Nu har ni fått reda på lite hur mina senaste år sett ut kring att försöka bli frisk. Jag vet att jag har hoppat väldigt mycket i inläggen kring min historia och att det kan vara svårt att hänga med i all text men hoppas jag förmedlat det hyfsat bra iallafall.
Dock är det såklart mer händelser som hänt under dessa två åren som jag helt glömt av men såklart kommer jag att förmedla lite godsaker som man kan skratta åt i nuläget. Men det kommer i ett annat inlägg.

Min mamma ringde mig idag och hon sa såhär:
”Kul att läsa din blogg, tror detta är bra för framförallt dig där du kan skriva av dig då du inte pratar så mycket om detta. Speciellt bra för alla runt dig som inte vet eller de som bara känt till en liten del.”

Hon har helt rätt i det hon säger, jag är inte så mycket för att prata om hur jag mår och hur allt känns, tillskillnad från resten av min familj är.

Men denna resa har stärkt mig oerhört mycket mentalt, jag har lärt mig hur min kropp fungerar och när den säger ifrån att nu måste du tagga ner. Innan var jag inte alls bra på att lyssna på kroppens signaler utan körde i 200 tills jag blev dödssjuk.

När jag var längst ner i det mörkaste mörker var jag ingen rolig person, jag grät konstant varje dag, var allmänt otrevlig mot mina närmaste och såg inte ljuset i tunneln. Det värsta var nog när vänner å familj alltid sa: det kommer att bli bra snart, jag känner det på mig. Det kändes som ett slag i ansiktet då när man var påväg tillbaka och såg lite ljus i tunneln och därefter fick man ett återfall och hamnade i mörkret igen. Såklart hade dem rätt i det som de sa, tog bara två år innan jag blev bra och det är väldigt lång tid. Känns som att jag missat två år av mitt liv.

Jag har även lärt mig vad som är viktigt i livet, innan hade jag mål efter mål inom träningen och jämförde mig med andra hela tiden. Gick jag på en klass på gymmet hittade jag alltid någon att tävla mot (fast den personen inte visste om det). Hur sunt låter det? Jag är en riktig tävlingsmänniska i allt jag gör men det måste ju finnas en gräns!

Men viktigaste av allt är alla människor runtom mig som stöttat mig i alla lägen och det är verkligen kärlek de 💕

Jag fokuserar i dagsläget på att kroppen fortsätter samarbetar lika bra som de senaste halvåret. Attjag mår bra och kan ta mig fram obehindrat, alltså utan smärta och ständigt vara trött. Värdera saker på ett annat sätt, träning är inte allt i livet men en stor del i mitt liv iallafall, det är mitt sätt att avreagera mig på. Man ska träna för att det är kul och för att stärka kroppen och må bra det är viktigt för mig då jag blir både piggare och gladare av att träna men till en rimlig nivå.

De mentala har stärkt mig oerhört och alla runt om har sagt tur det är du som är så starkt som ”råkat” ut för detta, men jag levde i det va tvungen att förhålla mig till hur läget var. Jag var inte stark alls enligt mig själv men tror eller jag vet att hade detta drabbat någon annan hade den personen klarat det lika bra för man gör det jag lovar!

Det tråkiga är att man måste vara stark för att vara sjuk, annars händer det ingenting inom sjukvården. Ligger man inte på tror dem att allt är bra och ingen har riktigt koll på hur läget egentligen är.

Jag trodde aldrig något sånt här kunde eller skulle hönda mig men så fel jag hade. Ta tillvara på livet och lev för stunden för vi vet aldrig vad som kan hända.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Började min nya resa mot en frisk och stark kropp för 6 månader sedan , vilket blev en radikal förändring i mitt liv.

Började med att utesluta de födoämnena jag är allergisk mot och dessa är gluten, laktos, mjölkprotein, ägg och nötter vilket blev en stor förändring till mina kostvanor jag hade då. Andra ämnen jag också var tvungen att utesluta är socker, sötningsmedel och koffein, då socker och sötningsmedel triggar inflammationerna och ser till att de hålls kvar i kroppen. Jag var helt knäckt och tänkte vad fan kan jag äta egentligen, jag kan inte äta någonting.


Till en början fick jag inte äta glutenfria produkter eller någon form av frukt alls då min läkare ville se hur min kropp svarade på detta. Jag gick ner väldigt mycket i vikt pga kosten trots att jag åt hela tiden. Men all energi förbrukades direkt då min kropp arbetar dygnet runt för att bli hel igen.

Efter 6 veckor fick jag börja äta frukt igen vilket var himmelriket tills jag fick en reaktion när jag åt mango, det resulterade i att min läkare tog bort hälften av det jag kunde äta och jag kände att nu kan jag inte äta någonting alls. Men tack Therese och Elin för att ni orkat med mitt gnäll samt min familj hade inte klarat detta utan er, ni får mig att tänka annorlunda och se det positiva i det hela.

Jag startade med kosten i början av Mars 2016 för att laga min tarm som läcker, det handlar om att de födoämnen jag ätit hela livet som jag inte tål har förstört min tarm och skapat ett läckage i den, kroppen tar då upp ämnen som den inte ska ha i systemet och bildar inflammationer i leder och muskler i kroppen.

I minst 3 månader skulle jag ha en strikt kosthållning för att därefter successivt försöka introducera vissa födoämnen som jag inte ätit på ett tag men så långt har jag inte kommit än då jag fortfarande har fått reaktioner.

Alla frågar mig vad det är som jag är allergisk mot och varför jag ibland haltar här i texten ovan har ni svaret. Jag kommer kanske aldrig kunna bli helt återställd men jag har redskapen och kunskapen kring hur jag ska göra om jag får en reaktion igen samt hur jag ska göra för att "rena" kroppen. Jag måste hålla immunförsvaret på en jämn nivå hela tiden för att inte bli dålig.!rubbas immunförsvaret blir jag "sjuk" igen.

Jag kan äta så otroligt mycket och har hittat massa goa recept där jag byter ut vissa ingredienser för att kunna skapa en rätt som jag tål. Min syster Mikaela har hjälpt mig otroligt mycket med inspiration och motivation till hur jag kan göra maten roligare.

Redan innan jag blev dålig hade jag bra kunskaper kring bra mat och var medveten om vad jag stoppade i mig. Men jag unnade mig oftast på helgerna då det är lättare att hålla kosten på veckodagarna. Självklart unnar jag mig nu också men inte på samma sätt som innan utan det blir hemmagjorda bakverk som innehåller bra råvaror och är nästan godare än ett kilo godis och jag mår så mycket bättre av det på köpet också.

Jag förespråkar att ren mat är det bästa för all människor och att vi måste bli mer medvetna om vad ni stoppar i våra kroppar, har ni tänkt på hur mycket E-ämnen och tillsatt socker det är i alla livsmedel ni stoppar i er?

Jag ska inte sticka under stolen med att jag ofta är väldigt sötsugen och har varit i valet och kvalet att åka och köpa en påse godis, men då har jag tänkt ett varv till: är det verkligen värt att få svullna och värkande fötter för en påse godis? Nej det är de inte, jag har hittat alternativ till superenkla och nyttigare "godis" eller snacks som är mycket godare än sötsaker som finns i butik (men detta är mitt tycke och min åsikt).

På 6 månader har jag alltså startat min resa på riktigt och mår bättre än jag gjort på två år, då äter jag inga mediciner över huvudtaget, det jag gjort är att ändra mina kostvanor och blivit mer medveten om vad jag kan stoppa i min kropp eller inte för att må bra. Jag äter kosttillskott för att stärka upp kroppen och that´s it. Tänk vad en förändring kring kosten kan göra.

Jag får fortfarande inte köra högintensiv träning vilket är riktigt jobbigt för jag älskar att svettas och vara helt slut efter ett träningspass, men jag får cykla och gymma vilket är helt underbart.

I nästa inlägg kommer jag berätta hur denna resa har stärkt mig framförallt mentalt sätt och hur väl jag känner min kropp och signalerna den ger mig.

Likes

Comments

Från september 2016 var jag riktigt dålig igen och läkarna förstod inte varför, de sa att jag var inne i ett skov. Varje gång jag skulle äta mådde jag jätte illa och fick inte i mig så mycket mat, det som sank ner var propud, ägg, kaffe, bananbröd och knäckebröd.

Min yngsta syster tappade nu det helt på sjukvården och beställde en tid hos en privatläkare nere i ystad för mig. Hon arbetar med funktionell medicin och jag var inte alls sugen på att åka ner för trodde inte på sånt trams. Jag var inne och googlade henne Cecilia Fürst heter min läkare och på hemsidan stod det att hon arbetade med att hitta problemet inte symtomen.

I november 2016 åkte jag ner till Ystad tillsammans med min syster för ett första möte med min läkare, jag var nere i två dagar då jag första dagen pratade med Cecilia och fick återigen berätta min sjukdomshistoria samt hur jag mår i dagsläget. Dag 2 var det enbart en mängd olika prover jag skulle ta det var blodprover (fråga mig inte vilka det har jag ingen koll på men några vet jag) CRP, sänka, inflammationsvärden, avföringstest, genprov och så var det säkert flera. Känslan efter jag varit hos läkaren var över mina förväntningar jag fick förtroende för Cecilia och hon var så kunnig, vad jag en frågade så hade hon svar direkt.

Det tog tid att få svar på alla proverna då de skickades iväg till London för att bli analyserade. Vi skulle åka till Thailand över jul med familjen och jag trodde mina fötter skulle vara återställda vid de laget.


Natten till vi skulle åka till Thailand åkte jag på magsjukan från helvetet, värsta jag varit med om på länge och mina fötter samarbetade inte, hade fruktansvärt ont och var ett ras på riktigt frågan var om jag kunde följa med familjen på vår efterlängtade semester men bestämde att jag skulle åka med ändå.

Var verkligen en jobbig resa då vi hade två mellanlandningar och det var en bit att gå mellan gaterna, mina fötter var som fotbollar men tog mig fram och kom tillslut fram till Phuket efter många timmar i luften. Såklart smittade jag hela familjen med magsjuka =/ men så kan det vara. 3 veckor i Thailand var magiskt trots att fötterna var kassa fram tills jag fick halsfluss och fick någon magisk spruta i rumpan 3 ggr på en vecka. Då kunde jag springa fram på kvällen och svullnaden var nere (kändes helt fantastiskt) men fråga mig inte vad det var för något i den sprutan.

När vi kom hem från Thailand hade jag en operationstid på Mölndals sjukhus för att operera bort märlor som hade lossnat från en gammal operation när jag bröt fotleden.

Hade ett besök hos min läkare i Ystad den 26 januari tror jag det var och det första Cecilia sa när jag kom in var "Nu vet vi varför du mår som du gör, vi har hittat problemet", den känslan när hon sa detta kändes som en befrielse, äntligen någon som tar detta på allvar och har hittat varför jag mår som jag gör.

Jag mår som jag gör för att jag är allergisk mot födoämnen, alltså jag tål inte Mjölkprotein, laktos, nötter, gluten och ägg. Detta är kost som jag ätit hela mitt liv och som består av min kost. Men fick ett strikt kost schema eller födoämnen jag kunde äta från ett AIP upplägg alltså (autoimmunkost). Samt en mängd kosttillskott jag var tvungen att få i mig då jag saknade aminosyror i kroppen, mer omega 6 än omega 3, sakande även D-vitamin var några ämnen jag saknade i min kropp.

Likes

Comments

Blev alltså sämre under jul och nyår 2015, ville inte visa min familj att jag hade så ont som jag faktiskt hade. Ville även ha slut på tjatet hur mår du idag? Hur känns det? Är du säker? Ville verkligen inte börja med kortisontabletter men fick börja med dessa för att se om de kunde lindra smärtan, vilket jag tror att dem gjorde faktiskt.

I januari hade jag ett återbesök till min läkare och påbörjade metotrextrat behandlingen igen (alltså mildare grad av cellgifter) som jag har uppehåll ifrån ett tag, hade en sänka på 110 och fick därmed träningsförbud då en sänka ska ligga under 5. Min sänka var som en bergochdalbana och ingen kunde svara på varför, de visste inte hur detta kom sig.

Träningsförbud alltså det var de värsta någon kunde ge mig, jag blev helt förstörd hade ännu hoppet att kunna ställa mig på scenen men där rök de målet. Fick till mig att jag skulle gör saker jag tycket är kul och mår bra av. Jo tack för den tänkte jag, finns massor jag tycker är kul men kan ju inte göra dessa saker pga att jag knappt kan ta mig framåt för varje steg gjorde så fruktansvärt ont. Detta var super tufft för mig att inte kunna gå till gymmet för det var de ända som höll uppe mig för tillfället.

Istället blev det att jag började kolla på en rad olika serier och pendlade från soffan till sängen ungefär varje dag vilket tar på psyket mer än man kan tro.

Mycket läkarbesök blev det under hela januari och tillslut beslutade min läkare att hon skulle ta upp mig som ett ”fall” för sina andra kollegor (de träffades någon gång i månaden och hjälptes åt med patienter de inte kunde ställa diagnos på). Kom in i ett rum där de satt 10 läkare och alla började granska mig, klämma och känna samt ställa massa frågor jag inte riktigt fattade då de pratade i läkartermer. Efter 30 minuter fick jag gå ut i väntrummet och vänta med min syster som var med mig. Min läkare som ut igen och berättade att de alla hade varit inne på samma spår och fastställde diagnosen ledgångsreumatism. Jag bröt ihop för innerst inne visste jag att jag inte hade det men när man har så ont och tror på att läkaren kan sin sak var det bara att lyda.

Några veckor senare började jag med en till medicin som heter remicade, den får man i droppform på sjukhuset . I början var de täta behandlingar och märkte betydlig skillnad jag kunde gå normalt, hade inte alls lika ont och jag blev mig själv igen. Kunde äntligen återgå till det livet jag hade innan jag blev sjuk och började acceptera att jag hade diagnosen ledgångsreumatism.

Jag var bra länge fram till juli 2016 då blev jag dålig tre dagar innan remicade behandlingen vilket jag ändå kunde tycka var helt okej. Mina behandlingar skedde varannan månad och när jag skulle få min behandling i september blev jag riktigt dålig 3 veckor innan behandlingen. Fick en akut tid till en annan läkare på reumatologen för min läkare var inte i tjänst och fick välja mellan kortisontabletter eller kortisonspruta då jag inte kunde få behandlingen av remicade tidigare.

Jag valde spruta vilket resulterade i att tån bredvid stortån på högerfoten svullnade upp rejält samt hela foten, fick sprutan i fotleden. Detta var andra sprutan jag tog och första kändes knappt av, denna spruta kändes inte heller tänkte vad är detta alla pratar om att den ska göra så ont. Tji fick jag när jag var påväg ut från sjukhuset vattnades det i munnen, jag började bli yr och må väldigt illa, höll på att svimma visste inte vart jag skulle ta vägen. Sa till min pappa att jag måste ha vatten fort och han fattade inte först förrän en sjuksköterska kom och tog in mig i ett rum där jag fick lägga mig på en säng för att bli bättre. Det var som att jag hade duschat hela jag var dyblöt av svett och de ända jag ville var att åka hem, vilket jag fick efter 30 minuter. Jag har haft besvär sedan dess då sprutan inte hjälpte något alls. Tre dagar efter remicade behandlingen ringde min läkare mig och de har inte kommit fram till något av vad jag kan tänkas ha. Ledvätskan visar som sagt att något inte stämmer men ingen som vet varför och kan eller vill inte forska vidare på. detta. Slutade med proteinpulver och aminosyror i hopp om att det kunde vara detta som påverkade min kropp.

Senast jag fick remicade 23 september (2016) var jag bra en vecka efter behandlingen. Har sedan varit sjukskriven för fötterna har verkligen svullnat upp samt värkt och handen samma sak, har även tappat greppstyrkan i handen. Även mitt högra knä har börjat värka, under knäskålen och axlarna började även också att göra fruktansvärt ont.

Likes

Comments

Som jag skrev i förra inlägget så tog jag mig till vårdcentralen där läkaren konstaterade inflammation och hälsporre. Åkte in till stan och haltade mig till röntgen vid Järntorget för att se om jag hade någon spricka i fötterna, då alla prover jag tagit visade sig ligga normalt. Fick inflammationsdämpande tabletter som skulle hjälpa enligt läkaren men det hjälpte ingenting fick bara mer problem med min mage.

Bad läkaren efter någon månad att ge mig en remiss till reumatologen vilket hon skulle skriva om inget mer hjälpte.

En dag påväg till jobbet stod jag vid busshållplatsen och skulle gå på bussen men jag kunde inte röra mig för hade jag gjort det hade jag svimmat. Bussen åkte och jag visste inte vad jag skulle ta mig till så ringde min syster Jannike (vi bor även grannar) som inte hade hunnit till jobbet än som tur var. Jag sa till henne att inte ringa våra föräldrar för jag skulle ta nästa buss till jobbet så var det. Åt några riskakor och gick sedan till bussen igen och nu kändes det bättre. Väl på jobbet ringer min pappa och säger att han är utanför mitt jobb, vi ska till akuten säger han. Jag va så sjukt otrevlig och grät konstant för ville inte sitta på akuten när man inte får någon hjälp det var lönlöst! Men jag satte mig i bilen, pratade inte med min pappa på hela dagen utan var allmänt otrevlig och nu i efterhand en fruktansvärd dotter.

Vi satt på Mölndals akuten i 8 timmar och träffade läkaren i 5 min max, Där ställde läkarna att jag hade halgus valgus och kunde plugga på om det hemma, det var ingen fara med mig alls. Jag kände på mig att det inte alls var problemet utan något annat men de lyssnade inte.

Halloween förra året började även min vänsterfot att svullna upp, det värkte så mycket att jag inte kunde få ner foten till golvet då det pulserade i hela foten. Tillslut tog jag mig till akuten återigen i Mölndal och satt hela natten innan jag fick hjälp. Läkaren ifrågasatte vad jag gjorde där och om jag trodde att hon kunde ta smärtan ifrån mig bara sådär, jag förklarade att jag var orolig då andra foten nu med hade börjat svullna upp som höger foten. Hon va jätte otrevlig och sa att jag redan var patient i vårdcentralen och får vända mig dit på måndag.


Måndagen kom och jag åkte till vårdcentralen och där kom denna gång tre läkare och kollade på mig, de konstaterade alla tre att det var inflammation och hälsporre återigen. Jag bad denna gång att min läkare skulle skicka en remiss till reumatologen. Fick några veckor senare en tid till reumatologen i januari 2016. I november hade jag bokat tid till en privatläkare i Göteborg som undersökte mig, berättade att jag hade fått en tid hos reumatologen men inte fått den tiden förrän i januari. Läkaren trodde då att min andra läkare på VC hade skrivit en dålig remiss och skrev en ny remiss och skickade upp mig till Sahlgrenska medicin med sin tanke om att det kunde vara Sjögrens syndrom, vilket gjorde att läkarna inte kunde släppa mig innan jag hade blivit ordentligt undersökt.

På Sahlgrenska blev jag undersökt och de tryckte på fötterna så jag trodde jag skulle gå under, läkaren jag hade där ringde reumatologen och frågade om de kunde komma ner och kolla men de hade dem inte tid med. Jag fick i alla fall en tidigare tid till reumatologen tack vare detta.

I början av december fick jag en tid till reumatologen i Mölndal och min läkare Ann-Marie Carlander tog emot mig. Gick igenom gikt tester, massa blodprover, ultraljud på fötterna samt drog ut ledvätska från mina fötter. Ingenting visar på något. Åt gikttabletter samt påbörjade med metotrextat. I januari visade de sig att jag inte hade några giktkristaller i fötterna men ultraljudet visade att jag hade inflammationer i senor och leder i båda fötterna.

Åt även kortison under jul och nyår för då hade jag även börjat få smärta och svullnad i höger hand samt båda fötterna var svullna och värkte.

Likes

Comments

Fortsättning….

Som ni märker hade jag redan för 10 år sedan många bollar i luften och hade alltid något att göra (det är samma i dagsläget, om inte ännu intensivare).

Nog om detta, det jag vill komma till är att det hände nästintill inget med kroppen eller sinnet utan allt blev som ett måste gör jag inte detta som jag lovat är jag en kass människa och vill inte göra någon besviken. Jag håller alltid vad jag lovar och ger jag mig in i något är det 110%.

Julen 2013 undrade min familj vad jag önskade mig och ett snabbt svar fick dem, jag önskar mig PT-timmar vilket jag fick. Det var just denna julklapp som ändrade mitt synsätt på träning och vad jag behöver göra för att få resultat. Jag fick 6 timmar med en PT vilket jag hade under 6 månader (Jag behöver någon som håller koll på mig och puschar mig det är då jag blir som bäst).

Kände hur jag blev lättare och tyckte det var skit roligt att utmana mig mentalt och känna hur mycket träningen gav mig. Saknade handbollen otroligt mycket och tig kontakt med en kompis som jag fortfarande visste spelade handboll. Jag och Jannike (syrran) åkte till lexbyskolan där hemmavistelsen var och provtränade en gång därefter blev vi tillfrågade om vi ville vara med på en cup och så var vi fast. En säsong spelade vi i Partille och den säsongen var super kul.

När handbollssäsongen var slut behövde jag nya mål i livet, min resa startade nu på riktigt med både tankesätt, kost och träningsupplägg. Detta är tack vare min syster som skulle börja tävla i bodyfitness, först var jag emot detta men följde med till år coach Mia som är helt fantastisk. Jag fick blodad tand och tänkte att detta kommer bli en riktig rolig utmaning så jag hakade på såklart.

Vi skulle börja med en "formtoppning" för att få en liten förförståelse kring hur det är att följa en diet och vad som krävs (absolut inte alls som en tävlingsdiet). Vi började i Mars och skulle ha en snygg beachkropp till semestern vilket vi hade.

Under semestern började jag att få ont i min högra stortå, den var svullen, röd och värkte. Såklart började jag att googla och fick upp att jag förmodligen hade gikt men det stämde inte riktigt in på hur jag levde. Så jag slopade tanken och tänkte att detta ger med sig om ett tag.

Jag körde på som vanligt med jobb och gym hade ju ett mål att ställa mig på scenen tillsammans med syrran och tävla i bodyfitness ingenting skulle få förstöra mitt mål. Veckorna gick och tån blev aldrig bättre och tillslut började jag även att få ont i mina hälar. Från Juni till oktober struntade jag i att ta mig till vårdcentralen för att kolla upp detta. En fredagsmorgon tror det var 2 oktober 2015 hade jag lagt in ett grit plyo pass på Nordic wellness exclusive och vaknade av att jag hade så otroligt ont i fötterna att jag inte visste hur detta skulle gå, kunde ju inte ställa in passet då det skulle börja en timme senare. Tog bussen in till stan och haltade mig till klassen och körde 30 högintensiva minuter (sämsta passet jag någonsin har hållit vill jag bara tillägga).

Väl på bussen till jobbet var jag i valet och kvalet om jag skulle åka till vårdcentralen eller till jobbet, ena sa att jag skulle åka och kolla upp vad som händer med mina fötter och det andra samvetet att lämna mina kollegor i sticket tog över. Elin min bästa vän och kollega beordrade mig att inte komma till jobbet utan att jag skulle åka till vårdcentralen och bli undersökt, vilket jag är extremt tacksam över idag. Fick vänta i 4 timmar på VC innan jag fick träffa en läkare och väl inne hos läkaren sa hon att jag kanske hade gikt men kunde likaväl vara en inflammation i stortån samt hälsporre. Tog massa prover och hon ville sjukskriva mig, vilket jag sa absolut nej till. Du kan inte sjukskriva mig jag ska jobba så är det sa jag till läkaren, hon tyckte nog jag var dum i huvudet men jag var ju inte sjuk tyckte jag hade bara lite ont så jag stapplade mig upp till jobbet igen för jag skulle åtminstone arbeta.

Under helgen eskalerade smärtan och hela högerfoten började att svullna upp rejält, jag kunde inte gå, hade svåra sömnproblem och smärtan går inte att tala om. Kändes som att foten skulle gå av när jag la belastning på den samt att jag gick på krossat glas och över eld samtidigt. Så med svansen mellan benen fick jag ringa VC på måndagen och be om sjukskrivning. Jag blev sjukskriven i 2 veckor sedan arbetade jag i knappt en vecka innan jag var tvungen att bli sjukskriven igen tills jag blev sjukskriven 100% och tillbringade varje dag på vårdcentralen då jag inte blev bättre och ville att de skulle hitta problemet.

Likes

Comments

Som jag skrev i de första inlägget kommer jag först att delge er hur mitt liv ser ut och har sett ut innan jag blev sjukskriven och sängliggandes.

(Varning för långt inlägg)

När jag var 16 år flyttade jag från min underbara stad Lysekil där jag växt upp hela livet till storstaden Göteborg för att gå på Aspero Idrottsgymnasium med inriktning handboll. Det var verkligen stort för mig då jag inte ens hade tänkt att söka den inriktningen. Det var nytt och spännande men även lite skrämmande att flytta från sina föräldrar för första gången någonsin redan vid 16 års ålder, men så stor jag kände mig. Jag var inte den enda från Lysekil som skulle göra denna resan utan vi var flera stycken vilket var en stor trygghet för mig. Jag flyttade in i en femma med 8 andra tjejer som har betytt och betyder jätte mycket för mig även idag, vi blev som en liten familj.

Jag spelade då i handbollsklubben Heid ute i västra Frölunda i hela 3 år, vissa perioder var tuffare än andra men på något sätt växte jag upp fort och blev mer "vuxen" snabbt. Jag hade självklart gjort om denna resan igen för den har lite format mig där jag är idag. Det blev mycket träning i skolan samt i klubblaget och jag utvecklades mycket som person och även kroppsmässigt. Ni kanske inte tror detta men redan som liten har jag alltid varit överviktig och kämpat för att skapa en kropp jag trivs i (vilket jag kämpar med även idag, men inte på samma sätt).

När gymnasietiden var över hade jag tröttnat på handboll så jag slutade direkt efter studenten för att bege mig till USA och vara aupair i ett helt år. Jag var bara där i 1 månad då jag inte trivdes i min "nya" familj.

Impulsiv som jag är ringde jag direkt till en gammal chef jag haft inom restaurangbranschen och frågade om han hade något säsongsjobb till mig uppe i sälen, vilket han hade och jag begav mig dit och fastnade i hela 2 säsonger. Som ni kanske förstår blev det inte så mycket träning utan mer festande vilket tog stryk på kroppen (har jag insett nu i efterhand).

När jag gjort sista säsongen tog jag tag i mitt liv och sökte in till Göteborgs universitet och inriktning lärarprogrammet. Jag kom in och började att plugga till pedagog upp till årskurs 2 där jag träffade en av mina bästa vänner idag Josefin, dessa 3,5 år tillägnade jag mig att komma tillbaka till träningen såsom gym samt att jag började att spela handboll igen men då i klubben kroppskultur i Uddevalla. Den tiden har jag med mig än idag, mycket träning både i handboll och gym samt att vi hade en fystränare jag verkligen hatade och hade ångest för att gå på fyspassen (men jag tog mig dit) och idag är jag otroligt tacksam för allt jag fick lära mig där och grejen var att ingen berättade syftet med VARFÖR vi skulle ha fys och vad detta hårda jobb kommer att leda till. Vilket jag tror dagens ungdomar idag måste få ta del av idag för att kunna prestera bättre och ge sig fan på det.

Under gymnasietiden gick jag ner mycket i vikt och förändrade min kropp dock hade jag vetat bättre då om hur stor betydelse kosten spelar in och hur felvriden den är då jag trodde att äter jag inte kolhydrater så kommer detta att ge resultat vilket är helt fel då man behöver kolhydrater för att kunna prestera.

Det finns tyvärr inga genvägar utan jag själv måste lägga det hårda jobbet själv för att nå resultat.

I nästa blogginlägg kommer ni få en mer insyn på mitt liv och lära känna mig lite mer.......

Gymnasietiden

Studenten

Sälen

Syrran på besök i sälen.

Kroppstiden

Likes

Comments

Gokväll!

Äntligen tog jag modet till mig och startade en blogg, ni kanske undrar varför gör hon detta?

Jo jag kommer att delge er hur mitt liv såg ut för några år sedan tills jag blev ”sjuk” vilket har förändrat nästintill allt i mitt liv. 


Jag hoppas kunna både motivera och inspirera andra människor i livet. Det jag skriver är endast mina tankar och funderingar men tror någon av er kanske kommer att känna igen sig på något sätt.


Min tuffaste period i livet hittills som känns som evigheter sedan men för 2,5 år sedan startade allt från att vara fullt frisk och tidigare elitsatsande i handboll till mer fokus på gym och instruktörsbiten till att bli sjukskriven och sängliggandes kom som en käftsmäll.


Förhoppningsvis kommer jag att inspirera er och för andra kanske jag blir en förebild. Balans och inspiration är viktigt för mig samt målmedveten.

Kommer även att delge er massor med goa recept samt hur min vardag ser ut 😀

Likes

Comments