Header

Det negativa och tråkiga med att vara gravid (om man får säga så utan att låta som världens sämsta människa) är det här med att hitta kläder att ha på sig. Det enda jag känner mig hyffsat bekväm i nu är gravidbyxor, en tshirt och typ en långkofta. Roligare än så blir det inte. Känner mig så ful och ledsen när jag ser alla fina vårkläder som ramlar in i butikerna nu haha.. Jag vill ju också ha fina blusar, jeanskjolar och fishnet strumpbyxor.

Dessa två tshirts lär jag i alla fall klicka hem inom en snar framtid. Och för att ni inte ska tro att jag är helt dum i huvudet, så tycker jag såklart att det är helt klart värt att känna sig ful <3 Men ni som varit där jag är, förstår säkert vad jag menar med det här.


Likes

Comments

Igår gick vi in i vecka 20, vilket också betyder att imorgon ska vi äntligen tillbaka på ultraljudet! Jag är såå himla nervös och förväntansfull på samma gång. Jag har alltid tänkt mig att mitt första barn kommer vara en tjej, det har verkligen inte funnits någon annan tanke än det. Tills nu när det här blev verklighet. Nu är jag stensäker på att den är en liten kille där inne! Min magkänsla har sagt det de senaste månaderna nu. Ska bli så spännande att se om jag har rätt, eller W som tror att det är en tjej. Vad tror ni?

Hur sjukt är det inte att snart har halva tiden gått dessutom?! HALVA tiden, det är så himla konstigt. Och det "konstigaste" av allt? Jag har inte shoppat nånting alls till bebis på hela den här tiden, alltså inte en minsta liten grej. Behöver jag ens säga att imorgon går bilen raka vägen ut till birsta? :-D


Likes

Comments

Nu tänkte jag berätta om det här med att vi ska få en bebis! Ni är säkert flera som är förvånade, men det är vi också. Om vi ska ta allt redan från "början" så slutade jag med p-piller i början av året 2016 (nu kanske ni tycker att det kommer vara lite too much information i den här texten, men kom ihåg att jag bloggar för min egen skull också, för att kunna kolla tillbaka och minnas). Jag kände att efter flera år med samma piller att jag var så himla deprimerad och ledsen oftare än jag var glad och lycklig. Och sen läste jag såklart mycket om hur dåligt det är att proppa i sig dessa piller hela tiden, så tillslut bestämde jag mig för att sluta helt och hållet. W var såklart nojjig i början, men det släppte lite efter ett tag. Såklart var min mens alltid oregelbunden och ibland kunde det gå månader mellan gångerna, så några gravtest har jag hunnit med under våren/sommaren. Dock har dom alltid varit negativa och på något sätt fick det väl oss att andas ut.

Sen gjorde vi ju slut. Jag flyttade ut med tanken att det aldrig kommer bli vi igen. En av anledningarna till att vi gick ifrån varandra var faktiskt för att vi inte ville samma saker, tex det här med barn. Jag har drömt om egna barn så länge jag kan minnas och har alltid velat vara en ung mamma om jag har chansen.

Vi hann ju däremot bara bo ifrån varandra några få veckor, sedan flyttade jag tillbaka igen och vi var som nykära. W sa någon gång då att han var redo för samma saker som jag ville i livet, och då var såklart barn en av grejerna. Då var det inte direkt som att jag bara "nu kör vi", haha ni fattar vad jag menar. Men vi var överens om att händer det så händer det liksom.

Vid det här laget hade jag slutat oroat mig över att mensen var sen, jag visste ju att den alltid kom när den kom ändå. Jag minns så himla väl att det var en onsdagkväll, jag låg i soffan och hade så sjukt ont i magen. Jag har sällan ont i magen så jag fattade väl innerst inne att det här var något annorlunda, varken mensvärk eller att jag behövde göra nummer två. Smsade med mamma och hon ba " är det inte gravidmage då?". Jag tänkte bara, nä det är det inte. Hade jag inte blivit gravid tidigare under hela året, så var jag inte det nu heller.

Det blev torsdag morgon och jag visste att jag hade ett gravtest i badrumsskåpet. Jag visste också att det ger bäst resultat om man kissar med morgonkisset. Så det gjorde jag. Minuterna innan det kommer fram någonting i den där lilla rutan kändes som en evighet och jag gick och klädde på mig under tiden. Sen kom jag tillbaka in i badrummet och där i rutan står det "1-2 veckor gravid". Jag ba nää det här stämmer inte! Jag var verkligen stensäker på att den kunde visa fel. Jag åkte på jobbet, tänkte inte så mycket mer på det där för ens på eftermiddagen när W kom hem och jag visade honom stickan. Han tänkte nog samma sak som mig, vi förstod verkligen inte vad som hände.



Dagen efter åkte jag på jobbet igen, fortfarande med ont i magen och en sjuk trötthet så jag gick och la mig flera gånger tills jag blev hemskickad för att vila. W ville att jag skulle berätta för mamma så hon kunde hjälpa mig. Men jag var ju så jävla nervös. Tillslut så smsade jag henne att jag fortfarande hade ont i magen, och om vi inte kunde göra ett test på hennes jobb (vårdcentralen). Nått fick mig att känna att testet man gör där, är mycket mer pålitligt än vanliga stickor liksom. Sagt och gjort så åkte vi dit på lördag morgon. Jag var så nervös så jag ville kräkas när jag satt där och väntade. Till slut så sa mamma "kom så får du se". Där på VC kommer det ut som ett kvitto, och jag läser bara POSITIVT, innan jag börjar storböla hahaha.. Vi pratade om det och min oro släppte lite när jag kände att mamma ändå var rätt okej med det. Sen åkte vi hem och berättade för pappa, eller jag berättade inte ens, han förstod hur det låg till eftersom att jag återigen grinade som en tok. Mammas och pappas lilla flicka är ju jag, och jag ville bara att dom skulle vara stolt över mig. Det kanske dom inte skulle vara där jag var då i livet, med en bebis i magen? Så många olika, jobbiga tankar hade jag.

Här hemma så hade vi nog fortfarande inte fattat att det var sant, varken jag eller W. Men vi nämnde aldrig ens att inte behålla det, det var ju faktiskt det här vi ville nu, bli en familj <3 För att vi skulle få någon slags uppfattning av det här så bokade jag en tid hos min privata barnmorska. Vi kom dit och gjorde ett ultraljud, och där tickade ju faktiskt ett litet hjärta. Bebisen syns knappt men det där lilla hjärtat kunde man se klart och tydligt hur det tickade. Ni ser här på bilden, från plus till plus är hur liten den var. 6 veckor och 5 dagar. Men det fanns någonting där i alla fall, det var allt vi ville veta<3


Tiden efter det här var sjuuukt seg. Jag ville ju berätta för alla! Vi började berätta för närmaste familjen såklart. Jag berättade också för dom jag jobbar "närmast" på jobbet eftersom att jag var sjukt trött och slö, första veckorna mådde jag också sjukt illa så jag ville att dom skulle veta hur det låg till liksom. Tack och lov har jag mått förvånansvärt bra hela tiden, några få spyor bara. Däremot har jag varit sjukt trött och sovit så fort jag fått chansen haha..

Nu i måndags hade vi tid för ultraljudet då vi trodde att jag var i vecka 20 men väl där så konstaterade hon att jag blev flyttad två veckor bakåt. Så vi fick en ny tid när vi ska få se om det är en liten mini-me eller William junior där inne <3 Det var i alla fall sjukt häftigt att se hur mycket den lever om inne i magen och busar omkring!

Så här har ni, hela storyn. Vi är sjukt glada och taggad på vårat nya liv, det här har ju jag drömt om så länge jag kan minnas. Tänk att jag liksom ska få uppleva det här med killen jag träffade när jag var 14 år. Livet hurrni <3


Likes

Comments

Samlade ihop mina favvo-örhängen så här. Dom tre paren på andra raden fyndade jag på Ur & penn förra helgen för bara 20:- styck!


Likes

Comments

Alla hjärtans dag i all ära, jag jobbade till strax innan sex och William till åtta. Sedan hade han träning. Så den dagen blev inte roligare än att jag låg i soffan och åt köttbullar till middag i min ensamhet. Vi tog igen det igår istället och gjorde mysig middag, oxfile! Och W hade med sig superfina långa rosor hem till mig <3


Likes

Comments

I måndags gick vi äntligen, äntligen ut med den här lilla hemlisen som vi hållt på enda sen första början! I juli ska vi alltså få en liten bebis. Egentligen tror jag att ingen av oss riktigt har förstått att det här händer, det är så himla overkligt fortfarande. Men i måndags fick vi alltså se den lilla krabaten som lever i min mage :-)

Jag tänkte skriva och berätta om det här mer detaljerat, men det kommer upp imorgon eller i helgen!

Likes

Comments