Idag tänkte jag skriva om vad jag tror startade det hela, alltså mina depressioner m.m.

Jag har haft depressioner så långt jag kan minnas. Jag tror att jag har haft det hela tiden, men att det har legat mer under ytan i perioder, för att sedan bubbla upp i en explosion när jag inte har kunnat hantera det längre. Något som jag är bra på är att dölja mitt mående, spela, lägga upp en fasad helt enkelt. Dem som inte känner mig eller som tror att dem känner mig märker inte ett skit kan jag säga. Dem däremot som känner mig kan ana eller misstänka förutom min mamma, hon VET! Hon vet redan innan man ens har hunnit öppna munnen för att berätta, sjukt! Ni vet den där magkänslan, det sjätte sinnet? Hon har det definitivt! Dock så kan hon bara "förutspå", "känna" dåliga saker och dem har tyvärr stämt varje gång. Så jävla synd att hon inte kunde "se" vilken trisslott jag skulle köpa för att skrapa fram miljonerna eller vilka hästar jag skulle spela på i V75 eller vilka siffror jag skulle ta i lotto för att vinna storkovan!

Nej, men skämt åsido så tror jag att allt började när jag var runt ca 3 år. Min mamma var ensamstående med mig från att jag var 1 år, då min mamma lämnade min pappa pga olika anledningar. Vi kan säga att han inte var guds bästa barn direkt. Idag lever han tyvärr inte då han gick bort i hudcancer Oktober 2013, Vila i frid pappa! Jag är uppvuxen helt utan min pappa måste jag tillägga, han ville inte ha någon kontakt med mig under min uppväxt. Min mamma hindrade aldrig mig från att ha kontakt med honom, utan det var han som inte ville. Varför vet jag ej? Fick aldrig något svar på det, jag hann aldrig fråga innan han dog. 

Iallafall så behövde mamma hjälp med avlastning och barnpassning, vilket vem som helst som är ensamstående hade behövt, så jag fick vara hos en nära släkting kan vi kalla hen ibland. Så en dag så berättar jag för min dagmamma att släktingen kissat på mig (ni kanske fattar att det inte var det hen gjorde). Min dagmamma berättade självklart detta för mamma som i sin tur kontaktade polisen och gjorde en anmälan om sexuella övergrepp. Det startades en utredning där bla dem förhörde släktingen som nekade. Jag fick göra en utredning hos BUP där dem konstaterade att jag har vart med om något trauma, men dem kunde inte specifikt komma fram till vad. Utredningen lades ned i brist på bevis. Det var bara ord mot ord. Så jävla sjukt ändå. 

Denna händelsen, en bland flera stycken (jag skulle kunna skriva en bok om allt) har påverkat mig oerhört mycket när det kommer till närhet. Jag fixar det inte ibland och jag tycker att det är oerhört jobbigt emellanåt och det har i sin tur påverkat mina tidigare relationer på ett negativt sätt.

Det jag har upplevt och sett i tidigare ålder eller genom åren skulle jag snarare säga, ska ingen tjej behöva gå genom och det har bla gjort mig till den jag är idag, både på gott och ont. Jag har tidigare självmedicinerat med droger, främst amfetamin (2007-2011) och det är absolut inget jag är stolt över, men så är det. Idag äter jag som sagt antidepressiva och väntar på hjälp och stöd i mina diagnoser ADHD, PTSD, Paniksyndrom och min depression. Jag har äntligen tagit tag i detta, igen och denna gången ska jag fullfölja det. Jag vill må bra i mig själv, bli en bättre människa, men framförallt bli den bästa mamman jag kan för mina barn!


Detta var lite om vad jag hade på hjärtat. Tack för att ni tog er tiden att läsa och ha en bra dag!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det var ett väldigt bra tag sedan jag skrev något och idag är Selin över 8 månader gammal. Hon är precis som vilken vanlig flicka som helst. Hon har inte haft några komplikationer efter födseln eller operationen. Hon gör allt som en vanlig bebis gör. Hennes vikt ligger på ca 7000 g och hon är ca 64 cm lång. Kontrollerna på både bvc och hos specialkirurgi har gått hur bra som helst, inga anmärkningar alls. Hon är en pigg och väldigt glad tjej, sällan ledsen eller missnöjd med något. Äter som hon ska och sover nätterna genom och har gjort sedan dag 1 typ. "A barn" som man så fint brukar kalla det. Emilio älskar henne och hon älskar honom. Hon lyser upp så fort han närmar sig henne. Hon vill alltid se vad han gör och vart han är. Dem är så söta tillsammans!


Jag märkte ganska snabbt att det var något som inte stämde med mig själv. Jag började undvika att vara på sjukhuset längre dagar om inte helt, när Selin låg inne. Jag hade ofta ursäkter för att inte vara där, som att jag ville ha mer tid med Emilio då han vart borta hos olika nära och kära under ca 1 månads tid. Det hade han och jag kände att jag behövde mer tid med honom och han med mig, men jag började använda det mer som en ursäkt för att slippa åka dit. Till slut så konfronterade min mamma mig och ställde ett par frågor på 13 och 10 stämde in på mig och vi kom fram till att jag hade hamnat i en förlossningsdepression. Ingen grov om att jag ville skada mig själv eller Selin, men jag undvek henne på något sätt. Dem gångerna jag åkte dit och närmade mig sjukhuset började jag få panikångest attacker och jag tyckte att det var så jävla jobbigt. När vi väl fick hem Selin undvek jag att vara nära henne. Jag tvingades att ha henne i min famn och på mitt bröst ett par gånger per dag för att komma över det. Exempelvis när jag låg och kollade på tv osv.. I början var det skit jobbigt men det började släppa sakta med säkert. Jag hade hela tiden dåligt samvete både när det gällde Emilio, att jag inte fanns där tillräckligt mycket och även när det gällde Selin, hur mitt beteende var gentemot henne. Jag slets mellan mina två barn och jag kände mig som världens sämsta mamma, otillräcklig och misslyckad!

Jag började prata med en kurator på sjukhuset och hon hjälpte mig oerhört mycket. Jag kontaktade min vårdcentral och fick tid med en läkare där jag beskrev mina problem. Då jag har haft depressioner tidigare och länge i perioder, så var det inte konstigt att jag hamnade i en förlossningsdepression. Dem som tidigare haft depressioner löper större risk att hamna i en förlossningsdepression. Jag fick antidepressiva utskrivet som jag har ätit i över 6 månader nu och jag har ingen förlossningsdepression längre men jag lider av en "vanlig" depression. Jag fick även diagnosen ADHD i november förra året där jag bland annat har PTSD och Paniksyndrom. Fick ingen hjälp efter den utredningen där det står klart och tydligt att jag behöver psykologkontakt kombinerat med adhd medicin. Jag hamnade "mellan stolarna" och blev "bortglömd".

Nu har jag skrivit en egen remiss till ett ställe där dem har allt samlat på en och samma plats och väntar nu på svar. Jag ser ljust på framtiden och har mina mål, men jag behöver lite hjälp på traven för att kunna uppnå dem. Det har vart en tuff tid, men jag är så tacksam för min familj som har vart och är så hjälpsamma gentemot mig och mina barn. Det är bara att fortsätta kämpa!

Likes

Comments

God morgon!

Herregud det var ju 100 år sedan jag bloggade sist. Det blev lagt på hyllan, jag hade ingen lust att skriva alls faktiskt. Jag tappade motivationen totalt! Vet inte riktigt vart jag ska börja någonstans, men den 28 juni blev Selin 4 månader gammal och hon har vart hemma ett bra tag från sjukhuset. Hon blev utskriven helt och vi har varit med henne där 1 gång efter det, när hon var kring 3 månader. Nästa gång vi ska tillbaka för koll är när hon är runt 6 månader gammal.

Hon mår prima idag, bajsar som hon ska och vi har faktiskt inte hjälpt henne något mer med tarmsond eller lavemang utan hon har klarat det för egen maskin. Hon är världens gladaste bebis, började att le väldigt tidigt måste jag säga, mycket tidigare än min son vad jag kan minnas. Okej, man ska inte jämföra bebisar, men det blir lite så ändå. Selin är uppe i över 5 kg nu och 57 cm lång. Hon föddes ju med en vikt på 1990g och 43 cm lång om ni minns, så hon växer min fina Lily. Hon har fått börja smaka på gröt och smakportioner. Gröten älskar hon och det har inte ställt till det för hennes mage heller. Man kan bli lite hård i magen av gröt, men jag blandar ner lite katrinplommon, det gör susen.

Jag ska ta upp detta med skrivandet, det är väldigt rogivande och det behövs. Det har hänt så mycket under dessa månader som jag kommer att dela med mig av, bl.a att jag hamnade i en förlossnings depression m.m. Så jag avrundar här. Ville bara typ tala om att vi lever och att det går bra för Selin.

Likes

Comments

God morgon!

Helgen har varit fantastisk måste jag få lov att säga. I fredags fyllde min stora prinsessa Nicole 17 år. Nicole är en väninnas dotter, fast jag ser dem mer som min familj. Dem ÄR min familj! Så det vart kalasfirande hemma hos dem med tårta, mat och dryck. Dessutom så firade vi G samtidigt som fyllde år dagen innan. Jag hade ingen möjlighet att slänga ihop något firande då vi vart på sjukhuset, som vi är varje dag så att säga, men han blev firad till slut han också tack vare min väninna. Det var verkligen gulligt av dem och av Nicole att dela med sig av sin dag med G. Det stod till och med grattis till dem båda på hennes tårta, så jävla gulligt! Ni är super duper and I love you loooong time!

Men det jag ska komma fram till är att fredagen började på det bästa sättet den någonsin kunde göra, för att vi fick ta hem vår minsta prinsessa på dags permission! Fattar ni den eller? Selin fick komma hem och ligga i sin egen säng som har stått och väntat på henne hur länge som helst, snacka om LYCKORUS! Jag vart den lyckligaste mamman i världen kan jag säga och så fortsatte helgen. Vi hade henne hemma på dagarna och lämnade tillbaka henne på eftermiddagen. Det har gått hur bra som helst, inga konstigheter. Hon har skött sig exemplariskt! Ätit, utfört sina behov utan problem, sovit och kollat runt, som vilken bebis som helst. Skönaste känslan är att ha båda sina barn hemma samtidigt! Jag vart mer avslappnad och kunde fokusera på dem båda, men Emilio får mest av min uppmärksamhet på helgerna när han inte är på dagis. Som på lördagen exempelvis, Selin var hemma med G, medans jag tog med mig Emilio ut. Han fick leka med sin kompis Ronja och hade hur kul som helst. Jag var borta hela dagen i stort sätt. Men jag vet att Selin är hur trygg som helst med sin pappa och G fixar att vara med henne själv utan problem. Han kan ju det där sedan tidigare. Min G rockar rollen som trebarns farsa! Han får till och med en guldstjärna i kanten för hur bra han är med Emilio. Jag kan verkligen säga ännu en gång att jag ALDRIG hade fixat detta själv, utan hans eller min familjs hjälp. Alla förtjänar flera guldstjärnor i kanten, definitivt! Tack!

Just nu sitter jag och väntar på att dem ska ringa från sjukhuset. Jag pratade med en sjuksköterska i morse för att berätta att jag inte skulle kunna ta mig till sjukhuset till klockan 08, då Selin äter och läkarna kommer på morgonronden för att det var jag som skulle lämna Emilio på dagis idag. G har gjort det tidigare för att det har vart mycket smidigare så, men idag var det jag som skulle lämna honom. Jag frågade hur natten hade varit och hur det hade gått med att ta bort Selins CVK och det hade gått jätte bra. Dem hade passat på att ta lite prover på henne innan dem tog bort den från halsen och det såg bra ut. Hon hade sovit hela natten. Hon fick maten via sin sond i näsan som går ner i magen, 2 av 3 gånger under natten. Dem väckte henne på morgonen och gav henne mat via flaskan. Vi kör på flaskmatning då jag inte ammar. Hon åt dessutom så små mängder i början som 2ml, så jag kunde inte amma henne. Jag pumpade tidigare, men pga stress så har mjölken "tagit slut" så hon får ersättning. Hon hann få det viktigaste och det är råmjölken, så jag är nöjd och har inget dåligt samvete för att jag inte ammat henne eller för att jag inte kan ge henne mjölk längre. Så nu sitter jag som sagt och väntar på att dem ska ringa och tala om ifall vi får ha hemma henne på nattpermissioner. Det hade vart det bästa för mig och för henne. Dessutom så åker G till Sthlm på tors, så att ha henne hemma under nätterna och kanske åka upp på dagen för att visa oss och låta dem göra vad dem nu vill göra med Selin hade som sagt vart det bästa, men jag vill helst undvika att åka spårvagn och vistas bland folk pga infektionsrisken och alla jävla baciller som finns och vi ska inte tala om RS-viruset! Vi får se vad som sägs. Det allra allra allra bästa hade ju varit om dem sa att vi får ta hem henne helt och hållet såklart, men vi är inte där än.

Anyway .. det var lite om helgen som varit och hur situationen med Selin ligger till. Hoppas att ni fann mina rader intressanta den här gången också, så får vi se när vi hörs igen, men tills dess ..

puss & kram Nathalie

Likes

Comments

Gratulera min andra halva på 29 års dagen 🎂🎁🎈

Stort grattis på födelsedagen min papi, min king!

Vi har gått genom eld & vatten, upplevt saker som hade splittrat vilket par som helst, men vi tog oss genom det och står enade tillsammans starkare än någonsin. Och idag delar vi även det finaste som finns, nämligen vår dotter Selin Lily 🦄🌸 Du fick som du ville till slut hahaha skämt åsido 😉 Tack för tiden som varit och jag välkomnar framtiden tillsammans med dig. Tack för alla upplevelser och alla fina minnen du gett mig, fler ska det bli. Och jag vill även passa på att tacka dig för att du har min rygg 24/7, 365 dagar om året och speciellt nu när jag går genom det jag går genom som mamma psykiskt, fysiskt och känslomässigt.

Tack för att du finns där som en manlig förebild för Emilio. Du har vart där för honom sedan innan hans 2 års dag fram tills idag och många fler år kommer det att bli. Du var där när han besökte akuten för första gången, du tog honom på hans första bio besök, du tar honom på hans gympa, du åker och klipper honom Ali Style, du gör precis allt med honom som du hade gjort med dina egna barn. Du särbehadlar inte eller gör någon skillnad på honom för att han inte är ditt biologiska barn. Det är det jag älskar med dig, du älskar honom och tar hand om honom som om han vore din egna son. Tack! Vi älskar dig allihop, jag, Emilio och din dotter Selin, din alldeles egna lilla familj ❤

Likes

Comments

Man är van nu, men vill ändå hem ..

Idag är det 16 dagar sedan Selin tog världen med storm och det har hänt väldigt mycket under denna tiden måste jag säga. Hon har hunnit med en hel del faktiskt. Samma dag hon föddes så genomgick hon operationen för att stoppa tillbaka allt i magen och med allt menar jag tjock & tunntarm, en äggstock och en del av magsäcken. Dem passade även på att ta bort blindtarmen. Operationen gick bra och hon kördes till neonatal. Vi fick träffa henne samma dag och hon var verkligen det finaste jag sett! Den vackraste lilla flickan på 1990g och med en längd på 43 cm. Då fick jag ta mig en ordentlig titt, jag hann ju inte under förlossningen för dem bar iväg henne så fort. Fick dock inte hålla henne pga att jag hade gelénaglar 😡🖕 Det var faktiskt G som var den första som fick hålla henne och ha hud mot hud. Jag vart fett avis på honom! Jävla G 😂😂😂

Hon var två dygn på neonatal innan hon flyttades till kirurg och väl på kirurg det var då jag höll henne första gången. Stressade ihjäl mig till en nagelsalong direkt efter att jag blev utskriven från bb samma dag som hon flyttades till kirurg, tog bort naglarna så att jag kunde få hålla henne och det vart den bästa känslan ever! Sen har det gått undan .. för en vecka sedan åt hon 2 ml och idag är hon uppe i 45 ml var tredje timme. 55 ml är den dos en nyfödd äter, så det är inte långt kvar.

När hon kom till neo efter operationen hade hon ju infarter i händerna, en liten respirator som hjälpte henne att andas även om hon andades själv, olika mediciner som morfin, antibiotika och annat som jag inte kommer ihåg, hon hade kateter osv .. ingen kuvös alls vilket jag trodde att hon skulle ligga i eftersom att hon hade gastroschisis och även räknas som "sen prematur". Men efter lite mer än en vecka så var allt detta borta och idag har hon bara sin sond i näsan och sin CVK i halsen kvar. Hon bajsar helt själv sedan 2 dagar tillbaka, innan fick hon hjälp med lavemang x antal gånger per dygn, idag får hon det bara det 2 gånger per dygn. Hon är frånkopplad från sin pox som mäter hennes puls och syresättning från morgon till kväll, vilket är väldigt skönt för då kan vi exempelvis gå ut och gå med henne i vagnen. Man har mer frihet än att sitta i ett rum med dålig luft som man delar med 3 andra bebisar och deras föräldrar på en obekväm stol timme ut och timme in. Man blir aptrött kan jag tala om och huvudvärk kan man få på köpet dessutom 😂👋

Så nu hoppas vi att allt fortsätter så bra som det har gjort (peppar,peppar nästan för bra för att vara sant) så att vi kan få hem får flicka SNART! Det här var en typ av en sammanfattning av dessa 16 dagar. Det finns säkert något jag har glömt att skriva om. Ja, just det hon var på hörseltest idag och hon hör som hon ska 😁

Likes

Comments

Jag rullas in i operationssalen och G är tätt efter ..

Det är massa människor där inne, vet inte exakt hur många dem är, men dem är många! Jag flyttas över från sängen till operationsbordet och dem börjar förbereda mig för snittet genom att jag får lägga mig i fosterställning för att dem ska kunna ge mig ryggmärgsbedövning och sen så får jag massa andra grejer som lugnande och sånt i mina infarter som jag har i armvecken och på händerna. Det var inte det lättaste kan jag säga, att försöka krypa ihop som en boll i fosterställning med min stora mage, ligga helt stilla när dem skulle in med nålen i ryggen och inte glömma av att andas 😂 Men till slut var det gjort och dem vände mig snabbt på rygg igen, för att bedövningen tar direkt och jag kan inte hjälpa till på något sätt, då man inte känner ett skit från bröstkorgen och ner. Du kan bokstavligen talat inte röra något, för du känner absolut ingenting och just det var jag jätte rädd för att göra när dem skulle skära i mig. Men jag kan lugna er med att man inte känner ett smack! Det som var jobbigt var känslan när bedövningen började att släppa. Det känns som om när foten somnar ni vet och man väcker den, så kommer det ju en stickande och kittlande känsla. Exakt så kändes det när bedövningen började att släppa i hela kroppen 😂

Hade folk runt mitt huvud som pratade med mig hela tiden för att jag skulle tänka på annat än operationen. Jag hade ett grönt skynke för mitt ansikte så att jag inte skulle se vad dem pysslade med där nere. Jag hade hört och läst att man kunde se vad som hände om man kollade upp i taket på lampan, man kunde se genom reflektionen som en spegel, så jag lade mitt huvud på sidan för jag ville inte se när dem skar i min mage, massa blod, fostervatten, gegga och allt vad som kommer ut, så ska ni som ska göra kejsarsnitt, KOLLA INTE UPP I LAMPAN! Sjuksköterskan som stod på min vänstra sida av mitt huvud frågade om jag kände något? Jag sa att jag känner att något buffar, knuffar och drar i mig, men jag har absolut inte ont. Jag kände att det rörde sig eller hur man ska förklara. Då sa hon att hade inte bedövningen tagit så hade du skrikit just nu, Nathalie. Då förstod jag att jag var helt öppen, hade ett hål i magen där dem plockade ut min dotter. Vad jag har förstått i efterhand så gick snittet väldigt fort. Dem startade operationen 11:31 och 11:35 var vår dotter ute. Ihopsydd och klar var jag 12:11. Jag förlorade ca 250 ml blod vilket inte är mycket. Jag förlorade mycket mer blod, nästan det trippla när Emilio förlöstes med urakut kejsarsnitt.

Jag hörde henne inte gråta när hon kom ut, något pip bara, sen bar dem iväg henne till rummet bredvid som jag kunde se för att det fanns glasdörrar. Där inne stod det också hur många människor som helst som tog emot vår dotter och gjorde vad dem nu gjorde med henne. Jag kunde liksom bara ligga och titta för jag höll på att bli ihopsydd. Såg bara människor som log mot mig och gjorde tummen upp. Jag minns att jag frågade om det var en flicka eller pojke. Varför jag frågade är för att vi kunde aldrig se på ultraljuden vad det var för kön pga att tarmarna låg i vägen. Det nämndes bara snabbt när jag fick tillbaka testresultatet efter fostervattensprovet, så därför ville jag säkert veta och det var en flicka. G, var med inne i rummet med henne och tog kort, när dem höll på för att jag ville se hur allt såg ut innan hon skulle opereras. Någon frågade om vi visste vad hon skulle heta? Jag svarade att vi hade namn, men att jag måste se henne innan. Jag kommer att veta exakt vad hon ska heta när jag fått se henne. Det tog ett tag, men till slut kom dem med henne, jag fick se henne snabbt och då visste jag att det var Selin Lily och sen bar dem iväg henne för operation ❤

Jag har försökt att återberätta så mycket som möjligt och så mycket jag minns. Jag har säkert glömt något, men detta var min förlossningsberättelse i 3 delar. Jag kommer att fortsätta att skriva om dagarna efter förlossningen och hennes operation och kommande veckor. Tack för att ni följer vår resa och jag hoppas att ni vill fortsätta med det. 

Kramar Nathalie med familj ❤

Detta är den sista bilden på mig när jag har Selin i magen V.36 (35+3) och bara knappt en timme innan hon kom till världen ❤

Likes

Comments

Just nu går jag genom något riktigt jobbig och jag mår inte alls bra måste jag få lov att erkänna. Jag slits mellan mina två barn och jag har väldigt svårt att hantera situationen. Mina känslor är upp och ned precis hela tiden. Ena stunden är jag sprudlande glad och andra stunden så ledsen och kan inte sluta gråta. Mina barn är mitt allt och min prio ett här i livet. Det finns inget jag inte skulle göra för dem, men den mitt hjärta blöder för mest just nu är min förstfödda, min superhjälte, mammas lille prinsepojke, min todie ❤

Det har bara varit Emilio och jag sedan han var 7 månader kan man säga, då jag och hans pappa separerad. Vi fungerade inte längre i ett förhållande som flickvän och pojkvän, då jag blev "mognare" när jag blev mamma och han fortfarande levde kvar där vi båda var innan vi fick barn. Emilios pappa är två år yngre än mig, det kanske inte är mycket, men för mig så blev det mycket för han genomgick inte samma förändring som jag gjorde. Men vi har fortsatt att vara väldigt goda vänner och det har jag vart glad för. Men hans pappa har tyvärr kommit och gått som han har velat och när det har passat honom. Det "funkade" ett tag, men Emilio blir äldre, förstår mer och tyvärr så tar han detta personligt. Jag har inte märkt av någon beteendeföränring hemma på min son för en sedan ett par månader tillbaka, men det gjorde dagis tidigt för snart 2 år sedan. Så fort Emilio hade träffat eller umgåtts med sin pappa så märkte dem det tydligt på honom och dem gångerna så frågade pedagogerna mig om Emilio träffat sin pappa och det hade han. Eftersom att det inte fanns några tydliga rutiner och strukturer när dem sågs så blev han väldigt ledsen, tillbakadragen och orolig på dagis efter att han hade träffat sin pappa, för han inte visste när dem skulle ses igen.

Det har funnits perioder då dem träffats varannan helg, men aldrig längre än 3-4 månader i taget, då har det "hänt" något i hans pappas liv och han har slutat träffa Emilio. Sist det var rutiner och dem sågs varannan helg var innan förra sommaren, men där slutade det och dem sågs inte på ca 3-4 månader fram tills min sons födelsedag som är den 17 oktober, sågs ett par gånger efter det, men sista gången dem träffades var 23 december. Pga olika anledningar, val som hans pappa har gjort, som har fått konsekvenser, så kan dem inte ses nu och speciellt nu när han behöver sin pappa som mest, då jag är på sjukhuset med lillasyster varje dag även på helgerna. G, finns och gör allt han kan för att finnas där för Emilio som en manlig förebild och det är jag honom evigt tacksam för, men han är fortfarande inte mamma eller pappa.

Han frågar eller pratar om sin pappa precis varje dag, ibland mer, ibland mindre. Väldigt mycket just nu. Jag får frågor som "Vart är pappa?", "Kan vi ringa pappa?", "Älskar pappa mig?", "Jag älskar pappa."Jag saknar pappa.", "Pappa är borta.", "Pappa har glömt mig." osv .. Han pratar till och med Siri på sin Ipad och frågar vart hans pappa är. Det gör så ont i mitt hjärta och jag förstår verkligen inte hur man kan välja bort sitt egna barn, sitt kött och blod. Det finns över huvudet taget INGA ursäkter i världen för det. Han saknar samtidigt mig, väldigt mycket. Vi hinner inte spendera så mycket tid tillsammans tyvärr pga att han är på dagis och jag kommer hem på kvällen, vi hinner ses och umgås korta stunder, morgnar och kvällar, men that's it. Det är det jag har så svårt att hantera. Jag känner mig som världens sämsta mamma, otillräcklig, jag vet inte vad och det är en hemsk känsla. Jag gråter hela tiden i min ensamhet. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag kunde dela mig på två och finnas där för båda mina barn samtidigt som behöver mig lika mycket.

Förlåt mig mina barn! Jag gör verkligen allt jag kan för er båda två. Mamma älskar er mest på denna planeten, till universums ände och vidare! Ni är ljuset i mitt liv ❤ Tack vare er strävar jag efter att bli en bättre människa varje dag och största tacket ska du ha, Emilio! Vore det inte för dig hade jag inte varit den jag är idag och kanske inte ens suttit och skrivit detta inlägg just nu. Du är min förstfödda och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta!

Likes

Comments

Vi gick upp runt sju tiden Tisdagen den 27 Mars.

Jag kände exakt samma som dagarna och kvällen innan. Jag hade varit extra uppmärksam under kvällen när vi kom hem från Östra och dem gångerna när jag vaknade under natten, men ingenting eller ytters lite. Hon brukade vara mest aktiv på kvällarna, nätterna och morgnarna. Till och med nu på morgonen när jag satt framför nyheterna med min kaffekopp var jag extra uppmärksam, men ingenting eller ytters lite. Hon var som en virvelvind inne i magen i vanliga fall. Vad jag minns så var hon mycket mer aktiv än vad Emilio var när jag var gravid med honom, därför reagerade jag extra på att hon knappt rörde sig.

Jag hade packat klart min bb-väska och Emilios väska med kläder, lite leksaker och det viktigaste av allt, hans Ipad 😂 om ifall att vi skulle åka in. Vi väntade ju på samtalet från doktorn som undersökte mig kvällen innan om vad som skulle hända. Hon ringde runt 9 tiden, frågade hur det hade gått och jag sa samma som innan, ingenting eller ytterst lite. Något är fel sa jag. Hon sa att hon hade rådfrågat med sina kollegor och dem hade tänkt att be mig komma in för ett nytt ultraljud senare på eftermiddagen, men eftersom att det var samma som innan så bad hon mig komma in direkt. Jag ringde och förberedde min mamma, talade om läget och att vi skulle åka in. Jag fixade även så att Emilio skulle bli hämtad kl 14 från dagis. Vi svängde förbi dagis, lämnade av Emilio, jag pratade med pedagogerna och berättade hur det låg till och sen så åkte vi mot Östra Sjukhuset.

När vi kom fram till Östra anmälde jag mig i receptionen. Det tog inte alls lång tid innan jag blev uppropad. Vi blev lotsade längre ner i korridoren, till ett rum där det bara fanns en CTG maskin. Där jag har gjort CTG innan så har det vart i ett rum med fler än en apparat. Dem kopplade upp mig och gick ut ur rummet, men det tog inte alls lång tid innan dem kom tillbaka, vi pratar om minuter alltså och sa att CTG:n inte var bra och att jag skulle följa med in till ett annat rum mitt emot. Vi gick ut och in i det andra rummet och vips så låg jag på en säng, det var upp emot 5 sjuksköterskor och 1 läkare där inne om jag inte minns fel, samtal ringdes, dem började sätta in infarter på mig, sjukhusband med mitt personnummer, tog blodprover osv dem undersökte med ultraljud för att kolla mini. Dem körde upp mig till specialförlossningen där dem kopplade upp mig på ett nytt CTG och jag fick glatt klä av mig mina kläder och ta bort alla mina piercingar, ta på mig den snygga sjukhusrocken, mössa, nättrosor och strumpor. G, fick blåa snygga sjukhuskläder och en mössa att ta på sig. Sjuksköterskan sa ta med kameran/telefonen om ni ska ta kort. En läkare kom in och sa att nu är det dags Nathalie, vi måste ta ut henne för att hon är svag, hon mår inte bra. Vi måste göra ett akut kejsarsnitt. Shit tänkte jag och så kom tårarna, jag bröt ihop totalt. Trots allt jag gick genom nyss så förstod jag inte att det var nu, idag hon skulle komma. Det är nu hon kommer och dem körde in mig i operationssalen ..

Ena bilden längst upp är på mig, dem andra två bilderna är lånade från google 😊

Likes

Comments

Så här ser en typisk dag ut hos oss just nu ..

Idag är det exakt 1 vecka sedan Selin föddes. Det är sjukt vad fort tiden går trots att det enda man gör är att vistas på sjukhuset typ hela tiden. Jag tänkte berätta lite kort om hur en typisk dag ser ut hos oss just nu. Den kommer att ändras lite eller markant längre fram men just nu så är det så här.

Vi går upp klockan sju, G hoppar in i duschen och jag går ut i köket, fixar frukost till G och Emilio. Jag tar mina vitaminer och sätter igång kaffekokaren. Kaffe för mig är livsviktigt! Jag fungerar inte utan kaffe, jag blir på skit dåligt humör, är trött och får huvudvärk, hela min dag blir paj utan kaffe. Jag sätter mig i vardagsrummet framför tv:n och nyheterna med min kaffekopp och bröstpumpar. Jag hade tänkt att inte amma med Selin pga olika anledningar, men mjölken rann till här en morgon i helgen, hela sängen vart blöt, så G fick åka och hyra en bröstpump, så det är bara att gilla läget nu. Mjölken är här för att stanna så det är bara att mjölka på 😂 Efter det så skickar jag iväg G med mjölken till Sjukhuset för att han tar morgonpasset med mini som är från 8-12. Det kan ändras till kl 7 sen när hon börjar äta mer, just nu får hon nämligen bara 2 ml var tredje timme.

Jag chillar vidare lite till framför nyheterna med en kaffe kopp eller två. Jag gör det som behöver göras här hemma, disk, tvätt, städ osv .. Sen hoppar jag in i duschen, fixar mig och är klar tills G kommer hem. Just nu är Emilio hemma från dagis, men annars lämnas han på morgonen och hämtas på eftermiddagen.

Jag går iallafall på mitt pass på sjukhuset med mini kl 13 och gör det jag behöver göra med henne när jag är där som att tvätta av henne, byta blöja, mata henne, assistera sjuksköterskan när mini exempelvis får lavemang för att få igång tarmarna, gosa med henne i famnen osv .. fram till kl 19, då kommer G och hämtar mig igen och åker hem om vi inte har något ärende att uträtta som handling eller så. Väl hemma är middagen redan klar (jag har världens bästa kille), vi äter sen middag när det orkas göra middag, annars blir det en lätt kvällsmat. Emilio förbereds för natten, bad, borsta tänderna, på med pyjamas och så. Jag kanske kollar lite på tv, men annars har jag tvär deckat mellan 21-22 tiden, helt slut!

Känslomässigt och psykiskt är detta så mycket mer tuffare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Varje gång jag har kommit hem från sjukhuset har jag låst in mig på toaletten och brytit ihop totalt. Jag gråter som ett barn, tårarna bara sprutar ut, dem slutar inte, där sitter jag med händerna för ansiktet och bara gråter. Det är sjukt påfrestande. Jag vill bara slippa detta och få hem min flicka så att vi kan leva som en "normal" familj, så att vi blir komplett igen. Emilio påverkas av detta också. Det är inte hans fel, men shit vad han är jobbig just nu. Han lyssnar inte, gör tvärtemot vad jag säger, är högt och lågt. Jag vet att det bara är uppmärksamhet han vill ha och troligtvis känner sig lite utanför, men jag har lite problem med att hantera situationen. Jag säger bara tack gode gud för G, utan honom hade jag aldrig fixat det här! Han är där för både mig och Emilio, trots att han själv har det lika tufft som jag. Han saknar sina barn i sthlm samtidigt som han har ett barn på sjukhus här. Cred till honom, min fina superhjälte ❤ Gosh vad jag älskar honom!

Lappen som hänger ovanför Selin i hennes sjukhussäng ❤

Likes

Comments