Hej fina ni!


Jag kommer börja skriva snart men det är väldigt mycket just nu. Jag är tyvärr jättestressad.

Det kommer i alla fall handla om detta:

En kille med namn Filip. Ni kommer få följa hans liv från 2009-2013. Även hur hans barndom såg ut. Jag kommer fokusera mest på att berätta hur hans år var mellan 2009-2013, det var nämligen år 2009 allt startade när han flyttade hemifrån. Filip kom i fel gäng och började med droger och stora mängder alkohol. Många av ute kvällarna slutade hos polisen. Filip förstod inte i början vad han höll på med, men det kom en vändningen en vacker dag när han mötte människan i hans liv.

(Allt är påhittat, bara ren fantasi)

Jag kommer säkert göra en del grammatiska fel men man lär sig med tiden, eller hur? :) (har även dyslexi)

Läs om du vill och känner att det är något för dig.

Kramar från Jennifer <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej alla!


Kommer börja med en ny berättelse snarast! Det blir en helt ny start. Grymt va?

Jag längtar tills jag kommer igång igen.

Kram

Likes

Comments

Dagarna gick och rutinerna fortsatte som vanligt.
Nu var dagen kommen. Mitt lilla tråna rum ska bli trängre, Jacob ska flytta in och sova med mig varje kväll.
Jag längtar inte alls efter det. Hoppas verkligen att vi hittar något nytt hem, men varsit rum. Hoppas även han vill vara med sin mamma ofta och bo där.


Jag kommer aldrig ha egen tid längre, tänker jag samtidigt som jag blir mer och mer ledsen.

 

Likes

Comments

Jag är ledsen men jag behöver ta en paus ett tag nu. Hoppas jag har er läsare kvar när jag kommer tillbaka och börjar skriva igen. Kram :)

Likes

Comments

Nästan att jag skulle kunna svimma.
Jag saktar ner farten och börjar andas tyngre. 



- Vad är det Sofie? Frågar Elias oroligt.
- Jag vet inte. Säger jag med tunga andetag.
Jag sätter mig ner på asfalten, känner att jag får ont i kroppen. Det blir bara värre och värre.

Likes

Comments

Pappa rynkar pannan.
- Vadå så mamma har planerat allt detta utan att höra vad ni tycker?
- Exakt, det är korkat. Säger Elias.
Vi alla tre sitter tysta och mätta efter middagen. Jag tar sista klunken av vattnet i mitt glas.
- Ni får bo här så mycket ni vill, men det vet ni nog om. Säger pappa glatt.
- Jadå, tack pappa. Svarar jag.
Det plingar till i min mobiltelefon som ligger bredvid mig på bordet. Det kommer en notis om att mamma har smsat.
Jag slår in koden och öppnar smset.



"Hej, Sofie. Det var inte meningen att det skulle bli såhär att ni skulle ta det så hårt. Men jag förstår att jag gjort ett misstag nu i efterhand och är ledsen över det. Det går tyvärr inte att göra något åt det, för försäljningen av deras lägenhet är på gång och vi är förälskade och vill verkligen bo tillsammans. Jag tror verkligen att ni kommer tycka om Jacob som jag träffat två gånger innan.
Hälsa Elias, kom hem snart. Kram."



Jag läser det tyst för mig själv och sedan högt för Elias och pappa.
- Vi borde gå hem till mamma igen och berätta varför vi gick och säga vad vi tycker. Säger jag riktat mot Elias.
- Jo, det borde vi. Pappa vi kommer till dig imorgon och sover här till söndag om det är okej. Frågar Elias, pappa.
- Självklart, ni är så välkomna som jag sa förut. Svarar pappa.



Vi går vägen hem till mamma. Jag känner hur jag får panik och börjar må illa.

Likes

Comments

Jag får ljuga ihop något så ingen av mamma, Elias eller Peter förstår att vi träffats. Att jag måste bo med honom i flera veckor, sova varje natt tillsammans i mitt rum. Jag kommer aldrig ha ett privatliv, hoppas vi flyttar så fort som möjligt. Är glad att vi inte går i samma skola i alla fall.

Vi går runt hela kvarteret och kommer sedan utanför där pappa bor, det stora lägenhetshuset med alla fönster.
Vi går fram till porten och slår in koden.
Han bor två trappor upp så vi går upp för trapporna och knackar på dörren.

- Hej, Elias och Sofie. Vad roligt att ni kom hit. Ska precis sätta mig och äta middag, det finns till er också. Säger pappa i dörröppningen.
- Jo, mamma berättade än sak idag och vi orkade inte vara kvar där så vi gick ut och ville komma till dig.
Vi vill gärna ha middag. Säger jag och går in. Elias tar av jackan och skorna som jag och går in i köket.
Vi sätter oss vid bordet och börjar förklara för pappa.

Likes

Comments

- Nej men lägg ner nu Elias.
I alla fall är det här det vi tänkt, jag och Peter är väldigt lyckliga tillsammans och hoppas verkligen att ni kommer trivas med honom och Jacob. Säger mamma och ler hur stort som helst.

-  Jag känner inte ens honom, men när vi bor här bestämmer du allt. Säger jag argt medans jag ljuger men ingen vet om det.

- Aja. Säger Elias och börjar gå mot dörren, jag följer med.
Han sätter på skorna och öppnar ytterdörren, jag gör detsamma och går ut med honom. Jag smäller igen dörren.

- Jag gillar inte när mamma kommer med idéer hon inte kollat om vi tycker om. Säger Elias irriterat.

- Samma här. Säger jag tillbaka.
Vi går bredvid varandra långt, långt bort från huset. Jag känner hur det börjar göra ont i magen och börjar tänka hur det kommer vara att bo med Jacob som jag kysst. Han ska bli min bror. Varför just han?

Likes

Comments

Kommer mer imorgon :)
Förlåt för det blir såhär ofta, men har inte haft tid idag och ingen lust nu, är väldigt trött efter denna dag. Hoppas ni läsare förstår. Kram på er alla <3

Likes

Comments

- Vad är det Sofie, varför är du helt blek i ansiktet? Säger mamma oroligt.
- Nej nej inget, förlåt. Jag tror jag bara satt min karamell i halsen. Säger jag och känner hur misslyckats det lät.
- Aha, men vad tycker ni då? Ska det bli kul att få en bror? Säger mamma och ler.
- Absolut, verkligen. Säger Elias irriterat och ironiskt.
- Men vi har då planerat att Peter och Jacob flyttar in här. Så säljer Peter lägenheten eller ja han håller redan på nu.

Sedan ska vi flytta ihop till något större hus tillsammans senare men vi vill så snabbt som möjligt flytta ihop och det här var lösningen för vi har större hemma. Elias kan Jacob bo i ditt rum då? Säger mamma gladare än någonsin.
- Vad tror du igentligen, jag känner inte honom? Han får bo hos Sofie, de är ändå vänner på Facebook. Har du något att säga Sofie? Säger Elias och tittar på mig med ett retsamt leende.
- Men vadå, vi hade gemensamma vänner?  Jag känner inte honom alls. Säger jag utan att låta intreserad.

Likes

Comments