View tracker

Idag, den 26 september, är en tung dag, inte bara för mig utan också för hela min familj och alla som står oss nära. Det har idag gått 3 år sedan vi förlorade min underbara pappa. En man med så mycket glädje, kärlek och mod att han genuint berörde alla han träffade och umgicks med. Det är svårt att beskriva tomheten som uppstår när en sådan karaktär som står dig så nära försvinner ur ditt liv.

Under de här tre åren så har det inte gått en endaste dag då jag inte öppet har pratat med pappa...högt! Det är som en reflex när jag hör en låt som får mig att tänka på honom eller när Minou gör en min som påminner om pappa.

Saknaden har successivt bytt skepnad till kärlek. Låter jättekonstigt att det har blivit så men jag kan inte beskriva det bättre. Hans kärlek till oss alla, hela familjen, barnbarnen och vännerna känns i luften, i blickar och de ord som yttras mellan oss. Jag lovar att jag till och med kunde känna det i maten som mamma hade lagat igår då vi alla hade samlats hos henne. Kärlek <3​

En annan sak som gör mig helt säker på pappas kärlek är våra barn, min dotter och min systers lilla son Henry. Ibland på helgerna så vilar Minou i sin säng och tittar på miniouns, booba eller något annat roligt på min telefon. Jag och Daniel kan vara i vardagsrummet eller i köket då vi hör hennes höga skratt från sitt rum, samma intensitet, samma explosiva etappskratt som pappa. Då är det kärlek <3

För några dagar sedan var jag ute och åt med min syster och Henry. Den här unga herren som trots sina 5,5 månader i livet har lärt sig det allra viktigaste, att inte ta saker och ting så allvarligt. Han är alltid lugn, ler för det mesta och är allmänt en riktigt gosklimp. Under vår lunch så vaknade han upp och min syster lyfte upp honom ur vagnen och jag fick den här bilden på de två:

Den där blicken på Henry, den som säger "Vad händer?" utan att vara oförskämd, utan mest bara frågande och extremt gullig, det var min pappa i ett nötskal:) Kärlek <3

Pappa, tre år har gått sen vi såg dig fysiskt, men det finns inte en sekund då du inte finns i våra liv. De säger att kärleken är odödlig, och det är den också. För idag, för alla dagar sedan den 26 september 2013, jag älskar dig!

Neds signing out #iseeyoueverywhere

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är konstigt det där att tiden alltid rullar på helt oviss om hur du mår, vad du gör, vem du älskar och vilka dina rädslor är. Inte har den något annat för sig, solen går upp, kommer ner, och varje dag så blir det lite mörkare lite snabbare, du blir lite äldre och förhoppningsvis lite klokare.

Jag har en 17 månader gammal dotter nu. Helt galet, hon växer så fort att jag blir rädd för att missa något jätteviktigt varje dag jag är på jobbet. Varje kväll så kommer Daniel med glittrande ögon fram med en busig liten krabat i armen och ropar "mamma titta vad vi har lärt oss idag". Senast så höll han henne i famnen pekade på sin mun och sa "vad är det". Så hör jag min 17 månader gamla sötnos med den mest säkra rösten jag någonsin har hört säga "muuuun". Sen pekar Daniel på sina ögon och Minou ropar "öööggga".

Senaste tiden jobbar jag mycket med mina egna tankar, försöker rikta de till något produktivt, att inte fastna i mina egna önskemål, eller sådant som jag tror att jag borde önska. Ni förstår, ett tag under våren när jag hade börjat jobba, så trodde jag att jag var trött när jag kom hem. Eller jag var ju trött, men anledningen till min trötthet var inte att jag hade jobbat, det var för att jag trodde att jag borde få "vila" och ha egentid. Som det såg ut så skyndade jag mig hem, lekte med Minou, åt middag, badade bebis, försökte natta henne från 19 så jag kunde få egentid, blev jättetrött och jättefrustrerad för att hon inte ville sova då. Och så flöt det på.

Det tog mig många månader, varav två veckor på Irland med munvirus (Minou fick först och sen fick jag det, rena rama helvetet för övrigt) och halsfluss (jag, samtidigt som munvirus, och ja under semestern) innan jag började förstå. Det handlade inte om lugn och ro eller egentid, det handlar om här och nu! Det handlar om att verkligen, helhjärtat, utan undantag och med hela sitt väsen, njuta av det som man gör just för stunden. Vare sig det är när man är på jobbet, eller hemma med en god middag, eller när man badar sitt barn, eller får umgås med sin gosiga systerson, tanken ska inte vara på den tid som kommer senare, den ska vara på den tid som är nu.

När jag nu kommer hem så går jag först upp och lämnar min väska och mobiltelefon, går ut och möter min man och bebis vid gungorna. Minou och jag gungar i 20 minuter, leker i sandlådan med pappa, smutsar ner oss ordentligt, det ska ju var helhjärtat, sedan går vi upp och äter middag. Nattningen får ta den tid det tar, somnar hon inte första gången läser vi en bok, eller knackar på väggen och frågar olika djur om vi får säga godnatt till dem. De här dagarna, den här tiden, det här livet, de här stunderna, det är ju det som är min egentid egentligen, tiden då jag får varva ner. Det tar lite träning, men jag mår redan mycket bättre och Minou börjar bli riktigt duktig på att somna redan vid första nattningsförsöket ;)

Neds signing out #summertimerocks

Likes

Comments

View tracker

Ja alltså, det är ju tvetydigt om man nu ska kalla mammarollen för ett jobb. Jag menar det var ju ett jobb när jag var "mammaledig" och mitt enda "jobb" vara att ta hand om Minou, men jag är väldigt tveksam om det kan kallas ett "jobb" att vara mamma.

Det finns mycket som kan tyda på det dock, nedan följer ett antal exempel på varför det kan kallas ett jobb:

- Man är alltid på språng när barnet är vaket, speciellt efter att hon har börjat gå. Visserligen är hon väldigt glad av sig och kan lätt underhålla sig själv med att springa runt med en slev och skrika "dadadadadada".

Det är alltid något som ska läras ut - Är det bilen, ja det är en bil...Biiiiiiil. - Minou var är näsan, var är magen, vad säger kossan, vad säger katten, var är mamma, var är foten etc etc.

- Daglig städningsjour, speciellt eftersom Minou har fått för sig att om det är någon mat på tallriken (sanning med modifikation, tallriken vänds oftast efter 2-3 minuter på matstolen) som hon inte tycker om, så kan hon bara kasta ner det på golvet, på matbordet, på köksluckor....ja så långt hon orkar kasta egentligen. Hon resonerar som så att om det är rent på tallriken så har hon ätit upp och kan springa iväg och leka....det brukar fungera ibland.

- Det här med att natta en ettåring borde ha en titel i sig "nervarvningsledare" eller "speedhanterare" är två titlar som jag kommer på. Allting i en ettårings värld är roligare än att sova. Vissa gånger är hon så trött att hon bara slår huvudet i sängen för att hon försöker komma upp och leka, men hon orkar inte riktigt.

Ja ni hör ju, det finns många anledningar till att man som arbetande mamma inte riktigt får koppla bort allt vad jobb heter när man kommer hem. Som vanligt (fastän jag inte har skrivit på ett bra tag) så vet ni att det här inlägget kommer att få en positiv twist, och den kommer här: Jobb nummer två, att få vara mamma till en ettåring....är det mest givande och kreativa jobbet jag har haft. Få använda fantasin, hitta på lekar som mannen i hinken, mannen i strumpan, dansa tipp topp dansen varje morgon, läsa sagor, sjunga sånger, skratta i kör i bilen absolut det roligaste jag har gjort i mitt liv.

Fortsätt busa du min lilla skrutt, jag utvecklas mer med dig än vad jag har gjort på någon arbetsplats i mitt liv!

Neds signing out #hejalillasystersonkomutnu

Likes

Comments

Sällan har jag sett Minou så glad och sprallig! Lilla älsklingen lyser upp hela tillvaron med sitt leende och lekfulla skratt. Varje morgon ska vi bada i poolen och hon ska minsann stå där vid kanten med sina leksaker och sjunga "Dadadada" och klappa händerna.

Som jag nämnde förut så fick hon lite magsjuka när vi var i Dubai. Faktiskt så började det förra måndagen (dagen innan vi kom till Mautitius) med att hon kräktes på hela mig i en taxibil på väg till Dubai mall! Verkligen tur att chauffören inte kunde ett ord engelsk för att han föstod inte att jag bad om ursäkt 1000 gånger. Han förstod inte ens vad som hade hänt i bilen! Behöver jag säga att vi dricksade honom väldigt mycket och sprang in i köpcentrumet rätt fort?

Flygresan hit var inte direkt någon picknick heller. Hon fortsatte att både spy och leverera härliga blöjor under hela resan. Tur att jag hade packat ner tre uppsättning av kläder till bebis, lite mindre tur att jag inte hade kommit ihåg kläder till oss 😬

Men sedan i förrgår så har hon fått tillbaka både aptiten och blivit helt frisk. Kan nästan svära på att hon har gått upp under dessa två dagar. Hon äter mango, passionsfrukt och mat i omgångar! Dricker juice och mjölk, ber om mera mango och sträcker sig efter vattenmelonen. Idag såg jag hur stadigt hon stod så jag lockade med en bit melon och hon tog två hela steg mot mig och slet åt sig melonen. Min lilla skrutt ❤️

Innan vi kom hit var jag så orolig för att hon inte skulle trivas, att Daniel och jag endast åkte hit för vår egen skull, utan att ta hänsyn till vår lilla dotter. Nu är jag så tacksam för att vi har möjligheten att erbjuda vår dotter detta, även om hon inte kommer att minnas så mycket av denna resa. Jag kan med säkerhet säga att jag aldrig har sett henne så här lycklig.

Nu är det sovdags här hos oss då klockan är 22.30. Minou går upp varje morgon vid 06.30 och då har hon två pigga föräldrar som är redo för dagens äventyr 😊

​Neds signing out #amalmostabitbrownnow

Likes

Comments

Vi är här nu, på Mauritius. Minou har hunnit bli hela 11 månader och en vecka, hon fyller ju 1 år om tre veckor. Tänker inte skriva att tiden går fort, det vet ni redan. Däremot kan jag berätta lite om vår resa som startade förra veckan och började med tre dagar i Dubai.

Flera gånger under denna resa har jag rörts till tårar. Precis som man ibland kan få tårar av att lyssna på en bra låt eller melodi, så har det vackra jag har sett gripit tag i mig! Det är en enorm makt i naturens olika element, vågor, berg, grönska, hav, träd, vind och landskap.

Första gången jag upplevde känslan av total lugn och inre ro var uppe i Burj Khalifa i söndags. På 800 meters höjd såg jag en solnedgång som var omöjlig att släppa med blicken. Att se hur dagen sakta försvinner och tar med sig ljuset och försiktigt släcker ner hela staden från horisonten, magiskt vackert.

I tisdags kom vi då fram hit till Mauritius, vilken fantastisk ö, vilka människor, härligt väder och riktigt riktigt riktigt god mat. Minou har frossat i frukt och massor med juice, badat så hon har fått färg och verkligen sprattlat under denna resa (så när som på en liten maginfluensa som gjorde att hon spydde under tre dagar, men hon var ändå pigg hela tiden).

Nu väntar 24 dagar till på denna paradisö innan vi flyger tillbaka till Dubai och två dagar senare, vidare hem. Den 1:a mars börjar jag arbetet igen och kommer att njuta till max av denna tid tillsammans med min familj och min busiga lilla Minou som snabbare och snabbare visar mig att hon minsann har en stark egen vilja. Som i förrgår när jag skulle ta bort paddan från henne för att hon skulle sova och hon vänder sig mot mig och skriker "Neeeeeeej" :) Att slappna av är inga som helst problem har jag märkt, de kommer ju med ostron direkt till stranden:D

Jag kommer försöka skriva några dagar i veckan i alla fall, jag har faktiskt saknat er och skrivandet väldigt mycket. Vi har ju snart en ettåring som ska få ett eget inlägg senare också. Då så, sköt om er, ta hand om er och varandra.

Neds signing out #warmgreetingsfrommauritius

Likes

Comments

Märkligt ändå, att det har gått så pass långt tid, en hel graviditet, utanför magen. Vår lilla gosing blir just nio månader idag. .Just nu står hon bakom mig i sin gåstol, sjunger med Peter Jöbacks jullåt decembernatt och äter en pepparkaka, en riktig julbebis redan

Summerar lite då jag inte har skrivit på ett tag. Det är riktigt omvälvande att vara förälder och ju äldre de blir, desto mer risk för ökad frustration hos en själv finns det. Det blir som att man tror att de ska förstå lika mycket som de kräver uppmärksamhet, något som alla sunda och kloka människor förstår inte riktigt stämmer. Bara att köra på, jag menar om några år så blir det bättre...eller hur? ;)

Den 1 november 2015 var en söndag och då det var min dag att få sova ut så gick jag inte upp förrän vid 8.30. Då gick jag in i Minous rum och där stod Daniel och lekte med henne medans hon stod upp i sängen. Då tittar den här söta lilla människan på mig och säger "mamma". Ahhh mitt hjärta hoppade så högt att den landade på månen! Underbaraste känslan i hela universum <3

Förra veckan blev hon sjuk. Hon fick något som heter tredagarsfeber vilket innebar att hon började med att matvägra, bli kinkig, få feber och sedan utslag över hela kroppen. Gud vad vi försökte få henne att äta innan hon fick feber, man känner sig så hjälplös när barn inte äter, fast det inte är någon fara om de inte gör det under några dagar.

Sedan har jag som vanligt skrattat så jag fick tårar åt Daniel. En kväll så kom jag in i rummet när han hade försökt natta Minou i en timme. Jag hörde att han börjar bli mer och mer frustrerad över att hon vänder sig om i sängen direkt när han lägger ner henne. Så jag smyger mig in i rummet och ser min man klappa en halvsittande Minou på huvudet och säga "khaaaaa pisshhhhh, khaaaaaa pissssshhhh" :) :) :) :) Han gjorde alltså snarkljud över bebisens huvud. Den nattningen blev lite längre än normalt eftersom jag fick skrattanfall och bebis blev pigg :D:D

Vi har hunnit med väldigt mycket på nio månader älskade lilla dotter, men mamma räknar med massor mer. Just nu har vi en härlig jul, din första jul som står precis vid dörren. Jag tror att vi tjuvstartar och släpper in den redan nu till helgen, vi har ju redan börjat med julmusik och snart kommer snön så det är lägligt. Efter jul och nyår, då väntar ett väldans härligt äventyr. Hela familjen, en hel månad på Mauritius!!!

Ha nu en härlig helg alla ni fantastiska människor därute, ställ fram lite pepparkakor så luktar det jul i hela hemmet :)

Neds signing out #Iamdreamingofawhitechristmas​

Likes

Comments

I tisdags var jag och Minou i den nya gallerian "Mall of Scandinavia" i Solna. Det första vi gjorde var att gå in i Disney store! Jag vill säga att det var för att Minou skulle få se och leka med leksakerna, men det var lika mycket för mig som fullkomligt älskar allt som har med Disney att göra. Efter några minuter i butiken så kände jag hur en typ av rädsla började gry i mig. Tankarna lät så här:

- Undrar om Sverige är lockande mål för terrorister....det var ju det för några år sedan när en ensam man (om än inte så klipps) sprängde upp sig själv på Drottninggatan under julhandeln.....Mall of Scandinavia är ju helt nytt.....så stort....så fullt av människor...har precis haft invigning....vilka härliga leksaker det finns i den här butiken.....varför står det en ensam vagn därborta....varför har den där mannen en ryggsäck.....varför har den där kvinnan en slöja.....varför verkar den där herren nervös....tänk om...vi kanske ska röra på oss lite....gå ut härifrån....det var ju inte så smart att komma hit....vänta här nu....är jag rädd på riktigt?!

Jag har funderat mycket på svaret sedan dess och jag måste erkänna att under några minuter så var jag rädd på riktigt! Jag var rädd för vanliga människor, rädd för att någon ignorant person med ett sprängämne skulle göra slut på allas liv, mitt liv, mitt barns liv. Hur skulle jag förmå mig själv att inte känna så när våldet är så nära som i Paris?

Idag har jag inte varit utanför dörren, först och främst för att det regnade och vi inte hade någon bil, men också för att någonstans i mitt undermedvetna så satt rädslan kvar och hemma kändes så mycket säkrare. Under eftermiddagen när jag lagade mat och Minou sov kom jag på en mening som min far sa till mig när jag övningskörde "Det spelar ingen roll hur bra du är på att köra bil, det finns alltid andra bilister därute som inte är bra på det". Men ska jag sluta köra bil för det? Börja åka tåg och buss? Eller sitta bakom ratten och ha handsvett? Inte lära Minou att köra? Säga till henne att bilkörning är farligt?. Nej, jag väljer helt enkelt bort rädslan nu och fokuserar på min egen bilkörning, på julen, på glädjen, på kärleken, på styrkan hos människor, på mänskligheten på det fina och vackra. Jag styr min egen bil och känner mig säker på att de allra flesta faktiskt kan köra.

Neds signing out #ichooselove

Likes

Comments

Jag har verkligen varit dålig på att skriva, har inga ursäkter, jo några som sömnbrist, fantasibrist, tidsbrist, en massa brister helt enkelt ;) Minou har hunnit bli 8 månader och jag har snart passerat halva mitt år som 36-åring, men det hindrade inte min gulliga make från att fira mig en gång till i lördags. När jag fyllde år i maj så fick jag en matlagningskväll i födelsedagspresent. Vi var på ett ställe som heter Aveqia här i Stockholm och hade sällskap av 15 andra personer på fyra stationer där vi stod och lagade fyra olika rätter mat. Sedan fick alla sätta sig till bords och maten serverades i omgångar av de som hade lagat respektive rätt. Fantastisk upplevelse, otroligt god mat (hinner inte redovisa alla rätter nu, men det var gudomligt gott alltihopa!).

Efter matlagningen så säger Daniel att vi ska gå och ta en drink på ett ställe i närheten som han hade tittat på, vi hade ju trots allt barnvakt en lördagkväll. När vi kommer in dit så ser jag att 15 av mina närmaste vänner och familj sitter vid två långa bord! Vilken härlig syn! Jag har nog aldrig blivit så överraskad i mitt liv tror jag. Mycket kärlek till er som alltid är en del av våra liv och medför så mycket glädje! Pöss på er <3

Den senaste tiden har också präglats av en lite 8 månaders bebis som håller på att få tänder och lär sig att gå....samtidigt! Går inte att släppa blicken från lilla skrutten en endaste sekund, helt plötslig står hon upp och håller i sig med en hand i det som hon kan ta tag i. Samtidigt så har hon varit snuvig, haft feber och ont där tanden höll på att titta fram. Det innebär att vi just nu befinner oss i småbarnsföräldrarnas djupaste dal där alla brister har en fiesta av olika fyrverkerier som de kan kasta på oss. Det gäller då att inte bara bli gapig och grinig (vilket jag måste erkänna att jag har varit) utan även försöka sysselsätta sig själv lite med diverse saker så som matlagning och stickning (ja det står stickning, det är tantigt jag vet, men jag blir lugn av det och Minou får mössor!).

Slutligen, har ni tänkt på hur vissa människor aldrig verkar vara lyckliga oavsett hur mycket de har? Det kan handla om pengar, utseende, makt, you name it! Samtidigt så kan vissa människor verkligen njuta av minsta lilla och se till att deras liv blir berikat med så mycket minnen och härligheter. Det handlar bara om en endaste sak och det är uppskattning! Ingenting betyder någonting om man inte kan uppskatta det. Personligen uppskattar jag allt, men två saker framförallt, min familj och min förmåga att kunna förlåta och släppa saker. Just den sista delen har sparat mig så mycket dramatik och så mycket negativa känslor, fastän jag blir besviken, arg, ledsen och alla de sakerna, så tänker jag alltid att jag mår bäst av att bara släppa det. Sedan kanske folk tror att man är feg och inte kan stå upp för sig själv, men det är precis där de har fel. Jag sätter mig själv och mitt välmående förs

Puss o kram på er och ta hand om er själva och varandra.

Ps. Snart avslöjas resmålet för oss i januari, det är väldigt väldigt långt bort ;)

Likes

Comments

Efter tre misslyckade försök till nattning och två magkatarrskänningar efter en lång och händelserik dag sätter jag mig äntligen på soffan när jag tror att bebis har somnat. Jag sätter mig bredvid Daniel som sitter och surfar med mobilen och tittar på fotboll med halvt intresse.

När jag sätter mig ner är jag noga med att markera hur trött jag är genom att sucka högt och lägga upp benen på bordet. Börjar en konversation som låter så här:

Jag: "Det är verkligen jättetufft med bebis nu! Det är så mycket intryck och hon är så uppe i varv, det tar på krafterna."

Väntar tålmodigt på någon reaktion från min man som fortfarande stirrar ner i mobilen. Efter några sekunder börjar jag verkligen undra om han ens hörde mig så jag ökar intensiteten och stirrar lite ilsket på honom. Ytterligare sekunder passerar innan han börjar förstå att det är en blick som borde uppmärksammas, men han hinner inte reagera på min blick innan han brister ut i skratt!

Daniel: "Det är ett lok! Hahahah det är ett lok på fotbollsplanen." Så visar han ett lok som cirkulerar runt ett fotbollsplan i hans mobil!

Efter ett tag så kommer han på att han måste rädda situationen lite, så han avvaktar lite för att komma ihåg vad jag läste för honom lite tidigare. Minou går in i en ny utvecklingsfas nu och jag läste om fasen för honom lite tidigare. Han ler lite och säger: "Ja Minou är ju uppe i varv nu men det är ju för att hon försöker lära sig att en ko inte är en katt!"

Kunde inte hålla mig för skratt då, det var ju nästan så det stod i Wonderweeks! 😂


​Neds signing out #thelifeofmenseemsoeasy 😊😊

Likes

Comments

I fredags var jag gräsänkling då Daniel var på konferens, eller egentligen så var han inte med på konferensen på dagen då han hade massor med jobb kvar, men han var med på festligheterna på kvällen ;) Tydligen så hade de badat i havet, bastat och tömt någons minibar. I mina yngre dagar (läs fyra år sedan) badade och bastade jag också, och tömde minibarer, men det hör inte riktigt hit :D Min mamma och syster var här till 19.30 och vid 18.40 började jag känna mig hungrig. Då ingen av de kunde stanna på middag så lagade jag köttfärssås som jag både åt av och sparade till en lasagne i veckan. Till middagen, och till middagslagningen, så drack jag lite Rioja, lika bra att dricka upp lite av vinet som ligger i vinhyllan:)

Då min älskling var ute där på fredagen så passade jag på att gå ut och äta brunch på lördagen med min syster så Daniel och Minou fick lite egentid (jag är ju en väldigt förstående fru och mamma som förstår att bebis och pappa behöver egentid.....speciellt när pappa är bakis;)). Brunchen avnjöts på Södrateatern medan ett liveband spelade jazzmusik. Detta är något jag verkligen rekommenderar om man bor i Stockholm! Det fanns massor med gott och utsikten är inte helt fel heller. Efter brunchen tog vi en långpromenad och så stannade vi i Nespressobutiken och fyllde på kaffeförrådet. Är det inte en galet bra affärsidé det här med Nespresso? Att man kan få något så vanligt som kaffe att verka så lyxigt? Det finns ju för guds skull rådgivning som man måste boka tid för!

Idag så hade jag sovmorgonsdag då Daniel brukar ta åtminstone en dag på helgerna. Då jag var vaken rätt sent så hade jag Minou när hon vaknade där vid 1.30 så när jag äntligen kunde gå och sova ordentligt där vid 3 på morgonen så var jag superglad att jag skulle få sova ut på morgonen....trodde jag. Klockan 8.16 så öppnar Daniel sovrumsdörren och frågar "kan du ta bebis om jag åker och köper bröd?" Då tittade jag på honom med mina halvöppnade ögon och bara..."näähääj"!! Aha säger han "då väntar vi en stund, kom bebis" stänger dörren och går ut. Klockan 8.49 öppnar han dörren igen och säger "jag kan ta med mig bebis, kan du hålla henne medans jag klär på mig?" :D Behöver jag säga att jag gick upp då? :D :D

Vet ni vad, jag tror att Minou kommer att gå väldigt väldigt snart. Hon ställer sig redan upp mot allting som hon kan hålla sig mot. Det svåraste är när hon ställer sig upp mot sin gåstol, den är inte direkt stabil! Då får vi stå framför den och hålla emot medan hon ställer sig upp och släpper ena handen och skrattar, innan hon faller ner på rumpan, min älskade lilla plutt. Imorgon går vi till öppna förskolan Minou, där kan du stå upp mot allting och falla på rumpan så mycket du vill utan en nojig morsa som ska stå bakom dig med andan uppe i halsen hela tiden.

Ha nu en härlig vecka alla ni som ska jobba imorgon. Ta hand om er och om varandra, puss o kram.


Neds signing out #mylittlebabyisnotsolittleanymore

Likes

Comments