View tracker
View tracker
View tracker

Den 23 september (SEPTEMBER!!) föll den första snön. Nu har den kommit och gått, men topparna på bergen har förblivit vita.

Livet på 2000 meter.

Likes

Comments

Känner för att ta upp bloggandet igen. Jag har alldeles för många bilder att visa er för att de ska få plats på Instagram. Dock känner jag att bildkvaliteten här på Nouw är rent ut sagt katastrofal, men även om det svider så går det att leva med.

Så, för ungefär en månad sedan drog jag ut på en backpackingtripp med ett gäng tjejer. Den första snön hade kommit redan den 23 september, så vi visste att det skulle bli kallt och tufft - men vackert, såklart. Vi befann oss på nästan 3500 meters höjd, och där uppe blir andningen tuff, även för den bäste. Det stormade och spöregnade under första natten och ett gammalt par som var ute på en daghike, hade gått vilse. Search & rescue var i full fart. Lyckligtvis hittades paret tillslut (vid liv), och vi kunde fortsätta vår resa.

Någonting jag lärde mig av denna resan, var att USA är så djävulskt strikt med sin natur. Det är nästan militärt. Som om man är på flykt från fienden, och man måste röja bort varenda lilla spår man lämnat efter sig. Man fick inte ens ta med en sten hem! Här finns inte heller någonting som kallas Allemansrätten.

I framtiden kommer jag definitivt att spendera mer tid åt resor som denna, speciellt i Höga Kusten.

Likes

Comments

​Efter vårt besök till Antelope Canyon begav vi oss mot Monument Valley, och det var mycket mäktigare i verkligheten. Allt är så stort! Monument Valley ligger på gränsen mellan Arizona och Utah. När vi korsat gränsen, kollade vi på klockan och bestämde oss för att titta förbi Canyonlands nationalpark, som gränsar till Arches som jag besökte i våras. Hann dock aldrig med Canyonlands; en liten version av Grand Canyon, i min åsikt. Även mäktigare i verkligheten.

Nu har jag varit till 3 av Utah's 5 nationalparker. 6 sammanlagt, om man inkluderar Teton, Yellowstone och Grand Canyon. Fler ska det bli!

Likes

Comments

Om ni inte har lyssnat på Hamilton än, gör det! Ni kommer inte att ångra er. En vän visade mig musikalen för några månader sedan, och jag är besatt. Kalla mig galen, men snart kan jag alla texter, precis som min vän.

Det är inte bara musiken som är så jäkla genial; det faktumet att man lär sig historia är ju fantastiskt! Jag har lärt mig mer om den Amerikanska revolutionen via musikalen (och det är intressant!), än vad jag någonsin gjort i skolan. Och jag må vara lite av en historienörd, men jag tror ändå att alla kan njuta av Hamilton. Just nu är mamma musikalens senaste offer.

Likes

Comments

I helgen sker den årliga luftballongsfestivalen här i Park City; Autumn Aloft. Dagen började med "utsläppet" vid 8 på morgonen. Då flög samtliga ballonger iväg i en vacker klunga. Minusgrader var det också, trots att temperaturen gick upp mot 26 grader på eftermiddagen. Bergslivet i ett nötskal.

På kvällen drog vi till Main Street för att titta på "candlesticks", och det var verkligen inte vad vi hade väntat oss. Musik spelades högt och längs med gatan hade de placerat 8 luftballongskorgar som sprutade eld i takt till låtarna. Jag trodde att vi alla skulle stå med ljus i handen och veva på armarna, typ.

Likes

Comments

Idag är det exakt ett år sedan jag flyttade hemifrån. Exakt ett år sedan jag satte mig på tåget till Skåne. Exakt ett år sedan jag påbörjade en resa som skulle förändra mitt liv (kan det bli mer klyschigt haha?). Jag hade bara en sportväska med mig, packad med löpskor, pulsklocka och pyjamas. Och jag var helt ensam. Min plan var att överleva en grundläggande militär utbildning vid P7 -- pansarregementet. Fråga mig inte hur jag just hamnade nere i Lund, det bara...hände, liksom. 

Vid 9-tiden hoppade jag av tåget och klev på bussen till Revingehed. Jag såg ett dussin andra rekryter; lika nervösa och rädda som jag. Väl vid regementet delades vi, som faktiskt bekantat oss lite, in i helt nya plutoner och grupper. I två byggnader, och tre våningar, fanns det lappar uppsatta på dörrarna. Pluton 4, grupp 3 osv. Sammanlagt var vi 5 plutoner, med 4 grupper vardera. Runt 220 rekryter.

Jag hittade aldrig mitt namn. Jag gick fram och tillbaka, upp och ner, men utan lycka. Jag var säker på att de hade glömt bort mig, eller att jag hamnat i pluton 5, i någon specialgrupp för svaga människor. Men, efter många om och men, hittade jag 09 Håkansson på en dörr. Och inte vilken dörr som helst -- pluton 1, grupp 2. Yasss. Jag fick till och med mitt fotbollsnummer, 9, vilket betydde att jag var den 21 rekryten i kompaniet.

När jag kom in i rummet låg två människor och sov. Resten av gruppen skulle komma imorgon. Rummet var bäcksvart, och tyst, bortsett från högljudda snarkningar. Jag kollade upp mitt sängnummer och såg till min fasa att någon tagit min. Kohle (såklart det var just Kohle.) Men jag hoppade bara in i underslafen och stal hans säng.

Vi vaknade vid 6, och när jag klev upp stod en tjej med långt rött hår och stirrade på mig. Jag var lika chockad. En tjej. Hon hette Agnes, aka 0824, och skulle bli det bästa som hände mig under dessa tre månaderna. Kohle blev hur som helst överlycklig när han hörde att han tagit fel säng. Nu fick jag plågas med överslafen istället.

Vi klickade bra, åt frukost och skrev in oss med hjälp av 1:e sergeant Andersson (<3). Sedan började resten av gruppen rulla in. Först Lindwall -- en tatuerad, två meter lång ryss, som skulle bli som en storebror i slutändan. Sedan kom alla på en gång -- Malmberg, Garsten, Söderback, Danielsson, Olander, Johansson, Zaaroura och Göteborgaren Hagström. Fantastiska människor.

Sedan rullade veckorna bara på. De första dagarna var nya, läskiga och intensiva, men det blev bara bättre och bättre. I slutändan ville jag stanna kvar, trots de fruktansvärda dygnet under Aldrig Ge Upp. Jag ville inte åka till USA. Jag ville jobba som vagnchef på ett stridsfordon 90 (hur jag nu lyckades få den befattningen, det förblir ett mysterium).

Nu när jag tänker efter, borde jag skriva fler inlägg om den här tiden av mitt liv, framförallt Aldrig Ge Upp. Jag har både hemska men samtidigt ganska underhållande historier från den värsta veckan i hela mitt liv. I alla fall de värsta 24 timmarna. Stay tuned.

Likes

Comments

​20 minuter från Horseshoe Bend, ligger Lower Antelope Canyon. Jag återkommer med mer text och bättre bilder så fort jag har tid att gå igenom allt.

Likes

Comments

När vi var klara med Zion, körde vi ner till Arizona. Ni har säkert hört talas om Lake Powell förut? Alldeles intill sjön, ligger den lilla staden Page. Och intill Page, finns underverk.

Vi började med att besöka Horseshoe Bend. Ni kanske minns mitt förra inlägg om den här platsen? Om hur jag och min familj åkte hit när det var bäcksvart? Äntligen fick jag se skapelsen i dagsljus, eller i skymningen, rättare sagt. Skapelsen är alltså en hästsko-formad kurva som Colorado River skapat. Colorado River går även igenom Grand Canyon.

Efter besöket där, var målet att hitta en plats att sätta upp tältet. I och med att USA är rätt stränga med var och hur man får campa, blev detta ett svårt uppdrag. Vi testade först vid Lake Powell, utan lycka, men sedan hittade vi en liten väg mitt ute i ingenstans, och satte upp tältet. Vi öppnade en flaska vin och sov under stjärnhimlen.

Likes

Comments

Instagram@nelliehakan