Åh vi hade ett så himla fint kalas för lilla fröken i söndags. Hon har så otroligt mycket fina människor runt sig och jag skulle minsann påstå att hon är rejält bortskämd den lilla donnan. Vi hade öppethus mellan 14-17 för de närmsta i familjen och bjöd på tårta, kaffe och hemma gjorda cupcakes. Jag önskar att jag kunde säga att vi gjort tårtan själva men tyvärr, den beställde vi. Jag älskar att fixa och dona inför kalas och givetvis blir allting mycket roligare med en rödtråd och ett tema. Inte helt oväntat bestämde vi oss för att ha unicorn-tema! Hon stirrade roat på oss när vi flamsade omkring i enhörnings-horn allihopa! Haha. All fin dekoration hittade vi i den underbara butiken Leilas General Store som ligger i Göteborg. Tack alla ni helt underbara som förgyllde vår dag i söndags. Ni är guld värda!

Puss

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Idag fyller hon 1 år vår fantastiska tjej. Jag kan inte fatta att det var 1 år sedan vi låg i Varberg och kämpade. Efter det blev livet aldrig sig likt, och jag kan inte förstå hur tråkigt vi måste haft tidigare. Du Joline, är vårt allt. Vi älskar dig som solen älskar månen och stjärnora runt omkring.

Lagom till att den stora dagen var exakt ett år sedan tänkte jag äntligen dela med mig av min förlossningsberättelse. Den innehåller alla detaljer, så jag varnar dig som inte vill veta allt.

Det var den 9 maj 2016. Jag satt på kontoret och bokförde i lugn och ro. Trots att burriton var beräknad den 5 maj så kände jag mig inte särskilt stressad. Det var ju första barnet, jag visste att jag skulle gå över tiden. Fyra dagar hade passerat sedan hon var beräknad och jag kände ingenting speciellt. Visst hade jag sammandragningar och också endel för-värkar. Men det kändes mest normalt. Däremot tyckte jag att jag hade ovanligt mycket flytningar (ursäkta min ärlighet). Jag visste också att det var vanligt såhär nära inpå förlossningen men ”ska det verkligen vara så här blött?” var min tanke. Jag berättade för C och han frågade om det inte kunde vara foster-vatten som börjat rinna. ”Neeeesh… eller?” svarade jag osäkert. Vi ringde ner till förlossningen och barnmorskan bad mig göra vad hon kallade för ”forcerande” rörelser för att se om det rann mer. Haha. Inte så lätt. Jag studsade upp och ner från golvet, gjorde allmän snygg gympa, lika stor som en julkula, men märkte inget speciellt mer än C som skrattade hysteriskt. Trots detta bestämde vi oss för att åka ner och kolla läget. Det säkra före det osäkra helt enkelt. Vi åkte ner mot Varbergs förlossning på kvällen den nionde. Efter en stunds väntan blev jag undersökt och till vår förvåning var det faktiskt fostervatten som börjat sippra. Där och då fick vi förklarat för oss att inom tre dygn måste de sätta ingång förlossningen om den inte startat självmant. Detta för infektionsrisk när vattnet nu börjat läcka. Vi fick också veta att vi skulle besöka förlossningen en gång om dagen under dessa tre dygn för att kontrollera. Vi åkte hem, käkade godis och fortsatte sträck-kolla serien walking dead. Dagen efter åkte vi återigen ner mot förlossningen. Av säkerhetsskäl hade vi inför första besöket packat med BB-väskan, tur var väl det. Väl nere i Varberg tog de prover och undersökte mig. Läkaren log mot oss och sa ”nu kanske inte ni vet om det men ni får inte åka hem idag”. Tystnaden som uppstod är svår att beskriva. ”Varför inte då? Vi hade ju tre dygn på oss att vänta på att värkarna skulle dra igång självmant?”. Då förklarade läkaren att proverna hade visat på att jag hade urinvägsinfektion och det i kombination med att vattnet börjat läcka gav svaret att jag skulle sättas igång idag. En igångsättning alltså? Tankarna snurrade. Det här var inte vad jag var beredd på… Det skulle ju starta med värkar hemma, duscha, käka alvedon, profylax och allt det där ni vet. Men icke. Vi blev inlagda på ett ”vårdrum” i samma korridor som förlossningen. Jag skulle dricka en vätska med jämna mellanrum som skulle starta förlossningen och även få dropp med antibiotika för infektionsrisken. Jag och dropp… Jisses. Ni som känner mig vet att jag är helt galet nålrädd. Så där låg jag och lipade över en kanyl i armen.

Timmarna passerade och inte särskilt mycket hände. Vi blev inlagda på sjukhuset ca 11:00 den 10e maj och klockan var nu ca 18:00 samma dag. Jag var inte superpositiv över situationen utan ville mycket hellre hanterat den första tiden hemma. Jag fick dessutom kåldolmar (???!!!!) till lunch och misären var ett faktum. Det var till och med så "synd om mig” att jag bad C åka hem och hämta min bokföring så jag hade något att göra. Haha. Hur sjukt. Jag hade ju tappa det redan här. Han åkte minsann hem och kom tillbaka med en hög med pärmar. När klockan är ca 20:00 har jag fått ett par doser av vätskan som ska få min livmoderhals-etapp att mjukna och sedan öppna sig. Ca 22 får jag sista dosen och känner nu av sammandragningar och svaga värkar. 23:30 är jag öppen 1 cm. Asså fattar ni? Det kändes som läkarna proppade mig full med medel och ingenting hände. Där satt jag och var sur medans jag bokförde och C snarkade brevid mig. Strax efter detta fick jag morfin för att kunna sova en stund. Jag bad henne ge mig morfin genom kanylen i armen då jag är så rädd för sprutor. Hon varnade mig då det kan vara obehagligt att få morfin direkt in i blodet istället för i muskeln. Jag sket la i det, bara jag slipper sprutan när ni nu redan stuckit mig. Men jisses va obehagligt det var. Jag kände pulsen stiga rejält direkt när hon sprutade in det och det kändes som hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen. Det gick givetvis över fort och ganska snart somnade jag. Vid 06 var det lönlöst att försöka sova mer och smärtan var nu rejält på gång. Jag hade värkar med ca 3-4 minuters mellanrum och vankade av och an i vårt lilla rum. Kl 09 gjordes första kontrollen och jag var nu öppen 3 cm. Alltså besvikelsen går inte att beskriva, 3 sketna centimeter?! Jag trodde jag var öppen typ 40 cm om det var möjligt. Snacka om att jag inte visste vad som skulle komma… Klockan 10 är jag äntligen öppen 5 centimeter, vilken lycka! Detta betydde att jag nu bedömdes vara ”i förlossning” och vi blev flyttades till ett förlossningsrum där jag hade mitt första möte med min nya bff lustgasen. Jag blir betydligt mer positiv med min nya bff och hanterade värkarna stabilare MEN jag var trött efter natten och skakade rejält mellan värkarna. Detta var en sjukt konstig känsla då jag inte förväntade mig att skaka emellan värkarna utan trodde såklart att emellan vilar man, men det var antagligen adrenalinet i musklerna som jobbade järnet. Barnmorskorna såg att jag kämpade på och jag tror här att det helt ärligt funderar på hur mycket ork jag faktiskt har kvar. Klockan 11:45 vill de skjuta på processen och ge mig värkstimulerande dropp, det vill säga göra värkarna mer intensiva, men de informerar oss om att smärtan kommer bli värre och undrar därför om jag vill ha en epidural. Sprut-rädd eller inte, jag struntade fullständigt i nål-jäveln. "Ge mig vad ni har” mumlade jag till svar. Sagt och gjort. Jag fick min epidural och givetvis var praktikanten Simon med narkosläkaren som skulle sätta in den. Är det inte sådana scenarion man drömt om? Att det helt plötsligt ska följa med unga killar in, en liten Simon som skulle se och lära. Just där och då kunde jag inte brytt mig mindre. Jag fick min epidural och kan inte påstå att jag just då kände av det så mycket då jag också fick värkstimulerande dropp så smärtan steg samtidigt. Men frågar jag C så säger han att det märktes på mig att värkarna blev lättare. Här någonstans berättar jag att jag MÅSTE gå och bajsa. Jag är jätte toa-nödig helt enkelt. Barnmorskan försöker fint förklara för mig att det bara känns så när bebisen trycker på men det köpte jag självklart inte. Jag skulle definitivt gå på toa. C tittade förlåtande på barnmorskan med minen som sa ”ge fan i att diskutera med henne, jag har försökt i 6 år och hon gör som hon vill ändå”. ”Självklart ska du får gå på toa” sa barnmorskan och log. Inne på toa fick jag bara se mig besegrad. Jag skulle absolut inte bajsa utan det var minsann bebis som tryckte på. Jag gick tillbaka ut i förlossningsrummet och sedan började C och jag jobba med andning. Skrattade och grät om vartannat. Ca 13:30 berättar barnmorskan att jag är öppen 9 centimeter och frågar om jag kan tänka mig att resa på mig och "gå omkring” lite för att bebisen ska sjunka ner den sista biten. Jag tittade på henne som att hon var från en annan planet. ”Gå omkring lite?! Ursäkta mig men det känns som jag har en badboll mellan benen”. Hon skrattade lätt och frågade om jag istället kunde tänka mig att sitta på en pilates boll. Mm visst, försöka går ju alltid. Smidig som ett kylskåp tog jag mig ner på bollen och satt där och gungade med C bakom mig som peppade allt jag kunde. Här var livet tydligen rätt ball och jag bad C ta en selfie på oss. Efter en stund får jag plötsligt en värk som kändes annorlunda. Jag skulle vilja beskriva det som när kroppen ska kräkas och automatiskt gör en kräk-reflex, fast det här var såklart åt andra hållet. Min första krystvärk. Samtidigt lyckas jag göra något slags djuriskt-läte och C ser skräckslagen ut. ”Va fan gör du?!” säger han till mig i panik. ”Inte fan vet jag” svarar jag förtvivlat och C inser vad som är på g. Han trycker i panik på alla larm-knappar då vi är ensamma i rummet. När barnmorskan snabbt anländer stirrar han på henne som att hon trots sin snabba ankomst var 30 minuter försenad. ”Hon föder!!!” ropar han till henne. Lugn som en filbunke går hon fram och ber mig lägga mig i sängen för att se om jag är öppen 10cm. "Jajamän, nu känner jag huvudet" säger hon vänligt. "Nu kör vi, nu får ni snart träffa er bebis”. Hennes ord ekade i huvudet, jag var så redo, nu ska ungen ut. Äntligen skulle vi få träffa den lilla burriton som angripit mina revben de senaste månaderna. Till min stora besvikelse kom inga fler krystvärkar. Jag kände värkarna men inte samma krystande känsla som jag känt när jag satt på bollen. Antagligen var det epiduralen jag fått som bedövade känslan. Därav fick barnmorskan och C följa mina värkar på CTGen och helt enkelt säga till när jag skulle trycka. ”Jag vill att det ska komma automatiskt som innan, nu känns det lite krystat” fick jag humoristiskt ur mig. Vi kämpade tillsammans i ca 35 min. Jag tog i för allt jag var värd och visst var det framsteg men det räckte inte hela vägen. Barnmorskan gav tillslut ett lakan till C med en knut på ena änden som hon gav till mig. Den såkallade ”spanska-knuten” gjorde underverk. C stod vid sidan av barnmorskan mellan mina ben och när jag fick en krystvärk drog han i ena änden av lakanet och jag fick dra emot. Det gick som en dans. "Vill du känna bebisen huvud?” frågade hon. Jag fattade ingenting, var det verkligen så nära? Jag stack ner handen mellan benen och kände minsann en litet hårigt huvud. Motivationen kom tillbaka och jag fortsatte kämpa. Ytterligare 10 minuter passerade och jag kände att styrkan började svika mig. Jag hör den ena barnmorskan säga till den andra att de kanske måste klippa mig. Min inre lejonhona reste ragg och fräste ”INGEN klipper i min fiffi”. Det var nog precis vad jag behövde höra. C tryckte mitt ena knä mot magen och barnmorskan det andra. Ut skulle hon bara. En sista kraftansträngning och jag kände huvudet glida igenom och i samma minut som magen försvann lyftes en liten blå smurf upp på mitt bröst. Den 11 maj kl 14:49 kom vår flicka ut med navelsträngen ett varv runt halsen och ett varv runt kroppen. Först var hon lite tagen men efter lite strykning på ryggen kom det efterlängtade lilla skriket. Där var hon. Helt perfekt. Jag förstår än idag inte hur jag lyckades. Jag var superwoman på riktigt nu.

Direkt efter fick jag ännu en krystvärk och ut kom moderkakan med enkelhet. Tack och lov för det. Jag frågade C efter ett par timmar om han såg moderkakan då jag själv valde att inte titta på den när de frågade om jag ville se. ”Ja de kan man säga älskling, jag fick den på fötterna”. Hehe, ups.

Efter en stund kom en läkare in för att sy ett litet kärl som gått sönder på insidan. Barnmorskan lyckades inte sy det då det stod som en liten stråle blod från det. Tyvärr lyckades hon också trycka på felknapp så hela barnmorske-kåren stormade in i rummet. Just då visste jag ingenting och trodde helt enkelt att jag spruckit ifrån ystad till haparanda. Strax efter fick vi förklarat att hon enbart skulle kalla på läkare men gjorde fel och att jag inte spruckit någonting på utsidan. Tack för det. Jag fick tillbaka lustgasen och C fick lägga en hand mellan mig och lilla Joline för att jag inte skulle klämma för hårt kring henne när jag spände mig då de satte stygnet på insidan. En stund senare fick C ta den lilla prinsessan då jag ville gå på toa. Du får gärna duscha säger barnmorskan så ska ni få lite fika sen. Joline hade precis ammat för första gången och jag var hög på livet. Lite väl hög då allt blod gjorde så jag höll på att svimma på toa och jag fick direkt lägga mig i sängen igen. Hehe. Nu väntade livets viktigaste fika och sedan förflyttning till BB. Wow alltså. Ord kan omöjligt beskriva hur häftigt det är. Den absolut värsta och bästa stunden i mitt liv. Tänk att någon gång i livet ska vi dessutom (förhoppningsvis) göra om det. Wow.

Den fantastiska bilden ovan är tagen av Louise på wanderings.se

Likes

Comments

Mitt liv är verkligen fyllt av kontraster. Det präglas av och andas kontraster rakt av. Jag älskar att byta skyhöga klackar mot leriga stövlar. Idag tillexempel är en sån dag. Jag startade dagen med kaffe 05:45 tillsammans med Carro, Olivia & Joline. C sov fortfarande och tjejerna sov över hos oss men eftersom Carro skulle till skolan blev dagen tidig. Under dagen idag har jag sedan hunnit träna en häst, ringa jobbsamtal, besöka farmor och farfar för fika och mys, haft vänner hemma på besök och tvättat. Nu ska jag, C och Joline till särö för att göra en fotografering i solnedgången. Ett samarbete med bloggen. Så roligt. Imorgon ska jag vara i stallet hela dagen och ta emot elever från UPH som ska träna på våra hästar. Spännande.

Ha en fin kväll!
Puss ❤

Bilder från fika med Farmor & Farfar i solen.

Likes

Comments

Alltså vilken fantastisk helg vi haft! Så himla roligt och lärorikt. Waldemar Wass var här för ännu en clinic och gården fylldes med deltagare och åskådare. Som om inte härligt sällskap räckte så hade vi fantastiskt väder! Jag fick dessutom den stora äran att rida ett par pass på Walles egna häst som han hade med sig. En så kallad "problemhäst" som han köpt för ca 4 månader sedan. Då jag vet att hon är extremt svår-riden så var jag väldigt nervös inför min första ritt. Hon är super känslig mer nerver över allt. Lyckligtvis nog är en av mina egenskaper som ryttare att jag är känslig och där av klaffade det som handen i handsken. Jag älskar henne. Dessutom tog vi oss igenom ett par spinn's, en manöver som tillhör reining, som jag aldrig tidigare gjort mer än i försiktighet. Nu fick vi upp farten ordentligt precis som i ett tävlingsmoment. Lyckan var total och jag kunde inte sluta le. Wow alltså. Filmbevis kan ni se på min instagram! (nathaliesteffner)

Inte nog med det så tog Malin Andersson fantastiska bilder på mig och vår fina 3-åring Wilma. Hennes hemsida hittar ni HÄR.

Idag jag tyvärr, trots det fina vädret, hålla mig i soffan. Jag blev dunder-förkyld igår kväll. Antagligen ett resultat av för mycket utevistelse i helgen där de blåste och jag inte hade mössa, hehe. Trots detta var jag, Olivia och Carro på esters igår kväll och åt middag. Så himla mysigt. Nu har C gjort omelett till frukost, min favorit. Efter den ska jag kurera hals och näsa under en filt.
Puss ❤

Kolla de här fina bilderna!

Likes

Comments

Godmorgon fina! På bilden ovan har jag på mig den fantastiska toppen som landade i brevlådan från butiken Two Angels i Göteborg. De har även en hemsida med stort utbud. Just den här toppen är från NAKD's kollektion som är designad av Kristin Sundberg. Den är så fin men dock var jag tvungen att vänta ett par dagar här på Grand Canaria med att använda den eftersom jag tycker den är så himla mycket finare om man är ordentligt brun. Hehe. Det är ungefär de vardagsproblemen jag har nu. Vad jag ska ha på mig ikväll. Inte mycket att gråta över kan jag lova. Vi har det verkligen så galet bra här. Det krävs mycket av en vän för att man ska trivas i varandras sällskap 24h om dygnet med två små barn. Men hon alltså. Livets donna. Idag kan jag inte förstå hur jag har klarat livet utan henne.

Jag är så imponerad av hur väl småtjejerna anpassar sig. De trivs verkligen som fiskarna i vattnet och jag & Carro har hittat våra egna små rutiner här under veckan som dom trivs med. Vi låter dagarna vara så lika som möjligt då vi anser att det gör att tjejerna lättare trivs med vistelsen. Vi dricker kaffe i lägenheten på morgonen (knappt vakna i soffan) medans tjejerna busar på golvet. Ca 08:30 har vi packat väskan, smörjt in barn och oss själva samt stoppat ner damerna i vagnen och ger oss av mot frukost. Vi äter frukost i restaurangen samtidigt alla fyra då tjejerna får varsin egen tallrik med mat som de själva får pilla i sig. Vi har ingen barnmat med oss alls utan de får äta av den barn-anpassade all-inclusive buffén vilket de är extremt nöjda med. Efter frukost sover tjejerna i vagnarna en stund och vi får egen tid i solstolen medans vagnarna står bakom oss i skuggan. När de vaknar är kl ca 10-11 och då badar vi, busar omkring i gräset, äter mellanmål när vi känner för det och tränar på att gå med lilla J. Melissa går stadigt och är därför ett större bestyr att hålla koll på bland alla barn som hon gärna vill hälsa på. Ibland är det liksom ett aktivt träningspass att hålla koll på den lilla darlingen.
Vid ca 12:30 äter vi lunch tillsammans och efter det brukar vi ta en promenad medans tjejerna sover en stund till. Eftermiddagen fylls av mer bad och bus innan vi ca 15:30 går tillbaka till rummet. Tjejerna fortsätter leka och vi slappar i soffan eller på balkongen. Ca 17 får dom middag här i lägenhet (som vi tagit med från restaurangen) och efter det får som varsin dusch innan vi kl 18 nattar dom i vagnarna med pyjamas och välling. Sedan somnar de (oftast) och då placerar vi vagnarna någon meter från vårt bord på restaurangen. Därav får vi äta middag barnfritt vilket är mysigt efter en hel dag med bus. Efter middagen tar vi med oss varsin (stort) glas vin från baren och vandrar tillbaka till rummet. Sedan lägger vi över tjejerna i deras spjälsängar där de eventuellt får en skvätt välling till och somnar för natten. Efter det pratar vi ostört om livets stora gåtor på balkongen. Jag vill typ aldrig åka hem.

Här kommer lite bilder från våra första dagar!
Ha en magisk söndag!
Puss ❤

Likes

Comments

Nu är vår andra dag på Grand Canaria till ända. Jisses va bra vi har det. Tjejerna sköter sig galant och jag är verkligen imponerad över hotellet. Eftersom vi bokade sista minuten ca 2 (!!) veckor innan avresa så var det inte jätte mycket att välja på. Det enda jag visste var att jag ville boka med en av de störa aktörerna (Tui, Apollo eller liknande) för att verkligen få ett familjen-anpassat hotell. Jag är ganska kinkig när det kommer till hotell och speciellt kinkig vad gäller mat på all-inklusive hotell. Men detta har verkligen levt upp till alla förväntningar och lite där till. Maten är kanon och det finns huuuur mycket som helst att välja på. Hotell-koncernen heter "Family Life" och det är verkligen så himla barn-anpassat allting. Även i restaurangen har barnen en egen stor buffé med både mat & dessert. Helt plötsligt blev burriton en stor dam och maten var viktig för även henne (inte bara mig längre) då hon nu äter vanlig mat. Carros dotter Melissa är 2 månader äldre än Joline så desamma gäller henne. Tjejerna mumsar i sig som bara den av maten och idag var det en fröjd att se dom i barnpoolen. Barnpoolen är övertäckt av ett segel så det är konstant skugga, så himla skönt. I för sig har det varit sol med ljusa moln både igår och idag så gassande sol är det ändå inte. Rätt tacksamt med tanke på tjejerna. Det är ca 25 grader på dagen och även det är jag extremt glad över då tjejerna sover middag väldigt bra även på dagen eftersom det inte är hysteriskt varmt.

Både jag och Carro var nervösa över flygresan hit. Hur talar man om för en ettåring att de måste sitta stilla i ditt knä i 5 timmar? Jag är väldigt imponerad över frökens uppförande måste jag säga. Hon är en sjukt snäll unge. C hjälpte oss att checka in barnvagnar och de stora bagagen sen gav vi oss av med varsitt barn och varsitt handbagage mot säkerhetskontrollen. Bara det där med att packa upp dator och vätskor ur handbagaget med en överexalterad ettåring på höften (som vinkar, sprattlar och vill hälsa på allt och alla) är en konst kan jag berätta. Men visst löste vi det. Väl ombord på flyget tyckte hon det var ganska konstigt att jag sjöng imsevimse-spindel 200 gånger och läste safety-broschyren 435 gånger för henne. Hon hade svårt att somna och vred och vände sig i mitt knä. "Kan jag bara få ligga i vagnen och sova mamma?!" hörde jag henne tänkta. Men tillslut somnade hon och tacksamt nog utan gnäll. Jag hade gjort rullmackor för att äta på planet och tagit med banan och smoothie-klämmis. Det var ingen idé att ta med barnmat som garanterat hade hamnat på grann-tanten eller beställa mat till mig själv i hopp om att hon inte skulle terrorisera brickan framför. Nej nej, det blev inget med det. Vi delade glatt på rullmackor och banan, tuggade lite åt varandra och så vidare. Ni fattar ju själva. När vi kom av planet hade vi strategiskt gjort upp en plan för hur vi skulle få av vagnar och väskor från bagage-bandet utan att våra två små damer skulle åka med bandet bak igen. Carro gick iväg med tjejerna till en tom yta och satte ner dom där så de fick röra på sig medans jag skulle ta emot väskor och vagnar. Carro hade givetvis fullt upp med att hålla dom i just den delen av hallen medans jag lyckligtvis överlevde fighten bland charter-morsor för att få tag i väskorna. Som tur var behövde vi bara åka transfer-buss ca 20 min och vi återupprepade ännu en gång imse-fucking-vimse då det är den låten tjejerna gillar bäst. Har du någon gång funderar på hur du packar in två 25 kg väskor, fäller ihop och packar in två barnvagnar in i transferbussen samtidigt som du håller stenkoll på två handbagage och två sprattlande små-damer så kan du ringa mig och jag ska stolt berätta.

Här på hotellet mår vi verkligen toppen så det var värt nervositeten över resan. Nu har vi bara hemresan kvar nästa vecka men kom vi hit så ska vi väl komma hem, eller? De flesta som möter oss här har två alternativ i huvudet när de ser oss:
1. Vi är ett ungt lesbiskt par som fått tvillingar.
2. Carro har med sig sin dotter och jag passar min lillasyster.
Det är ju helvete att hela livet ska passera och jag ser fortfarande ut som 12. Nåja, jag kommer väl glädjas åt det när jag närmar mig 50-sträcket.

Nu ska jag fortsätta sippa på min allinclusive-sangria medans Carro skriver klart sin C-uppsatts här på balkongen. Tjejerna sover gott inne i lägenheten. Livet på en pinne.

Puss ❤

Förövrigt: Hur man packar till en 11 månaders bäbis. Puuh...

Likes

Comments

Alltså jisses vilken helg/vecka jag har haft! Mina nära och kära är verkligen de finaste människorna man kan tänka sig. Jag är så satans lyckligt lottad. I lördags hade jag enbart fått ett brev angående att jag skulle vara klar att åka en viss tid samt att jag inte fick berätta det för någon (se tidigare inlägg).
Jag stressade omkring som bara den angående mina kläder och strax innan vi ska åka kommer mamma hit och säger att hon ska passa Joline. Jag fattade givetvis ingenting och undrade varför inte Joline skulle med på vad vi nu skulle göra. Helt förvirrad hoppade jag åtminstone in i bilen och vi körde på motorvägen mot Göteborg. Nu släppte jag alla hämningar och terroriserade C frenetiskt angående vart vi skulle. ”Vart ska vi?! Vart ska vi?! Vart ska viiiii?!” var mina ständiga frågor. Vidare till att jag betedde mig som ett barn. ”Är vi framme snart?” frågan ekade i Cs öron hundra gånger. ”Om inte du slutar tjata snart åker vi hem igen” fick jag som svar med ett nöjt leende. Väl inne i Göteborg parkerad vi i innerstan och vandrade sedan på gatorna, jag fortfarande helt ovetandes om vart vi skulle. Till slut spatserar C nöjt fram till entrén av mitt älskade favorit hotell Pigalle. Jag fick vänta utanför medans han gick in och jag hoppades för allt jag var värd att vi skulle bo där inatt men jag vågade ju inte hoppas för mycket ännu. Strax där efter kom han nöjt ut med en nyckel i handen. ”Kom så går vi upp på rummet” log han nöjt. Jag blev så himla glad. Ända sedan jag första gången besökte Pigalle tillsammans med mina före detta fantastiska kollegor på Oddwork så har jag fullkomligt älskat det där paris-inspirerade hotellet. Rummet var helt fantastiskt och jag dök direkt ner i sängen som ett barn och kände för att inleda dagens överraskning med att hoppa i sängen. C skrattade åt min lycka och vi delade glädjen om att faktiskt veta att vi hade sovmorgon och hotellfrukost framför oss. C hade dessutom bett om senare ut-checkning och vi hade rummet ända fram till 13 imorgon. Ren och skär lycka när man är van vid tidig morgon med Joline och hästar. ”Nu måste vi gå” sa C, fortfarande hemlighetsfull och plötsligt slog det mig att jag inte hade någon aning om vad vi skulle göra resten av dagen. Vi vandrade bort mot Post-hotellet och C berättade att vi skulle ta ett glas tillsammans innan nästa upptåg. Jag insisterade på att ta ett bord i solen på uteserveringen med C ville bestämt ha med mig in. Innan för dörrarna förstod jag genast varför när ett gäng magiska vänner studsade fram med ballonger och champagne. Där stod dom liksom, mina absolut närmsta kärlekar, samlade för bara min skull. Jag flöde lyckotårar och slog mig ner vid bordet full av lycka. Då vissa av dessa fina människor kommer långväga ifrån så blir lyckan ännu större. Jag var så chockad och hade svårt att greppa lyckan som tog över. Efter ett glas champagne (eller två) skulle vi åka hissen upp och åter igen förstod jag ingenting. Hissen åkte hela vägen upp till takvåningen och där väntade en uppvärmd pool och C smög fram väskan han tagit med för att ge mig mina badkläder. Det var så sjukt mysigt att simma omkring och flamsa som attan med mina fantastiska vänner. Lagom till huden blev som ett russin gick vi upp, våra vänner stannade på post för att göra sig i ordning medans jag och C gick tillbaka till Pigalle för att svira om. Även om ingen sa något anade jag såklart att våra vänner även skulle dela kvällen med oss.

Efter en stund knackade det på dörren till vårt rum. Jag öppnade och där stod dom såklart med världens största leenden. Alla studsade in i hotellsängen och förfesten var ett faktum. Efter en stund vandrade vi tillbaka mot Post och jag förstod att vi skulle äta middag där. Dock höll jag på att tappa det fullständigt när vi vandrar upp till restaurangen, kliver in i och salongen fylls av en ja-må-du-leva-kör och isfacklor. Där stod alltså ytterligare ett 20-tal människor till min förtjusning för att fira mig. Familj och vänner. Nu var överraskningen ännu svårare att ta in och jag kunde inte hålla tårarna borta. Mamma stod med Joline i famnen och iklädd en liten tyllkjol var min dotter givetvis vackrast i hela lokalen. Jag var så överraskad och enormt lycklig. Det var näst intill jobbigt då jag kände mig så enorm bortskämd av alla dessa människor som gjort detta för mig. Vi åt en helt fantastisk middag och stämningen var på topp. Skratt blandades med fina tal och jag kände mig lyckligast på planeten. Efter middagen gick vi vidare in på hotellets nattklubb Bon Bon. Jag hann inte ens sätta mig ner innan det kom in mer isfacklor och kvällens förfriskningar var i form av champagne och tequila. Vad förväntade jag mig när min partner in crime fröken Nåfors varit med och styrt upp? Ne just det, champagne och Tequila, what else?

Kvällen avslutades på Göteborgs kära Park Lane och inte förrens 04.30 ranglade jag och C mot vårt rum på Pigalle. Vi små pratade, delade på en cigg och stannade vid ett gatukök för att köpa västkustburgare och pucko. Plötsligt kändes gården, Joline, giftermål och vårt vuxna liv väldigt långt bort och allting var som förr i tiden när vi bodde i lägenheten. Då var det här en ”vanlig” lördag bortsett från hotellvistelsen. Ibland är det otroligt härligt att få perspektiv på livet man lever idag, och jag är extremt glad att mitt ”vuxna” liv fortfarande innefattar samma människa vid min sida. Det är fortfarande samma kille jag ranglar längs avenyn med, nu som då. Det är kärlek på riktigt. Efter en magisk natt i vår dröm-säng var hotellfrukosten pricken över i:t. Trots huvudvärken och träningsverken i benen som var ett kvitto på gårdagen så kunde ingen vara lyckligare än jag. Resten av söndagen spenderades i soffan med slagna krigare och en lycklig dotter som inte alls förstod varför mamma, pappa, moster och gudmor såg ut som en smärre katastrof tillsammans.

I måndags (dagen då jag fyllde) blev jag väckt av skön-sång samt frukost på sängen. Av C fick jag fantastiska underkläder och ett par dö-läckra solglasögon som jag länge önskat mig. Av Linda fick jag ett fat från vår favorit-serie Mateus samt flygbiljetter till Rom eller Barcelona (beroende på när vi vill åka). Joline studsade omkring i sängen och tyckte det var livet att vi plötligt börjat äta macka i sängen och samtidigt fyllt den med packet snören. Det var en grymt lycklig 25-åring som hoppade in i bilen för att åka på brunch hos mamma och syrran. Där blev jag bortskämd med ännu mer presenter och super god brunch. Efter detta åkte vi till Kungsbacka för att testa på Virtual Reality. För er som inte testat detta kan jag berätta att det var något av det fräckaste jag gjort. Grymt skoj! Eftermiddagen spenderades hemma med fika och en öppen dörr för de som ville komma och hälsa på. Jag fick så sjukt mycket fina saker, det känns fortfarande overkligt. Blombud levererades flera gånger från långväga vänner och i present fick jag allt man kan önska sig. Porslin i mängder från favorit-serien Mateus, kläder från grymt snygga Kingsland, spa helg i Kosta samt i Båstad, egen designat soffbord, tavlor, pengar, presentkort, solglasögon, underkläder, champagne, dagsutflykt med hemlig destination, flygbiljetter till Rom eller Barcelona och sist men inte minst en helt makalös ring från min farmor & farfar. Jag kan verkligen inte tacka alla nog för hur fint hela mitt 25-års firande varit. Tack, tack, tack till er allihop som på ett eller annat sätt firat mig. Ord räcker inte ens till. Ni är det finaste jag vet.

Puss

Blandade bilder från dagar jag kommer minnas hela livet!

Likes

Comments

Sitter i bilen nu med C. Har ingen aning om vart vi ska eller vilka vi ska träffa. Jag fick en lapp utan avsändare för ett par veckor sedan och har inte vågat visa er då det stod klart och tydligt att jag inte fick berätta det. I morse fick jag ett bryt på C angående vad jag skulle ha på mig. "Ta på dig något snyggt och ta med dig något snyggare" var svaret jag fick. Asså killar... Va i helvete. "Åh tack älskling, då vet jag. Jag tar inget av det fula jag har i garderoben........" ....idiot.
Nå ja, efter att ha rivit ut halva min garderob (helt i onödan då det inre gjorde mig klokare) har jag iallafall fått valt vad jag ska ha på mig. Så nervös dessutom. Men jag måste ju erkänna att jag ÄLSKAR överraskningar så varför inte. Håll tummarna för mig idag, typ.

Vill ni följa med oss hittar ni min snapchat under "nsteffner" 👻

PUSS❤

Likes

Comments

Jag har suttit och stirrat på datorn i säkert totalt 4 timmar utan att skriva något. I flera dagar har jag velat skriva men inte veta vart jag ska börja. Som bloggare förväntas man skriva om det "senaste" blandat med sin egen vardag. Det är inte så svårt att skriva om vad som är aktuellt när det är midsommar, eller kanelbullens dag. En bild på en jävla kanelbulle och jag är up-to-date på rätt dag. Men nu... I söndags inträffade den fruktansvärda bussolyckan i Sveg när högskole-elever från vår grannkommun skulle på skidresa. Jag har inte kunnat sova ordentligt, inte haft matlust och känner mig nerstämd. JAG har känt så och jag känner inte ens någon som var där. Jag känner anhöriga till offren men inte på nära håll. Och ändå har JAG svårt att sova, hur känner egentligen då de drabbade? Jag kan inte ens föreställa mig. Och nu Stockholm. Mitt hjärta gråter. Det känns också förnedrande mot de drabbade att inte skriva om det, det måste ju nämnas. Men den här gången finns det inga passande ord, va fan ska jag skriva? Det var inte ens en olycka den här gången, det var en människas eget beslut. Jag har svårt att förstå, svårt att släppa bilderna jag sett på tv. Hur mår då människorna som var där? Människorna som miste någon, helt oprovocerat. Jag känner mig tom och besviken på omvärlden. Mest av allt känner jag mig hjälplös, jag tror det är en känsla vi alla känner. Man är så fruktansvärt liten på jorden och vi är medvetna om att vi tillsammans måste bekämpa det onda. Men ensam med mina tankar känner jag mig fruktansvärt ensam och liten i det stora hela. Jag önskar SÅ att jag kunde förändra världen. Att JAG kunde göra den stora avgörande skillnaden.

Det kanske låter konstigt men det har varit så svårt att skriva något. Jag vet inte ens själv vad jag känner och tycker om det... Vet inte hur mina ord ska kunna ge världen rättvisa. Terrorism. Helt ärligt. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta: Jag är inte rasist, men jag är religionshatare. Jag hatar att extremisterna ska få mig att känna så gent emot att religon finns. Men det spelar ingen roll för mig längre...

Likes

Comments

Inlägget är i samarbete med Two Angels


Godkväll vänner.


Vi har verkligen haft tre härliga dagar hemma efter skidsemestern. Joline mår toppen och är super glad och helvild på samma gång. Hon är verkligen inte still en minut och kan bara sitta i knäet om hon är super mega trött. Hon ställer sig upp och när hon ”glömmer av sig” så står hon även utan att hålla i sig. Hon går jätte stabilt så länge hon håller i oss men har inte velat ta några steg själv ännu. Hon har nu fyra små bissingar nere och en uppe samt en andra där uppe som är på väg upp. Helt galet. Lilla skruttan. Om det är möjligt så älskar jag henne mer och mer för varje dag.

Idag har jag fått gjort en del administrativt här hemma vilket känns skönt. Lite bokföring för stallet, lite nya skyltar till de inackorderade i stallet, planering för Jolines kalas m.m. Under eftermiddagen kom mamma förbi och hälsade på Joline. Det är så mysigt att se dom tillsammans, shit va hon älskar sin mormor. Hon blir helt galen när hon ser henne. Det känns så lyxigt att mamma flyttat hit till västkusten nu och ibland när jag ser dom leka på golvet slår det mig att det inte alls hade varit det samma om mamma fortfarande bott 30 mil härifrån. Jag åkte bort till Carro & Carl-Johan för att rida Cäsar för en stund sedan. Jag är så såld på den hästen! Idag tränade vi samlingar samt lite lättare skolor så som öppna, sluta m.m. Oj va roligt det är. Varje gång jag ridit honom har jag lyckorus i hela kroppen och jag är så enormt tacksam att jag får låna deras vackra hingst ibland. Han har varit iväg och blivit tappad på semin nu och om betäckningarna tar sig ska det bli så himla roligt att se hans bebisar nästa år! Han som är så sjukt snygg och dessutom har ett magiskt psyke!

Igår fick jag hem ett paket från min favorit butik sedan många år tillbaka! Butiken heter twoangels.se (tidigare fiorucci) och ligger i Göteborg. Dom har så galet fina kläder och jag är verkligen stolt över det här samarbetet! I paketet fanns två toppar från NAKD. Den ena från kollektionen som designats av Kristin Sundberg (den randiga). Jag säger bara wow! Tänk att jag har sommaren framför mig i dom här två drömmarna!

PUSS❤


I samarbete med Two Angels har jag fått möjligheten att dela ut en rabattkod till er! Den ger er 20% rabatt & fri frakt på varor med ordinarie pris och gäller till den 14/4!

Koden är Steffner20.

www.twoangels.se

Likes

Comments

Följ mig på Instagram @nathaliesteffner