Året var 2009. Jag hade bott i min lägenhet tolv dagar nu. Den här kvällen var första gången jag var ensam, tolv dagar i streck hade personer sprungit ut och in i lägenheten. Jag tog en skål med jordnötter samtidigt jag såg champagne och vin flaskorna stå på köksbordet. Jag tänkte att det måste vara det jag fick av Kalle, Maria och Petter. Jag har aldrig varit förtjust i alkohol, jag har alltid försökt hålla mig borta från sånt. Nu är jag 19 år, jag får dricka lagligt. I alla fall ute på klubbar. Jag kan inte köpa hem alkohol förrän jag är 20 år. Hur tänkte Kalle, Maria och Petter när de köpte alkohol till mig, det får man inte. Jag tar min skål med jordnötter och tänker inte mycket mer på de.


Jag sitter i soffan mitt i min halv stökiga lägenhet. Min tv står framför mig på en kökspall. Tv bänken jag beställt har inte kommit ännu. Kökspallen är för liten för tv:n egentligen, det är lite osäker att ha den där. Samtidigt jag proppar i mig en näve med nötter knackar det på dörren. Det första jag säger tyst för mig själv är: Fan, inte en till jobbig släkting som vill hälsa på. Jag öppnar dörren och där står en kille som ser ut och vara i min ålder. Han sträcker fram handen och vill skaka hand. Han presenterar sig som Charlie. Jag säger att han får stiga in i lägenheten. Han säger att han bor två trappor nedanför mig och ville komma och hälsa. Charlie hade sätt mig och familjen packa in i lägenheten, men ville inte störa mitt i och väntade då tills idag då det inte var fullt ös här.

Tiden bara sprang iväg och vi hade redan suttit i tre timmar och snackat. Vi hade pratat om allt mellan himmel och jord. Jag bara visste att Charlie kommer vara en vän för livet.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Om jag gissar, är jag nog inte den enda som känt ångest och oro. Att känna att man är otillräcklig, värdelös och osäker gör det inte lätt. Jag kände mig så under en period. Allt började år 2009. Jag hade precis fyllt 19 år och fått min första lägenhet. Innan jag flyttade till min lägenhet bodde jag i ett radhus med min familj, jag visste inget annat än att bo i ett radhus i Sundbyberg. Jag hade det jag hade och det fanns inget jag kunde ändra. När jag fyllde 19 år och även fick min lägenhet kände jag det som en ny start.

En ny start på livet, en ny start för hela mig. När jag tog första klivet in i lägenheten då visste jag direkt att det var rätt. Jag minns hur jag tog ett djupt andetag och kände mig varm i hela kroppen. MEN, jag hade fel. Allt gick fel, verkligen allt.


Likes

Comments

Hej fina ni!


Jag kommer börja skriva snart men det är väldigt mycket just nu. Jag är tyvärr jättestressad.

Det kommer i alla fall handla om detta:

En kille med namn Filip. Ni kommer få följa hans liv från 2009-2013. Även hur hans barndom såg ut. Jag kommer fokusera mest på att berätta hur hans år var mellan 2009-2013, det var nämligen år 2009 allt startade när han flyttade hemifrån. Filip kom i fel gäng och började med droger och stora mängder alkohol. Många av ute kvällarna slutade hos polisen. Filip förstod inte i början vad han höll på med, men det kom en vändningen en vacker dag när han mötte människan i hans liv.

(Allt är påhittat, bara ren fantasi)

Jag kommer säkert göra en del grammatiska fel men man lär sig med tiden, eller hur? :) (har även dyslexi)

Läs om du vill och känner att det är något för dig.

Kramar från Jennifer <3

Likes

Comments

Hej alla!


Kommer börja med en ny berättelse snarast! Det blir en helt ny start. Grymt va?

Jag längtar tills jag kommer igång igen.

Kram

Likes

Comments

Dagarna gick och rutinerna fortsatte som vanligt.
Nu var dagen kommen. Mitt lilla tråna rum ska bli trängre, Jacob ska flytta in och sova med mig varje kväll.
Jag längtar inte alls efter det. Hoppas verkligen att vi hittar något nytt hem, men varsit rum. Hoppas även han vill vara med sin mamma ofta och bo där.


Jag kommer aldrig ha egen tid längre, tänker jag samtidigt som jag blir mer och mer ledsen.

 

Likes

Comments

Jag är ledsen men jag behöver ta en paus ett tag nu. Hoppas jag har er läsare kvar när jag kommer tillbaka och börjar skriva igen. Kram :)

Likes

Comments

Nästan att jag skulle kunna svimma.
Jag saktar ner farten och börjar andas tyngre. 



- Vad är det Sofie? Frågar Elias oroligt.
- Jag vet inte. Säger jag med tunga andetag.
Jag sätter mig ner på asfalten, känner att jag får ont i kroppen. Det blir bara värre och värre.

Likes

Comments

Pappa rynkar pannan.
- Vadå så mamma har planerat allt detta utan att höra vad ni tycker?
- Exakt, det är korkat. Säger Elias.
Vi alla tre sitter tysta och mätta efter middagen. Jag tar sista klunken av vattnet i mitt glas.
- Ni får bo här så mycket ni vill, men det vet ni nog om. Säger pappa glatt.
- Jadå, tack pappa. Svarar jag.
Det plingar till i min mobiltelefon som ligger bredvid mig på bordet. Det kommer en notis om att mamma har smsat.
Jag slår in koden och öppnar smset.



"Hej, Sofie. Det var inte meningen att det skulle bli såhär att ni skulle ta det så hårt. Men jag förstår att jag gjort ett misstag nu i efterhand och är ledsen över det. Det går tyvärr inte att göra något åt det, för försäljningen av deras lägenhet är på gång och vi är förälskade och vill verkligen bo tillsammans. Jag tror verkligen att ni kommer tycka om Jacob som jag träffat två gånger innan.
Hälsa Elias, kom hem snart. Kram."



Jag läser det tyst för mig själv och sedan högt för Elias och pappa.
- Vi borde gå hem till mamma igen och berätta varför vi gick och säga vad vi tycker. Säger jag riktat mot Elias.
- Jo, det borde vi. Pappa vi kommer till dig imorgon och sover här till söndag om det är okej. Frågar Elias, pappa.
- Självklart, ni är så välkomna som jag sa förut. Svarar pappa.



Vi går vägen hem till mamma. Jag känner hur jag får panik och börjar må illa.

Likes

Comments

Jag får ljuga ihop något så ingen av mamma, Elias eller Peter förstår att vi träffats. Att jag måste bo med honom i flera veckor, sova varje natt tillsammans i mitt rum. Jag kommer aldrig ha ett privatliv, hoppas vi flyttar så fort som möjligt. Är glad att vi inte går i samma skola i alla fall.

Vi går runt hela kvarteret och kommer sedan utanför där pappa bor, det stora lägenhetshuset med alla fönster.
Vi går fram till porten och slår in koden.
Han bor två trappor upp så vi går upp för trapporna och knackar på dörren.

- Hej, Elias och Sofie. Vad roligt att ni kom hit. Ska precis sätta mig och äta middag, det finns till er också. Säger pappa i dörröppningen.
- Jo, mamma berättade än sak idag och vi orkade inte vara kvar där så vi gick ut och ville komma till dig.
Vi vill gärna ha middag. Säger jag och går in. Elias tar av jackan och skorna som jag och går in i köket.
Vi sätter oss vid bordet och börjar förklara för pappa.

Likes

Comments

- Nej men lägg ner nu Elias.
I alla fall är det här det vi tänkt, jag och Peter är väldigt lyckliga tillsammans och hoppas verkligen att ni kommer trivas med honom och Jacob. Säger mamma och ler hur stort som helst.

-  Jag känner inte ens honom, men när vi bor här bestämmer du allt. Säger jag argt medans jag ljuger men ingen vet om det.

- Aja. Säger Elias och börjar gå mot dörren, jag följer med.
Han sätter på skorna och öppnar ytterdörren, jag gör detsamma och går ut med honom. Jag smäller igen dörren.

- Jag gillar inte när mamma kommer med idéer hon inte kollat om vi tycker om. Säger Elias irriterat.

- Samma här. Säger jag tillbaka.
Vi går bredvid varandra långt, långt bort från huset. Jag känner hur det börjar göra ont i magen och börjar tänka hur det kommer vara att bo med Jacob som jag kysst. Han ska bli min bror. Varför just han?

Likes

Comments