View tracker

Skrolla ner för svenska

Some of you who read my blog, maybe most of you who aren't christians, wonder why I'm doing college.

Why on earth would I leave my safe home, going somewhere I don't know a single person? Why would I leave all the people I love to get to know a place I don't even know if it's going to? Why leave a great country like Sweden? Why put all time, money and effort into something that I don't even know a thing about?

The answer is that I am called to Bradford. I am called to do college here. I don't know if I'm only called to do one year, two years or stay here, but for now, I know that God wants me here. So if that means that I have to leave everything that is home, and safe for me, I'll do it. There is nothing else I'd rather do, than to walk in His will for my life. I know that home is great and that there is a lot for me there, but I'm also aware of that I have so much to learn here. I have so much to grow in, so much to see. Just to become independent and being on my own in a new country has taught me so much. This is something I am going to carry with me all of my life, things I'll learn here will be things that I will give into other people later on. God works in mysterious ways and I trust Him. If He wants me here now, I will be here now.

The song "I will follow" by Chris Tomlin came to my mind now (a great song btw haha), link at the bottom!

Where you go I'll go

Where you stay I'll stay

When you move I'll move

I will follow you

Who you love I'll love

How you serve I'll serve

If this life I lose,

I will follow

Vissa av er som har läst min blogg, särskilt ni som kanske inte tror på Jesus, undrar varför jag gör College.

Varför skulle jag lämna fina Osby, och åka någonstans som jag inte känner en enda människa? Varför skulle jag lämna hemma där jag har hela min familj, pojkvän, åka någonstans och inte ens veta om det kommer sluta bra där? Varför lämna bekväma, säkra, Sverige? Varför lägga ner all min tid, alla mina pengar och kraft i någonting som jag knappt vet någonting om?

Svaret på den här frågan är att jag är kallad till Bradford. Jag är kallad till att gå college detta året. Jag vet inte om Gud vill att jag ska göra ett år, två år eller om jag ska stanna i Bradford, men just nu, så vet jag att Gud vill ha mig här. Så om det betyder att jag måste lämna allting som är hemma, säkert, tryggt och innanför min comfortzone, så vill jag göra det. Det finns ingenting som jag hellre skulle vilja göra än att gå i Guds vilja för mitt liv. Jag vet att hemma är jättetrevligt, och helt ärligt så har jag aldrig längtat så mycket efter julen som jag gör nu, men jag måste vara här om det är det jag ska göra. Jag har så mycket att lära mig, så mycket att se och så mycket att växa i. Bara att åka till ett helt nytt land och lära känna så många nya människor har lärt mig så mycket. Detta är något som jag kommer att bära med mig i resten av mitt liv, något som ger mig lärdom för livet. Jag vet att Gud har gav mig att flytta utomlands som en dröm redan när jag var liten för en anledning, och jag tog den drömmen och förverkligade den med Honom. Är det här Han vill att jag ska vara, så finns det ingenstans jag hellre vill vara.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!



View tracker


Waow, long time no see. Or writing, depending on how you want to put it.

A LOT has happened since I last wrote anything here and instead of sharing everything in one massive post, I will split it up in different posts. Starting with the love of my life, Joakim.

Joakim Vinnardag has been my boyfriend since 30th August, and we became an official couple about three weeks ago. It was a big relief to finally tell people and to share it with everyone, but I still feel like it was good for us to keep it our little secret for a while. All of our family knew of course, but we kept it out of the public.

So... yeah. He's my boyfriend now. Even though we have been together for 2,5 months now, I'm still not used to the fact what we are actually a couple. We have a little crazy story as to how we got together as well.

Since May it was officially decided that I would move to England in September. I would move away for a year, coming home for Christmas, but otherwise I would be in Bradford all year. During this year I was not allowed to start a relationship. My college year was supposed to be about discipleship, leadership and being full time focused on God and what He wanted for my life. I was so sure that I and Joakim wouldn't get together because of this. We spent all summer together, saying that it will have to wait until I come back home.

But then we met up two days before I was leaving, for a last get-together, a last goodbye. We started to discuss the issue and came to a conclusion that if we don't make anything out of the thing we have right now, it's probably going to die out during the year. What is not fedd, dies. So we decided to go full on. Boyfriend and girlfriend and just try to make this relationship work even though we will spend so much time away from each other.

And it has worked. We are both committed to each other. We Skype when we can, but still stay focused where we are. He came to visit me here in October, and we had a wonderful week in Bradford. The day after he left we went to Gran Canaria (will post pictures in another post) together with his whole family. It was an amazing week.

So yeah. This is us. We love each other very dearly, and I am so happy that I get to call him mine.

Waow. Längsen jag skrev nu! M Y C K E T har hänt sen senast, men jag tänker att jag tar det lite i taget. Vill inte dra allt i ett megainlägg, utan vi tar det lite som det kommer. Den första nyheten är väl han på bilderna där uppe, ingen annan än Joakim Vinnardag.
Joakim och jag har varit tillsammans sen den 30 augusti, men vi var väl inte helt officiella förrän ungefär tre veckor sen. Det var så skönt att äntligen kunna berätta det för folk, även om det var bra att vi höll det vår hemlighet ett bra tag. Självklart så visste våra familjer redan från början, men annars har det varit hemligt. Och, det var inte riktigt helt självklart att vi skulle bli tillsammans heller, särskilt inte med tanke på att jag numera bor här, i England. Vi sa hela sommaren att vi skulle vänta tills jag kom hem igen och sen se vad som händer, men det blev inte riktigt så. Två dagar innan jag skulle åka så träffades vi en sista gång. Bara han och jag. För att säga hejdå och för att bara umgås. Vi började snacka om hela grejen och insåg väl att om jag flyttar iväg så kommer allt det vi har förmodligen att försvinna. Det kommer inte vara samma sak när jag kommer hem sen igen. Så vid sista tillfället vi hade kom vi fram till att ja - vi får nog köra på. Så vi bestämde att nu kör vi, nu är vi tillsammans. Direkt efter det så skjutsade han mig till tåget och efter det så trodde vi att vi inte skulle träffa varandra på ungefär 3 månader och 20 dagar.
Men så blev inte fallet. I Oktober så flög han hit och spenderade nästan en hel vecka med mig. En väldigt fin höst-vecka fick vi tillsammans. Dagen efter så flög vi ner till Gran Canaria och hade 5 extra dagar tillsammans med hela hans familj. En superfin vecka med vacker natur, massa bad och väldigt fina människor.
Såå.. ja. Det är så det blev. Han och jag. Jag och han. Himla trevligt.



View tracker



This Sunday was a really good day for me. It was a great day because I really found victory over something that I have been struggling with for a while. This Sunday, I was baptized. It was one of the most awesome experiences I have ever experienced. But yeah, there really was a struggle through this. When I woke up on the Sunday morning I wasn't that sure that I would be able to get baptized, since I was still sick. I was not feeling well. And my Saturday was also quite the adventure.

Saturday morning I started to cough a lot, just like I had done the past couple of days. But this cough really made me panic, because each time I coughed I felt a stabbing pain in my right side, just under my ribs. I freaked out, and called my mom, because I knew that she was with me sister who is a nurse. My sister told me to go and have a doctor take a look on it. So I texted Jessica, asked her if she wanted to come with me since I really didn't want to go alone. We called 111 and they advised us to go and look it up as well. So at 2PM we went to the walk in clinic and signed in our forms. And then we waited. And waited, and waited. I hadn't had anything to eat that day except for three biscuits. In total, we waited 4 hours. Without any food, that is a long long time to wait. I was also struggling with my cough during this time. We were the last ones in the waiting room and when we finally were seen, it took us (for both Jessicas and I's appointment) 7 minutes. No more. She listened to my lungs, said that I have a chest infection and gave me antibiotics for it. Then we went to tescos to buy food and then we went home to see a movie. It was a really difficult day for me emotionally, I was really struggling a lot through the four hours of waiting. So it wasn't that obvious for me if I was getting baptized or not.

As much as I knew that I should stay home and rest because of medical reasons, I also knew that there was a reason I became sick just these couple of days. I knew that there was someone who didn't want me to get baptized, and did everything he could to stop me. But even though I got a chest infection, I didn't let the enemy stop me from getting baptized. As soon as I came to church I knew that I did the right thing coming in. Heaven was throwing a party for me. Victory!

Some of you also know that I was baptized once before. When I was 8 (maybe even younger), I was baptized in my church in Sweden. Why I wanted to do it all over again, is because I never felt like I made that decision. I might have gone under water, and I have always loved Jesus, it's just that I want it to be MY decision to make. And now it was, and it was one of the most awesome feelings ever. It was really awesome.

A BIG shoutout to Jessica Pregon, who stayed with me all of my sick days, waited for 4 hours with me, cooked food for me, laughed with me, cheered me up and just took care of me. She's true gold.

Another shoutout to my amazing family. They have been absolutely amazing this week. Especially my mom, always sending me encouraging messages, and always believing in me. She's the absolute best. So blessed to be surrounded with so many amazing people.

And lastly all my college-friends. All of you guys who held my towel, bringing me my clothes, cheering me on, asking how I'm feeling, praying for me. You mean the world to me. You are the best. I love you guys so much.

Thank you all for making my baptism happening.


I söndags så var det verkligen en bra dag för mig. Det var en bra dag för jag fick verkligen seger över något som jag hade kämpat med ett bra tag. I söndags, så döpte jag mig. Det var så fantastiskt, och det var så roligt, och det var så underbart. Men, som sagt, det var en riktig strid. När jag vaknade upp på söndagsmorgonen så var det inte helt självklart att jag skulle döpa mig senare på dagen. Jag var sjuk och jag mådde inte alls bra. Och lördagen innan var ett helt äventyr.

När jag vaknade på lördagsmorgonen så hostade jag rätt mycket. Som vanligt egentligen, bara det att denna gången så fick jag rejält ont under mina revben på min höger sida varje gång jag hostade. Det var riktigt obehagligt, och det gjorde riktigt ont. Så jag ringde till mamma eftersom jag visste att hon var tillsammans med Ida, min sjuksköterska-syster. Hon rådde mig till att gå och kolla upp det, ifall det var något. Så jag skrev till Jessica och frågade om hon kunde följa med mig, och kl 2 så gick vi in mot en vårdcentral. Det var bara det att vi inte trodde att det skulle ta 4 timmar för oss att bli undersökta. Vi satt och väntade från klockan två till klockan 6 innan vi fick träffa någon. Vi hade inte tagit med oss någon mat alls, så vi var rejält hungriga. Det var en riktigt jobbig dag, jag hade en enorm hemlängtan, och allt verkade bara gå utför. Men när vi äntligen fick träffa en läkare så tog det inte längre än 5 minuter innan hon hade kommit fram till att jag hade en "chest infection", (vilket är en lätt version av lunginflammation antar jag?) och hade gett mig antibiotika. Efter det åkte vi till tesco och köpte en massa mat och sedan åkte vi hem, såg en film, medicinerade oss och åt mat. Efter en sådan lång och jobbig dag rent känslosamt så var det inte helt självklart att jag ville döpa mig framför hela kyrkan dagen efter. Skulle jag ens kunna göra det när jag var så sjuk?

Men även om jag kanske borde ha stannat hemma och vilat upp mig, så valde jag att åka in till kyrkan och döpa mig. Jag valde att göra det som jag så länge hade velat göra, och ingenting stoppade mig. Inte ens en liten lunginflammation. Så fort jag kom till kyrkan så visste jag att jag hade gjort det rätta valet. Att döpa mig var förmodligen det bästa beslutet någonsin. För jag vet att det fanns en anledning till varför jag blev sjuk just de här dagarna, dagarna innan jag skulle döpa mig. Att jag fick lunginflammation dagen innan. Det fanns någon som inte ville att jag skulle döpa mig, och fienden gjorde allt för att stoppa mig, men han lyckades inte. Därför var igår en riktig seger-dag!

Vissa av er vet kanske att jag redan har döpt mig en gång innan, och jag vet, man ska inte döpa sig två gånger. Har man gjort det en gång, så har man gjort det. Men, när jag döpte mig hemma i Sverige så var jag runt 8 år gammal tror jag, kanske yngre. Jag älskade Jesus då, och jag älskar Jesus nu. Men när jag var åtta år så kände jag aldrig att det var mitt val att följa Jesus. jag gjorde det för att alla andra gjorde det, och det är inte så jag vill att mitt dop ska vara. Så därför valde jag att göra det en gång till. En gång när det var mitt val att följa Jesus i resten av mitt liv.

Ett megastort shoutout till jessica som har tagit hand om mig alla dessa dagarna. Hon har hållit mig sällskap, lagat mat, köpt mat, muntrat upp mig och så väntade hon i hela fyra timmar med mig. helt fantastisk har hon varit. gold.

samma sak gäller för min familj. dom har skrivit en massa med mig och facetimat och uppmuntrat mig och alltid hållit mig glad. så välsignad att vara omringad av så många fina människor.

och inte får jag glömma alla på college. alla ni som höll min handduk, som filmade och fotade, facetimade med mina föräldrar när jag väl döpte mig, gav mig kort, höll om mig även fast jag kanske smittade, bad för mig och som bara frågade hur jag mår. ni är guld värda, även om ni inte förstår något av det här.

så för att avsluta, så var det en riktig tuff period som avslutades i rejäl seger!

Allt gott.




For the first time in English! Yay!

I've been writing my posts only in Swedish, but there was some requests for a translation as well, so here we go. English. I might go back and translate my past posts, not sure yet, so won't promise anything.

Either way, the past days have been a bit of a struggle to me. This Tuesday afternoon I was starting to feel a major headache coming over me, so after church I went home and just relaxed all evening. I didn't feel any better though. My throat began to feel sore, and even though I hadn't moved in hours, my heart was beating really quickly. So, this Wednesday I stayed in, hoping I'd come back on Thursday. Unfortunately not, I stayed in on Thursday as well. Wonderful Jessica held me company throughout the day (no worries, we think it was from her I got the flu in the first place) and now here I am, on Friday, still not feeling well. It's nice to have a lot of rest, because at times we just need to turn everything off and just calm ourselves down. But I'm really bummed to miss out on so much of College, so much of church and so much of friends. All I really want now is to get all healthy and go to church. That's what means the most, really. But at the same time, I try to treasure being home, and get some devotional time with God, and just enjoying being all alone with Him.

So please, keep me in your prayers, and I wish you an awesome weekend!

Markus 6:31

"Kom med mig bort till en öde plats, så att vi får vara ensamma och du får vila dig lite"

Mark 6:31

"Come with me by yourselves to a quiet place and get some rest."

Så, nu är bloggen även på engelska! Innan har jag, som ni redan vet, alltid bara skrivit på svenska, men eftersom några önskade att jag skulle skriva på både svenska och engelska så tänker jag göra det. Möjligtvis att jag går tillbaka och översätter de redan publicerade inläggen, men det är inget jag lovar. Kanske.

De senaste dagarna har varit tuffa för mig. I tisdagseftermiddag så började jag känna en enorm huvudvärk, så jag valde att gå hem och vila. Tog ett bad, och stannade sedan i sängen hela kvällen. Men även om jag hade legat stilla och vilat jättelänge så kunde jag ändå känna hur mitt hjärta bultade som om jag precis hade sprungit uppför trapporna, och jag var helt utmattad i hela kroppen. Dagen efter så hade vi en konferens i kyrkan som jag jättegärna ville åka och hjälpa till på, men jag kände mig inte tillräckligt bra för att kunna åka in, så jag valde att stanna hemma. Jag trodde att jag skulle kunna klara mig på att vara hemma en dag bara, men nej, jag stannade hemma både igår och idag också. Igår så kom Jessica hit och höll mig sällskap, vilket var enormt uppskattat. Hon var inte heller riktigt kry, så vi höll varandra sällskap. Så idag är det tredje dagen jag stannar hemma och jag vill så gärna in tillbaka till college och till kyrkan. Jag behöver verkligen vila, men man missar så mycket när man är sjuk. Det är riktigt tråkigt, men det är sånt som händer, inte så mycket att göra åt egentligen. Inte mer än att vila och ta hand om sig själv.

Jag har försökt att göra det bästa av situationen och verkligen spendera mycket tid med Gud nu när jag är själv. Det är sånt som lätt kan glömmas bort när man är överallt och ingenstans i vanliga fall. Det har verkligen varit något som jag har kämpat med ett tag och som jag nu verkligen ser en chans att bli bättre på. Att bara ta tid med Gud och vara ensam med honom. Mark 6:31

Ni får jättegärna be för mig, både för min förkylning och för mitt återstående collegeår!

Allt gott.





På bild ser vi mina två fantastiska roomates, Beth & Naomi

För precis en vecka sedan så fyllde min roomate Naomi (blått hår i vänster bild och stora brillor i högra bilden) 21 år! Det firade vi i lördags med en fest för henne! Mycket trevligt folk med lite dans, spel och mycket mat. Fantastiskt roligt när vi spelade Alias och den lite äldre personen i laget skulle förklara ordet "forehead" och pekade på sin panna, och någon ropade ut orden "wrinkles!". vi skrattade högt och länge (vi få som hörde det tack å lov). Med andra ord, trevlig fest, väldigt god tårta, och väldigt fina människor.

Något som har blivit till en absolut favoritsak att göra är att bjuda folk på svenskt godis. Folk som inte har smakat svenskt godis innan tror att man är jättesnäll och bjuder på godis, samtidigt som dom andra som redan har fått smaka på en bit sitter redo för att smygfilma reaktionen. Väldigt underhållande har det hela varit. Jag har ännu inte mött någon som har tyckt om en djungelvråls-bit. Kommentarer har varit i stil med "how can you possibly enjoy that?" "if the devil would give you a sweet, it would be this"

Annars flyter college-livet på! Jag har nu också sökt några jobb, så jag hoppas och ber att jag får ett utöver det jag redan har fått. Det jag har nu är att jag städar på dagiset som ligger intill kyrkan. Lite extra jobb och inkomster är aldrig fel! So otroligt tacksam och välsignad är jag. Verkligen.

Allt gott!



Idag så hade jag tänkt skriva om en av lektionerna vi hade första veckan, alltså för ungefär tre veckor sedan. Jag vet inte varför, men jag har känt att jag ska skriva om just den lektionen här på bloggen, så att fler kan få ta del av det vi gjorde. Den här lektionen betydde och betyder fortfarande väldigt mycket för mig.

Varje morgon så har vi "focus", där vi tillsammans lovsjunger och ber & sedan predikar någon i ungefär 30 minuter. Den här morgonen så var det vår rektor som pratade. Han snackade om att börja på nytt här. Att nu när vi har lämnat allt hemma, så kan vi vara precis så som vi vill vara här. Ingen känner oss, ingen vet hur vi egentligen brukar klä oss, det är bara att köra på. Det var dags att ta fram den riktiga personen bakom sig själv och bara vara.

Så för att göra det hela extra tydligt så tog dom fram en pappers-strimlare. En sådan maskin som äter upp papper och gör det till småbitar. Han bad oss att skriva upp allt som vi ville lämna bakom detta året. Som vi inte ens skulle tänka på, som bara tillhörde ens "gamla jag". Det kunde vara vad som helst. Självförakt. Dåligt självförtroende. Dåliga relationer. Dåliga vanor. A L L T.

Det var svårt. Det var på riktigt jättejobbigt att sitta och skriva ner allt dåligt man kunde komma på med sig själv. Det var som att man satt och gav sig själv ett riktigt dåligt betyg, ett papper med bara en massa grejer man behöver jobba på. Men att sen gå fram och strimla det här pappret, som i en metafor för att det inte betyder någonting alls. Det var jätteskönt. Att bara se det försvinna, lägga det bakom sig var en otrolig lättnad.

För Gud ser inte allt som ligger i vårt förflutna, allt som vi har gjort. Han har redan förlåtit det, han har glömt det. Så varför skulle vi gå runt och tänka på det? Varför skulle vi gå och ha dåligt samvete över något som hände för 4 år sedan, som Gud redan har glömt? Jag tror att det är så viktigt att kunna släppa saker. Lägga det helt bakom. Även om det är jättesvårt. Att göra en sådan här fysisk grej av det hela hjälpte verkligen mig. Man såg hur allt som hade legat på ens axlar bara försvann. Det var så skönt. Nästan som att kunna andas på nytt igen.

Efteråt så bad vi tillsammans i smågrupper och tog nattvard, och sedan så var det slut för den lektionen. En riktigt bra lektion.



Waow. Det är så tydligt att veckorna bara går fortare och fortare här. Helt plötsligt så är jag inne på min fjärde vecka. Det känns som jag alltid har varit här, allt där hemma känns så längesen, men samtidigt så nära. Jag saknar allt där hemma otroligt mycket. Allt som är hemma saknar jag. Men just nu, så väljer jag att inte fokusera på det. Just nu så väljer jag att fokusera på det jag har här, för det är helt fantastiskt det jag får vara med om!

Så, ni som undrar, så ser mina dagar ut såhär ungefär: tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar så har jag college fram tills kl 13. Efter 13 så jobbar man i sin servingarea. Alla har fått en varsin servingarea, ibland är man i grupper om det är ett större servingarea, osv. Exempel är kids church, youth, hospitality, outreach, yep, anything really. Jag har hamnat i en servingarea som är Pastoral Support/Guest Relations. Det som vi gör där är basically se till så att alla gäster som kommer har det bra. Fixar luncher, kaffe, drinks osv. och när vi inte har gäster så servar vi våra pastorer. Fixar i ordning på kontoren, lägger fram schema mm. Det är en av dom bättre servingareas och jag gillar det riktigt mycket! Jätteroligt och spännande att få träffa pastorer från hela världen och bara att få hjälpa till.

Men ikväll, så är det dock något annat som ligger på schemat. Ikväll så ska jag vara med på ett Youth-Meeting med alla ledarna från youth. För även om min servingarea är Pastoral Support så har jag valt Youth Elective. Så varje fredag så är jag med på youth-kvällarna och hänger en stund med kidsen.

För mig är detta svårt att ta in. Jag menar, det är lätt att vara här, ta allt för givet och bara vara. Men att tänka att detta har varit en enorm dröm för mig hur länge som helst och att jag nu helt plötsligt bara lever i den? I ungefär ett år så har jag sett detta som nästan en omöjlighet. Det är inte helt gratis att bo och plugga här, och vart skulle jag få alla pengarna ifrån? Men Gud har bara välsignat mig med allt jag behöver. Han har verkligen gett mig precis det som jag har behövt i rätt tid, och jag vet att han kommer att fortsätta göra det. Det har varit ett stort steg i tro att åka hit och lämna allt hemma, men åh så värt det det har varit. Redan nu så börjar jag se frukten utav det som ska komma.

Gud han har sannerligen stora planer, och jag vill gå dit han sänder mig.

våga göra det som Gud vill att du ska göra



Häromveckan så åkte vi på en utflykt med alla första- och andraårselever! Det var verkligen hur trevligt som helst! Jag fick inte bara se en helt ny del av England, men också lära känna alla mycket mer. Vi promenerade i ungefär 3 timmar vilket resulterade till att man var lagom trött efteråt, men det var glada miner ändå! Här är lite bilder:

Kort och gott, en väldigt trevlig dag!

(har ni svårt att hitta mig så är det för att jag står längst bak (handen som sticker upp är jag)! anledningen till att jag står längst bak är för att jag bara hade hunnit fläta en fläta...)



Ingen särskilt bra bild, men ärligt talat så kan ingen bild beskriva vad jag kände när jag var i kyrkan igår ändå.

Igår så var jag med om min första gudstjänst i min nya kyrka, i mitt nya hem. Helt ärligt, så var det helt fantastiskt.

Så fort lovsångarna satte igång och började spela så kände jag direkt hur Guds närvaro kom. Det var så påtagligt, och det var så mäktigt. Jag fick en direkt känsla av att Gud verkligen bara vill ha mig i just den här kyrkan och det var så skönt att få känna det. Så fruktansvärt skönt att känna att man bara är på rätt ställe.

Predikan handlade om att ha ett hem. Att kyrkan får vara vårt hem. Denna kyrkan är nu mitt hem. Även om jag bara har varit i byggnaden två gånger, så är den ändå mitt hem. Ett fantastiskt hem.

Jag väldigt förväntansfull och supertaggad på vad detta året kommer att innebära.

Allt gott!