Det kommer i vågor. Det brukar vanligtvis vara så att morgonen är prydd med nedstämdhet, för att kroppen och hjärnan inte riktigt kommit igång, och så brukar det gå över vid lunchtid och då känner jag den där glädjen som jag brukade göra hela tiden för en månad sen.

Men idag var det annorlunda. Imorse kände jag att jag hade kontroll, jag var inte ledsen över det som hänt och händer. Jag tänkte att, vad skönt att detta kanske blir en bra dag. Att hela dagen blir ren och bortkopplad. Men nu var det tvärtom, från ingenstans började kroppen göra ont igen och tårarna fylldes bakom ögonen. Jag satt i skolan, i korridoren. Inget ställe man vill fälla tårar på direkt. Så med tankekraft försökte jag att koppla bort, men jag var tvungen att gå därifrån. Jag gick ut, frisk luft, tårna försvann. Det var ett tag kvar tills bussen gick så jag gick sakta, försökte ta djupa andetag. Tårarna kom bakom ögonen igen. Jag orkar orkar orkar inte.

När jag kommit innanför dörren hemma så kunde jag äntligen slappna av, då föll det några få tårar ner för kinden men jag torkade bort dom och tänkte för mig själv att nä, så här kan jag inte hålla på.

Likes

Comments

Ibland känner jag tusen saker samtidigt. Ibland känner jag noll. Oftast så känner jag tusen saker, och två timmar senare noll. Jag vet inte varför det är så, och vad jag ska göra med det. Det känns lite som att jag först överreagerar, känner för mycket som jag sedan tycker att jag inte borde, och då väljer hjärnan att slå på den delen av mig som sätter igång min ilska, min ilska som gör att jag vill ge någon slags payback som att "om det är så här du vill ha det så är det de du ska få". typ. Inget jag annars vill uppnå, eftersom jag hela tiden känner ett enormt starkt medlidande och hundra skuldkänslor för allt. De är så konstigt egentligen hur lite makt vi har över våra egna tankar och känslor, vad eller vem är det som styr dom egentligen? Känns som att jag bara kan påverka en litenliten ytlig del av dom. Snälla nån där ovan, få kontroll på mina hjärnspöken.

Likes

Comments

Huvudet gjorde ont. Visste inte om det var på grund av att jag kanske har en förkylning på gång, eller om mitt huvud var fullt av olika tankar som jag varken kunde kontrollera eller sortera. Jag visste vem jag var, hur jag var som person och hur en person som jag tänker, känner och agerar. Men jag visste ändå inte om det var rätt, rätt sätt att hantera saker och ting. Det sägs att det är både en välsignelse och förbannelse att vara nära till sina känslor, vilket jag är. Men jag trodde denna gång att jag hade kontrollen, för att jag var så säker på vem jag var. Men nu i efterhand så förstår jag ju att känslor är okontrollbara och har ingenting egentligen med o göra att jag är stark och trygg i mig själv.

Orden har aldrig tidigare gett någon inverkan på mig, aldrig betytt något och aldrig heller spelat någon roll. Men nu gjorde dom det, betyder det att jag inte är lika stark och trygg i mig själv som jag tyckte att jag var? Eller hade jag börjat känna något Innan jag hade hunnit bestämma mig för att stänga av helt o hållet? Vad ska jag göra nu? frågar jag mig själv. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill kunna stäng av, jag vill inte våga känna, jag vill inte plocka fram det som ligger och gror inuti mig. Jag vill att det försvinner, nu.


Likes

Comments

Människor är lite som stjärnor. De kan göra dig illa om du kommer dem för nära, men samtidigt så kan du då se det allra vackraste i minsta detalj och se förbi de dåliga sidorna. När en stjärna dör, så lyser fortfarande skenet av den på himlen. Så gör också människorna som lämnar oss, våra liv, våran jord och bara något så simpelt som vår bekantskap. Minnet och känslorna av och för människan, motsvarar ljuset och skenet i riktiga stjärnor som syns på himlen, men istället så känner vi av människan i våra hjärtan, oavsett levande eller inte. 

Det får mig att känna att livet är oändligt, och hur speciellt och vackert det är att ens existera. Trots att man mår riktigt jävla dåligt ibland, trots att man tror innerligt att man hatar livet, så är livet det vackraste vi någonsin kommer att ha.

Jag tänker däremot inte skriva att ni ska leva ut det till fullo och ta vara på varje dag, trotsa rädslor och uppleva saker och ting. Gör det om ni vill, när ni känner för det. Men en sak ni bör göra, är att stanna upp ibland. Titta er omkring, ta ett djupt andetag och lev in stunden. Inse vilken fantastisk grej livet är. Se världen som blivit skapad, se dina vänner skratta, se det som gör dig glad och som får dig att vilja leva.

Likes

Comments

Del ett.

Fysisk känsel är ett sensoriskt system som detekterar impulser såsom temperatur, smärta, men också beröringen vi kan känna när våran hud rör vid något. Frågar du mig är känsel ett fantastiskt sinne. Förr, när vi hade bad i skolan brukade jag passa på att dra mina händer och fingrar igenom vattenytan extra mycket och långsamt när jag simmade, samma vad det på somrarna i stugan då vi badade i havet, bara för att få känna hur lent vattnet var.

Beröring av en annan människa, beröra en annan människa. Ett behov vi människor har, som är minst lika stort som behovet av syre, mat och vatten. När en annan rör vid din kropp så frisätts en slags må-bra hormon som kallas för oxytocin. Men jag tycker inte att det bara är beröringen på mig själv som spelar stor roll. Har du någonsin reflekterat över hur det känns i hela din kropp och själ när du rör vid någon du verkligen tycker om? Att få beröra människan man är förälskad och kär i är vackert. Beröring är vackert.

Jag ska berätta kortfattat vad kärlek är för mig. Jag har älskat, hatat och varit rädd för kärleken. Idag tycker jag att det är vackert men skört. Vackert på så sätt vilken lycka det kan utsöndra, vackert på så sätt att två människor endast har ögon för varandra. Men dessvärre skört på så sätt att människan som man känner kärleken för, kan på en sekund säga något, göra något som totalt förstör dig. Skört på så sätt att människan som du är kär i kan styra dig, kontrollera dig och ha ansvaret för ditt välmående. Det finns mycket vi människor kan göra för kärleken, vilket är farligt.

Jag har varit så kär att det gör ont, som att hela kroppen vill gå sönder. Både med en positiv och negativ laddning. För trots smärtan var jag så lycklig när jag fick vara med honom. Men det blev negativt när mitt hjärta tillslut var krossat i miljoner delar, då orkade inte ljuset i smärtan finnas kvar. Då gjorde bara allt ont. Kärleken gjorde så ont att jag ibland inte kunde andas, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag började hata den, och blev rädd för den. Tills jag mötte någon som tog hand om det hatet, och visade att det är något fint. Men som allt annat kan kärleken dö ut, och det gjorde den.

Tomhet. Jag satt och kollade på ordet ett tag, lyckades tvinga fram en känsla av tomhet för att kunna beskriva den. Vad jag kom fram till är vad som enligt mig beskriver när man känner tomhet i kroppen. Jag har två tankesätt, det första är att du ser hur världen omkring dig är i full rörelse, bilar kör förbi, såsom människor passerar dig på gatan, människor är på skolan, jobbet, ja du ser vardagen framför dig men du står stilla i mitten. Allt och alla bara passerar dig, men du känner ingenting. Bara står där och ser livet passera förbi. För att förstå min känsla av tomhet kan du också tänka dig att din kropp är en maskin, i ständig rörelse. Dina organ i kroppen jobbar för fullt och så som en maskin gör så låter den. Inget vi hör förutom när magen kurrar eller vi lyssnar på någon annans hjärtslag. Men att du hör den på insidan på något sätt ändå. Jag skulle beskriva tomhet i kroppen som att maskinen(organen) är igång, men är tysta. Lite som med min första förklaring så fortsätter kroppen att fungera precis som livet, men du känner ingenting. Bara tystnad i hela din kropp.

fortsättning följer

Likes

Comments

Snart tar jag studenten. Ca 6 månader kvar. Inte alls länge kvar med tanke på hur länge jag gått i skolan, och inte heller länge med tanke på hur snabbt tiden går hela tiden. Nu är det helt plötsligt december, snart kommer mitt sista jullov, snart fyller jag arton år. 

Jag vet inte om tiden går så snabbt för att jag gör så mycket hela tiden att jag inte hinner sitta ner och riktigt reflektera mina dagar, veckor eller så. Blir väl oftast att jag sitter och tänker på endast specifika händelser och stunder, men de gör väl alla? Studenten känns så nära men ändå så långt bort. Varför långt bort? kanske ni tänker, ja jag menar jag skrev ju nyss att det är snart. Men så här är det, jag vill inte ta studenten. Inte än. Eller ja, det handlar väl inte riktigt om att jag inte vill ta själva studenten- upplevelsen lixom. Det vill jag ju verkligen! Men känner mig inte redo att gå ut skolan ännu. Av den anledningen försöker jag hela stöta bort tanken av att det är snart, vilket gör att det inte känns så alls- alltså väldigt långt bort. Man skulle kunna säga att jag lever i förnekelse, vad tragiskt. 

Något som varit ens trygghet sen man var 6 år, "imorgon ska jag till skolan". Jag tänker bara på hur det kommer kännas efter sommaren när alla i ålder under mig går tillbaka till skolan de där datumet i slutet av augusti. Jag undrar vad jag gör då. 

Likes

Comments


Många känslor som snurrar i hela kroppen nu för tiden. Positiva för det mesta, för jag mår väldigt bra. Har numera 6 träningar i veckan. Innan träningarna drog igång trodde jag att jag skulle tycka att det var jobbigt, men nu, varje dag så längtar jag till träningen. Hela dagen. Anledningen till att jag mår väldigt bra nu är väl då dansen, måste vara någon blandning mellan endorfinerna man får av att röra på sig, och lyckan och välbefinnandet dansen ger mig, samt alla otroligt underbara dansare och lärare jag spenderar tiden och delar dansen med.

Jag hoppas att just du som läser detta har något i ditt liv som gör dig så där innerligt lycklig. För det är så underbart att jag inte kan förklara det med några som ord som existerar.

Likes

Comments

​Precis som Håkan som säger så kommer din tid. Den kommer och går, stannar ett tag och kanske tar slut också. Men vad jag vill poängtera är att den kommer inte om du inte jobbar för den. Min tid har sakta men säkert kommit nu, och det har inte varit enkelt att komma hit. Det har inte varit frid och fröjd, det har varit ilska,smärta och en jävla massa kämparglöd.

För ett år sen var jag så ledsen över att jag inte kunde prestera bättre än mitt bästa, för att mitt bästa inte räckte till. Nu räckte mitt bästa till, men resan med extra träning slutar inte här. Nu gäller det att träna ännu mer och hårdare för att bli ännu bättre, och utvecklas ännu mer. Fan så taggad jag är på att ​dansa.

Likes

Comments

Att vara singel innebär olika, för olika personer. Men ur ett perspektiv från en tonåring som jag så tycker jag att det innebär att vara själv, och jag älskar att vara själv. Känslan att vara ensam är skrämmande, men jag är inte ensam jag är bara själv. Det går inte att sticka under stolen att det är mysigt, fint, roligt och tryggt att ha ett förhållande, men just nu känner jag att jag inte kan lägga min trygghet hos någon annan. Jag vill vara min egna största trygghet innan jag känner mig trygg i någon annan. För oavsett händelse så kan man en dag stå där själv utan sin partner, och utan sin trygghet.

Jag tycker det är svårt att få ner i ord det jag känner, eftersom jag känner tusen känslor samtidigt. Därför kan jag också erkänna att jag känner mig svag ibland, att jag inte orkar bygga upp någon egen styrka och bara vill ha någon där, att åka till och bli älskad av. Och det är okej. Vet ni vad mer som är okej? att gråta, sakna och bry sig om någon. Spelar ingen roll om ni var vänner för 5 år sen, eller sa upp vänskapen igår. Eller om ni gjorde slut för 4 år sen, eller en månad sen. Det är okej! Jag vägrar skämmas över att jag kan känna så. Jag kan bli arg på mig själv när jag sitter på sängkanten och tänker på någon som inte är värd det. Men det är också okej. Just nu saknar jag någon som inte är värd det. är det okej?

Likes

Comments

​Idag är en sån dag då allt känns så tomt. Jag vaknade tidigt idag, höll på med telefonen i en timme och städade sen mitt rum. Nu sitter jag här på sängen och kollar ut genom fönstret och ser en trist grå himmel. Antingen så speglar vädret mitt humör, eller så påverkar det mitt humör. Men oavsett vad så känner jag cirka 1% livsglöd idag. Jag pendlar mellan att längta till sportlovet, samtidigt som jag tvekar lite på den längtan. Det ska ju bli skönt att slippa vakna tidigt, åka till skolan och lyssna på tråkiga genomgångar. Men samtidigt, tänk om varje dag känns så här? Kanske jag behöver omge mig själv med människor, men vilka? Vad ska jag göra? Eller är det bara en helt vanlig söndagsångest? 

Jag som är en känslig person, fastnar lätt vid människor och stunder i livet. Hela dagarna saknar jag alltid något eller någon. Just nu saknar jag lyckan och välmåendet jag hade i kroppen under jullovet. Speciellt tiden runt nyår, då jag åkte till Piteå nästan varje dag, dansade och repade, och sen åkte hem och skrattade åt modern family tills jag somnade. Saknar till och med att sitta på bussen i 50 minuter, bara för att jag visste att antingen kommer jag ha kul- eller så har jag precis haft kul. 

Jag känner mig också ensam, väldigt ensam. Kanske ganska självklart eftersom jag haft ett förhållande i över ett år och inte har det längre, tar väl ett tag innan man vänjer sig. Eller så är det så här resten av livet tills man träffar någon ny.

Vad ska man göra när livet står stilla? 

Likes

Comments