Header

Nåväl, för den psykiska hälsan i alla fall... Mat är livet, punkt slut. Pizzan är från Meno Male, rekommenderas verkligen starkt! Och sen så var vi även tvungna att besöka vårt älskade Mr. Cake också för en fika. Började dock dagen med bodypump på Sats tillsammans med Emma, balans om något skulle jag vilja säga.

Hoppas ni har en fin lördag ni med!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Min glada lilla kille påväg för att hämta storebror på dagis idag.

I mitt senaste inlägg skrev jag ju att det var dags att ta tag i Masons matätande, att gå från amning till att börja testa gröt och potatis och få en grund till att så småningom äta på heltid och sluta med amningen. Easier said than done.

Vi provade ge Mason gröt några dagar innan nyår och ca två timmar senare vaknade han i vagnen under vår promenad (vilket han sällan gör), vred sig och gnällde och tio minuter senare började årets spyfest. En spya vi inte sett tidigare, ingen amningsspya utan en kraftig, rejäl och slemmig spya. Han spydde ner hela sig och vi hade en timmes promenad hem, han bokstavligen låg i sina spyor och spydde kanske 10 gånger. Då blev vi stressade över nyår och tänkte att han kanske blivit magsjuk även om magkänslan sa att det inte var magsjuka, men vad fasiken kunde det vara? Väl hemma spydde han en gång till och var kraftigt påverkad av det innan han på kvällen blev sig själv igen. Sedan inga symptom, och vi kunde ha nyår som vi tänkt då det gått mer än 72 timmar sedan han spydde sist. Vi valde att avstå gröten till efter nyår när vi skulle komma tillbaka till mer rutiner och mindre kaos ifall det var så att han var känslig.

Så häromdagen provade vi igen, när vi bestämde oss för att nu kör vi all in; gröt på morgonen och potatis på kvällen, bara några få skedar för att öva och för att komma igång innan vi successivt ökar. Nej då tog det två timmar innan han kräktes ner hela vagnen på vår promenad, igen! Exakt samma symptom, sov någon timme innan han vaknade, började spotta ut nappen, kvida och efter tio minuter spy spy spy. Denna gång spydde han kanske 15 gånger i vagnen, och det är riktigt stora och jobbiga spyor för honom så det är riktigt tufft, sedan spydde han ett par gånger till hemma. Sedan var han slut, blek och orkeslös och ville inte ha tutten när jag la den i ansiktet på honom, och det har aldrig hänt förut. Först sju timmar efter hans senaste mål ville han amma och då blev han sig själv igen.

Så idag pratade vi med BVC och hon visste inte riktigt utan skulle återkomma efter att ha pratat med barnläkaren. Barnläkaren misstänkte komjölksallergi och nu ska vi testa mjölkfri gröt för att se om han reagerar på det, bara den gröten nu innan vi ens kan ge potatis eller så för att se tydligt om han påverkas av denna gröt med eller om det troligtvis är komjölksallergi. Vi skulle även få en remiss till barnläkarna för vidare utredning.

Så, det blev inte så lätt att få Mason att äta trots allt. Och det finns båda positiva och negativa saker med detta, positivt är att veta vad det är och att det inte är något farligt, samt att det brukar växa bort i åldern 2-4 år. Det är också skönt att veta att vi inte äter så jäkla mycket mjölkprodukter trots allt, det är ju väldigt svenskt att använda det i stor del av matlagningen men där har mina portugisiska influenser spelat in och vi använder inte lika mycket och till allt redan som det är. Negativt är ju att man måste tänka på allt när det kommer till vad han stoppar i sig nu när han ska börja äta vanlig mat och det stod att man kan träffa en dietist för det kan vara rätt svårt till en början. Så det är ju lite skrämmande... Gröt och välling blir inte så svårt för det finns mjölkfritt men förutom att utesluta smör, mjölk, grädde, glass och yoghurt så kan det även finnas i korv, vissa bröd och säkerligen i färdig burkmat. Får läsa på mer såklart och först se om han reagerar på mjölkfri gröt eller inte men det känns ju rimligt att det är en komjölksallergi det handlar om tyvärr.

Likes

Comments

Måndag och tillbaka till rutiner igen. Louie är på förskolan och morgonen gick faktiskt superbra, var väldigt stressad över den igår och även inatt då jag låg vaken mycket. Men allt gick smidigt och det ska ändå bli lite skönt att komma in mer i vardagen igen trots att det alltid är mysigt med ledighet. Alexander har jobbat en del ändå så där märks ingen större skillnad men för oss handlar det mer om att gå upp tidigare, förskola och allt det där praktiska.

Hursomhelst har jag hunnit bränna av ett strong mama-pass, ätit lunch, tvättat och provat ge Mason gröt men han verkar inte godkänna det än så länge. Senare ikväll ska vi prova med potatis för första gången, det är dags att vi tar tag i det på riktigt och vi börjar idag. Några skedar varje dag och sen se hur han reagerar och öka på därefter.

Förresten, hur mycket gladare blir man inte av ljuset och solen ute? Vi är inte direkt bortskämda med det.

Likes

Comments

2017 är nu slut och vi välkomnar ett nytt år! Ett år där jag inte är eller kommer vara gravid, föda barn, flytta till hus eller köpa bil. Förmodligen ett år med inte lika stora händelser som de senaste åren bjudit på. 2015 började med en graviditet och slutade med en bebis, 2016 kom nästa graviditet och en flytt till hus och i år var jag gravid halva året tills Mason kom i juni och jag blev tvåbarnsmamma. Så ja de senaste åren har bjudit på några av de största upplevelserna och händelserna i mitt liv men i år ser jag fram emot ett lugnare år. Ett år där vi bara är, vår lilla familj, ett år där vi umgås och utvecklas, fokuserar på det vi har och det vi är. Ett år att njuta och reflektera, landa i det som hänt. Ett år där jag får vara jag igen, inte bara mamma-Nathalie, utan Nathalie, i kroppen och i knoppen. Inte krämpor, inte viktuppgång för att sedan kämpa sig bort med det, inte känna mig svag och låst. Jag ska vara mamma Nathalie men också bara Nathalie, som känner sig pigg och glad, älskar att vara med familjen men även kan hitta på något med min man på tu man hand eller mina vänner en kväll när barnen är med sin pappa. Det var längesedan och för hälsans skull tror jag det behövs, att släppa lite på ångest över att lämna bort barnen och istället förlita mig på att de har det bra och samla energi på annat håll då och då.

Året började med att vi var nyinflyttade i huset och boade in oss, vårt älskade hus som verkligen är vårt hem. Något vi älskar och är otroligt stolta över. Där vi ser framför oss att våra barn kommer växa upp, i ett område med bara en massa andra barnfamiljer - en dröm som gick i upplevelse. Under våren började vi även umgås mycket med våra grannar som har resulterat i nya nära vänner för oss alla i familjen, större delen av sommaren spenderades även med just dem. I mars blev även en vän mamma för första gången, lilla Carmen tittade ut i april och jag fick en ny dimension av en redan etablerad vänskap med Linnéa.

I juni kom äntligen vår andra son, Mason. 12 dagar över tiden tittade han ut just den 12e juni, jag fick min revansch med denna förlossning men det förtjänar ett helt eget inlägg. Otroligt häftigt att få uppleva allt en gång till och att få känna dubbel kärlek, det går verkligen att älska två barn lika mycket och mer än något annat. Chocken många pratat om kom som ett brev på posten och i början var vi helt slut och förundrade över hur stor omställningen från ett till två barn var. Speciellt när de är så täta och det många gånger kändes som att vi hade två bebisar, dessutom var Alexander borta mycket med basketen och jag fick vara ensamstående tvåbarnsmor under perioder. Den ni, det var inte lätt. Som tur var har Mason varit världens, utan att överdriva, lugnaste och snällaste bebis så det har gått bra.

Till hösten började Louie på förskolan och det var starten på flera nya rutiner. Inskolningen gick bra och det kändes som vi båda blev stimulerade på ett annat sätt, han fick vara med vänner och leka mycket, jag fick sakna Louie men samtidig ge mer tid och uppmärksamhet till Mason. Däremot kom också trotsets trots och den finns fortfarande kvar, det är en kamp varje dag men också en fas man måste gå igenom. En ny rutin som började i samband med att Louie började på förskolan var att jag i september påbörjade min väg tillbaka med kroppen och idag, fyra månader senare, är jag i princip tillbaka där jag en gång var innan barn. I år ska jag fortsätta ta hand om min kropp, träna för hälsans skull, för att orka leka med barnen och för att slippa ha ont där man så länge har haft ont under graviditeter, förlossningar och allt vad det varit. Träna för att pausa tankeverksamheten och bara ta ut mig helt för en stund. På 2,5 år har min kropp ändå gått upp 16kg, sedan ner 18kg, för att sedan gå upp 20kg och sedan ner 20kg igen. Klart kroppen tar stryk efter att ha burit två barn och gått igenom två förlossningar så tätt. Nu vill jag ta hand om den lite, med mycket god mat men också med rolig träning.

Årets bästa: Mason, ohotad etta såklart.
Årets sämsta: På ett personligt plan har jag inte så mycket att komma med, sömnbrist typ. Men det sämsta är all skit som händer runtom i världen. Kvinnoförtryck, sexuella trakasserier, maktmissbruk, Trump, terrorattacker, slavhandel, våldtäkter, barnhandel med mera.
Nyårslöften: Inget jag sysslar med längre, gillar inte nyårslöften för de bryts för det mesta. Men mål är alltid bra att ha, och jag väljer bara att ha mål, se på saker jag vill åstadkomma eller utveckla utan att sätta allt för stor press vid det. Förr handlade det mest om att gå ner si och så mycket i vikt för min del, eller sluta röka för många andra. Nej, ett av mina mål nu är att fortsätta med träningen för att känna mig stark i kroppen. Ett annat är att stå på mig mer, få mer skinn på näsan helt enkelt. Och ett tredje är ett som redan påbörjats hos mig, jag tänker väldigt mycket sedan en tid tillbaka, testar mina åsikter, teorier och tankar och håller på att hitta mig själv i var jag står i många stora frågor. Stå för det jag tycker och stå upp för de som kanske inte kan göra det själva. Och såklart alltid vara en sån bra mamma jag bara kan. Och flickvän.

Tack 2017 för allt och nu ser jag fram emot 2018 och vad det har att erbjuda!

Ett gäng bilder från året som gått. Hjälp vad stor Louie blivit under året! Babyshowers och gavidmagar. Och så kom Mason och det var ljust ute så det fotades hejvilt på barnen. En del basket blev det också. Så byggde vi altan och köpte utemöbler också, vilka sommarkänslor det väcker. Tänk i sommar, Louie nästan tre år och Mason ett år, vad mysigt vi ska ha i vår trädgård med grill, bad, hopp och häng!

Likes

Comments

Comeback, igen🙄 Men nog om det.

Måste berätta om vårt nyår, wow wow wow. I år valde vi att fira nyår hemma hos och och bjuda in ett gäng nära vänner. Det var de flesta av mina närmsta vänner och deras respektive och barn, totalt var vi fjorton vuxna och fem barn. Jag och Alexander gick all in och försökte göra det så bra vi bara kunde, vi valde att göra en italiensk afton av det hela och hade därför fyrarätters plus fördrink och något starkt att hjälpa matsmältningen på traven. Ni ser ju på bilderna att dukningen och dekorationerna blev nyår möter italiensk restaurang. För att matcha menyn och dukningen spelades även italiensk musik i början av kvällen. Hur som helst, det blev så otroligt lyckad! Det blev fint, mysigt, maten blev god och uppskattades, alla var glada och kom med sitt bästa humör, barnen skötte sig exemplariskt och vi pratade och skrattade och hade bara världens bästa kväll.

Nyår kan ju som ni vet sluta i besvikelse, man bygger upp massa förhoppningar innan och sällan slår de in. I år dock toppades till och med våra höga förväntningar och det blev bättre än vi kunde tro. Efter tolvslaget så gick vi in igen och började spela spel, tills klockan var strax efter fem på morgonen. Hur jag som tvåbarnsmamma, helt slut efter att ha roddat med allt i flera dagar, sömnbrist deluxe och dessutom nykter orkade vara uppe så länge är ett mirakel i sig men det förklarar också hur otroligt trevligt vi hade! Vi var många som höll ut länge och vi ville egentligen inte ens avrunda då, det vara bara det sunda förnuftet som gjorde att vi avslutade kvällen då.

Dagen efter överöstes vi med kärlek och glada sms från våra nära och det var så härligt att höra att vi inte var de enda som vaknade med ett stort leende på läpparna och fyllda med kärlek dagen efter, trots få timmars sömn. Känner bara sån otroligt glädje och körlek när jag tänker på hur detta år startade och vi får hoppas det fortsätter i samma anda, om inte annat hoppas jag att det blir fler magiska kvällar med detta underbara gäng! Kombinationen av sin egen lilla familj, barn och vänner är oslagbar❤️

Likes

Comments

Jag har själv varit den, personen som viftar bort alla dessa sexuella ofredanden med att det väl inte var så farligt, det är ju så killar gör, jag får helt enkelt ta det. Ett slag eller ett kläm på rumpan, det är ju vardagsmat, helt enkelt inget att brusa upp över. Hur sjukt är inte det? Att det är så man tänkt? Att det är vad som är normalt? För det är just så jag alltid känt, äsch det är så killar gör, jag flyttar på mig om jag inte vill ha hans skrev mot min rumpa eller om jag inte vill att han snärtar till min rumpa igen (som att en gång vore ingen gång..). Just såna saker har jag bagitaliserat och hade förmodligen gjort än idag om det inte var för att man läser så mycket klokt, mognar och utvecklas. Många av mina vänner har smält till killarna och bett de dra åt helvete, något som har chockat mig och jag har tyckt det varit lite överdrivet, jag ville ju inte att en konflikt skulle uppstå. Men hur skevt är det inte om man för det första ska behöva acceptera att sådant händer, och för det andra behöva vara rädd för att säga ifrån för att mannen i fråga kanske inte skulle acceptera det och därmed kunna göra ännu värre saker mot en i ren ilska.

Den värsta gången för mig var när jag var i Italien, 17 år gammal. Vi gick ut på en nattklubb och det dröjde inte länge innan jag kände hur jag hade fingrar innanför mina trosor. Jag var så chockad och förstod inte vad som hänt, jag vände mig om och såg att detta killgäng var påväg ut. Själv skämdes jag något enormt mycket. Jag sa inget till mina vänner förrän jag visste att de var tillräckligt långt borta för att det inte skulle kunna bli bråk. Sedan har jag inte tänkt så mycket mer på det sedan den helgen. Det hände ju inget värre som tur var, det var så jag tänkte.

Att man ska behöva gå runt och vara rädd som kvinna, att ett krogbesök allt som oftast innebär någon form av sexuellt ofredande för en tjej, och att omvärlden inte verkar förstå. Det är inte okej. Det är vidrigt. Att det dessutom känns som att i princip alla blivit utsatta på ett eller annat sätt visar bara på hur normaliserat det är.

Likes

Comments

Gillar verkligen inte att lägga upp suddiga bilder i sociala medier. Till och med lite allergisk mot suddiga bilder i kamerarullen också, men vissa bilder är så otroligt fina ändå, på sitt sätt. Dessa fyra har tagits senaste dagarna. Sprängs av kärlek när Mason sover på mitt bröst och Louie kryper upp tätt intill mig och myser framför en film. Eller när barnen ligger bredvid varandra i soffan och Louie tar Masons hand. Det är kärlek det.

Likes

Comments

Så. Nu måste jag ju berätta om inskolningen. En tuff vecka som tömde mig på all energi och fick mig att bryta ihop. Något jag inte var beredd på.

Alla som känner Louie vet att han är väldigt trygg med i princip alla människor, glad och framåt. Därför var jag faktiskt inte det minsta orolig över inskolningen av just den anledningen i alla fall, jag var ganska så säker på att han inte skulle gråta vid lämning och trivas som fisken i vattnet. Och där hade jag rätt, han älskar det och är glad både när han lämnas och hämtas. Inga tårar en enda gång, röjer som en galning hela dagarna och det känns så skönt nu. Nu i efterhand.

För den veckan när vi var med på dagarna, alltså första veckan, så var det ett annat problem som uppstod. Något vi inte ens reflekterat över kunde hända, men han blev totalt personlighetsförändrad från första sekunden första dagen vi satte vår fot på förskolan. Vår lätta, glada, rätt ”lydiga” kille var som förbytt. Helt plötsligt var allt ett problem, och då menar jag allt. Allt som inte innebar lek bemöttes med en trots utan dess like, han började ju trotsa lite för typ ett halvår sedan men det går inte att jämföra med det här. Det här var trots 2.0 och man förstår varför det kallas terrible twos. När vi skulle gå in, klä av oss, tvätta händerna, byta blöja, sätta oss för att äta lunch eller gå och vila så la han sig på golvet och gnällde eller sprang iväg. Jag försökte locka, vara pedagogisk, vänta, jaga, tappa humöret men ingenting fungerade, och det beteendet togs även med hem så allt var en kamp hela dagarna. Så till och med Alexander fick se det med egna ögon och vi kämpade hårt den veckan för att förstå oss på vad som hände och försöka hantera det. Dessutom spann ju mina tankar iväg snabbt, ”vad har vi gjort för fel?” ”vad gick snett?” ”jag har ingen kontroll och är världens sämsta mamma”. Inga andra barn höll på så, de lyssnade på sina föräldrar för det mesta, alla förutom min son. Chocken var nog störst, han har skött rutinerna hemma superbra och folk runtomkring påtalar ofta hur duktig och snäll han är. Han går till exempel aldrig från matbordet förrän vi har ätit upp och följer med honom och tvättar av honom för att nämna en grej. Helt plötsligt var allt kaos och allt blev ett tjafs. Allra mest blev vi nog chockade för att han höll på såhär trots att vi aldrig viker oss när han håller på så. Vi är rätt hårda och härdar ut vilket leder till att han inte får sin vilja igenom när han håller på sådär, ändå gjorde han det jämt som att vi alltid vänt kappan efter vinden.

Aja, det var en käftsmäll men efter att ha brutit ihop en gång och efter att ha vant oss lite vid det har det även blivit bättre för varje dag. Jag tror det blev en stor förändring för honom med helt nya rutiner efter att ha varit hemma i två år och levt med andra rutiner, och eftersom han inte pratar så mycket än så visar han det med kroppen. Vi har självklart fortfarande våra duster här hemma men inte i närheten av lika mycket. På förskolan berättar de dessutom att han inte gjort så en enda gång sedan vi var klara med inskolningen, nu går han direkt till toan och tvättar händerna, sen in på vilan osv utan något gnäll. Han leker med alla, äter som en häst, vilar någon timme varje dag. Allt fungerar nu och det är så otroligt skönt att han verkar trivas så bra. Och även om det känns lite skumt att lämna bort honom till främlingar när man tänker efter så försöker jag låta bli att tänka så. Han får ut massor av att gå på förskolan och jag får tid med Mason. Dessutom är tryggheten han visar, min trygghet i att lämna honom där.

Likes

Comments