Header

Godmorgon på er.
Idag känner jag mig helt överkörd, både fysiskt och psykiskt. Jag har dom senaste veckorna börjat sova otroligt dåligt och mår helt fruktansvärt dåligt på morgonen. Mina mardrömmar är intensiva och riktigt svåra att vakna upp från. Det är som en tyngd över mig på morgonen som vägrar låta mig vakna upp från mardrömmarna. Det är så sjukt jobbigt och jag vet inte om jag känt det såhär kraftigt innan. Sen att jag mår otroligt illa och har ont i huvudet på morgonen gör ju allt värre. Jag börjar undra om det är så att jag ramlar längre och längre ner istället för att sakta klättra uppåt.
Jag känner mig så svag och utmattad. Måste ligga i sängen i över en timme på morgonen för att samla energin till att ens sätta mig upp. (och nej jag är inte lat)
Jag känner att jag måste ha hjälp av min läkare igen som kan skriva ut någon ny medicin till mig för det här håller inte. Jag gillar ju inte medicin så mycket men detta blir verkligen bara värre och jag måste ta hjälp innan jag går sönder totalt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej vänner!
Idag känner jag mig så lättad, glad och peppad på vad som väntar. Jag kan inte säga exakt varför just nu, men det är ett riktigt stort steg för mig och jag ser verkligen fram emot vad som kommer ske inom dom närmaste månaderna.
Trots att vädret är HEMSKT så känner jag mig verkligen pigg. Jag påverkas jättemycket av vädret, som många andra, och har speciellt svårt för blåst. Dels för att jag hatar när det blåser och dels för att jag förknippar det med ångest haha. Men ja, idag får det blåsa hur mycket det vill och jag ska inte låta mig själv påverkas!
Hoppas ni får en superbra dag!


Likes

Comments

Från att ha haft en helt fruktansvärd dag igår, har jag idag en helt underbar dag än så länge.
Jag valde att sova ett par timmar längre än jag brukar, vaknade upp och kände mig utvilad. Solen lös in genom mitt fönster och jag kände mig faktiskt ganska lättad över att inte ha någon tyngd över mig. Gick upp, åt frukost, fixade i ordning mig lite och lyssnade på musik. Efter det satte jag på mig skorna och tog med mig Idun ut i trädgården. Satt på altantrappan och kände hur solen värmde idag igen, fast idag värmde den faktiskt min själ också. För första gången på LÄNGE kände jag mig levande, jag kände mig fri, lugn och glad. Det var som att jag aldrig någonsin känt denna känslan förut så jag passade på att sitta där ute i 45 minuter. Satt och gosade med Idun, kollade igenom en H&M tidning och njöt av att få må bra.
Var det det här som krävdes för att få mig att må bra? Sol? Eller min skitdag igår? Oavsett varför jag mår bra idag så uppskattar jag det. Känner mig så levande.
Jag hoppas att jag får uppleva den här känslan fler gånger under våren.


_


I went from having a horrible day yesterday, to a wonderful day today.
I chose to sleep a few hours more than I usually do today. I woke up and felt good, The sun was shining through my window and I felt such a relief that I didn't have any anxiety. I went upstairs, ate some breakfast, put some make up on while I was listening to music. When I was done, I put on my shoes and went outside in the garden with my dog Idun. We sat down on the porch stairs and I felt the warmth of the sun like yesterday, but today it didn't just warm my body, it also made my heart and soul warm. For the first time in a VERY long time I felt alive. I felt free, calm and happy. It was like i've never ever felt like this before, that's why I stayed outside for 45 minutes. I was sitting there with Idun, looking through a H&M magazine and enjoyed the feeling of feeling good.
I don't know if its the sun or the fact that I had a shitty day yesterday that made me feel so alive today, either way I appreciate it. I really hope to have a few more of these days during the spring time.



Happy valentines day ❤

Likes

Comments

Idag skulle jag iväg till min psykolog. Har inte varit hos henne på snart två månader och har under den här tiden inte klarat av att vara ute själv men än några få gånger. Kände sjuk ångest över att behöva kliva in på vårdcentralen helt själv, anmäla mig i receptionen och sedan sitta i väntrummet helt själv med mina vidriga tankar för att sen berätta hur jag har mått dom senaste månaderna. Skulle behöva återberätta mina känslor, mina tankar och vad som pågått det senaste. Som om inte det är jobbigt nog liksom. Jag vet ju att det brukar kännas bra efter mina möten men idag var det helt annorlunda.

Jag vände i dörren redan hemma. Jag fick ett utbrott, tårarna kom och spärren kom upp i tankarna och sa att Mimmi du kan inte åka iväg på ditt möte idag, du kommer inte klara det. Efter ett par minuter hade mamma lyckats övertala mig till att åka ändå, att hon skulle följa med mig in till väntrummet och vänta med mig. Kände fortfarande att jag inte ville eller kunde åka men jag vill ju inte misslyckas IGEN. Väl på plats så kände jag hur ångesten ökade och jag började åter igen gråta, det var liksom som att hela min kropp sa emot. Du ska inte, du kan inte, du är dålig, du har misslyckats. Jag kunde inte sluta gråta. Min psykolog Karin kom och hämtade mig och frågade ifall vi skulle gå in till rummet i alla fall, mamma hängde med en liten stund som stöd för att hon själv hade ett möte att åka på efter hon lämnat mig. Väl inne i rummet satt vi, en gråtandes ångestylld Mimmi, hennes mamma och hennes psykolog. Skulle förklara vad jag kände, hur jag mått det senaste och det där gamla vanliga men det gick inte sätta ord på. Kände mig så barnslig. Mamma småpratade med Karin medan jag satt där och försökte mitt allra yttersta till att samla mig och faktiskt kunna prata, men jag fick bara fram enstaka ord och halva meningar. Allt jag kunde tänka på var att mamma snart skulle gå och hon skulle lämna mig där. Bestämde mig ganska direkt att jag inte ville vara kvar där och att jag ville åka hem, så det gjorde jag. Det fanns ingen mening med att stanna kvar och plåga mig igenom det där. Hela min kropp sa emot. Mina ögon sved och var svullna, magen skrek, hjärnan kokade, hjärtat dunkade allt för hårt, benen var svaga, armarna bortdomnade.

I bilen hem kunde jag bara tänka på hur jag misslyckats och hur jag ville skrika för att få ut min ångest, men det skulle ju inte hjälpa. Klev ur bilen och tårarna forsade när jag så fort som möjligt försökte få upp nycklarna ur fickan för att låsa upp ytterdörren. Kom in i hallen, slet av mig jackan och kastade av mig skorna innan jag nästan sprang till soffan och la mig och lät tårarna rinna och rinna tills dom tog slut. Jag hade så ONT i min kropp, kände mig helt överkörd. Där stannade jag hela dagen. I soffan, med en filt om mig och en serie på datorn att kolla på. Lyckades senare på dagen ta mig ut i trädgården med Idun i ca 10 minuter. Jag satt i solen och försökte känna lite glädje över att solen värmde, även fast den bara värmde min utsida och inte min själ.




_


I had a meeting with my psychiatrist today. I haven't seen her for about two months and I haven't been able to spend much time out alone since then. My anxiety level was high just ny the thought of going to the health center and sit there by my self with my horrible thoughts. I would have to relive and tell her about how I've been feeling lately, why I had felt like that and what's happened these last months. I mean, I already had a hard time and to relive these months felt like shit.

Anyway.. Before I left my house, I had a little break down. I had just got outside when I turned my way and went back in. I cried and felt like a failure. I didn't want to go, I couldn't go. After a few minutes my mom had talked me into at lease trying to go there, she said that she would follow me into the waiting room just so I could feel a little bit better. I still felt like I didn't want to go but I didn't want a second failure. When we were at the health center I felt that my anxiety was going stronger and stronger and once again, I started crying. It was like my whole body failed me. You can't go, You won't go, You failed. My psychiatrist came to get me while I was still crying and she asked me if we could go inside to her room, my mom was still with me as we sat down. And like always, I had to tell her how I felt and how I had been feeling the last weeks but I couldn't get it down in words. I felt like a little child. My mom was talking a little bit with my psychiatrist while i tried my best to NOT cry so that I could at least speak. The only thing I could say was some words and not even a whole sentence. All I could think about was that my mom soon had to leave me there alone with my psychiatrist. But I decided that I would not stay there, I couldn't stay. So my mom drove me back home since I didn't see a meaning with me being there, it only made feel worse.
My body was failing me, my eyes hurt and were swollen, my tummy was aching, my brain was boiling, my heart was pounding way to hard, my legs got weak and my arms were numb.


In the car on our way home I could only think that I failed, once again. I wanted to scream to get rid of my anxiety but I knew it wouldn't help. I got out of the car, my tears was streaming down my face as I tried to unlock the door. I got into my house, kicked off my shoes and almost ran to the couch where I cried, cried and cried until I couldn't cry anymore. My body hurt so much, It felt like I had been run over by a car.
I stayed in the couch all day with a blanket wrapped around me.

Likes

Comments

Another day with anxiety as always after a good day..

Likes

Comments

Så idag är dagen då jag äntligen påbörjade min utredning! Har längtat efter denna dagen ett bra tag nu. Jag var SÅ nervös och ångestfylld när jag kom dit och påbörjade mötet men det släppte när jag väl insett att det är ju absolut ingen fara.
Det tog lite drygt 2 timmar och trots att det är ett par steg kvar så känns det som jag kommit en bra bit på vägen. Är spänd över vad resultatet kommer bli!

Tänkte att jag kan ju faktiskt berätta lite om vad vi gjorde idag, för kanske finns det någon annan där ute som också ska göra en utredning och vill veta hur det går till.
Jag möttes iaf av två supertrevliga läkare/psykologer som hänvisade mig till ett rum där vi helt enkelt satte oss ned och småpratade lite. Hon som ledde samtalet sa att idag skulle vi gå igenom en hel del frågor samtidigt som hon pekade på sin stora hög med papper.. Det var verkligen ingenting att vara nervös över, det var bara att svara på frågorna. Vi tog upp snacket om vilka diagnoser det kan röra sig om och dom allihopa (fyra stycken i mitt fall) verkade rimliga.
Är jätteglad över det bemötandet jag fick!

_

So today is the day when I started my investigation to find out which kind of diagnoses i might have. I've been super excited for this day so i'm glad it finally started. To be honest I was pretty nervous and filled with anxiety when I arrived but after a while I realized it was Nothing to be nervous about.
The meeting took about 2 hours and even if this was a tiny step I feel really good about the fact that It's finally happening something positive in my life and i'm really excited for the result!

To sum up the meeting and what happened I thought that I could share with you what we did, maybe it's someone out there who's going to do the same thing.
I met two sweet doctors who led me to a private room, we sat down and the woman leading the investigation explained to me what we were going to do and that I had no need to be nervous. She said that we would go through a bunch of questions while she pointed at the big pile of papers in front of her haha..
Anyway, she was right about the whole nervous-thingy, the meeting was really calm and 'easy' and I just had to answer like 1 million questions. We also talked about what diagnoses I could have(4 different ones), some of them were new to me but they all seemed to fit in quite well.


Likes

Comments

Vill säga ett stort TACK till alla som dagligen kommenterar, likear och följer mig på Instagram och andra sociala medier. Inget mål är för litet och jag siktar högre för att nå min dröm. Tack för att ni finns och hjälper mig på min resa ❤

Likes

Comments

Kan ha lagt upp bilder på denna peruken innan men fler skadar absolut inte då den är så himla fin 😍 Fick den i mitt samarbete med DonaLoveHair 💋

Likes

Comments

Det är tisdag och jag är i min egna lilla bubbla igen.
Min bubbla innebär att jag gärna isolerar mig från andra, jag varken vill eller orkar träffa människor. Jag trivs bra i mitt eget sällskap helt enkelt, eller att jag kan socialisera mig via internet. Så länge jag slipper träffa människor så är det ganska okej. Det har absolut ingenting att göra med andra människor personligen då jag behandlar alla likadant. Så 'problemet' ligger hos mig, även fast jag inte ser det som ett problem, det är ju bara så jag är.

Jag mår nog inte dåligt, mår inte direkt bra heller utan jag är någonstans mittemellan. Skulle kunna beskriva det som känslokall eller nollställd.
Folk pratar med mig men jag verkar inte kunna ge ett konkret svar eller känna motivationen att svara alls.
Jag fastnar i min tomma men överfulla bubbla.

Även om jag här i min blogg exponerar mitt psyke ganska rejält så är jag oftast inte den som visar känslor i verkligheten. Mår jag dåligt så är jag tyst och sitter i min säng. Är jag ledsen så gör jag samma sak.
Jag kan till och med tycka att det är helt sjukt störande om någon kommer till mig och berättar om sina problem. Jag har liksom svårt att visa att jag bryr mig när jag själv har så mycket problem.
Jag pratade med min psykolog om det här någon gång tror jag, att jag inte vill höra om andras problem, kärleksbekymmer eller vad det nu må vara.
Min syster Malin kan nog instämma på det haha..


Likes

Comments