Blyertset skrapar emot det blekta pappret. Blicken vandrar upp emot klockan ovanför den skogsgröna tavlan med ovarsamma kritränder och därpåristade halvhjärtade uträkningar. Tickandet verkar eka i min tomma skalle. Eller, tom är den i alla fall på det den borde innehålla just nu. Allt annat skräp som försiggår därinne är det gott och väl om. Fan. Jag borde kunna det här sedan femman. Jag läser igenom uppgiften igen. Ögnar igenom den. Vad är frågan? Vad är viktigt? Vad är irrelevant? Jag läser den ytterligare en gång. Nu långsammare. Streckar under det som verkar behövligt. Frågan. Vad var frågan nu igen? Vad är de ute efter? Så vi har en hundgård....den är såhär lång på ena sidan...på det här avståndet finns en...blomrabatt. Okej. Hur lång ska....16,7m...avståndet...det fanns en formel för detta...okej så avstånd...multiplicerat med detta och sedan divisionsstreck....sådär...och då blir svaret....nej. Det här stämmer inte.

Och jag försöker på nytt. Försöker hitta vilket fel jag begick. Suddar ut. Skriver om. Jag tror jag valde fel siffror. Kanske fel formel? Är de i rätt ordning? Har jag missat något? Började jag kanske i fel ände? Jag noterar hur jag brister ut i kallsvett. Tårar stiger mig långsamt ögonen. Det här kan ju inte vara så himla svårt. Jag KAN inte be om hjälp IGEN.

Okej, vi tar det på nytt. Andas.

Så...vad handlade uppgiften om igen?


Jag vet inte när det började, jag har antagligen varit såhär så länge jag minns. Normalbegåvad och osäker. Typ. Inte med allt. Men med det mesta. Jag tror att problemet var min otur.

Som i att omständigheterna runtomkring mig alltid var för kaotiska, vare sig det gällde sociala färdigheter eller att uppnå prestationskrav som krävde full sinnesnärvaro. Mest var jag bara otrygg i mig själv.

Men jag är inte Titanic, det krävs mer än en stöt för att sänka mig. Så det måste ha varit alla misslyckanden. All frustration jag åsamkade omgivningen, och mig själv, med min förbaskade oförmåga.

Mer än en gång blev jag kallad dum i huvudet. Bara jag skulle anstränga mig lite, bara jag skulle öva mera, bara jag skulle sluta vara så känslosam och försöka, bara....

Familjen på min fars sida spenderade ett helt sommarlov med att tortera mig vid matbordet. Jag fick minsann inte gå från bordet innan jag kunde svara på vad 163-17 var. Med huvudräkning, förstås. I timtal satt min far med mig och sköt frågor som ur kulspruta om det ena minus det andra, det där gånger det här osv. Jag kommer inte ihåg så mycket mer än det, för jag grät mest. Jag ville bara att de skulle låta mig vara. Min hjärna kändes som att den låg i en tryckkokare. De gjorde sig lustiga över hur usel jag var på räkning. Kanske mer kärleksfullt än elakt, men så upplevde jag det aldrig.

Skolgången präglades redan i väldigt unga år av svåra psykiska problem, jag var socialt depriverad,otryggt anknuten till omgivningen och mig själv, depressiv och suicid innan jag fyllde 10. Skolgången haltade efter, och även om jag brydde mig, växte förtvivlan till en hämning. Jag var rädd och uppgiven och då föddes tankegången; jag kan inte, och jag vill inte.

För mig blev matematiken ett onödigt ont som jag kämpade mig igenom tillsammans med alla andra svårigheter man möter som manodepressiv tonåring i högstadiet, och jag klarade mig rätt väl eftersom jag hade en lärare som ville se alla komma igenom proven, men inte brydde sig om att egentligen stärka de svagare. Liksom matematiken var ett onödigt ont för mig, var jag nu ett onödigt ont för matematiken. Jag resonerade som att det var helt okej, eftersom det fanns de elever som hade intresse och läggning för det, och jag var inte en av dem. Jag gick ut högstadiet med helt hyfsade betyg, inom andra ämnen.

Tyvärr var det ju, som det senare visade sig, inte gräddbullepannkaka med det. När jag trodde det var över, var det de facto bara början.


Gymnasiet blev en shock för mig. Det hade egentligen inte varit ett problem, jag var förberedd på en stor förändring men glappet mellan den finländska högstadieutbildningen och den därpåföljande gymnasieutbildningen var enormt.

Och jag blev sjukare än någonsin. Hopplösheten jag bar på sedan länge fullständigt åt upp mig inifrån nu. Efter att ha kämpat med någon enstaka kurs genomgick jag ett kognitivt test som skulle kontrollera någon eventuell inlärningssvårighet och resultatet var föga förvånande. Där var det svart på vitt, jag hade dyskalkyli. Medan jag rent kognitivt står över genomsnittet i verbala färdigheter är jag långt under den röda linjen när det kommer till de matematiska. Jag har problem med gestaltning, korttidsminnet, visualisering av matematiska modeller och svårt att greppa siffrors innebörd.

Och efter alla dessa år där jag har gått igenom så mycket sorg och förlust och ont som vänt mig in och ut flere gånger om och på så sätt har omvälvt och format mig till den ni känner mig vara idag; lever, gnager det ännu inom mig. Varje dag är tanken, känslan där, som en viskning. Andra dagar skränar en öronbedövande, men den är alltid där. Osäkerheten. Skammen. Hopplösheten.


Jag har dyskalkyli. Antagligen har det alltid varit så. Kanske det gör mig dum i huvudet, eller så gör det mig kanske också till en kämpe. Antagligen är jag ingendera.

Men även de dagar när det känns för tungt och lönlöst, när min panna verkar lysa upp med neonfärgade bokstäver skrikande "FULLIDIOT", även de dagar jag inte klarar av att dra mig till klassrummet för att skammen ligger som en klump i magen så försöker jag. Vissa dagar vädjar jag även till mig själv men jag klarar det inte.

Att betvivla sitt intellekt till den grad att det är smärtsamt och hemskt är något ingen elev borde behöva göra.


Dyskalkyli är mycket väl på riktigt. Det är inte något påhitt för studerande som bara vill vara lata. Det är ett funktionshinder, och även om det inte är en allsmäktig ursäkt...är det ändå relevant.

De dagar när skammen är för stor sitter jag förvtvivlat med händerna framför ansiktet och funderar vilken utväg jag ska ta. Ofta tar jag fram böckerna och försöker förstå. Försöker räkna. Försöker hitta ett sätt som fungerar.

Vi försöker. Men ibland räcker det helt enkelt inte.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Detta är inte ett inlägg om att du ska acceptera hur jag ser ut eller klär mig eller vad jag väljer att göra, även om det självklart också vore riktigt riktigt trevligt, förstås.

Nej, det här inlägget handlar om så mycket mer än så. Eller så är det riktigt simpelt. Beror på hur du ser på saken.


Jag tycker det är simpelt. Simpelt därför för att min kropp är min och ingen har rätt att våldföra sig på den och förstöra så mycket som lägger sig i bakgrunden för din fundamentala hälsa och din förmåga att föra ett liv som en vanlig, funktionsmässig individ.

Sådant får inte hända. 



Komplicerat, är det för att just det hände..


Jag darrar när jag skriver detta. Kan dels bero på att jag inte skrivit på länge, eller att jag har en sådan rastlös ångest, en stum ilska i kroppen just nu att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv.


Eller kanske för att ett urgammalt sår i mig har rivits upp och nu påbörjar en smärtsam process för att kunna läka.

Jag har trängt undan det alltför länge. Men det har inte försvunnit för det.

Och nu har jag äntligen fått en bekräftelse på det jag redan hade misstankar för, äntligen finns det svart på vitt.


Och det känns fruktansvärt. Och så otroligt lättande. Jag vet ärligt sagt inte mer. Men jag tror det är bra, det är bra att det gör ont, det betyder att något förändras. Att jag tagit mina demoner i hornen och virvlar runt dem i huvudet, så att de äntligen hittar vägen ut.



Det är svårt att säga var det började.

Kanske det var du, du stackars sjuka sate som förgrep dig på min sexåriga kropp för att du inte visste bättre. För att det bara på lek.

Eller du, som utförde psykisk misshandel på mig och hotade mig om jag inte skickade bilder av min blottade kropp. 

Eller du, som inte hade något problem med att ta allt ifrån mig fastän du visste om mina rädslor, fastän du visste om att du skulle lämna mig dagen efter.

Eller kanske det var du, du gamla as, som förgrep dig på mig och gömde dig djupt, djupt inne i mitt undermedvetna dit jag förträngt dig i alla dessa år.



Det spelar heller ingen roll. Det som hänt är oföränderligt, men det betyder inte att jag måste leva med smärtan för resten av mitt liv.

Lidandet ni försatt mig i har följt mig långt på vägen, men jag har insett att inget av det är skrivet i sten.


Vare sig ni gjorde det ni gjorde medvetet för att skada mig eller för att ni inte visste bättre, ska jag inte ger segern. Ni har inte kuvat mig.

Hör ni det, era jävlar, jag ska ta mig loss och gå min väg.


Men först måste jag ta ett steg bakåt och se tillbaka på er, på mig. På allt det jag har önskat glömma.

Man måste vända sig om en gång för att kunna gå vidare.


Men sen aldrig mer.

Likes

Comments

Djuphavsblå gardiner med ljuset som tränger igenom, likt hoppet när förtvivlan inte kryper under skinnet lika mycket som förut.

Jag ser. Jag ser dig ligga brevid mig, din bröstkorg höjs och sänks med varje lugna andetag du tar. Du är försunken i trygghet, den drar över dig i lugna stråk, likt ett bekymmersfritt barn i sin försynta förälders armar.

Jag känner. Känner din värme stråla ut till min sida av sängen. Jag behöver knappt sträcka ut en hand och jag rör din hud. Huden du släppt mig in under med din oersättliga ärlighet och ditt sätt att vara känslig inför just mig. Vilket privilegium jag bär, att få ha något så vackert i mitt liv, att bli älskad av dig.

Dina bristningar är släta och skrovliga, vissa är blodiga och färska, gapande som öppna sår medan andra långsamt läker ihop.

Du har sett med vilken kraft jag är kapabel att rasera mig själv, hur jag kan rannsaka, avsky och göra illa mig själv. Jag vet inte för vem det är mer smärtsamt. Det går nog inte att jämföra.

Du såg och upplevde världen även innan jag kom in i ditt liv. Vi har kommit från olika håll, och mötts någonstans på vägen. Vi har ställts emot varandra som speglar, tvingade att se oss själva medan vi grävde allt djupare in i den andres genomskinliga ridå av glas och metall. Kanske kärlek därför är så smärtsam ibland, för i vårt reflekterande över oss själva och varandra i den andre går vi ibland för hårt åt; saker går sönder. Vi skär oss på de brustna bitarna. Men de läker ihop du vi lär oss förstå, lär oss acceptera att det är okej att inte vara fulländad. Att saker vi ser inte alltid är så vackra.

Det är då vi sträcker ut spretiga fingrar och verkligen känner. Känner. Ser.


Förtvivlan går inte under mitt skinn lika mycket som förut. Hoppet har börjat växa sig starkare. G

Genom djuphavsblå gardiner ser jag att världen utanför långsamt vaknar till liv, är redo för en ny dag, med allt vad den må föra med sig. Vad glad jag är att få spendera den med dig.

Likes

Comments

Med ett knyck avlägsnade jag locket på färgburken och doppade in penselns mjuka hår i färgen. Vad jag längtade. Längtade till att dra den över den grova betongen. Dra över, täcka över det där mörka, gamla, hemska.
Så länge hade väggarna kvävt mig, sugit upp all energi, allt ljus omkring mig. De hade hört mina skrik, mina tårar hade strittat och runnit ned till golvlisterna, mina knutna nävar rivits blodiga på detta skrovliga, bottenlöst hungriga. All förtvivlan och ensamhet försvann under penselns långa drag.
Efter korpsvarta nätter vävda av evighet skulle jag nu se solen igen. Jag skulle ta stenbumlingarna från ruinerna av det som var kvar av ett förgånget liv och bygga upp mig själv igen.

Men det kräver tid, och kraft.

Att börja måla väggen var ett litet men ack så enormt, jävla stort steg i rätt riktning. Nu är bara resten kvar.

Likes

Comments