View tracker

Hej, jag vet att jag är lite sent ute men jag har haft fullt upp! Så, nu när vi är inne på ett nytt år, har ni lagt några nyårslöften?

Jag har. För mig så är det kort och gott att ta hand om mig. Ni som känner mig vet att jag hade de högsta betygen förra året, för dem flesta så räknas väl det som en "Success" men för mig så betyder det bara att jag var överambitiös. Det må hända vara fint att få gå och ta emot ett diplom men det som dem andra inte ser, det som ligger bakom diplomet är inte värt det. Jag tänker inte längre offra min fritid och min hälsa bara för att få en viss bokstav på ett obetydligt papper i fortsättningen. Det kommer vara svårt att bryta vanan men den är onödig just nu, det är bättre att spara det till gymnasiet och fortsatta studier ;)

Hur var ert 2015? När jag tänker tillbaka så har det gått så fort fast samtidigt känns det som en hel evighet sedan vi fick sommarlov. Är det något speciellt som du gjorde under 2015 som du är stolt över?

Det gjorde jag! Jag är nämligen livrädd för hissar och att åka tåg bland annat, jag har tidigare trott att det var någon slags klaustrofobi men det passar inte riktigt in för tåg är ju inte särskilt trånga och jag har varit livrädd för skogen och den är inte särskilt liten- tvärtom! Därför tror jag att det är någon slags kontroll-fobi jag har. Jag är rädd för att tågdörrarna inte ska öppnas, i t.ex en buss kan man alltid prata med föraren och på så vis ha någon slags "kontroll", men på tåg så ser du aldrig föraren och dörrarna är ofta automatiska. I skogen är jag rädd för att gå vilse och inte hitta tillbaka, i en sådan situation så är man ganska "kontrolls-lös". Man kan inte gå hem om man vill för man vet inte hur man kommer hem.

År 2015 så åkte jag hiss ett antal gånger, både i en glashiss och en "vanlig". Jag åkte hiss. Det är modigt. Men jag åkte aldrig ensam. En sak som jag dock gjorde ensam, och detta tycker jag var riktigt modigt, jag åkte tåg ensam. Senaste gången jag åkte tåg var för tre år sen och jag är livrädd för att åka tåg, alltså verkligen livrädd. Förrut när jag skulle åka tåg så mådde jag så dåligt av nervositeten att jag inte kunde stå upp på perrongen, jag kunde verkligen inte stå upp och jag hade en sådan fruktansvärd spykänsla som var överväldigande. Och då åkte jag ändå inte själv.

Nu blev jag tvungen till att ta tåget själv. 

Flera dagar innan jag skulle åka låg jag uppe på natten och grät för att jag var så fruktansvärt rädd, jag hade jättesvårt att få någon sömn innan jag åkte. På dagarna var det något bättre men jag kunde inte hjälpa mig från att hela tiden gå och tänka på det, gå igenom varenda liten detalj och vad som kunde gå fel. Jag kollade till och med upp vad för slags dörrar det finns på dubbeldäckarna, som jag åkte med, hur dem fungerar med olika kameror som registrerar rörelse. Jag läste, detta skulle jag nog ha undvikit, om andras "skräck-historier" med SJ när dem inte kommit av tåget och detta lugnade mig definitivt inte.

Sen när jag väl skulle åka, visst innan jag kom på tåget var jag så orolig och ville bara ställa in allt, så gick allt jättebra. Tågdörrarna gick upp och det var inga problem. Är det inte märkligt? Hur man kan vara så fruktansvärt rädd innan för att sen när man väl åker tåg inte alls tycka att det är så hemskt.

Jag är fortfarande rädd för att åka tåg och det kommer ta många fler tågturer för mig att bli av med det men nu vet jag att jag kan. Och det gör mig så jävla glad.

 Jag åkte fucking tåg själv.

Godnatt.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Trista och gråa dagar då man inte gör något speciellt brukar jag ofta kalla meningslösa dagar.

Men vad är då de meningsfulla dagarna? För mig så är det dagarna då man gör något annorlunda och roligt, men egentligen så behöver väl inte en meningsfull dag bestå av något roligt? Det skulle ju kunna vara något väldigt läskigt också. Att göra något som man egentligen inte vågar.

Om man tänker efter riktigt noga så inser man nog att alla dagar har någon händelse, hur liten den än må vara, som är meningsfull. Meningen är väldigt olika för varje person och den kan gömma sig överallt.  Även när vi väljer att inte göra en enda betydelsefull sak så har den dagen fortfarande en mening, för att det handlar inte bara om vad vi gör men också om vad vi känner och tänker. En betydelselös dag kan leda till något väldigt viktigt.

Man gömmer sig ofta för att slippa konfrontera ens rädslor , man gömmer sig och hoppas glömma det som står i skuggan och väntar. Det är något jag gör nästan varje dag. Saken är bara den att oavsett hur mycket jag glömmer bort dem, så försvinner dem inte. Dem står där i skuggan och väntar för att en vacker dag dyka upp när en spricka i muren som jag så noggrant byggt uppstår.

Därför vill jag konfrontera dem nu, för vad är ett liv utan att göra det som skrämmer en mest? Utan att utmana sig själv? För mig, så är det inget riktigt liv för jag tycker att ett liv handlar om just det. Att utmana sig själv. Jag är rädd och kommer att vara rädd, men jag är livrädd för att leva ett liv i göm undan min rädslor. Jag är livrädd för att vara rädd för mina rädslor.

Ibland är det som vi fruktar allra mest, just det som kan göra oss fria. 

Och vi får aldrig glömma att hur mörkt det än är, hur mörk natten än må vara så blir det alltid dag igen.

Likes

Comments

View tracker

Hejsan!

Gud vad jag är trött! Någon annan? Inte?

Juldagen. Brukar människor fira då? För nere på stan idag så var det helt öde jämfört med i onsdags och torsdags.

Nere på Öster Mälarstand idag blåste det i alla fall väldigt mycket. Fast där blåser det väl jämt? Det räckte åtminstone för att Eno, min hund, skulle bli helt tokig och han ville nog allt gärna bada en hel del.

Ofta när jag går så brukar jag lite sådär randomly snurra eller hoppa vilket ofta drar till sig lite uppmärksamhet, haha ;P men det blir ju så tråkigt om man bara ska gå där steg efter steg, bla bla bla... Gör ni det också? En gång när jag snurrade i skolan så kom det faktiskt fram en "Rastvakt" (notera citationstecknen) och sa åt mig att man inte fick leka. Hehe, kalla det vad ni vill man jag sa åt henne att jag inte lekte, jag snurrade. Då frågade hon mig vart vi egentligen skulle vara (Hon menade på att vi var i fel korridor, eftersom det bara är vissa korridorer man får vistas i på rasterna), även fast jag förstod vinken så svarade jag "I skolan".

Nu låter jag som en uppkäftig elev, eller hur? När jag sa " I skolan" så muttrade hon bara och gick vidare. Jag slapp någon konsekvens även fast jag inte erkänt mitt "felaktiga beteende" och fortsatte snurra, i samma korridor.

Jag har dock ett annat synsätt på det hela, jag ser det nämligen som en förbättring på min sida. Förr, om någon sa åt mig något så lyssnade jag alltid och erkände att jag var den som hade fel och gjorde fel. Detta även om jag egentligen visste att jag hade rätt. Jag vågade inte säga emot och jag såg mig på alltid underlägsen alla andra. Men tillslut så tröttnar man bara det. När man väl gör det börjar man också sluta bry sig så mycket om vad andra tycker.

Jag vågar inte än alltid säga emot och stå upp för mig men jag blir bättre. Även om det gör att jag verkar som en uppkäftig elev, för sen när jag blir äldre, i det "riktiga" livet så blir man allt som ofta överkörd av andra personer, om det går.

Sen, såklart var det också för att jag hyser "aningens" agg mot denna "Rastvakt" som tydligen "Bara gör det för pengarna" och "Längtar tillbaka till 80-talet då man åtminstone slapp alla muslimska invandrare" . Ja, det var hennes ord.

Dessutom, är hon väldigt selektiv när det gäller vilka som ska få en s.k "Behaviour Notice" (Varning, med annat ord) och vilka som slipper undan.

Nu, kanske, ni förstår varför jag gjorde som jag gjorde?

God eftermiddag kära läsare.

Likes

Comments

Hej!

Jag hoppas på att jag kommer kunna skriva inlägg med en inte allt för lång tid emellan, men det får tiden utvisa!

Ibland, ja även på självaste julafton som är eller ska åtminstone vara en afton fylld med glädje, så kan vi behöva inse och försöka komma till ro inombords med de där som legat och gnagt under ytan en väldigt lång tid. Det som vi mycket väl vet förr eller senare kommer att bli en realitet men vi väljer att skjuta upp det i hopp om att det kommer gå att undkomma på något vis. Det är mycket sällan som vi kan undvika verkligheten.

Smulan, min vän som har varit med mig så länge jag kan minnas. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara utan honom men för var dag som går kryper det jag fruktat så länge än närmre. Jag vet att jag har haft en lång tid på mig att bearbeta detta, att förbereda mig liksom, för detta öde må vara oundvikligt och vi ska alla någon gång gå samma väg till mötes precis som alla andra före oss gått och som alla efter oss kommer att gå , men jag kan inte hjälpa mig från att hata det.

Smulan, en underlig katt. Många gånger har jag undrat hur han har känt och tänkt. Det är nog något jag aldrig kommer att få veta. Jag kan bara gissa.

Tillslut tar tiden ut sin rätt. Och då måste vi vara starka, om så inte för oss så för vår vän.

Godnatt.




Likes

Comments