagare. När hon var nitton år födde hon min storasyster.

För att ha någonstans att bo, gav sig den unga familjen ut på landsbygden och slog sig ner mitt i ensligheten. Där byggde min pappa det enkla lilla hus där jag bodde under mina första år innan det stora skyfallet kom och spolade bort allt.

Under åren hade min mamma kommit och besökt min morbror lite då och då för att be om pengar, och varje gång hade han hjälpt henne. Men hur mycket hon än fick, lyckades hon aldrig få ordning på sin ekonomi. Min morbror sa att han trodde att min mamma hade fortsatt spela. Jag kom då att tänka på att hon ofta satt i sängen och spelade kort med grannarna. Efteråt brukade hon vara på dåligt humör.

Sista gången hon kommit till min morbror var när de elaka mostrarna hade kört iväg oss. Då ville min morbror ta hand om mig. Han ville ge mig det hem min mamma inte hade kunnat ge mig, men min mamma hade tackat nej och skickade mig istället till barnhemmet med den ovissa framtid detta innebar. När han sedan fick veta att min mamma hade adopterat bort mig, blev han så arg att han förbjöd henne att någonsin mer sätta sin fot i hans hus.

Nu hade han gjort ett undantag, men det var bara för att jag hade kommit. Mitt plötsliga uppdykande hade blivit något av den förlorade sonens återkomst för honom. Han hade fäst sig vid mig när jag hade kommit som en liten parvel tillsammans med min pappa efter den långa båtfärden vi gjort. När jag ser på gamla bilder från den tiden, kan jag förstå varför. På nästan alla bilder har jag min bruna, fula Musse Pigg-tröja och ett par bruna, fula kortbyxor, men hur fattig jag än ser ut, strålar det alltid om mig. Man kan verkligen se hur jag tar in hela världen jag har framför mig, och jag kommer ihåg hur det var när jag gick på gatorna i Rach Gia tillsammans med min mamma. Vilt främmande människor böjde sig ner och gav mig en puss eller nöp mig lite i kinderna. Jag mindes också min vilja och energi och livslust och att jag inte såg något som omöjligt – inte ens då.

Nu ville min morbror att jag skulle stanna hos honom. Han berättade om sitt företag och hur han hade utvecklat det. Företaget hade vuxit betydligt och importerade nu stora långtradare från Scania. Jag skulle kunna kliva in på någon plats jag fann intressant och sedan arbeta mig upp. Jag skulle aldrig behöva oroa mig för min framtid.

Jag måste säga att jag kände mig lockad. Visst är levnadsstandar den mycket lägre i Vietnam än i Sverige, och när jag berättade att man kunde få bidrag om man var arbetslös eller inte hade några pengar i Sverige, tittade min morbror på mig med stora ögon och ville veta mer, för något sådant skulle vara helt otänkbart i Vietnam. I Vietnam är allt på liv och död, och den sociala trygghet och levnadsstandard som finns i Sverige, existerar inte i Vietnam.

Men i Vietnam är folk glada och vänliga, artiga och väluppfostrade, och jag vill påstå att vietnameser gör livet mycket ljusare för sig än vad svenskar lyckas göra. I Vietnam finns inga rasister, och folk är inte ute efter bråk när de går ut och roar sig. I Vietnam sticker man iväg med sin motorcykel och lever för dagen. Man går på restaurang och café och sjunger karaoke och träffar andra människor, och sedan går man och lägger sig och sover i samma säng som de övriga familjemedlemmarna.

Visst var det mycket av detta som tilltalade mig, men samtidigt hade jag ett helt nytt liv i Sverige med kamrater och skola och språk och allt. Vietnam eller Sverige? Det var som om jag kastades mellan två världar som skulle ha inneburit två så totalt olika liv, men i slutet av augusti bestämde jag mig och tog jag en taxi tillbaka till Saigon, satte mig på ett plan till Bangkok och sedan på ett nytt plan mot Sverige. Ett halvt dygn senare klev jag in i min nya lägenhet i Saltängen. Jag var sexton år och det var dags att börja gymnasiet.

Likes

Comments