Ibland inser jag att du inte kommer finnas i all evig tid. Att det kommer komma en dag då du ska få springa vidare utan oss. Att du inte kommer komma springandes med alla dina leksaker när jag kommer hem. Att du inte kommer dra av mig mina strumpor och knipa mig i tårna. Att det kommer komma en dag då du inte kan sova på ditt täcke längre. Att det kommer en dag då min Zac inte finns längre.

Fyfan vad det värker i hjärtat. För hur ska jag klara mig utan min ögonsten?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Sist jag var så rädd som jag var igår och inatt var för ca 10 år sedan. Då var jag ensam hemma och blev utsatt för en pedofil som hotade med att döda min mamma om jag inte gjorde som han sa. Denna gången var det en helt annan situation, men jag var lika rädd som jag var då.

Vi hade gått och lagt oss. Jag hör något som skriker utanför oss och tittar vad som pågår. Jag ser hur en man drar i en kvinna och slår henne. Rycker tag i sambon och säger att det pågår en misshandel utanför oss. Innan jag ens hade hunnit säga klart den meningen hade jag lyckats få på mig kläder och var halvvägs ute ur hemmet med sambon hack i häl. På dom få sekunderna har mannen och kvinnan hunnit en liten bit, men jag såg henne springa mot affären. Bakefter kommer en bil som stannar och plockar upp mannen. Och precis som i en film så dyker det upp flera personer från diverse håll och kanter och börjar gå mot oss. Det var inga små, klena grabbar. Vi vänder på klacken och går hemåt, snabbt. Mellan mina knogar har jag mina nycklar. Ett knep en polis lärde mig en gång i tiden. Med nycklarna mellan knogarna och 112 inslaget på mobilen så är jag redo för att försvara mig själv och min sambo.

Vi gick inte hem, för vi vågade inte. Inte när vi hade dom bakom oss. Vi fortsätter under motorvägen i rask takt när sambon skriker "spring, bilen är bakom oss". Och vi sprang. Precis när vi svänger så ser jag i ögonvrån hur bilen kör förbi mig, tätt intill. Jag känner vinddraget från den och vet att jag tänkte att jag kommer trilla när vi springer över bron, för den är så hal. Men jag orkade inte bry mig. Jag bara sprang och ringde samtidigt 112 och skrek att vi behöver en polisbil snabbt, sen kastade jag mobilen till sambon.

Tur i oturen så bor en vän till familjen på den vägen vi sprang, så vi var där ett tag innan han körde hem oss och stannade med oss tills min svärfar och svägerska kom. Jag är er evigt tacksamma ska ni veta.

Jag var livrädd. Jag var rädd för att dom skulle vänta runt nästa hörn, eller ännu värre - tagit sig in i vårt hem. Min sambo var också rädd. Och då är han ändå en av dom modigaste personerna jag känner. Han blir aldrig rädd.

Polisen då? Dom brydde sig knappt. Trots att vi nyss bevittnat en misshandel, blivit förföljda och fått springa för våra liv. Vi skulle återkomma om vi ser bilen igen. Men vad hjälper det? Dom vet var vi bor. Och ärligt, vad har jag att sätta emot om det händer något?

Om jag var så rädd igår, hur rädd var inte tjejen då? Jag hoppas att hon är okej och är i säkerhet. Men mest av allt hoppas jag att mannen får vad han förtjänar.

Likes

Comments

Jag antar att det är framförallt min familj och mina närmsta vänner som kommer läsa vad jag skriver, men jag känner ändå att jag vill presentera mig. För vem vet? I framtiden kanske jag tittar tillbaka på detta och inser att jag har lärt känna mig själv igen. Den jag egentligen är bakom den falska fasad jag byggt upp.

Netty heter jag. Eller nej, det gör jag inte alls det, men det är vad alla kallar mig så vi kan låtsas att det är mitt namn. Jag är 23 år gammal, bor i en liten håla utanför Ängelholm tillsammans med min sambo Alexander och vår kanin Vegas. Naglar och inredning är mina största intressen. Det kanske kan vara svårt att förstå när man ser hur förstörda mina naglar är och hur vårt hem ser ut. Men det finns en anledning till det. Psykisk ohälsa.

Jag har levt med psykisk ohälsa så länge jag kan minnas. Allt började när min morfar dog. Jag var sex år gammal då. 23-6, gör matten själv så får ni fram hur många år jag har kämpat med detta helvete. Det har aldrig varit lätt. Två självmordsförsök, möten med soc, skola, psyk och fan vet allt. Enkelt sagt, det har eskalerat efterhand som jag blivit äldre. Idag sitter jag här, utan utbildning, en adhd diagnos, social fobi och hundra andra problem som jag skulle kunna döda för att slippa.

Anledningen till att jag skriver såhär öppet är enkel. Jag älskar att skriva. Att uttrycka sig i text är enkelt. En text kan man ändra. Ord som kommit ur min mun är permanenta. Där finns ingen tillbakaknapp. Att skriva är mitt sätt att ventilera och bearbeta. Sen finns det självklart människor som tycker att detta är rena idiotin, men ärligt. Jag orkar inte ens bry mig om det längre. Jag gör detta för min skull. Och kanske hjälper jag någon annan med att vara ärlig. För även om det känns som om man är ensam med att må såhär, så är man aldrig ensam.



Likes

Comments


Better Blogging Nouw