View tracker

Aldrig ensam. Alltid med mig själv. Även fast jag står i en komplett tystnad så är det aldrig tyst. Jag är hemsökt av ljuden i min egna hjärna. Ett evigt surande, skrikande inom mitt egna kranium. Det tar sig aldrig ut fast det tog sig aldrig in. En stund att tänka, en stund att känna men inget som går att erkänna. Jag kan aldrig uppleva tystad och jag får aldrig höra vad jag känner. Det enda som hörs är ett surrande, ett skrik och ljudet av bläck. Pappret rivs upp av pennan och bläcket förevigar sträcket. Snart kommer jag vara det som aldrig blev. Jag är ett upprepat fel och den som bara blev när det var fel.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

​Jag är sönderstressad och förstörd från insidan. Jag fryser av något annat än kyla. Ingenting känns verkligt längre och verkligheten är kulan från en avfyrad pistol. Sanningen är inlindad i en lögn och verkligheten är inlindad i ett löfte. Allt i verkligheten brinner medans vi sakta försvinner. Ingenting som jag vågar känna är värt att nämnas. Allt jag inte vågar se sker. Allt skjuts ned och jag har ingen mer. 

Inatt gick jag och la mig något runt 03. Jag vaknade något runt 04 igen efter en mardröm om dig och lite anat. Vaknade skakandes och innan jag ens öppnat ögonen på riktigt hade jag vår chatt uppe. När jag visste att min dröm inte var en annan grotesk verklighet försökte jag somna om. Slutade upp med att jag plockade upp mobilen och skrev. Det blev 835 ord och 4095 tecken, jag vet inte hur många gånger jag läste om det men de vart några gånger. Tog ett tag innan jag skickade det till dig. När klockan var runt fem gick jag upp, som en orsak av dina ord stack jag ut och sprang. Vart borta i en timma ungefär, kom hem precis så jag kunde smita in utan att min mamma visste att jag vart ute. När jag duschat läste jag om meddelandet några till gånger, försökte tänka på vad du skulle svara och om du skulle svara. När jag vart less drack jag kaffe och åkte till skolan. Såg dig tre gånger, kollade vår chatt även fast jag mutat den oändligt många gånger. Du sa inget till mig under hela dagen. Svarade inte ens på mitt meddelande, 835 ord och 4095 tecken blev obetydliga. Vi mötes även på tågstationen men du mötte inte ens min blick? Varför mötte du inte min blick? Du vill att jag inte ska tro på orden du agerade efter men orden du vill att jag ska tro på de existerar knappt. Hur kan du förvänta dig att jag ska tro på något om du inte agerar efter det? När du gör så som du gör nu fortsätter du bara att vara elak. 

Likes

Comments

​Vart drar du gränsen för förlåt? När kan du se bortom allt med ord inlindat i ett löfte och vart tar det slut och blir en bitter verklighet? Är det när något händer för första gången eller är det när det händer igen eller är det bortom det? Är det när tårarna faller på en solblekt asfalt medans någon annan ser på? Är det när du dränker huvudet under vattnet och skriker tills du sväljer vatten? Är det minuten det händer eller finns det ingen gräns? Klarar du allt? Vet du om vad du vet och ignorerar det? Ser du ut i en mörk himmel och visar vad du vet i en fråga? Bara för att bevisa? Är det minuten glädjen förvandlas till is? Är det minuten orden blev ett bevis? 

Personligen vet jag inte vart min gräns går. Jag har vart med om så jävla mycket skit. Från så många, jag har ett hårt skinn för de som betyder något. Även för de jag inte kan försvinna ifrån. Just nu vet jag inte vad du är? Vem är du ens och varför i helvete sa du det där? Får jag verkligen inte känna något utan dig? Är det de de ligger i? Eller ville du bara skada mig? Ville du verkligen bara vara elak? Du får inte vara elak, du ska inte vara elak. Så varför är du elak? Alla frågorna, orsakade av det som var roligt igår. Varför vet jag inte vart gränsen går. Varför sa du inte ens förlåt? Jag vill se dig säga förlåt. Du sa inte ens förlåt. Inte på riktigt iallafall. Du kanske inte ens vill veta vart min gräns går. För jag tror detta kan vara bortom gränsen för ett förlåt. ​Förlåt, jag vill bara förstå om jag borde leva eller låta allt gå. 

Likes

Comments

Jag har tänkt på förväntningar. Hur folk verkligen förväntar sig saker av en bara för olika miljöer, kläder, tillfällen eller bara allmänna situationer. Ingen säger det egentligen rakt ut men man kan märka väldigt mycket i frågor blickar och händer. Just nu förväntas det väldigt mycket av mig, egentligen är det mesta glasklart och enkla saker men jag orkar inte med det mesta. Jag vet att det mesta ligger i viljan och att jag inte vill det mesta. Jag vill egentligen bara försvinna och inte bry mig. Jag vill egentligen att jag ska bli osynlig och försvinna för evigt och att alla ska sluta bry sig om mig. Jag hatar att känna mig på utsidan. Vilket jag är.

Jag är på utsidan. Jag var på insidan, jag var det ganska länge. Egentligen var jag i centrum, jag var en av händelserna. Jag var den men nu är jag bara någon. Jag vet inte men jag tappade bort mig någonstans. Det bara hände och sedan hände det lite saker efter det och nu står jag här på utsidan. Vet att de som är på insidan inte tänker på det. Jag vet att man inte märker sånt innan de sker. Jag hade inte märkt det. Det är föst nu som jag märkte det. Det är först nu när jag är i mitten av obetydligheten som jag märker det på riktigt. 

Så nu när folk förväntar sig saker av mig känns det så himla obetydligt, så himla onödigt. Nästan som om att de bara gör det i snällheten och egentligen vill göra allt det de egentligen borde eller skulle kunna om inte dessa saker skulle komma upp. Jag känner mig helt enkelt som ett vapen i någon annans verklighet, ett slags smycke som används ibland men endast just vid det tillfället. Så jag vill egentligen bara försvinna, jag vill att alla ska tappa bort mig så jag slipper känna av utanförskapet. Så jag endast stannar där jag är utan känslor. 

Likes

Comments

​Det känns som om jag glider ifrån alla mina vänner, även de i min familj. Känns egentligen som jag glider ifrån alla jag känner. Jag är aldrig där jag är bara på utsidan. Jag vet att jag brukar känna mig obetydlig i vanliga fall men just nu är det på riktigt. Jag önskar jag kan säga varför vi inte pratar längre men varje gång jag försöker fastnar orden i min strupe för det finns ingen anledning. Jag vet bara att jag saknar dig. Jag hatar orden jag får serverade, orden som handlar om dig. Det enda jag vet är att jag saknar dig. Jag saknar så många så ofta men när det kommer till dig, herregud vad jag skannar dig. Du har funnits där så länge men nu är du inte där. Jag vill gråta när jag tänker på det men vet inte vad jag kan göra åt det. Vet inte heller vad jag vågar göra åt det. Du säger att du vill försöka och vill att jag ska föröka men du gör inget så vad kan jag göra? Du blir bara arg och skriker när jag gör fel. Vilket gör så jag inte vill försöka. Vill bara att du ska veta jag saknar dig och jag saknar att prata som vi brukade. Hoppas verkligen du vet det. Förlåt. 

Likes

Comments

Idag var det måndag. Denna helgen har vart intressant, den började med att jag var riktigt produktiv under lördagen, städade mitt rum, pluggade och han med en springtur på en dag. Mina helgdagar brukar bestå av att jag ligger på ett golv och dör. Söndagen däremot var ytterst intressant. Killen jag gillar hade en dejt med en tjej som inte var mig. Så jag gick runt och surade och var fett deppig över det. Under kvällen däremot frågade han mig om min dag och hur jag mådde. Jag sa att allt var bra och han berättade att dejten gått dåligt. Samtalet fortsatte och det slutade med att jag sa vad jag kände för honom. Ska jag använda direkta ord så sa jag att jag var kär i honom och han sa att han var det i mig. det känns som någon kastat en förbannelse med ett leende över mig. Jag kan inte sluta le samtidigt som jag känner mig så elak över mina känslor. För en av mina vänner gillar honom. De är minst sagt komplicerat.

Jag spenderade däremot idag med honom. Vilket var fantastiskt och jag kan inte sluta le. Köpte även ett par jeans vilket var behövligt. Mina känslor ligger slängda överallt och jag vågar inte röra dem. Jag är så himla rädd. Har aldrig riktigt vart med om något liknande och jag vet verkligen inte vad jag kan, ska eller bör göra..
När det däremot kommer till annat så är jag sönderstressad för skolan. Har så mycket att göra som jag inte vill. Känns som allt ska ske nu. Nästan som om alla krig i världen ska starta och avslutas på samma gång. Allt händer i allmänhet nu, jag vet inte vad jag kan säga mer.

Likes

Comments

​"Armar tätt intill mitt i ingenting men för mig var det allting. "
Jag försov mig idag. Skulle gå upp 6:45, vaknade 07:10 stängde av min väckarklocka tänkte "det är inte värt det" och somnade om. Vaknade sedan av att min mamma skrek att jag behövde gå till skolan runt 10 tiden. Så jag vaknade hoppade i kläder och sprang till skolan. Väl på tåget sms:ade jag min franskalärare och sa att jag skulle bli sen, hon sa att det var okej för hon hade med sitt barn till skolan och själv skulle vara sen. För att jag var sen hade jag missat en av mina lektioner och hade då bara två under hela dagen vilket var trevligt. Gjorde inte så mycket under de lektionerna heller förutom att planera för framtiden. 

När skolan var slut stannade jag även  kvar. Vi skulle jobba matte och plugga. Det var jag 4 andra (inklusive han) och typ 3 mer. Det slutade däremot i kaos. Det var aldrig riktigt något plugg utan det var mer att vi snackade om massa opassande saker. Vilket var förvånansvärt roligt, kanske inte det mest passande att prata med främlingar om men det var roligt. Undrar däremot hur de ser på mig nu. Vet att folk tycker att jag är konstig men detta gör det värre. Var däremot med honom, var nära och allt var bra även fast alt var fel. Jag vet att jag tycker om honom för mycket men han vet inte det. Jag kommer nog även inte göra något åt det så allt är okej. När han däremot är så nära, då jag vet inte. Jag får för mycket känslor, alla känslorna speglar glädje men det känns så fel. Jag stannade även så länge så att vi slutade upp ensamma. Det var fantastisk, ingenting hände men jag fick lite mer och det kändes. Nu sitter jag däremot hemma och allt är bra, jag har på mig dagens strumpbyxor och en för stor tröja. Mitt hår är upsatt och jag har ont i ansiktet för jag har let för mycket. Allt är med andra ord så himla bra.

Likes

Comments

Okej, som jag sa igår skulle jag på teater med skolan. Jag kan säga att det var en intressant upplevelse. Kvällen började med att jag och två av mina vänner åkte in till stan. Vi satt och pratade om dikter och låtar på tåget vilket var trevligt och väl behövt. När vi sedan kom fram gick vi till en skivaffär för en av dem skulle köpa LP skivor men tyvärr så hade de inte det. Så vi gick vidare till stället det var bestämt att vi skulle äta middag på. När vi väl var där så vart det ganska intressant för skolan hade reserverat en del av restaurangen, vilket betydde att hela klassen var samlad i en begränsad yta där vi snackade om privata saker. Jag tror inte någon betedde sig helt normalt. För vi även var en så stor grupp människor hade servitörerna problem med beställningarna vilket ledde till att mitt tålamod tappades ut lite som en storm. Det var allmänt horribelt, jag älskade mitt sällskap de jag pratade med men de runtomkring klarade jag nästan inte av.

När vi ätit klart begav vi oss till Dramaten. På vägen pratade vi och jag köpte en kaffe. Allt var allmänt bra för vi var tillsammans och det var ganska länge sedan sista gången. När vi väl kom fram vart det däremot intressant(igen). Det var som sagt ett besök med skolan där de två samhällsklasserna på skolan skulle se pjäsen och sedan efteråt skiva en essä angående någon av livets frågor baserat på pjäsen. Vilket med andra ord betyder att det inte var frivilligt, vilket i sin tur lede till att några människor betedde sig på ytterst abnormala sätt. Exempelvis så var det några som satt och målade i målarböcker under pjäsens gång, läste böcker, somnade och pratade samtidigt som de var allmänt störiga. Jag hade turen att hamna med någorlunda seriösa människor men stör mig på de flesta i min klass ändå.

Skådespelet i sig har jag blandade känslor emot. Teaterstycket vi såg heter Idioten och det var Mattias Anderssons modernisering av Fjodor Dostojevskijs klassiker. Jag personligen tycker att han gjorde ett bra jobb med att modernisera pjäsen men jag tycker att vissa sker kunde vart bättre. Jag personligen älskade scenografin de använde sig av, jag tyckte det representerade hur samhället ser ut. Hur vi alla lever i en box tillsammans men hur vi ändå går till andra hörn för vissa saker inte angår oss men vi kan ändå inte fly. Jag tyckte även att de använde sig av ljuset på ett bra sätt, de använde ljuset på et sätt där de gav oss åskådare uppsikt av oss själva. För när något berörde "samhället"/publiken tände de ljuset för oss men när de endast var dramaturgi var det mörkt. När det däremot kommer till vad pjäsen ville förmedla kan jag inte riktigt se det. Syftet kan man med andra ord kalla oklart, det står lika mycket på båda sidor. Jag skulle rekommendera skådespelet för det är verkligen sevärt även fast det är blandat. Så i helhet det var bra men det kunde vart bättre.

Likes

Comments

Igår har vart en riktigt bra dag. Började med att jag hade sovmorgon så jag vaknade utvilad. Min mamma var även hemma under morgonen vilket var skönt. (Hon brukar inte vara det.) Så jag hade en jätte lugn och skön morgon när jag väl kom till skolan visade det sig att alla mina lektioner förutom en var inställda. Vilket ledde till att jag hängde halva morgonen med några vänner i musiksalen. Vilket var mysig, vi satt mest och spelade musik och lyssnade på lite sker. I takt med att dagen fortsatte försvann några, jag skulle följa med och äta lunch men det blev så att jag stannade kvar i skolan. Detta var mest på grund av honom men även några uppgifter. Jag vet att det är fel men jag kan inte äg nej, iallafall inte till honom. Jag vet att det är självtortyr för han gillar nog inte mig på samma sätt men jag lever inom ett "tänk om". Så jag kommer förnedra och tortera mig själv tills jag vet. Dessutom hade jag bestämt att jag skulle på lunch med några så de blev sura, vilket är förståeligt men jag vet inte vad jag kan säga. När skolan var slut stannade jag även kvar med samma kille, en av mina bästa och han so,mm ville ligga med mig. Vilket var intressant, det började normalt och jag jobbade matte medans de spelade schack men sedan gick det åt helvete. De alla blev uttråkade och det spårade. Det slutade upp med att det startades en debatt om opassande sker med mig i fokus. Kan säga att det inte var ett dugg pinsamt eller stel för den delen.

Idag ska jag däremot på teater. visst det är bara med skolan och jag kommer vara fast med min klass tills ungefär tolv elva tiden och kommer komma hem runt tolv om inte mer. Måste även äta med dem, det kommer väl vara helt okej men jag känner lite sovdomar inför det. Jag älskar teater och vi ska se Idioten på Dramaten men jag vill inte vara med min klass. Som du nog kan höra är vi inte så tighta. Det kommer väl gå ann men jag känner inte för att sitta grupperat och snacka skit om alla medans man kallar det för "gemenskap".

Likes

Comments