Nu när jag skrivit en förklaring kan vi gå vidare till hur livet är bortsett från det dåliga samvetet.

Jag lider inte mycket utav panikångest längre, tror jag inte. Det är snarare en väldigt grov socialfobi. Deprimerad har jag varit ett tag, men depressionen är ganska mild just nu.
Jag får inte panikattacker så ofta, men att jag har socialfobi är väldigt uppenbart.

Jag mår bra. Jag trivs ganska bra själv, då finns ingen annan där som kan se om jag gör ett misstag.
Det är inte så att jag INTE kan göra saker. Jag har klarat av att göra många saker som jag gjorde när jag var frisk, men är det något jag inte vill helhjärtat så går det mindre bra än om det är något jag faktiskt vill.
Jag vill inte sitta och beklaga mig över min situation, jag mår ganska bra och helt ärligt så stör jag mig inte jättemycket på socialfobin. Den finns här och det är okej. Jag har nog blivit ganska bekväm, jag har socialfobi men jag hittar liksom sätt att lösa vardagen utan att behöva utsätta mig för det jag tycker är jobbigt.

Min vardag går runt, jag gör det jag behöver göra, jag får mycket gjort. Nu vet jag inte om jag alltid kommer ha socialfobi eller ifall den också kommer gå bort. Men för tillfället så känns det som sagt okej, jag är medveten om att den finns men om den stannar kvar så stör det mig inte så mycket.

Något annat att ta upp är att jag efter många år av en blandad diet bestående av både kött och vegetariskt bestämt att jag inte ska äta kött mer. Jag vill inte kalla mig vegetarian även fast det är det jag är haha, jag har inte gjort en jättestor deal av det. Det känns bra iaf, min mage mår bättre av det och det känns bättre i själen. Så småningom kommer jag väl gå över till en helt växtbaserad kost, men jag tar det i mindre steg.

Så ja, nu ska jag precis börja laga lite mat och sen fortsätta städa lite.
Hoppas ni har en fin onsdag!

















Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det var längesen jag skrev något, men det är dags för ytterligare en uppdatering. Skriver nog egentligen inte för att folk ska läsa, utan mer för mig själv. Jag tänker mycket, eller ja, det är typ det enda jag gör om dagarna. Självklart gör jag fysiska grejer också, men i mitt huvud går jag igenom allt jag någonsin sagt och gjort. Jag skäms, jag ångrar och jag får dåligt samvete.
Jag har varit lost, agerat i nuet utan att tänka på konsekvenser och sårat människor. På ett sätt så tycker jag att det är ''bra'', tolka mig rätt nu, jag säger inte att mina handlingar har varit det rätta, men som man säger så lär man sig av sina misstag. Det är ganska störigt ändå att man 'måste' göra misstaget för att inse att det var just ett misstag.
Jag har i många fall blivit tillsagd hur jag ska agera, tänka, se ut etc. Jättedumt. Det är en av mina dåliga egenskaper, om jag nu ska skylla på mig själv gällande detta. Jag är lättmanipulerad. Otroligt lättmanipulerad. Trots mina misstag som skett för flera år sen, till misstagen som skett senaste året och senaste halvåret, så har egentligen aldrig mina avsikter vara att såra, trycka ner eller förstöra. Men jag som människa har agerat i stundens hätta och faktiskt gjort och sagt saker jag i efterhand ångrat djupt. Jag vill ingen människa illa. Jag skulle aldrig önska ens min största fiende(nu har jag inte någon sådan vad jag vet om) något illa. Jag tror stenhårt på karma. Jag är ingen dålig människa med flit. Det sista jag önskar är att någon annan människa ska fara illa, men ändå sitter jag här och vet med mig att jag har gjort folk illa. Det är saker jag aldrig kan ta tillbaka, jag kan egentligen inte försvara mina handlingar heller. Jag skulle enkelt kunna säga att ''det var min sjukdom'', ''det var min diagnos'' men det känns inte heller rätt för mig. Min sjukdom eller diagnos är inte Mimmi, även fast den är en stor del av mitt liv.

Så länge jag kan minnas har jag alltid agerat först och tänkt sen, jag vet att jag har problem med att mina känslor tar över, varesig det är ilska, rädsla, glädje eller vilken känsla som helst. Mina känslor vänder som vinden, det brukar inte vara så milt heller. Det är svart eller vitt. Hata eller älska. Nu hatar inte jag människor, återigen smyger karman in. Jag tror inte på att våld, hat eller dåliga avsikter kan ha en god utväg.

Jag skulle aldrig vilja ha en fiende, en ovän eller en människa som kollar på mig och tänker fyfan vilken vidrig person. Nu är det nog lite oundvikligt, men ändå så vill jag vara den som gör alla nöjda. Jag vill vara snäll, jag försöker göra rätt, men när jag blir arg, glad eller ledsen så agerar känslorna över förnuftet. Som sagt är det något jag har levt med hela livet. Det är ju bara att handlingarna blir värre, eller allvarligare ju äldre jag blir. Det blir fel väldigt lätt.

Jag skulle aldrig tro, tänka eller säga att jag är bättre är någon annan. Tvärt om så ser jag exakt alla människor bättre än mig. Jag säger inte att jag är ett offer eller att det är synd om mig. Jag menar bara att jag ibland försöker så hårt att göra rätt, men det blir alltid(oftast) fel. Dom gångerna jag fått ett utbrott på grund av en händelse eller vad som nu orsakat känslostormen så har jag gjort något jag ångrat. Det är nya saker varje gång som jag skäms över när stormen lugnat sig.
Jag vet att jag i många fall verkar väldigt egoistisk, och jag vet verkligen inte hur jag ska ändra det. Jag försöker att INTE vara det, men det verkar ändå sluta med att det är så jag framstår. Jag skulle vilja berätta för alla mina vänner och familj hur mycket jag uppskattar och ser upp till dom varenda dag, för det gör jag. Jag ser upp till alla människor trots att vi kanske inte pratar, har haft en konflikt eller hur vår relation än må vara.

Jag försöker att inte agera i stundens hätta, men det går liksom inte hejda. Är jag arg så måste jag visa det på ett eller annat sätt, är jag ledsen så måste det också visas, är jag glad eller fått en idé så måste idén bli verklighet NU. Inte sen, allt ska ske NU. Jag kan sitta och kolla på tv, inte känna något speciellt för att sen bara slås över till den svarta eller vita sidan.

Jag önskar bara att jag kunde sluta reagera som jag gör. För det slutar ju med att jag som nu, sitter och skäms för varenda ord som kommit ur min mun och exakt alla handlingar som skett, speciellt det elaka och sjukt osmarta jag gjort.
Att göra människor illa är så vidrigt, men jag har gjort det. Jag har gjort riktigt vidriga saker, och för det kommer jag alltid straffas. What goes around comes around. Så om någon jag gjort illa skulle läsa detta, jag ber om ursäkt och jag kommer alltid ha en klump i magen för det jag gjort. Den kommer inte försvinna.


Likes

Comments

Nu har vi inte hörts på ganska länge, vilket är ganska bra då jag oftast skrivit här när jag mått väldigt dåligt.
Det är dock inte därför jag skriver här nu. Jag vågar inte säga att jag är frisk eller att jag mår väldigt bra, men saken är den att jag känner mig ganska bra, det känns som att bara under dom senaste veckorna har jag vaknat upp ur en slags koma. Jag har börjat våga testa mig själv, jag har lärt känna mig själv på helt andra plan. Det är som att jag får nya uppenbarelser varje dag. Det känns som en lättnad.
Jag har fortfarande dagar då jag mår väldigt dåligt, men dom dåliga dagarna är inte riktigt lika dåliga som dom varit innan. Dom är inte lättare att handskas med, men jag har lärt mig olika knep för att komma bort från den mörka vägen även fast det kanske bara är för några minuter eller timmar.

Livet är här och nu, jag kan inte längre gå och vänta på att min sjukdom ska packa sina väskor och dra här ifrån över en dag. Jag måste kämpa och hjälpa sjukdomen packa väskorna, sen följa den till dörren och säga ''Hejdå, tack för denna tiden, du har lärt mig mycket, du har varit otroligt jobbig ibland, men jag har uppskattat din tid. Jag klarar mig nu.''

Inget ont som inte har något gott med sig, eller hur? Jag har inte varit sjuk på grund av slumpen. Det fanns en anledning till att jag blev sjuk, anledningen var att göra mig till en starkare person. En individ som känner av sina gränser, som har mer förståelse, som inte tar något för givet, som lär sig av sina misstag och lär sig att kämpa för det man vill nå. I mitt fall gäller det lycka och inre ro.

Vill jag något, då ser jag till att kämpa mig fram till det. Ingen annan ska ansvara för min lycka och mitt välmående. Jag är mitt egna liv och det blir vad jag gör det till, därför ska jag försöka göra mitt allra bästa för att uppnå mina mål. Man kan inte tvinga sig själv till att känna något, man kan inte tvinga sig själv till att bli frisk. Man blir frisk när man är redo, när man kämpat och det kommer när man minst anar det. Det krävs mycket, men det kommer vara så värt det.









Likes

Comments

Godmorgon på er.
Idag känner jag mig helt överkörd, både fysiskt och psykiskt. Jag har dom senaste veckorna börjat sova otroligt dåligt och mår helt fruktansvärt dåligt på morgonen. Mina mardrömmar är intensiva och riktigt svåra att vakna upp från. Det är som en tyngd över mig på morgonen som vägrar låta mig vakna upp från mardrömmarna. Det är så sjukt jobbigt och jag vet inte om jag känt det såhär kraftigt innan. Sen att jag mår otroligt illa och har ont i huvudet på morgonen gör ju allt värre. Jag börjar undra om det är så att jag ramlar längre och längre ner istället för att sakta klättra uppåt.
Jag känner mig så svag och utmattad. Måste ligga i sängen i över en timme på morgonen för att samla energin till att ens sätta mig upp. (och nej jag är inte lat)
Jag känner att jag måste ha hjälp av min läkare igen som kan skriva ut någon ny medicin till mig för det här håller inte. Jag gillar ju inte medicin så mycket men detta blir verkligen bara värre och jag måste ta hjälp innan jag går sönder totalt.

Likes

Comments

Hej vänner!
Idag känner jag mig så lättad, glad och peppad på vad som väntar. Jag kan inte säga exakt varför just nu, men det är ett riktigt stort steg för mig och jag ser verkligen fram emot vad som kommer ske inom dom närmaste månaderna.
Trots att vädret är HEMSKT så känner jag mig verkligen pigg. Jag påverkas jättemycket av vädret, som många andra, och har speciellt svårt för blåst. Dels för att jag hatar när det blåser och dels för att jag förknippar det med ångest haha. Men ja, idag får det blåsa hur mycket det vill och jag ska inte låta mig själv påverkas!
Hoppas ni får en superbra dag!


Likes

Comments

Från att ha haft en helt fruktansvärd dag igår, har jag idag en helt underbar dag än så länge.
Jag valde att sova ett par timmar längre än jag brukar, vaknade upp och kände mig utvilad. Solen lös in genom mitt fönster och jag kände mig faktiskt ganska lättad över att inte ha någon tyngd över mig. Gick upp, åt frukost, fixade i ordning mig lite och lyssnade på musik. Efter det satte jag på mig skorna och tog med mig Idun ut i trädgården. Satt på altantrappan och kände hur solen värmde idag igen, fast idag värmde den faktiskt min själ också. För första gången på LÄNGE kände jag mig levande, jag kände mig fri, lugn och glad. Det var som att jag aldrig någonsin känt denna känslan förut så jag passade på att sitta där ute i 45 minuter. Satt och gosade med Idun, kollade igenom en H&M tidning och njöt av att få må bra.
Var det det här som krävdes för att få mig att må bra? Sol? Eller min skitdag igår? Oavsett varför jag mår bra idag så uppskattar jag det. Känner mig så levande.
Jag hoppas att jag får uppleva den här känslan fler gånger under våren.


_


I went from having a horrible day yesterday, to a wonderful day today.
I chose to sleep a few hours more than I usually do today. I woke up and felt good, The sun was shining through my window and I felt such a relief that I didn't have any anxiety. I went upstairs, ate some breakfast, put some make up on while I was listening to music. When I was done, I put on my shoes and went outside in the garden with my dog Idun. We sat down on the porch stairs and I felt the warmth of the sun like yesterday, but today it didn't just warm my body, it also made my heart and soul warm. For the first time in a VERY long time I felt alive. I felt free, calm and happy. It was like i've never ever felt like this before, that's why I stayed outside for 45 minutes. I was sitting there with Idun, looking through a H&M magazine and enjoyed the feeling of feeling good.
I don't know if its the sun or the fact that I had a shitty day yesterday that made me feel so alive today, either way I appreciate it. I really hope to have a few more of these days during the spring time.



Happy valentines day ❤

Likes

Comments

Idag skulle jag iväg till min psykolog. Har inte varit hos henne på snart två månader och har under den här tiden inte klarat av att vara ute själv men än några få gånger. Kände sjuk ångest över att behöva kliva in på vårdcentralen helt själv, anmäla mig i receptionen och sedan sitta i väntrummet helt själv med mina vidriga tankar för att sen berätta hur jag har mått dom senaste månaderna. Skulle behöva återberätta mina känslor, mina tankar och vad som pågått det senaste. Som om inte det är jobbigt nog liksom. Jag vet ju att det brukar kännas bra efter mina möten men idag var det helt annorlunda.

Jag vände i dörren redan hemma. Jag fick ett utbrott, tårarna kom och spärren kom upp i tankarna och sa att Mimmi du kan inte åka iväg på ditt möte idag, du kommer inte klara det. Efter ett par minuter hade mamma lyckats övertala mig till att åka ändå, att hon skulle följa med mig in till väntrummet och vänta med mig. Kände fortfarande att jag inte ville eller kunde åka men jag vill ju inte misslyckas IGEN. Väl på plats så kände jag hur ångesten ökade och jag började åter igen gråta, det var liksom som att hela min kropp sa emot. Du ska inte, du kan inte, du är dålig, du har misslyckats. Jag kunde inte sluta gråta. Min psykolog Karin kom och hämtade mig och frågade ifall vi skulle gå in till rummet i alla fall, mamma hängde med en liten stund som stöd för att hon själv hade ett möte att åka på efter hon lämnat mig. Väl inne i rummet satt vi, en gråtandes ångestylld Mimmi, hennes mamma och hennes psykolog. Skulle förklara vad jag kände, hur jag mått det senaste och det där gamla vanliga men det gick inte sätta ord på. Kände mig så barnslig. Mamma småpratade med Karin medan jag satt där och försökte mitt allra yttersta till att samla mig och faktiskt kunna prata, men jag fick bara fram enstaka ord och halva meningar. Allt jag kunde tänka på var att mamma snart skulle gå och hon skulle lämna mig där. Bestämde mig ganska direkt att jag inte ville vara kvar där och att jag ville åka hem, så det gjorde jag. Det fanns ingen mening med att stanna kvar och plåga mig igenom det där. Hela min kropp sa emot. Mina ögon sved och var svullna, magen skrek, hjärnan kokade, hjärtat dunkade allt för hårt, benen var svaga, armarna bortdomnade.

I bilen hem kunde jag bara tänka på hur jag misslyckats och hur jag ville skrika för att få ut min ångest, men det skulle ju inte hjälpa. Klev ur bilen och tårarna forsade när jag så fort som möjligt försökte få upp nycklarna ur fickan för att låsa upp ytterdörren. Kom in i hallen, slet av mig jackan och kastade av mig skorna innan jag nästan sprang till soffan och la mig och lät tårarna rinna och rinna tills dom tog slut. Jag hade så ONT i min kropp, kände mig helt överkörd. Där stannade jag hela dagen. I soffan, med en filt om mig och en serie på datorn att kolla på. Lyckades senare på dagen ta mig ut i trädgården med Idun i ca 10 minuter. Jag satt i solen och försökte känna lite glädje över att solen värmde, även fast den bara värmde min utsida och inte min själ.




_


I had a meeting with my psychiatrist today. I haven't seen her for about two months and I haven't been able to spend much time out alone since then. My anxiety level was high just ny the thought of going to the health center and sit there by my self with my horrible thoughts. I would have to relive and tell her about how I've been feeling lately, why I had felt like that and what's happened these last months. I mean, I already had a hard time and to relive these months felt like shit.

Anyway.. Before I left my house, I had a little break down. I had just got outside when I turned my way and went back in. I cried and felt like a failure. I didn't want to go, I couldn't go. After a few minutes my mom had talked me into at lease trying to go there, she said that she would follow me into the waiting room just so I could feel a little bit better. I still felt like I didn't want to go but I didn't want a second failure. When we were at the health center I felt that my anxiety was going stronger and stronger and once again, I started crying. It was like my whole body failed me. You can't go, You won't go, You failed. My psychiatrist came to get me while I was still crying and she asked me if we could go inside to her room, my mom was still with me as we sat down. And like always, I had to tell her how I felt and how I had been feeling the last weeks but I couldn't get it down in words. I felt like a little child. My mom was talking a little bit with my psychiatrist while i tried my best to NOT cry so that I could at least speak. The only thing I could say was some words and not even a whole sentence. All I could think about was that my mom soon had to leave me there alone with my psychiatrist. But I decided that I would not stay there, I couldn't stay. So my mom drove me back home since I didn't see a meaning with me being there, it only made feel worse.
My body was failing me, my eyes hurt and were swollen, my tummy was aching, my brain was boiling, my heart was pounding way to hard, my legs got weak and my arms were numb.


In the car on our way home I could only think that I failed, once again. I wanted to scream to get rid of my anxiety but I knew it wouldn't help. I got out of the car, my tears was streaming down my face as I tried to unlock the door. I got into my house, kicked off my shoes and almost ran to the couch where I cried, cried and cried until I couldn't cry anymore. My body hurt so much, It felt like I had been run over by a car.
I stayed in the couch all day with a blanket wrapped around me.

Likes

Comments

Another day with anxiety as always after a good day..

Likes

Comments

Så idag är dagen då jag äntligen påbörjade min utredning! Har längtat efter denna dagen ett bra tag nu. Jag var SÅ nervös och ångestfylld när jag kom dit och påbörjade mötet men det släppte när jag väl insett att det är ju absolut ingen fara.
Det tog lite drygt 2 timmar och trots att det är ett par steg kvar så känns det som jag kommit en bra bit på vägen. Är spänd över vad resultatet kommer bli!

Tänkte att jag kan ju faktiskt berätta lite om vad vi gjorde idag, för kanske finns det någon annan där ute som också ska göra en utredning och vill veta hur det går till.
Jag möttes iaf av två supertrevliga läkare/psykologer som hänvisade mig till ett rum där vi helt enkelt satte oss ned och småpratade lite. Hon som ledde samtalet sa att idag skulle vi gå igenom en hel del frågor samtidigt som hon pekade på sin stora hög med papper.. Det var verkligen ingenting att vara nervös över, det var bara att svara på frågorna. Vi tog upp snacket om vilka diagnoser det kan röra sig om och dom allihopa (fyra stycken i mitt fall) verkade rimliga.
Är jätteglad över det bemötandet jag fick!

_

So today is the day when I started my investigation to find out which kind of diagnoses i might have. I've been super excited for this day so i'm glad it finally started. To be honest I was pretty nervous and filled with anxiety when I arrived but after a while I realized it was Nothing to be nervous about.
The meeting took about 2 hours and even if this was a tiny step I feel really good about the fact that It's finally happening something positive in my life and i'm really excited for the result!

To sum up the meeting and what happened I thought that I could share with you what we did, maybe it's someone out there who's going to do the same thing.
I met two sweet doctors who led me to a private room, we sat down and the woman leading the investigation explained to me what we were going to do and that I had no need to be nervous. She said that we would go through a bunch of questions while she pointed at the big pile of papers in front of her haha..
Anyway, she was right about the whole nervous-thingy, the meeting was really calm and 'easy' and I just had to answer like 1 million questions. We also talked about what diagnoses I could have(4 different ones), some of them were new to me but they all seemed to fit in quite well.


Likes

Comments