Jag har sätt att det fins många som skriver om sina förlossningar osv, men det finns ingen som är den andra lik.

Men E var planerad att komma till oss den 6 Februari 2017. Alla ultraljudkontroller och andra kontroller tydde inga tecken på att E skulle komma tidigare. Däremot så började jag känna mycket sammandragningar i slutet på December, lite efter jul. Jag fick en remiss till gyn och fick komma dit på en undersökning, men inget tydde på att någonting hade kommit igång. Så jag gick därifrån lugn och sansad och kom hem och berättade för J att vi kan vara lugna eftersom ingenting har satt igång. Men bara några dagar efter nyår, den 2 Januari, så vaknar jag kl 04.30 av att det är blött i sängen. Jag hade precis varit på toaletten så jag kan inte ha kissat på mig. Det måste vara vattnet som gått. Så kl 05:10 säger jag till J att jag tror mitt vatten har gått, och han är lika chockad som mig, men vi båda är väldigt lugna, men beredda på att åka in för kontroll. Jag ringer förlossningen i Växjö och berättar vad som hänt, och dem ber mig ringa till Kristianstad istället då Växjös NEO har fullt. Jag får tag på Kristianstads Förlossning och är välkommen dit. Vi kommer dit och blir bra bemötta av en snäll barnmorska som pratar med oss väldigt omhändertagande och försäkrar oss om att detta kommer gå bra. Jag åker in på en gynundersökning för att dem ska konstatera om det är vatten som har gått eller inte, och enligt gynläkaren så är det inte vatten. Ja jag såg ut som ett stort frågetäcken och ifrågasätter vad det är då? eftersom det rinner lite hela tiden. Läkaren kunde då inte svara på min fråga, så dem beslutade sig om att ha mig på observation under natten.

Morgonen efter kl 08:00 så blev det en ny undersökning och ännu en gång så är det inte vatten. så jag fick åka hem igen. Självklart så var både jag och J väldigt fundersamma på om gyn-läkaren hade rätt i att det INTE var vatten.. vad skulle det annars kunna vara? Men det slutade liksom aldrig riktigt rinna. Det var inga stora mängder, men ändå. Så jag sov till dagen efter hemma och det var då den 4 januari och eftersom jag inte riktigt litade på vad Kristianstads Förlossning sagt så ringde jag till Växjö igen och berättade om detta. Då var vi välkomma dit trots överbelastning av intagna. Jag ringde hem J från jobbet så vi fick åka till Växjö och bli mer undersökt där. Där tog de även ett prov som skulle reagera på fostervatten. Och som vi trodde så kommer våran sköterska in och säger att testet kan inte bli mer solklart än vad det är, det är fostervatten. Där började alla telefonsamtal. Eftersom Växjö NEO hade fullt så kunde vi inte vara där. Så dem ringde till flera bb men bara Jönköping hade plats och dit åkte vi.

Vi kom till Ryhov som Jönköpings sjukhus heter. Där skulle vi bo tills våran lille E ville titta ut. När jag var i vecka 35+7 så kom det in en läkare till mig och pratade om igångsättning, att det skulle ske morgonen därpå när jag då blev i vecka 36+0. Jag bad till gudarna att jag skulle slippa en igångsättning för det är nått jag inte tycket lät så kul. Denna igångsättning skulle då gå till så här, att en gel skulle sätta igång alltihop där "nere" och det skulle ta hela förlossningen 3 dagar innan det kom igång. vilket jag verkligen inte var så sugen på. Men vad skulle jag kunna göra åt det? Ingenting, det var ju bara att förbereda sig på det. På kvällen så åt jag och sen tog läkarna ett CTG som jag fick göra varje morgon och kväll. Denna kvällen så var E extra pigg i magen, många sparkar och volter minns jag att det kändes som, så bara några sekunder efter E hade boxat till ordentligt i magen så gick verkligen ALLT vatten kändes det som, det kom som en flod. Jag sa till J att mitt vatten har VERKLIGEN gått nu.

Då var ca 18:00 och vid 20:00 började jag få lite ont, och smärtan steg långsamt, så vid 22:00 minns jag att jag hade så pass ont att jag inte kunde prata, kunde säga ja och nej. Då började en barnmorska ringa ner till förlossningen som låg 2 våningar ner, och berätta att vi behövde komma ner dit, men då var alla rummen upptagna och ett rum skulle städas, Shit tänkte jag, jag kommer föda i rummet som vi var i just då, med noll förlossningsredskap eller datorer. Men vid 00:00 minns jag att dem började rulla ner mig till förlossningen. Jag hade verkligen jätteont, och kunde inte ligga stilla. Jag fick lustgas som inte gjorde någon jättenytta mer än att jag blev snurrig. Den tog inte bort smärtan. Så Barnmorskan som var med i rummet hela tiden frågade mig om jag ville ha Eda, hon rekommenderade det till mig då hon tyckte det såg ut som om jag hade jätteont. Jag tackade ja till det eftersom jag hade skitont. Det var bara det att hon som skulle sätta in Eda:n kom 2 timmar efter att vi bett om det, så jag hade hunnit öppna mig för mycket för att det skulle hinna verka på mig. Så vid 04:15 började jag krysta och 04:25 var E ute. 3 veckor för tidigt. Men helt perfekt ändå, tog bröstet direkt och skrek som han skulle.

Nu ett år senare så är han lika perfekt!



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag fyller min älskade son hela 1 år. Hur grattar man en 1 åring som inte tar in allt som händer, som inte uppmärksammar paket och dess innehåll? Så fort E fick en paket så kollade han på den och sen kastade han den som en boll och tyckte det var kul. Så vi fick hjälpa honom med den biten. Höjd punkten för E var nog när han fick sin alldeles egna tårta som hans mormor tog hit. Oj oj oj, vilken lycka det var i hans ögon. Han tittade på tårtan och tittade på oss och såg väldigt frågande ut om det verkligen var hans. Sen högg han givetvis in på tårtan som han verkade tycka om eftersom han åt den hehe..

Övrigt idag så som jag skrev igår så kom min pappa hit och hjälte till att bygga upp en liten vägg för att vi skulle kunna gömma lite rör som sitter kvar i väggen. Så glad och tacksam att jag har en pappa som är händig och kan sina snickarknep. Självklart tacksam för att han vill komma hit och hjälpa mig o J när vi kört fast.

//n



Likes

Comments

Vilken dag! Började dagen med en långfrukost, lek med E och städat undan julen. Nu är det ett helt år tills nästa gång det ska upp igen. Nu svirar vi om för varmare och ljusare tider, skönt.
Efter lunch så åkte jag, J och E in och handlade all mat vi ska ha till E:s 1 årskalas som vi ska ha nu på lördag. E fyller 1 år i morgon. Tiden har gått så otroligt fort. Min lilla gosse blir stor snabbt. Han började gå själv utan stöd för några dagar sen, så stolt mamma jag blir!!

I morgon så ska vi självklart fira våran lilla E som blir 1 som sagt, och min pappa kommer att titta inom och hjälpa oss slå upp en liten vägg jag o J ska ha i vårat kommande sovrum. Bilder på det kommer i morgon!

//n

Likes

Comments

Vem har sagt att livet ska vara enkelt? Vem har sagt att det inte finns några motgångar? Ja, jag vet inte.. men jag har funderat väldigt länge om jag ska våga skriva om det jag tänkte skriva om idag. Faktiskt om hur mina 3 år har varit fram till nu. Jag ska försöka att fatta mig kort, det är ju trots allt 3 år..

2015: Träffade J för första gången i mars och som snabbt blev super bra, vi blev sambo i Oktober. J och jag jobbade båda på IKEA då, men olika bolag. Livet hade verkligen bara gått framåt efter att jag o J träffats, Vi hade så jäkla bra tills en dag där jag känner att någonting inte stämmer med mig.. Jag gråter som en liten bebis oavbrutet varje morgon och kväll i flera veckors tid. J förstår inte vad som händer och jag lika så, allt blev svart eller vitt för mig. Allt gick från 0-100, det fanns inget mellanläge. Jag sökte nytt jobb i denna veva i hopp om att det skulle bli bättre för mig då jag trodde att det var fel på min arbetsmiljö. Hittade ett nytt jobb och trivdes bra där.

2016: Jag jobbar på mitt nya jobb fortfarande och trivs jättebra, och jag får en helt annan motor i mig själv igen. J och jag kan leva som vi gjorde i början, vi jobbade på dagarna och tränade alltid efter jobbet. Efter träningen så gick vi hem till lägenheten vi bodde i och lagade mat. Dagarna gick till mycket jobb och träning och en dag så kände jag att jag fick ont i bröstkorgen, likt ett tryck. blev så klart orolig, så J körde mig till akuten och jag fick göra EKG och tog massa blodprov för att se om de kunde hitta några fel. Men inte, inga fel, utan läkarens order var att jag skulle vara hemma i ett par dagar och vila och sen gå tillbaka till arbetet, vilket jag också gjorde. sjukskriven för mig fanns verkligen inte, jag KAN inte vara sjuk.

Några månader efter att detta hade skett så blev vi lyckligt nog gravida, jag hann knappt sluta med mina p-piller innan jag blev gravid. Vi hade räknat med att det skulle i alla fall ta ca 1 år, men det tog knappt veckor, hehehe ups! men lyckligast i världen var vi såklart, OM vi bortser från ett extremt illamående. Jag blev väldigt trött av graviditeten och fick mycket ont i magområdet och hade svårt att gå också pga foglossningen. Min barnmorska och alla runt omkring sa att trötthet och illamående är fullkomligt normalt. självklart trodde jag det också. Jag blev sjukskriven pga trötthet och foglossning 1 månad tidigare än jag var planerad att gå från jobbet och på mammaledighet. Tur var kanske det för våran lille E ville komma tidigare än planerat.

2017: Våran lille E ville som sagt komma till oss ca 1 månad för tidigt, han föddes i v 36+0. En helt perfekt liten pojke på 47 cm och 2620 g och mådde prima. Förlossningen gick enligt mig och alla andra närvarande väldigt bra och snabbt för att vara förstföderska. Hade krystvärkar i 10-15 minuter sen var E ute. Vi fick ligga inne på BB i 3 dagar innan vi fick komma hem. När vi sedan kom hem så hade min mamma och mormor varit inne i vår lägenhet och städat undan julen som vi inte hann med innan vi fick åka till Jönköping. De hade också lagat mat till mig och J, samt handlat så kylen var fullproppad med allt vad vi ville ha. Så otroligt tacksam för att jag ha dem 2 kvinnorna i mitt liv, mina förebilder!

Men som alla säger att när man blivit mamma så är det den bästa tiden i sitt liv osv, osv, men det blev inte så för mig. Allt blev svart och vitt IGEN, men denna gången var värre. Från Januari till Maj hade jag panikattacker minst 1 gång per dag. Ångesten ska vi inte bara tala om, min kropp kändes som en tung klump varje dag. Det kändes som om någon stod och hoppade på mig så fort jag skulle röra mig. Fick även känslan av att jag hade en för liten hjälm på huvudet. Kände mig aldrig utvilad, var ledsen jämt och kunde inte glädja mig åt E som jag egentligen ville göra. Min kropp sa emot mig totalt. J fick komma hem från jobbet många gånger för att jag kände att jag skulle falla ihop vilken sekund som helst.

I maj blev jag sjukskriven och J fick komma hem på föräldraledighet för att ta hand om E eftersom jag inte klarade av det just då. Mitt mående var katastrofalt, grät dag in och dag ut, hade ett humör som hette duga och jag var ett kolli. det ÄNDA jag orkade göra var att ta mig från sängen till toan, från toan till soffan, och retur. Helt sjukt, enligt mig.. Och så har det varit fram till typ slutet på 2017.

2018: Började gå på antidepressiv medicin som lyfte mig från totalt mörker och all orkeslöshet till någonting som blev helt galet vackert och glatt, med mer energi till att kunna vara en familj. All hjälp fick jag av Allmänpsykiatrin, av deras fantastiska läkare och psykologer. De kom fram till ganska snabbt att jag har varit drabbad av utmatningsdepression sedan minst 2015.

Tänk om jag hade känt min kropp, mina signaler, hur hade jag haft det istället? Tänk om vården hade kunnat se snabbare att jag var påväg in i väggen? Vad hade hänt då? Jo, jag hade troligtvis inte hamnat där jag var under hela 2017.

Men en sak som är säker, mitt 2018 ska bli MITT och min familjs år, det vi missade 2017 ska vi ta igen!

Jag kan inte heller vara mer tacksam för J.. han har stöttat mig i alla lägen, även fast jag har varit en J*VLA bitch rent ut sagt.. all cred till J. Och i allt detta så har han alltid trott på mig, han har alltid sagt att vi ska rida ut detta tillsammans när jag chippat efter luft. Min hjälte!

Idag mår jag hästlängder bättre om man jämför med för bara någon månad sen, Jag har lärt mig att känna av min kropps signaler på när det blir för mycket. Jag tar en dag i taget och ser vart dagarna leder mig.

Det bästa är att jag får ha mina fina killar vid min sida!

Hoppas alla får en bra vecka,!

//n


Likes

Comments

Solen skiner och det är minusgrader och frosten är kvar på marken. Kan man bli nått annat än glad? NEJ!!
Vi äter en frukost och sen tar vi på oss och går ut för en promenad. Så härlig frisk luft och solen värmer skönt.
När vi kommer hem efter promenaden så har E somnat i vagnen, då passar jag och J på att kolla igenom våra planer utvändigt på huset, och det blev minsann några planer som komma skall när tiden finns där. Såklart är det insidan på huset som kommer ligga som prio 1. Men när vi känner oss hyfsat klara med insidan så får utsidan lite kärlek den också.
Jag har fortfarande inte kunnat fatta att min familj med J och E kommer att leva och bygga en egen prägel i mitt föräldrar hem. Det är en sån otroligt häftig känsla. Det här kommer bli så bra!

Have a nice söndag
//n




Likes

Comments

Jahaa! då har jag skapat en blogg också. Det är någonting med det som är utanför min "comfort zone"

Men någon gång så bör man testa att gå utanför sin bekvämlighetsbubbla, eller hur?

Det är alltså här jag kommer skriva av mig, skriva om mina dagar, skriva om mina tankar, planer och så även om huset som jag och min sambo renoverar tillsammans. SPÄNNANDE!!

hope you like it!

//n

Likes

Comments