Kan egentligen inte säga vad som är det jobbigaste symtomet som drabbat mig; alla påverkar mig på ett eller annat sätt. Det som kan ”avslöja” mig IRL är att jag lätt tappar tråden i samtal. Kommer som liksom inte ihåg vad samtalet kan ha börjat handla om när jag väl får ordet. Än mindre har jag svårt att komma till sak för jag har hunnit glömma vad jag skulle säga. Oftast har jag i huvudet innan fullt klart för mig vad jag vill säga men under tiden jag pratar försvinner det. Oerhört frustrerande och gör att jag drar mig för att ge mig in i en diskussion eller framför allt undviker jag att ge mig in i en argumentation. När jag skulle till min psykolog på Regionhälsan hade jag initialt svårt att redogöra för vad som är fel och för att inte tala om när jag skulle till min familjeläkare igår. Blir sååå stressad och vill få fram så mycket att det låser sig. Måste framstå som rätt oseriös och jag får för mig att man tror att jag sitter och ljuger ihop en historia för att slippa arbeta. Det är lite därför jag även på frågor om hur jag mått sista månaderna bara sagt ”det är bra” och försökt vända fokus mot något annat än mig själv. Trots detta känner jag att jag kunnat vara ett stöd åt mina patienter och deras anhöriga. Oftast iaf. Jag lyckas i pressade situationer samla ihop mig själv och agera professionellt och har t o m fått höra att jag varit ett fantastiskt stöd åt både kollegor o patient/anhöriga. Jag har bra koll på mina patienter och ser ALLTID till att de iaf under MITT pass får den vård de behöver, försöker inte lämna något åt slumpen. Snarare kanske det är så att jag gör lite för mycket för mitt eget bästa. Men det är så jag fungerar och det jag gör är det jag eller mina anhöriga skulle kräva om man skulle bli sjuk och hamna på sjukhus eller vara under utredning.

Hur ska jag då komma till rätta med detta problem med vad man nu får säga återkommande utmattning även om det är 10 år sedan sist? Jag inser ju att om inte det sker något revolutionerande på vårdavdelningarna när det gäller arbetsmiljö kommer det vara svårt att kunna återgå till 100% arbete.
Jag kan inte fortsätta utsätta mig för att stå där med 8-9 patienter som ensam sjuksköterska. Att inte ha avlastning. Bördan måste delas på. Mardrömmen är att kliva på ett pass med att bara ha tre fyra patienter och de andra teamen har fullt. För då vet man att de tomma sängarna snart ska fyllas och ingen annan än DU ska skriva in dom; iaf på kvällspassen. Gärna ska dom ha sviktande vitalparametrar och där kontroller ska tas varannan timme och gärna ha ett koppel med oroliga anhöriga. Som lök på laxen så är dina redan tre fyra befintliga patienter riktigt dåliga; alla ska ha antibiotika intravenöst kl 16 el 18. Någon ska hem i morgon och där kommun och/eller hemsjukvård är involverad. Du har ALDRIG träffat patienten tidigare men du förväntas rapportera över den till övertagande instans utan att missa något väsentligt. Sånt här kan få denna sjuksköterska sedan snart 14 år med bred kunskap och erfarenhet; att tappa kontrollen.

Jag kanske inte bör jobba med det jag gör idag? Med så pass oplanerade och akuta verksamheter som jag jobbar i.
Kanske behöver jobba med i större utsträckning planerad verksamhet? Det har jag inget problem med om förutsättningarna finns. Har till och med övervägt att ta den ekonomiska smällen att under 1,5 år utbilda mig till distriktssjuksköterska. För att lämna sjukvården och att få sluta jobba hands on - ja då vet jag verkligen inte vad jag ska göra.
#densjuksjobbstressen #utmattningssyndrom #återhämtning

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

OBS! BITTERHETSVARNING ;)

Jag blir så arg och så frustrerad över uppkommen situation. Att behöva bli sjuk av arbetet känns extra jävligt. Speciellt när det finns så tydliga regler och riktlinjer för att detta inte ska behöva inträffa. Akuta oförutsedda händelser förstår jag att man aldrig kommer ifrån men det här - det är annorlunda. Långvarig stress och orimlig arbetsbörda i relation till de resurser som finns. Vi är alldeles för få sjuksköterskor i relation till antalet patienter i sängarna och alla de åtgärder som behöver göras med dom. För det är ju absolut ingen nyhet att vi är för få samtidigt som patienterna blir fler och sjukare och måste få vård.

Har vi inte kommit längre? I flera flera år har vi läst historia efter historia om människor som hamnat i min situation, om skildringar från arbetsplatser runt om i landet som handlar om dålig arbetsmiljö och en ökad arbetsbelastning.

Det känns så surt och så bittert. Man blir bestraffad för att man vill göra ett bra jobb. Det funkar ett tag men sen går det inte längre. De flesta av oss sjuksköterskor tror jag kan skriva under på detta. Efter ett tag går man liksom in i bubblan och krigar på. Det finns också ett fåtal sådana där äckligt hurtiga entusiaster som inte verkar befinna sig i samma galax som vi andra befinner oss i. De kan både vara fotfolk, dvs undersköterskor och sjuksköterskor men även chefer av lägre eller högre svansföring. Det är som att oavsett vilken krigszon de passerar så görs det med ett leende och ett käckt "jah nu kör vi gänget, vi är ba bääääst". När de väl passerat sitter vi andra kvar och undrar det va som hände? Vad sa han eller hon egentligen nu? När den där 8:e eller gud förbjude 9:e patienten ska läggas in på mitt team som jag som ensam sjuksköterska ansvarar för lägger sig det där klämkäcka som en klump i magen och lämnar en bitter smak i munnen och i alla fall jag får panik och vill fly av allt som måste göras.

Så.

*Suckar*. Känns hopplöst.

Läser igenom Arbetsmiljöverkets olika föreskrifter om arbetsmiljö. Konstaterar att jag inte äger problemet. Mitt ansvar är att få tillräcklig återhämtning i vardagen men det förutsätter att jag inte blir totalt utmattad på jobbet. Lite moment 22? Jag försöker i alla fall ta MITT ANSVAR för mig och mitt mående och för att jag ska hålla till pension. VAD gör arbetsgivaren?

#utmattningssyndrom #återhämtning #densjukajobbstressen


Likes

Comments

Så hur ska man komma tillrätta med problemet med bemanningen? Framför allt när det gäller situationen bland oss sjuksköterskor? Hur ska arbetsgivaren, dvs Region Västmanland men för den delen alla regioner och landsting, trygga upp och säkra vår situation? Få oss att stanna kvar och vilja bidra till verksamheten när det enda man förmår ( inte överallt måste jag säga) är att släcka bränder och trampa vatten dagarna i ända. När personal slutar och säger upp sig; sätter man sig ner som arbetsgivare tillsammans med den anställde och pratat öppet och kravlöst kring VARFÖR den enskilde väljer att lämna? Att som AG våga ställa frågan VARFÖR och att man som anställd vågar berätta SANNINGEN. Jag har gjort den här resan med att lämna ett antal gånger. Inte en enda gång har man ställt frågan vad man tillsammans kan göra för att jag ska välja att stanna kvar. OM det går att stanna kvar det vill säga. Det kan ju handla om (som i mitt fall när jag slutade på MAVA i begynnelsen) att man pga hälsoskäl inte kan stanna kvar.

Men - detta kommer aldrig fram. Eller mycket sällan. Man läser i mötesprotokoll efter mötesprotokoll att personalfrågan är besvärande pga " personal väljer att lämna oss för att gå vidare". I helvete heller - idag är det få som väljer "att gå vidare" för till vad går man vidare till om man t ex inte väljer att läsa en specialistutbildning. I dagens vård går man sällan vidare utan man går ur askan i elden. Man flyr i ren självbevarelsedrift. Många väljer (precis som jag gjorde en period) att gå till ett bemanningsföretag. Något överreklamerad lösning och icke så glamouröst och absolut inte en lösning för vare sig den enskilde medarbetaren som tror den får mindre att göra, som för den verksamhet som känner sig tvingad att ta in dom för att kunna hålla vårdplatser öppna. Sen finns det dom verksamheter som konsekvent vägrar ta in bemanningssjuksköterskor med den konsekvens att vårdplatser stängs och enheter med länsövergripande verksamhet sväljer hellre sin stolthet? än att se till att länsborna får vård. Om detta är korrekt kan man ju sia om.

Jag vet verksamheter där det finns Facebookgrupper där det plingar till varje gång det saknas personal. Ni kan ju tänka er pressen. Pling. Pling. Pling. Och är man inte stark nog att säga nej så tar man på sig det där extrapasset eller dubbelpasset. Tänk att behöva leva under den stressen att under min privata lediga tid behöva se behovet av hjälp i sitt flöde när man ligger där i godan ro på soffan. Och där och då börjar det dåliga samvetet gro; stackars kollegorna som får slita. Klart man ställer upp. Man säger att det är frivilligt att vara med i gruppen. Jo absolut. Men jag skulle vilja se den som i dagens samhälle vågar säga nej. Skulle jag få frågan om att vara med i en sådan grupp så absolut NEJ. Aldrig.

Ja sannerligen en svår nöt att knäcka. Men vi får inte glömma bort att det är människor vi pratar om. Människor ska hanteras varsamt, vi är ömtåligt gods. Vissa av oss mer sköra än andra och går lättare sönder.

#utmattningssyndrom #återhämtning #densjukajobbstressen

Likes

Comments

Man kan ju ställa sig frågan varför jag i all sin dar drar igång en ny blogg när jag för inte allt så länge sedan lät den gamla döden dö. Men - har kommit att inse att under de perioder jag mår sämre så fyller skrivandet en funktion genom att jag får reflektera, kategorisera, analysera och få ner tankarna på pränt vilket hjälper mig komma vidare. Oftast iallafall. För visst är det så att de insikter jag kommer fram till inte alla gånger är så konstruktiva. Vissa tankar lämpar sig inte att sitta och analysera kring själv på kammaren, men eftersom jag inte har någon annan än min arme make som bollplank så får bloggen duga. Men gå till en terapeut då människa kanske du tänker. Men se du - been there, done that. I hur många terapeutiska samtal har jag inte suttit i genom åren med terapeuter som nog mått sämre än jag själv? Det slutar ofta med att jag säger det dom vill höra för att få det over and done with så att säga. Nej, jag har nog kommit till insikt med att om det ska till en förändring så är det i handling + ord med berörd part jag kommer längst på; dvs har jag problem med något får jag lösa det själv. Ingen kommer göra det åt mig. Så varför ta omvägen via en terapeut. Nej inte än iallafall.

Helgen har varit en berg- och dalbana. Jag skulle ha jobbat men sjukskrev mig i fredags efter mötet med min psykolog via Regionhälsan, när det stod klart att jag för tusan knappt klarar av att ta hand om mig själv, så hur sjutton ska jag kunna ta hand om mina patienter? Utmattningens symtom (syndrom) är brutala och jag har på riktigt inte förstått vartåt det brakat. I stället har jag trott att jag håller på att bli både bipolär och dement på samma gång. Dagar där jag haft lite mer energi avlöses av dagar av bottenlös hopplöshet och en obeskrivlig trötthet. Rent kognitivt så glömmer jag mycket och när till och med make och barn påtalar det - det skulle nog göra många skitnödiga. Fumlig och klumpig. Tappar saker. Har svårt att koncentrera mig längre stunder på saker som tidigare fängslat mig. Är ljudkänslig och då kan ni tänka er hur de olika larmen på avdelningarna skär i öronen eller det eviga kacklandet på expeditionerna som stör arbetsron för både sjuksköterskor och läkare... Och ändå har jag plikttroget infunnit på mig på jobbet! Galet.

Lägg där till insomningsproblemen som eskalerat, muskelsmärtorna i nacke och axlar har plågat mig i månader/år, svullen i kroppen men mest tydligt i händer och underben/fötter, en mage och en tarm som är åt helvete, labil och gråter. En ångest som river inombords och som ger mig panikkänsla och ett flyktbeteende av hög rang när stressen på jobbet blir övermäktig. Fått svårt att läsa (kan inte längre läsa en bok t ex, klarar inte det), det tar lång tid för mig att läsa in mig på mina patienter vilket gjort att jag försökt se till att vara på jobbet minst 30 min före jag börjar varje gång för att det tar tid.

Har allt som oftast beroende på vilken avdelning jag placerats på max 8-9 patienter som jag som ensam sjuksköterska ansvarar för och allt vad det för med sig. Det är en orimlig uppgift. I alla fall om man vill ge en trygg och säker vård som är av kvalitet. Och det är det här som är pudelns kärna i mitt fall. HUR ska man komma till rätta med detta arbetsmiljöproblem? Bristen på sjuksköterskekollegor är tydlig och konsekvenserna slår hårt mot oss som är högpresterande. Tur i oturen är att jag jobbar på världens bästa Resursenhet med förstående tjejer i bokningen och kompetenta chefer. Arbetet i sig ger mig oftast möjlighet att byta avdelning regelbundet och ibland varje dag och man kan komma ifrån verksamheter som fungerar mindre bra och får chansen att leverera kvalitativ vård som man är stolt över andra dagar inom andra verksamheter.

MEN. Jag äger inte problemet. Det gör våra folkvalda politiker och arbetsgivaren. Men de som drabbas är andra och tredje man. Under tiden får jag försöka återhämta mig - igen (tack och lov tampas jag inte denna vända med uttömda serotonindepåer eftersom jag fortfarande tvingas äta medicin pga tomkörningen 2007) och ta mig en rejäl funderare på hur och med vad jag ska kunna arbeta fram till pension. En pensionsålder som våra politiker nu ämnar höja.

#utmattningssyndrom #återhämtning #densjukajobbstressen

Likes

Comments

Aktivera dig i dagsljus.

Hade jag kunnat hade jag brottat omkull honom och dunkat hans huvud i golvet hårt. Skrikit i förtvivlan; vad det var han inte förstod? JAG KAN JU INTE! ORKAR JU INTE!

Men det var ju klart att han hade rätt. Min familjeläkare den där dagen i februari 2007.

Och jag minns hans ord än i dag, snart 10 år senare. Och försöker. Verkligen; jag försöker verkligen ta mig ut UT varje dag. Jag har ju hittills tagit mig till jobbet och inte misskött jobbet. Däremot har jag fullkomligt struntat i mig själv när jag stämplat ut sedan flera månader tillbaka. För att jag inte orkat. Jag har på ytan fungerat på jobbet, skickligt kunnat dölja hur jag egentligen mår och Gud förbjude att mina patienter skulle bli lidande.

Men nu måste det bli ändring på detta. Om jag ska hålla i 25 år till i arbetslivet så måste det till en förändring. Både hos mig och hos arbetsgivaren. Och i väntan på dom så börjar jag med mig.

#utmattningssyndrom #densjukajobbstressen #återhämtning

Likes

Comments

Så dumt. Så naivt av mig att tro att jag inte skulle hamna i en utmattning igen. Att jag borde ha lärt mig se alla varningssignalerna. Hur kropp och knopp förtvivlat varnat och blinkat med helljuset mot mig ända sedan augusti egentligen, men antagligen tidigare än så, men där jag kört ner huvudet och krigat på, kamouflerat symtom med olika mediciner och ignorerat fysiska och psykiska symtom.

Men den här gången är det ändå lite annorlunda mot var det var som hände 2007. Jag har nog inte riktigt hunnit sjunka ända ner till bottenslammet men nära nog. Orsaken till utmattningen nu kan i princip uteslutande adresseras till den rådande arbetsmiljö som jag möter i mitt arbete och bristen på tillräcklig återhämtning i vardagen.

Så. Innan katastrofen blir ett faktum så måste jag acceptera situationen, hitta/återfinna strategier att överleva. Det kanske i förlängningen kommer att innebära att jag måste sluta arbeta med det jag gör idag trots att jag vet att jag är jävligt duktig på det jag gör. Inte vet jag. Arbetsmiljön, bristen på sjuksköterskekollegor och de förutsättningar som erbjuds ute på vårdavdelningar är inte ok och jag har svårt att se att det kommer att ske en förändring inom snar framtid.. Den som säger något annat måste leva i ett annat solsystem och vara mer blåögd och naiv än vad jag är och ha ett hjärta av sten och jäkligt effektiva skygglappar.

Det är superjobbigt och jag verkligen hatar att ha hamnat här igen men det är väl som man säger "man måste brinna för att bli bränd". Men symtomen som jag har gör nu att det börjar bli ohållbart och skrämmande. Så nu ska jag vara självisk ett tag och försöka återhämta mig. Det får ta den tid det tar.

På återhörande.

#densjukajobbstressen #utmattningssyndrom #återhämtning

Likes

Comments