View tracker

Jag har suttit i dagar och funderat på hur jag ska börja denna inlägg.
Utmattningssyndrom , något jag aldrig nånsin hade hört av är något jag idag lider av. Eller lider och lider.. För mig har det varit mer som en utmaning. Jag har alltid haft motgångar så som livet även har gett mig begåvningar.
I början så var jag så arg på mig själv, så besviken.. Varför märkte jag inte av alla tecken? Jag förlorade aptiten, spydde så fort jag åt, ångest i halsen, förlorade minnen, förlorade lusten av att glädjas av det som for omkring mig. Jag var utmattad av bara ta en promenad. Varför vägrade jag se som det var? Den tjejen som var social, glad som alltid var sprallig och ville njuta av varenda stund försvann sakta men säkert in i en värld som jag aldrig trodde fanns. Inte ens att vara med mina barn gav mig glädje, kan ni förstå det?
Inget i denna svart vita värld gav det någon gnutta hopp. Därför är det ytterst viktigt om ni känner igen er, SÖK HJÄLP! Du är inte ensam, och du behöver absolut inte kämpa själv. Dessa var några av de tecken som snabbt tog över;

  • Minnesluckor: Jag glömmer allt, minsta lilla försvann och många tro sig tro då att man undviker.
  • Tidsförvirring: Jag kan ofta inte komma ihåg vilken veckodag det är.
  • Allt jag gör blev till ett livsprojekt, en utmaning. Det spelar ingen roll om det var att städa eller gå och handla, efteråt så är jag helt utmattad.
  • Talsvårigheter; detta var något av det läskigaste jag var med om. Jag börja stamma otroligt mycket, och det blev allt mer svårare att prata för varje dag.
  • Jag är mer aggressiv än förut, inte minst när jag inte får min vilja. Därav bestämmer jag mig för att hålla mig inomhus
  • Jag klarar inte av att läsa komplicerade formulär och anvisningar. Jag förstår inte ens hur jag ska fylla i blanketterna som ska till försäkringskassan för att fortsätta min sjukskrivning.
  • Jag skjuter upp att betala mina räkningar, eftersom det är så obehagligt och stressande att se sanningen i vitögat.
  • Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort det hela tiden.

Många gånger så undrar jag vad var det som hände att de fick det att sluta som det sluta.
Vad var det?
Jag höll mig kvar i ett destruktiv förhållande som jag trodde mättade mig med livskärlek som jag behövde.
Han vann och jag förlorade mig mer och mer för varje gång. Och idag är det första gången jag kan sitta och skriva om det här utan att att mitt hjärta klappar utanför min tröja, utan att känna att mina ben viker sig för att tala om vad som är som sker.
Det här är min terapi, det här det jag behöver säga.
Jag trodde jag var lycklig jag trodde jag var hel. Jag behövde ingen annan. Jag behövde bara honom. Jag trodde jag hade hittat den biten jag hade förlorat för länge sen. Jag blev så blind inte i honom men i själva kärleken, att jag inte behövde söka bekräftelse. Jag var så nöjd med att bara vara älskad. Jag kände att jag inte hade den rätta att ha krav. För jag var inte bra nog för att ställa de. Jag trodde mig vara lycklig .. Men var jag det?
Jag kan inte vara ensam att för första gången tro att du hittat den personen som du skulle spendera resten av ditt liv med. När jag såg honom så såg jag mitt liv framöver.
Men gång på gång slutade det med besvikelser, otrohet, lögner.. Varför utsatte jag mig för det? Och ändå stannade jag kvar?
Varför lät jag det gå så långt att jag till slut blev kastad som ett trassligt pappersbit i papperskorgen.
Varför lät jag mig tro på de sagolika lovningar?
Varför lät jag honom ta över min värld?
Varför lät jag honom ta slut på MINA VÄRDEFULLA ENERGIER?

Eller var de de människorna som kallade sig för mina vänner? Eller de som kallas för familj?
Som i slutändan utnyttjar mig för min sårbarhet? För att jag är lättare att manipulera än andra?
Du håller med och gör som andra säger, för att känna dig accepterad och älskad. Många gånger kanske du inte ens vill göra det de gör, eller kanske har en annan åsikt än de. Men du är tyst för att du inte orkar att ta itu med konsekvenserna, eller att vara ensam.
Du gör allt för de, men när det kommer till dig så gör ingen något för dig? Och ändå så stannar du kvar?
Du säger dig inte låta dig övervinna, men i slutändan så vinner de över dig med att få bort din vilja. Den rädslan att vara ensam övervinner dina känslor.

Eller var det stressen att handskas med mitt liv? Att inte vilja se verkligheten som det var? Att flytta runt gång efter gång. Att inte ens hinna packa upp inte du ska packa ner. Att inte se att dina barn ha någon stabilitet, eller kunna utvecklas som de bör för att du inte kan ge de det? Att inte kunna behålla ett jobb för att du mer eller mindre förlorar hoppet varje gång för att du vet att du strax måste börja om?

Eller var det allt tillsammans?

Det har tagit sin tid, och det kommer ta sin tid, och jag kommer låta det ta sin tid och det är okej. Det är okej att förstå att jagu är inte den som gjorde något fel. Jag mådde inte bra, jag mår inte bra, men jag kommer att göra det. Jag har hopp idag, jag har hopp att jag kommer stå där överst. Och jag kommer då vara en bättre människa för jag kommer inte vara som er. Jag kommer inte se ner bara för att jag är bättre, tvärtom jag kommer vilja hjälpa alla som någonsin fått känna av det jag har fått känna.
Jag är redan bättre, jag är så mycket bättre än honom, än "er vänner och familj" och alla de som valde att istället för att vara bredvid mig sätta sig över mig. För alla de som slutade tro på mig, som slutade ens att existera i mitt liv och ändå hade tid för att peka finger.
Men jag ångrar mig inte över er, nej. Jag tackar er, för utan er hade jag aldrig varit den jag är idag och för den som jag kommer att bli. Tack vore er vet jag exakt vad jag vill ha i mitt liv, och för FÖRSTA GÅNGEN så är jag inte rädd att vara ensam.
Jag är nöjd.

Nu var det en allt i allo inlägg med massa tankar och hoppningar här och där men jag hoppas ni förstår min poäng. Va rädda om er själva, för det är vi som har ansvaret över våra liv och för det som kommer att ske.
Universumens kraft kommer att agera utifrån det ni bestämmer er för. Hur vill du ha det?




Namaste

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har så många rubrik som människa. Mamma, dotter, vän, syster, barnbarn, kusin ETC ..
Till slut så står du där och undrar, vad är du egentligen? Vad har du för mening?
Är du unik? Är du speciell? Är du annorlunda?
Jag var tvungen att växa upp ganska tidigt i tonårsåldern, dels för att jag bestämde mig för att tidigare påbörja livets gång som mamma, och dels för att jag tog tidigt ansvar för mina syskon.
Att gå igenom olika fas var något jag hoppade över då jag ansåg att mammarollen fungerade bäst för mig.
Men så kom det ikapp mig i äldre dagar och så står man där och tänker, vem är du?
Jag är snart 24 år gammal, och jag har inte för ens nu förstått vad jag är. Jag är en individ som vill stå för fred och kärlek. Jag blir inte lycklig av pengar eller makt. Jag blir lycklig när jag ser min matbord omgiven av människor jag älskar och uppskattar.
Jag blir lycklig när jag ser mina barns inre fred att de har föräldrar som stöttar och vägleder de.
Jag blir lycklig när jag ser mina syskon förvandlas till de självständiga kvinnor som det behövs i denna värld men framför när jag ser att de har respekt för omvärlden.
Jag blir lycklig, när jag ser andra vara lyckliga för gester jag har åstadkommit.
Men framför allt blir jag lycklig när jag märker hur jag själv sakta men säkert börjar känna mig trygg i mig själv.
Vad gör dig lycklig?



​Namaste

Likes

Comments

View tracker

Idag är det exakt 30 dagar sen mitt liv förändrades helt och hållet.

Från att vara den sociala och aktiva tjejen, till att isolera sig och vara noggrann med sina beslut.
Det hela började med ännu en till sak som hamna i det höga högen med vardagsproblem. Det som välte glaset.
Känslan att för första gången känna hur någon ströp dig, hur ditt hjärta klappa utanför din tröja, att känna hur benen vek sig för varje steg, att känna att du höll på ..
Min första panikattack.
Ambulans och sjukhus fick hänga med, då jag som ovan var livrädd.
Och även om att läkaren sa 'allt är bra' så nej, allting var inte bra. Ovetande så hade mitt liv förändrats.
Till det bättre eller sämre visste jag inte heller.
Jag somnade den natten med den kraftiga kvarstående ångesten. Jag hade hopp med att när jag skulle vakna så skulle det vara borta.
Icke.
De första dagarna var ett rent helvete. Jag visste varken in eller ut. Vem var jag? Varför hände detta mig?
Jag ville bara försvinna, försvinna in till någon dimension som var långt borta från detta eländiga värld.
Att sätta på nyheterna och se att världen sjunker med hög hastighet och veta att mina barn ska få leva i ett samhälle som de inte kommer kunna känna sig trygga.
Att veta att mitt liv här och nu är förändrat för evigt, för nu, nu är jag inte jag mer.
Att inte kunna ta ett steg ut, då rädslan att ångesten ska ta över dig ute i gatan håller dig undan.
Att inte kunna säga till dina vänner ja, vi tar en fika för du vill undvika stressen att vara normal igen.
Att sätta sig i de kommunala resorna och känna hur det sakta stryps om dig för att du känner att du inte tillhör där.
Åh ångest, varför kom du in i mitt liv?
Eller är det kanske så att du var den jag hade väntat på för att lära mig livets verkliga stunder?
Att lära mig säga nej?
Att lära mig se mina gränser?
Dag 30, hur kommer resten av dagarna se ut?
Så många frågor..

Likes

Comments

Hej! Mitt namn är Nathalie och jag är 23 snart 24 år gammal. Är mamma till två fina underbara barn. Jag har i många år levt ett ganska destruktivt liv med många vardagsproblem som jag tror många kommer känna sig igen. Startade denna blogg som ett personlig terapi för mig, men även för att det ska kunna vara inspiration för er som behöver det.
Här finns det inge hat, utan bara fred och kärlek. Välkomna
Namaste

Likes

Comments