Header

Jag har själv varit den, personen som viftar bort alla dessa sexuella ofredanden med att det väl inte var så farligt, det är ju så killar gör, jag får helt enkelt ta det. Ett slag eller ett kläm på rumpan, det är ju vardagsmat, helt enkelt inget att brusa upp över. Hur sjukt är inte det? Att det är så man tänkt? Att det är vad som är normalt? För det är just så jag alltid känt, äsch det är så killar gör, jag flyttar på mig om jag inte vill ha hans skrev mot min rumpa eller om jag inte vill att han snärtar till min rumpa igen (som att en gång vore ingen gång..). Just såna saker har jag bagitaliserat och hade förmodligen gjort än idag om det inte var för att man läser så mycket klokt, mognar och utvecklas. Många av mina vänner har smält till killarna och bett de dra åt helvete, något som har chockat mig och jag har tyckt det varit lite överdrivet, jag ville ju inte att en konflikt skulle uppstå. Men hur skevt är det inte om man för det första ska behöva acceptera att sådant händer, och för det andra behöva vara rädd för att säga ifrån för att mannen i fråga kanske inte skulle acceptera det och därmed kunna göra ännu värre saker mot en i ren ilska.

Den värsta gången för mig var när jag var i Italien, 17 år gammal. Vi gick ut på en nattklubb och det dröjde inte länge innan jag kände hur jag hade fingrar innanför mina trosor. Jag var så chockad och förstod inte vad som hänt, jag vände mig om och såg att detta killgäng var påväg ut. Själv skämdes jag något enormt mycket. Jag sa inget till mina vänner förrän jag visste att de var tillräckligt långt borta för att det inte skulle kunna bli bråk. Sedan har jag inte tänkt så mycket mer på det sedan den helgen. Det hände ju inget värre som tur var, det var så jag tänkte.

Att man ska behöva gå runt och vara rädd som kvinna, att ett krogbesök allt som oftast innebär någon form av sexuellt ofredande för en tjej, och att omvärlden inte verkar förstå. Det är inte okej. Det är vidrigt. Att det dessutom känns som att i princip alla blivit utsatta på ett eller annat sätt visar bara på hur normaliserat det är.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Gillar verkligen inte att lägga upp suddiga bilder i sociala medier. Till och med lite allergisk mot suddiga bilder i kamerarullen också, men vissa bilder är så otroligt fina ändå, på sitt sätt. Dessa fyra har tagits senaste dagarna. Sprängs av kärlek när Mason sover på mitt bröst och Louie kryper upp tätt intill mig och myser framför en film. Eller när barnen ligger bredvid varandra i soffan och Louie tar Masons hand. Det är kärlek det.

Likes

Comments

Så. Nu måste jag ju berätta om inskolningen. En tuff vecka som tömde mig på all energi och fick mig att bryta ihop. Något jag inte var beredd på.

Alla som känner Louie vet att han är väldigt trygg med i princip alla människor, glad och framåt. Därför var jag faktiskt inte det minsta orolig över inskolningen av just den anledningen i alla fall, jag var ganska så säker på att han inte skulle gråta vid lämning och trivas som fisken i vattnet. Och där hade jag rätt, han älskar det och är glad både när han lämnas och hämtas. Inga tårar en enda gång, röjer som en galning hela dagarna och det känns så skönt nu. Nu i efterhand.

För den veckan när vi var med på dagarna, alltså första veckan, så var det ett annat problem som uppstod. Något vi inte ens reflekterat över kunde hända, men han blev totalt personlighetsförändrad från första sekunden första dagen vi satte vår fot på förskolan. Vår lätta, glada, rätt ”lydiga” kille var som förbytt. Helt plötsligt var allt ett problem, och då menar jag allt. Allt som inte innebar lek bemöttes med en trots utan dess like, han började ju trotsa lite för typ ett halvår sedan men det går inte att jämföra med det här. Det här var trots 2.0 och man förstår varför det kallas terrible twos. När vi skulle gå in, klä av oss, tvätta händerna, byta blöja, sätta oss för att äta lunch eller gå och vila så la han sig på golvet och gnällde eller sprang iväg. Jag försökte locka, vara pedagogisk, vänta, jaga, tappa humöret men ingenting fungerade, och det beteendet togs även med hem så allt var en kamp hela dagarna. Så till och med Alexander fick se det med egna ögon och vi kämpade hårt den veckan för att förstå oss på vad som hände och försöka hantera det. Dessutom spann ju mina tankar iväg snabbt, ”vad har vi gjort för fel?” ”vad gick snett?” ”jag har ingen kontroll och är världens sämsta mamma”. Inga andra barn höll på så, de lyssnade på sina föräldrar för det mesta, alla förutom min son. Chocken var nog störst, han har skött rutinerna hemma superbra och folk runtomkring påtalar ofta hur duktig och snäll han är. Han går till exempel aldrig från matbordet förrän vi har ätit upp och följer med honom och tvättar av honom för att nämna en grej. Helt plötsligt var allt kaos och allt blev ett tjafs. Allra mest blev vi nog chockade för att han höll på såhär trots att vi aldrig viker oss när han håller på så. Vi är rätt hårda och härdar ut vilket leder till att han inte får sin vilja igenom när han håller på sådär, ändå gjorde han det jämt som att vi alltid vänt kappan efter vinden.

Aja, det var en käftsmäll men efter att ha brutit ihop en gång och efter att ha vant oss lite vid det har det även blivit bättre för varje dag. Jag tror det blev en stor förändring för honom med helt nya rutiner efter att ha varit hemma i två år och levt med andra rutiner, och eftersom han inte pratar så mycket än så visar han det med kroppen. Vi har självklart fortfarande våra duster här hemma men inte i närheten av lika mycket. På förskolan berättar de dessutom att han inte gjort så en enda gång sedan vi var klara med inskolningen, nu går han direkt till toan och tvättar händerna, sen in på vilan osv utan något gnäll. Han leker med alla, äter som en häst, vilar någon timme varje dag. Allt fungerar nu och det är så otroligt skönt att han verkar trivas så bra. Och även om det känns lite skumt att lämna bort honom till främlingar när man tänker efter så försöker jag låta bli att tänka så. Han får ut massor av att gå på förskolan och jag får tid med Mason. Dessutom är tryggheten han visar, min trygghet i att lämna honom där.

Likes

Comments

Hej mina vänner! Tillbaka efter två veckors break. Anledningen är att Louies inskolning på förskolan började dagen efter senaste inlägget och det var det jobbigaste på länge. Det tog musten ur mig totalt och orken har inte funnits till något annat, förra veckan var bättre dock och nu känner jag lite sug till att blogga igen. Men mer om inskolningen i ett eget inlägg.

Nu är det tisdag och vardagen har börjat rulla på bra, rutiner börjar skapas och det känns väldigt skönt. Louie går på förskolan mellan 08:45-15:00 och jag får lugn och ro tillsammans med Mason (herregud vilken skillnad det är, nu påminns man av hur det var att vara mammaledig med bara Louie när han var liten och det är så lugnt och mysigt). Efter lämning går vi en promenad och sedan ser dagarna lite olika ut beroende på vad vi bokar upp oss på. Vi äter middag betydligt mycket tidigare än vad vi någonsin gjort och nattar Louie vid 20:00. Då har vi lite egentid på kvällen och kollar serier eller så, något vi inte är bortskämda med sedan L kom vill jag lova.

Helgen då, den var superbra! Fredagen avslutades med tacos och idol med våra fina grannar. Lördagen började på Mr. Cake i vanlig ordning och där fikade vi tillsammans med fina Emma som vi saknat så. Sedan åkte vi förbi Täby centrum där vi träffade upp ett stort gäng vänner för en kortis innan vi gick vidare till Ica och köpte en massa gott till kvällen. Hemma lagades det scampi e spinaci, åts charkuterier och godis - bästa jag vet. Söndagen bjöd på brunch med tjejerna på Urban Deli och det var supermysigt, det var längesedan vi hängde och man blir alltid så glad efter en date med ladybugsen. Helgen avslutades sedan i soffan med ännu mer godis och Fifty Shades of Grey.

Ett litet sidospår: i helgen var det 1 oktober, exakt ett år tidigare spenderade vi en lördag i Täby centrum. Mensen var sen och det var konstigt, inte fan kunde jag vara gravid. Kändes inte så. Men jag tänkte att jag tar ett test för säkerhets skull, så vet vi. Sprang in på toan påväg ut till bilen, tog testet och visst var jag gravid. Chocken. Nu sitter jag här i soffan och bredvid mig ligger Mason.

Bilder från helgen. Haha märks det vad vår hobby är? Fika, mat, gottigt...

Likes

Comments

Promenaden gjorde susen och jag kom hem med ett lättare huvud och med mer energi. Dessutom hade jag två sovande barn i vagnen som sov ett tag även efter vi kommit hem. Skönt! Livet på läktaren gjorde mig sällskap i hörlurarna och oj vad jag älskar den podden, måndagspromenaden är helt klart bäst då det kommit ett nytt avsnitt. Jag är en person som inte har alltför lätt till skratt men jag skrattar varje avsnitt trots att jag går på en promenad i min ensamhet. Men den passar nog absolut inte alla men mig faller den i smaken. Nej nu börjar det bli dags att göra natten, imorgon är det en extremt stor dag - min stora kille ska börja förskolan. Gah kan inte förstå det. Wish us luck!

Likes

Comments

Jag känner mig inte alls hundra idag. Trött, orolig och seg. Kanske inte ska lägga mig 01:00 när Louie vaknar 07:00 och jag är uppe och ammar ett par gånger (bland annat) på nätterna. Vi hade i alla fall en trevlig kväll igår, jag och en jäkla massa grabbar. Det blev tacos, EM-finalen i basket på tv och mycket skratt. Idag har jag börjat med att tvätta och städa upp efter gårdagen men nu är det dags att ta mig ut på en promenad, känns ovanligt motigt just nu, men det kommer kännas bra efter. Det vet jag. Kanske får det mig att bli pigg och glad till och med, jag har ju dessutom ett nytt avsnitt av mina favoritpodd "Livet på läktaren" att lyssna på.

Likes

Comments

Söndagen är här och det är en seg sådan än så länge. Alexander gjorde pannkakor till frukost och nu är han iväg och handlar mat, vi ska nämligen ha några av hans kompisar över på middag och EM-final i basket ikväll. Jag har börjat dagen med byte av sängkläder, vikt tvätt och satt igång en maskin. Strax ska jag sätta igång och städa huset så det är fint när våra gäster kommer samt så jag inte känner någon stress till att göra det imorgon när det är ny vecka och massa andra saker att göra. Just nu är jag så trött och osugen men ser fram emot när det är klart om ex antal timmar.. Suck.

Igår började vi dagen på Mr. Cake, precis som förra lördagen haha, så typiskt oss. Vi gillar det och det är mysigt att hitta på något på helgerna, riktiga vanemänniskor som går till samma ställe men de har ju så otroligt mycket bakelser så man vill ju smaka på allt. Då får man dela upp det om man inte ska spy. Denna gång provade vi nya saker och vi känner oss inte riktigt klara, blir nog ett till besök inom en snar framtid för att prova en tredje omgång haha. Egentligen är jag mer en godis/cocacola-människa och inte lika mycket för bakelser men tycker om att fika och Roy Fares är ju favoriten när det kommer till bakning och recept. Så måste man ju prova allt spännande som finns! Helt klart värt att åka dit om ni inte varit där, det är mysigt!

Likes

Comments

Igår blev Mason hela tre månader och jag är helt tokig i min lilla bebis. Han är en sån naturlig del av vår familj, samtidigt får jag ofta ångest över att vi inte ger honom lika mycket uppmärksamhet som vi gav Louie, dock av naturliga skäl. Men tror det blir bra när Louie börjar förskolan och vi får några timmar bara vi om dagen, så jag kan ge honom mitt fulla fokus.

Han utvecklas bra och vi var på tremånaderskontroll i förrgår, följde även denna gång sin storebror nästan på pricken. Skiljde ca 120g, 0,2cm i längd och 0,3cm i huvudomfång på barnen i samma ålder, otroligt lika alltså. Tycker fortfarande de är lika mina killar, smådetaljer skiljer men over all. Mason har fått behålla det mesta av sitt mörka hår och jag börjar mer och mer inse att han nog kommer förbli en mörkare version än Louie. Ögonen är fortfarande blå men har börjat bli gråspräckliga med små hintar av brunt. Vi får se hur det slutar, det är så spännande att följa barnens ögonfärg. L föddes med blå men har idag världens finaste chokladbruna ögon, vad Mason får återstår att se som sagt men tror nog inte de blir lika faktiskt.

Sedan förra kontrollen har vi varit noggranna med att aktivt träna Masons nacke, och det har gett utdelning då han har blivit superstark. Hästlängder bättre än förr, däremot är han inte helt stabil i nacken ännu utan kan forfarande tappa det eller svaja lite. Inget att oroa oss för sa BVC-tanten. Han älskar sina händer herregud, han håller på och "ber" med händerna hela tiden och har de ofta i ansiktet vilket leder till att han drar ut sin napp ett flertal gånger varje dag, annars suger han även på de och blir lugn om han får greppa något (tex mitt finger) med händerna när han är ledsen. Sedan sist har han också börjat låta något mer, han har lite större uppmärksamhetsbehov än tidigare (då var det obefintligt), och kan därför börja gnälla om han känner sig ensam. Han pratar massor och det är så gulligt. Dessutom har han fått något slags kvällsgnäll så han har en orolig liten period i stort sett varje kväll där man måste vagga och trösta honom. Han har dessutom varit dunderförkyld senaste veckorna och det går aldrig över, han är täppt trots koksaltlösning och sover mer oroligt stackarn. Ja nätterna har alltså blivit sämre än tidigare, nu vaknar han med kortare intervaller och vill äta och det tär helt klart på en. Speciellt eftersom jag aldrig kan ta igen det då Louie vaknar tidigt och sedan är det full rulle. Men överlag fortfarande en väldigt glad och snäll bebis även om han senaste månaden har börjat likna Louie mer som bebis, alltså väldigt snäll och enkel men inte omänskligt snäll som han var tidigare haha. Den enda skillnaden mellan brorsorna som små just nu är nog att Louie var mer svårflörtad än Mason är som mer än gärna bjuder på ett leende. Och att Mason nog fortfarande är snäppet enklare ändå.

Relationen mellan de är fortfarande hur fin som helst, det är mycket kärlek där emellan och Louie bryr sig väldigt mycket om M. Han säger till när han blir ledsen och ger honom nappen om han tappar den. Däremot har han börjat se honom som en lekkamrat, han har tidigare mer än gärna lagt leksaker på honom men nu har han även börjat använda honom som en leksak. Det ger mig hjärtattack någon gång per dag då han vill hoppa över hans huvud i soffan eller lägga sig på honom av någon anledning. Han missar den lilla detaljen att han väger nästan tre gånger så mycket som sin lillebror.

Bilder tagna under den senaste månaden.

Likes

Comments

Gårdagen började med ett besök till husläkaren eftersom jag har eksem i ansiktet just nu... Fick recept på kortisonsalvor så nu hoppas jag verkligen att det försvinner snabbt! Är så trött på att se ut såhär och att det kliar i hela ansiktet.

Fortsatte dagen med lite lek hos grannarna innan ett spontan-sms från Louise trillade in på eftermiddagen. Hon föreslog en middag på Underbar och jag var inte sen med att tacka ja då man ser henne alldeles för sällan nu för tiden. Hon både jobbar 100% och pluggar 150%, ja ni förstår... Dessutom så kunde Linnéa och Carmen också så det var ingen tvekan att jag ville med. Sofia jobbar på Underbar så henne fick vi också träffa även om det inte var så mycket. Lämnade Louie hemma med pappa och tog med mig Mason, första gången jag är själv med Mason sen han kom typ. Han skötte sig exemplariskt, och det var skönt att kunna sitta och äta middag utan att behöva roa eller jaga en tvååring för en gångs skull. Bra kväll!

Nu ska jag försöka hålla ögonen öppna här hemma. Det var en ovanligt tuff natt med många vakna stunder, det har även fortsatt under förmiddagen och jag vet inte vad det är med lilla M. Inte likt honom, kanske är han påverkad av vaccinet han tog häromdagen?

Likes

Comments