View tracker

GRAVIDITET

God morgon tänkte jag säga men klockan har redan hunnit bli 12 nästan. Jag vaknade helt stel, med lite nackspärr och ont i musklerna. Har läst på lite och misstänker att jag har brist på magnesium så det ska jag ta upp med barnmorskan idag.

Igår var jag på möte hos psykiatrin för att diskutera samarbetet mellan psykiatrin och specialistmödravården. Precis som förra graviditeten går vi genom en plan på hur jag önskar föda och hur läkarna kan göra det enklast för mig medicinmässigt och såklart psykiskt också. Jag har en svaghet för stress i och med min sjukdom och har snäppet högre risk att insjukna i exempelvis förlossningsdepression/psykos. Därför har jag läst på ordentligt och bestämt mig för att föda i vatten, med doula vid sidan av som kan hjälpa mig och Mesut att få igenom våra önskningar. Det tycker både sjuksköterska (min kontaktperson) och psykiatriska läkaren som var där igår att det skulle vara det ultimata för mig. Dessutom så reagerar jag oväntat på olika preparat och smärtlindringar man får. Jag fick en allergisk reaktion av morfinet under kejsarsnittet sist därför vill jag föda så naturligt (sen avnavling & utan smärtlindring) som möjligt. Dock kommer jag inte kunna amma och ska därför tjata på att få den donerade bröstmjölken till bebis under dagarna på BB för att hon ska få i sig de antikroppar (och andra saker) som inte en vanlig mjölkersättning innehåller. Jag är medveten om att vården är restriktiva med allt och helst skriver ut mediciner och snabbar på förlossningar därför har jag läst på ordentligt för att kunna kräva allt jag önskar. Min sjuksköterska tyckte det var bra och att så länge jag står på mig och vet vad jag vill så går det oftast bra.

Nu önskar jag bara att min barnmorska går med på detta idag utan att försöka avråda och råda mig till saker jag egentligen inte vill, men jag har i alla fall mina kontakter på psykiatrin som stöttar mig i detta eftersom det skulle vara det mest harmoniska sättet att föda på och bara det är en lättnad.

Bildkälla: http://originsbirth.com/water-birth/

När jag har läst på och dessutom jämfört vanliga förlossningar, med min tidigare förlossning som slutade i snitt med hemförlossningar & förlossningar i vatten så märker jag skillnad. Jag har verkligen ställt in mig på detta och hoppas det går hela vägen. Slutar det med kejsarsnitt igen så gör det de det men kommer fortfarande fullfölja det naturliga för bebis med sen avnavling..

Förra graviditeten var jag jättenervös inför smärtan, när det är dags och hur jag ska veta. Den här gången är det andra saker som oroar mig. Jag är förberedd på att smärtan är som den är, jag har ju upplevt den till viss del (inte krystningskedet). Men nu är jag orolig för de praktiska sakerna och att få min vilja igenom, därav bestämde vi oss för en doula. Så att Mesut och jag kan njuta av denna förlossning utan att stressa sönder och så kan doulan se till att våra önskningar går igenom. Henne har jag möte med på onsdag, så det är spännande alltihop.

Någon som har erfarenhet av vattenfödsel hemma eller på sjukhus? Dela gärna med er.
Kram!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

GRAVIDITET, LIVET

Vi har verkligen haft fullt upp dessa dagar! Det enda vi hunnit med är det vardagliga livet; Lämning på förskola, jobb, ärenden, hämtning, middag, sova. Men det har varit skönt. Jag har mått bra psykiskt och varit glad över att sakerna jag klagar över nu är vanliga graviditetsaker. Nu har lillasyster och jag gått in i vecka 20, eller ja snart är det ju vecka 21 till och med. Det går fort eftersom min fokus mest är på Aylin och hennes liv med förskola osv. Jag tror att det är mycket så för de flesta med barn sedan innan. Mesut och jag har fått andas ut lite när Aylin är på förskolan och försöka planera inför lillasyster. Man måste liksom ta in det också under tiden för att inte få världens chock när vi åker in till förlossningen. Jag glömmer ju totalt bort att vila emellanåt så jag får sammandragningar när jag är igång. Jag måste påminna mig själv om att jag faktiskt ÄR gravid och när jag har chansen måste jag vila upp mig lite, och få njuta av att vara gravid. Det är trots allt sista gången och halva tiden har redan gått.

Vi var på uppföljningssamtal på Aylins förskola idag och det gick så bra så! Aylin är bra på att kommunicera och utvecklas massor, upptäcker och har kul. Det känns jättebra och vi är otroligt nöjda med förskolan och pedagogerna. Det är som sagt en liten förskola så det blir familjärt och barnen kan lättare samspela i lugn och ro. Aylin trivs verkligen, det märks. Hade hon inte gjort det hade jag ju haft henne hemma tills hon får plats någon annanstans men nu känner vi oss lugna faktiskt efter lämning på morgonen. Ibland har jag fått smyga förbi för att ta mig någonstans i närheten utan att hon ska se mig och då sitter hon alltid och leker glatt i sandlådan. 

Nästa vecka åker Mesut och jag till London. Aylin ska vara hos pappa under tiden. Det blir första gången vi åker någonstans ensamma efter vår förlovningsresa i Paris (2013). Innan nästa plutt kommer vi känner vi därför att det behövs! 
​I alla fall, nu ska jag värma lite mjölk och dricka varm oboy till någon mysig film. Kram på er!

Likes

Comments

View tracker

LIVET

Det var alltså meningen att jag skulle ta en fin bild på mackorna när jag lagt upp de fint inför bloggen. Men gravida jag ville inte vänta så jag glömde bort bilden. Det var riktigt goda mackor i alla fall. *fniss*

Sitter just nu och avnjuter en lugn frukost! Vi försov oss ordentligt imorse. Vi brukar gå upp mellan 7-7.30 men vaknade 8.30 och Aylin skulle va på förskolan 8.45. Jag flög upp, gjorde en välling till Aylin medan jag duschade i raketfart och sedan var det bara att klä på oss för att springa till förskolan. Det var ju mycket lättare under sommaren när barnen inte behöver typ 100 lager kläder. Jag var helt svettig om pannan när vi äntligen kom ut genom ytterdörren. 😅

Inlämningen gick bra och efter det var det bara att pallra sig till labb för att ta blodprover inför dagens besök hos psykiatrin. Jag kom tidigt för det alltid är så lång kö men jag var ju såklart först. Det gick snabbt med andra ord och nu har jag ca en timme att fördriva innan mötet. Kom då på att jag inte ätit frukost så det gör jag nu. I lugn och ro. Första gången på länge.

Hoppas er dag blir bra och inte startade lika svettigt som min! Kram. 🌸

Likes

Comments

LIVET, PSYKISK OHÄLSA

Det är något speciellt med hösten. Ända sedan jag var liten har det nog varit min favoritsäsong. Sommaren gillar jag inte om vi inte spenderar den utomlands, våren är fin och vintern är sjukt mysig med snö. Men hösten, den är perfekt.

Igår kom min pappa hem till oss medan Mesut var på jobbet så gick vi ut hela eftermiddagen med Aylin. Hon fick sparka lite boll sen gick vi vidare till en 4h-gård nära oss för att titta på djuren. Det är höjdpunkten för henne! Hon kan springa runt staketet och peka på alla djur utan att tröttna. Och för mig som varit deprimerad så pass länge kändes det helt underbart att äntligen få känna värmen av solstrålarna mot mitt ansikte. Att få känna höstkylan på riktigt. Det är saker man tar för givet när man mår bra. Småsaker som man inte tänker på känns så viktigt när man inte har kunnat känna det. Jag sa till och med till pappa: "Jag har glömt hur det känns att vistas ute när man mår bra, när man känner med alla sinnen." Nu ska jag verkligen njuta av att må bättre och inte stressa in i något.

​Nu spenderar ju Aylin dagarna på förskolan, men när vi är hemma tillsammans ska vi börja skogsvandra lite. Jag har märkt hur hon älskar att känna med sina små fingrar i jord, lyfta på löv och undersöka pinnar. Det är så himla mysigt så det ska vi absolut göra nu när jag dessutom inte lider lika mycket av foglossning. 

Drömmen skulle ju vara att flytta till ett hus där det finns massor med natur bland olika djur. Det sätter vi upp som mål ett tag. Men tillsvidare njuter vi av livet idag. 

Likes

Comments

GRAVIDITET

Precis som rubriken lyder ligger det en lillasyster till Aylin i magen. Vi var på ultraljudet imorse där allt visade sig vara jättebra med plutten och så blev jag framflyttad några dagar. Så istället för slutet av februari är beräknade födelsedatumet nu den 5 mars (-/+ 2 veckor). Nu känns allting mer verkligt! Även fast inte könet spelar någon roll så känns det bara bättre att veta för att kunna bestämma namn. Däremot håller vi hårt på att köra könsneutrala kläder. Polarn o Pyret är en favoritbutik!

Jag trodde det inte skulle vara lika spännande med graviditet nummer två, eftersom man redan upplevt allt en gång. Men nu när depressionen lagt sig och jag kan börja känna saker på riktigt så känns det lika underbart! Jag längtar så efter att få hålla både Aylin och Lillasyster i min famn. Att Aylin har en livskompis att dela både bra och dåliga stunder med. Det är så kul att jag får glädjetårar bara jag skriver detta, haha! Och mina graviditetshormoner bara bubblar åt alla håll. Ibland kan jag gråta för att maten Mesut serverar inte är tillräckligt varm för att sedan skratta hysteriskt åt minsta lilla sak. Det känns verkligen som att hormonerna är starkare denna graviditet! Så olika det kan vara trots allt. :)

Nu ska jag vila mig lite, käka lite godis innan jag hämtar Aylin från förskolan. Där hon förövrigt inte ens sa hejdå till oss imorse. Efter en veckas förkylning hemma hade hon saknat att vara där såg vi. 

Kram.

Likes

Comments

PSYKISK OHÄLSA

Det har ekat tomt här i bloggen några veckor nu. Anledningen är egentligen ganska simpel, depressionen jag trodde jag höll på att ta mig ur klamrade sig fast ordentligt.

Ingen tror någonsin att jag är så deprimerad som jag är eftersom jag är så sjukt bra på att spela, på att verka lycklig framför alla andra. De människor inte vet är att förutom när jag går ut med Aylin så sitter jag med alla persienner neddragna.. Alla. Jag klarar inte ljus. Jag är inte alls fräsch, och jag ligger i sängen och försöker hantera min grova ångest. Den förlamar mig och depressionen kommer för ingen anledning alls. Så jag grubblar inte ens. Jag bara ligger där, livlös. Men så påminde min kontakt på psykiatrin mig att det inte är jag. Det är min sjukdom som spökar när jag inte kunnat ta medicinen första delen av graviditeten och att jag är en bra mamma som tar ansvar och söker hjälp.

Jag hade bestämt mig för att hålla tyst om att det kom till den punkt där min kontakt på psykiatrin faktiskt bestämde sig för att lägga in mig på den slutna psykiatrin. Dels för att jag skämdes, jag som har ett så himla bra liv med så underbara människor omkring mig, dessutom i en graviditet - HUR, hur kan jag må så fruktansvärt dåligt? Jag kände mig som en dålig mamma som inte kunde må tillräckligt bra för att ha samma energi för mitt barn. Men jag tänkte också hålla tyst för att förutom att prata om psykisk ohälsa som redan är tabubelagt så är det ännu mer tabu och hysch om att man tillslut blir inlagd. För det låter egentligen värre än vad det är. Det är ju ingen som skäms för att man blir inlagd på övervakning medan man tar prover? Eller för att man behöver hjälp med rehabilitering efter en olycka? Det är ju helt normalt att prata om, och det ska det också vara när det gäller psykisk ohälsa. På avdelningen jag placerades fanns det helt "normala" människor. Människor som lever ett vanligt liv med vardagliga problem, med "medelmåtta" till högt uppsatta yrken, unga - vuxna - äldre, alla med en sak gemensamt - en sjukdom.

Helt ärligt. så kan det vara så otroligt skönt att vara på dessa avdelningar. Det här är tredje gången jag är inlagd i mitt liv. Och fortfarande blir jag chockad över hur en vanlig konversation över middagen kan handla om ens sjukdom. Det berättas så naket, så ärligt om hur man lider, om hur man känner sig, om vilka mediciner man behövt ta, hur man känt sig som en försökskanin, och hur man tillslut kände att "nä, nu orkar jag inte mer" - och alla som sitter runt bordet bara nickar instämmande. Försök att vara så ärliga vid lunchen på jobbet så ska ni se hur människor blir obekväma och byter ämne. Men inte på avdelningen. Där förstår man varandra. Man förstår varför ens rumskompis vrider sig och gråter om nätterna. Man förstår varför grannen i rummet bredvid inte orkar gå upp till frukosten. Och man förstår lyckan när man blir utskriven för att man äntligen börjar se ljuset i tunneln igen.

Visst finns det mycket att bättra på. Vissa skötare är otrevliga mot patienterna(några få) och andra är så otroligt stöttande. I mitt fall las jag in för att jag skulle få en ECT-behandling, men eftersom jag är långt gången i graviditeten ville de inte riskera att sätta igång en tidig förlossning där barnet inte kan räddas. Därför fick jag vara kvar för insättning av en ny medicin och så blev jag utskriven när blodproven visade att medicinen börjat verka och när jag kände att jag klarade av att hantera resten av depressionen hemma. Det man däremot inte ska glömma är att man kan vara skör när man kommer ut igen. Det är inte så att man blir frisk från en depression bara sådär. Det krävs oftast någon eller några månader innan den släpper helt. Och det tar ett tag innan ens hjärna börjar fungera normalt igen efter den tagit så mycket stryk. Det är ett steg i taget som ska tas vilket är anledningen till varför många fortsätter vara sjukskrivna ett tag till.

När jag kom hem möttes jag av mina två hjärtan. Min underbara make som har varit min pelare hela vägen och min finaste lilla dotter som jag saknat mest av allt. Mina föräldrar har hjälpt dem mycket och det är jag otroligt tacksam för! Men jag är glad att jag är tillbaka och kan känna mig någorlunda normal. Denna depression har suttit där sedan juni. Och nu börjar den äntligen lämna men den visar sig då och då. Jag måste ta mig ut försiktigt igen, ett steg i taget och backa snabbt om jag behöver vila för att inte åetrinsjukna så djupt igen.

Men jag är tacksam för den hjälp jag fick på avdelningen. Förutom medicinjusteringen fick jag samtala mycket och lära mig sätt att hantera ångesten. När jag var på avdelningen såg jag en patient med ett armband som det stod "Aldrig ensam" på. Jag gick direkt in på hemsidan och köpte en till mig själv. Och dagen jag kom hem ramlade den in som en påminnelse. Vi är inte ensamma i denna kamp mot den psykiska ohälsan. Det behövs pratas om precis som alla andra sjukdomar. Det går inte att rycka upp sig från en depression genom att tänka positivt precis lika bra som det går att göra det från exempelvis diabetes. Och jag hoppas att min inlägg har upplyst lite mer om hur det kan vara så det kan vara mindre tabubelagt att läggas in och mindre läskigt så att fler vågar få hjälp i tid. #aldrigensam





Likes

Comments

GRAVIDITET, LIVET

Nu har denna ångest över att lämna på förskolan släppt lite i taget. Aylin gråter inte lika mycket när vi lämnar henne och igår iakttog jag henne en stund innan hon såg mig vid hämtning. Hon stod och lekte i sandlådan med de andra barnen helt harmoniskt. Det var inte förr än hon hörde min röst hon reagerade med gråten i halsen så jag antar att det är för att känslor bubblar upp när hon ser mig eller sin pappa. På vägen hem sedan har hon alltid så mycket att berätta och det märks ändå att hon är glad och lekfull. Skulle hon inte må bra på förskolan skulle man ju märka det. Så idag skickade vi in våra tider. Hon kommer gå från ca 8.30/9.00-15.00 varje dag. Hon är inte där mer än nödvändigt utan tillräckligt för att hon ska hinna vara med på alla aktiviteter och leka.

Senare idag har jag tid hos min barnmorska, jag kommer inte ihåg vad man gör denna vecka men jag antar att vi ska prata lite om resultatet efter KUB. Allting gick ju bra men det är väl ett rutinbesök tror jag. Förhoppningsvis går det att lyssna på lilla knytets hjärta idag. Om två veckor är det dags för rutinultraljud och det ser jag mest fram emot!

​Vi spenderar nästan alltid tid i sandlådan varje dag. Det är nog den bästa timmen. Bara få leka och spendera tid med mitt älskade barn. Tänk att det snart kommer vara två som leker i sandlådan! Det kommer bli så mysigt.

Likes

Comments

GRAVIDITET, LIVET

Den här lilla bulan vaknade jag alltså med imorse. Imorgon går jag in i vecka 17 och vad jag minns var jag lite större förra gången. Men det kan vara mycket från dag till dag. Ibland kan det se ut som en v 25 mage och ibland syns det knappt. Däremot syns det tydligare när jag ligger ner. För då kommer den riktiga bulan ut. När jag står upp väller fett från förra graviditeten över så det syns inte lika mycket. 🙈

I alla fall. Denna natt var hemsk! Aylin är mitt inne i någon utvecklingsfas och vaknar varje timme från att sova hela nätter utan problem. Mesut jobbade natt denna helg så jag drog med mig halva soffan till hennes rum och la mig på golvet för jag orkade inte mer. 5 på morgonen vaknade jag och smög tillbaka till vårt sovrum. Då kom Mesut hem och tog över... fast hon inte vaknade mer förr än nu. Så typiskt! Det blir nog en trevligare dag förhoppningsvis. Dagens planer är att grilla. Mesut lovade mig att han skulle grilla lök till mig även om han måste stå under ett paraply. Dessa gravidcravings alltså.. ☺️

Hur har er helg varit?

Likes

Comments

LIVET

Åh idag har det varit en riktigt dålig dag rent fysiskt. Jag har ingen ork, mår bara illa och har huvudvärk. Det gör att jag inte är på lika bra humör eftersom jag inte kan njuta av att umgås eller göra något roligare än att ligga i soffan.. Jag längtar verkligen tills denna graviditet är över så jag kan börja använda min kropp på riktigt. 5 månader kvar bara...

Jag har suttit och tittat runt lite bland gamla bilder och har kommit fram till att hur jag än vrider och vänder på allting så vill jag alltid tillbaka till stallet. Jag slutade med ridningen när jag blev gravid med Aylin och innan dess hade jag ridit till och från sedan jag var ca 7 år gammal. Det har alltid varit ett intresse men som jag nu vill ta steget längre med. Jag är inte intresserad av att tävla och så. Utan snarare att ta mer ansvar med hästarna och spendera mer tid där. Jag har gått skötarekurser förut och tänkte göra om allting efter graviditeten så att det känns fräscht i huvudet innan jag börjar igen. När jag mådde som sämst var verkligen stallet det enda stället jag kunde vara på där jag inte kände någon press. Jag njöt av tiden där, att ta hand om stallet, om hästarna och bara vara..

Min dröm skulle vara flytta lite utanför Stockholm efter studierna, bo nära naturen och vara medryttare/skötare till en häst och kanske i framtiden en dag äga en egen. Det är mycket jobb (inte det billigaste heller) och därför tänkte jag bara på medryttare från början. Men vem vet? Jag vill inte heller jobba heltid när jag har barn. Kanske snarare 70% eller så och på så sätt ha mer tid med dem. Integrera de i naturmiljön bland djur så de har annat att göra på fritiden och inte har tid att hitta på dumheter som man brukar säga. Mesut är inne på samma sak. Vi älskar Stockholm båda två men känner liksom att vi är ganska klara här.

Likes

Comments

LIVET, PSYKISK OHÄLSA

Djävulsdansen spelades in för ett år sedan.. Och man kan ju undra hur allt gått. Uppenbarligen bra i slutändan eftersom vi har bestämt oss för att ha en till liten. Men det har utan tvekan varit tufft. Det finns mycket som inte kommer med i programmet såklart. Både bra och dåliga sidor i vårt förhållande. Jag kan inte ens tänka mig hur Mesut måste må när han får ta hand om det mesta här hemma när jag ligger likgiltig och kämpar med mina demoner i huvudet. Det är en kamp i sig. I nuläget håller jag på att ta mig ur en depression som varit hemsk och varat i 3 månader. Jag tycker i mitt sunda sinne att jag är en bra mamma, och en bra fru (jag tar hand om Mesut också i gengäld, det är vad man gör i ett förhållande anser jag). Däremot trotsar mina tankar mig själv i en depression.

Det finns dagar som jag har velat ge upp, som jag känner att Mesut och Aylin skulle ha det mycket lättare utan mig som en börda i deras liv. Jag måste ligga med hörlurar i sängen för att stänga ut tankarna som vill mig illa. Och stunder som jag har vridit mig i panikångestattacker för att jag inte längre kan andas eller tänka klart så har Mesut tagit tag i mig och frågat "Är dessa demoner starkare än din kärlek till Aylin? Din kärlek till mig?" och repeterat detta tills jag förstått.. att min kärlek till min familj är starkare än min smärta. Därför fortsätter jag kämpa, varenda dag, för att finnas där för dem. Och tillslut är det min kärlek till de som räddar mig. Alla gånger. Jag kan ligga orkeslös, tom, utan livslust i soffan när Aylin vaknar och ger mig det finaste leendet. Då försvinner allt. I alla fall för den stunden.

Men när depressionen ger sig av och jag mår bra på riktigt, inte hypomaniskt bra. Utan bara harmoniskt bra. Då försöker jag ta igen allt jag förlorat. Jag försöker ge dubbelt så mycket tillbaka och jag njuter av att ha den psykiska hälsan tillbaka även om det bara är för ett par månader. Och vid sidan om försöker vi få ihop ett vardagsliv precis som alla andra. Vi tjafsar lite om disk, vi tjafsar för att vi är trötta, vi dansar till musik när vi lagar mat tillsammans, vi njuter av att titta på filmer tillsammans när Aylin somnat och vi njuter av att tillbringa dagar med Aylin i lekparken. Precis som andra familjer har vi även vanliga problem men som inte alls är problem vi fokuserar på eftersom vi kämpar med bipolariteten varje dag ändå.

Likes

Comments