Fredag

Jag och Karl klev upp tidigt på fredag för att packa det sista maten samt förbereda inför att gruppen kommer. Gruppen bestod av 22 ungdomar från Norge och Danmark som är på en 6 veckors “äventyrsresa” från Kapstaden upp till Zanzibar, varpå ett av stoppen är denna hike som Karl anordnar. Jag var rätt nervös innan för hur jag skulle klara av vandringen då det var ganska länge sedan jag gjorde något liknande, och verkligen inte i denna hetta! Väderptognosen för de två dagarna vi skulle vara ute sa ca +30 grader och inga moln.. Gruppen kom vid 8.30 och vi begav oss med buss till andra sidan Bell park damm där vi skulle utgå ifrån. Maten vi skulle äta hade till största del delats upp mellan alla deltagare men vi hade även med oss en “porter” som hjälpte till att bära grytor och dylikt. Övrigt hade jag med mig så lite som möjligt i min ryggsäck , för att slippa släpa på extravikt upp för berget.

Vi stannade och tog en paus ungefär en gång i timmen och efter två timmar tog vi en lite längre paus för att fylla på vatten och äta något litet. En av tjejerna hade redan nu fått mildare solsting och var helt slut. När vi skulle fortsätta fick Prosper, deras guide ta även hennes väska för att hon skulle orka med. Terrängen var ganska svår och varierade från högt gräs, branta backar, stenar och grus. Många gånger fick jag hindra mig själv från att titta ner då det var branta stup på sidan av stigen! Inte heller var det så motiverande att vandra i hettan medan det cirkulerade gamar över våra huvuden, som taget ur en scen från lejonkungen.. Hela vandringen upp tog ca 5h och vi höll en ganska bra takt upp. Väl framme i “grottan”, som var öppen och mer som en uteterass med tak så la jag mig ner en stund medan alla hittade sina sovplatser och packade upp lite. Karl gjorde iordning te och kaffe med det sista vattnet vi hade med oss och valde ut några som skulle följa med och leta mer vatten.


Jag ville följa med och leta efter en kort vila, han sa ju det var ganska nära åtminståne. Tyvärr på grund av lite regn de senaste dagarna var många av vattendragen torra och vi fick leta en stund innan vi hittade något vatten som gick att dricka. Jag och några till gick även lite längre för att hitta lite rinnande vatten. Efter vi fyllt påsar, grytor och flaskor med vatten var det en brant promenad tillbaka till grottan. Senare hjälpte vi alla till att tillaga middag och dylikt och åt tillsammans och när mörkret föll gjorde vi upp en eld. Några hade gått iväg för att se på stjärnorna, vilket även jag ville så jag och tre till tjejer gick för att leta rätt på de andra. Jag måste ha tagit fel väg för de andra hittade vi inte, men vi fann en väg upp på toppen av klippan vi sover under och möttes av en magisk stjärnhimmel! När vi låg ner på rygg kunde vi inte se något annat än stjärnor, som att ligga i en fiskskål och nästan kunna röra stjärnorna. Vi låg där ett bra tag i tystnad innan vi gick tillbaka ner till de andra. Det var även endast där uppe på toppen som vi upptäckte att det fanns teckning :P

Under natten vaknade jag ett antal gånger, dels upptäckte jag att jag låg i en lutning med huvudet neråt och fick vända, sedan rullade jag ett antal gånger av mitt liggunderlag och var tvungen att rulla tillbaka. Allt var dock värt det för på morgonen väcktes jag av kvittrande fåglar och en soluppgång över bergen. Det är verkligen något speciellt med att sova i naturen. Vi var ett gäng som klev upp tidigare än de andra för att se om vi kunde komma nära gamarna som nästar liten bit från grottan. Tyvärr var vinden inte åt rätt håll och de kunde känna oss komma och flög iväg. Det gjorde dock inte så mycket, för utsikten var ännu en gång oslagbar!

Lördag

Vi började gå hemåt runt 09, efter vi ätit frikost och packat ihop våra grejer. Denna dagen var otroligt nog ännu varmare än fredagen! Jag gick med sarong på huvudet för att försöka skydda mig mot solen och hettan men det var svårt. Det var heller inte bara jag som tyckte att vandringer nedför var ännu svårare än den uppför. Vi var flera som snubblade gång på gång.. Efter ca 3h kom vi fram till en skog och fick veta att vi skulle gå i den resten av biten. Bara efter en liten stund kom vi fram till ett stort vattenfall där vi tog en längre paus och jag var först ned i vattnet! Det var träd nästan överallt täckta med mossa och man kunde knappt se himlen för alla träd, jag vet inte hur länge den finnits där men Karl berättar att det är en urskog. Från vattenfallet tog jag täten och Karl skulle gå med de som går sist (och långsammast). Vi är ca 7 personer som går först och tar oss över bäckar och upp och ned för små stentrappor i skogen. Vi går alla tysta och bara lyssnar på alla fåglar och ljud. Efter ett tag ser jag något i buskarna och ber alla stanna och vara tysta, det är en stor bush buck (typ rådjur) som står nära stigen. Vi smyger tysta förbi den som står kvar och ser på oss nyfiket när vi passerar. Vi fortsätter gå en kort stund i tystnad när de två tjejerna som går tätt bakom mig kastar sig bakåt och börjar skrika högt! Jag vänder mig om och försöker få ur de två vad som är problemet, i min panik tror jag att det är en spindel eller något på min ryggsäck och snurrar därför runt flera gånger innan de skriker “SNAKE”!

Jag pustar ut lite och tänker jaha, bara en orm.. och går för att se om den är kvar, jag måste gått precis förbi den då jag ser att den ligger kvar precis vid stigen. En av killarna börjer sig fram för att flytta busken och se närmare då jag inser vad det är för orm och skriker/ropar högt åt honom att backa från ormen. Som tur var hade jag tidigare i veckan besökt reptil centret och fått veta allt som giftiga ormar i området samt fått se hur de såg ut, och detta var en “Puff Adder” vilket är en slags giftig huggorm. Dess gift är “cytotoxic” vilket betyder att dess gift förstör vävnad i kroppen och vilket även är dödligt för människor. Den är ansedd som en av de giftigaste ormarna strax under Black mamba.

Jag tar min gopro pinne och försöker att sjasa iväg ormen, som efter lite protest sakta riglar en liten bir från stigen. Vi skickar ordet bakåt att det är en orm i närheten och fortsätter att gå.

Turen slutade på hotellet Drakensberg Sun där vi tog oss en välförtjänt öl i väntan på skjutsen tillbaka till gården. Väl hemma hann jag bara med en dusch innan vi åkte iväg igen för att äta middag med gruppen på hotellet.

Dagarna tills nu har varit ganska hektiska med en hel del turridningar i bergen och träning av hästar. Idag (tisdag) var det dags att rida Zion igen, mitt första “projekt” här på gården och hästen jag fick döpa. Han har skött sig exemplariskt och gjorde även det idag, jag och Nati diskuterade att han kommer bli en väldigt bra häst för nybörjare/medel erfarna turister på tur. precis då, soma tt han hörde så var det en gren som nuddade hans rumpa, eller så blev han biten. Jag vet bara att att först reste sig och hoppade rakt upp i luften för att sedan bocka och skicka mig med en volt rakt över hand huvud! Tack för den.. Jag landade på nacken/skuldran och hörde verkligen hur det knakade till och jag tog såklart i händerna först innan jag gjorde en kullerbytta. Zion sprang iväg och Nati som först undrade hur det gick red sedan efter och försökte fånga honom. Jag gick tillbaka, sur och öm mot gården som tck och lov var nära då vi nästan var hemma när han bestämde sig för att leka rodeo.

Jag såg till att fingrarna gick att röra på, så inget bör vara brutet och nacken lika så men det var en hård smäll så inga mer turridningar för mig idag. Lokala läkaren är även på semester idag då det är röd dag och imorgon är Karl borta, men på torsdag blir det en sväng till sjukan, mest för försäkrings skäl, jag tror nog det endast är en stukning men man vet aldrig med nacken.

Hoppas dock att det känns bättre imorgon, tråkigt att inte kunna rida sista veckan i Sydafrika! Och jag åker till Durban redan på lördag då Karl ska dit på övning med “mountain rescue”.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Helgen har varit toppen. Karl har varit ute på hike med en stor grupp från Norge & Danmark och jag har haft ansvar för gården och hästarna. På lördag förmiddag hade vi två ridturer på morgonen, den ena följde både jag och Emily med på men den andra kortare guidade jag själv då Emily inte kände sig så bra. Efter alla turer var klara lät vi hästarna gå ute och äta resten av dagen. Vid 16 var Emilys arbetsdag över och jag var själv, det mesta var redan fixat för hästarna så det var bara för mig att ta det lugnt. Det känns häftigt att få ett sådant stort ansvar och det var riktigt härligt att strosa runt på gården och bara njuta. Jag är nog och kommer alltid vara innerst inne en lantistjej och säkerligen kommer jag någon gång ha en egen gård, men inte än på många år! Vid 18 tiden blev jag upplockad för att äta middag ute, tydligen var det bröllop i hela dalen men tillslut fick jag mig någonting att äta. Resten av kvällen spenderades med mitt vanliga gäng, airwing unit på Dragons Peak samt många andra såklart. Detta sällskap är svårt att beskriva men de har verkligen en underbar sammanhållning och är otroligt roliga att umgås med! Det är synd de åker på onsdag.

Jag kom hem ganska sent på lördagen och att kliva upp söndag morgon för att släppa ut hästar klockan 06 var inte det lättaste.. Men upp klev jag och efter det var det till att börja förbereda inför att mina nya vänner från polisen skulle komma och få en gratis ridtur. Det är otroligt viktigt för Karl och andra i dalen att relationen med poliser och militärer i området är god och bara att de övar i närheten gör att brotten, främst stölderna minskar. För att visa uppskattning brukar Karl bjuda in dem att rida om de har tid, vilket de nu hade.

Om jag nu räknade rätt sadlade jag och Nati 12 hästar, vilket är alla de hästar som är i bruk för tillfället. Gänget var lite sena men när de kom var det full rulle, det kom så många att det tyvärr inte fanns hästar till alla. Men 10 av dem kunde följa med på en ridtur i området och de var alla glada efteråt. Så glada att det lovade att ta med inte bara mig, utan även Nati och Karl på en flygtur i helikoptern på Måndag. Resten av dagen jobbade jag på med lite allt möjligt på gården och inväntade att Karl skulle komma tillbaka med gruppen. När de kom tillbaka var det endast lite att fixa innan vi åt middag och sedan mötte upp poliserna för att ordna/planera inför morgondagen. Det blev dock en väldigt tidig kväll och jag var i säng, och hade somnat innan klockan 21!

Måndagen kom och det var dags för en flygtur. Vi hade planerat att JJ skulle plocka upp mig och Nati på gården med bil och köra oss till flygfältet, eftersom det knappt finns mottagning på hela gården är det svårt att göra om detta planer. Vi väntade ett bra tag tills jag tillslut går dit jag vet det finns lite teckning och ringer. Jag ser då att han försökt nå mig ett antal gånger och skrivit ett sms om att de kommer med helikoptern till gården och hämtar upp oss. Strax efter hör jag helikoptern och den landar på gården. Nu började jag bli nervös! Det är en liten helikopter och det första jag noterar är att det inte finns några dörrar alls, det finns inte heller säten bak.. De förklarar vad vi ska göra och hur det kommer gå till och jag är glad jag gått på toaletten fler en en gång på morgonen! Jag och Nati ska åka först och vi får ett varsitt headset och blir visade hur vi ska knäppa fast oss. Vi sitter på golvet av helikoptern precis vid öppningen, fastspända i ETT rep runt midjan, de försökrar mig om att jag inte kommer ramla ut men är högst tveksam på den saken.. Helikoptern lyfter och det blåser något sjukt in igenom helikoptern! Nästan så mitt headset flyger av. Det enas som går att hålla i sittandes är Nati bredvid mig eller dörröppningen, första 5 minuterna håller vi båda i varandra krampaktigt medan helikoptern flyger bland bergen. Efter det slappnade jag av och vågade släppa taget. Då vi är med på en övning ska de landa på en sten/klippa bland bergen och försöker några gånger innan piloten lyckas, en av gångerna tog vinden tag i helikoptern och blåste oss nästan av stenen, och jag är sjukt imponerad av den kontroll de har över maskinen! De lyckas ställa ner helikoptern och vi flyger sedan vidare. Detta magiska landskap var minst lika förtrollande från luften! Ena sekunden flyger vi lågt nära marken och sekunden efter förvinner den helt och vi är flera hundra meter upp.

Helt plötsligt säger de ät mig att sätta ut fötterna på “trappsteget” utanför helikoptern, vänster fot på det första och höger lite längre ner och hålla i handtaget/repet uppe vid öppningen. Bara att göra det, inte tänka på mycket på höjden intalar jag mig själv och sätter mig med fötterna ut. De tar ned helikoptern vid några träd och säger nu att jag ska luta mig ut och plocka några löv! Jag gör mig redo och när vi var nära nog fick jag luta mig (förbannat långt) utanför helikoptern och plocka! Efter detta flyger vi tillbaka för att hämta Karl, de säger då att en av oss kan stanna kvar i helikoptern då det är plats för två och jag får stanna för en andra flygtur!

Vi tog en liten annan runda denna gång och några babianer fick agera “tjuvar” som skulle hittas, helt otroligt ännu en gång hur de hanterar maskinen i skarpa svängar och hur den nästan dyker ner från berg! Snabbt upp sen släpper de nästan helikoptern när de når toppen av berget för att dyka ner, snacka om pirr i magen! Har nog aldrig tackat så mycket i mitt liv, var helt lyrisk när vi landade.

Sista kvällen (tisdag) gänget var här var det en stor grillning och vi var såklart bjudna, det kändes lite trist att de åker men någon gång måste det roliga ta slut och vi har en ny Hike att förbereda mellan Fredag och Lördag. Nu idag, På Onsdag körde Karl mig till reptil centret längre upp i dalen, vi har pratat några dagar nu om att jag borde åka förbi där. Vid 10.00 hade de första rundturen, och ägaren kände jag igen sedan innan. Jag trodde att jag skulle vara mer rädd, speciellt för spindlarna! Men så fort jag fick tillfälle höll jag i vad än för djur han höll fram. Ägaren var otroligt passionerad och kunde allt om varenda reptil eller djur han hade på sitt center. det var allt från ormar, spindlar, grodor, aligatorer, kråkor, illrar, sköldpaddor, ödlor , igelkottar mm.. Det enda jag ryggade för var maten, kackerlackorna och krypen som var till de faktiska djuren. Karl har berättat att ägarens pojkvän är en traditionell sydafrikansk medicinman som har sittningar ibland, vilket jag såklart var väldigt intresserad av! Jag fick följa med in till huset och träffa honom, han hade tyvärr inte tid nu men jag skulle höra av mig efter helgen så kunde vi träffas då.


Efter det kom vi hem och jag började packa påsar inför helgens hike. Även denna gång är det en stor grupp på ca 20 personer och jag ska nu följa med då min förkylning är bättre. Vi förbereder genom att packa påsar med skål, bestick och mugg till alla deltagare samt lägger fram sovunderlag och sovsäck. Imorgon handlar vi maten och packar det mesta inför fredag då vi avgår tidigt från gården med gruppen. Vi kommer att gå ca 5-6 h upp för ett berg för att sedan sova i en grotta och sedan gå tillbaka en annan väg ca 5-6 h hem igen på lördagen. Jag känner på mig redan nu att söndagen kommer bli en väldigt lugn dag!

Likes

Comments

Jag orkar inte skriva lika mycket nu som tidigare på resan, dels är jag riktigt förkyld men även då dagarna ser mer eller mindre lika ut så känns det onödigt att uppdatera hela tiden. Tisdagen innan mötet var vi förbi och kollade på de två nya hästarna, eller rättare sagt valde ut de två nya hästarna. Mannen med hästarna har säkert upp emot hundra hästar, många av dem säljer han men han tävlar även med många av dem. Vi kollade först på några hästar vid gården och Karl valde ett sto som såg fint ut och som hade blivit riden tidigare. Vi åkte sedan för att kolla på några fler i en hage längre bort där han hade några fler till salu. Det kom till att stå mellan en 3 årig nybliven vallack och ett 8 årigt sto och jag fick välja. Stoet var stort och vackert och hade dessutom blivit riden och kunde användas på turer ganska direkt. Jag valde henne, med tanke på att Karl redan har tre hästar i träning är det onödigt med fler! Så någon gång nästa vecka kommer jag att ha 20 hästar att ta hand om på gården :D

Mötet som var i tisdags hade också gått bra, jag följde med men deltog inte. En anledning till detta var, jag har ingen gård eller driver företag i området, men en annan är att det endast är män som deltar.. Jag ifrågasatte självklart detta men fick en halvt oklar förklaring av Roy att det varit många “incidenter” på tidigare utflykter de gjort tillsammans och en del intriger däribland som lett till skilsmässa. Så de tog beslutet att endast ha med män, sedan är det tll stor del män som driver företag och gårdar i området. Ganska provocerande. Det verkade dock vara ett väldigt givande möte för de inblandade och alla var nöjda.

Medan de hade detta möte satt jag i baren och bekantade mig med grannens fru, en annan kvinna och bartendern. Det märks att alla känner alla här i området och de är överdrivet vänliga, speciellt med ölen. Var och varannan person som kom in hälsade på mig, frågade vem jag var ungefär och bjöd sedan på något att dricka. Även bartendern kom med någon shott ibland, trots att jag försökte förklara att jag inte ätit middag än! Efter mötet var färdigt tog jag och Karl något att äta på restaurangen bredvid, stället heter Dragons Peak och är otroligt vackert beläget, i bergen såklart och inte långt från gården. Kvällen fortgick och jag lärde känna massor med nya vänner i området. Till en början blev jag meddragen av ett gäng yngre killar och tjejer och spelade några rundor biljard, de känner alla till Karl och de andra och var riktigt trevliga. När jag sedan var ut en sväng satte jag mig vid ett bord och började prata med ett nytt gäng, som såklart bjöd på mer. Vi skrattade och sjöng länge och jag kommer på mig själv inte förrän kvällen nästan var slut att fråga vilka de var. Det visade sig vara poliskåren, generalen mf. från Pretoria poliskår! De var i området för att öva flygning med helikopter och små plan. Vi gjorde en deal att om de fick komma och rida på söndag, så skulle de ordna en flygtur i en av deras helikoptrar innan de åker tillbaka till pretoria.

Man kan säga att kvällen var lyckad! Tyvärr var min mobil helt urladdad så det blev inte många kort av kvällen..

Onsdag gjorde jag inte mycket alls, dels för förkylningen som tagit fart, men var även kanske seg efter tisdagens party. Det kom dock en underlig man som följde med på halvdagsturen. Det var en otroligt vacker ridväg upp i bergen och vi stannade till vid en grotta för att gå in. Ett vattenfall rann ner vid mitten av öppningen och den var full av gamla som nyare grottmålningar. Nati förklarade att målningarna inte illustrerade människor med spjut, vilket tydde på att de var ett område med gott om djur där de kunde jaga utan vapen. Något som inte stämmer lika bra idag på grund av tjuvsjutte med mera..

Senare på Onsdagen körde Karl mig tillbaka till Dragons Peak där även en pojkskola ligger, Drakensberg Boys Choir. Vilket hörs på namnet är en kör skola där pojkar mellan 9-16 år går i skola samtidigt som de ägnar två timmar om dagen åt att sjunga. Skolan är ett internat och pojkarna ägnar stor del av sin skoltid till att uppträda och åka på resor med sin kör. Detta år har de blivit bjudna till Japan och ska vara borta i 6v! Konserten var något av det bästa jag hört i sångväg och alla var otroligt talangfulla! Vad jag verkligen gillade var att de även hade ett starkt budskap med stor del av sin föreställning och detta året handlade det om att stoppa tjuvskytte av noshörning. Första akten sjöng de mest “traditionell” körsång samt några poplåtar, medan andra akten var en fusion av både teater, sång och dans med en mer traditionell sydafrikansk anda ägnat till Afrika, moder jord och djuren. Om ni någonting får möjlighet att se denna kör, gör det!

Torsdagen var även den ganska lugn, poliserna flög en hel del runt gården dock ingen som landade för att plocka upp mig. Tror de får bli lite bättre på att leta, Karl tror inte se såg mig. Vi hade en ridtur som fick ställas in mitt under ridturen på grund av oväder som närmade sig snabbt. Resten av dagen spenderades inomhus. Karl var även borta under hela dagen så jag fick för första gången ta in hästar och larma hagen helt själv. Men allt gick bra och imorse var Karl tillbaka igen. När jag satt och åt frukost kunde jag höra hur helikoptern var tillbaka igen, denna gång väldigt nära. Karl sa åt mig att gå ut för det var nog mig de letade efter, vilket stämde. När de såg mig vinkade de glatt och satte sedan ner helikoptern längre ner på gården. Vi gick och hälsade, pratade en stund och de bekräftade att de kommer på söndag. Jag frågade även när jag skulle få åka såklart, vilket de sa att de skulle försöka ordna på lördag eller söndag, bara att hålla tummarna nu då! Resten av förmiddagen har jag tränat Zion. Jag och Nati tog en timmes ridtur utanför gården och han börjar bli lugnare och mycket finare att rida. Han jobbar med kroppen likt en dressyrhäst och har otroligt fint steg. Jag fick däremot höra att han endast blivit riden två gånger (!!) innan han kom till gården så han lär sig otroligt snabbt.

Vi har även idag behandlat några fler hästar och har nu bara en kvar, Siren. Henne är det så gott som omöjligt att få tag på och hoppas att Emili, en tjej som brukar vara här på helger lyckas imorgon. Det känns riktigt bra att alla hästar börjar lyssna på mig mer nu och jag behöver ingen hjälp för att hämta in eller släppa ut dem. De kommer när jag visslar, riktigt mäktigt med 18 hästar som kommer på kommando!

Likes

Comments

Dagarna går som nämt förut väldigt fort när det är mycket att göra på gården och jag håller mig sysselsatt. På förmiddagen idag tog vi in fyra hästar för behandling och skötsel. Många har stora problem med fästingar och mange, en spindel som äter hästens hår och lever under huden. Vi smörjde alla hästar med fästing medel/fett och salva för mange till de som behövde, behandlade med droppar för föstingar och andra kryp samt injicerade ytterligare ett medel mot loppor/fästingar mm. Det var första gången jag injicerat en häst, eller något djur i över huvud taget så det var lite nervöst! Men Karl visade hur jag skulle göra samt var jag skulle sticka och det gick väldigt bra. Jag fick testa på några av de lugna hästarna tack och lov! Imorgon förmiddag ska vi ta in några fler hästar för behandling, det hinns inte med att ta alla hästarna på en och samma gång.

På eftermiddagen var det dags att för första gången (för mig) att sitta upp på Zion. Jag hade mitt första möte med honom igår, då jag lyckats få in honom i en mindre hage för att sedan låta honom komma till mig. Jag höll på säkert en timme innan han kom fram självmant. Efter det gick jag mest runt med honom i grimma och grimskaft för att vi ska lära känna varandra och för att jag skulle få en ide om hans personlighet inför kommande ridtur med honom.

Det tog ett tag även idag att lyckas fånga in honom, han är fortfarande väldigt skygg och ryggar vid snabba rörelser, speciellt runt ansiktet. Efter många försök och med hjälp av Nati lyckades vi fånga in honom och även Zara. Zion och Zara kom till gården samtidigt och är väldigt fäst vid varandra, jag tror att Zara är lite beskyddare över Zion då hon många gånger går emellan och Zion tyr sig till henne. Vi tror därför att det kommer att vara lättare för Zion om hon är med då hans ska ridas. Medan vi hade dem inne passade vi på att behandla med fästing medel och även klippa hovarna på Zara. Att sadla Zion gick över förväntan, det märks att han har blivit riden förr och är någorlunda van vid hantering. Jag blev även förvånad över hur lugn han var när det var dags för mig att sitta upp, han stod stilla och höll sig lugn. Vi tog endast en kort tur runt den större hagen och jag kunde märka att det jag måste träna Zion mer på är kommandon och lugn hans nerver lite. Han är väldigt nervös och stannar gärna samt har lite problem med kommandon. Han blir osäker och slänger med huvudet när jag försöker stanna, svänga eller gå framåt. Han svettades även väldigt mycket vilket tyder på att han får jobba extremt mycket och jag kan inte kräva allt för mycket av honom nu i början. Trots några vägran så är jag väldigt nöjd med första ridturen! Han är en otroligt stark och nyfiken häst och jag tror han kommer bli riktigt fin att ha med på turer så småningom.

Imorgon förmiddag kommer det en man som ska rida ut på en halvdags tur, vilket jag och Nati ska guida. Det blir min fösta gång att rida ut en halvdag och Karl har sagt det är en riktigt fin väg så ser fram emot det! Det är även ett möte imorgon med flera andra farmägeare i områden som jag ska få vara med på. Jag tror det handlade om hållbar odling, men skriver mer efter imorgon! Senare i veckan ska vi även åka iväg och kolla på två nya hästar Karl köpt tillsammans med Zion och Zara. Han kunde dock inte hämta alla fyra hästar samtidigt då de skulle bilda en mindre flock vilket skulle skapa problem då de inte blir en del av den större flocken. Han är inte säker på vilka två han ska välja en, och har sagt att jag ska få vara med och välja ut två hästar!

Bilder nedan på första ridturen, skötsel av hästar samt några bilder på hästar som precis blivit utsläppta på morgonen för att strosa runt på gården innan de ska vidare in i den stora hagen.

Bild 1- Zion

Likes

Comments

Dagarna går riktigt fort här och jag blandar ihop dagarna och ridturera som blir av. Det är absolut inget negativt, jag trivs som fisken i vattnet! Vi rider ut ungefär 2-3 gånger varje dag med olika grupper och nivåer. Vissa vill bara "gå" lugna turer medan andra bara vill springa. Jag har fått testa på fler hästar nu och försöker att rida en ny varje gång, jag vill helst lära känna alla 18 hästar, men vissa är inte inridna riktigt än heller. Än så länge är favoriten Sonam, tyvärr är han lite tanig och får inte ridas ofta eller länge förrän han ätit upp sig ordentligt. Jag gillar verkligen hur Karl värnar om sina hästar på gården, vad jag har förstått av andra som besökt gården är det inte allt för ovanligt att höstar behandlas illa på andra gårdar och turridningar.

Jag har även fått ett liten special "projekt" att sysselsätta mig med förutom att sköta höstar och assistera vid turridningar. Det är en av de två nya höstarna som ännu inte är redo att användas. När jag kom hade han ännu inget namn, så jag fick äran att döpa honom och namnet blev Zion. Han är ganska skygg ännu men har blivit lite riden innan så han är inte helt vild :p Mitt jobb blir att träna honom och börja vänja honom mer vid ridning då Karl vill ha honom redo till påsk. Tyvärr är jag inte här så länge men jag hoppas vi ska komma en bit på vägen åtminstone innan jag åker hem.

Igår bjöd en gammal vän till Karl med honom och mig på middag på Drakensberg Sun, ett riktigt fint hotell i närheten. Det var roligt att komma ut från gården lite men även otroligt spännande att höra alla historier Gaston, Karls vän hade att berätta! Han är nämligen gamma olympisk ryttare från Belgien och har även ridit i belgiska kavarliet och som polis i många år. Så han hade en hel del historier och är mycket kunnig inom höstar och hästsport :) Vi åt en otroligt god middag, men som tyvärr inte höll sig kvar länge... Jag vaknade samma natt och räkorna jag ätit kom tillbaka upp. De kan inte ha varit bra räkor..

Som tur var mår jag bättre idag och har under förmiddagen smörjt sadlar för att sedan rida ut med två unga tjejer samt Karl. Jag fick idag testa på att leda 1h rundan och det gick ganska bra! Nu fick Karl även se mig rida för första gången och kan känna sig tryggare att låta mig testa några av de mer krävande höstarna. Kommande dagar blir det några uteritter men även en del vila, det är ju trots allt helg! Jag fick igår även en del tips på saker att göra i området så det blir nog några utflykter framöver :)

Bilder : 1. Sonam 2. Navaron, Sonam, ewin, titu 3. Sadelkammare 4. Zion till vänster och Zara till höger, de två nya höstarna 5. Skiträkorna 6. Middag 7 , 8 & 9 . Mitt lilla hus 

Likes

Comments

Drakensberg

Resan från Ghandis backpackers igår gick suveränt! Jag använde mig av ett bussbolag som kallas BazBus och har många “hop on, hop off” hållplatser längs med kusten och i Sydafrika. De är vana volontärer och hade en väldigt bra koll på vilka som skulle med bussen och de hämtade en inne på hostelet. De var dock ca en timme sen, men det är något en bara får bli van vid då många refererar till “africa time” och menar att det inte är någon brådska med saker. Lanskapet var helt magiskt och de som till en början var mils långa åkrar och slätter växte så småningom till böljande kullar och sedan berg. Vi fick en punktering längs vägen, men det var snabbt fixat och vi kunde åka vidare.

Jag förståd först inte att vi nått Winterton, stationen där jag skulle kliva av. Som tur var stack en man in huvudet i bussen och frågade om det fanns någon Nathalie med. Det var Roy, en vän till Karl som äger gården jag ska bo på och han som skulle hämta upp mig då Karl fårfarande var på vandring. Vi åkte hem till hans hus där jag fick en efterlängtad öl och fick träffa hans tre hundar. Medan vi väntade på Karl fick jag följa med upp på berget där han bodde för att stänga en “workshop”. Vi tog en pickup och åkte upp längs med en väg för att sedan köra ut på en stor slätt, där möter vi att en flock zebror och gnuer som sprang när vi kom körandes. Jag kan fortfarande inte fatta hur otroligt magiskt detta område är! Väl upp kliver jag ur bilen och möts av den största grisen jag någonsin sett, som låg död och lite uppfläkt på en stor stenplatta. Jag, ganska chockad frågar om den är riktig?! Roy förklarar att den är till gamarna, som kommer imorgon för att äta. Han ställe var något som kallas för The Hide, och är något av en turistattraktion där en kan sitta i gömstället och se gamar, örnar och andra rovfåglar komma och äta på riktigt (alltså RIKTIGT) nära håll.

När vi kommer tillbaka ner till huset möter vi Karl som nu kommit ner. Han ursäktar sig att han inte hämtat mig själv och förklarar att det är en stor grupp från dannmank på gården som tar mycket tid, men att de åker Fredag morgon. Väl framme på gården får jag se min stuga jag ska bo i kommande fyra veckor, doxk är det två kvinnor ur den danska gruppen som även bor här med mig tills fredag. Men det gör mig inte mycket :) Karl sätter direkt igång att ordna middag åt gruppen och jag erbjuder mig att hjälpa till lite, även jag är ganska hungrig nu så desto fler som hjälper desto fortare får alla middag!

Efter middag är det dags att ta in hästarna, jag behöver heller inte nu följa med men gör det mer än gärna, det är ju lite för hästarna jag kommit! Det var mörkt och Karl tar med sig en stor ficklampa. Det känns även tryggt att han har tre stora Sydafrikanska mastiffs som följer än var än man går och som sover utanför min dörr om natten! Ute i hagen möts jag av 18 hästar och en åsna som kommer på kommando. Karl förklarar lite snabbt hur kvällsproceduren fungerar och var larmen sitter. Tyvärr är det vanligt med hästtjuvar och om jag minns rätt har han fått över 20 hästar stulna genom åren! Karl berättar även att det blir lite hastigt nu på grund av gruppen som redan är här, men att vi ska gå igenom allt ordentligt på fredan så jag får lära mig i lugn och ro.

Efter detta är jag ganska trött och går till sängs, jag har fått veta att redan klockan 08 dagen efter ska jag rida med på en två timmars tur i bergen och direkt efter det ännu en tur på en timma.

Jag vaknar som vanligt ganska tidigt (05.50 ca) och drar mig en stund innan jag smyger upp. Jag vill ju så gärna träffa hästarna! Jag möter Karl i köket av hans hus och äter lite frukost. Efter det får jag träffa Nati, som är en guide för turer på häst och som kommer att vara med mig under dagen och säkert många fler gånger. Vi börjar hämta in de hästar vi under dagen skall använda; Mango, Khaja, Navalon, Eowyn, Eramis & Firefly. Vi borstar dem och gör dem iordning för de första två som kommer och ska rida. Efter de kommit får de fylla i formulär och sedan testa ut hjälmar innan vi ger oss iväg. Jag tror inte att jag någonsin kommer att sluta häpnas över omgivningen och bergen, det är helt otroligt. Jag har nog aldrig känt mig så fri som när vi galopperade sista biter upp till toppen av berget/kullen! Vi tog en kort paus på toppen innan vi begav oss nedåt igen. När vi kom ner var nästa par redan och väntade på gården, så det var bara att sadla av de två hästarna som använts och sadla på nästa två. Jag och Nato behöll våra hästar, Mango och Khaja. Nästa tur var en kortare och inte lika högt upp men nog så vacker och hästarna fick gå ner i en liten sjö/pöl för att svalka sig och dricka vatten.

Väl tillbaka släpper vi ut alla hästarna igen och jag går för att äta lunch. Eventuellt blir det en till tur i eftermiddag med några från den danska gruppen på gården.

Likes

Comments

Och så var jag framme i Johannesburg! Förmiddagen spenderades på Tina och Felix balkong för att sola och bara ta det lugnt. Vid 12.30 satte jag mig i taxin mot Nairobi flygplats, resan gick förvånansvärt smidigt och det var inga problem att komma ur landet utan nytt visum :) när jag landat i Johannesburg tpg det mig kanske 30 min att komma igenom visum/pass kontroll och här behövs inget extra visum utan det får en direkt vid ankomst utan extra kostnad. I ankomsthallen stod en man med mitt namn på en skylt och väntade, jag fixade först simkort och sedan åkte vi ca 20 min till Ghandis backpackers, där jag nu ska spendera natten. Jag vet inte om mina resor i och emellan Tanzania/Kenya har satt sina spår, men jösses vad smidigt allt går här! Och fint är det! Jag hade förväntat mig ett lite halv sunkigt hostel, men blev glatt överraskad även här. Det är riktigt mysigt, och jag möttes av två hundar vid incheckning. Som att inte det var nog har jag hela stället för mig själv! Sitter just nu och äter en gudomlig pizza i baren och skriver. De har även hjälpt mig att boka bussen för imorgon, som kommer att hämta upp mig utanför dörren (!) Vid 08 imorgon. Det finns frukost i köket och jag har även med mig lite snax till imorgon. Bussen kommer att ta ca 5-6 h , vi stannar även på en mack för att köpa frukost och annat, där jag jag även köpa en ny adapter, det var tydligen annorlunda här. Väl framme med bussen imorgon kommer en vän till Karl, som äger stället plocka upp mig. Därefter åker vi till hans hus och väntar på att Karl ska bli klar med uteritter och sedan köra mig till gården . Oklart när detta kommer bli men har nu internet åtminstone :)


Likes

Comments

Äntligen i Nairobi!

Bussen igår var till en början två timmar sen till Arusha, så istället för klockan 16, kom vi iväg närmare klockan 18. Men det var ingen större fara då jag hann äta i lugn och ro. Resan fram till gränsen gick snabbt och enkelt, även gränsen gick sjukt smidigt att ta sig över denna gång! Jag var beredd på att försöka förhandla mig till en "transit-visum" då jag bara blir i Kenya en dag innan jag åker vidare. Väl framme vid disken kollar han på mina stämplar (in och ut ur kenya) och kontaterar att dessa är dugliga. Jag frågar om han verkligen är säker på det, eftersom jag nu kommer åter bör jag ha en ny stämpel? Men han gav tillbaka passet och vinkade iväg mig. Såå nu är det bara att hålla tummarna för att detta går hem även på flygplatsen imorgon, eftersom jag nu inte har en stämpel i passet för att jag rest in i landet igen, kanske det blir svårt att komma ut? Hur som helst, kostnadsfritt och snabbt så jag var nöjd. Efter mörkret föll kändes det nästan som att chaffuören ökade farten, och blinkade konstant med helljusen för att skrämma bort eventuella djur. Det lyckades bra, flrutom med två stora buffalos som promenerade över vägen och gjorde att vi fick bromsa in kraftigt, men det gick bra! Då vi nästan kommit in i Nairobi får jag ett sms av Tina som undrar om det är samma bussbolag som senast, vilket jag försöker svara på men märker att jag har slut på pengar på mitt kenyanska simkort! Jag försöker få hjälp av en konduktör som till en börjar var helt ovillig/okunnig att hjälpa, efter lite mutning så lyckas jag få tag på Tina & Felix som meddelar att Felix kommer och hämtar mig istället för Walther, chaffuören.

Bussen kör väldigt fort på motorvägen in ot Nairobi och kör slalom mellan bilar och lastbilar, helt plötsligt väjer bussen kraftigt åt höger och jag ser på vägen hur vi precis lyckas undgå att köra över en kvinna som ligger halft på mage med benen och halva kroppen ut på motorvägen! Jag blir otroligt chockad, hon såg inte ut att ha lagt sig där med vilja, jag vet inte ens om hon levde. Chaffuören, de två kontuktörerna och en man som satt brevid mig bytte några ord på Swahili och skrattade. Jag som blev ännu mer upprörd över dess reaktion frågar om de inte bör ringa någon? Ena mannen tittar på mig med ganska nedlåtande ton frågar: "En taxi eller?" och alla männen skrattar igen. Jag försöker förklara att det kan ha hänt henne något, och om hon lever är det inte säker att hon gör det länge till så som hon låg! De verkar fortfarande ha roligt åt min oro och menar på att hon säkert bara druckit för mycket.. Jag har själv inga pengar på mobilen och viste inte var jag skulle ringa, eller var hon ens låg, så fick bara ge upp och inse att ingen skulle göra något åt henne, eller hjälpa henne för den delen. Det var hennes eget fel enligt männen att hon låg där "full", och jag var bara löjlig och skulle inte bry mig om det något mer..

Inte långt efter detta, när jag tror vi snart är framme, så svänger bussen in till sidan, precis vid en rondell och dör. Jag frågar vad som är fel men alla verkar ha glömt bort hur man pratar Engelska och upprepar bara "dizzy, dizzy".. Jaha, är busschaffuören yr?? Tak och lov ringer Felix precis i samma minut och jag ger telefonen till en av konduktörerna, felix försöker fråga vad som hänt och var vi är, så han kan komma dit och plocka upp mig. Konduktören förklara endast att det är något litet fel på bussen, men ger inga direktiv på var vi är och säger att han ska ringa upp. Jag får tillbaka relefonen och mannen går ut. Felix ringer upp och berättar att han fortfarande inte vet var vi är så jag försöker igen med en annan konduktör, som tack och lov är ärlig och säger att detta kommer ta tid, och förklarar vart felix kan hämta mig! Efter ett tag kommer han och vi kör hem. Det har aldrig känts så skönt att få lägga sig i en mjuk säng och sitta på en toalettsist! :P

Nu idag har jag bara tagit det lugnt med Harriet, min farmors syster och hennes svägerska. Vi har tagit en promenad, handlat lite småsaker som var slut och fyllt på mitt reseapotek inför nästa månad i Sydafrika. Jag är väldigt spänd på att komma till ett nytt ställe och få veta exakt vad jag kommer att göra där, förutom att rida och ta hand om hästar såklart! Jag flyger imorgon och kommer spendera natten på ett backpacking hostel, för att sedan ta en buss ut till Winterton, för att bli hömtad där och körd ca 25 km ytterligare ut till gården. Jag fick veta igår att Karl, som äger gården inte kommer att kunna hämta mig direkt. Så en vän till honom kommer och häntar mig och kör oss till hans hus där jag ska vänta på att Karl kommer någon timme senare. Jag hoppas på att hostelet i Johannesburg har något slags wifi så jag kan uppdatera lite på vägen, men det är oklart.

/ Nathalie

Likes

Comments

Lördag

Idag klev jag upp relativt tidigt för att möta Kika uppe på skolan. Vi skulle gå igenom hur tiden varit för mig och om jag hade några synpunkter. Jag kom tid vid ca 9.30, då vi bestämt tid, men ingen Kika. Jag går runt till några lärare och säger hejdå till dom, tills jag sätter mig inne hos Bonifas, som är “school maneger” och även son till kvinnan som grundad och byggt skolan. Jag är i efterhand glad att Kika var försenad då jag fick möjligheten att sitta ned med Bonifas och få höra mer om skolan, som jag inte fått veta innan. Engilanget är en som jag tidigare nämnt privatskola, men som riktar in sig på en integrerad skolgång och har blandade klasser där barn med olika variationer av funktionsnedsättningar samt HIV positiva barn alla går tillsammans. Jag har tidigare lagt märke till åtminståne två barn som sitter i rullstol, men inte reflekterat mer över det. Anna Molel är kvinnan som tillsammans med ytterligare en kvinna vars namn jag ej vet startade denna skola och även en rehabiliterings byggnad där funktionsnedsatta barn kan få det stöd och den rehabilitering de behöver. Bonifast berättar att på många ställen och i många familjer finns det fördomar emot barn med någon typ av funktionsnedsättning eller HIV. Fattigdomen är även väldigt hög i Tanzania och många av de funktionsnedsatta barnen dödas inom de första dygnen i livet. Detta har många olika anledningar men Bonifast förklarar att dels har det med deras tro att göra, att barnet är en förbannelse, men även på grund av fattigdom, att de inte har råd med de extra kostnad och omvårdnad barnet skulle eventuellt behöva. Det finns även de föräldrar som har tagit sina barn igrån Engilanget skola på grund av denna integrering av barn, då de är rädda att dess egna barn skall bli smittade av HIV. Här menar Bonifast att det finns en stor okunskap om sjukdomen, men även om sexualitet över lag och dess fördelar såväl som nackdelar när det exempelvis sker oskyddad och när det är okay och inte. För tillfället berättar Bonifast att det bor ett 20 tal funktionsnedsatta och HIV smittade barn i hans hus, som går på skolan genom sponsorer och dylikt då dess föräldrar inte kunnat eller velat tagit hand om dem. I Maj tror dock han att ett hus utanför skolan kommer att stå klart för dessa barn att bo i, med nära tillgång till skolan och någon med god kunskap om olika funktionsnedsättningar och med en vision att lyfta dessa barn skall jobba och bo med dem.

Jag önskar verkligen att jag fått veta detta från första dagen, dels för att få möjligheten att besöka rehabiliterings centret Anna Moel grundade men även fått tid att veta mer om skolan.

Annars har jag idag efter skolan tvättat mina kläder, nästan helt själv! Jag fick lite hjälp av mama Furah, jag tror hon såg att jag gjorde lite fel och kom för att hjälpa mig.

På eftermiddagen gick jag ner till kontoret och träffade upp helga gänget, vi åt middag och gjorde upp en eld. Inte oväntat var detta bästa kvällen på dessa två veckor i Tanzania, det hade kommit fler volontärer så vi var ett stort gäng. Nu sitter jag för sista gången på kontoret och skriver, det känns lite vemodigt och jag hade gärna stannat här längre! Men nya äventyr väntar i Sydafrika. Min buss tillbaka till Nairobi går klockan 16 ungefär och jag borde vara i Nairobi vid 22. Där stannar jag i en dag för att senare åka på onsdag.

Nedan lite bilder på sista kvällen och familjen <3


/// Tyvärr har alla foton på familjen nu försvunnit från simkortet jag använde.. De fanns på kameran när jag kollade men nu i datorn är minneskortet tomt! Får be Anton fota familjen åt mig.. men så sjukt tråkigt att alla mina bilder är borta.


Likes

Comments

Torsdag

Natten/kvällen tills idag var nog den värsta hittills. Efter middagen bjöd Mamma Furah in mig och Anton till kvällsbön. Vi satte oss alla i soffan och de läste ett stycke ur bibeln innan jag fick be för dem. Precis när vi var färdiga hörs höga skrig och rop utanför på gården och Selma säger “everything is going north”, vilket jag antar hon menade att det går åt skogen. Alla skyndar sig upp och springer till dörren, jag och Anton sitter kvar i soffan lite chockade och tittar på varandra frågande. Det låter som ett stort bråk och kvinnor skriker och gråter medan männen också ropar till varandra någonting på swahili. Jag får en klump i magen men går mot dörren för att kolla vad som händer, först säger Nancy att det är familje trassel men att det inte var någon fara men sedan springer hon själv ut närmare tumultet. Jag kan inte riktigt se någonting från ytterdörren förutom då en man går och hämtar en stor pinne från ko-hagen, efter det skriker kvinnor igen och hundarna skäller konstant och tillslut går en kvinna tillbaka med pinnen. Jag har uppfattat att det är något slags bråk och på alla skrik låter det bitvis väldigt allvarligt! Anton frågade Nancy igen vad det är som händer varpå hon förklarar. Det är en ung man som varit berusad och agerat respektlöst och högljutt i byn mot äldre, någonting som inte är “lagligt” här. Som bestraffning får nu hela byn turas om att sparka och slå mannen vad jag upplever det som helt utan begränsning. Det känns inte heller som om detta är något helt ovanligt då flickorna i familjen är mest nyfikna och fnissar ibland snarare än att vara upprörda över vad som händer. Men från mitt perspektiv är detta en ren gruppmisshandel och jag tog väldigt illa upp över händelsen som höll på nästan en timme! Jag vet inte om jag är traumatiserad på något sätt sedan innan men varje gång kvinnorna skrek och tjöt högt var jag säker på att de hade dödat honom.. Allt lugnade sig tillslut då klockan var närmare midnatt och jag la mig för att försöka sova.

På morgonen vaknar jag med en biltande huvudverk och smärta i hela vänstra sidan av nacken/axeln. Antagligen har jag sovit ganska spänt inatt, men kliver upp för att ta en dusch. Värken blir inte bättre av det kalla vattnet direkt men försöker att härda ut och äter min frukost. Smärtan blir bara värre och jag inser att det förmodligen inte blir någon skola för mig idag, jag måste försöka få spänningen att släppa för att undvika migrän. Så jag meddelar Kika att jag tyvärr måste vara hemma idag men erbjuder mig att komma förbi skolan på lördag, då jag vet att denna typ av smärta och spänning brukar släppa efter en dag åtminståne. Han förstår och jag har legat hemma och arbetat med en tennisboll vid nacken och ryggen för att släppa lite på spänningarna. Jag mår mycket bättre men känner fortfarande av det. Dock får jag bita ihop då vi efter lunch skulle åka till Mama Furahs hem by Tarakea idag för att se kilimanjaro.

Tarakea

Vi hade fått höra innan vi åkte att det kanske skulle ta ca 3h att åka bussen till Tarakea, Kilimanjaro. Vad jag borde komma ihåg sedan innan är att de flesta är extrema tidsoptimister, och trafiken är allt annat än pålitlig! Ca 5h och två bussar senare var vi framme. För att slippa att trängas sista biten, som bestod av en minivan där fyra personer skulle få plats på två säten var, satte jag mig i bagageluckan. Där hade jag gott om plats att röra mig och äta mitt fika ifred. När vi var framme gick vi upp till Nancys moster/mostrar och deras barn för att äta middag. Det var varmt välkomnat med middag och alla var glada att vi var där. Efter middagen gick vi vidare till de hus mama Furan var född och uppväxt i för att sova. Det var en mysig liten gård med två hus. I ett av husen skulle Anton sova, tillsammans med en farbror i familjen. Det fanns dock bara en säng så de fick till att dela som bröder på säng och täcke. Jag fick sova i det andra huset tillsammans med Nancy, hennes moster och en kusin. Vi delade också säng men den var stor nog åt oss båda och jag sov riktigt gott efter dagens resa!

Klockan ringde vid 06.30 nästa morgon för att vi skulle hinna upp till det vi kommit för, se Kilimanjaro i soluppgången. Det blev en timmes väntan tills molnen lättat men så fort den spetsiga toppen kom fram var resan helt klart värt det. Kilimanjaro är ett otroligt mäktigt berg och jag önskar jag hade haft mer tid och pengar denna gång för att bestiga det. Men det får bli en egen resa framöver, kanske när jag dessutom är i bättre form! Efter vi fotat och njutit av utsikten går vi vidare, för vad jag skulle vela kalla släktmaraton. Min familj har verkligen en stor släkt, och vi hann inte träffa alla men några kusiner, mostrar, farmor och farfar hann vi med! Jag älskar verkligen hur öppen och välkomnande alla är och det var roligt att se Nancy så glad, hon hade inte träffat många av dem på länge.

Vid ett stop hos vad jag tror är farmor och farfar stannar vi en längre stund för att äta frukost och dricka te. Farfar berättar historier från förr om hur djuren var mycket närmare och att de ofta brukade ha lejon som strövade upp och ner för berget. Nancy noterar även att han har ett sår på benet, som ser väldigt infekterat ut. Anton berättar att farfar borde smörja aloe vera på såret och tvätta det, varpå han hämtar en bit av en aloe vera planta samt desinfektionsmedel och frågar hur. Anton skär upp plantan medan jag tvättar och rengör såret för att sedan lägga på skivor av plantan och linda benet, vi instruerar att han bör byta omslaget imorgon och tvätta igen. De skrattar och kallar oss doktor Nathalie och Anton och vi går sedan vidare.

Efter någon timme är vi klara med vår rundtur och är tillbaka hos Nancys mostrar igen, där håller de på att förbereda lunch innan vi åter igen ska ta bussen tillbaka till Arusha och Sanawari villige. Det tar en ganska lång stund att förbereda lunchen så jag passar först på att sova en stund i soffan för att sedan leka med barnen och passa på att ringa hem till farmor och faster.

Vi påbörjade resan hem vid 15.00 idag och vi har nu precis kommit hem igen, klockan 20.00. Bussresan hem var värre än dit, det var trångt, varmt och fullproppat med människor i varje buss! Många gånger jag sitter och är genomblöt av svett i dessa trånga och långa bussresor försöker jag tänka hur tacksam jag ändå är att jag har möjligheten att få göra ett sådant här äventyr och ta in det mesta av upplevelsen. Idag när jag satt där och blundade kom jag ihåg vad moster Malin sa till mig en gång i bilen för många år sedan; "Nathalie, vad du än gör, res så mycket du bara kan” hon sa nog något mer än så, men det var det som verkligen fastnade i mig, och på något sätt tror jag hon ser mig och är glad att jag är ute och upptäcker världen, även i de trånga och svettiga bussarna.

Jag är väldigt glad att vi gjorde denna lilla utflykt, då jag fick se lite mer av Tanzania innan det är dags att åka vidare och även få lite mer sug att ta mig upp för Kilimanjaro i framtiden! Nu är det snart dags för middag här hemma och sedan ska jag ner på kontoret och ladda upp detta inlägg samt ta mig ett glas Konjagi innan läggdags. Imorgon ska jag upp till skolan med lite böcker samt säga hejdå till eleverna samt lärare. Jag önskar att jag hade varit här längre, två veckor är verkligen alldeles för kort tid för att ens kunna göra någon skillnad eller komma in i vad du än ska arbeta med. Om du verkligen vill göra skillnad och hjälpa till på något ställe, så var där minst en månad!

Det får vara allt för idag, mycket har säkert gått mellan raderna, men det är svårt att få ned allt här, det skulle bli alldeles för långt.

Trevlig fredag på er där hemma ! :)

Likes

Comments