Header

Länge sen jag skrev men det är fullt upp med jobb, föreläsningar och barn bland annat 😄
I helgen som var så var jag ner till Stockholm på slottet, inbjuden av Kronprinsessan och Daniel för att medverka i ett seminarium . Det var min första gång och ett ställe jag bara kunde drömma om att få besöka.

Jag ser inte klok ut på bilden men den får åka upp i alla fall . Så otroligt tacksam för allt som händer nu 🙏
Älskar att föreläsa !

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


Länk till intervju i KiT

Likes

Comments

Der har varit mycket genom åren . Det har hotats hit och dit . På nätet eller direkt. Hela tiden så har jag slagit det ifrån mig och jag har inte tagit åt mig eller låtit mig skrämmas .
Den här gången blev det på riktigt . Ett hot via mail som bland annat beskrev min resväg. Hade det inte varit den där demonstrationen alltså. Att röra sig fritt hade inte gått.

Jag skulle i år ha varit på Bokmässan i Göteborg. Inbjuden som gäst att tala med min idol Navid Modiri som moderator.
Istället blev jag rädd . Rädd på riktigt . Aldrig förut har det bitit på mig men den här gången valde jag att backa. Jag går inte in mer på detaljer än så mer än att jag valde att inte åka.
Jag är otroligt ledsen och upprörd över det hela och arg. Jävligt arg.
Men tro inte jag kommer att vara tyst. För det kommer jag inte. Mina ord kommer att läsas upp från scen där jag skulle ha talat och min bok finns att köpa .
Jag är där med er alla i tanken .
❤️
Hatet får inte vinna

Likes

Comments

Likes

Comments

I morse var jag uppe med tuppen för att bli intervjuad i Norsk radio om boken och mitt liv.
Här är en länk till den


.

Fick en länk skickad till mig idag som jag missat. Gällande de klistermärken som satt uppsatta i Forshaga. Det var lite som de redan hade rensat då jag anlände på platsen och inte helt oväntat heller . Folkförrädare som ska hängas i en gatulykta.
Jag vet inte mer vad jag ska säga än att jag räknar med att de har koll på vart jag är och så är det bara .

Jag är gärna en folkförrädare i deras ögon om det betyder att medmänsklighet och kärlek till alla runtomkring är exakt det.
De får kalla mig vad de vill

Likes

Comments

Idag kom denna bild upp på min timehop på Facebook.
Blev tvungen att redigera den lite men bilden kommer från Ian Stewart Donaldson memorial i England 2011.
En annan värld. Ett annat liv.
Vad tänkte jag? Hur kände jag ?

Vi skulle köra en låt jag inte alls var bekväm med och jag var sjukt nervös, det minns jag .

Nigger nigger row that boat
Nigger nigger get out of here ...

Det vänder sig i magen på mig. Men jag låter minnen av allt det här driva mig framåt i det jag gör idag. Och jag pratar om det . Om och om igen. De finns fler som mig där ute som behöver veta att de inte är ensamma om sin skam. Att det går att leva vidare. Tänka om. Gör
rätt.

För ett par veckor sedan föreläste jag i bland annat Torsby. Vi fyllde en hel innebandyhall med ungdomar. Jag berättade om mitt liv öppet och helt utan att undanhålla något. Varje gång blir skammen lite lättare att bära.

Tack för att jag får göra rätt för mig.

Likes

Comments

För att boka mig som föreläsare så maila på ajoners_larsson@hotmail.com

Föreläsningen varar en timme ca och jag finns gärna tillgänglig efter för att prata .
Jag visar en PowerPoint med bilder och berättar allt från början . Hur det startade och vägen tillbaka till idag.

Likes

Comments

Ja vi är fler. Jag får mail ibland från andra. Andra kvinnor som känner igen sig i min historia och som beskriver liknande saker.
Mycket handlar om att bära skammen och om att bära runt på den tunga ryggsäcken utan att ha någon att prata med. Någon som förstår. Det är många kvinnor där ute som lever såhär men de finns också de som faktiskt tar steget och kontaktar mig. Som vill komma vidare.

Det här är historien om Linn. En kvinna jag fick kontakt med i Höstas och som just där och då gick igenom samma sak som jag själv gjort.

Nu vill också Linn göra sin röst hörd så att fler vågar ❤

Jag körde mantrat för mig själv och till alla andra att det är åsiktsfrihet i Sverige, alla får tycka vad de vill. Det var inte förrän jag insåg att min egen hjärna blivit "kidnappad" som jag ville ut.

Jag önskade mig bullerbyfamiljen och efter ett rejält kraschat förhållande så blev jag förälskad och såg någonstans ett hopp om en familj. Han var inte från stan, jag såg något spännande med honom. Bra på att prata. Hantverkare. Jag kände mig omhändertagen.

Det började med att hans kriminella bagage dök upp, de kom i små pusselbitar eftersom och jag som inte varit dömande tidigare ville inte döma nu heller. Alla kan förändras. Jag trodde hela vägen att jag kanske kunde förändra. Från början kom allt i små små doser. Det skämtades ex om att man skulle fira Hitler på hans födelsedag. Jag blev ställd. Hade aldrig hört något liknande innan. Skämt trodde jag då. Jag trodde att han sa så för att retas eller få fram en diskussion. När man kom närmre hittade man böcker om Hitler, klistermärken, pins till tröjor och sakta med säkert introducerades det propagandafilmer, klipp, reportage, affischer osv som användes för att jag eller vi alla skulle "komma över till den icke-hjärntvättade sidan" som det kallades.

Man blir inte nazist eller nationalsocialist som de så snyggt kallar sig, över en dag.

Man vaknar inte en dag och tänker att idag har jag dessa åsikter eller människosynen, man radikaliseras sakta. Långsamt i vardagsbestyren, de hittade små saker i vardagen som fångades upp och lades över på judarna, politikern och makthavare. Allting som hände i ens liv kunde man i princip skylla på dem.

Rekryteringen och det eviga pratet hemma om sionism och hat normaliserades. Ribban höjdes hela tiden.

Man träffade likasinnade, i stort sätt umgicks man bara med personer som hade samma åsikter. Familjer med barn. Helt vanliga familjer med vanliga jobb. Dagisfröknar, snickare, byggarbetare, butikssäljare. Jag som hade trott att nazister var de 18 åriga pojkarna med kängor och rakad skalle. Ack så fel jag hade, de var mycket närmre. De som inte var med på samma bana var idioter, hjärntvättade av massmedia, efter 12 år i skolan för det var politikernas agenda. Judarnas agenda. De kunde man inte umgås med. Jag sållade bort många vänner för de skulle aldrig förstå eller de skulle döma oss.

Man satt vid matborden och dömde ut familjemedlemmar som höll avstånd på grund av de "politiska åsikterna". Kvinnorna var oftast tillsammans och tog hand om barnen och männen gick iväg. Man fick "vänner" och kände sammanhållning inom organisationen. Inga krav egentligen mer än att man höll med.

När man sedan åkte till sina egna familjer så la man locket på. "De skulle aldrig förstå, de är hjärntvättade av samhället" lät det då. Man höll uppe fasaden och ville inte ställa till med någon scen. Jag älskade när vi var där, för det var de enda gångerna jag verkligen kände att vi var exakt som jag drömt om hela tiden. Men varje gång de kom till oss blev det ett projekt att hålla uppe fasaden, dölja propaganda. Knogjärn. Skyddsvästar. Och förklara vilka vi umgås med. Jag fick order om att ljuga för familjemedlemmar, de skulle aldrig förstå "onödigt att skapa drama".

När jag själv märkte att jag tänkte tankar som inte var jag, jag började avsky människor och se ner på människor så var jag tvungen att reagera och försöka ta oss ur. Det började gå för långt med prat om vapen, krig, ständig oro att någon med andra åsikter skulle ta sig in i lägenheten. Vid middagen en dag hyllades Breivik. Då kändes det långt in i hjärtat på mig. Jag som var i Norge den sommaren och kände hela sorgen hörde andra människor nu hylla det avskyvärda. I mitt hem. Människovärdet var bortblåst och jag ville därifrån.

Bort kom jag även om det var en tuff resa och jag fick nollställa hela mig själv och börja om. Försöka komma tillbaka till den jag var. Hårdast i hjärtat är nog ändå skammen. Den är värst.

Att jag tillät min hjärna att hata och avsky människor. Det är inte jag. Idag efter den här resan är jag enormt tacksam till min familj som satte stopp och inte kunde se på om jag fortsatte leva där när allt kom fram i ljuset. Det fick mig att ta klivet. De har stöttat mig hela vägen, sett till att jag inte tappat fotfästet och kämpat för att jag ska se framåt. Nu fokuserar jag på barnen, att de inte ska hamna på den banan någonsin. Jag ska berätta, vara öppen hela vägen. Kämpa för att barnen alltid ska växa upp i en miljö där alla människor är lika mycket värda oavsett ursprung, hudfärg eller sexuell läggning. Jag måste väga upp. Med massor med kärlek. ❤️

Likes

Comments

http://www.femina.se/anna-lena-var-nynazistmin-ryggsack-ar-sa-fullproppad-med-skam/

Jag älskar den hör texten! 😍 En fin vinkel !

Likes

Comments