Jag har längtat såå länge efter att börja på högskolan och få börja resan mot mitt mål att bli lärare. Min första termin har varit tuff men också rolig och jag trivs verkligen.

Men en grej som jag verkligen inte hade reflekterat över är känslan på att man alltid befinner sig en bubbla där man hela tiden reflekterar över prestation. Såklart jag förstod att pluggandet handlar om resultat o.s.v. men jag hade nog inte förstått att när man inte pluggar för en tenta så går man på spänn och väntar på ett resultat. Och jag blir lite knäpp av det. För jag går dagligen runt och stressar upp mig inför nästa tenta eller nästa resultat som ska komma ut.

Varför det då? Jag väntar ju inte och går på spänn för att det är så kul... Nä, det handlar snarare om att jag går runt och är rädd. Rädd för att jag ska misslyckas med nästa inlämning/tenta (innan jag skrivit den) eller rädd för att tentan jag gjorde inte ska vara godkänd...

Jag antar att man inte kommer kunna slappna av ordentligt. Det är nog bara att försöka lära sig leva med det 🙏🏼

Såhär känns det helt enkelt vissa dagar 😴

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det som skapar onödigt många problem och i vissa fall ångest för min del är att jag överanalyserar i princip allt. Särskilt när det handlar om jobb och mina prestationer på jobbet. För att ta ett exempel så har jag under första dagarna på jullovet känt ångest och oro över hur terminen blivit och vad jag gjort eller inte gjort och skapat egna, inte allt för positiva, påhittade scenarion i mitt huvud om hur elever och kollegor måste tänka och tycka om mig. Det är för mig lätt att hamna i en ond cirkel och bli kritisk mot mig själv och i de stunderna hjälper det sällan om jag får bekräftelse från t.ex. min sambo, en kollega, en vän eller en elev, om att jag exempelvis är bra på det jag gör. Och varför hjälper det inte? Jo för jag just då är så övertygad om att jag inte duger.

Att överanalysera situationer relaterade till jobbet gör så att jag känner mig värdelös och det leder även till att jag seriöst funderar på varför jag ens är lärare.

Det går nog att skriva en bok om hur det är att ständigt överanalysera saker och ting och konsekvenserna av det. Men jag tror att problemet för mig hänger ihop mycket med viljan att ständigt göra mitt bästa i alla situationer och detta i kombination med att jag valt ett yrke som man i princip aldrig kan göra tillräckligt bra ifrån sig i. Det går att jobba ihjäl sig till ingen nytta och jag tror därför att 2018 för mig måste handla om att hitta den perfekta balansen mellan jobb och fritid som jag på något sätt kan känna mig tillfreds med.

Nyårslöfte till mig själv - Sluta överanalysera allt!

Någon som delar samma problem?

Kram Nettan








Likes

Comments

Idag gjorde vi sista examinationen för terminen och nu har vi gått på ”Jullov”. Tänk att jag klarade det?!

Dock så betyder jullov på universitetet att man får en stor hemtenta som ska skrivas hemma under ”ledigheten”. Antagligen för att lärarna på universitetet ska få vara lediga under jul.
Det känns ändå väldigt skönt att jag kommer få bestämma NÄR, VAR och HUR hemtentan skrivs!

Hur har min första termin varit då? Upp, ner och precis som en berg-och-dal bana. Vissa dagar har det gått hyr bra som helst och det har verkligen kännts som att, Detta, DET KLARAR JAG! Och andra dagar så har jag verkligen brutit ihop. Brutit ihop för att jag känns att detta går aldrig, jag kommer aldrig kunna bli lärare som jag velat bli HELA mitt liv. Det har varit tufft att komma in i tempot, tufft att inse att jag inte kommer hinna läsa alla sidor inför varje föreläsning, tufft att förstå hur utbildningen är upplagd och framförallt tufft att inse hur mycket som faktiskt ska göras varje dag men samtidigt begränsa sig och göra det viktigaste, för man hinner inte alltid ALLT.

Men trots att denna hösten varit tuff så har det såklart också varit kul. Jag har fått flera nya vänner, jag harmset mig en massa interesanta saker och jag är mer säker än någonsin på att jag faktiskt valt RÄTT. Och jag är SÅ stolt! Tänk att jag klarade det? Ja! Det gjorde jag. Sååå, ikväll va jag värd vin OCH bubbel. Så härligt 🙏🏼

Kram /C

Likes

Comments

Nettan skrev ju lite i sitt första inlägg om livet som lärare. Det livet som jag nu påbörjat och går emot. Vissa dagar så känns det som att jag, JAG kommer klara ALLT. Andra dagar så kan jag sitta på en föreläsning och känna hur jag faller i bitar, faller i bitar på grund av skräck, rädsla och oro, för att inte räcka till. För kommer jag någonsin räcka till som lärare.

Jag har alltid varit en person som känner otroligt mycket för andra. Jag känner MER för andra än för mig själv. Jag mår hellre riktigt dåligt själv än att se någon jag älskar och bryr mig om ha pyttelite huvudvärk. För mitt hjärta, det går sönder.

Ju fler föreläsningar vi har, desto mer insyn och förståelse får jag för den framtid jag går till mötes. Och jag är taggad och längtar, jag har ju velat detta hela mitt liv.Men jag ÄR orolig. För varje dag som går så får jag mer förståelse för att jag ALDRIG kommer känna mig tillräckligas lärare. För hur ska jag räcka till för 30 små barn, små fina och underbara minimänniskor som behöver min uppmärksamhet, min tid, min kärlek, mitt stöd, min diciplin och mina kramar. Men det räcker inte. Utöver det är det meningen att jag ska lära dem livsviktiga saker (och mindre livsviktiga saker som kan tyckas onödiga men som jag enligt mina styrdokument måste lära eleverna ändå) som dom behöver för sona framtida liv. Frågan är hur man ska hinna? Och hur ska man prioritera? För faktumet är att varje gång jag prioriterar ett barn så väljer jag bort ett annat barn. För jag kan inte va alla 30 elevers mamma, dom kan ju inte följa med mig hem efter arbetsdagens slut, även om jag vet att de utsätts för saker hemma som inget barn någonsin ska behöva vara med om.

Varför blir du ens lärare då? kanske några av er tänker nu. Jo, för jag känner mig hellre otillräcklig på ett ställe där jag kan göra skillnad, göra något meningsfullt än att känna mig tillräcklig på ett jobb där jag inte gör något som betyder nåt för mig, på riktigt. /C

Likes

Comments

Till skillnad från Carro, som pluggar till lärare, så har jag nu arbetat som gymnasielärare i 3,5 år. Jag kommer från Stockholm men bor nu i Skövde tillsammans med min sambo. Jag är 27 år och ser mig själv som en glad och positiv person som gillar att glädja andra och framför allt så prioriterar jag ofta andra före mig själv.

Jag tycker att jag valt världens bästa yrke... men också ett farligt yrke för en som alltid vill leverera högsta kvalitet i alla lägen. Som lärare tvingas man stoppa sig själv och vara nöjd någon gång, för annars kan man sitta med sin lektionsplanering dygnet runt. Och detta samtidigt som läraryrket innehåller så mycket mer än bara undervisning. Jag skrev "farligt yrke" och med det menar jag att det är så lätt att bränna ut sig fullständigt, särskilt om man är engagerad och vill allas bästa. Detta har redan hänt mig, för i våras så blev jag sjukskriven på grund av utmattningssyndrom. Efter det har jag bytt arbetsplats och arbetar heltid, men jag har verkligen inte samma energi som tidigare. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv tack vare sjukskrivningen och en del samtal hos företagshälsovården och jag är mer rädd om mig själv nu... Men samtidigt så fortsätter den duktiga flickan inom mig att ständigt göra sig påmind och i flera fall prioritera jobbet framför mitt eget välmående. Det jag länge kämpat med är också förmågan att inte säga ja till allt. Jag behöver ju faktiskt inte engagera mig i allt.. och även där har jag lärt mig att det som är roligt också tar energi och ibland tar det mer energi än vad det ger.

För att slutligen blicka tillbaka till min egen skoltid så har jag dock inte strävat efter att ha högsta betyg, men jag har varit väldigt skötsam, omtänksam och driven, det har både premierats och ibland utnyttjats.

Vi tror att detta kommer bli ett bra forum för oss att lätta våra tankar, dela med oss av våra både positiva och negativa erfarenheter av att ständigt vilja prestera på topp samt uppmärksamma ett viktigt ämne.

Kärlek från Nettan





Likes

Comments

Hej? Eller vad skriver man såhär första inlägget på en blogg? En blogg som jag, Caroline och min underbara vän Nettan ska skriva tillsammans är tanken. Ni kommer säkert få hela storyn hur vi träffandes senare, för det är kopplat till hela bloggens tema nämligen.

Vi är väldigt lika och tanken med denna bloggen är vi ska skriva om våra tankar med den gemensamma nämnaren att vi båda är prestationsprinsessor och aldrig känner oss nöjda, därav namnet nevergoodenough.


Men jag tänkte börja presentera mig själv. Jag heter Caroline, är 20 år och är bosatt i Göteborg sen 4 månader tillbaka där jag pluggar till Grundskolelärare F-3. Innan det bodde jag med min familj i Mullsjö, utanför Jönköping med min familj. Jag flyttade alltså till Göteborg för att börja plugga och då min kille bor här (och vi tidigare haft 15 mil mellan varandra) så kändes det naturligt att flytta närmre honom när det va dags att binda upp sig på 4 års plugg. Förutom att plugga (vilket tar upp stor del av dygnets alla timmar) så umgås jag med min älskling, tränar, dricker Te, och sover, jag är nämligen en trött person som ÄLSKAR att sova!

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit en person som velat prestera det bästa. Jag vill vara bäst, jag vill alltid göra det bästa man kan och är prick aldrig nöjd. Jag kommer exempelvis ihåg en gång på högstadiet, då jag fick A på ett prov men hade missat ett par få poäng. Det provet grät jag över och rev sönder. Jag va alltså inte nöjd över att jag hade fått det högsta betyget man kunde få, jag va istället missnöjd över de få poängen jag hade missat. Jag kände mig VÄRDELÖS. Mitt liv har varit fullt av saker som dessa. Jag grät efter varenda utvecklingssamtal när jag va liten, inför för att lärarna sa att jag låg efter de andra. De sa snarare att jag låg långt fram, ofta längst fram och att jag va så otroligt duktig. Jag grät över den lilla grejen jag skulle jobba på. Eftersom att lärarna alltid fyllde i något som kunde förbättras. Jag grät, trots att det som stod va något jag behövde kunna om flera år enligt skolans kursplan.



Allt detta, det lever kvar idag. Jag känner mig never good enough. Jag är inte tillräckligt bra i skolan, jag är inte en tillräckligt bra vän, jag inte en tillräckligt bra flickvän, jag är inte en tillräckligt bra dotter, jag är aldrig tillräckligt bra, inte på ett enda plan. Jag ska inte ljuga, det är tufft! Att aldrig känna att man räcker till. Senast igår blev jag otroligt frustrerad på en föreläsning, för jag insåg att i min framtida yrkesroll som lärare så kommer jag ABSOLUT INTE vara tillräcklig. Och ja, jag är nog rädd att jag ska bränna ut mig. Usch!

Men jag försöker jobba på det, ibland så lyckas jag och ibland misslyckas jag. Men jag är medveten om att jag är en prestationsprinsessa och jag tänker att det är det första steget på vägen, att vara medveten. Det känns som att det är bra att få skriva av sig, man blir ännu mer medveten när man får ner sina tankar i ord. Så detta ska bli spännande. Tanken är väl att jag och vi ska dela med oss om ups and downs som en prestationsprinsessa. Hoppas att någon vill läsa och kanske känner igen sig.

Detta får vara bra för nu! Kram ❤️ /C

Likes

Comments