Header

Baddräkt: H&M Trend

Ännu en dag i Spanien. Tre veckor har snart gått. Snart lyfter planet tillbaka till Sverige. Är rädd att lämna. Att åka hem igen. Tillbaka till alla måsten. Samtidigt väldigt nervös och pirrig. Nervös för alla äventyr i höst. Pirrig för ett nytt liv. Som jag valt! I våras att börja om. Satsa på det som gör mig lycklig. Snart är tiden här. Och det är en konstig känsla att lämna det gamla. Det trygga. Och starta det nya. Något helt nytt.

Njuter ikväll av solnedgången. På vår vackra terass. Tillsammans med familjen. Gör mig redo att snart stänga dörren och öppen en ny.

Likes

Comments

”Du som är en bra tjej, hur kan du vara singel?”, ”Varför har inte du något förhållande, träffar du ingen”?, ”Borde inte en tjej som du ha lätt att träffa killar?”.

Jag tror många känner igen sig. Känner igen sig i att bli ifrågasatt varför man är singel. Som att vara singel skulle vara ett straff. Eller som att man döljer något inom sig som är totalt motbjudande. Att livet som singel är ensamt och sorgligt. Och att vara singel aldrig skulle kunna vara ett medvetet val. Är det sanningen? Eller är det kanske någons uppmålade ”sanning”?

Vad jag inte visste då när han lämnade mig. Var att det var den absolut bästa presenten jag någonsin kunde få av honom. Det var inte det att jag inte älskade honom i stunden vi lämnade varandra. I stunden var jag bara så ovetande av att många av mina personliga problem jag haft levt med länge, snart skulle försvinna. Att den knut jag satt på mig själv, snart skulle trassla upp sig. Att livet snart skulle ta en vändning och bli så mycket bättre. Innan hade jag länge känt mig otillräcklig, oälskad och ständigt bortprioriterad. Fick inte tillräcklig med uppskattning. Kände mig ofta ensam. Det blev ett handikapp. Känslorna satte skeppar i hjulen. Det var svårt att känna sig lycklig. För hur skulle jag våga älska mig själv, om det inte kändes som att han gjorde det? Efter vårt avslut insåg jag. Att allt hade en mening. Jag skulle få släppas fri. Få leva ett liv som jag länge målat upp. Ett liv jag fantiserat och drömt om.

Idag lever jag det livet. Har aldrig känt mig så fri. Friheten att varje dag få välja exakt vad jag vill. För det påverkar sällan någon annan. Det är mäktigt att jag kan lägga alla känslor och tankar på mig själv. Prioritera endast mig. Värdera min tid. OCH… Det är en otrolig styrka att vara ensam. Att klara allt själv. På två egna ben. Det skulle krävas väldigt mycket för att jag skulle välja bort det. För det är inget fel på mig. Jag är inget söndagsexemplar. Så sluta tyck synd om mig. Ingen behöver tycka synd om mig. Inte förrän jag ber någon att göra det. Utan jag har valt det här livet.

Det är otroligt viktigt som singel att finna styrka i det. Att se det som en chans att sätta sig själv i första rum. Ta kontroll över sitt liv. Älska sig själv. Vara stolt. Ta vara på varje dag. Ha kul. Skratta mycket. Hitta på saker. Bocka av sin ”bucket-list”. Aldrig ha ångest. Leva farligt. Aldrig låta dumma tankar dra ner en. För man är aldrig ensam. Man kan känna sig ensam. Men det är två olika saker.

Min resa startade redan dag 1. Jag har kommit så långt. Aldrig älskat mig så mycket om jag gör idag. Det har tagit tid och jag har jobbat med mig själv, varje dag. Jag älskar mitt singelliv. Just nu, känns det fantastiskt att vara singel. Hade aldrig hunnit göra allt jag gjort om det inte var för att jag är singel. Inte haft möjlighet att träffa alla dessa människor jag träffat på äldre dar. Inte kunnat se så många platser och städer jag hunnit se. Jag njuter av livet. Varje dag. Ensam eller inte. Det spelar ingen roll. Viktigast är att se livet som den finaste gåvan. Och livet blir vad man gör det till.

Jag är en lycklig singel och jag är så otroligt bra på det!



Likes

Comments

Under hela mitt tonårsliv var det skrivande som rädda mig under det värsta. Jag vågade aldrig prata då. Det har jag lärt mig under tiden. Men då skrev jag. Ofta. Många gånger långt in på nätterna. Bara för att bli av med det onda. Det var mitt sätt att få ”berätta” för någon. Mitt nödvändigaste verktyg att ta mig vidare. Genom skrivandet bearbetade jag mina med- och motgångar. Som att skriva av sig. Sätta punkt efter varje mening. Och samtidigt sätta punkt i verkligheten. Idag är skrivandet en del av mig. Inget som jag behöver för att ta mig vidare, för idag kan jag prata. Idag kan jag möta det onda och ge en käftsmäll tillbaka. 

Idag använder skrivandet som ett sätt för mig att finna ro. Ett möjlighet att någon dag gå tillbaka och läsa. Kanske minnas något. Men också för att dela med mig. För jag vet att jag aldrig är ensam. Det finns alltid någon som känner precis lika mycket som jag. Denna blogg har jag startat för att jag alltid gillat skrivandet.

Jag funderade länge. Väldigt länge. Om att börja blogga. Tankarna har snurrat i mitt huvud och det är många tankar som gjort att det tagit tid. Tankar som jag behövt bolla med mig själv, fram och tillbaka. Tankar som… Är jag redo att öppna upp mig för andra så pass mycket? Låta alla få läsa om vem jag är? Vem jag egentligen är under ytan. Men också, vad kommer konsekvenserna att bli. Många tankar har stoppat mig.

Jag har aldrig haft en tanke att öppna denna blogg för någon annans skull. Finns ingen tanke som slagit att jag vill att specifika personer ska läsa det jag skriver. Som att dom ska besöka bloggen för att få veta vad jag egentligen känner. Som att inte våga berätta sina känslor i verkligheten. Nej, det har aldrig varit min mening!

Mitt känsloregister är stort. Känslor för mig, är en stor del av mitt liv. Jag känner så mycket. Precis hela tiden. Och för mig är känslor så mycket större än för andra. En känsla kan äta upp mig men samtidigt stärka mig. Jag är en kännande person. Och med det kommer mycket. Mycket gott, men samtidigt mycket ont. Det enda som egentligen spelar roll är vad man gör med känslan och vad man omvandlar den till. Idag vet jag om det. Idag vet jag hur jag lever med det. Men det har tagit tid.

Jag har lovat mig själv att allt jag skriver här, alltid kommer ärligt. Allt ni kommer få läsa är mina ord och känslor. Det är därför jag har stoppat mig själv många gånger från att börja blogga. Inte för att jag inte vill. Utan för att jag inte vågat. Det är i den här bloggen ni kommer få läsa den nakna sanningen. Sanningen om hur ont vissa saker gör, hur stark man än är. Om hur det är att kämpa sig igenom motgångar. Hur viktigt det är att aldrig ge upp. Att alltid prioritera och stärka sig själv. Att visa dagar är värre än andra. Men att det som gör ont en dag, försvinner. Jag kommer dela med mig allt. Min process. Min resa.

Välkommen till min blogg, nu är den här!

Likes

Comments