För precis tre veckor sedan låg vi på hotellsängen och svettades av den varma och fuktiga luften från balkongen. Kastade av täcket i en suck. Hennes läppar smakade saltvatten när vi kysstes godnatt.

Det var bådas första gång på Malta, otroligt spännande ö. Häftig arkitektur, turkosblått havsvatten, trevliga människor. Många middagar vid olika resturanger längs med hamnen. Långa promenader med fina utsikter. Trots att vi låg i solen lika länge blev hennes hud vackert gyllenbrun medan jag brände bort hela mina lår redan dag nummer två. Kändes så overkligt att ha väntat på den där resan i över ett halvår, och plötsligt stod vi där. Vi stod där. Jag pratade med en liten krabba på stenväggen bredvid stegen ner till havet och Nanna försökte hålla balansen trots de kraftiga vågorna.

Nu är semestern över. Mina fräknar börjar tona bort och min (knappt) bruna hud likaså. Känns lite skönt att komma in i jobbrutiner igen, nog för att jag borde ha sovit för ungefär två timmar sedan för att orka gå upp klockan sex imorrn.. Men jag gör ett nytt försök imorrn. Godnatt på er alla fina.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Som uppvuxen med röda bussar nära inpå röda linjen måste jag erkänna att det är lite ovant att nu hoppa på de blåa bussarna och bo vid gröna linjen. Området är lugnt och väldigt trivsamt. Tre minuters promenad till närmsta mataffären med han trevliga killen som känner varenda jävel i precis hela området. Solen lyser in i sovrummet varje morgon och går ner över tv-skärmen i vardagsrummet varje kväll. Har äntligen tömt den sista lådan och sista kassen som jag släpade med mig hit för ett par veckor sedan. Halva mitt skafferi består av pasta och choklad i olika former. Lillhamstern min är mitt främsta sällskap nu när katterna inte längre kutar kring fötterna. Jag lyckades ändå. Jag har flyttat hemifrån.

Likes

Comments

Så, den senaste veckan har varit händelserik. Förutom att jag och Marcus spenderade några dagar i Göteborg och såg Coldplay för andra gången, vilket var helt magiskt, så fick jag ett samtal på tågresan hem därifrån. Det var en kvinna som arbetade på bostadsförmedlingen. Hon berättade att jag står först i kö till en lägenhet jag ansökte om för någon månad sedan. I ren chock började jag slå på stackars Marcus som bara försökte spela på sitt Nintendo för jag visste inte riktgt var jag skulle ta vägen. Så fort jag kom hem följde jag hennes instruktioner för att få ett sista och slutgiltigt godkännande och mailade över lite information angående mitt jobb. Hade faktiskt lite svårt att sova den natten.

Dagen efter sitter jag hos min gudmor, som även är min fantastiska frisör, när mobilen återigen ringer. Fick veta att jag är godkänd för lägenheten och det enda som återstod var att skriva på kontraktet. Resten av tiden där fick jag många goda råd angående flytten, bland annat att jag nu bör bli stammis på ÖB. På onsdag denna vecka ska jag till deras kontor för att skriva kontrakt. Flyttar in redan nästa helg. Är nervös och helt sinnessjukt taggad. Det är sommar och livet är fint.

Alla hyllor i mitt rum är halvtomma, hela vardagsrummet är fullt av flyttkartonger proppade med köksprylar. Tänker på hur mycket jag kommer sakna att ha två katter springandes vid fötterna, men hur skönt det blir att kunna spela på munspelet helt ostört. Vet inte om jag var den enda som trodde att alla flyttade hemifrån vid 18-års ålder när jag var liten, men flyttar ut som 20-åring så mitt yngre jag hade kanske inte varit superbesviken iallafall. Det har fortfarande inte riktigt sjunkit in ännu, ligger bekvämt på sängen i samma rum som jag levt i hela mitt liv medan jag skriver detta. Side note: Det var över två år sedan jag tog körkort nu. Blir fast anställd på jobbet efter sommaren. Är jag vuxen på riktigt nu? Fan vad läskigt. Och fan vad kul.

Likes

Comments

För några dagar sedan fyllde jag 20 år. Vaknade av att pappa kom in med ett meterlångt paket på min säng, det var den där alldeles för dyra sparkcykeln som jag önskat mig. Idag tog jag den ut på en första tur i gassande sol till och från jobbet. Detta är bland annat varför jag inte känner mig vuxen alls, en av jävligt många anledningar.

Kom till jobbet den morgonen och det första som hände var att jag och Ilaria slängde oss i varandras armar, det var nämligen hennes födelsedag också. Vi sa inte ens grattis till varandra, vi bara stod där och log och kramades. Senare under dagen kom chefen och gav oss båda en varsin superfin blombukett. Ungefär samtidigt ringde även blomsteraffären och sa att jag hade ett blommogram som väntade hemma på mig, från min absoluta favorit och hennes mamma. Middag på O'learys med närmaste familjen och släkten. De presenter jag fick medan vi satt där inkluderade mest pengar, godis och även en burk slime från min kära bror.

Dagen efter följdes av spa med Nanna. 37 grader i poolen på taket, upp till 20 grader i luften. Det fanns inte mycket en kunde klaga på just där och då, förutom hur brun hon lyckades bli på fyra timmar medan jag endast fick en knappt synlig rand. Jag är nog inte ensam om att aldrig veta vad jag ska svara när en fyller år och folk frågar "Hur känns det?". Jag känner mig lika mycket inte-vuxen som jag har gjort hela livet. Men fan vad härligt firande jag fick uppleva ändå.

Likes

Comments

Den 10e april 2016 var jag och Nanna på Miriam Bryants konsert på Cirkus i Stockholm. Jag som många andra fastnade för henne mer än innan när hon gjorde sin sjuka succé på Så Mycket Bättre. Hennes tolkningar var löjligt överlägsna de andra, vecka efter vecka. När biljetterna sen släpptes till konserten lyckades vi få tag på två stycken sittplatser. Inte särskilt långt innan konserten blev jag övergiven av mitt sällskap som skaffat biljetterna. Men jag fick biljetterna med mig och jag fick ändå det bästa sällskapet jag kunde ha fått. Vi satt hela konserten och sjöng med och log. I väntan på skjuts efter det var slut gick vi till vattnet utanför Gröna Lund. Tittade på ett Stockholm upplyst av ljusen från alla fönster och gatulyktor och kysstes. En sån där ganska perfekt dag.

Den 2a maj 2017 var vi återigen på hennes konsert på Cirkus. Samma scen, samma sällskap, nästan precis ett år senare. Ett år av att Miriam äntligen fått uppmärksamhet för hennes egna musik och inte bara tolkningar av andras musik, trots att de också var magiskt bra. Denna konsert var på något sätt ännu bättre. Kanske just pga att det var mer av hennes kreationer. Eller kanske bara att hela känslan var annorlunda. Hon spelade två låtar som inte är släppna än. Helvete vad bra hon är ändå. Denna gång satt jag och Nanna i eftermiddagssolen vid vattnet utanför Gröna Lund innan konserten. Det blev en känsla av déjà vu, precis lika fin stund på precis samma plats som för ett år sedan. Och återigen en ganska perfekt dag.

Om ni ej lyssnar på Miriam, gör det. Hon är så förbannat bra.

Likes

Comments

Det har gått ca en månad sedan jag bloggade senast. Detta pga flera anledningar, men allra främst lathet. Men nu är det tillfälle att rada upp allt som hänt i mitt liv under en månad. För trots att det känns som väldigt kort tid hinner det hända en del saker, utan att en riktigt tänker på det.

Den senaste månaden har jag:

- Tatuerat mig, en siluett av en bild från Alice i Underlandet
- Gått på två konserter, Eric Gadd och Miriam Bryant
- Firat valborg utanför Huddinges gränser för första gången i mitt liv
- Shoppat alldeles för mycket kläder som jag inte behöver
- Återupptagit kontakten med två gamla vänner

Likes

Comments

Det finns nog inte många som missat fredagens tragiska händelse. En kund på jobbet läste från mobilen på eftermiddagen och upplyste mig och mina kollegor om vad som precis skett. Inte fem minuter senare ser jag att jag har ett missat samtal från min bror och även ett sms där han skriver "Elli det är viktigt". Jag ringer fort upp och får veta att han sitter på centralen och gömmer sig bland människor som springer och skriker i panik. Han var precis i närheten när det hände. Jag har aldrig haft en så tung klump i bröstet. Vill inte gå in på alla detaljer, men efter ca 5 timmar av konstant oro lyckades han och en tjej han gömde sig med ta sig till årstaberg till fots. Jag och mamma tog oss igenom trafikkaoset och hämtade hem stackarn. Rädd men oskadd.

Jag har tänkt mycket på det hela sen dess. Hur så många terrrordåd sker runtom i världen där folk dagligen förlorar sina liv. Och hur en egentligen inte förstår allvaret innan det faktiskt sker i ens eget land, eller i vårat fall, ens egen stad. Vi ser bilder på nyheterna från länder långt ifrån Sverige och drabbas av sorg, men den känslan passerar. Tragedin i Stockholm kommer inte vara lätt att glömma för oss som bor här, promenerar på gatan där lastbilen kolliderade med människorna, för de som blivit allvarligt skadade eller förlorat en anhörig. Jag tror det är något som är otroligt svårt att förstå innan det drabbar en själv eller sker så nära inpå en. Vilket på ett sätt är riktigt själviskt, men nu är skadan skedd och vi kan lära oss av det. Att ta vara på varje minut med ens nära och kära. Att inse att en aldrig kan vara helt säker, men att en inte kan vara konstant rädd trots det. Klyschigt som det är så är det också sant, livet är skört.

Hoppas ni som läser detta mår bra och att ni och era anhöriga klarade er oskadda. Ta hand om er.

Likes

Comments

Jag minns när jag var mellan 0 och 17 år gammal och under alla år hade exakt samma inställning till detta. "Jag kommer ALDRIG tatuera mig". Vet ej helt säkert om det berodde på mina vänner eller mina föräldrar eller det larviga samället vi lever i, men jag fick vid mycket tidig ålder intrycket av att folk med tatueringar är inget bra folk. Det är människor som bör undvikas. Därav har jag många minnen av en högst allvetande åttaåring som skröt om att hon skulle gå hela livet utan bläck i sin hud. Som med många andra saker hade jag fel om detta. Lika fel som att jag trodde jag var straight och älskade att ha på mig klänningar.

När jag fyllde 18 började många i min omgivning tatuera sig. Ju fler som målade sin kropp desto mer började jag tänka på det. En knapp månad innan min 19-års dag kom jag fram till att jag skulle göra en tatuering. EN. Det räcker, då har jag gjort det iallafall. Jag bad tatueraren trycka en venussymbol på min underarm. Nästan ett år senare kan jag fortfarande komma på mig med att inte kunna sluta stirra på den. Ett år senare har jag även utöver den skaffat tre tatueringar till. Jag hade aldrig planer på att fylla mina armar med bläck, men det är som ett beroende. En inser inte riktigt det vackra i tatueringar innan de sitter på ens egen kropp.

Många människor ger fortfarande dömande blickar. Människor som levde på tiden där de enda med tatueringar var kriminella och sjömän (shoutout till mormor för infon<3). Nu är det inte så längre. Idag är tatueringar en uttrycksform, det är en konst. Det är lika personligt som sättet en klär sig eller sättet en stylar sitt hår. Tycker det är fett vackert. Och till folk som nu sitter och tänker hur korkat det är att tatuera sig vid såhär ung ålder: Även om jag sitter om tio år och ångrar en eller flera av mina tatueringar så kommer det vara ett minne för mig. För just när jag sitter i stolen med nålen i min hud så känns det hundra procent rätt. Det är helt omöjligt att veta om du kommer vara nöjd hela livet med din tatuering eller inte, oavsett hur gammal eller ung du är. Livet vore skittråkigt om en ej tog risker ibland, för det är en del av vad tatueringar är.

Likes

Comments

En lätt förvarning, detta kommer bli ett långt inlägg.

Om du känner mig känner du också till min förkärlek för disney. Inte bara alla disneyfilmer en har vuxit upp med, utan disneyland. Sex magiska områden i olika delar av världen som är uppbyggda kring alla kära historier vi så väl känner till. Jag hade garanterat inte varit såhär besatt av det om det ej var för mina föräldrar som för första gången tog med mig till disneyland i Paris när jag bara var ett år gammal. Självklart minns jag ingenting, men jag har sett bilder. En bild som speciellt sätter ett leende på mina läppar är där mamma håller mig i famnen och jag överlyckligt kramar om figuren som föreställer ett av mössen från Askungen. Pappa har berättat hur jag alltid brukade skratta när vi åkte förbi den onda häxan från Snövit i hennes åktur, och alltid började gråta när det var slut och det var dags att kliva ur vagnen. Konstigt hur en ej kan minnas såna saker men ändå känna så mycket när det väl händer.

Nu är jag snart 20 år gammal och sedan det året har vi besökt en disneypark nästan en gång om året. 13 gånger på disneyland i Paris, två gånger på disney world i Orlando och en gång på disneyland i Anaheim. Varje gång blir jag som den ettåriga överlyckliga ungen jag var den första gången jag upplevde det. Svårt att sova varje natt till dagen vi ska dit, vaknar och skyndar på resten av sällskapet så vi kommer från hotellet så fort som möjligt.

Det var exakt en månad sen senast. Jag, min lillebror och min pappa på andra sidan jordklotet för att spendera fyra dagar på disneyland i Kalifornien. Första besöket för mig och Lucas, pappa har varit där för många år sedan under sitt utbytesår i high school. Vi promenerar in på området och atmosfären är magisk. Alla pratar om den häftigaste åkturen i hela parken, självklart rusar vi dit på en gång för att börja med den. Springer som idioter och tittar oss runt på den sinnessjuka miljön, vi är i en helt annan värld. Vi tittar på varandra och hur klyschigt det än låter så kan vi inte sluta le. Vi lägger som alltid upp en strategisk plan för att hinna åka så många saker som möjligt, se så mycket som möjligt. Jag satt i den lilla sjöjungfruns åktur som jag bara sett videos från och grät varenda gång en åkte förbi "kiss the girl"-scenen. Om jag tillät mig själv skulle jag gå runt och grina av lycka varje sekund. Detta är svårt att förklara för en som ej varit där och upplevt detta, men jag är aldrig så lycklig som när jag är där. Oavsett om det spöregnar (vilket det gjorde), oavsett om det är mycket folk, är det en upplevelse som inte går att jämföra med något annat. Och jag kan bara vara tacksam för att jag upplevt denna eufori.

Tre av sex disneyparker i världen är avklarade. Hälften kvar, varav alla dessa ligger i Asien. Högst upp på min bucketlist är att innan min död ska jag ha satt fot på alla dessa parker. Jag och pappa satt redan på hotellet i Anaheim och med fruktansvärt uselt internet tittade på videos från de disneyparker vi ännu ej besökt. Lika spända för det som vi alltid är. Lika spänd som jag alltid kommer vara. Ett år gammal, 20 år gammal, 70 år gammal, mitt hjärta kommer aldrig sluta slå för detta.

Likes

Comments

Hallå där!

Vet ej om du som läser detta är en vän eller främling, men välkommen till ännu en nyskapad blogg. Jag hade tidigare en annan blogg där jag skrev om hbtq+, sex, relationer och allt som ryms där under. Problemet var att det kändes ganska begränsat. Därför valde jag nu att skapa en ny blogg, där jag vill få in dessa ämnen jag tidigare skrivit om, men också nya saker som inte hör till det.

Kort om mig, mitt namn är Ellinor men har aldrig varit förtjust i det så folk kallar mig för Elli. Jag fyller 20 år om ett par månader, efter studenten fick jag drömjobbet som djurvårdare på en veterinärklinik och där är jag kvar ännu, lever till 90% på maträtter som inkluderar pasta, älskar ALLT som har med disney att göra. Är också bisexuell och intresserar mig mycket i hbtq+ frågor (därav den tidigare bloggen). Har tatuerade armar, älskar att dansa och att skapa musik.

Vore kul om ni fortsätter läsa, ha en fin kväll peeps.


Likes

Comments