Visst är det helt galet? Jag har svårt att riktigt greppa det. Jag är gravid, vi ska få en bebis till, vi ska bli tvåbarns-föräldrar och sist men inte minst Joline ska bli storasyster! Jag har varit ganska tyst om den här graviditeten fram tills förra veckan och det har haft sina anledningar. Dels ville jag fokusera på tävlingarna fullt ut men jag ville också gå på de första kontrollerna innan vi berättade för omvärlden. Det spekulerades endel under tävlingarna då det syns klart och tydligt (om man känner mig väl) att magen är större än vanligt. Min tävlings-skjorta skvallrar klart och tydligt om en bebis, eller eventuellt en mage som älskar chips? Haha. Den här graviditeten har jag varit så arg på den lilla magen. Arg är väl fel ord men magen började synas så himla mycket tidigare den här gången och med Joline kommer jag verkligen ihåg hur jag längtade efter bulan. Nu kändes "hej-jag-älskar-chips-stadiet" mycket längre. NU äntligen i vecka 16 (15+2) syns en mer stabil gravid-kula än bara det där små-feta. Jag lägger in en bild från vecka 13 nedanför och då får ni tänka på att med kläder på var det inte lika trevligt som här i bikini. Sista bilden är från den här veckan så nu syns det mer.

Generellt mår jag väldigt bra. Dock har jag varit extremt trött under större delen av veckorna och det har inte gått över ännu. Jag var trött med J också men det känns ännu värre nu, eller så minns jag inte helt hundra. Kanske är det mer uttröttande att springa omkring med lillan än det var att jobba och därför är jag tröttare? Vem vet. Annars mår jag iallafall toppen! Och allas fråga: Var det planerat? Jag ska självklart svara men det får bli imorgon!

Puss❤

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Godkväll

Idag har vi verkligen haft världens mysigaste dag, jag och lilla J. Vi började dagen med skink-macka & fruksallad för att fortsätta med lite tvätt och städning hemma innan vi packade väskan och gav oss av mot Lygnern för bad. Jag och C brukar alltid åka till en annan sjö (Skärsjön) när vi badar själva eller med hundar och hästar. Båda sjöarna ligger nära och går att rida till men nu ville jag ju för lillans skull ha en strand och inga klippor. Därav tänkte jag att vi skulle pröva på Lygnern. Vi fick en inteniv promenad med barnvagnen då jag tydligen inte kunde nöja mig med den vanliga ”offentliga” stranden utan skulle hitta en mindre med skugga för fröken. Trots alla rötter som stack upp längs med stigen sov Joline som en stock hela vägen fram. Barnvagnen höll nämligen på att trilla 2 miljoner gånger, haha. Men det märkte såklart inte hon. Jag hittade den perfekta platsen och tvingade mig själv att sitta på en sten ute i vattnet i solen utan telefon eller någon som helst koppling till omvärlden medans lilla fröken snarkade gott i skuggan. Det är så skönt att stänga av omvärlden en stund. Jag är verkligen en typsik 90-talist som lätt sitter med telefonen i handen konstant om jag inte tänker mig för. Dock är jag väldigt medveten om det och jag blir bättre och bättre på att ta undan den. Viktigast för mig är när jag leker med Joline eller matar henne m.m. Hur bra förebild är jag om jag skrollar medans hon konstant upprepar ordet lampa för att få till det ännu bättre. Nej tack till mobil-föräldrar. Idag sov hon ju så jag hade ju inte behövt låta bli den just då men samtidigt är det så skönt att bara andas en stund och låta solen och vinden vara det enda som rör vid en.

När hon vaknade bytte vi om till badkläder och hon sprang rakt ner till vattnet. Hennes största problem är att hon har noll respekt för vattnet. Hon trillar framstupa ibland när hon försöker springa i vattnet (vilket givetvis går sådär) och då doppar hon halva huvudet, men snabbt är hon på benen igen och fortsätter springa skrattandes. Så länge jag är precis jämte så låter jag henne trilla i det mjuka vattnet. Visst blir det någon kallsup då och då men hur ska hon annars lära sig?

Efter ca 15 min började hennes lilla underläpp darra och jag snurrade in henne i en handduk. Där satt vi i sanden, insinuerade i varsin handduk och mumsade på varsin frukt. Hon börjar bli så jäkla stor… Det är helt sjukt.

Något annat som är helt sjukt är hur SM avslutades. Kan ni fatta att jag och min gamla prins kammade hem SM-guld?! Jag fattar det inte. Vi hade tre (3!!!!?) veckor på oss från dagen vi bestämde oss för att testa på det här för första gången någonsin. 3 veckor senare startar vi på western SM och vinner kvalet samt vinner finalen i pole bending! Jag gjorde en mycket sämre final än kval. Båda mina heat i kvalet var mycket bättre men det var likadant för de andra ryttarna så fair enough. I första heatet i finalen tappar jag BÅDA stigbyglarna i första vändningen. Jag var så säker på att jag antingen skulle trilla av honom eller misslyckas totalt. Testa att rida i fullgalopp, slalom genom pinnar utan något att hölls stöd i. Helt galet. Vi gjorde ett bättre andra heat och det räckte till en vinst. Att stå på prisutdelningen och höra national sången med medalj runt halsen var en helt galen känsla. Att vinna att SM-guld var definitivt en check på min bucket-list! Tack för det.

Det roliga är att jag sa till Carro och C att 2018 SKA jag rida SM. Och så slog vi till med det 2017 och ett guld dessutom. Dock var målet inför 2018 inte i den här grenen då det inte alls är den jag vill satsa på men varför inte ha lite skoj på vägen? Sen ska det såklart tilläggas att western-SM inte är i närheten av storleken om man jämför med tillexempel hoppningen. När jag och Larry red SM-kvalen i hoppning kavlades det under hela året för att toppen skulle få starta på själva SM. Här kan vem som helst anmäla sig till SM-kvalet som är ett par dagar innan finalen och det gjorde alltså det möjligt för mig och Larry att kamma hem det även om de andra tävlat pole bending flertal gånger innan. Snacka om att alla omhoppningar vi ridit ihop har gett resultat. För att inte tala om bandet vi har. Jag kan rida den ponnyn utan sadel och träns och jag brukar säga att det är som en avatar-fläta. Det gör ju såklart inte saken sämre när vi testar nya saker.

Nu MÅSTE jag sova… De närmsta dagarna har jag SÅ mycket att berätta. Dels om familjen, om Joline, om sålda och eventuellt köpta hästar, om höstens satsning m.m.

Hörs snart igen!

Puss❤

Ps. Vi har numera blivit flitiga på insta-story om ni vill hänga med lite mer under dagarna!

Sista bilden är på mitt fantastiska SM-team! Pappa & C, ni är fantastiska! ❤🏆

Stort tack också goa Malin Andersson för de fina bilderna ovan. Alla är tagna av Malin utan den översta som är tagen av Mona Pihl!

Likes

Comments

Jag måste börja med att säga tack. Tack till alla er som på ett eller annat sätt peppar och stöttar oss i vår galna satsning. Jag får så mycket fina kommentarer, meddelanden och sms av både nära & kära men också av människor jag inte känner och ni anar inte hur glad det gör mig. Ni är helt fantastiska. Allihop.

Vi kom ner till Axvalla i lördagskväll och installerade oss själva på ryttarcampingen och Larry i stallarna. Det var en konstig känsla att köra in hästlastbilen på SM i westernridning. Va hände liksom? Det var jag, Christoffer, pappa & Emil som åkte. Hans & Eva-Lena erbjöd sig att med lite hjälp av mamma & mormor ta hand om Joline under de tre dagar vi åkte bort. Så himla gulligt då vi kände efter High Chaparral att det absolut går att ta med henne såklart men hon har ju inte hälften så roligt på plats som vi har. I den här åldern vill hon aktiveras och hitta på saker och det fanns massor av utrymme för det på High Chaparral men här på Axvalla finns stallar och ett ridhus. Inte så mycket mer än så och därav var vi väldigt tacksamma när de erbjöd sig att ta hand om vår lilla skatt. Söndagen startade med kval i pole bending och jag är helt sjukt stolt över både mig och Larry. Vi har utvecklats så himla mycket på bara på den här korta tiden. Tänk att det var 3 veckor sedan vi fick för oss att göra det här och då hade vi aldrig testat på det, någonsin. Vi gjorde ett fantastiskt första heat och ett näst intill lika bra andra heat. Det gav oss en super fin seger och jag grät när jag red in på prisutdelningen. Det betyder såklart att vi är vidare till SM-final som rids under morgondagen. Jag är så himla stolt över Larry. Han är verkligen en stjärna.

Lite lunch för både oss och hästen sedan var det dags för dagens andra kval i barrel race. Larry var super taggad och vi gjorde ett helt magiskt första heat. Allting satt som en smäck och jag var lycklig som attan. Gittan som tränat oss två gånger på hemmaplan inför tävlingarna var med oss på framridningen som stöd och hon såg super nöjd ut. När jag frågade vad jag skulle tänka på inför nästa heat svarade hon bara att vi skulle göra likadant men att jag skulle ta det lite lugnt och tänka ordentligt på tekniken för rider vi bara en fin omgång är vi oavsett vidare till final med det fina första heatet. Vi gick in fint och tog första tunnan perfekt, andra tunnan är jag lite för kaxig och rider för nära varav jag välter den med foten. Jäkla skit hinner jag tänka innan jag rider mot sista tunnan. När vi kommer ner i vändningen känner jag hur Larrys bakben glider iväg och försvinner och jag faller framåt. Som tur är hittar han fäste med frambenen igen och kommer upp på alla fyra och vi galopperade lugnt tillbaka. Regelboken säger att banan måste krattas/harvas minst var 5 ekipage och jag red som åttonde startande. Det innebär att det var rejält gropigt och spårigt nere vid tunnan varav Larry tappar greppet. Ursäkta ordvalet men jag måste säga att jag tycker det är så JÄVLA dåligt att vid en SM-tävling inte följa vad reglerna säger. Det är för min och hästens säkerhet. Jag klarade mig undan med ett blåmärke på magen efter hornet på sadeln och en öm/blå arm efter att ha fallit framåt. Larry verkar också oskadd och hade han skadat sig vet jag inte vad jag hade gjort med tävlingsledningen som inte följer regelboken.

Nåja, nog om det. Allting gick bra och vi är i behåll både jag och lilla hästen. Dock var det inte sista tunnas problem med underlaget som gjorde att vi inte gick vidare till final utan det var mitt eget fel av att gå för nära tunnan som föll. Hade den inte fallit hade vi trots incidenten vid sista tunnan kommit på andra plats i kvalet. Helt galet. Men men, prestationsprinsessan i mig var bra besviken på min ridning länge igår. Antagligen bara för att jag nu förstått att vi haft en bra chans vid finalen och då var det tufft att sitta på läktaren idag. Men misstag hör till för att vi ska lära oss och om vi aldrig välter några tunnor kommer vi aldrig lära oss gränsen av hur nära vi kan gå och inte.

Dock tror jag om jag kan se något positivt med att vi inte gick vidare till finalen som gick idag så tror jag att det var bra med en vilodag för både mig och honom med tanke gårdagen. Dels gick han två kval med två heat i varje och han är faktiskt ingen unghäst längre min 20-åriga prins. Idag har han fått en lång skritt tur på en timme och ikväll ska vi rida lite mjukgörande i ridhuset efter tävlingarna. Nu sitter vi på läktaren och kollar andra roliga klasser. Åh vad jag älskar det här. Människorna, grenarna, hästarna och hela stämningen. Det är så mysigt. Det är jag och C som sitter och tittar. Emil åkte hem igår kväll och pappa råkar vara allergisk mot hästar, kossor, hö och gräs så det är ingen perfekt atmosfär för honom. Stackarn, igår fick han åka iväg och köpa medicin. Det är så mysigt att han är med här i vilket fall, kvällarna är så härliga när vi grillar och umgås med gott folk vid lastbilen. Nu ska vi se lite youth-klasser (ungdom) och drömma om en dag när Joline kanske är med. Imorgon laddar vi för pole bending-final! För den som är lika taggad som vi så går det att se det live och jag har delat länken på min Facebook-sida.

Puss

Likes

Comments

Hej!

Här kommer ännu ett inlägg från lastbilen! Just nu är vi på väg till Axvall utanför Skara där western-SM går under denna veckan. Hur det här hände jag jag knappt något bra svar på helt ärligt, haha. Men låt oss börja i rätt ände: Förra helgen på High Chaparral.

Vi kom ner på torsdag kväll och på fredagen var det alltså dags för vår allra första western-tävling. Det var inte heller bara Larrys första western-tävling utan som ni vet även min första. Jag kände mig helt lost i början verkligen, det var nog inte försen på söndagen som jag började känna att jag hade koll på läget.

Till att börja med så var jag uppe i sekretariatet för att anmäla oss när vi väl kom på plats. När allt var avstämt vänder jag för att gå och damen i luckan säger ”Vänta, du ska få din nummerlapp också”. ”Ah nä, jag har med mig en egen, men tack ändå”, svarar jag och ler trevligt mot henne. Hon ger mig snabbt ett svar kring att jag absolut inte kan använda min egen utan att jag ska få utav henne då alla har likadana. I hoppningens värld, som jag kommer ifrån, har man alltid med sig en egen, och där stod jag och kände mig hel-blåst. Jag tar emot lappen som hon lämnar över och inser snabbt att hon råkat ge mig två. ”Oj, nu fick jag dubbla, här får du tillbaka den ena” säger jag trevligt. Hon tittat på mig ännu mer uppgivet, ”Du ska ha en på varje sida om hästen…”. Jag svarar henne generat ”Jaha, tack snälla”.

Det tog inte lång tid innan jag åkte på nästa pinsamma slag. Inför första klassen i fredags red jag runt på framridningen och värmde upp Larry i min egen värld. Plötsligt fräser en ryttare åt mig ”Du rider åt fel håll!”. ”Åt fel håll?”funderar jag. Hur fan kan man rida åt fel håll? Jag får väl rida vilket jävla håll jag vill så länge jag håller till höger om jag möter någon? Inte det nä. Jag studerar ryttarna runt mig lite noggrannare. Det går upp som ett ljus för mig att en osynlig linje delar av ridbanan och på ena halvan rider man i högervarv och på andra halvan i vänstervarv. Jag kände mig återigen så dum. Men hur fasen ska jag veta när jag har varit så erfaren på tävlingsbanan och nu hamnar på en ny tävlingsbana och alla regler är annorlunda. Haha. Det är verkligen inte lätt att behöva känna sig som en nybörjare bland hästar när det är djur man hållt på med i 20 år.

Nåväl, visst överlevde jag det ovan beskrivna och nu har vi ju lärt oss. Däremot gick det betydligt bättre när vi gick in på banan för att tävla. Första klassen var barrel race och man rider två heat där tiderna slås ihop. Snabbaste totala tid vinner. Om man i barrel race skulle tex välta en tunna så får man 5 sekunder i tillägg. Någonting man inte har råd med med andra ord. När vi går in på banan har jag ingen aning om hur Larry kommer reagera. Kommer han förstå att det är detta vi har tränat på eller kommer han tycka det här är hel-knasigt och undra vart hinderna är?

Han skötte sig helt exemplariskt. När vi får startsignal vände jag upp och släpper iväg honom mot första tunnan. Han vet precis vad vi i nya två veckors tid har tränat på och gör verkligen sitt yttersta. Efter vi passerat mållinjen i första heatet stirrar jag upp på klockan och tror inte det är sant. Vi hade startfältets snabbaste tid!!! Helt galet! Ett även fint andra heat gav oss en vinst i vår första klass någonsin! Så jäkla galet och jag var tårögd av lycka! Att få rida inför så stor publiken som hejar hysteriskt och sedan få ta hem en seger, det går inte att beskriva med ord! Det var också många vänner och familjemedlemmar på plats för att se oss vilket gjorde det extra roligt.


Dag två var det dags för en klass som kallas keyhole och resultatet var fullständig katastrof om man jämför med dagen innan, hehe. Keyhole går ut på att vi ska rida in i en smal öppning , ner till en cirkel på 6 diameter där vi ska vända och sedan rida ut igen. Ett heat och fortaste tiden vinner. I propositionen stod det att ingång och cirkel skulle markeras med hjälp av bommar och det var just så vi hade tränat. Plötsligt när alla startande rider fram kommer funktionärer ut och berättar att de ändrat upplägget pågrund av skaderisken för hästarna och nu har de lagt ut spån istället som en markering. Stämningen blev rätt gnällig bland oss ryttare på framridningen då det som står i propositionen inte får ändras. Men men, det var åtminstone samma förutsättningar för alla. Om vi trampade i eller över spånet blev vi diskvalificerade. Jag och Larry gjorde ett försök men med bommarnas avsaknads fattade han ingenting och tog därför inte min stoppsignal tillräckligt fort vilket ledde till en hov i utanför spånet. Vi var 8 stycken diskvalificerade av 12, haha. Jag är så tävlingsinriktad och blev sur som attan efteråt. Sur över att vi inte klarade det och sur över att de ändrade vad som var sagt. Då behöver jag skritta en sväng med Larry själv för att kasta av mig det griniga och inse varför vi åkte hit, på vår allra första western-tävling: För att ha roligt! Och visst hade vi det! Kul som attan och både jag och Larry skrattar när vi går in på banan. Jag känner att han älskar det. Så typsikt mig att sura ihop när det inte går som jag vill, men men, jag är åtminstone medveten om det.

På söndagen skulle vi tävla pols bending, en typ av slalom gren med fart. Två heat och snabbaste ihop slagna tiden vinner. Jag kommer ihåg när jag var på High Chaparral förra året för att kolla och när jag såg pols bendingen tänkte jag; Hur svårt ska det va?

Jo der ska jag berätta för er. Så jävla as-svårt är det. Speciellt när det ska gå så satans fort också. Vi gjorde verkligen vårt bästa men tappade mycket i ytterkant där vi ska vända helt om. Jag är verkligen helt sjukt nöjd och resultatet ledde till en 2:a och en 3:e plats! Helt galet. Hur lyckades vi med det? Vilken helg vi hade.. Jag kan knappt förstå det.


Så nu sitter jag här i lastbilen på väg mot nästa tävling, med blodad tand som man brukar säga. Dock ”råkar” detta vara SM och imorgon ska vi kvala med en förhoppning om att gå till final. Vi får väl se hur det går, men satsa måste man ju våga, trots att det kanske inte bär hela vägen. Huvudsaken är att vi har roligt längs med vägen och det går inte att mista. Larry är en sådan fantastisk individ och jag tror att våra många år på hoppbanorna tillsammans har satt sina spår. Vi är ett bra team med vår ”avatar-fläta” som jag brukar säga. Ni vet scenen i Avatar när de ska rida på sina blå hästar och flätar ihop sitt eget hår med hästens man för att bli ett med hästen? Det är vad jag förställer mig när jag sitter upp på honom.

Önska oss lycka till!

Puss

Tack Malinspictures för de fina bilderna!

Likes

Comments

Alltså jag har så mycket jag vill skriva i det här inlägget. Men idag finns det inte riktigt tid för det. Jag har så mycket saker som händer nu som jag vill berätta för er... Det har varit skönt med lite släppt press från bloggen, jag behövde lite semester men samtidigt saknar jag det så fort jag inte skriver på något konstigt sätt.

Nu sitter jag i bilen påväg till High Chaparral! Jag & Larry ska nämligen tävla här på en av årets största westerntävlingar! Helt galet och jag förstår inte riktigt vad jag gett mig in på, men visst måste man våga testa? Härom dagen när vi var ute på tur i skogen satt jag och funderade på hur jag ska göra med Larry i framtiden. Moa som nu har haft honom hos oss som sin egen ska inte fortsätta rida honom då de är ganska klara med varandra. Moa har haft Larry i ca 1 år hos oss och de har vunnit i princip varje tävling de startat. Jag vill inte att han går högre än 110cm nu på äldre dar så det är med full förståelse från mig som Moa kommer satsa på en annan ponny. Han är 20 år i år men fortfarande pigg som en mört. Därav behövde jag kanske hitta en ny tjej till honom om inte vi skulle hitta något eget att satsa på. Jag vill alltid rida med mål och inte bara hobbyrida. Jag funderade över de olika westerngrenarna och tänkt att kossor tycker han inte är så kul så det funkar inte. Reining ligger inte för hans fysik med slidestopp och spinn, men tanken över att han är rätt snabb slog mig. Hade inte barrel race och pole bending varit kul att testa på? Innan jag visste ordet av råkade jag under en och samma ridtur i fredags komma på den här idén och samtidigt "råka" anmäla oss till en av Sveriges största westerntävlingar som går av stapeln på High Chaparral imorgon! Och då har vi haft exakt ynka två (?!?!) veckor på oss att träna! Jag hade den dagen (för 13 dagar sedan) aldrig testat på grenarna över huvudtaget. Ups.. Med skräckblandad förtjusning gjorde vi ett seriöst tränings-schema och kastade oss in i något helt okänt. Visst blir livet roligare om man är lite spontan? Hehe. Så nu är ni varmt välkomna att följa våra upptåg. Jag insåg också samma att jag hade NOLL utrustning till de här grenarna så stort tack till Anna på Annas Hästshop för lite funnen utrustning, stort tack till Malin för en funnen tie-down och stort tack till Bx för nytt träns. Ett super stort tack till Birgitta som satte sig i bilen och körde 40 mil för att introducera oss i den här världen med en heldags träning! Ett kärleksfullt tack till mamma Anna som stöttar mig i allt och en dag för många många år sedan köpte den här fantastiska ponnyn och sist men inte minst ett super tack till min andra halva Christoffer som tror på mig i allt, även om jag ibland är den mest spontana kvinna som någonsin gått i ett par boots!
Nu är vi strax framme och ska lasta av hästar & grejor för att hinna med ryttarmöte kl 18! Mer om upptågen imorgondagens inlägg! Tävlingarna går förresten att se live på High chaparrals hemsida!
Puss ❤

Likes

Comments

Godmorgon fina.

Igår hade jag och lilla J en riktig dröm-dag. För det första var vi riktiga sömntutor på morgonen... C gav Joline morgon-vällingen 07:30 innan han åkte hemifrån och då somnade hon snällt om. Sedan vaknade hon 09.30 och jag drog mig yrvaket ur sängen med tankarna helt på hur bortskämd jag faktiskt är. Det här händer ju givetvis inte varje dag men det är inte ovanligt att hon sover ut sådär. Vi åt frukost tillsammans och packade sedan väskan för en förmiddag på lekplatsen tillsammans med Carro, Melissa & Milton. Att tillbringa en förmiddag på lekplatsen i solen med fika och bus är verkligen mammaledighet på hög nivå. Ibland infaller sig verkligen de där tillfällena när jag inser hur bra jag har det. Sen blir det ibland lite obehagligt när jag inser hur stor hon blivit min lilla kärlek. Nu leker hon utan min närvaro i sandlådan med sina kompisar. Va hände med min lilla bebis? Jag blir alldeles tokig. Hon är en sån rolig liten individ, full av humor och en hel flock med rävar bakom öronen.


Jag bara MÅSTE visa er de här fantastiska bilderna som talangfulla Evelina från Evelinas Foto tagit av vår lilla prinsessa. Jag dör söt-döden när jag kikar på bilderna. Hur kan man vara så jäkla go som hon är?! Jag blir typ tokig på henne. Evelina kan man ju också bli tokig på, som alltid får Joline att känna sig super bekväm och skratta massor framför kameran. Tack återigen Evelina för din fantastiska talang!

Som grädden på moset till de här underbara bilderna kan jag äntligen berätta att vi blivit nominerade till "Årets Babylogg 2017"!!! Så himla roligt och jag svämmar över av tacksamhet. Nu behöver vi givetvis hjälp med röster för att nå finalen inför den avgörande juryn. Jag skulle bli så galet tacksam om ni ville besöka den HÄR länken för att rösta på oss i tävlingen. Vi är nr 91 i listan!
Blir vi en av topp fem så utlovar jag ett speciellt firande här på bloggen!!!


Ha en fatastisk dag!
Puss❤

Likes

Comments

Åh vi hade ett så himla fint kalas för lilla fröken i söndags. Hon har så otroligt mycket fina människor runt sig och jag skulle minsann påstå att hon är rejält bortskämd den lilla donnan. Vi hade öppethus mellan 14-17 för de närmsta i familjen och bjöd på tårta, kaffe och hemma gjorda cupcakes. Jag önskar att jag kunde säga att vi gjort tårtan själva men tyvärr, den beställde vi. Jag älskar att fixa och dona inför kalas och givetvis blir allting mycket roligare med en rödtråd och ett tema. Inte helt oväntat bestämde vi oss för att ha unicorn-tema! Hon stirrade roat på oss när vi flamsade omkring i enhörnings-horn allihopa! Haha. All fin dekoration hittade vi i den underbara butiken Leilas General Store som ligger i Göteborg. Tack alla ni helt underbara som förgyllde vår dag i söndags. Ni är guld värda!

Puss

Likes

Comments

Idag fyller hon 1 år vår fantastiska tjej. Jag kan inte fatta att det var 1 år sedan vi låg i Varberg och kämpade. Efter det blev livet aldrig sig likt, och jag kan inte förstå hur tråkigt vi måste haft tidigare. Du Joline, är vårt allt. Vi älskar dig som solen älskar månen och stjärnora runt omkring.

Lagom till att den stora dagen var exakt ett år sedan tänkte jag äntligen dela med mig av min förlossningsberättelse. Den innehåller alla detaljer, så jag varnar dig som inte vill veta allt.

Det var den 9 maj 2016. Jag satt på kontoret och bokförde i lugn och ro. Trots att burriton var beräknad den 5 maj så kände jag mig inte särskilt stressad. Det var ju första barnet, jag visste att jag skulle gå över tiden. Fyra dagar hade passerat sedan hon var beräknad och jag kände ingenting speciellt. Visst hade jag sammandragningar och också endel för-värkar. Men det kändes mest normalt. Däremot tyckte jag att jag hade ovanligt mycket flytningar (ursäkta min ärlighet). Jag visste också att det var vanligt såhär nära inpå förlossningen men ”ska det verkligen vara så här blött?” var min tanke. Jag berättade för C och han frågade om det inte kunde vara foster-vatten som börjat rinna. ”Neeeesh… eller?” svarade jag osäkert. Vi ringde ner till förlossningen och barnmorskan bad mig göra vad hon kallade för ”forcerande” rörelser för att se om det rann mer. Haha. Inte så lätt. Jag studsade upp och ner från golvet, gjorde allmän snygg gympa, lika stor som en julkula, men märkte inget speciellt mer än C som skrattade hysteriskt. Trots detta bestämde vi oss för att åka ner och kolla läget. Det säkra före det osäkra helt enkelt. Vi åkte ner mot Varbergs förlossning på kvällen den nionde. Efter en stunds väntan blev jag undersökt och till vår förvåning var det faktiskt fostervatten som börjat sippra. Där och då fick vi förklarat för oss att inom tre dygn måste de sätta ingång förlossningen om den inte startat självmant. Detta för infektionsrisk när vattnet nu börjat läcka. Vi fick också veta att vi skulle besöka förlossningen en gång om dagen under dessa tre dygn för att kontrollera. Vi åkte hem, käkade godis och fortsatte sträck-kolla serien walking dead. Dagen efter åkte vi återigen ner mot förlossningen. Av säkerhetsskäl hade vi inför första besöket packat med BB-väskan, tur var väl det. Väl nere i Varberg tog de prover och undersökte mig. Läkaren log mot oss och sa ”nu kanske inte ni vet om det men ni får inte åka hem idag”. Tystnaden som uppstod är svår att beskriva. ”Varför inte då? Vi hade ju tre dygn på oss att vänta på att värkarna skulle dra igång självmant?”. Då förklarade läkaren att proverna hade visat på att jag hade urinvägsinfektion och det i kombination med att vattnet börjat läcka gav svaret att jag skulle sättas igång idag. En igångsättning alltså? Tankarna snurrade. Det här var inte vad jag var beredd på… Det skulle ju starta med värkar hemma, duscha, käka alvedon, profylax och allt det där ni vet. Men icke. Vi blev inlagda på ett ”vårdrum” i samma korridor som förlossningen. Jag skulle dricka en vätska med jämna mellanrum som skulle starta förlossningen och även få dropp med antibiotika för infektionsrisken. Jag och dropp… Jisses. Ni som känner mig vet att jag är helt galet nålrädd. Så där låg jag och lipade över en kanyl i armen.

Timmarna passerade och inte särskilt mycket hände. Vi blev inlagda på sjukhuset ca 11:00 den 10e maj och klockan var nu ca 18:00 samma dag. Jag var inte superpositiv över situationen utan ville mycket hellre hanterat den första tiden hemma. Jag fick dessutom kåldolmar (???!!!!) till lunch och misären var ett faktum. Det var till och med så "synd om mig” att jag bad C åka hem och hämta min bokföring så jag hade något att göra. Haha. Hur sjukt. Jag hade ju tappa det redan här. Han åkte minsann hem och kom tillbaka med en hög med pärmar. När klockan är ca 20:00 har jag fått ett par doser av vätskan som ska få min livmoderhals-etapp att mjukna och sedan öppna sig. Ca 22 får jag sista dosen och känner nu av sammandragningar och svaga värkar. 23:30 är jag öppen 1 cm. Asså fattar ni? Det kändes som läkarna proppade mig full med medel och ingenting hände. Där satt jag och var sur medans jag bokförde och C snarkade brevid mig. Strax efter detta fick jag morfin för att kunna sova en stund. Jag bad henne ge mig morfin genom kanylen i armen då jag är så rädd för sprutor. Hon varnade mig då det kan vara obehagligt att få morfin direkt in i blodet istället för i muskeln. Jag sket la i det, bara jag slipper sprutan när ni nu redan stuckit mig. Men jisses va obehagligt det var. Jag kände pulsen stiga rejält direkt när hon sprutade in det och det kändes som hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen. Det gick givetvis över fort och ganska snart somnade jag. Vid 06 var det lönlöst att försöka sova mer och smärtan var nu rejält på gång. Jag hade värkar med ca 3-4 minuters mellanrum och vankade av och an i vårt lilla rum. Kl 09 gjordes första kontrollen och jag var nu öppen 3 cm. Alltså besvikelsen går inte att beskriva, 3 sketna centimeter?! Jag trodde jag var öppen typ 40 cm om det var möjligt. Snacka om att jag inte visste vad som skulle komma… Klockan 10 är jag äntligen öppen 5 centimeter, vilken lycka! Detta betydde att jag nu bedömdes vara ”i förlossning” och vi blev flyttades till ett förlossningsrum där jag hade mitt första möte med min nya bff lustgasen. Jag blir betydligt mer positiv med min nya bff och hanterade värkarna stabilare MEN jag var trött efter natten och skakade rejält mellan värkarna. Detta var en sjukt konstig känsla då jag inte förväntade mig att skaka emellan värkarna utan trodde såklart att emellan vilar man, men det var antagligen adrenalinet i musklerna som jobbade järnet. Barnmorskorna såg att jag kämpade på och jag tror här att det helt ärligt funderar på hur mycket ork jag faktiskt har kvar. Klockan 11:45 vill de skjuta på processen och ge mig värkstimulerande dropp, det vill säga göra värkarna mer intensiva, men de informerar oss om att smärtan kommer bli värre och undrar därför om jag vill ha en epidural. Sprut-rädd eller inte, jag struntade fullständigt i nål-jäveln. "Ge mig vad ni har” mumlade jag till svar. Sagt och gjort. Jag fick min epidural och givetvis var praktikanten Simon med narkosläkaren som skulle sätta in den. Är det inte sådana scenarion man drömt om? Att det helt plötsligt ska följa med unga killar in, en liten Simon som skulle se och lära. Just där och då kunde jag inte brytt mig mindre. Jag fick min epidural och kan inte påstå att jag just då kände av det så mycket då jag också fick värkstimulerande dropp så smärtan steg samtidigt. Men frågar jag C så säger han att det märktes på mig att värkarna blev lättare. Här någonstans berättar jag att jag MÅSTE gå och bajsa. Jag är jätte toa-nödig helt enkelt. Barnmorskan försöker fint förklara för mig att det bara känns så när bebisen trycker på men det köpte jag självklart inte. Jag skulle definitivt gå på toa. C tittade förlåtande på barnmorskan med minen som sa ”ge fan i att diskutera med henne, jag har försökt i 6 år och hon gör som hon vill ändå”. ”Självklart ska du får gå på toa” sa barnmorskan och log. Inne på toa fick jag bara se mig besegrad. Jag skulle absolut inte bajsa utan det var minsann bebis som tryckte på. Jag gick tillbaka ut i förlossningsrummet och sedan började C och jag jobba med andning. Skrattade och grät om vartannat. Ca 13:30 berättar barnmorskan att jag är öppen 9 centimeter och frågar om jag kan tänka mig att resa på mig och "gå omkring” lite för att bebisen ska sjunka ner den sista biten. Jag tittade på henne som att hon var från en annan planet. ”Gå omkring lite?! Ursäkta mig men det känns som jag har en badboll mellan benen”. Hon skrattade lätt och frågade om jag istället kunde tänka mig att sitta på en pilates boll. Mm visst, försöka går ju alltid. Smidig som ett kylskåp tog jag mig ner på bollen och satt där och gungade med C bakom mig som peppade allt jag kunde. Här var livet tydligen rätt ball och jag bad C ta en selfie på oss. Efter en stund får jag plötsligt en värk som kändes annorlunda. Jag skulle vilja beskriva det som när kroppen ska kräkas och automatiskt gör en kräk-reflex, fast det här var såklart åt andra hållet. Min första krystvärk. Samtidigt lyckas jag göra något slags djuriskt-läte och C ser skräckslagen ut. ”Va fan gör du?!” säger han till mig i panik. ”Inte fan vet jag” svarar jag förtvivlat och C inser vad som är på g. Han trycker i panik på alla larm-knappar då vi är ensamma i rummet. När barnmorskan snabbt anländer stirrar han på henne som att hon trots sin snabba ankomst var 30 minuter försenad. ”Hon föder!!!” ropar han till henne. Lugn som en filbunke går hon fram och ber mig lägga mig i sängen för att se om jag är öppen 10cm. "Jajamän, nu känner jag huvudet" säger hon vänligt. "Nu kör vi, nu får ni snart träffa er bebis”. Hennes ord ekade i huvudet, jag var så redo, nu ska ungen ut. Äntligen skulle vi få träffa den lilla burriton som angripit mina revben de senaste månaderna. Till min stora besvikelse kom inga fler krystvärkar. Jag kände värkarna men inte samma krystande känsla som jag känt när jag satt på bollen. Antagligen var det epiduralen jag fått som bedövade känslan. Därav fick barnmorskan och C följa mina värkar på CTGen och helt enkelt säga till när jag skulle trycka. ”Jag vill att det ska komma automatiskt som innan, nu känns det lite krystat” fick jag humoristiskt ur mig. Vi kämpade tillsammans i ca 35 min. Jag tog i för allt jag var värd och visst var det framsteg men det räckte inte hela vägen. Barnmorskan gav tillslut ett lakan till C med en knut på ena änden som hon gav till mig. Den såkallade ”spanska-knuten” gjorde underverk. C stod vid sidan av barnmorskan mellan mina ben och när jag fick en krystvärk drog han i ena änden av lakanet och jag fick dra emot. Det gick som en dans. "Vill du känna bebisen huvud?” frågade hon. Jag fattade ingenting, var det verkligen så nära? Jag stack ner handen mellan benen och kände minsann en litet hårigt huvud. Motivationen kom tillbaka och jag fortsatte kämpa. Ytterligare 10 minuter passerade och jag kände att styrkan började svika mig. Jag hör den ena barnmorskan säga till den andra att de kanske måste klippa mig. Min inre lejonhona reste ragg och fräste ”INGEN klipper i min fiffi”. Det var nog precis vad jag behövde höra. C tryckte mitt ena knä mot magen och barnmorskan det andra. Ut skulle hon bara. En sista kraftansträngning och jag kände huvudet glida igenom och i samma minut som magen försvann lyftes en liten blå smurf upp på mitt bröst. Den 11 maj kl 14:49 kom vår flicka ut med navelsträngen ett varv runt halsen och ett varv runt kroppen. Först var hon lite tagen men efter lite strykning på ryggen kom det efterlängtade lilla skriket. Där var hon. Helt perfekt. Jag förstår än idag inte hur jag lyckades. Jag var superwoman på riktigt nu.

Direkt efter fick jag ännu en krystvärk och ut kom moderkakan med enkelhet. Tack och lov för det. Jag frågade C efter ett par timmar om han såg moderkakan då jag själv valde att inte titta på den när de frågade om jag ville se. ”Ja de kan man säga älskling, jag fick den på fötterna”. Hehe, ups.

Efter en stund kom en läkare in för att sy ett litet kärl som gått sönder på insidan. Barnmorskan lyckades inte sy det då det stod som en liten stråle blod från det. Tyvärr lyckades hon också trycka på felknapp så hela barnmorske-kåren stormade in i rummet. Just då visste jag ingenting och trodde helt enkelt att jag spruckit ifrån ystad till haparanda. Strax efter fick vi förklarat att hon enbart skulle kalla på läkare men gjorde fel och att jag inte spruckit någonting på utsidan. Tack för det. Jag fick tillbaka lustgasen och C fick lägga en hand mellan mig och lilla Joline för att jag inte skulle klämma för hårt kring henne när jag spände mig då de satte stygnet på insidan. En stund senare fick C ta den lilla prinsessan då jag ville gå på toa. Du får gärna duscha säger barnmorskan så ska ni få lite fika sen. Joline hade precis ammat för första gången och jag var hög på livet. Lite väl hög då allt blod gjorde så jag höll på att svimma på toa och jag fick direkt lägga mig i sängen igen. Hehe. Nu väntade livets viktigaste fika och sedan förflyttning till BB. Wow alltså. Ord kan omöjligt beskriva hur häftigt det är. Den absolut värsta och bästa stunden i mitt liv. Tänk att någon gång i livet ska vi dessutom (förhoppningsvis) göra om det. Wow.

Den fantastiska bilden ovan är tagen av Louise på wanderings.se

Likes

Comments

Mitt liv är verkligen fyllt av kontraster. Det präglas av och andas kontraster rakt av. Jag älskar att byta skyhöga klackar mot leriga stövlar. Idag tillexempel är en sån dag. Jag startade dagen med kaffe 05:45 tillsammans med Carro, Olivia & Joline. C sov fortfarande och tjejerna sov över hos oss men eftersom Carro skulle till skolan blev dagen tidig. Under dagen idag har jag sedan hunnit träna en häst, ringa jobbsamtal, besöka farmor och farfar för fika och mys, haft vänner hemma på besök och tvättat. Nu ska jag, C och Joline till särö för att göra en fotografering i solnedgången. Ett samarbete med bloggen. Så roligt. Imorgon ska jag vara i stallet hela dagen och ta emot elever från UPH som ska träna på våra hästar. Spännande.

Ha en fin kväll!
Puss ❤

Bilder från fika med Farmor & Farfar i solen.

Likes

Comments

Alltså vilken fantastisk helg vi haft! Så himla roligt och lärorikt. Waldemar Wass var här för ännu en clinic och gården fylldes med deltagare och åskådare. Som om inte härligt sällskap räckte så hade vi fantastiskt väder! Jag fick dessutom den stora äran att rida ett par pass på Walles egna häst som han hade med sig. En så kallad "problemhäst" som han köpt för ca 4 månader sedan. Då jag vet att hon är extremt svår-riden så var jag väldigt nervös inför min första ritt. Hon är super känslig mer nerver över allt. Lyckligtvis nog är en av mina egenskaper som ryttare att jag är känslig och där av klaffade det som handen i handsken. Jag älskar henne. Dessutom tog vi oss igenom ett par spinn's, en manöver som tillhör reining, som jag aldrig tidigare gjort mer än i försiktighet. Nu fick vi upp farten ordentligt precis som i ett tävlingsmoment. Lyckan var total och jag kunde inte sluta le. Wow alltså. Filmbevis kan ni se på min instagram! (nathaliesteffner)

Inte nog med det så tog Malin Andersson fantastiska bilder på mig och vår fina 3-åring Wilma. Hennes hemsida hittar ni HÄR.

Idag jag tyvärr, trots det fina vädret, hålla mig i soffan. Jag blev dunder-förkyld igår kväll. Antagligen ett resultat av för mycket utevistelse i helgen där de blåste och jag inte hade mössa, hehe. Trots detta var jag, Olivia och Carro på esters igår kväll och åt middag. Så himla mysigt. Nu har C gjort omelett till frukost, min favorit. Efter den ska jag kurera hals och näsa under en filt.
Puss ❤

Kolla de här fina bilderna!

Likes

Comments

Följ mig på Instagram @nathaliesteffner