View tracker

Är i en sån svacka just nu. Allt dåligt som hänt i mitt liv kommer nu tillbaka. Såklart. 
Anledningen till att jag bloggar då är för att jag berättar inte sakerna jag känner eller tänker på för andra. Jag vill inte vara till besvär. Men skriver jag här så kan alla läsa men inte bryr sig ändå, lättsammast för alla. 

Här sitter jag och funderar över jul. Ska jag fira hos farmor, mamma eller med Fabian? Älskar att fira hos farmor, finns en sån julkänsla där. Hos mamma har jag en sån ångest att fira, sen julen då jag var typ 9-10 år, då alla fick magsjuka utom jag och en till. Vi var typ 10-15 st som var där, inte konstigt jag har spyfobi. Så är rädd att det ska hända igen. Jag vill ju fira med Fabian, men vi vill inte fira på samma sätt eller på samma ställe, så det lär inte hända. Inte ens varannan jul funkar tydligen, så det lutar med att fira hos farmor. Hoppas bara pappa är där då, annars kommer jag nog inte ha träffat honom på två år nästa gång vi träffas, om ens de.. Åh, vad jag saknar min pappa. 

Jag älskar julen. Snö, massa ljus, mys, stämningen. Allt. Vill att det ska vara så bra som möjligt. 


Alla säger att man måste anpassa sig efter andra. Men ändå är det alltid jag som får anpassa mig efter andra, inte dom efter mig. Så alla får som dom vill och jag får bara göra det bästa av situationen så att dom får det så bra som dom vill ha det. Jag blir alltid kvar, i sista hand. Men jag gör mitt bästa för dig. När ingen ser.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Sitter här för mig själv och bara tänker, som vanligt. Har inte bloggat på ett tag nu, vilket har varit skönt. Har haft så mycket att göra och ta hand om. 
Jag utreds ju för socialfobi, och det är så självklart att jag har det säger dom men dom får inte sätta diagnoser hur som helst. Men jag har börjat min praktik. Känns sådär.


När jag gick i nian så var livet så bra som det kunnat bli, förutom att jag inte bodde i egen lägenhet. Annars så felfritt som möjligt. Men jag var så osäker inför gymnasiet, jag ville bli konditor men inte gå skola för det (de sa jag hela tiden). Men sökte in hur som helst då jag inte visste vad jag ville bli och hade ju inte så bra betyg. Allt gick bra i ettan, de var ganska kul. Men när man började inriktning bageri så var det så fel. Sen fick jag chansen att byta till kök, eller att börja om två år. Så valde kök, det är också sååå fel. Att mina gymnasieval blev så pass fel. Trivs inte i klassen, med ämnena, med lärarna, med inriktningen, med skolan. Ingenting med det är bra.  Att ständigt gå i en klass, skola osv där man inte trivs tär som fan på krafterna. Att gå till skolan och inte veta om man kommer prata med någon på hela dagen, att veta att man har så mycket att ta igen för man missat ett halvår, att ingen tror på en då man säger att man är sjuk, när ingen tror att man kommer klara skolan. Det känns bara så sjukt. Att ständigt gå med tankarna att om jag är hemma idag för jag har feber så får jag inte ta studenten. Är det så det ska vara? 

Mitt 2014 har varit ett helvete. Hoppas så innerligt att mitt 2015 blir bättre, men varför förvänta sig en förändring? 
Det började med att jag vart kränkt, folk kunde inte hålla tassarna borta från min kropp. Jag flyttade för min egna säkerhet. Jag anmälde, för mitt egna liv, till soc att jag ville ha hjälp med mitt drogproblem. Vi ordnade ett möte, som mamma kom på, avslöjade vad som var. Fixade mina drogproblem. Pratade inte med pappa på flera flera månader, har inte träffat honom sen sommaren 2013. Min ''morfar''dog, kort därefter dog ''farmor''/gammelfarmor. Gick på mitt livs första begravning. Spenderade min sommar med en massa ångest, självskadebeteende, samtal, mamma fick komma hem från jobb med min psykolog för jag vart helt sne. Hade ett jobb, kunde inte jobba mer för mitt psyke kollapsade. Gick två terminer i skolan, samtidigt. Jag försökte ta körkort, gick på mina möten, jag jobbade osv. Min kropp orkade inte mer, så jag sket i skolan och bara sov. Kunde inte ta hand om mig själv, jag kunde inte laga mat, kunde inte duscha, kunde inte äta, kunde inte gå på toa själv. Senare får jag veta att jag har lågt blodvärde, blir sjukskriven. Får en jävla massa mediciner, mot ångest, depression, blodvärde, magen osv. Min mage vart mer cp än någonsin. Skolan sket sig. Rykten gick. Har väntetid på UPM - ungdomspsykiatrimottagningen. Så jag ska få ännu mer hjälp med ångest, fobier, min depression osv. En gammal klasskompis dog (min förra bästis bror). Min kamera dog (haha faktiskt super ledsen över det, haha. Inte psykiskt men grät någon tår). Har gått upp så mycket i vikt så jag väger mig minst tre gånger om dagen, gråter varje gång. Nu har jag även fått problem med leder så jag har så ont i hela kroppen. Vill till farmor, vill till pappa, vill till putte. Får numer hembesök av min psykolog för att jag ska slippa åka buss osv, för jag har sån ångest ifall jag inte känner någon på bussen. Kan inte gå till affären själv, går inte på stan själv om det verkligen inte är nödvändigt. Måste jag på möten i stan får ofta Fabian följa med, annars skiter jag i att gå. Skakar i hela kroppen, mår illa och gråter. Med min socialfobi så ska jag ut på praktik, dock fick jag ett ställa där jag känner chefen, vilket känns bra. Men vill ju inte ha praktik, vill inte träffa folk. Jag har nästan inga av mina mediciner så jag mår bajs, och orkar verkligen ingenting. Sen går Fabian och bryter armen, så jag måste ju göra det mesta (buhu, spela roll?!). För mig gör det så mycket, jag har knappt ork att ta mig upp och klä på mig utan att börja gråta. Då ska jag gå skola, kämpa för att få ta studenten, kämpa med all ångest, ha praktik, utsätta mig för allt jag inte vågar, trotsa mina fobier. Och sen hjälpa Fabian med allt, göra allt här hemma. Jag som har haft såna problem att somna innan 2, har inte kunnat somna före 2 på flera år. Nu har jag däckat då jag kommit hem och sovit hela natten, ändå tills jag vaknar. Missar allt. Får ingenting gjort. Det går massa rykten om min ''extrapappa'', inte mammas man. Det är så jävla hemskt att deras familj ska få stå ut med en massa skit som dom inte förtjänar. 
Det är meningen att jag ska ta studenten i sommar, om allt går som det ska. Ska dock fortsätta ett halvår till efter studenten. Ska gå en utbildning till, någon gång efter studenten + jobba. Vill flytta, flytta bort från Östersund. Finns sån ångest i mig varje gång jag går på stan för att det finns folk jag absolut inte vill träffa. Vill slippa all ångest. Men flyttar jag så kommer jag inte kunna ta studenten, inte kunna träffa Fabian osv. 


Nu har jag varit drogfri snart 13 månader, stolt. Snart är det jul, sen fyller jag 19, sen tar jag studenten. Hoppas 2015 blir mitt år!

Likes

Comments

View tracker

​Så mycket nytt på bloggen så tog ju en evighet att få upp där man ska skriva.
Jag sitter här och lyssnar på musik och känner mig allmänt bara inte så glad. 
Fabian ligger och sover, som vanligt. Så jag har så jäkla tråkigt. 

Jag har en sån dag där jag mår så jävla dåligt psykiskt, vill bara gråta, har hållt på att göra de så många gånger idag men jag har inga tårar. Det är som att dom är slut. Så jag sitter här och små skakar i kroppen och känner hur less man bara är på allt. Satt och sjöng förr idag och låten krockade precis in på hur allting är just nu så då känner jag hur tårarna är påväg, men det kommer inga. Känslan är så jäkla konstig och de är inte första gången.

Jag hade tänkt att gå på affären och köpa morötter och dipp, kändes förjävla gott till idol ikväll. Bara synd att alla jag ville skulle vinna (haha) har åkt ut :(

Men innan jag går så hade jag tänkt att sjunga lite till, haha, har blivit som en ny drog för mig. Sjunga bör jag, annars dör jag. Musiken betyder allt för mig.

 
- konstigt inlägg idag, lite spretigt. Sorry!

Likes

Comments






Beställde skridskor (billiga säkert bara skit) och har nu bytt snören och köpt skydd. Så nästa vinter blir de griller för hela slanten. Varför inte nu i vinter? För den jag tänkte åka me, alltså Fabian, han har bytit båtbenet och han nu gips frpn knogarna till armhålan, i 90graders vinkel. Så han får inte åka. Han är gipsad till i minst februari!

Så vi har de bra, haha. Så gymnasie-arbetet kan han inte göra, inte spela hockey, innebandy, köra bil (på körskola måste man ha 2 händer), och inte skoter, men får han ta bort gipset i februari hinner han ju köra skoter ändå, bara lite senare än andra :)

Nu ska jag lägga mig och sova, varit väldigt dålig på att sova nu ett tag.. Dygnat osv. Så godnatt fån mig!

Likes

Comments

Jag känner mig så ensam. Och allt beror på mig själv.
Jag har föräldrar, syskon, sambo. Jag älskar alla så fruktansvärt mycket, men jag är inte lycklig ändå.

Vi kan börja här, jag bor i Östersund. Varför Östersund? Vill ju absolut inte bo i jämtland men ändå så tar jag mig inte härifrån. Jag går ett gymnasie som är ändå helt okej, fast går en linje som jag verkligen inte vill gå, mår jätte dåligt över att jag går det ändå. Jag har en klass som jag känner mig så frånvarande i. Alla har hobbysar, kompisar, vågar ta steget fram, vågar synas. Sån är inte jag. Så jag känner inte att jag har någon. Så för mig känns det som att studenten kommer bli ett helvete, ett ensamt helvete. För vem av mina klasskompisar kommer att vilja ha kul med mig? Jag som alltid är så frånvarande.

Sen, jag har socialfobi, eller 99% som dom säger! Vilket är ett helvete, men de har fptt mig att inse varför jag varit så som jag varit. Jag har aldrig velat synas, aldrig velat höras, aldrig velat tagit första steget, jag klarar inte av att vara på vissa ställen, och hatar att åka buss och gå på stan själv. Det har förstört så mycket för mig. Säkert därför jag inte har så många vänner, säkert bara därför jag har mina bästavänner som jag träffade på dagis, och knappt några från äldra dagar.

Jag önskar jag hade fler, helst nära vänner. Känns hemskt att jag ska få en kontaktperson som ska umgås med mig för ingen annan gör det. Att det krävs att en människa, "hyrs" av soc för att umgås med mig.

Jag önskar jag hade någon vuxen i min vardag. Just nu måste jag göra alla saker och beslut själv. Får inga råd. Som på föräldra-middgen vi har en gång per år så har jag ingen, så första året var jag inte ens med. Nu blir det tredje pret i rad som jag kommer utan föräldrar. För min pappa bor ca 50 mil bort och min mamma ca 15-20 mil bort med massa små barn som hon inte kan lämna. Så då står jag där och får servera andras föräldrar, alla andra i klassen är så glada över att få servera deras egna föräldra och visa vad dom kan. Mina föräldrar kommer inte få se det, vilket suger.

Jag har varit drogfri ett år, och några dagar. Jag fick förklara för Fabian att jag varit nykter så länge och då fick jag ett grattis. Annars är det ingen som kommit ihåg eller grattat mig. Vilket känns inte som att någon är stolt över det, eller glad att jag är nykter.

Ingen frågar hur jag mår, och vill inte direkt säga "hej jag mår dåligt, fråga varför". Känns inte som att någon bryr sig.

Jag måste säga "vet du vad vi pratade om idag på mitt möte.." För att folk ska fråga om mötet gick bra.

Jag gör aldrig något för skojs skull. Ingen bjuder in mig att vara med (mitt fel eftersom jag aldrig tagit mig för). Men hur kul är det att göra saker själv? Så istället sitter jag hemma i min säkra bubbla och gör absolut ingenting.

Jag vågar inte åka någonstans. Jag bara sitter här. Jag blir ständigt sjuk. Bara ligger hemma och ruttnar.


Varför blir jag straffad, med depression, ångest och socialfobi? Och alla mina sjukdomar, allergier.

Varför får jag aldrig må bra och bara få vara lycklig för ett tag?


Likes

Comments

Blogginlägget som kom upp nu skulle in igår, tror jag. Eller iförrgår. Hade inte tryckt på publicera-knappen.

Iallafall så ringde pappa nyss, pratade länge. Känns så skönt att känna sig saknad och få höra att han saknar mig.

Ligger hemma sjuk, förkyld. Har väldigt ont i huvudet, om 30 min får jag ta alvedon (måste vänta visst antal timmar mellan olika mediciner.)
Kommer se hur jag mår imorgon på morgon, mår jag bra går jag på skolan så länge jag orkar (börjar 15:00). Annars stannar jag hemma imorgon och lördag.

Nu ska jag släcka ner lampor och sänka volymen på tvn och vänta på Fabian som är på träning.

Gokväll! :-)

Likes

Comments

Kom hem i söndags-eftermiddag, iallafall till lägenheten.
På kvällen får jag ont i halsen, sen gick de bara utför. Nu är jag allt ifrån pigg. Så skönt att vara ledig imorgon (utan två timmar då vi ska planera).
Så har tagit fyra av mina mediciner, har ppiller och astma medicin kvar att ta idag. Så jobbigt att behöva massa sånt :( Men men..

Hursomhelst, har varit drogfri i ett år och ca 5dagar. Har gått upp och ner men nu har jag klarat mig i ett år!

Nu ska jag duscha och lägga mig i sängen och slöa.

Likes

Comments

Idag har det varit en lugn dag! Sett film, ätit gott och bara myst. Så finns inte så mycket att säga!

Nu ligger jag och Fabian i sängen och bara blippar på telefonerna, vi ska upp 8, för Fabians pappa ska hämta oss kl 9 för att skjutsa oss till Östersund så han kan kolla på Fabbes match. Så ska väl försöka sova dom få timmar som vi får!

Godnatt 😴😴

Likes

Comments

Sitter i soffan och har just kollat klart på idol. Vi åkte tidigt imorse från Östersund, sen har vi ätit mat och bara varit. Är trött, så hade faktiskt tänkt att göra mig i ordning för att lägga mig snart!
Söndag åker vi hem med tidiga bussen så vi hinner till Fabians match.

Men nu ska jag mysa med min pojk. Godnatt 😴

Likes

Comments

Nu har Angelica och Philip åkt hem, eller imorse gjorde dom det. Direkt efter kom Fabians mamma, hon stannar över natten. Imorgon åker vi till Tåsjö.

Medans Angelica och Philip var här så gjorde vi väl inte så mycket egentligen. Det var trevligt att ha dom här och vi hade kul mestadels hela tiden, men vi var även väldigt rastlösa. Men vi tatuerade oss, vi pratade, var vaken hela natten, var på stan, åt på frasses och bara umgicks med en massa godis och chips!

Nu ska jag, Fabian och hans mamma krypa ner i soffan och se hercules och bara mysa. Jag myser med min riskudde - räddaren i nöden.
Så godnatt!


Likes

Comments