View tracker

Sportlovet har spenderats med föräldrar och systers familj i Hillbo. Jag släpade med mig inspelningsutrustningen på tåget med målet att lägga slutsång på alla låtar. Holken (min stuga) bytte tillfälligt skepnad till studio, och där sjöngs det under hela veckan. I min lägenhet går det naturligtvis att sjunga, men jag inbillar mig starkt att grannarna inte tycker det är särskilt trevligt att höra samma strof om och om igen. Allt flöt på bra (förutom att jag var tvungen att skruva loss stupröret på grund av ett ihärdigt droppljud + en hackspett som då och då fick för sig att vara med på plattan!), och efter en hel del korrespondens med Henke, var vi båda nöjda! Så nu är det klart! Det enda som återstår är slutmixning och mastring. Blir oerhört spännande att höra slutresultatet!

Eftersom fokus på sistone varit att få färdigt plattan, har vi legat lågt med att försöka fixa spelningar. Dock är en del på gång, men om det ligger vi för närvarande lågt.


Storstugan i Hillbo (med Holken precis till vänster)

Sånginspelningen varvades med långfärdsskridskoåkning på en bana som far plogat upp.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det nya året inleddes i kreativitetens tecken på slätten. Har på sistone ägnat mycket tid åt att försöka hitta rätt uttryck i sången, vilket visat sig vara både svårt och aningens frustrerande. Det som jag ena dagen är nöjd med, framstår som uppåt väggarna dagen därpå. När jag tidigare jobbade på ett estetgymnasium förstod jag inte riktigt det där med att man kallar sång för ett instrument. Nu förstår jag bättre. Börjar dock successivt hitta bort ifrån det falska, vilket inneburit att sången ibland tett sig alltför fokuserad och stel, så nästa steg är att försöka slappna av och hitta känslan. Henke kommer säkert få det svettigt vid inspelningsspakarna när slutsången ska läggas. Men det närmar sig i alla fall. Det enda som återstår nu är cello på två låtar, och eventuellt trumpet på en. Förhoppningsvis är allt helt klart någon gång i mars!

För ett par veckor sedan kom Göran Månsson och lade flöjt på ett par låtar. Det blev rackarns fint. Han och Henke har en gemensam bekant från Japan, så därför korsades deras vägar. Att han dessutom är en riktigt hyvens typ och öppen för att vara med på gigs framöver, gör inte saken sämre.

Utöver vårt Hillen-projekt, har vi även spelat in och arrat instrument på en fin låt som Anna gjort. Hon har dessutom flera låtar på gång, vilket vi ser fram emot.

I fredags dök min före detta elev Calle upp i stan och spelade in en av sina låtar. Han har verkligen ett uttryck som kan ta honom långt, och förmodligen kommer vi spela in fler av hans låtar framledes.

Därutöver är det romanskriveri med Jesper och manusskrivande till en pod som stundar. I helgen är det skrivgruppsträff, och denna gång kommer en poet/musiker från Stockholm ner, som ingen av oss förut har träffat. Det blir skoj! Sedan är det födelsedagskalas med en stor skara kör- och musikfolk i en replokal här i stan, och då blir det måhända ett spontangig för Hillen eftersom flera av dem är inbjudna.

En iakttagelse som är nog så sann, och som jag på sistone känt av, är att man kan bli lite trött på att leva i sitt eget huvud hela tiden, i synnerhet när det rör sig om kreativa sysslor. När det gått flera dagar utan att man lyft blicken från sitt eget, är det behövligt att kontrastera. Att då skriva ett blogginlägg om ens egna projekt, kan ju tyckas kontraproduktivt och hycklande (vilket det kanske också är, såvida inte man själv inser det, och därför åtminstone kan titulera sig som en insiktsfull och därmed ödmjuk hycklare!Om man nu kan vara ödmjuk om man själv påstår sig vara det… Klurigt värre.).

Som välbehövlig kontrast, har jag ägnat mer tid åt alldeles vanliga saker också. Men att skriva om var jag företagit mina promenader, och var och med vilka jag ätit middag, låter jag vara oskrivet. Några hemligheter av ens vardag vill man ju ha.

Nu börjar snön försvinna, vilket är skönt eftersom den såhär i en storstad är ganska syfteslös, och mest bara i vägen. Och eftersom det är på vägar jag till mitt jobb cyklar, kan den lika gärna dra dit pepparn växer, även om jag misstänker att peppar förmodligen inte trivs i snö.

Nu stundar jobbmöte, och ikväll avser jag åter störa mina stackars grannar med sångövning. Har funderat på att bygga mig ett sångbås, men det får nog bli den dagen hyresvärden knackar på. 

Likes

Comments

View tracker

Jullovet har varit av det avkopplande slaget. Bastu, läsning, en del sångövningar och häng med storfamiljen. I mellandagarna dök Ellinor upp och lade fiol på ett par låtar. Det blev kanonfint, och hon fick denna gång improvisera efter eget tycke och smak. Därutöver har min systerdotter Tova plötsligt börjat sjunga för glatta livet och hon har verkligen talang! Det slutade med att hon sjöng in två av Hillens låtar. Skitkul!Nu är jag åter stadd i soffan i lyan på slätten, och tar mig en kaffe och tänker på året som gått.

Till att börja med kan jag konstatera att mitt liv tett sig ganska episodiskt. När jag var ung (eller yngre, som jag föredrar att kalla det) föreställde jag mig ofta att "nu är det som det är - det är så här livet blev". Nu har den tanken helt kommit på skam. För drygt tre år sedan var jag sambo i en bostadsrätt och ägnade nästan ingen tid alls åt det kreativa. Nu är det precis tvärtom. Jag bor i en hyreslägenhet, är fri som en fågel och ägnar nästan all min fritid åt att skriva eller greja med musik. Dock. För att undvika att se ut som Kalle Moraeus yngre bror när sommaren kommit har jag även tagit upp löpningen och käkat en hel del vegetariskt (med effekten att jag plötsligt kan ha samma brallor som för tio år sedan, även om de inte är av det modernaste slaget!).

Ser verkligen fram emot vad 2016 för med sig!

Nu är det gitarrinspelning hos Henke som gäller, och därefter dyker eventuellt gamle kollegan Markus upp i stan!

God fortsättning, och kram på er!

Ellinor spelar in fiol på "Aldrig förut så nära".

Bastun vid Hillen - mitt andra hem!

Likes

Comments

Nu var det ett tag sedan jag skrev här sist, och när jag nu står i begrepp att göra det inser jag att min blogg inte är särskilt bildbaserad. Det största skälet till det är att min mobilkamera rent av suger. Det näst största skälet är att jag oftast är så upptagen i de stunder som borde förevigas, att jag först i efterhand kommer på att det borde ha gjorts.

Sedan förra spelningen har det varit förhållandevis lugnt på den musikaliska fronten. Vid sidan av häng med vänner, långpromenader och löpning - och mitt nyfunna liv som vegetarian (!!) - har jag lagt gitarr på ytterligare ett par låtar hos Henke.

Det som stundar härnäst är gig på The Crypt nästa torsdag. Vi hade tänkt repa, men juletider tenderar att göra folk upptagna, så vi i bandet förlitar oss på att allt sitter i minnet sen förra spelningen.



Häromdagen ringde bäste Markus Krona, som tillsammans med Nicholas Perry driver Cross-Eyed Tiger Music. I våras var vi i deras studio och spelade in en låt som nu ska släppas på en samlingsplatta med Linköpingsmusiker. Det blir spännande! Tanken är att den ska bli klar under denna (?) vecka, och att delar av intäkterna de får för försäljning ska gå till musikhjälpen. De ska dessutom försöka få låtarna att spelas i radio! Återkommer om det skulle visa sig att vår inspelning når etern.



För ett par månader sedan kontaktades jag av Peter Nyberg som är redaktör för Populär Poesi. Han ville göra ett reportage (finns att läsa här!) om mitt musik- och skrivprojekt då nästa nummer skulle vara ett temanummer om intermedialitet, vilket innebär att man inte nöjer sig med att gestalta en idé i endast en konstform, utan klär den i andra uttrycksformer. När väl reportaget publicerades häromdagen, läste jag det med en påtaglig kallsvettighetskänsla i kroppen. Lite vagt anade jag känslan som etablerade författare/musiker nog ofta känner. Detta att bli uthängd till allmän beskådan - att bli hyllad, piskad, älskad eller föraktad. Åtminstone var det så jag kände när jag läste det. Att mitt romanprojekt är ganska självutlämnande, gjorde inte saken bättre.

Romanen, som alltfort går under arbetstiteln "Förvillskelse" (ett ord som musikern Esbjörn Hazelius uppfunnit till en av sina låtar, och som jag efter samtal med honom fått lov att använda), var klar redan i våras. Nu när jag har låtit den vila ett tag, inser jag att somligt i den behöver fixas till. Så tanken är att jag ska arbeta med den en del över jul. Förhoppningsvis blir den "klar" samtidigt som skivan, nämligen runt februari/mars.


Slutligen var det så detta med 1096. Vadan detta? kanske ni undrar. Jo, det är nästa romanprojekt. Hittills har jag skrivit ett par kapitel, och efter jul ska skrivkamraten Jesper vara medförfattare. Det kommer att bli skitroligt, och väldigt annorlunda mot det jag hittills skrivit. Kort kan jag avslöja att det rör sig om en apokalyptisk historia med mystiska undertoner som tar sin början i Linköping. Tanken att det ska bli en roman av tegelstensformat där huvudpersonen Anders kommer att fara genom ett ödsligt Sverige i sökandet efter vad som hänt, och hur tusan det kan komma sig att han är ...

Likes

Comments

Sjön Hillen verkade lite förvånad när jag i fredags försiktigt avslöjade att jag numer ingår i ett band med samma namn. Efter ett antal morgondopp utan bastu, och kvällsdopp efter bastu, verkade sjön dock acceptera läget; från att vara vresigt vågig (se bild), ligger den ikväll kavt tillfreds, tyst återspeglandes Dalahimlens gnistrande stjärnor.

Vid sidan av häng med mor och far, aw med syster, kaffe med gitarrvirtuosen Thomas, en utflykt, och vedhämtningsjobb med fader, så har det övats sång. Till skillnad från min lägenhets tunna väggar, vetter väggarna härute mot inget annat än natur. Och liksom sjön, tycks inte naturen har några större invändningar, oavsett hur många omtagningar jag gör av en och samma låt. Naturen är rätt och slätt en granne av det goda slaget.

På onsdag är det fullbandsrep hemma hos lap steele-Johan i Linköping. Det blir skoj! Förhoppningsvis har min begynnande förkylning ebbat ut tills dess.

Sist men inte minst. Vårt andra gage har rullat in. Efter reseersättning landade det hela på ... ... ... 132 kronor per person! Tips kring hur jag ska spendera denna högst ansenliga summa, mottages tacksamt!

Likes

Comments

Jesper har under dagen suttit djupt försjunken i ett kapitel som handlar om Johnnys skivinspelning i fiktiva Dalavik, medan jag reviderat ett kapitel där en av mina huvudkaraktärer reser utomlands. Vårt skrivande har förutom frossande från gårdagens tapasfest, ackompanjerats av min kompis Anton Olsvés grymma skiva ”Curtains Drawn” (lyssna in den - finns på Spotify!).

Under kvällen fortsatte jag med lite sångövningar, och delar med mig av ett litet stycke från Hillens enda låt med sydamerikanska influenser – ”Aldrig förut så nära” (låten är ännu omixad, och sången ska putsas den med), där jag sjunger duett med Fanny Hansen.


"Aldrig förut så nära" är även en tolkning av ett av mina kapitel, där varje kapitel inleds med en av de sånger som mina huvudkaraktärer Daniel och Marie delat i sin brevväxling i min roman. Ett kort utdrag från det kapitlet följer nedan:


28. På andra sidan jorden

Låt mig alltid få leva nära, nära ditt hjärta och nära din famn. Vår längtan den skall bära oss över de svåraste haven iland. Kom låt oss vandra ut, i en kärlek som aldrig tar slut. / ”Alltid dig nära” – Sofia Karlsson

Balkongen i maj 2013. Oftast med dörren på glänt över natten.Vårfåglar som sjunger på balkongräcket eller i träden, några enstaka bilar som passerar på den svala vägen utanför. Vaknar alltid tidigt. På skolan börjar eleverna förstå att det snart är sommarlov. Även lärarna. Det är en fin tid. När jag vaknar ser jag hur den stora aspens knoppar långsamt når bristningsgränsen, och när jag sätter mig med kaffekoppen på balkongen slås jag av hur starkt det glimmar från grannhusets gula fasad.

Kyla, raggsockor och morgonrock. Daggen ligger kvar. Tar en klunk kaffe, öppnar laptopen. Solen hänger runt husknuten, så det är inga problem att läsa. En morgonritual. Kaffe, snus, vår. Loggar in på mejlen. Tittar i vänsterspalten. 1 nytt meddelande. Kisar i listan. 1 nytt meddelande från ….Marie Björk!

Med våren exploderar allt. Det är som att månaderna som passerat ackumulerat allt som behöver komma ut. Ofta i mejl motsvarande två A4-sidor,skickade strax före midnatt från Venezuela, på andra sidan jorden. Berättelser, anekdoter,frågor. Hon skickar Sofia Karlssons vackra sånger till mig.

Låt mig alltid få leva nära, nära ditt hjärta och nära din famn.

Så mycket vill hon berätta, så mycket vill hon veta. Det är som att hennes ord färdas med solen över havet.

Fick min 40-talstvåa i slutet av januari. Först var den kall och tom. Bara en säng och en soffa. Knappt mat i kylen. Ett utslag av mitt mående. Men när skrivandet drar igång igen, silar ljuset in och inredandet tar fart. Alltmer ser lägenheten ut som ett franskt 60-talscafé. Köper tavlor ochgamla möbler. Tänder ljus. I takt med skrivandet, förgylls min bostad. Frisk vårdoft, blommor av olika slag. Lagar mat, bakar bröd och bjuder över vänner.Vin på balkongen, eller i trädgården.

Skolavslutning.

Köper doftljus som brinner i sommarkvällen. Läser och lyssnar på musik. Skriver poesi och prosa. Spelar och sjunger. Tänker på Marie. Längtan, är ett för milt ord. Tonsätter en Boyedikt. Springer runt ån varje dag för att slippa tänka så mycket. Anna och jag börjar promenera längs Stångån och hittar varandra som sanna vänner. Millan, den sköna granntjejen som plötsligt dök upp med en popcornsskål en kväll,våldgästar titt som tätt, och pratar om livet; i soffan eller ute på gården.

En morgon, i ett långt meddelande där Marie berättar att hon ätit pannkakor på ett tak i Santa Teresa och tittat på stjärnfall, skriver hon att hon om och om igen lyssnat på samma låt - ”Tröst” av Esbjörn Hazelius. Jag förstår mer och mer att hon kommit fram till ett beslut. Sista versen:

Jag sveper av din sorgeskrud, och binder dig en rosenkrans,

för nu så är du nattens brud, som bjuder upp till kärleksdans,

Så glöm allting du saknar, kom och dansa med mig i natten,

imorgon när du vaknar,är jag kanske kvar, min kära.

Om nätterna drömmer jag en och samma dröm. Jag flyger ut emot kusten. På håll ser jag en båt, i vars för Marie står.Hon är lycklig och vinkar glatt. I nästa stund vaknar vi upp intill varandra i min säng.

Naturen exploderar och varje morgon,när solen går upp, får jag njuta de ord jag så länge saknat. Och hon tycks njuta av mina. Orden ackompanjerar naturen, och när den blivit så tät och prunkande som den någonsin kan bli, märker jag hur någon på andra sidan jorden också håller på att explodera. Jag av längtan, hon av…?

Ett mejl en natt. Hon skriver om vår kontakt; att vi – trots att vi befinner oss på varsin sida av ett stort hav – har så starka band. Det märks att hon är lite full. Skriver att hon ska ha oralt prov i spanska.Givetvis förstår hon att det antingen heter ”oral exam” eller ”muntligt prov”. Hon undrar dessutom när vi ska få möjlighet att ses på riktigt, och inte bara i ord.

Ett par dagar senare berättar hon att hon läser ”Aleph” avPaulo Coelho. Hon delar med sig av ett litet stycke som handlar om kinesisk bambu: När fröet har planterats ser man ingenting på omkring fem år - förutom ett pyttelitet skott. Hela tillväxten sker under jord; ett komplext rotsystem som breder ut sig lodrätt och vågrätt i jorden håller på att konstrueras. Så, efter fem år, sätter den kinesiska bambun fart och växer snabbt upp till tjugofem meters höjd.

Återigen stärks jag i tanken att konserten var ämnad mig.Till sist framstår allt som så uppenbart. Efter all sorg, saknad och förtvivlan har hon till sist kommit fram till ett beslut. Bestämmer mig för att inget ska få oss att bryta kontakten igen. Inget ska få oss att slitas isär. Inget! Det kittlar retsamt i det som förut var krossat. Men snart kommer hon hem. Snart ska allt vi skrivit få utlopp. Hennes ord läker.

Någon vecka in på sommarlovet åker jag och Henke till Korfu. Sista minuten. Vi hamnar i en sömndrucken by nära havet, på ett anspråkslöst hotell med pool. Vi är nästan själva där. 15 minuters promenad nerför en smal kullerstensgata till havet. Värme och stenstränder. På morgnarna går jag ner dit. Har med ett anteckningsblock där jag skriver betraktelser som jag ska ge henne när hon kommer hem. Sitter på de runda stenarna och känner havets sälta göra huden klibbig. Min blick sveper drömskt över det stora, sömndruckna morgonhavet.

Har med mig mobilen och spelar ”Sapelo” av Larry John Wilson. Det finns ett tillbakalutat lugn i den låten. Jag lyssnar väldigt mycket på den. Strax kommer hon hem!

Jag och Henke har det fint. Vi sitter i den enkla utomhusbaren och pratar med folk om kvällarna, eller så strövar vi längs den lilla bygatan ett stenkast från havet ... (fortsättning följer...)

Likes

Comments

Igår kväll hade jag och Jesper vår sedvanliga skrivafton. Hans veritabla tegelsten till roman handlar om den fiktive rockikonen Johnny Lindbergs strapatser i sitt eget kaosartade liv, och därjämte om hans sökande efter en viss musikalisk urkund i Dalarnas djupaste skogar.

Utöver Hillen, så är jag även engagerad med att tonsätta Johnny-låtar, varav den första, "Fria Vidder" från -81, redan är klar till sin form. Eftersom Johnny är en slags blend mellan Ulf Lundell, Bob Dylan, Totta Näslund och Björn Afzelius, så är det inte alls samma stil som förekommer i Hillen. Lite americana, med bluesinslag på fiol och feta slide-gitarrer, är tanken.

Denna höstfagra förmiddag har annars tillägnats textputseri. Även om min egen roman till sin helhet är klar, så blir jag inte riktigt klok på somligt - att låta texterna vila en stund, gör att vissa mindre lyckade formuleringar träder fram i nytt ljus. I detta ljus blir man ofta lite klokare, och texten förhoppningsvis lite bättre. Emellertid är det inte alldeles hälsosamt att grotta sig in i, och återuppleva, ens huvudkaraktärs inte alltför muntra tankar. Men försöker man leka kreatör, så är kärvhet en oundviklig del i processen. Ibland är ont helt enkelt nödvändigt, och nödvändigt rätt och slätt ont.

Samma Jesper som i inledningen nämndes, har en liten son, och med dessa två ämnar jag promenera, äta lunch, och fortsätta snacket kring projekten. Huruvida sonen på 10 månader har något väsentligt att komma med, låter jag dock vara osagt.

Lediga torsdagar är det inte något fel på alls, och imorgon kväll blir det sångrep hos Henke med Anna!

Likes

Comments


Efter en del grubblerier har Lindberg-Sundqvist bytt namn till Hillen. Hillen? Vad tusan är det? En försvenskad version av engelskans "The Hill"? En felstavning av Sillen, Hallen eller Killen?

Även om både jag och Henrik diggat Hillen som nytt namn i ett par veckor, var det morgonens ödespostning som fällde det slutgiltiga avgörandet. Joe Hill, den gamle folksångaren, skulle ha fyllt år idag. När jag sökte lite närmre, så visade det sig att han föddes i Gävle, samma stad som både Anna (som sjunger med oss live) och Fanny (som är med på plattan) kommer ifrån. Att dessutom ett par andra meddelat sig positiva om just det namnet, bidrog också!

Utan att avslöja för mycket, så utspelar sig stora delar av min roman vid en vik vid sjön Hillen, och många av låtarna har inspirerats av sådant som händer där. Hillen är således både fiktion och verklighet.

Nu är jag så trött så att stjärnorna går i kors, och ögonen gnistrar. 

God natt!


Likes

Comments

En kväll i början av april -14 satt jag hemma hos Henke och plinkade på hans gitarr. Jag improviserade lite lojt på en låt som handlade om ett hav. Han hajade till. "Den där borde du göra något mer av!" Sagt och gjort. Jag skrev klart låten rätt snabbt, och vi spelade in den akustiskt i gratisprogrammet Audacity. Sedan var den så kallade bollen i rullning. De påföljande månaderna skrev och tonsatte jag ytterligare elva låtar. Henkes soffa blev mitt andra hem, och under hösten hyrde jag ut min lya in andra hand i fyra månader; dels för att spara pengar, men även för att greja med musiken och skrivandet. Samtidigt köpte Henke en ny dator, skaffade Logic och ägnade enormt mycket tid på att lära sig programmet. Vi klurade kring hur andra instrument skulle passa in, lyssnade efter referenser i andras musik, och var kreativa som galningar! Riktigt skoj var det!

Henke kunde sitta i timmar och testa olika arrangemangsidéer, samtidigt som jag övade sång och gitarr. Till sist testade vi låtarna live, på P5:s Open Mic i Linköping. Jag på sång och gitarr, Henke på melodika. Varje onsdag resten av hösten var vi där och lärde känna nya, sköna människor, samtidigt som vi fick tillfälle att spela några fler av låtarna. När vi fick förfrågan att vara med på en Linköpings-compilation (ett slags samlingsalbum med Linköpingsmusiker, med inspelning på Cross Eye Tiger Music) tvangs vi komma på vad vi skulle heta. "Lindberg-Sundqvist", fick namnet bli.

Nu har det gått ett gäng månader sedan dess, och eftersom vi numer är ett helt band på scenen, känns duo-namnet som lite falsk marknadsföring ---> "Hey! Jag trodde jag skulle få lyssna på en duo, men detta är ju för tusan ett helt band ju!" Så. Vi har börjat grubbla på bandnamn. Och det är alldeles osannolikt svårt. När ett band väl blivit etablerat och stort, så höjer inte många på ögonbrynen över bandnamnet, men dessförinnan låter nästa allt utomordentligt fånigt ...

När vi varit på tramshumör, har det blivit tramsbandnamnsförslag. När vi varit seriösa, har förslagen blivit väl storvulna och anspråksfulla. Följande namn - trams i kombination med anspråksfullhet - har hittills dryftats:

Nornorna, Mimers Träd, Mimameid, Urkundsförfalskning, Urkund, Akribi Correctus, Traumatikerförbundet, Holmgång i Hillboviken, Apneom, Isvak!, Bastubadarna, Spännings, Kronan och portionerna, Förlustens hanrejer, Är du morfar?, Snusande i säven, Molande i Molom, Perikles, Skjortor och skägg, Uti ett etui, Tvi!, Åminne, Endymion, Havets hjältar, Molom Melodicum, Adamantium, Bach bach baha-na-ne-ne, Amalgallagam, Galla, Gargamel, Skalder, Galder, Haddok, Molom, Hillen, Sunnan, Förvillskelse, Kapellet, Fjärran, Under askan, Det stora havet, Haven, Moment 22, Om inte om, Ljuset i tunneln, På allas läppar, Den stora skaran, Trädet under jorden, Bröderna Lejonhjärta, Nangijala, En vacker dag, Solfall, Fallerallera, Fällan, Blunda, Somna, Fallen, Fallet, Rid inatt!, Allt faller ...

Synd att bandnamnet "Ingenting" redan är taget.

I skrivande stund mixar Henrik ihop stråkarna som riksspelmannen Ellinor Fritz lade på fiol i Hillbo, Ludvika, för några veckor sedan, och själv ägnar jag kvällen kritiskt lyssnande av live-inspelningar från våra första gigs i förra veckan. 

I november är det dags för gig igen, och det blir extra skoj, eftersom Ellinor kommer ner från Stockholm och är med. Melodikan i kombination med hennes fiolspel kommer att bli galet vackert! Sju personer på scenen, blir vi dessutom; något jag aldrig hade kunnat föreställa mig för ett år sedan. Sannerligen är det häftigt vad kreativitet kan leda till!

Till er eventuella läsare av denna nyfödda blogg, utbringar jag en skål och önskar er en fin hösthelg! Det är allt något visst med fredagar!

Over & out for now. 

Likes

Comments

En bild eller ett kort filmklipp - sådana har vi i Lindberg-Sundqvist postat i mängder. Men för den som kanske vill veta lite mer, så tänkte jag slänga upp lite betraktelser kring projektet här! Och för den som inte har en susning, så är det en platta och en bok på gång. Boken är mitt eget projekt, plattan är ett samarbete med Henrik Sundqvist. På sistone har musiken förgyllts av en hel skara sköna medmusikanter. Och musiken föregås av en roman som i sin tur föregås av en verklighet som i sin tur föregås av något annat. Huruvida romanen, verkligheten, eller det andra ska ägnas något vidare utrymme här, låter jag vara osagt. Framtiden bär det osagda i sin famn.

Nåväl. Lite om nu.

I veckan som var hade vi våra två första gig. Som den rookie jag är, var natten till onsdagens gig på Flamman inte särskild sömnfylld. Ett par tillfällen vaknade jag upp kallsvettig av två påtagligt verklighetstrogna drömbilder. Den ena: jag ramlar in i Jonathans trumset när jag ska kliva upp på scenen. Den andra: jag tappar totalt bort mig i mina texter, och paniken sprider sig bland medmusikanterna.

Vi soundcheckade ett par timmar innan giget. Jag, klaviaturisten (kan man säga så?) Henrik Sundqvist (som för övrigt är min vapendragare och samarbetspartner i detta projekt. Han står för merparten av arrangemangen, och för inspelningen), överjävlige trummisen Jonathan Svensson, snudd-på-overklighets-svängige basisten Niklas Odelholm, och så Johan. Johan "Nisse" Nilsson. Kvällen till ära hade han med sig sin lap steel. En gitarrliknande tingest som smeks medelst ett cylinderformat föremål kring valfritt finger,. Det var tydligen premiär för Johan på detta instrument, vilket inte visade sig innebära några som helst problem. Karln hittar ju tonerna som tonerna hittar sig själva!

Giget började. Var torr i käften och darrade på rösten. Skevade. Första låten svajade betänkligt. Nedanför scenen satt en skara sångare (kritiker - min anm,) från Joy Voice. Sen flöt det dock på. Hittade stämningen, fann successivt ett lugn. När vi kört fem låtar, klev så skönsjungande Anna Yng upp på scenen. På plattan som blir klar i vinter sjunger min före detta elev Fanny Hansen. Hon hade dock den dåliga smaken att fara till Australien lagom till första spelning. Förstår inte hur hon kan dissa Linköping i oktober, för Bondi beach. Emellertid kom Henrik att tänka på Anna som är med i hans kör. När hon fick frågan, fanns ingen tvekan. Hon var på. Och när vi väl körde först sångrepet kände jag mig säker - hon passar perfekt in i gänget, och hennes röst är klar, fin och svängig!

Efteråt i logen, var jag dränerad, men samtidigt glad. Även om allt inte satt för min egen del, så var det ändå en liten milstolpe för mig själv. Eller som Jan Stenmark illustrerade (apropå killen som är på väg att hoppa från en skyskrapa): Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig.

Jag skulle kunna skriva mer. Men jag återkommer. Eller återskriver, kanske är mer korrekt. Vi hade nämligen ett gig i fredags också. Redan har turerna kring det giget fått epitetet "Plötsligt i Tranås..."

Från vänster i bild: Anna Yng, Johan "Nisse" Nilsson (delvis täckt av Annas hår), jag, Jonathan Svensson, Henrik Sundqvist och Niklas Odelholm.

Likes

Comments