Header
View tracker

Det är två veckor och tre dagar sedan jag lämnade London. Jag har återgått till mitt normala liv som för alla kanske inte uppfattas så normalt. Jag spenderar vartenda timme framför datorn. Jag röker, sover, äter och kanske går ut någon gång ibland. Än så länge har jag bara haft ett fåtal ärenden utanför dörren. Pappa spreds ut samma vecka som jag kom hem, så vi åkte till kyrkogården och tände ett ljus och la en blomma vid minneslunden. Jag hälsade på en kompis i Åstorp förra veckan och på Fars dag besökte vi minneslunden igen. Resten utav dagarna har jag vaknat, ätit frukost och spelat.

Jag kan inte påstå att jag lever ett välbärgat liv för tillfället, men det ska det snart bli ändring på. Om två veckor flyttar jag och en kompis till London. Datumet är ännu inte satt, men två veckor it is. Anledningen till varför är för att jag trivdes väldigt bra i England, men främst för att jag inte trivs här i Sverige. Jag kommer ifrån ett litet samhälle som inte har mycket att erbjuda för personer som mig själv, och jag har aldrig fått intrycket av att jag kommer trivas bättre på andra ställen i Sverige heller för den delen. Jag vill inte spendera resten utav mitt liv så som jag gjort de senaste åren, för jag vet att ifall jag stannar kvar här så kommer det att förbli. Jag känner mig begränsad hemma. Det jag vill tycks inte spela någon roll och det är svårt att inte känna sig ensam. Att lämna Sverige är inte ett svårt beslut. Självklart kommer jag att sakna familj och vänner, men jag kommer inte att försvinna från jordens yta. Förhoppningsvis kan de se det som en god anledning till att besöka London.


Här är även bilder som jag tog på min kamera i London. Enjoy!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

I lördags åkte jag till Winchester och hälsade på Jenne. Vi umgicks en hel del under högstadiet, och sist vi sågs i Sverige var för två år sedan när vi råkade springa in i varandra på ett uteställe i Hässleholm. Det kändes så overkligt att vi, två människor ifrån lilla Sverige som en gång delat så många glada och underbara minnen för flera år sedan, tappat kontakten och sen bara råkar befinna sig en timmes tågresa ifrån varandra i England. Winchester har mycket utav det London saknar: natur. Det var så mysigt att åka omkring. Vi lagade jättegod mat, kollade på film och pratade om allt ifrån dåtid, samtid och framtid. Huset där hon bor ligger ute på någon åker, och på kvällen satt vi ute och beundrade silhuetterna omkring oss. Hon introducerade mig även till Tinder. Jag är inte en ytlig person, men jag har provat på och det enda jag gör är att swipa runt tills jag hittar en sådan där riktigt sliskig typ och bara jävlas. Det är skitkul. Det finns många sådana i London.
I måndags åkte jag och Anna till Covent Garden och drog runt. Vi såg på en street entertainer vars framträdande på något sätt lyckades rycka med mig. Jag har filmat det på min kamera så att jag kan dela det med världen. Det var underhållande. Sådär som underhållning ska vara.
Inne på Covent Garden var en stråkorkester som spelade filmmusik. Bredvid stod en kvinna som rockade loss som satan till musiken. Otakt och på tok för våldsamt. Det var roligare att titta på henne än musikanterna. Vi satte oss nere på serveringen och Anna bjöd mig på en öl. Där satt vi och lyssnade på stråkarna som spelade Canon i D. Det var med sådär lite overkligt. Som i en film ungefär. Efter ett tag packar dom sina grejer och den lilla hörnan dom stått och spelat i tas över utav en kvinna med bandspelare. Musiken strömmar ut, och när hon öppnar munnen för att sjunga möts vi utav en vacker operaröst. Mitt hjärta fick vingar och efter den mäktiga Time to say goodbye gick vi och köpte glass. Innan vi skiljdes åt åkte vi till Royal Docks och tog Emirates Airline till North Greenwhich där vi tog en fika på caféet som jag har glömt namnet på. Man får alltid en kniv till kakan. Jag har nog skrivit om det tidigare när jag tänker efter.
Igår visade Rickie mig Canary Wharf. Det var byggnader höga som svindel, kostymklädda och finkammade män samt känslan av att inte alls passa in. Det var en upplevelse i sig kan man väl säga. Jag åker aldrig dit igen. Vi tog tuben till London Bridge och gick runt bland kvarteren. När vi kom ut vid hamnen följde vi längs med och satte oss ibland på något ställe och bara njöt av att vara där. Jag har nu sett the Globe Theatre och jag blev mer exalterad av att se den än jag kunnat ana. Jag fick en sådan där dröm eller verklighet känsla. Vi satt mitt emot City of London school i säkert en timme och brottades med gigantiska bubblor som någon man gjorde en bit ifrån oss. Vi jämförde svenska och engelska ord, och pratade om uttal och synonymer. Jag älskar att prata om språk. Jag kommer aldrig sluta fascineras över hur många olika sätt man kan kommunicera på och hur många ord som går att användas. Jag fick också reda på att cigaretter kan kallas för fag.
Framåt kvällen åkte jag till the Culpeper som är en bar vid Aldgate där några svenskar ifrån skolan skulle mötas upp och dricka. När jag steg in spelade dom en låt som hade en schysst bas slinga, som jag senare upptäckte loopats under hela kvällen. För första gången på snart tre veckor fick jag höra folk prata med sydsvensk dialekt. Jag vet inte vad jag har för dialekt längre, varken på svenska eller engelska. När man byter språk hela tiden ger hjärnan upp och man börjar blanda ord på svenska och engelska med olika grammatik utan någon som helst avsikt för någon att förstå. Ibland är det roligt, ibland är det problematiskt men mest är det jag som är konstig.

Likes

Comments

Klockan är 15:36. Jag har precis gått på buss 422 från Erwood Road. Bussen kör förbi Cemetry Lane där 3 barn leker med en boll. Deras boll rullar ut på gatan och bussen saktar ner. Barnen stannar upp och ser bollen rulla under bussen. Pang. Bollen rullar aldrig mer.
På Kirkside Road är husen gamla. Alla lister har olika färg och vissa är byggda i tegel och i några cement. Jag har aldrig sett någon lämna husen. Jag undrar vad dom gör där inne.
Vid Calvert Road finns en park med åtta träd. Det tar nog 18 sekunder att gå igenom hela parken och ta del utav allt som finns där. Bänkarna är tomma och parken också.
Tunnel Avenue. Jag måste ta reda på varför det heter så. Det finns varken tunnel eller aveny. Bara lager och byggområden.
Lägenhetshusen runtom Millenium Primary School är dyra, fräscha och färgglada. Taken är runda och arkitekturen ganska udda.
Klockan är 15:56. Jag är framme på North Greenwhich Station. Jag stiger av bussen och går mot rulltrapporna inne på stationen. De som varit här innan har bråttom. Är det första gången går man längst bak och följer alla andra som vandrande frågetecken. Jag vet. Jag har varit som dom.
Jag åker ner för rulltrappan och blippar mitt Oyster card. Stratford Platform 3. Jag är röksugen. Jag åker ner för rulltrapporna och väntar på tuben. Det är en man med stråhatt, kostym och runda glasögon som stirrar på mig. Jag har solglasögon på mig så han vet inte om att jag vet. Nu när jag ser mig omkring kollar alla på mig. Tuben kommer och den blir full. Jag står kvar på plattformen och får inte vara med. Den åker iväg och jag blir kvar.
Klockan är 16:06. Jag har fått en sittplats på tuben. Framför mig sitter en man med mustasch och runda glasögon. Han har rosa skjorta, blå kavaj, spygröna byxor och röd resväska. Han går av i Canning Town tillsammans med alla andra i vagnen. Jag är själv i en halv sekund och sen möts jag utav ett hav med nya ansikten. Ingen har kostym. Alla läser böcker. Dom har alla svarta skor. Alla läser böcker...
West Ham. Ingen stiger på och ingen går av. Nästa station lämnar jag bokklubben. Sträckan känns lång, längre än vanligt. Jag förstår inte varför. Jag är väl bara sån.
16:15 och nu är vi i Stratford. Stationen är utomhus och temperaturen är på pricken. Jag trängs i den 10 sekunders långa rulltrappan istället för att ta trapporna som är tomma. Varför är jag sån.
Jag blippar mig ut och tar en cigarett.
Utanför Stratford center står män utklädda till indianer och spelar panflöjter inför publik. Jag tar trappan upp och möts utav ett par tusen människor med shoppingkassar. Westfield är etthundra meter framför mig. Här inne bland alla butiker finns Claires. Klockan är 16:24.

19:24 London Bridge Station. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

19:57 Camden Town. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Klockan är 20:09 och jag sitter på en vegansk restaurang i Camden och väntar på mat. Jag är jättehungrig, men maten kommer inte förrän om 40 minuter. Jag sitter vid ett jättelitet bord och dricker cider.
21:57 och jag är på väg hem. Jag satte mig på trottoaren när jag ätit klart och kollade instagram. Efter ett tag kom en kille och satte sig bredvid mig och började prata. Han var från Brasilien och skulle åka hem om två dagar. Han hade inte fått pussa någon tjej under tiden han varit här, och undrade ifall han kunde få en av mig. Jag sa nej, och fick ännu en gång förklara att det finns en kille i Sverige jag tycker om. Två sekunder? Nej, jag kan inte. Han frågade om han fick gå och jag sa att han får göra precis som han vill. Efter ett par minuter kom han tillbaka och frågade om han fick prata med mig. Vi satt och pratade i nästan en timme. Jag minns inte hans namn, men på brasilianska betyder det Batman. Han har jobbat på ett företag där han målat vaser och skålar i ett par månader. Han har tjänat tillräckligt med pengar för att kunna försörja sig i Brasilien. Hans dröm är att få flytta till London och lyssna på rockmusik. Vi skiljdes åt när jag såg att klockan började bli mycket. Jag är ganska trött och lite full. Jag undrar vad min dröm är. Sedan jag kom hit har jag börjat tänka på vad jag ska göra när jag kommer hem till Sverige igen. Jag måste plugga upp mina gymnasiebetyg, men vad ska jag göra efter det? I tre år har jag varit säker på att jag velat bli sociolog men nu känns det inte alls relevant längre. Jag ville bli lärare i samhällskunskap men det har också suddats ur mina drömmar. Jag mår dåligt av att inte ha något att sikta emot. När jag hör framtid ser jag mörker. Jag vill inte ha mörker. Jag vill ha solljus och färgglada blommor och kaniner som skuttar ner för regnbågar. Varför får jag inte ha det så? Vad har framtiden för plats för mig? Var i mitt huvud gömmer sig min största önskan? När kommer jag få vara lycklig på riktigt? 22:13 London Bridge. Jag ska gå av nu.
Jag åker med Jubilee Line 22:17. Jag är kissnödig och fortfarande berusad. Det är snart en och en halvtimme sedan jag fick i mig min sista alkoholdryck. Det känns inte bra att må bättre med alkohol i sig. Jag vill kunna må bra när jag är nykter. Men jag mår sällan bra. Och jag har aldrig druckit så ofta som jag gjort sedan jag kom till London. Vart är det min oro gror?
22:29 och jag hukar på North Greenwhich Station. Buss 422 kommer om okänd minut men i alla fall under fem. Jag är fortfarande kissnödig. Jag har inte kissat än så det är väl därför. Jag vill inte hem. Jag vill upptäcka och skaffa vänner. Hur skaffar man vänner? Buss 486 kommer nu. Jag tar den 22:33.
22:37 Emilie Autumn - What if (Celtic mix). Jag önskar någon förstod.
22:41 Håkan Hellström - Valborg. Jag är en idiot. Men du får mig.
22:44 BWO - Open door (Ballad version). Jag saknar pappa.
22:48 Goo Goo Dolls - Here is gone. But you were never really ever there at all.
22:52 Markus Krunegård - Ibland gör man rätt ibland gör man fel. Jag ska av nu. Jag gråter.
Klockan är 23:25. Jag sitter i min säng i min pyjamas och har ont i huvudet. Jag ska nog sova snart. Jag är inte särskilt trött, men jag orkar inte vara vaken mer. Min rumskompis har slutat sin kurs så jag är ensam nu. Jag ska träffa Anna imorgon, så det känns kanske bättre då.
23:51 - Godnatt.

Likes

Comments

Idag var jag & Malin på Madame Tussauds wax museum. Det var ascoolt. Vi hade båda köpt tickets till Star Wars-delen, vilket jag rekommenderar som utav helvete ifall du någonsin åker dit. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva vaxdockor, så delar med mig utav de coolare kändisarna man kan hitta på museet, samt lite annat från kvällen.
Må det smaka!

Likes

Comments

Jag går i skola tisdag till lördag och är ledig söndag och måndag. Det är som att skjuta fram veckan med en dag, som att helgen börjar på lördag istället för fredag. Jag har nog redan nämnt mitt dåliga tidsbegrepp. Min hjärna vill inte anpassa sig efter det här systemet, så jag vet knappt vad som är upp eller ner längre.
I måndags åkte jag och Anna till Camden. Vi gick runt i ett par timmar och åkte därefter till Oxford Street. Där någonstans blev jag ett förkylningsoffer. Det regnade och det blåste och det var kallt och min näsa grät. Jag fick hålla mig hemma någon dag för att det inte skulle bli värre. Det är ganska tråkigt när man tänker på att man befinner sig i en sådan stor stad som alltid har något att erbjuda.
Igår åkte jag till Greenwich Park med Rickie. Jag hade tidigare märkt att det fanns en hel del ekorrar i London, men här kryllade det utav dom. Jag räknade upp till 23 stycken. Hade jag bott här permanent hade jag lämnat in ett förslag på att döpa om parken till ADHD Funfair. Jag hade asroligt.
Efter det tog vi bussen och åkte till ett ställe 15 minuter från där jag bor. Vi köpte öl och satte oss vid ett par bänkar utanför ett café vid Oxleas Woods där man hade utsikt över hela London. Vi satt där tills det blev mörkt och drack öl och pratade om anime, politik och människor vi ogillar. Utsikten var oh wow när alla lampor tändes. Hade jag inte blivit så brutalt kissnödig hade jag kunnat sitta där säkert hela natten. Jag kommer utan tvekan åka dit igen. Det kommer nog bli ett favoritställe.
Idag var jag och Anna på Westfield Stratford City och shoppade. Där hittade till och med jag en del fynd. Jag brukar inte hitta kläder i köpcentrum, då de oftast bara säljer tråkiga kläder. Jag hatar tråkiga kläder. Jag vill inte se tråkig ut.
Allt annat jag har gjort under veckan har varit att ligga i sängen som en kringla.

Likes

Comments

Idag när jag gick från bussen passerade jag en kille som sa något till mig. Jag hade musik i hörlurarna så jag stannade upp och vände mig om för att fråga vad han sa. Han ville bjuda mig på en drink för att han tyckte jag såg snygg ut. Jag sa att jag har andra planer för ikväll, varpå han frågade om han fick följa med. När jag sa nej så frågade han mig ifall det var för att han var svart. Jag sa att det var för att det redan finns en kille jag tycker om hemma i Sverige. Han försökte övertyga mig om att han kunde ge mig the time of my life och att han tycker att smala tjejer är bättre i sängen. Jag visste helt ärligt inte vad jag skulle göra. Jag ville bara skratta. Som om något utav det han sa skulle få mig att bli mer intresserad. Han babblade på om hur svarta män är bättre på att slicka än vita män. Min hjärna började bli degig av att lyssna på honom. Till slut bad jag honom ha en trevlig kväll och begav mig hemåt. Det är inte första gången jag har blivit stoppad av främlingar som bara vill ligga med mig här. Det känns alltid lika konstigt. Hur ska man reagera egentligen? Ska man känna sig glad över att någon tycker man ser bra ut eller ska man gömma sig? Det skulle aldrig falla mig in att hänga med någon som bara är intresserad utav att få ligga med mig. Det handlar inte om hur man ser ut, det handlar om hur man ser.

Idag är det en vecka sedan jag kom hit. En vecka gick jävligt fort. Eller går det kanske alltid så här fort? Jag har inte haft något slags tidsbegrepp under det senaste halvåret. Det känns som att verkligheten står och biter mig i hälsenan. Det är ganska jobbigt att anpassa sig efter saker som inte påverkar andra på samma sätt. Man kan inte be någon om hjälp, för det finns ingen annan som förstår.
I fredagskväll åkte jag till ställen. Jag var uttråkad och for runt på bussar och tubar och DLR och allt möjligt. Jag kom till sist till en station på Picadilly Line som såg rätt cool ut så jag hoppade av där. När jag kom ut började jag gå en bit tills jag stannade en man och frågade "Where can I find people you can't understand?" Han pekade och sa att det finns en bar som heter Meltdown en bit bort. När jag hittade den visade det sig vara en Gaming bar där de spelade League of Legends. Jag gick in och köpte en öl, och slog mig ner hos ett par killar som inte bor så långt ifrån vart jag bor. Vi drack och kollade på några matcher och begav oss därefter hemåt.
Igår mötte jag upp en utav killarna från baren som visade mig runt på lite coola platser i London. På kvällen åkte vi till Greenwich och tog några öl på ett par barer. Det var väldigt trevligt, och barerna häromkring är inte alls så pjåkiga.
Idag åkte jag och min rumskompis Lisa till Camden. Äntligen förstod jag varför alla ville att jag skulle åka dit. Jag köpte en hel del grejer för jävligt rimliga priser. Har nog aldrig kunnat gå in i så många olika affärer och känt att jag vill ha allt.

Likes

Comments

Regn är ju något det här landet är känt för. Jag har fått uppleva det engelska regnet. Det skiljer sig från allt annat regn som jag varit med om. Det går liksom inte att beskriva. Det är bara väldigt märkligt.

Igår åkte jag, Anna och Hanja till Oxford Circus. Planen var väl att hitta något shoppingställe. Vi gick in på H&M där jag hittade en klänning som jag köpte (ja H&M var väl inte det roligaste) samt strumpor. Äntligen slipper jag gå runt hemma och skämmas över mina blå/lila fötter. Kalas!
Köpte biljett till London Dungeons igår på lunchen. Hade jag vetat vad London Dungeons var innan jag betalat så hade jag aldrig i mitt liv köpt biljetten. Jag är så sjukt jumpy och lättskrämd så det finns inte på kartan. Att bara vänta på att någonting ska hända gör mig helt paranoid.
Jag gick den med Sandra och Malin. Eller gick och gick, vi klängde typ på varandra under hela turen. Jag har aldrig gråtit av rädsla tidigare. Hela rundturen kändes som att den gick ut på att driva mig till vansinne. Allt jag är rädd för blev hela poängen. Trånga utrymmen, mörker, maktlöshet och saker som jag inte kunde identifiera som rörde vid mig. Jag kan skriva hur mycket som helst om hur jävla obehagligt det var, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Dock kan jag inte för något påstå att jag ångrar det. Hela interaktionen var väldigt välgjord. Skådespelet var imponerande och uppsättningen i sig levde upp till sitt syfte. Efter två timmars trauma ville jag bara ha något att dricka. Så vi gick till Trafalgar Square, mötte upp Hanja och drog till en restaurang där jag köpte en White Russian. Efter det skiljdes vi åt och jag har spenderat resten utav kvällen åt att plugga. Jag är helt slut, och imorgon ska jag med klassen till Tate Modern och ställa frågor om konstverk. Det ska bli ashäftigt och jag ska äntligen få reda på vad bananerna i The Uncertainty of the Poet gör där.

Likes

Comments

Idag gick jag upp klockan 10. Jag åt frukost, fixade mig och kollade anime fram tills klockan halv tolv. Min lektion började inte förrän kvart i ett, så jag gled in på Starbucks och köpte en Pumpkin Spice Latte. Det är ju Halloween-säsong nu, så gillar man pumpa (som mig) finns allt kryddat med pumpa.
Min klass är en grupp på sexton personer. Vi har olika klassrum, men samma lärare. Har man en bokstavskombination kan man inte klaga på ett sådant system. Också det faktum att alla lektioner handlade om samma ämne. Först hade vi speaking. Då det var nya personer i klassen använde vi tiden till att lära känna varandra. Efter det hade vi listening där det handlade om kreativitet och allmänbildning. Vi såg en video med Ken Robinson som höll ett tal om hur skolan hindrar elever från att vara kreativa. Det var bland det bästa jag hört i mitt liv. Har du tid över och tycker att jag har vettiga åsikter så rekommenderar jag att du med kollar på den.
Efter det köpte jag en panini och sedan var det dags för reading. Här pratade vi om konst. Vi fick läsa en recension om någon pjäs och översätta liknelserna i texten och prata om vad de förklarar och förmedlar.

På en rast träffade jag en tjej i rökrutan som hette Hanja som också var från Sverige. Vi går i samma klass, och vi åkte till Westminster och köpte bär på Tesco. Vi hade köpt biljetter till London Eye på skolan och skulle samlas klockan sju för att gå tillsammans ner till hamnen. När vi möttes upp träffade jag 3 andra tjejer från Sverige. Sandra, Malin och Malvina. Jag har aldrig varit så här bra på namn i hela mitt liv. När vi kom fram delades det ut gratis Cola som alla fick ont i magen utav. Vet inte om dom hade gjort något särskilt med den, men det var i alla fall skit konstigt. Vi åkte London Eye tillsammans och efter det gick vi till Trafalgar Square och fikade på Caffè Nero. Den här gången fikade jag med en grupp som också hade för avsikt att fika. Då tycker jag att det blir en legit fika. Efter det tog vi tuben till Waterloo och därefter skiljdes vi en efter en vid olika stationer.

Jag har fått en rumskompis nu också. Jag var i alla fall bra på namn ett tag, men hon kommer från Tyskland. Vi har pratat lite nu sedan jag kom hem och hon verkar vara en trevlig brud. Imorgon vet jag inte riktigt vart någonstans det bär av efter skolan, men det finns mer av London att se och jag har gjort en lista på allt jag ska bevittna innan jag åker hem.

Likes

Comments

Strumpor. Vi äger alla ett par. I min värld finns dom alltid där. Det är inte jag som köper strumpor hemma. Jag är nog inte heller den som stoppar dom i strumplådan. Jag har tagit för givet att dom alltid ska finnas när jag behöver dom. Jag har inga strumpor med mig.


Jag steg upp klockan kvart i sju och gjorde mig i ordning. Jag fick frukost och halv åtta tog jag bussen till North Greenwich (som jag återigen fått korrigera uttalet på: "grinnidj"). Det var tusen människor och jag fick inte ens plats på tuben (tuben = the tube = underground = spårvagn = tub). Jag har märkt att det inte är ovanligt att missa sin tub av den orsaken, men här trodde jag att jag skulle bli försenad och få frånvaro. När jag väl kom på fick jag trängas med affärsmän, elever i skoluniformer, pensionärer och massa andra kufar. Och det var varmt. När jag steg av föreställde jag mig hur ånga av svett skulle ryka när dörrarna öppnades som i en bastu. Lyckligtvis blev den tanken inte verklighet och olyckligtvis kommer det förbli den bilden jag får i huvudet varje gång jag ska stiga av.
När jag kom till skolan blev jag placerad i grupp blå. Vi var omkring 40 elever i grupp blå, varav jag mött 4 stycken andra från Sverige. Vi började med att fylla i ett formulär med kurser man skulle vilja gå och vad man vill fokusera på att förbättra. Jag kryssade i Vocabulary, Pronunciation och något mer jag inte kommer ihåg. Efter det hade vi ett Assignment test. Man satt mer eller mindre bara ner och besvarade frågor på engelska. Inget märkvärdigt egentligen. Efter det var vi på informationsmöte, åt lunch och vid ett gick vi till Westminster och åkte båt på Themsen. När det var klart sa vi tack och adjö. Jag gick till Waterloo station och tog en fika på Starbucks.
Får man kalla det fika här ens? Blir det fika om det inte är i Sverige man fikar? Mellanmål är ju inte fika och kan inte säga "having a cup of tea" när jag dricker latte? Vad förvandlas fika till när det fikas någon annanstans i världen?
Efter att ha gjort vad-det-nu-än-blir-att-jag-gjorde tog jag fel tub tillbaka hem och lyckades efter kamp och flås kliva av någonstans i London. När jag såg att nästa tub inte skulle komma förrän en kvart senare tog jag tillfället att röka och se vart jag hamnat. Jag gick upp för trappor och trappor och trappor tills jag kom upp till gatan. Jag hade inte en aning om vart jag hamnat, tills jag vände mig om och insåg att jag befann mig på Picadilly Circus. Jag missade min tub och gled runt helt lyrisk.
När klockan blev fem begav jag mig hemåt. Jag stod inklämd mellan två gigantiska kostymklädda män som luktade rakvatten. Och jag menar inklämd. Det kändes som att de var så stora att de inte ens lagt märke till lilla mig som stod där och som att de alltid gnider sina magar emot varandra. Inget konstigt alls. Jag ville bara hem och äta och ta en dusch. När jag kom upp från rulltrappan blev jag stoppad av en brud som ville bjuda med mig till en spelning på the O2. Det lät ganska inbjudande, och då jag inte hade något annat planerat inför kvällen gick jag med på att gå en runda så hon kunde berätta mer och visa vart det låg. Hon förklarade att arenan byggdes 2000 och att många stora artister som U2 och Ryan Adams har eller kommer att hålla sina konserter här. När vi kom in började hon "So, the church I go to has this live band..." och allt fint jag tyckt om de senaste tio minuterna var en lögn och jag ville få allt raderat. Nu var jag alltså tvungen att stå och lyssna på den här bruden predika och tala om hur mycket hon älskar Gud. Det lät så här:
"Do you believe in God?"
"No."
"Have you ever been given a chance to let you introduce yourself to him?"
"Yes, many times. But I've never taken any of them."
"Why is that?"
"I prefer living in the real life were things are for sure and issues aren't made up."
"Is that what you think?"
"No, that's what it is if you stop covering your eyes for one second."
"I'm not covering my eyes. He is. Because he cares about me."

Jag gick därifrån ganska kvickt efter det. Jag har
Ätit middag och tagit en dusch. Klockan sju fick jag mitt schema också. Jag har blivit placerad i "Class C1: Advanced English". Det jag tycks får läsa mest är ILS. Jag har inte en aning om jag det står för, men det ska nog bli kul.

Likes

Comments