#dehäreprivat, #va?

Hej, det är jag igen. Skriver alltid då jag borde fokusera på annat. Ville bara få debriefa min frustration lite. Har drabbats av en förbannad förkylning, min förkylning är som den brukar; sådär så att jag börjar höra sämre och så. Men denna gång hör jag faktiskt inget. Haft lite stegring från och till och hostar. Japp *feeling sorry for myself* 😏

Var igår i skolan, i slutet av dagen blev jag så himla frustrerad, för jag kunde se att mina klasskamrater pratade, jag kunde uppfatta att det kom ljud som jag tolkade som röster. Men var så trött att jag inte kunde urskilja läpprörelserna och än mindre förstå den ström av ljud som kom ut ur munnarna. När jag kom hem, slöade jag resten av kvällen, hade ingen ork för något och beslöt mig för att stanna hemma idag. Jag menar vad är vitsen med att vara i skolan om man ändå inget hör? Ingen vits alls. Sen är det ju bra att vila upp sig om man inte är i skick. Satte mig just ner för att ta itu med slutarbetet (bara diskussionen, konklusionen och abstraktet kvar: wohoo). Satte på radion... jag uppfattar absolut ingenting vad de säger, så frustrerande, men känner igen låtarna som spelas, så det är ju en liten tröst.


Det är såna här dagar man inser hur lite som krävs för att man ska bli avskärmad från omvärlden. Orkar inte ens använda mina happar, för öronen är småsjuka så känns inte lockande att sätta något i öronen. Som tur är det bara jag och hunden hemma idag. Njuter av varandras sällskap i olika rum (trots att hunden skrämde slag på mig, han väckte mig imorse när han trodde att han hörde något). Hur som helst, det är sååå frustrerande när man inte inser sina gränser och inte vill acceptera dem. Ännu mer frustrerande när andra inte kan förstå hur dåligt det faktiskt är, gällande hörseln då. Förkylningen är annars en perusjobbig förkylning. Men som jag brukar säga: Hjälp andra att hjälpa dig.

Så min kommentar gällande att människor inte förstå hu rmyki hörseln påverkar.
Ställ gärna frågor så kan jag förklara så gott jag kan.
Eller kommentera ifall ni har andra tankar eller tycker att det är onödigt att veta osv 😉

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag vet att jag ofta kanske skriver om lite mer allvarligare saker, och det blir ibland rätt djupt. Men jag hoppas ni orkar med mig i denhär texten. Skulle verkligen uppskatta att höra andras tankar och funderingar (ja, jag tycker om diskussioner). Vill påpeka ännuatt tankarna här nedan är mina egna tankar.


Den senaste tiden har jag haft flera diskussioner samt tankar kring etik och människans värdighet. Som sjukskötare är det ju något som är mina tankar dagligen när jag vårdar mina patienter. Speciellt det där senare (som jag för övrigt anser kan uppnås lättare om man har ett etiskt tänkande). Jag skrev nämligen ett arbete kring värdighet häromdagen och började då fundera på ifall alla faktiskt ser alla människor som lika värda? Respekterar vi alla människor? Hur reagerar vi vårdare när vi ser hur värdigheten kränks? (dessa frågor kräver ett eget inlägg)


Enligt ett humanistiskt tänkande så är alla människor likvärdiga. Alla har ett värde. Spelar ingen roll vilken etnicitet du tillhör, spelar ingen roll vilket land du kommer ifrån, spelar ingen roll vilken religion du tillhör, spelar ingen roll vilket språk du pratar, spelar ingen roll om du är ung eller gammal, spelar ingen roll om du är man, kvinna eller annat, spelar ingen roll om du kommer från en s.k. kärnfamilj, eller om du kommer från söndriga hemförhållande, spelar ingen roll om du är alkoholist eller har drogproblem, spelar ingen roll om du har någon form av funktionsnedsättning. För i slutändan så är vi alla människor, och enligt mitt tänkande så har alla människor samma värdighet..


Vad är en människa? Kort sagt kan vi säga att en människa är en individ, en intelligent varelse.

Men har ni funderat på det att alla människor inte behandlas likvärdiga? Detta gäller allt från att man kanske kränker barns värdighet till att man inte orkar ge en kram åt den oroliga dementa personen eller att man kränker en drogpåverkad persons integritet osv.

Kan ju personligen säga att jag avskyr när man pratar över huvudet på andra människor, jag avskyr när man vårdar någon sämre för någon av de sakerna jag nämnde här ovan, jag avskyr när man inte visar respekt och empati för andra.


Ett fenomen som man ofta ser är att när det blir december då brukar människor tycka att det börjar bli dags att bete sig. Det är då man kanske har överseende med människor av olika slag. "Det hör ju till att man ska vara snäll när det blir jul". Men hey, whatabout att vara snäll varje månad hela året? Whatabout att bete sig som en redig typ och inte vara en asshole den resterande delen av året?

Visst jag tycker det är fint att människor kan anstränga sig lite mer "för det är ju ändå jul". Men borde det inte automatiskt vara så att man beter sig. Borde man inte kunna vara en vardagshjälte större delen av sitt liv (utgår ifrån att vi tänker på att alla kan ha dåliga dagar)?


Jag, du, hen är inte mindre värd de 11 andra månaderna i året. Jag är inte mera människa i December.
Jag är människa året om.


Hur tänker ni kring detta?
Har ni hjärtat och empatin närmare till hands i December?
Eller är ni alltid vänliga och behagliga människor som respekterar alla?

Likes

Comments

#dehäreprivat, #pennaåsuddgum, #purmobopåvift

Jag har nog inget nytt eller spännande att komma med. Livet lunkar på i sin sällsamma takt, ibland snabbare ibland långsammare. Just nu känns det lite som att det stapplar på eftersom skorna kanske sitter lite löst, medan det rusar framåt. Jag har rätt mycket med studierna just nu, det som egentligen känns smått stressande är ju det eviga slutarbetet.

Förstå mig inte fel, det är verkligen väldigt intressant och jag njuter av att lära mig mer om allt. Men det känns osäkert då min handledare far på studieledigt i december och jag inte riktigt vet ifall jag får handledning av någon annan som kan hjälpa mig att uppnå bästa möjliga resultat. Jag känner mig smått frustrerad, skulle vilja ha handledning av samma person tills slutet (so to say) men verkar inte möjligt. Jag kommer nog att få mitt degree certificate först i Januari, men vad gör det. Så länge slutarbetet blir klart nu iår innan jag påbörjar nästa mastersarbete i Januari.


På tal om trötthet, så är det ju nog otroligt mörkt ute just nu. Det känns tungt att stiga upp om morgnarna, att vara vaken om dagarna och att fara och sova om kvällarna. För det är så mörkt. Önskar därför lite snö så det skulle lysa upp lite. Skulle inte tacka nej till en lite strimma sol heller. Har flera vänner som skall resa i december till olika delar av Afrika, är man lite avis? Självklart, främst på att de kommer att få sol.


Ifall någon har lust att ta en kaffe någon kväll eller att umgås i helgen (OBS! Södra Finland) så slå gärna en pling eller skicka ett mess. Det skulle verkligen pigga upp med lite glättigt sällskap!

Men ja, ha det gött allesammans!

Likes

Comments

Något jag många gånger har funderat över, är rätten till trygghet. Ofta när jag pratat om det så har det handlat om att vara trygg i sitt land, att inte behöva vara rädd när man skall sova eller vara rädd strax man stiger upp, alltså rädsla i samband med krig.


Idag vill jag ta upp ett annat viktigt ämne, rätten att vara trygg i ett välfärdssamhälle. Min första fråga är till er, som bor i ett I-land. Känner ni er trygga?
Nu menar jag inte som trygg som att ni vågar gå ut på kvällen eller att trygga som att ni inte skall bli attackerade eller trygga som att ni kan lita på medtrafikanter.


Nej. För nu vill jag prata om vardagstrygghet. Sådant som ALLA skall ha tillgång till, nämligen rätten till att vara trygg inne i en byggnad. Ofta när jag går in till olika byggnader så observerar jag hur tillgängliga byggnader är, exempelsvis för de som är rullstolsburna eller som överlag kanske har svårt att gå. Finns det hiss? Eller finns det kanske för mycket trappor och trösklar och annat.

Men idag vill jag uppmärksamma tillgängligheten till trygghet för de med hörselnedsättning (och/eller de som är döva).


Låt mig berätta om två historier. En som hände för x-antal år sedan, och en som hände för knappa en timme sedan.


För x-antal år sedan var vi med min årskurs i skolan på studiebesök till en av de större städerna. Vi bodde på ett hotell. Mitt i natten började ett ljud pipa, jag trodde det var min kaveris telefon så jag sa flera gånger åt hen att stäng av alarmet vi behöver inte stiga upp än. Detta pågick i kanske 10-15 min, svårt att uppskatta speciellt då minnet har några år på nacken. När plötsligt någon kom och bankade hårt på dörren och skrek att vi måste utrymma byggnaden, det var ett brandalarm. Lyckligtvis så var det falskt alarm. Men jag blev länge att fundera, vad hade hänt om jag varit ensam? Skulle jag alls ha orkat hasa mig ut ur sängen och se om jag kunde hitta källan till ljudet? Eller skulle jag bara stannat i mitt rum? Det är redan oroväckande när en person med medelsvår hörselnedsättning inte kan uppfatta ett brandalarm, men då en person som är hörande inte uppfattar, då är det seriöst fara för liv! Det om något är under all kritik.


Den andra händelsen, skedde som sagt för nån timme sen. Jag hade just stigit ur duschen på gymmet. Lyssnade halvt på musiken som strömmade ur högtalarna och tyckte att remixen av den var urdålig och att takten nu inte var så bra, Där höll jag på att klä på mig och torka håret i lugn takt, när en person plötsligt rusar in och frågar om jag vet vad det är för alarm som tjuter. ALARM. Polletten trillade ner och jag insåg att den dåliga remixen egentligen var ett dovt alarm som gått av och där hade jag stått i ca 10 min och försökt ha nerverna att lyssna på en så dålig remix. Alarmet tystnade strax efter att personen hade kommit in i omklädningsrummet för att kolla med mig så verkade inte vara någon fara.

Men jag blev alldeles rosenrasande inombords. Vad hade hänt om jag varit ensam? Tänk om det hade brunnit? Skall det vara så här att jag aldrig kan känna mig trygg i byggnader pga dessa dåliga alarm? Det finns ju hur bra alarmsystem nuförtiden, saker som blinkar och verkligen tjuter. Har vi inte alla samma rätt att kunna söka oss i trygghet?

Jag känner mig bara så grymt besviken. Ni är väl medvetna om att för att man ska få ha en butik eller gym etc måste det alltid finnas en säkerhetsplan, såsom om det börjar brinna vad händer då, vilka säkerhetsanordningar finns det?

Det skall också kontrolleras med jämna mellanrum att allting fungerar. Men de som kontrollerat och godkänt det där brandalarmet som jag inte hörde idag, de kan inte ha mycket mellan öronen. Jag vill och jag har rätt till trygghet, precis lika mycket som hörande människor.

Jag (och andra med hörselnedsättning/de som är döva) har rätt att integreras i samhället och tas i beaktande. Händer det något, såsom en brand så måste väl jag ha minst lika stor rätt att söka mig i säkerhet?


Har jag fel?

Likes

Comments

Två saker kan vi konstatera, det ena är att måndagar är och förblir alltid måndagar (då saker oftast blir lite fel), det andra är att flytta tiden fram och tillbaka så påverkar minsann en. Det har totalt rubbat mitt system känns det som. Jag som trodde att så stor inverkan kan det inte ha, men sedan tiden flyttades bakåt så har jag haft svårare att sova igen.

Har tänkt att jag varit trött och stressad osv, men jag känner ingen stress alls. Det slog mig imorse att det är nog tidsflyttandet som rubbat mina invanda rutiner. Läste dessutom äntligen en artikel på svenska Yle, som publicerades igår, som behandlar ämnet: Skiftesjobb gör dig sjuk. Något man ändå alltid vetat men nu mer fått bekräftat. Typ. Att små rubbingar i ens tidsrutiner kan ha stora konsekvenser på måendet. Så ännu en gång säger jag SLOPA SOMMAR/VINTERTID. För övrigt kan jag ju tillägga att det inte är underligt om skiftesarbetare inte mår helt super, det är ju egentligen logiskt. Tycker fortsättningsvis att det är konstigt att de flesta skiftesjobb är de som betalar sämst, dvs du får inte den lön du förtjänar + du betalar lite med din hälsa. Just saying.


Efter att ha sovit riktigt dåligt inatt så vaknade jag trots allt rätt pigg igen, slängde i mig kaffe och packade väskan. För det är bara så att jag koncentrerar mig bäst i skolan där jag inte kan bli frestad på samma sätt att titta på Netflix eller städa lådor eller diska och sådant.

Nåväl, tog med mig mer kaffe att avnjuta i tåget in till stan, givetvis spiller jag ut allt i tågvagnen, härligt..fantastiskt.. Hinner sen precis med spåran till skolan men är lite okoncentrerad så åker i misstag till ändstationen. Kommer till skolan. Tar mer kaffe, åker upp till det fantastiska datarummet, sätter mig ner på min favoritplats och GIVETVIS så fungerar bara den ena datorskärmen. Efter att ha googlat och försökt fixa det en stund så förflyttade jag mig till en ny plats. Bitter, trött och allmänt gnällig. Nu är det dags att uträtta dagens bragd. Jag ska avsluta en skoluppgift innan kl 14.


För övrigt kan jag ju berätta att förra veckan var det sådär sista officiella skoldagen, vi presenterade våra slutarbeten. De som var färdiga presenterade hela sitt arbete. Vi andra presenterade en poster om hur långt vi kommit och lite vad vi riktigt håller på med. Dagen avslutades med champagne och sen middag med klassen.

Känns vemodigt att dagarna med Global Health Care klassen är över, men det har varit en riktigt fin och lärorik tid. Den bästa tiden var givetvis Kenya, något jag tror ingen av oss kommer att glömma i första taget.


Bild: Min poster, kommer nog att göra lite ändringar ännu, men i stora drag är detta vad jag skriver om.


Hoppas ni alla får en riktigt fin dag! :)

Likes

Comments

#dehäreprivat, #pennaåsuddgum, #jordglobi, #musiconworldoff

Satt där i tåget påväg mot Centrala Helsingfors, ur happarna strömmade det en massa discomusik. (alltså sådan musik som ofta spelades när man förr i tiden for på disco, tänk hösgstadiedisco). När jag i mitt sömndruckna tillstånd var jag satt och smuttade på mitt medtagna kaffe, insåg att det var rätt gammal discomusik jag lyssnade på så ville jag skratta hysteriskt. Kanske dels för att jag var en aning trött, kanske dels för att det kändes smått löjligt att man satt där och lyssnade på discomusik denna tidiga grådaskiga morgon, då inget alls gav en intrycket av att 'livet är ett disco'. Jag tittade omkring mig på alla trötta, buttra människor som alla försökte undvika all mänsklig kontakt som bara var möjligt. Funderade på varför vi har det så här? Tidiga morgnar verkar inte passa alla, och det drar ner humöret inte bara på den kvällspigga människan men även på den morgonpigga människan.

Själv är jag en mix, jag gillar att vakna tidigt men även att stanna uppe länge, så oftast går mina sömnrutiner ut på att jag har en tyst överenskommelse med mig själv. Har jag idag mer nytta av att stiga upp tidigt eller att gå sent och sova? Det är en dag för dag överenskommelse som skall göras. Ett dagligt sömn-kontrakt med mig själv.


Det jag gillar med tidiga morgnar är att de flesta befinner sig i ett zombie-stadie, d.v.s. jag kan jobba helt ostört med olika projekt/skolarbeten/etc utan att någon orkar ta initiativ till att fråga, kommentera eller liknande. Jag får en chans att själv starta och få undan mina måsten för att senare under dagen kunna göra sådant som att vara social eller fokusera på föreningsliv etc.

Mitt grådask-disco var helt suveränt. Piggade upp mig rejält och kunde inte hjälpa att bara gå omkring och le för mig själv när jag traskade iväg mot spåran. Jag konstaterade för mig själv, såsom mången annan gång att Livet är ett disco, vare sig det är grått och trist eller soligt och varmt. Ett disco är aldrig helt igenom fantastiskt, och likadant är det med livet. Men även de tråkia sidorna kan man ju uppskatta bara man har en god inställning till dem.

Bara en liten uppdatering från min studiebubbla. Heippahei!

Likes

Comments

#dehäreprivat, #workitbaby, #va?

Igår var jag på en fortbildning för Hörselrådgivare, till Tammerfors. Var tillsammans med en annan ur styrelsen för HiA -Hörselskadade i Arbetslivet. Det var faktiskt bland de mer intressanta kurserna som jag deltagit i och vad man blev inspirerad. Det är så mycket man inte har vetat och det känns fint att jag kan dela med mig av den kunskapen nu, som officiell Hörselrådgivare.

Vad är en hörselrådgivare?
En hörselrådgivare är en person som kan ge information i hörselfrågor och även hjälpa dig med hörapparaten. De kan ge dig information om hörhjälpmedel och hur hjälpa dig att förstå dig på din hörapparat. Vet du inte hur du ska sköta om dem, så kan hörselrådgivaren även visa dig och hjälpa dig. De kan även berätta mer om t.ex. skrivtolkning och sociala förmåner. Hörselrådgivare så jobbar på frivillig basis och verksamheten är styrd från lokalföreningarna. Man kan få mer information om man kontaktar sin förening/den lokala föreningen.

Så undrar ni något, ta kontakt! :)

Likes

Comments

#dehäreprivat, #purmobopåvift, #pennaåsuddgum

Hälsningar från södra delen av landet.


Har haft en riktigt bra vecka så här långt, kan jag ju berätta åt er. I måndags var jag på första föreläsningen vid min nya studieplats, på eftermiddagen fick jag ett glädjande mejl om att 4 kurser blivit tillgodoräknat (alltså 20-fantastiska-studiepoäng). Fick även veta att jag kan, om jag önskar fortsätta arbetet med min nu-pågående slutarbete, eller arbeta med samma tema (vilket gör mig riktigt glad) sen när det blir dags för magistersavhandling alltså. Sen igår kom jag ner hit till södra Finland för att kika på en lägenhet, och hyresvärden var en helt huippu typ som hade en väldigt liten men mysig lägenhet att erbjuda, nappade nog på den. Är det sen så att jag inte trivs är det ju bara att flytta bort. Sen idag så har jag försökt klura ut hur jag mest effektivt läser artiklar och delar in dem i olika kategorier. Ska sen i eftermiddag träffa vår finemanga bibliotikarie som ska hjälpa mig med två databaser jag inte riktigt får utklurat. Imorgon bär det av hemåt, och kanske en golfrunda (såvida inte VR försenar en igen). och Fredag blir det utbildning, en hörselrådgivarutbildning. Ska bli intressant. Hösten är kommen och med den kommer önskemål om bra serier att följa medan man smuttar på te (TIPS tack! 😃)

Dagens 'glad idag': träffade på en av mina favoritlärare i skolan, hon visade mig ett tyst klassrum som jag inte vetat om, med datorer, bord och stolar som går att ställa in i passande höjd och just det att det är TYST gör mig rätt glad eftersom jag kan få smått 'fel i huvu' med de här yngre studerandena som inte pratar lågmält utan snarare vrålskrattar och pratar högt och ropar till varandra i de allmänna datorutrymmen. Så ja, det var nog dagens glädjepunkt!



Roligt att ni orkade läsa min smått trista uppdatering. Lite bilder från min instagram från den senaste tiden bjuder jag på (ni kan även följa mig på IG: camillellen), det sammanfattar också vad jag sysslar med om dagarna (KAFFE-SLUTARBETE-ÖSTAFRIKA-NATUREN). Ni får gärna lämna en kommentar, eller om det är något ni är nyfikna på och önskar jag skulle skriva mer om så berätta.


Tills vi hörs igen, ha det gött!

Likes

Comments

#dehäreprivat

Min vana trogna har jag fullt upp som alltid, som bäst försöker jag uppdatera min mejlbox med jämna mellanrum då jag väntar på att få en lägenhetserbjudan snart. Ser framemot att återvända till storstaden. Har nu egentligen alla kurser färdiga för den Masters jag gjort i Helsingfors, jobbar bara med slutarbetet ännu vilket är en väldigt intressant och rolig process egentligen. Hursomhelst, kan jag åter en gång konstatera att jag gillar när jag har olika små projekt på gång. Var igår till ÅA och diskuterade smått om kommande kurser och hur man gör en studieplan samt om vad jag kunde välja som biämne (funderar hårt på hälsoteknologi då jag kan använda den kunskapen för att eventuellt fortsätta mitt jobb som jag påbörjar i och med min master's thesis). Men det var det om vad jag sysslar med på dagarna (alltså att jag väntar på lägenhetsbesked och jobbar med skolarbeten).

Men vad gäller rubriken drömmar då?


Som de flesta av er vet, som följer smått med i min vardag så är det två saker man bör veta om mig.
1) jag älskar fotboll, 2) jag älskar hundar.


Och nu har jag drömt om nätterna rätt vilt. Jag har drömt mycket om hur jag springer på fotbollsplanen och hur jag överlag springer och springer och springer. Det känns så skönt att springa och rusa på. Till saken hör ju att jag inte har spelat fotboll eller sprungit sedan juni. Denna vecka ska jag äntligen på magnetröntgen så snart får jag veta vad som felas i mitt knä och om man kan göra något åt saken. Man blir så frustrerad när man ser hur andra kan springa smärtfritt och göra sånt man bara kan fantisera om. Jag har sedan januari haft smärtor i mitt knä och det är påfrestande. Resten av kroppen vill springa och vill utmana mig själv till max i gymmet, men knät protesterar. Att ens gå längre sträckor eller att stå/gå hela dagen så är påfrestande, knät blir smått svullet och värker på nätterna. Men man gör vad man kan och några veckor till så vet jag ju hur läget ser ut!


De andra drömmarna jag har haft på nätterna gäller hundar. Har varit och kollat på hundvalpar av alla olika slag i mina drömmar, gosat och kelat med de små fluffbollarna. Helt fantastiskt med alla hundar av alla slag. Hundfeber till max. Men som tur har vi ju familjehunden att spendera dagarna med.



Det var en liten uppdatering från mig. Ha en fortsatt fin dag (trots regnrusket)

Likes

Comments

Utflyttad från min lägenhet, har jag nu haft mycket kvalitetstid med familjehunden innan jag fortsätter min flyttfärd söderut. Har även suttit och jobbat på skolarbeten, skaffat användarnamn till nya skolan och gjort lägenhetsansökningar som om jag skulle få betalt för det (ifall ni känner till någon etta i H:fors som inte är alltför dyrt, PM:a mig gärna).

Hur som helst, igår for familjehunden och jag på en promenad för att sträcka på benen (samt rucka på det förbannade knät). Där vi gick så kom jag på mig själv att smått njuta av den tysta landsidyllen vilket jag verkligen upplevde tyst, för happarna (Läs: hörapparaterna) hade lämnat hemma. Det var nästan lite spännande, kände vibrationer i luften från ett större fordon och kunde höra att det var ett högt ljud, men familjehunden tyckte inte att det var något märkvärdigt, räckte en bra stund innan jag kunde lokalisera varifrån ljudet kom, så att vi kunde fortsätta vår färd utan att jag skulle behöva oroa mig att det stora fordonet skulle komma rusande mot oss och mosa familjehunden. Sen fortsatte vi vår promenad, familjehunden sackade mellan varven efter mig, för att checka hundarnas-dagblad. Men vid två tillfällen tog det tvärstopp och när jag svängde mig om för att säga åt honom att han skulle sluta sacka efter och hänga på, så märkte jag att han stoppade mig för att en bil kom. En bil jag inte hörde. Detta hände två gånger av två möjliga (det kommer ju inte så många bilar på landet). Jag avskyr när en bil plötsligt är bakom en och man inte märker den innan de typ kör på en eller tutar åt en. Men vår självutnämnda hörselhund så var noga med att jag skulle stanna och förflytta mig till sidan av vägen. Tur att någon av oss har öronen med sig.

Det är något jag märkt de senaste åren, att utan happarna går jag omkring i en rätt så tyst miljö. Märker knappt hälften av allt ljud omkring mig och lever lite inne i en bomullstuss. Ibland tänker jag att det är ju rätt tur att man inte vet och inser själv hur mycket man inte hör, för då kanske man skulle oroa sig en hel del. Jag är medveten att det är mycket jag inte hör, men det bekymrar mig inte desto mera. Det har ju funkat de senaste 27 åren ändå. Men sen läste jag ett blogginlägg av Gael Hannan , där hon beskrev hur hennes hörande man var den som inte hörde bilen som kom smygande bakifrån, för att den var så tyst, vilket hon inte insåg eftersom hon annars heller inte hör bilarna. Det är en ny fara omkring oss, alla tysta fordon.

Men hur som haver, så sen familjen skaffade hund så känner jag mig tryggare när jag är hemma, eftersom han hör och kan göra mig uppmärksam på om det åskar, någon är på dörren eller om sköldpaddan är allt för vild. Också mina promenader känns tryggare. Tänk vad ett par extra öron är användbara.

Avslutar detta inlägg med ett par banandelfiner som jag och min finaste vän C gjorde tillsammans förra sommaren, när vi var väldigt pyssliga av oss. (Lägg märke till de underbara delfinbrynen).🐬

Likes

Comments