Ni vet ibland när man vill nånting så himla mycket, och man bara önskar man hade de där superkrafterna som kunde ändra vissa saker och göra grejer ogjorda? I en sån sits sitter jag i just nu.
Jag sitter i den båten jag sitter i. Helt borta ute i ingenstans, och det känns som om jag bara låter båten driva iväg åt vilket håll den vill. Jag kan inte styra, det är inte jag som har kontrollen. Hur mycket jag än vill att den ska gå åt ett håll går det inte. Vinden blåser åt ett annat.

Så där sitter man, helt tom och inte vet vart man ska ta vägen och man bara tvingas acceptera läget. Den psykiska smärtan som tar sönder själen bit för bit, och man ser inte ljuset längre att allt ska lösa sig och bli bra igen! Ska det bära eller brista?

Är det okej att tro på ödet?
Jag vet inte om jag tror på det. Ibland så känns det som en slump, men även någonting inom mig säger att allt händer av en anledning. Är det så kärlek ska kännas? Att man lämnar allt åt ödet och hoppas på det bästa? Även om det inte blev som jag ville? Att det var det som skulle ske?


Att det inte fungerade kanske beror på att det finns något annat där ute för mig? Här jag var nu, det var inte rätt för mig. Det var bra och fint när det varade. Men samtidigt... Ingenting varar för alltid. Eller hur? Tillslut tar det stopp och det är jobbigt, och det tar ett tag innan man känner sig redo att ge sig ut på nya äventyr.
Men det är så viktigt att ständigt påminna sig själv om att jag kommer fixa detta, jag kommer må bra igen.
Det kommer komma fler chanser till nya stora äventyr som får ditt hjärta att hoppa 15 slag. Nya chanser till att få nya fjärilar i magen och vara sådär sprudlande lycklig för absolut ingenting!


Det kommer. Och jag vet att jag kommer fixa det. Utan tvekan.
Man tar en dag i taget, och att veta att man har de absolut finaste människorna runt omkring sig gör allt så mycket enklare. Ni är guld värda! ❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments