Header

Psykisk ohälsa

Jag är 23 år, snart fucking 24 år och har redan gått in i väggen, jag lider även av anorexi nervosa, djup depression, ångest, panikångest och lever med en konstant oro i kroppen, jag hatar de något enormt men är sjukdomar, de är psykisk ohälsa. Jag har förlorat så många personer i mitt liv pga mina sjukdomar, för att jag har dom och för att jag är öppen och pratar och skriver om dem. Men vet ni, de är fortfarande JAG bakom dessa sjukdomar, de är bara sjukdomar, JAG är inte sjukdomarna. Och jag kämpar varje jävla dag för att bli bättre, för att en dag bli frisk och fri från all psykisk ohälsa.
Sen kan jag ju påpeka att de inte är lätt att bli frisk och fri när man inte får den hjälpen man faktiskt behöver ifrån sjukvården. Men de har jag börjat bli van vid just nu.
Men tillslut ska jag också få må bra, en dag ska jag vilja leva varje dag av mitt liv, en dag ska jag leva livet och inte bara överleva.

Jag vill bara säga ett stort tack till de vännerna jag har idag, tack för att ni alltid finns och stöttar mig, tack för att ni ser MIG bakom dessa sjukdomar, ett tack räcker inte till all den tacksamhet jag verkligen känner till er, men från hela mitt hjärta, TACK. Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag har er.

Likes

Comments

Bilder, Min vardag

Kvällen igår spenderades som sagt i Helsingborg med några fina vänner och herregud vilken rolig kväll de blev! De blev tacos till middag, alltid lika gott och sen spelade vi olika spel i några timmar, super mysigt och trevligt!
Jag klarade mig faktiskt helt okej ifrån dödsångesten men de var rejält jobbigt ett tag men alkoholen dämpar ju ångesten.. på gott och ont..

Idag kommer vi nog bara ta de lugnt och kolla på film men jag måste handla lite också och förhoppningsvis kan jag få med min pojkvän ut på en promenad innan solen går ner.

Här om dagen fick jag ett ryck och klippte av 7-8cm av mitt hår, ångrade mig lite efter de men vet att mitt stackars hår verkligen behövde de så.. De kommer ju växa ut igen tillslut.
Förövrigt, klänningen jag har på mig hittade jag på rea för ynka 50 kr på HM här om dagen, sjuuukt värt om ni frågar mig!!!

Likes

Comments

Hästar, Min vardag

Imorse åkte vi ut till stallet och fixade och jag red Ticke, han var lite halvt galen, sån som han blir när han inte får ridas tillräckligt mycket men han är lika lycklig de gångerna jag orkar rida iallafall.

När vi kom hem från stallet var vi båda trötta och frusna så la oss i soffan under ett täcke i några timmar men nu ska vi nog snart ta oss i kragen och börja fixa oss då vi är bjudna på middag i hbg ikväll. För mig blir de att dra på min mask och försöka orka vara den bästa versionen av mig även fast ångesten äter upp mig just nu men jag vet att de kommer bli en trevlig och rolig kväll iallafall.
Trevlig lördagskväll på er gott folk!


Likes

Comments

texter, Kärlek

Ibland måste man komma ihåg att njuta av varje beröring. Varje gång han lägger armen om min axel när vi går på stan. Varje gång han lägger sitt ben nära ens eget. Varje kyss. När han lägger hela sin kropp nära min för att värma. Varje gång han klappar min kind. Varje beröring. Varje gång jag får spendera mina dagar med honom och uppleva nya saker. Det är en lyx att få känna och uppleva. Man måste stanna upp ibland, blunda och känna hur hela kroppen vibrerar av lycka och kärlek.
Njut av nuet, lägg gamla lik och nya krig åt sidan. De betyder ingenting. Blunda och skratta av lycka när du känner dina läppar mot hans.


Likes

Comments

Psykisk ohälsa, texter

Ibland undrar jag hur jag kan orka att ha det såhär, ibland tappar jag hoppet över allt och faller ner i gråt och glömmer för ett tag varför jag lever när jag lever såhär. De känns som jag går genom dagen på en lina - allt är svajigt, osäkert och i obalans. Idag är en lite extra jobbig dag.

Nu ska jag försöka sova och hoppas på några timmars sömn denna natt, jag går bara mer och mer sönder utan sömnen..

Likes

Comments

Min vardag

Igår kväll när jag kom hem från stallet var jag verkligen helt slut, orkade knappt röra en kroppsdel.. Men de gick iallafall helt okej att klippa ticke men han har verkligen världens tjockaste päls så vi har fortfarande halva ponnyn kvar att klippa haha.

Även fast jag är helt slut i kropp och knopp så kan jag inte sova, min kropp har nog stängt av den funktionen för tillfället.. Jag sover max 30min i sträck fast jag tar mina sömntabletter och de börjar verkligen tära på mig nu, jag behöver verkligen min sömn, jag behöver en ordentlig sömn för att min kropp ska orka.. Känner mig verkligen helt slutkörd nu efter flera nätter med dålig sömn..

Min kropp känns förövrigt extremt ostabil idag men jag har lyckats trycka i mig en bra frukost nu iallafall och ska gå ner på stan för att skicka iväg lite paket nu och handla lite mat, har lyckats sälja lite kläder, katjing, de behövdes verkligen i plånboken. Lite senare ska jag träffa Lisa för en liten fika och ikväll ska jag till stallet och rida, vet att jag kanske inte borde de när jag är så trött och ost​abil som jag är men kommer annars vara hemma med SÅ dåligt samvete och jag vet att jag mår bra efter jag gjort de.
Hoppas alla ni som läser får e bra dag.

Förövrigt, nu kommer ni även till min blogg genom www.nikolinapettersson.se

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, texter

Tänkte sammanfatta min upplevelse jag har fått av sjukvården här i skåne från förra året fram till nu.

Eller okej, vi gör en snabb liten tillbaka blick, jag flyttade till skåne hösten 2015, de skickades en remiss från Leksands psykiatri ner hit och i december var jag och träffade en läkare från psykiatrin här, hon skickade vidare en remiss till deras ätstörningsteam här utan att ens säga någonting till mig (?!). Jag träffade en ifrån ätstörningsteamet i februari, kollade min kroppsuppfattning mm, veckan efter skulle jag träffat en annan från teamet för att väga mig och prata om mat.
Här blev jag rädd, jag visste att jag inte var speciellt smal, underviktig och jag visste redan min vikt som jag personligen tyckte var allt för mycket så jag sa ifrån, jag vågade inte väga mig, jag tackade nej till ätstörningsteamet och trodde jag skulle klara mig själv. En läkare från deras team skulle skicka remiss till vårdcentralen så jag skulle ha någon slags kontakt där men de skickades aldrig en remiss till VC.

Så nu börjar vi från när jag gick in i väggen i början av juni. Jag gick till VC för att bli sjukskriven från jobbet.. Han skrattade och hånlog lite åt mig när jag sa att jag var utbränd. Hur skulle någon så ung kunna gått in i väggen? Han sjukskrev mig iallafall en månad framåt, min uppsägningstid från jobbet.
En månad efter gick jag tillbaka till VC för att bli sjukskriven längre då jag inte mådde ett dugg bättre. Jag bad om att träffa en ny läkare denna gång då bemötandet förra gången inte vart speciellt trevlig. Fick träffa en ny läkare men han var inte heller speciellt trevlig, han frågade hur någon som ler kan vara djupt deprimerad och utmattad. Att le har alltid vart min fasad, jag har ju aldrig fått visa mig svag. Läkaren sjukskrev mig en tid framåt iallafall och såg till att jag fick börja träffa kuratorn som dem har på VC då han iallafall förstod att jag behövde någon att prata med. Här nämnde jag ingenting om min ätstörning, jag sa att jag hade haft de tidigare men de var inte jätte illa här, de var lite sämre än mitt normala, man inte värre än så och jag ville att dem skulle fatta att jag verkligen behövde hjälp med traumabearbetning och inte ätstörningen....
Jag gick hos kuratorn en gång i veckan i någon månad, blev sjukskriven ett tag till med hjälp av kuratorn då jag knappt orkade stå på mig emot läkarna som bara förminskade och tryckte ner mig hela tiden.
Tillslut insåg en läkare att kuratorn inte hjälpte mig, att hon inte har rätt utbildning för att hjälpa mig och skickade en remiss till en psykolog på st: lucas. Jag var på bedömningssamtal där men sen skulle psykologen där ha semester.. Jag fortsatte träffa kuratorn så länge. Träffade en ny läkare igen, vågade berätta lite om mina självskadebeteenden som han ändå tog seriöst och skickade remiss till psykiatrin här istället. Remissen som skickades till psykiatrin tog ätstörningsenheten hand om istället. Jag blev sjukskriven 50% av läkaren på vc. Vilket även innebar att jag inte fick ut ett öre från FK. Här hade jag gått ner i vikt igen men de var mest för att jag ville att folk/sjukvården skulle ta mig på allvar, jag ville få hjälp med de psykiska..

Efter bedömningssamtal på äs-enheten så var de där jag skulle börja gå så sagt och gjort, jag slutade helt att gå till kuratorn och sa även ifrån mig psykologen på st: lucas, men sa att jag ville testa på äs-enheten först och skulle höra av mig dit efter någon månad.
Jag gick till äs-enheten två dagar i veckan, tisdagarna träffade jag en sjukgymnast för kroppskännedom och för att prata och på torsdag eller fredag träffade jag en sjuksköterska för att prata om mat, matschema och sådant.

Sjukgymnasten som jag ska prata med har sagt att jag har schizofrena tankar, att mina "sjuka/anorexiska tankar" är fantasi och fler nedvärderande saker, sen frågar hon mig varför jag inte vill prata med henne? Seriöst? Jag har sen tidigare sjukt svårt att lita på folk och faktiskt prata om saker med folk, sen tror hon att jag ska våga prata med henne när hon säger sådana där saker till mig? nej tack..

Sjuksköterskan, E, och jag har aldrig kommit överens med, men de kan nog ha haft och göra med första gången jag träffade henne och vi skulle prata om matschema. Alla som vart sjuka i en ätstörning vet hur ett matschema ser ut, hur mycket som är normalt att äta enligt ätstörningsenheter. (kan se lite olika ut från ätstörningsenhet till ätstörningsenhet men på ett ungefär) DE, de man som normalt ska äta på en dag, sa hon att jag skulle börja äta på en gång, sen dag ETT? Hur fan trodde hon att jag skulle kunna de? Redan där och då kände jag att de verkligen inte skulle gå, för enligt henne var de bara att äta, och hade de bara vart att äta hade jag gjort de för flera flera år sedan..

Dessa två, sjukgymnasten och sjuksystern, jobbar alltså på en ätstörningsenhet och borde enligt mig veta så mycket bättre än vad dessa exempel visar, exempel som dom faktiskt sagt till mig..

Sen, skulle jag få träffa läkaren för vidare sjukskrivning, E, sa att hon hade bokat in ett möte med läkaren kommande veckan och att E själv skulle vara med på mötet. Jag ifrågasatte varför och fick bara till svar för att hon ville, för hon är min behandlare, då sa jag satt jag inte ville de, att jag ville träffa läkaren själv (något jag har RÄTTEN till att göra) E, blev sur och muttrade tillbaka att jag väl kunde få träffa läkaren själv 15min om jag så promt måste de.

När läkarsamtalet väl kom, tror ni jag fick träffa läkaren själv? Nej, skulle inte tro de va. E skulle vara med, sitta där som en hök och klanka ner på mig och mina prestationer. Jag gick med på att dem skulle få skicka en remiss till lunds äs-enhet istället, eftersom de tvingade på mig de och hotade med att FK kräver så mycket mer och att jag inte kommer få ut någonting av dem om jag inte försöker mer eller går med på de dem säger..

Jag har frågat efter att få träffa en psykolog som kan hjälpa mig, någon som har utbildning till de, men inte fan får jag träffa någon psykolog, de har dem inte resurser till? Klassikern, precis så de var i Dalarna. Usch, jag blir så less. Kvinnan jag träffade ang. tygntäcke är den första som faktiskt förstår varför jag har så svårt att släppa taget om anorexin, för i falun, där jag gick på dagvård 2014, där lovade dem mig, att om jag gick upp i normalvikt så skulle jag få en psykolog och få bearbeta de jag blivit utsatt för och gått igenom. De hade bestämt de, när jag var uppe i normalvikt skulle jag gå på dagvården samtidigt som jag skulle få träffa en psykolog genom psykiatrin i Leksand. Väl här, när jag kämpat som in åt helvete för att komma upp i normalvikt så fanns där ingen psykolog, de hade inte resurserna för att hjälpa mig? Här föll jag. Här gav jag upp. Jag hade kämpat och gjort allt jag kunde för att komma upp i normalvikt, jag hade gått upp mycket i vikt väldigt fort för att jag skulle få träffa en psykolog och komma vidare, väl där fanns där ingen psykolog som dem lovat mig.. De sveket är de som sitter i mig en, de sveket är en stor anledning till varför jag inte vågar släppa taget om anorexin förens jag känner att jag får den hjälpen jag behöver nu... men de är ingen som förstår de, de är ingen som förstår hur mycket de sveket tagit på mig, ingen förutom kvinnan jag träffade om tygntäcke, HON är den första som faktiskt förstod varför jag har svårt att lita och tro på folk inom sjukvården efter alla svek jag vart med om sen jag blev sjuk. Jag vet att man måste våga satsa för att vinna men för att våga satsa måste man känna någon slags trygghet...

Iallafall, nu har jag fått en tid till bedömningssamtal i Lund nästa vecka, får se vad dem säger, de är tal om dagvård eller inläggning men vi får se, sjukt segt att de tar 1,5 h dit bara och att pendla den sträckan varje dag, helst inte... Min sjukskrivning går ut nu på söndag den 15e och jag fick precis veta att jag inte får träffa läkaren förens den 23?? De är en vecka efter min sjukskrivning går ut vilket även innebär att jag kommer få ut ännu mindre från fk, jag som redan nu får ut en minimal summa... fan vad trött och less jag blir, blir fan arg och de sa jag till "E", dom ska väl fan ha lite koll och kunna planera bättre?! Tack sjukvården, tack för att ni får mig att må så mycket bättre. Jag är så jävla trött på deras nonchalanta beteende emot mig..
Förra gången jag träffade läkaren hotade dom mig med att inte sjukskriva mig längre, men dem kanske gör de ett tag till nu eftersom jag ska på bedömningssamtalet i Lund och jag kommer få träffa läkaren veckan efter bedömningssamtalet så jag tror läkaren kommer utgå ifrån vad som bestäms och händer där.. Men om dem inte sjukskriver mig längre, kommer jag nog faktiskt säga upp all kontakt med äs-enheten här, för dom ger mig verkligen ingenting, inte ett skit har dom hjälpt mig, snarare tryckt ner mig ännu lite mer... de känns bara hopplöst, jag känner mig hopplös.. Och att ha sån dålig ekonomi som jag har som sjukskriven får mig bara att må ännu sämre och känna mig ännu mer värdelös samtidigt som jag vet att jag inte mår tillräckligt bra fysiskt eller psykiskt för att kunna jobba men jag vill ju börja jobba igen och de är tyvärr fan halvt omöjligt att spara inför framtiden när man inte jobbar men men..


Nu fick ni en rejäl, lite mer detaljerad, uppdatering om vad som hänt och vilken hjälp jag fått igenom sjukvården sen i somras, lite mer om hur dem behandlat mig (men inte allt) och lite om hur läget är för mig just nu. Efter bedömningssamtalet nästa vecka vet jag antagligen mer, men såhär är de just nu.

~foto: Lisa ~

Likes

Comments

Nikolina Pettersson@nikolinapettersson