Jag har aldrig haft en riktig blogg, så nu gör jag ett försök...... :)


Det spelar mig ingen roll om någon läser den... men jag har ett behov av att skriva ibland samt att jag i sinom tid påbörjar min resa mot att bli förälder genom assisterad befruktning som ensamstående. Det kan ju vara intressant för somliga särskilt när det nu äntligen ges till kvinnor i Sverige.

Förhoppningsvis kommer det vara en stor del av denna blogg, men jag är en person med många bollar i luften. Eller ska jag säga i huvudet för det känns i bland som att det ska explodera av allt som händer där inne!

Jag har kategorier i bloggen som kallas Sangvinikern (ungefär bet. Optimisten) och Melankolikern (ung bet. Pessimisten) som ett försök att dela upp mitt inre och skapa perspektiv. Jag är och har alltid varit väldigt melankolisk och rädd för allt möjligt. Jag kommer förmodligen berätta då och då om min bakgrund, som inte är den grannaste i mångt och mycket, men då ser man en smula varför jag blitt som jag blitt så att säga.

Samtidigt är jag en levnadskraftig människa, jag är också en Sangviniker när det väl får fart. Jag längtar, skrattar, njuter och lever till fullo dessa stunder.
Det är som det är, jag har ett kluvet inre som jag kämpar med liksom så många andra medmänniskor med liknande erfarenheter och problem. En avgörande faktor för hur den inre världen formar sig handlar om självkänsla. Min självkänsla är i grunden kass, så kass att den ställt till med en faslig massa oreda i mitt liv. Ja, jo det gör den fortfarande - men som 30 år gammal tant så måste jag säga att det blivit bättre!

Det tänker jag ofta på, insikten drabbar mig som en blixt, att jag ändå klarat mig så här långt! Att jag ändå byggt upp det där fjantiga pyttelilla Jaget till något starkare, något som har en lust att genomföra saker, egna drömmar och mål som faktiskt är genomförbara. Och som jag är värd!


Det trodde jag nämligen aldrig att det skulle ske. :)


Likes

Comments