Jag trodde aldrig jag skulle må såhär. Att det skulle kännas så självklart men ändå förjävligt. Att jag skulle ha så många människors stöd men ändå känna mig ensam.

Att jag skulle vara så velig in i det sista. Jag trodde jag hade bestämt mig, & framför allt trodde jag aldrig att detta skulle hända mig, igen.

Jag blev gravid. Igen. Jag är gravid. Igen. Jag sitter ensam. Igen. Helt förtvivlad, så jävla uppriven. Så tom att det ekar i mitt huvud.


Igår gick jag tillsammans med O mot gynmottagningen för att jag skulle ta tabletterna för att stanna av min graviditet.

Jag mådde så otroligt dåligt. Mitt huvud dunka, min mage värkte samtidigt som jag dovt kände hur det fladdra i min mage. Hur vår bebis någonstans rörde sig i min mage. Jag hade bestämt mig för att jag ville vara med O, att min prio skulle vara att vi skulle funka. Det hoppas jag fortfarande på, trots att mina odds ser dåliga ut där nu.


Väl på väg mot hiss hallen knöt det sig ordentligt i magen, O höll min hand lite hårdare. Jag kände mig trygg som hade honom där, men inte trygg i mig själv och i det valet jag gjort i att gå dit.

Utanför gynmottagningen som ligger gränsande till BB satt en nykläckt bebis med lyckliga föräldrar som visade upp sin ägodel. Detta medan jag och O skulle gå för att ta död på våra gener som korsats.

I väntrummet brast det för mig totalt när den otroligt söta sköterskan kom för att berätta att hon hade mina piller där. Det gick inte. Hela kroppen skrek nej. Samtidigt ville och vill jag fortfarande att jag skulle ha klarat av det för Os skull. Inte för att jag inte tror att han kommer bli en fantastisk pappa, eller för att han när stunden är kommen kommer önska bort sitt barn, utan för jag vet att vi, just idag inte är redo för vad som komma skall.

Vi har inte planerat för detta. Jag har ätit mina preventivmedel som jag ska, inte varit sjuk som gjort att jag varit mindre skyddad då jag blivit gravid. Jag är visst bara otroligt fertil enligt de läkare samt barnmorskor jag träffat på senaste. Samtidigt hade vi kanske kunnat skydda oss bättre. Jag skulle inte sagt till O att komma i mig, trots att jag tycker det är förnedrande att torka bort hans säd från min kropp.

Det finns så mycket vi kunde ändrat på. Så mycket som just nu tynger mig, O, oss, vår relation.



Det är skrämmande. Allt är skrämmande i detta nu. Att åka till jobb och berätta vad som ligger till grund för att fd fest Nellie slutat konsumera alkohol helt, och varför jag inte längre följer med ut på rökpauserna. Det är skrämmande att gå ut på stan för att möta blickar, få höra om hur jag är oansvarig, hur O är oansvarig.

Jag är verkligen rädd för det. Jag är rädd för att folk kanske väljer sida. Jag är rädd för att folk kommer agera dömande, även om det alltid kommer vara någon som vill ha något sagt.


Jag är rädd för att inte vara tillräcklig, även om pappa så fint säger att man faktiskt aldrig är riktigt tillräcklig någonsin. Att det är en hård nöt att knäcka.

Jag är livrädd.


Jag hoppas dock att människor runt omkring kommer möta detta & oss med respekt. Att folk har förståelse för oss båda. Detta har varit otroligt jobbiga månader och veckor för både mig och O på olika vis. Vi har mycket att bearbeta båda två och jag hoppas innerligt att vi båda finner ro i detta.


I januari är vi föräldrar på riktigt. Vilket är svårt att ta in för stunden, på olika vis. O har valt att ta en annan väg i detta. Han valde att ta steget från mig efter att jag inte klarade av att ta beslutet han ville.

Han valde sig & jag valde mig.

Så oavsett vilka ni är som vill sticka ut ögonen på mig, så snälla. Vad O gör på sin fritid vill jag inte uppmanas om. Jag har tillräcklig last att dra ensam som det ser ut nu.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Efter mycket övervägande så bestämde jag mig för att öppna upp här igen. Mobilen och datorn är tyvärr bekvämare produkter för att skriva ner mina tankar i än dagboken.


Mitt förra, väldigt omtalade inlägg valde jag att avpublicera.. men för er som missat och vill veta så blir jag förälder i början av januari.

Det har varit en otrolig kamp med mig själv denna tiden. Jag har varit väldigt glad, samtidigt otroligt ledsen över hur snabbt mitt liv vände samt hur fort människor jag älskat valt att vända mig ryggen.

Imorgon går jag in i vecka 31, mindre än 70 dagar kvar tills jag är beräknad att få hålla om min skatt. Jag längtar så! Är trött på att vakna om nätterna och räkna revben haha.. för tro mig, den lilla skrutten kan sparka hårt och revbenen är målet vid varje spark. Känns som jag bär ett band blåmärken runt bröstkorgen.. man blir påminnd om att man lever åtminstone ;)

Planeringen inför hans ankomst börjar bli påriktigt. Jag och hans pappa var igår och köpte en fin barnvagn samt lite komplement till hans garderob de första månaderna. Hans spjälsäng är på plats, en fantastiskt fin sebra säng som jag fick av min mamma och hennes man! Är så glad för den.. önska att jag själv var bebis igen och fick sova där i.

Har fortfarande svårt för att kalla mig själv för mamma, har inte riktigt smält det ordet än. Det är ju så känsloladdat.. känns mer naturligt att kalla hans pappa för just pappa, vilket är något märkligt kanske haha. Men allt faller mer och mer på plats.

Vi mår bra iallafall! För att uppdatera er oroliga själar som läste mitt förra ganska uppriva inlägg. Jag kommer förmodligen inte uppdatera här om pappan till mitt barn, inte heller om vår relation då det senast blev så fel.


Likes

Comments

Hej! Nu är jag tillbaka & ska försöka blogga så mycket som möjligt!
I torsdags morse kom jag, bästavän & hennes pappa hem från en super mysig resa i Italien. Det var verkligen en välbehövlig resa där lugnet var en stor del av vardagen. Det fanns inga måsten, det var helt enkelt en perfekt resa där vi alla kunde slappna av.

Väl hemma var vardagsstressen tillbaka med alla små måsten.. Men det är bara att köra på, bland annat med jobbansökningar..











Likes

Comments

Efter en hektisk dag bestående av att pussas en del, rusa hem för att packa, 190 till jobb & sedan hem för att packa det sista, är jag, bästavän och hennes pappa påväg till Italien!! Hur gött?!

Uppdateringen lär därav vara lägre än lägst men lovar att uppdatera massor senare. Nu ska vi bara njuta & ta det lugnt. Ta hand om er här hemma.



Likes

Comments

Hoppet höjs lite varje dag för vår kämpe. Har långa konversationer med alla fina vänner & tillsammans håller vi alla tummar vi kan för vår fina vän.

Annars idag har jag varit fruktansvärt seg. Har sovit nästan hela dagen & klev först upp vid ca 17 på kvällen. Har gått runt & hostat och frusit samt bakat, dock för att vara sysselsatt. Snart är det dags att lägga mig för att sova & vakna pigg imorgon då jag har massor att göra..


Likes

Comments

Allt har varit bra med mig & livet har flutit på fram tills i fredags. Sen dess har jag varit tom på ord. Har känt mig så hjälplös, orolig, förvirrad & framförallt ledsen. Lever på hoppet just nu kan man säga.. Så för att undvika deppiga texter här kommer jag uppdatera när läget känns mer stabilt.


Likes

Comments

I fredags väckte pappa mig tidigt för att åka på vår efterlängtade Köpenhamns-tripp. Strosade rundor bland Köpenhamns mysigaste gator, åt god mat, drack gott & shoppade. Innan vi begav oss hemåt så gick vi inom hard rock café för att äta vår favvis mat.








Likes

Comments

Hej! Kände att jag behövde lite förändring vilket resultera i att byta bloggportal. Har bloggat här på nattstad förut och trivs bra här. Hoppas samtliga läsare väljer att följa mig hit och vill vara med och läsa mer om min vardag än någonsin tidigare. 

Idag steg jag upp redan 06.30 för att passa mina småsyskon då mamma skulle iväg till läkaren. Har lämnat Klara och Hampus i skolan och Maja och Lisa på dagis, så nu är det bara jag och Agnes hemma. Funderar på att åka iväg till väla en sväng för att boka tid till mina ögonfransar samt fylla på lite i min höstgarderob.. Stay tuned

Likes

Comments