I tisdags hade jag skolavslutning. Och eftersom att jag har haft tidigare dåliga erfarenheter av skolavslutningar valde jag att lägga ödet i mina händer. Det slutade med att jag bjöd hem lite folk på en grillkväll. Människor droppade in på måfå. Det spelades kubb, beerpong och grillades för mycket mat som senare slängdes.

Jag som tröttnat på att festa, och att gå ut och klubba, uppskattar kvällar som dessa nu mer än någonsin.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag är här igen. Förmodligen. Låg uppe igår och tänkte på vad jag egentligen gör för att kunna bli det jag vill. Jag gör INGETING. Förutom att läsa och skriva långa mail till olika tidningar där jag berättar om vad som utmärker mig från andra och att jag därav borde anställas. Om endast för i sommar, så ska jag blogga.

Jag är förfan skribent. Eller framtida författare. Vad man nu vill kalla det.. Så välkomna tillbaka till min plattform.

Likes

Comments

Jag lever med en grundkänsla, av olika själ, att folk inte tycker om mig. Det känns som att så fort folk skakat min hand, hört mitt namn eller sett mig på instagram finns det något att anta om mig. Anta att jag är si, eller så. Jag måste hela tiden bevisa vem jag är. Att jag kan vara snäll och trevlig. Och inte är alls lika hm.. vad kallas ordet? bitchig, kanske - som folk tror att jag är. När jag träffar någon ny upplever jag smått panik över att personen ska gå där ifrån och inte ha en susning om vem jag är. Vad jag kan göra. Bara anta att ´Nelly, hon är en sån´. Det är en av mina största rädslor. Att jag aldrig kommer att träffa den där personen som förstår mig till 100%. Eller är tillräckligt lik mig för att förstå när jag försöker förklara.

Jag fattar att folk inte menar illa när dom säger att dom ´inte gillade mig den första gången dom träffade mig´ - men ni/de måste väl ändå förstå att de kommentarerna fastnar någonstans. I stunden gör dom inte ont, men de kvällarna när paniken tar över och jag ska värdera mig själv eller försöka förstå vad förslag personlighet jag erhåller - räknas alla de kommentarerna med. Jag är trött på att höra att folk säger att de inte tyckte om mig, eller "men vafan du var ju inte alls som jag trodde´. Vart får folk alla dessa förutfattade meningar ifrån?

Vi lever i en så jävla hård värld. Där vi skrattar åt den alldeles för lättklädda tjejen på festen. Eller killen som är så full att han inte minns sitt namn. Vi skrattar och kommenterar. ´Inte för att vara elak, men liksom kolla på henne. Va fan har hon på sig. Så lite vet vi att när man senare frågar henne om hennes fritidsintresse gnistrar hennes ögon av lycka. Hon kanske säger att hon nyss läst den bästa boken på väldigt länge. En bok som rörde henne själ och fick henne att gråta utav sorg. Eller så säger hon att hon älskar fotboll. Och att gräset mot hennes fotbollsskor är som att krama sina föräldrar när man kommit hem från en resa.

Vi är bara små barn som leker i de vuxnas lekpark och gör allt för att passa in. Gör allt för att hitta en plats där man kan känna sig trygg igen. Vi glömmer bort att vi alla är någons barn, någons syster eller bästavän. Vi glömmer att likt som du och jag känner andra känslor. Vi glömmer att livet kan vara tillräckligt hårt trots att vi slutar vara elaka mot varandra.

Missförstå mig rätt - vissa dagar bryr jag mig inte ett skvätt om vad andra tycker om mig. För om jag skulle bry mig hade jag aldrig orkat ta mig upp om dagarna. Jag hade bara varit en blöt fläck på golvet.

Likes

Comments

- - Jag tänker aldrig skaffa barn. Inte heller gifta mig för den delen. Blir galet irriterad på folk som försöker övertala mig att skaffa barn eller säger att visst jag

- Jag framstår ofta som en väldigt orädd person. Vad folk inte förstår är att vardagliga saker inte skrämmer mig, men jag är rädd för tankar och saker som inte finns i materia. Livet. Döden. Tankar. Sorg. Drömmar.

- Jag får oftast höra meningar som "Ja du berättade det", haha. Glömmer hela tiden vad jag sagt och inte till folk vilket resulterar i att jag återberättar saker fyra fem gånger.

- Jag tror inte på gud, efter liv eller reinkarnation. Tycker att det är naivt att tro att någon gubbe sitter i något paradis och vägleder jordens hela befolkning. Eller att du genom att be till någon gubbe kan få hjälp i livet. Är inte särskilt förtjust i religion överhuvudtaget.


Bilderna är tagna med min fantastiska FujifilmX-T1. Objektivet heter Fujinon Aspherical lens. (Länk till kameran här)

Likes

Comments

I fredags hade min kompis Ayula hemmafest. Första festen på väldigt länge som jag höll mig lugn haha. Vilket var jätteskönt med tanke på att jag skulle upp och jobba dagen efter. Det var helt enkelt en trevligkväll som avslutades med att jag tillsammans med Astrid och Saga sov hemma hos Lovisa, vars föräldrar fixade världens största och finaste lördagsbrunch.

Likes

Comments

Bilder från när jag, Lovisa och Hedda var på prommis. Samt en sen hemfärd med Emelie.

Uppdatering. Lovet gick lika snabbt som ett ögonblink. Skönt nog är det över. Förhåller mig inte så bra till lov. Blir lite hysterisk. Behöver hela tiden stimulera min hjärna och slappnar sällan av. Det här lovet har jag fikat som in i bara den. Min plånbok har inte uppskattat det lika mycket som jag. Håller just nu på att sparar pengar eftersom att jag förmodligen ska till London. Så det svider till varje gång jag drar fram kortet. 

Apropå pengar. Jag har funderat lite och känner att jag är redo för min andra tatuering. Vet inte riktigt vad - men jag kommer säkert på någonting. Hoppas för gudsskull att denna vill stanna kvar på kroppen.

Utöver att jag har varit hysterisk har jag faktiskt mått bra. Det har varit kul att leva. Har flera gånger velat krama mina vänner så hårt att dom spricker. Eller jag spricker. Men det skulle jag aldrig göra för då skulle dom bli arga haha. 


Likes

Comments

Idag har jag varit och fikat med Agnes, Lovisa, Kajsa och Julia. Vi gick på fotografiska och sen drack gratis te uppe i kaféet. Glömmer hur fantastisk utsikt vi har när jag står och jobbar.

Likes

Comments

Likes

Comments

När jag för sista gången gick ut från den blekta ekdörren och kände det alltid förvånansvärt kalla handtaget mot mina fingrar, rann tårarna. En flod forsade ner för mitt ena öga, men bara det ena. På andra sidan log jag. Jag lämnade en vän i det rummet. Jag lämnade mig. Jag lämnade lilla-Nelly. Hon som behövt gå igenom mycket jobbig, alldeles för ung. Jag lämnade dom gångerna som jag inte hittat metoder att hantera. Jag lämnade 4-åriga Nelly, 6 åriga Nelly, 10 åriga Nelly och 16 åriga Nelly.

Det här avslutet kändes inte som dom andra gånger jag försökt sluta, men tillslut krupit tillbaka till den blekta ekdörren. Den här gången var det på riktigt. På riktigt betyder inte att jag aldrig kommer passera denna dör igen - på riktigt är att jag är redo för något annat.

Är det möjligt att känna sig sammanhållen trots att hela ens själ ligger splittrad i luften? Är det möjligt att tro på döden men ändå välja livet? Där inne i rummet med dom gamla tavlorna och den rödrosa mattan lämnade jag bitar av mig själv. Bitar som jag inte längre ville ha. Och jag vet inte om jag kommer träffa på dom delarna igen, men för stunden känner jag mig tillfreds att inte känna frid.

Jag kan förstå att den här texten kan framstå som klichéartad. Eller att ni har nollkoll på vad jag menar. Men det finns vissa stunder då man bara vet. Man vet. Och då visste jag.

Likes

Comments

I helgen hade Molly födelsedagsfest för en tjej i min skola. Det var kärlekstema vilket var riktigt passande. Stellas hus var fanimej det coolaste jag varit inne i. Näej hatten av till hur fint dom styrt upp.

Fick hänga med mina bästisar och träffa människor jag inte träffat på väldigt länge. Sov hos Magda tillsammans med Tilda vilket var jättemysigt. På morgonen gick vi hem till Noah och käkade frukost. Såg en bild på honom när han var en liten plutt. Fick miljarder flashbacks till grundskolan. Vill inte vara detta mellanstadie som man befinner sig i nu. Jag vill antingen vara liten eller stor - inget mitt emellan.

Likes

Comments