View tracker

Korta klänningar, klackskor, ett välfriserat hår och en sminkning som kan kosta en timme varje morgon.

Jag antar att ni får intrycket av en relativt ung kvinna som är väldigt mån om sitt utseende. Kanske är hon även lite bekräftelsesökande? Om jag säger såhär då... Kvinnan har ett platinablont hår, bär storlek 36 i kläder och är ca 172 cm lång. Vad är ert intryck av kvinnan nu? Något åt "bimbo"-hållet, möjligtvis?

Låt oss få en sak sagd. Kvinnan jag har försökt att beskriva, det är jag. Men faktum är att jag varken är bekräftelsesökande eller en bimbo, och det är lite det jag ska skriva om för er idag.

Jag har blivit kallad för mycket elaka saker, saker som ingen förtjänar att höra. Men den kommentar som tärt allra mest på mig är "du klär dig bara snyggt för att du vill bli uppmärksammad". Det är såhär. Smink och kläder är någonting som i princip alltid har legat mig varmt om hjärtat. Därav har jag lagt ner mycket tid på det. Jag står inte och sminkar mig i över en timme på morgonen i hopp om att någon kille ska lägga märke till mig. Nej. Jag står och sminkar mig i över en timme på morgonen för att jag tycker att det är kul, och för att förmågan att kunna lyfta käkbenen eller att vara kapabel till att framhäva ansiktets redan goda egenskaper ytterligare, fascinerar mig.

Jag struntar i hur människor ser mig. Mitt problem är hur jag ser mig själv, och därför gör jag mig själv en tjänst att glamma till mig en smula och klä mig som en dröm varje dag. En dröm kanske är en överdrift, men jag sätter åtminstone på mig kläder som får mig att känna mig fin, och som jag är bekväm i. Och vad andra tycker och tänker angående det struntar jag fullständigt i. För att dem äger inte min kropp, det gör jag. Och det är min skyldighet som ägare till min kropp att bevara den väl, och det gör jag genom att se ut precis som jag vill. Och vill jag gå med klackskor mitt i skogen så gör jag det. Vill jag bära en klänning trots att en vän eller familjemedlem skriker nej så bär jag det ändå. För att återigen, jag är ägare till min kropp. Svårare än så är det inte.

Någonting som jag inte är bekväm i är jeans, en tröja och platta skor, såsom converse. För att mina korta ben lägger plötsligt på sig 2 kilo, min nätta rumpa plattas till och min överkropp får en kub-liknande form. Jag mår uppriktigt dåligt när jag går iklädd plagg jag inte känner mig bekväm i. Jag känner mig däremot bekväm när jag går iklädd en kort, svart klänning från Zara som framhäver mina former och ett par matchande klackskor från Bianco som får mina ben att se fantastiska ut.

Det händer att folk anser att min klädstil drar åt sig mycket blickar och att jag klär mig utmanande, vilket gör att män har en större rätt att våldta mig än tjejer som bär jeans och klär sig efter alla rätta normer. För att "män kan ha svårt att kontrollera sig när de ser hud". Vet ni vad? Ni är vidriga. Jag har ingen jävla rätt att behöva anpassa mig själv och mina klädval efter andra människor. Snarare sagt är det dem som bör anpassa sig efter mig. Och inte bara efter mig, såklart. Jag ska i stort sätt kunna vara kapabel till att gå runt naken på stans alla gator utan att behöva oroa mig för att bli våldtagen.

Och till sist så vill jag diskutera en sak som är viktigt för mig. Jag är inte mina kläder, och jag förtjänar därför inte att bli dömd efter mina klädval eller mitt utseende. Jag ska kunna gå utanför dörren iklädd en svart kjol och en urringad tröja toppat med en svart sotig sminkning utan att behöva få dom där elaka blickarna som bara tjejer kan ge varandra. Inte heller ska jag behöva få höra viskningar efter mig eller höra mäns snack om hur de ska få hem mig till dem och göra vad de vill med mig. Jag vill inte leva på en jord där man blir dömd efter sitt utseende.

När jag var elva eller tolv år och startade min resa mot att finna mig själv genom att färga håret för första gången gick jag till en frisörsalong där min mamma klippte sig och än idag klipper sig. Jag fick en frisörska vid namn Jenny, och jag kommer än ihåg henne. Hon var den där typiska punk-bruden. Massor av piercingar, svartklädd från topp till tå och hon växlade hårfärger och frisyrer oftare än vad jag shoppar underkläder. Man trodde att hon skulle vara en riktig bitch. Men så öppnade hon munnen och jag blev full av häpnad. Jenny är än idag en av de snällaste människor som jag någonsin har träffat.

Människor som jag möter blir förvånade när dem får reda på att mina stora passioner är litteratur och ishockey. Varför? Jo, för att dom har dömt mig på grund av mitt utseende. Likaså blir folk förvånade när de märker att jag faktiskt är rätt så smart och ingen "dum blondin". Okej, att vara blond för med sig en hel del blondinskämt, och det kan jag tåla. Men att bli kallad för dum eller osmart, det är inte okej. För att för mig är det en större komplimang att få höra "Vad smart du är, Nathalie!" , än att få höra "Gud vad du är snygg, Nathalie!". Och inte för att vara den som är den, men är det jag som är blond som är osmart eller dem som tror att smarthet är baserat på hårfärg?

Jag är tjejen som är "känd" för att gå iklädd kjol och nylonstrumpbyxor i många av Sveriges ishockeyhallar men som bevarar värmen med en tjock tröja under istället. Jag är tjejen som har orienterat med stilettklackar i den djupaste, mörkaste skogen i högskolan men som fick ett högre betyg än andra på grund av vilja och insats. Jag är tjejen som folk pratar om bakom min rygg men som får reda på allt i slutändan. Jag är tjejen som folk tror är lössläppt och ligger runt men som bara har ögon för en kille. 

Jag är tjejen som har ett kraftigt och stort näsben. Jag är tjejen som har ett ögonlock större än det andra. Jag är tjejen som har små bröst. Men viktigast av allt så är jag tjejen som är perfekt precis som jag är, precis som DU. Och om någon någonsin får dig att tvivla på det, använd den där sexiga stilettklacken du har och visa vem som bestämmer. 


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag kom och tänka på en sak för ett par dagar sedan, nämligen det förflutna. Det förflutna är för många människor ett väldigt starkt ord då en stor mängd har både misstag och ånger i bagaget. Jag är en av dom som har gjort saker jag har ångrat enormt i efterhand, mestadels i mina tidiga tonår. Men jag har lärt mig att det förflutna är det förflutna, och så får det förbli.

Ibland önskar jag att jag kunde ta kontakt med mitt 12/13-åriga jag och få saker sagda som jag idag vet, så att jag kunde ha undvikit att begå dessa misstag. Men nu har jag varken en tidsmaskin eller är övermänsklig, tyvärr.
Men vad jag faktiskt kan göra är att dela med mig av några råd som jag då hade velat vara medveten om, och som alla borde vara medvetna om.

1. Var dig själv.
Att spela någon som du egentligen inte är kommer inte att hålla i längden. Du är bra precis som du är. Försök inte att imponera på någon, låt andra imponeras av dig istället. Låt människor tycka om dig som den person du är, inte för den person du försöker vara.

2. Umgås med människor du trivs med.
Precis som det står, umgås inte med människor som får dig att må dåligt. Jag tror att alla tonåringar (och vuxna) har upplevt grupptryck i någon form. "Men drick lite då, var inte så tråkig", "Men ta ciggen för fan". Känn inte att du behöver göra något av detta för att få status eller respekt. Umgås istället med människor som ger dig energi och som bryr sig om dig.

3. Det
kommer att bli bra.
Det må låta kliché, men allting löser sig. Den där hjärtkrossen som gjorde så fruktansvärt ont kommer att läka. Den där gången din bästa vän pratade bakom din rygg och du kände dig sårad kommer att bli bra och du kommer att inse att du inte behöver honom/henne. Den där killen/tjejen du var så enormt kär i men som aldrig gillade dig tillbaka kommer du glömma bort. Du kommer att vara ledsen och gråta, men lyssna på mig, det kommer att bli bra. Kom ihåg att allting som sker gör att du växer som människa.

4. Våga.
Att finna vem man egentligen är kan vara svårt. Man slukas upp av alla möjliga olika identiteter. Våga söka efter dig själv, gå ut och gör olika aktiviteter. På så sätt inser du vad du tycker är kul och din stora passion. Här insåg jag att hockey var något jag älskade.
Det är bättre att våga sig på olika saker och upptäcka nu, än att sitta hemma över en kopp te när man är 45 och inse att man inte har gjort gjort något med sitt liv.

5. Älska dig själv.
Ja, det är svårare än vad det låter, jag vet. Men du själv är den viktigaste personen som finns. Kärlekar, vänner och kanske även familj kommer att svika dig, och därför är det viktigt att du står upp för dig själv. Vad som än händer, stå upp för vad du tycker och tänker, dina intressen och vem du är.

6. Se inte allt
som du vill se det.
Försök att se händelser ur flera perspektiv. Ditt eget, de andra eventuella personernas, kortsiktigt och långsiktigt. Sök efter konsekvenser, våga överanalysera. Du kanske kommer fram till att personen som hade fel, var egentligen du.


7. Respektera oc
h älska din familj.
Din familj kommer alltid att finnas där för dig i vått och torrt. Var snäll mot dem, de kommer att uppskatta det enormt, och du kommer inte att ångra dig senare i livet.

Likes

Comments

View tracker

Jag har ingen aning om hur jag ska göra eller påbörja detta alls. Men  om det här ska kunna funka kan vi redan nu göra en sak klar; Jag är definitivt ingen bloggare. Eller jo, tekniskt sett så är jag ju det nu... Men det jag menar är att jag inte kommer att satsa på att bli något här i bloggvärden. Jag kommer inte heller att lägga ut bilder på "dagens outfit" eller liknande. Jag har alltid varit jätte-anti bloggar innan och tyckt att de bara är till för uppblåsta och överdrivet uppmärksamhetskrävande tjejer.  Så vad fick mig att ångra mig? Väldigt oklart. Anledningen till att jag har skaffat blogg nu, är för att jag behöver skriva av mig då och då. Jag vet inte varför ni skulle tycka att min blogg skulle vara kul att följa, och därför tänker jag inte tvinga er att göra det heller. 

I vilket fall kan jag utlova en hel del sarkasm, hetsiga och överdrivet långa inlägg om hockey och även en del om mitt röriga lilla liv. 

På återseende!

Likes

Comments