Tourettes syndrom. Definition: en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som visar sig genom upprepande reflexliknande rörelser och läten som kallas tics. Många förknippar detta med att okontrollerbart slänga ur sig fula ord. Detta är faktiskt i de flesta fall inte hur det ser egentligen ut. Symptomen börjar ofta yttra sig i tidig ålder, runt 7-års ålder ungefär, med överdrivna blinkningar eller ryckningar i ansiktet. Detta övergår sedan till tics i andra delar av kroppen och även vokala tics.

Varför skriver jag från ingenstans om detta? Om er gissning var att jag själv har tourettes så gissade ni rätt. Jag har haft det nästan så länge jag kan minnas, iallafall från någon gång på lågstadiet minns jag att det började. Då förstod jag såklart inte vad det faktiskt berodde på, det var ett antal år sedan som alla bitar föll på plats. När jag förstod varför det inte gått över på mer än 10 år. Fyfan så jag skämdes för det under en lång period, mina höljudda ofrivilliga harklingar, rycken i mina ögonbryn som får det att se ut som att jag flirtar med varje person jag får ögonkontakt med. Kan inte minnas hur många olika tics som kommit och gått genom åren.

Nu har jag lärt mig att skratta åt det, även hur jag i så stor utsträckning som möjligt ska dölja det när jag är utanför lägenheten. Vill ägna några rader åt mina föräldrar: Jag vet att det säkert har sett urlöjligt ut när jag har ticsat fram och tillbaka under min uppväxt, och jag förstår att ni har sagt åt mig att bara sluta. Men jag kan inte. Jag har aldrig kunnat och kommer förmodligen aldrig kunna det. Snälla förstå kära ni.

Nu ska jag krypa ner i sängen. Hoppas ni sover gott alla fina där ute.

Orelaterad bild från Halloween.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

För precis en vecka sen låg jag här i soffan och var tio gånger tröttare än jag är just nu. Anledningen var att jag dagen innan flugit hem från Skottland. Om jag ej nämnt det redan här så har Nanna flyttat till Aberdeen för sitt andra universitetsår. Eftersom det förra helgen var hennes 20-års dag hade vi sedan en tid tillbaka planerat att jag skulle komma och hälsa på. Trots att vi endast varit isär en månad sen hennes flytt så hade jag fjärilar i magen hela vägen från Arlanda till hennes studentkorridor, i ren längtan att äntligen få se henne igen. Att Aberdeen var en riktigt fin och mysig stad var självklart ett rejält bonus, men att umgås och fira hennes avsked till tonåren var givetvis höjdpunkten.

Långa promenader i regnväder. Hälsa på allt folk i korridoren, hastigt växla mellan svenska och engelska. Ut i regnet igen för att få se skolan. Äta ute för löjligt låga priser. Skynda till havet innan solen går ner. Hem och somna tillsammans. Tre dagar gick som på ett ögonblick, klyschigt nog. Två månader kvar tills vi möts på Arlanda. Långdistans är inte kul, men satan vad en verkligen uppskattar den tid vi väl spenderar tillsammans. Kommer lägga upp några töntiga och fina bilder vi tog för lite minnen skadar aldrig att snyfta åt emellanåt.

(Idag är det dessutom hela 1,5 år sedan vi blev tillsammans, jag älskar dig något otroligt Nanna.)

Likes

Comments

Ingen som känner mig kan möjligtvis ha missat min löjliga kärlek till allt som har med Disney att göra, speciellt Disneyland. Fram till jag var ungefär 15 så hade jag endast besökt Disneyland i Paris. Nog för att det var sammanlagt ca 10 besök i dåläget men iallafall. När jag då gick i nian tog Pappa med oss till USA. Det huvudsakliga syftet var trot eller ej inte att besöka Disney World, men såklart skulle vi dit några dagar. Att gå från pyttelilla Disneyland i Paris till galet enorma Disney World var ren eufori för mig. Då vi endast spenderade tre dagar av redan där minns jag att jag sa till mig själv påväg ut från parken den sista kvällen att jag ska komma tillbaka någon gång. Jag måste komma tillbaka.

Ungefär tre år senare tar pappa upp Florida igen, denna gång med oavkortat åtta hela dagar på Disney World. Det kan ha varit bland de absolut bästa dagarna i hela mitt liv. Jag minns tydligt hur jag där och då kände längtan till att upptäcka de andra disneyparkerna på samma sätt. I ett tidigare inlägg berättade jag om när vi besökte Disneyland i Kalifornien tidigare i år. Vi visste inte då att det fanns totalt sex stycken parker i hela världen, vi trodde vi bara hade två kvar och inte tre. Men redan då på hotellsängen mellan parkbesöken satt jag och pappa och hypeade över massor av youtubeklipp på åkturer från disney i Asien. Mitt uppe i redan existerande lycka längtade vi efter nästa gång.

För några dagar sedan fick jag ett ryck, varför vet jag inte. Varje kväll den här veckan har jag samlat all info jag kan om inte bara Disneyparkerna i Asien, utan även flygresor och hotell och allt möjligt. Mitt största mål i livet just nu är att besöka alla sex parker. Och jag ska checka av alla tre resterande parker på en och samma resa. Geografiskt är det inte ett särskilt långt avstånd mellan Hong Kong, Shanghai och Tokyo. Dyrt och tidskrävande som fan kommer det bli, men jag måste göra det. Detta är något jag undermedvetet har drömt om sedan jag satt i mammas famn och hälsade på mössen från Askungen när jag var ett år gammal för första gången på Disneyland i Paris. Och för att pusha mig själv till att faktiskt göra detta lyssnar jag på legenden själv: Alla våra drömmar kan slå in, om vi har modet att fullfölja dem - Walt E. Disney.

Likes

Comments

För precis tre veckor sedan låg vi på hotellsängen och svettades av den varma och fuktiga luften från balkongen. Kastade av täcket i en suck. Hennes läppar smakade saltvatten när vi kysstes godnatt.

Det var bådas första gång på Malta, otroligt spännande ö. Häftig arkitektur, turkosblått havsvatten, trevliga människor. Många middagar vid olika resturanger längs med hamnen. Långa promenader med fina utsikter. Trots att vi låg i solen lika länge blev hennes hud vackert gyllenbrun medan jag brände bort hela mina lår redan dag nummer två. Kändes så overkligt att ha väntat på den där resan i över ett halvår, och plötsligt stod vi där. Vi stod där. Jag pratade med en liten krabba på stenväggen bredvid stegen ner till havet och Nanna försökte hålla balansen trots de kraftiga vågorna.

Nu är semestern över. Mina fräknar börjar tona bort och min (knappt) bruna hud likaså. Känns lite skönt att komma in i jobbrutiner igen, nog för att jag borde ha sovit för ungefär två timmar sedan för att orka gå upp klockan sex imorrn.. Men jag gör ett nytt försök imorrn. Godnatt på er alla fina.

Likes

Comments

Som uppvuxen med röda bussar nära inpå röda linjen måste jag erkänna att det är lite ovant att nu hoppa på de blåa bussarna och bo vid gröna linjen. Området är lugnt och väldigt trivsamt. Tre minuters promenad till närmsta mataffären med han trevliga killen som känner varenda jävel i precis hela området. Solen lyser in i sovrummet varje morgon och går ner över tv-skärmen i vardagsrummet varje kväll. Har äntligen tömt den sista lådan och sista kassen som jag släpade med mig hit för ett par veckor sedan. Halva mitt skafferi består av pasta och choklad i olika former. Lillhamstern min är mitt främsta sällskap nu när katterna inte längre kutar kring fötterna. Jag lyckades ändå. Jag har flyttat hemifrån.

Likes

Comments

Så, den senaste veckan har varit händelserik. Förutom att jag och Marcus spenderade några dagar i Göteborg och såg Coldplay för andra gången, vilket var helt magiskt, så fick jag ett samtal på tågresan hem därifrån. Det var en kvinna som arbetade på bostadsförmedlingen. Hon berättade att jag står först i kö till en lägenhet jag ansökte om för någon månad sedan. I ren chock började jag slå på stackars Marcus som bara försökte spela på sitt Nintendo för jag visste inte riktgt var jag skulle ta vägen. Så fort jag kom hem följde jag hennes instruktioner för att få ett sista och slutgiltigt godkännande och mailade över lite information angående mitt jobb. Hade faktiskt lite svårt att sova den natten.

Dagen efter sitter jag hos min gudmor, som även är min fantastiska frisör, när mobilen återigen ringer. Fick veta att jag är godkänd för lägenheten och det enda som återstod var att skriva på kontraktet. Resten av tiden där fick jag många goda råd angående flytten, bland annat att jag nu bör bli stammis på ÖB. På onsdag denna vecka ska jag till deras kontor för att skriva kontrakt. Flyttar in redan nästa helg. Är nervös och helt sinnessjukt taggad. Det är sommar och livet är fint.

Alla hyllor i mitt rum är halvtomma, hela vardagsrummet är fullt av flyttkartonger proppade med köksprylar. Tänker på hur mycket jag kommer sakna att ha två katter springandes vid fötterna, men hur skönt det blir att kunna spela på munspelet helt ostört. Vet inte om jag var den enda som trodde att alla flyttade hemifrån vid 18-års ålder när jag var liten, men flyttar ut som 20-åring så mitt yngre jag hade kanske inte varit superbesviken iallafall. Det har fortfarande inte riktigt sjunkit in ännu, ligger bekvämt på sängen i samma rum som jag levt i hela mitt liv medan jag skriver detta. Side note: Det var över två år sedan jag tog körkort nu. Blir fast anställd på jobbet efter sommaren. Är jag vuxen på riktigt nu? Fan vad läskigt. Och fan vad kul.

Likes

Comments

För några dagar sedan fyllde jag 20 år. Vaknade av att pappa kom in med ett meterlångt paket på min säng, det var den där alldeles för dyra sparkcykeln som jag önskat mig. Idag tog jag den ut på en första tur i gassande sol till och från jobbet. Detta är bland annat varför jag inte känner mig vuxen alls, en av jävligt många anledningar.

Kom till jobbet den morgonen och det första som hände var att jag och Ilaria slängde oss i varandras armar, det var nämligen hennes födelsedag också. Vi sa inte ens grattis till varandra, vi bara stod där och log och kramades. Senare under dagen kom chefen och gav oss båda en varsin superfin blombukett. Ungefär samtidigt ringde även blomsteraffären och sa att jag hade ett blommogram som väntade hemma på mig, från min absoluta favorit och hennes mamma. Middag på O'learys med närmaste familjen och släkten. De presenter jag fick medan vi satt där inkluderade mest pengar, godis och även en burk slime från min kära bror.

Dagen efter följdes av spa med Nanna. 37 grader i poolen på taket, upp till 20 grader i luften. Det fanns inte mycket en kunde klaga på just där och då, förutom hur brun hon lyckades bli på fyra timmar medan jag endast fick en knappt synlig rand. Jag är nog inte ensam om att aldrig veta vad jag ska svara när en fyller år och folk frågar "Hur känns det?". Jag känner mig lika mycket inte-vuxen som jag har gjort hela livet. Men fan vad härligt firande jag fick uppleva ändå.

Likes

Comments

Den 10e april 2016 var jag och Nanna på Miriam Bryants konsert på Cirkus i Stockholm. Jag som många andra fastnade för henne mer än innan när hon gjorde sin sjuka succé på Så Mycket Bättre. Hennes tolkningar var löjligt överlägsna de andra, vecka efter vecka. När biljetterna sen släpptes till konserten lyckades vi få tag på två stycken sittplatser. Inte särskilt långt innan konserten blev jag övergiven av mitt sällskap som skaffat biljetterna. Men jag fick biljetterna med mig och jag fick ändå det bästa sällskapet jag kunde ha fått. Vi satt hela konserten och sjöng med och log. I väntan på skjuts efter det var slut gick vi till vattnet utanför Gröna Lund. Tittade på ett Stockholm upplyst av ljusen från alla fönster och gatulyktor och kysstes. En sån där ganska perfekt dag.

Den 2a maj 2017 var vi återigen på hennes konsert på Cirkus. Samma scen, samma sällskap, nästan precis ett år senare. Ett år av att Miriam äntligen fått uppmärksamhet för hennes egna musik och inte bara tolkningar av andras musik, trots att de också var magiskt bra. Denna konsert var på något sätt ännu bättre. Kanske just pga att det var mer av hennes kreationer. Eller kanske bara att hela känslan var annorlunda. Hon spelade två låtar som inte är släppna än. Helvete vad bra hon är ändå. Denna gång satt jag och Nanna i eftermiddagssolen vid vattnet utanför Gröna Lund innan konserten. Det blev en känsla av déjà vu, precis lika fin stund på precis samma plats som för ett år sedan. Och återigen en ganska perfekt dag.

Om ni ej lyssnar på Miriam, gör det. Hon är så förbannat bra.

Likes

Comments

Det har gått ca en månad sedan jag bloggade senast. Detta pga flera anledningar, men allra främst lathet. Men nu är det tillfälle att rada upp allt som hänt i mitt liv under en månad. För trots att det känns som väldigt kort tid hinner det hända en del saker, utan att en riktigt tänker på det.

Den senaste månaden har jag:

- Tatuerat mig, en siluett av en bild från Alice i Underlandet
- Gått på två konserter, Eric Gadd och Miriam Bryant
- Firat valborg utanför Huddinges gränser för första gången i mitt liv
- Shoppat alldeles för mycket kläder som jag inte behöver
- Återupptagit kontakten med två gamla vänner

Likes

Comments

Det finns nog inte många som missat fredagens tragiska händelse. En kund på jobbet läste från mobilen på eftermiddagen och upplyste mig och mina kollegor om vad som precis skett. Inte fem minuter senare ser jag att jag har ett missat samtal från min bror och även ett sms där han skriver "Elli det är viktigt". Jag ringer fort upp och får veta att han sitter på centralen och gömmer sig bland människor som springer och skriker i panik. Han var precis i närheten när det hände. Jag har aldrig haft en så tung klump i bröstet. Vill inte gå in på alla detaljer, men efter ca 5 timmar av konstant oro lyckades han och en tjej han gömde sig med ta sig till årstaberg till fots. Jag och mamma tog oss igenom trafikkaoset och hämtade hem stackarn. Rädd men oskadd.

Jag har tänkt mycket på det hela sen dess. Hur så många terrrordåd sker runtom i världen där folk dagligen förlorar sina liv. Och hur en egentligen inte förstår allvaret innan det faktiskt sker i ens eget land, eller i vårat fall, ens egen stad. Vi ser bilder på nyheterna från länder långt ifrån Sverige och drabbas av sorg, men den känslan passerar. Tragedin i Stockholm kommer inte vara lätt att glömma för oss som bor här, promenerar på gatan där lastbilen kolliderade med människorna, för de som blivit allvarligt skadade eller förlorat en anhörig. Jag tror det är något som är otroligt svårt att förstå innan det drabbar en själv eller sker så nära inpå en. Vilket på ett sätt är riktigt själviskt, men nu är skadan skedd och vi kan lära oss av det. Att ta vara på varje minut med ens nära och kära. Att inse att en aldrig kan vara helt säker, men att en inte kan vara konstant rädd trots det. Klyschigt som det är så är det också sant, livet är skört.

Hoppas ni som läser detta mår bra och att ni och era anhöriga klarade er oskadda. Ta hand om er.

Likes

Comments