Header

I helgen var det midsommar och jag har knappt förstått hur liten Mason skulle vara när det blev dags för firandet. I och för sig trodde jag att han skulle komma 30e maj och inte nästan två veckor senare. Men hur som helst brukar vi oftast fira med våra familjer/släkter så det skiljde sig inte så mycket från det vanliga, mer än att det blev full rulle med massa folk och intryck från morgon till kväll och det blev egentligen lite för mycket kan jag känna när han var så liten. Tur att han sov sig genom i princip heeela dagen och att han därför inte cirkulerade alltför mycket i folk famnar och bland folk!

Full rulle blev det även dagen efter, och i och med att vi var helt slut efter midsommarafton så var vi nära på att boka av den planerade middagen med ett gäng vänner och bekanta men tillslut tvingade vi oss iväg och det blev bra. God mat, härliga vänner och en fin solnedgång vid vattnet - glada att vi åkte och önskar vi hittade på mer barnvänliga saker med vännerna.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej på er!

Självklart vill jag berätta om förlossningen och om våra två första veckor hemma tillsammans. Men det får komma senare, det tar längre tid att summera än en daglig update vilket gör att allt kommer komma i fel ordning men så får det bli.

Idag är tredje dagen jag är hemma själv med barnen (dagtid), pappa Alexander var nämligen tillbaka på jobbet i måndags efter sina tio pappadagar. Med Louie var Alexander aldrig hemma, han åkte direkt från BB till träningen och bara några dagar senare var han iväg på bortamatch. Denna gång fick vi äntligen prova på det "normala" och det är jag så tacksam för! Men det gjorde också att jag varit ganska så nervös inför måndagen och att klara av barnen själv. Med L har jag varit tvungen att klara så mycket själv redan från första början att jag blev tuff och tålig eftersom jag var tvungen att bli det. Som sagt när han var två dagar var Alexander tillbaka på jobbet, när han var fem dagar var han iväg på bortamatch (sov borta vissa bortamatcher) och höll på så i flera månader tills Louie blev sex månader - då flyttade han till Belgien i två månader och vi flyttade ner efter en månad. Så en hel månad hade jag honom själv, första flygresan för L fick jag göra själv och sedan när han blev nio månader drog Alexander iväg med landslaget i ungefär en och en halv månad. A har också jobbat extremt hårt och mycket för att få ekonomin att gå ihop vilket gjort att han varit borta från tidig morgon till sen kväll senaste månaderna medan jag varit gravid, haft L och tagit hand om hemmet. Man klarar allt när man blir tvungen att göra det, men ändå ger jag nog mig själv en klapp på axeln efter att ha summerat det där.

Nu ser läget annorlunda ut, två barn som är så täta som Mason och Louie känns som en större omställning än att få sitt första barn. Visst vi är erfarna men två är mer än vad man klarar av ibland känns det som. Jag antar att vi kommer komma in i det tids nog och jag längtar verkligen tills vi känner att vårt nya liv är under kontroll och "vardagsmat". För som det är nu delar vi upp oss mycket även om vi inte vill, vi får absolut ingen egentid, måste ha 100% koll på barnen hela tiden då de är i samma rum så ingen olycka sker och försöka hinna med barnen och hemmet går väl någorlunda om vi är två men inte så mycket mer än så.

Som ensam förälder med barnen måste man sänka ribban rejält, åtminstone nu i början tills man fått till lite rutiner kring det hela. Målet med dagen är att vi alla tre ska leva i slutet av dagen typ. Hemmet får vänta (extremt jobbigt för en manisk städpedant som mig) och nu första dagarna bokar jag inte upp någonting, jag måste känna efter hur det är med mina två små grabbar och förstå lite vad som krävs. Dessutom är Louie trotsig och jag har inte hunnit lära känna Mason ordentligt så jag känner mig inte superkaxig om han börjar skrika utan testar mig fortfarande fram för att förstå vad han vill.

I måndags (första dagen hemma) åkte jag självklart på min första mjölkstockning, oh-my vad jobbigt det var. Som tur var slog det till ett par timmar innan Alexander kom hem så när han kom hem fick jag vila och fick hjälp med barnen men jag mådde så fruktansvärt dåligt även efter vila. Feber, frossa, huvudvärk, ledvärk och ett rött, knöligt och ömt bröst, en rejäl influensa-feeling. Men vi överlevde dagen som spenderades inomhus i vårt trygga hem.

På tisdagen var jag tvungen att tuffa till mig lite, det var nämligen viktkontroll på BVC och Alexander erbjöd sig att gå tidigare från jobbet för att hjälpa till men jag tackade nej till det. Mest berodde det på att jag kände att jag behövde utsätta mig för det själv, det är ju ändå så det kommer se ut för det mesta, att jag har barnen själv. Det gick bra men det kändes som jag utfört ett träningspass efteråt, med diverse trotsutbrott, amning, blöjbyten, bära på L och M samtidigt, brottning för att få ner stora killen i vagnen och så vidare.

Idag däremot har allt gått smidigt. Ja förutom att jag vaknade till att Louie än en gång kissat igenom sin blöja och därmed kissat ner vår säng. Så det var bara att gå upp alldeles för tidigt och riva lakan och madrasskydd. Sedan vände det dock! Jag har ätit frukost med Louie medan Mason sov, tvättat två maskiner och tagit en långdusch tillsammans med L och till och med rakat benen, vi fick även till en synkad vilostund tillsammans alla tre och när Alexander kommer hem från jobbet drar vi nog ut till lekparken och låter vår understimulerade son få leka av sig lite. Det blir nästa mål, förutom att överleva dagen, att komma ut en stund till lekparken varje dag så Louie får springa av sig lite.

Likes

Comments

Låt mig presentera vår nya familjemedlem, han som gjort vår familj komplett - Mason Lex Lindqvist Carvalho.

Namnet bestämde vi oss för kanske halvvägs in i graviditeten. Kände mig mycket mer säker på namnet Mason än vad jag gjorde med Louie sist det begav sig. Men ändå känner jag mig pyttelite osäker nu när han väl är här, men det är förmodligen bara en vanesak och det känns nog alltid lite ovant i början. Äldre som hör namnet förstår ingenting haha, vi har en tendens att döpa våra barn till namn som inte faller den äldre generationen i smaken men alla yngre tycker det är jättefint och från vår generation har vi bara fått positiv respons på namnet. Många drar även paralleller till Kardashians men det är inte därifrån jag fått det, isåfall undermedvetet.

Likes

Comments

Bloggtystnad. Under tiden har jag fött vår andra son och spenderat veckan som varit i en bebisbubbla deluxe. Förra måndagen, den 12 juni 2017 valde vår son att komma till världen alldeles självmant! Livets mirakel säger jag bara, jag är så otroligt kär i vår lilla bebis samtidigt som vi också kämpar här hemma för att vänja oss vid att ha två (så täta dessutom). Kommer dyka upp lite blogginlägg i veckan är planen om det hinns med mellan alla blöjbyten och amningar - men jag vill ju såklart berätta om förlossningen, vår sons namn, första tiden med mera.

Tillbaka till bubblan for now! Livet alltså, wow.

Likes

Comments

Var hos barnmorskan igår på en blixtvisit, ville nämligen göra en ny undersökning och en ny hinnsvepning. Denna gång var jag öppen 4cm (!), vilket jag i och för sig anade redan innan, min kropp beter sig precis som när jag väntade Louie. Då kom jag ju in till igångsättningen och var 4cm öppen vilket chockade både mig och barnmorskorna med tanke på att jag då inte hade känt något alls.

Hur som helst, min barnmorska sa återigen hur mjuk och redo jag kändes där nere, det med att jag dessutom är 4cm öppen och att bebis ligger så långt ner i bäckenet gjorde henne frustrerad över att han ändå inte tittar ut. Hon gjorde en längre och kraftigare hinnsvepning än förra gången, tog verkligen i och även om det inte gjorde speciellt ont så var det betydligt mycket mer obehagligt denna gång! I två timmar efteråt så var jag ordentligt öm där nere och hade lite svårt att gå normalt, förhoppningarna på att något senare skulle starta var stora men efter ett par timmar så var ömheten borta och inget annat startade. Min teori är att man kan öppna sig 4cm utan värkar men för att öppna sig mer behöver det ordentliga värkarbetet sätta igång och den olidliga smärtan komma, man måste komma över den sista spärren för att det ska starta på riktigt och det verkar min kropp ha problem med. Nu är jag bf+10 och vi ska bli igångsatta på onsdagen den 14e juni om inte bebis tittar ut innan eller de har fullt och flyttar oss en dag.

Längtan efter bebis fortsätter och likaså "spänningen", när kommer han?

Likes

Comments

Eftersom vår riktiga bebis aldrig vill komma så har vi nu en annan ny bebis. En materiell sådan!

Likes

Comments

Vilken onsdag vi hade. Fullsmockad från morgon till kväll och det var en mööör mamma som gick och la sig igår.

Dagen började ju som sagt med ultraljud pga överburenhet eller vad de kallade det, jag kallar det för tillväxtsultraljud. Allt såg bra ut, det fanns gott om fostervatten, hjärtat slog fint och de trodde att det skulle bli en lika stor bebis som Louie var när han kom. Däremot kunde de inte mäta huvudet då bebisen låg alldeles för långt ner i bäckenet för att det skulle vara möjligt. Med andra ord är jag öppen, mjuk som bara den OCH han ligger långt ner i bäckenet - men ingen bebis? Frustrerande minst sagt. Barnmorskan tyckte att det vore konstigt om jag inte startade av mig själv innan jag blir igångsatt nästa vecka, men jag tar inte alltför allvarligt på det utan är ganska beredd på att det blir en igångsättning.

Hur som helst, efter det åkte vi till söderförort och hämtade bilen, en stund senare gled vi därifrån i vårt vrålåk haha. Allt är en definitionsfråga, vår bil har ingenting att sätta emot många andra bilar men för oss är det den finaste bilen i världen just nu. Den är fantastiskt lättkörd, man kommer upp lite och känner att man sitter i en SUV (om än en liten sådan), automat, Apple CarPlay, pigg och stark så att gasa var det inga problem med och bäst av allt, dubbelvagnen fick plats i baksätet!! När vi provade med vagnen hos bilhandlaren innan vi bestämde oss försökte de hjälpa oss och alla var stressade så då trodde vi knappt vagnen skulle få plats, man kan nämligen både sänka bagageutrymmet och skjuta fram baksätena för att få rymligare bagageutrymme och trots att vi gjorde allt det så var det ändå tight och klumpigt. Nu när vi provade hemma så behövde vi bara sänka bagageutrymmet men inte skjuta fram baksätet någonting och det fick plats mycket smidigare. Sån lättnad och glädje över det! Vi svängde förbi BigBaby på hemvägen och köpte skydd till bilen så inte sätet skadas, slits eller smutsas ner där Louie ska sitta och hemma installerade vi stolen. Nu glider vi runt i en superbil och det känns så kul!

Dagen slutade inte där som jag först trodde utan Alexander och min bror hade planerat in att vi skulle testa MOAS inne i stan, vilket vi gjorde. Väl där var det fullproppat och det var 45min väntan på bord, så vi gick runt lite i stan och jag kände verkligen att jag var överansträngd och fick mer och mer krämpor. Tillslut fick vi bord och det var värt väntan, maten var grymt god och det var ett trendigt coolt ställe som jag varmt rekommenderar. Det är väl kebab men på ett 1000 gånger schysstare sätt så det går inte ens att jämföra, så fräscht och gott! Efter skjutsade vi hem min bror innan vi åkte hem, hela bilresan fick jag den ilande smärtan i underlivet och även lite sammandragningar skulle jag tro men när jag väl somnade försvann allt det och idag känner jag återigen ingenting. Suck.

Likes

Comments

Inatt har jag vaknat ett flertal gånger, inte för att kissa, pga Louie eller för att något är på gång inte. Nej för att jag alltid blir så när det händer något spännande dagen efter och jag är rädd för att försova mig. Idag ska vi nämligen på tillväxtsultraljud, det är alltid skönt att göra kontroller tycker jag och även om jag har för mig att man inte ser så mycket och att det går väldigt fort så får man veta om det ser bra ut eller inte.

Efter ultraljudet händer nästa skojiga sak, en superrolig sak. Vi ska hämta vår nya bil! Det blev nämligen så att vi slog till på en ny bil, det ska bli så kul att gå från vår gamla Bettan som är Golf modell -10 (helt standard) till en betydligt mer utrustad modell-17 med automat bland annat. Dessutom är det inte en Golf denna gång utan en annan Volkswagen-variant, men ska visa er bilder sen. Ja det höjer vår månadskostnad och det är alltid tufft men samtidigt var det verkligen dags, dels för att vår började bli gammal och kosta en hel del vid varje service men framförallt för att den blev alldeles för liten nu när vi ska ha två bilbarnstolar och en dubbelvagn i bilen. Även den bilen vi köpt kommer bli tight (inte alls lika dock) men ekonomin finns inte för att köpa en Range Rover Vogue, Volvo XC90 eller någonannan super-SUV där man kan packa in vad som helst.

Så två roliga grejer idag. Sedan hade jag ju kunnat valt att bli igångsatt idag pga studien som görs just nu på sjukhus runt om i Stockholm. Det känns också sjukt, borde jag ha ställt upp? Jag kan nästan garantera att jag blivit uttagen att sättas igång idag/imorgon eftersom jag är så pass öppen och mogen. Samtidigt vill jag ju ge min kropp en chans att starta det av sig själv, även om det inte alls känns som den kommer lyckas med det just nu...

Likes

Comments

Hej på er!

Ytterligare några dagar har gått sedan jag sist skrev och jag har hunnit vara hos barnmorskan för kontroll sedan dess. Dels kollade hon de vanliga grejerna som blodtryck och bebis hjärtljud men denna gång frågade hon även om jag ville blir undersökt. Jag var snabb med att tacka ja och hon kunde konstatera att jag var 3-3,5cm öppen och väldigt mjuk, hon gjorde även en hinnsvepning. Något jag inte gjort tidigare men i detta fallet gjorde det faktiskt inte alls ont och jag gör gärna allt gör att hjälpa till att få igång det. Speciellt när jag går runt och är öppen 3cm redan.

När hon kände där nere sa hon med en allvarlig blick att "när det väl sätter igång sen så kan det/kommer det gå fort, åk in i tid så ni inte föder barn i bilen". Dubbla känslor kring det, oerhört glad att jag redan är öppen och mjuk, att min kropp är redo för en förlossning och inte helt ouppvärmd. Sjukt stressad över att man inte ska hinna in, men å andra sidan behövde jag nog höra det så jag tar det på allvar sen och inte försöker bita ihop för länge på hemmaplan. Jaja, nu har det gått snart två dygn sedan hinnsvepningen och ingen bebis än så det verkar inte som det gett effekt, i alla fall inte tillräckligt! Första kvällen hade jag väldigt mycket konstiga känningar, men sedan har det avtagit igen så jag vet inte. Som sagt min kropp verkar inte ha problem med att förbereda sig men uppenbarligen för att starta något av sig själv... suck. På onsdag väntar tillväxtsultraljud om inget hänt och då kan vi också välja att vara med i en "utlottning" pga en studie, om att sättas igång samma dag, alltså en vecka för tidigt - vi får se hur vi gör med det.

Likes

Comments

Veckans mående, tankar och funderingar?

Vecka 41, en dag över tiden. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag kan konstatera att jag även denna gång fick gå över tiden. Nu får vi bara se hur länge det blir, bara för jag gått över en dag nu så känns det som att jag kommer bli igångsatt om två veckor. Men jag hoppas då verkligen verkligen inte det.

Känningarna är desamma, men nu har jag blivit så van vid de att jag inte tror de ska leda någonstans, då borde de redan gjort det? I lördags hade jag dock så jäkla ont och det kändes som jag satte mig på en kniv down there om och om igen. Det bara ilade och strålade. Kan ju hoppas att det mjukas upp där nere och öppnar sig eller något, så smärtan inte är i onödan.

Idag har jag varit ett åskmoln, en väldigt dålig start på dagen i kombination med faktumet att jag insett att jag har gått/kommer gå över är nog anledningen. Tålamod saknas helt och jag känner mig som världens sämsta mamma idag, däremot sitter jag just nu och myser med Louie för att ge varandra lite kärlek efter denna värdelösa morgon och försöker börja om. Sen ska jag storstäda nedervåningen, igår storstädade jag övervåningen och trappan i flera timmar tills svetten rann (lister, kakel, klinker, badkar, handfat, speglar, toaletten, lampknappar, dörrkarmar, dörrar, golv, möbler etc). Snart är det dags för samma typ av städning här nere, det kan få sätta igång något tycker jag, så kommer vi hem till ett skinande hem också. Ska vi säga så bebis?

Likes

Comments