Nu är hon konfirmerad. Det är helt galet, när blev den lilla klumpen så stor? Tänk, för bara tre år sedan var det jag som fick min bibel och kors om halsen. Och i förmiddags stod hon där, längst fram i kyrkan, i sin vita kåpa tillsammans med sina vänner och jag kunde inte vara stoltare. Jag trodde att jag skulle gråta mer, men mest av allt var jag bara glad. Så otroligt glad att hon valde att göra samma sak som jag, för jag visste att hon skulle tycka om det. Åh lilla klump, du anar inte hur stolt jag är ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Igår var det dags för min lillasyster att ha sin konfamusikal "Legenden". Det kändes ganska konstigt att vara där och bara titta på, när jag under dem tidigare åren varit där och jobbat, hjälpt till bakom scenen och så.
De var så otroligt duktiga, hela gruppen, och såklart min lillasyster, som dessutom hade fått huvudrollen! Det är inte ofta jag säger detta om henne, men jag var riktigt imponerad och stolt över henne.

Likes

Comments

Jag ska vara ärlig. Det är inte enkelt att skriva just nu. Det är svårt. Jag kan säga att jag mått bättre än vad jag gör. De senaste veckorna har verkligen förstört mig. Sedan dansen slutade har det bara blivit värre och värre. Det är sällan det går en längre tid utan att jag är lite smått stressad, men det är bara för att jag oroar mig över småsaker och tänker för mycket på sådant som inte spelar någon större roll. Men denna gång har det faktiskt inte bara suttit i mitt huvud; det har varit förjävligt mycket skit på en och samma gång.

Skolan är ett rent helvete ibland. Vi får en uppgift, man har inställningen: "Ja men detta kan jag ju lätt klara av, det är ju mycket tid kvar till deadline, det är ingen stress". Så man tar det lite lugnt med uppgiften, tänker över det lite, och skjuter upp den lite. "Just det, vi fick en liknande uppgift i början av terminen också, den ska vara klar runt samma tid, okej, det borde jag fixa". Nästa dag får man en till uppgift, lite mindre, men den ska vara klar på samma dag som den första. "Okej, men det borde gå ändå, det är bara två saker". Tredje dagen: två nya uppgifter. Stressen ökar, "Oj, nu blev det ont om tid här, hur ska jag göra detta?". Fjärde dagen: en till. Dag fem: vi har prov om två veckor, oj, det råkar vara samma vecka som allt annat ska vara färdigt. "Synd, det får ni elever klara själva" hör man skolsystemet till en och skratta bakom ryggen på en.

Där blir det jobbigt. Man vet att man kan hantera det bättre än så. Man vet att man kan ta tag i sakerna och bara bocka av dem en efter en, och ta bort dem från sin "att göra-lista". Men det gör man inte. För man har inte tid att ta hand om sak C, D och E, för man måste ta hand om sak A och B först. Sedan tittar man i sin kalender och ser att dem nationella proven är på väg. Shit. Då måste man börja mentalt förbereda sig för dem, och kanske läsa lite extra. Men när ska man hinna med det då? När ska man ha tid med det när man måste göra den högen med saker först? Stressen är ett faktum, ångesten börjar komma. "Vänta, skulle den saken vara klar idag? Men var inte det om två dagar?". Då sitter man där, på kvällen, efter flera timmar av försök att få ihop lite på varje uppgift, utan att känna att man uppfyllt ett skvatt. Ångesten är ett faktum, och man sitter bara stilla och stirrar blankt framför sig.

Så har min senaste skoltid sett ut.

Förra veckan kunde jag inte längre fokusera på en text. Att ta in informationen gick inte, jag zonade ut efter två meningar och visste inte vad jag läste. Jag förlorade motivationen, jag kunde inte slappna av. Varje ny sak var en ny droppe i min kopp, men koppen blev snabbt full. Jag har gått runt som en överfull kaffekopp hela veckan, en ny sak och det skulle rinna över. Det gjorde det, ganska ordentligt. För många gånger har jag suttit på bussen eller lektionen med gråten i halsen och en klump i magen. Aldrig tidigare har jag velat springa iväg från allt som nu. Efter denna veckan, med majoriteten av alla inlämningar och prov avklarade, så känner jag mig helt förstörd. Som en sliten trasa med en massa hål i. En sådan som kommer gå sönder helt om man försöker putsa något med den en gång till. Too bad. För även om det är mindre än en månad kvar så är skiten inte slut på ett bra tag.

Tack Skolverket. Var det detta ni siktade på? Var detta ert mål? Att bryta ner en studiemotiverad och vanligtvis glad elev till en skoltrött, instabil och sönderstressad individ? För i så fall, grattis. Ni lyckades. Ni gjorde ett jävligt bra jobb.

Likes

Comments

En varm lördag spenderades utomhus vid dammen med bästa vännen. Vi gjorde inte så mycket, det var mest bara en välbehövlig paus, och välbehövligt fika. Det var också helt otroligt hur varm hela veckan var, så underbart!

Söndagen bjöd på en tur med familjen till Hornbach, där mamma och jag gick runt i trädgårdsavdelningen och pappa och systern letade efter något annat som pappa skulle ha. Det blev också några extra varv runt de höga hyllorna för att leta reda på varandra. Sedan åkte vi till en Indisk restaurang i närheten, vilket föga förvånande resulterade i matkoma. Dock var det värt det, för det var så otroligt gott.

Likes

Comments

Av någon anledning var jag nervös för att klippa håret imorse. Men det var väldigt obefogat, eftersom jag blev supernöjd. Visst, det saknas en decimeter hår, men det känns väldigt bra! Det behövdes kan jag säga.

Likes

Comments

Visst älskar man när man kommer hem och inte kan börja plugga? Jag har ett argumenterande tal att skriva, och ett ämne som jag inte kan komma på några argument till. Kul. Som tur är så har jag fått några småsaker fixade till ett grupparbete, så helt bortslösad har min fritid inte varit.

Dagen har dock känts lite bortslösad. Det enda vi gjort idag är att lyssna på treornas gymnasiearbeten, och även om det såklart är bra inför när vi själva ska göra det, så hade vi behövt den lektionstid som vi egentligen skulle haft till att jobba med en massa arbeten. Gymnasiearbetena var intressanta att lyssna på, väldigt kreativa ämnen måste jag säga. Jag blev dock lite nervös inför trean, jag kan inte riktigt tänka så långt, och än mindre komma på något vettigt ämne. Tur att det är ett tag kvar.

Efter att vi lyssnat på några arbeten och ätit lunch tog jag och min grupp tag i vårt arbete, och filmade så mycket vi hann med. Det är tur att det har blivit så varmt ute nu, så vi kunde filma utomhus för en gångs skull. Och då också komma bort från alla människor. Maj börjar bra i alla fall.

Likes

Comments