​Efter vårt besök till Antelope Canyon begav vi oss mot Monument Valley, och det var mycket mäktigare i verkligheten. Allt är så stort! Monument Valley ligger på gränsen mellan Arizona och Utah. När vi korsat gränsen, kollade vi på klockan och bestämde oss för att titta förbi Canyonlands nationalpark, som gränsar till Arches som jag besökte i våras. Hann dock aldrig med Canyonlands; en liten version av Grand Canyon, i min åsikt. Även mäktigare i verkligheten.

Nu har jag varit till 3 av Utah's 5 nationalparker. 6 sammanlagt, om man inkluderar Teton, Yellowstone och Grand Canyon. Fler ska det bli!

Likes

Comments

Om ni inte har lyssnat på Hamilton än, gör det! Ni kommer inte att ångra er. En vän visade mig musikalen för några månader sedan, och jag är besatt. Kalla mig galen, men snart kan jag alla texter, precis som min vän.

Det är inte bara musiken som är så jäkla genial; det faktumet att man lär sig historia är ju fantastiskt! Jag har lärt mig mer om den Amerikanska revolutionen via musikalen (och det är intressant!), än vad jag någonsin gjort i skolan. Och jag må vara lite av en historienörd, men jag tror ändå att alla kan njuta av Hamilton. Just nu är mamma musikalens senaste offer.

Likes

Comments

I helgen sker den årliga luftballongsfestivalen här i Park City; Autumn Aloft. Dagen började med "utsläppet" vid 8 på morgonen. Då flög samtliga ballonger iväg i en vacker klunga. Minusgrader var det också, trots att temperaturen gick upp mot 26 grader på eftermiddagen. Bergslivet i ett nötskal.

På kvällen drog vi till Main Street för att titta på "candlesticks", och det var verkligen inte vad vi hade väntat oss. Musik spelades högt och längs med gatan hade de placerat 8 luftballongskorgar som sprutade eld i takt till låtarna. Jag trodde att vi alla skulle stå med ljus i handen och veva på armarna, typ.

Likes

Comments

Idag är det exakt ett år sedan jag flyttade hemifrån. Exakt ett år sedan jag satte mig på tåget till Skåne. Exakt ett år sedan jag påbörjade en resa som skulle förändra mitt liv (kan det bli mer klyschigt haha?). Jag hade bara en sportväska med mig, packad med löpskor, pulsklocka och pyjamas. Och jag var helt ensam. Min plan var att överleva en grundläggande militär utbildning vid P7 -- pansarregementet. Fråga mig inte hur jag just hamnade nere i Lund, det bara...hände, liksom. 

Vid 9-tiden hoppade jag av tåget och klev på bussen till Revingehed. Jag såg ett dussin andra rekryter; lika nervösa och rädda som jag. Väl vid regementet delades vi, som faktiskt bekantat oss lite, in i helt nya plutoner och grupper. I två byggnader, och tre våningar, fanns det lappar uppsatta på dörrarna. Pluton 4, grupp 3 osv. Sammanlagt var vi 5 plutoner, med 4 grupper vardera. Runt 220 rekryter.

Jag hittade aldrig mitt namn. Jag gick fram och tillbaka, upp och ner, men utan lycka. Jag var säker på att de hade glömt bort mig, eller att jag hamnat i pluton 5, i någon specialgrupp för svaga människor. Men, efter många om och men, hittade jag 09 Håkansson på en dörr. Och inte vilken dörr som helst -- pluton 1, grupp 2. Yasss. Jag fick till och med mitt fotbollsnummer, 9, vilket betydde att jag var den 21 rekryten i kompaniet.

När jag kom in i rummet låg två människor och sov. Resten av gruppen skulle komma imorgon. Rummet var bäcksvart, och tyst, bortsett från högljudda snarkningar. Jag kollade upp mitt sängnummer och såg till min fasa att någon tagit min. Kohle (såklart det var just Kohle.) Men jag hoppade bara in i underslafen och stal hans säng.

Vi vaknade vid 6, och när jag klev upp stod en tjej med långt rött hår och stirrade på mig. Jag var lika chockad. En tjej. Hon hette Agnes, aka 0824, och skulle bli det bästa som hände mig under dessa tre månaderna. Kohle blev hur som helst överlycklig när han hörde att han tagit fel säng. Nu fick jag plågas med överslafen istället.

Vi klickade bra, åt frukost och skrev in oss med hjälp av 1:e sergeant Andersson (<3). Sedan började resten av gruppen rulla in. Först Lindwall -- en tatuerad, två meter lång ryss, som skulle bli som en storebror i slutändan. Sedan kom alla på en gång -- Malmberg, Garsten, Söderback, Danielsson, Olander, Johansson, Zaaroura och Göteborgaren Hagström. Fantastiska människor.

Sedan rullade veckorna bara på. De första dagarna var nya, läskiga och intensiva, men det blev bara bättre och bättre. I slutändan ville jag stanna kvar, trots de fruktansvärda dygnet under Aldrig Ge Upp. Jag ville inte åka till USA. Jag ville jobba som vagnchef på ett stridsfordon 90 (hur jag nu lyckades få den befattningen, det förblir ett mysterium).

Nu när jag tänker efter, borde jag skriva fler inlägg om den här tiden av mitt liv, framförallt Aldrig Ge Upp. Jag har både hemska men samtidigt ganska underhållande historier från den värsta veckan i hela mitt liv. I alla fall de värsta 24 timmarna. Stay tuned.

Likes

Comments

​20 minuter från Horseshoe Bend, ligger Lower Antelope Canyon. Jag återkommer med mer text och bättre bilder så fort jag har tid att gå igenom allt.

Likes

Comments

När vi var klara med Zion, körde vi ner till Arizona. Ni har säkert hört talas om Lake Powell förut? Alldeles intill sjön, ligger den lilla staden Page. Och intill Page, finns underverk.

Vi började med att besöka Horseshoe Bend. Ni kanske minns mitt förra inlägg om den här platsen? Om hur jag och min familj åkte hit när det var bäcksvart? Äntligen fick jag se skapelsen i dagsljus, eller i skymningen, rättare sagt. Skapelsen är alltså en hästsko-formad kurva som Colorado River skapat. Colorado River går även igenom Grand Canyon.

Efter besöket där, var målet att hitta en plats att sätta upp tältet. I och med att USA är rätt stränga med var och hur man får campa, blev detta ett svårt uppdrag. Vi testade först vid Lake Powell, utan lycka, men sedan hittade vi en liten väg mitt ute i ingenstans, och satte upp tältet. Vi öppnade en flaska vin och sov under stjärnhimlen.

Likes

Comments

Angels Landing.

Vyn från toppen.

Zion. Fantastiska Zion.

Den här gången slapp vi undan all is och snö, så nu kunde vi ta oss an Angels Landing -- en av de mest kända hikerna i nationalparken. Om inte den mest kända, och ökända hiken. Totalt 6 människor har ramlat och dött, sedan 2004.

Jag måste vara ärlig; jag hade inte så bra koll på vad vi gav oss in på. Vi hade läst om hur farlig den kan vara om vintern, och att det är rätt mycket klättring, och uppförsbackar -- och stup på 300 meter. Den skulle även ta ca 5 timmar fram och tillbaka. "Jaja", tänkte jag, "vi gör den på under 2,5." Jag hade så fel.

Man trodde hela tiden att man närmade sig toppen, men när man väl var uppe, såg man en ny topp. Svetten rann och vattnet tog slut. Uppförsbackarna gick rakt upp flera gånger. Men det var inte det värsta. Snart kom klättringen, bara centimeter från det höga stupet. Har jag nämnt att jag är höjdrädd?

En av mina vänner valde att ge upp. Det bara gick inte. Höjden, och storleken på spåret, var för illa. Resten av oss fortsatte, långsamt och försiktigt. Tillslut började folk säga saker såsom "you're there soon, only 10 minutes left." Fy, vad skönt. FY, vad skönt. Och när vi äntligen nådde toppen darrade benen av skräck och kepsen var inte torr någonstans. Men vi stod där. Vid liv.

Likes

Comments

Jag har tänkt på att jag sällan visar bilder från Park City, själva stället jag bor i. Idag gick jag igenom min telefon och hittade lite smått och gott. I nuläget är min telefonkamera krossad, likaså min "front camera", så jag siktar in mig på en ny telefon i höst. Då får ni fler smakprov på charmiga Park City.

Likes

Comments

​New York. Wow. Mitt första intryck av USA.

Zion National Park. Dagstripp en söndag i Januari.

Orlando, Florida. Här spenderade jag lite över 24 timmar med familjen som jag bor tillsammans med i Park City. Vi besökte Universal Studios, och jag fick en egen trollstav. Fantastisk dag.

Direkt efter dygnet i Florida, flög jag tvärs över Amerika till Washington. Där hämtade en av mammas vänner upp mig för att sedan ge mig en guidad tur runt Seattle i tre dagar. Vi åkte ner till downtown, till platsen där delar av Twin Peaks spelades in, tog färgan över till en charmig ö, letade stora fält fyllda med gula tulpaner och mycket, mycket mer. Naturen var helt otrolig. En av mina bästa resor!

Och direkt efter Seattle, flög jag ner till Los Angeles och mötte upp Elora, en av mina bästa vänner idag. Just då kände vi inte varandra så bra, men den här resan förde verkligen oss samman. Hon är helt otrolig, och tillsammans upptäckte vi allt LA hade att erbjuda. Verkligen allt. När jag såg solnedgången vid stranden, insåg jag att jag aldrig sett en solnedgång vid ett hav förut. Det var makalöst.

Den här resan tar sig lätt in på topp 5. Fy vad roligt vi hade det. Vi tog bilen upp till Wyoming, och besökte Grand Teton National Park och Jackson Hole. På vägen hem stannade vi förbi Piedmont -- en spökstad. Här blev även min känsla för fotografi mycket bättre!

Efter alla dem här resorna har det blivit många fler. Tyvärr har kameran ibland glömts kvar på rummet, eller tappats bort på ett flygplan, så att det blivit brist på bilder. Men några av resorna jag gjort, har varit till Moab och Arches, San Fransisco, Yellowstone, Las Vegas, Grand Canyon, Horseshoe Bend och New York -- igen.

Likes

Comments

T-shirt, Everlane / linne, COS / byxor, Filippa K / slippers, Zara / väska, Filippa K

På Labor Day firade vi Brigittas födelsedag med en middag på Main Street. Den kvällen var jag jättestolt över min outfit; kände mig väldigt stylish (hehe). Pricken över i:et hade ju varit om man hade en superkropp också. Då jäklar.

Likes

Comments

Instagram@nelliehakan