Skolstarten närmar sig, barn och ungdomar ska börja första året i skolan, känna sig stor och börja högstadiet, känna sig cool och börja gymnasiet och de sista ungdomarna ska inte återgå till gymnasiets klassrum och rutiner. Jag är en av dom. Förlåt om jag tjatar på om detta, att studenten inte var något för mig att fira, eller att jag verkligen vill fortsätta gå i den slags skola (dvs inte uni/högskola), men jag tycker att det är så sjukt att jag för första gången sen jag skulle börja sexårs inte ska komma tillbaka till skolan efter ett sommarlov som kändes vara så kort! Jag kan varken smälta eller förstå, jag fattar att det är livets gång och att jag måste ta steget vidare i livet och upptäcka vad mer jag har att göra. Men det är svårt, svårt när man ser människor på sociala medier ska flytta från denna trotsallt, mysga håla, människor ska börja sin femåriga universitetsutbildning i Uppsala och leva ett hejdundrande studentliv. Vad vill jag göra? Jag vet inte.

Ska jag tänka innanför eller utanför ramarna? Ska jag följa en dröm som enligt mig är omöjlig, eller ska jag för bekvämhetens skull stanna i Luleå och passa på att plugga här när vi ändå har ett universitet? Jag har åtminstone återanmält mig till förra dansterminens klasser, samt 3 nya klasser utöver det, vilket kommer resultera i 8 träningar i veckan plus nån basketmatch då och då, eller ja ganska ofta faktiskt. Sen har jag en mattekurs att läsa upp också, för säkerhetsskull. Så jag antar att detta blir året då jag lever för och på dansen, det kommer vara min glädjekälla. Tack gode gud för att jag har den.


Ta väl hand om er, och 99:or.. .njut av ert sista år, och njut sönder av studenttiderna för de är de sista ni har, och de absolut roligaste.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Är det studentens påföljder? Ensamheten i min säng som varar resten av dygnet efter ett jobbpass? eller är det den elaka jäveln som får mig att känna mig sämst några timmar i veckan? eller är det bara jag som plötsligt fått noll motivering, energi eller inspiration till att göra något annat än att ligga i min säng och vänta på att något ska hända.


Efter att jag tog studenten, och dagen efter bilade ner till Umeå och såg Håkan, så kan jag inte påstå att jag gjort något vettigt. Bläddrar desperat igenom mitt kameraalbum i telefonen för att finna något riktigt sådär roligt som jag spenderat halva sommaren med att göra, det jag finner är en helt okej midsommar, bebismys för en dag, samt kvällen när solen sken över norra hamn när vi dansbrudar överraskat Lina på grund av hennes söta pojkvän som styrt ihop allt. Men där tar det slut, sen har jag bara jobbat. Sett solen lysa utomhus när jag stått inomhus och sagt "det blir nittio kronor, vill du ha ditt kvitto? inte? okej! smaklig måltid." Har jag varit ledig så har regnet öst ner, alternativt varit en molnig himmel.

Jag vet inte om detta är post-graduation deppigheten eller om mitt liv är lite mindre ägigt för tillfället. Skulle mer än gärna återgå till min gymnasierutin där jag träffar mina bästa vänner varje dag, dansar på en basketmatch för att sedan stressa sönder till dansmagasinet på andra sidan vattnet för att delta 20 minuter på min dansklass. Somna lite för sent och vakna lite för trött, åka den förbannade gymnasiebussen och veta vilka som kliver på var, för att sedan stega in på hackspetten sliten som om hälften vore nog, vänta bara tills ni går i trean.

Likes

Comments

Jag vet inte om detta har med min högkänslighet att göra, men jag måste bara få ventilera mig om något så vackert och hjärtskärande som minnen. Vi alla lever (förhoppningsvis) med förmågan att minnas stunder, människor, dofter, platser och så vidare. Vilket jag kan tycka vara en börda, speciellt då minnen sätter sig lite extra i min kropp, på ett lite djupare sätt.

Nu är det april månad, och för ett år sen utspelades en fantastisk tid i mitt då sjuttonåriga liv. Vad som gör ont, är inte bara hur mycket jag saknar hur det var då. Utan också för att det är långt ifrån lika bra nu. Det är som att jag får en klump i magen varenda gång jag inser att det aldrig kommer bli som det var då, igen. Men herregud gå vidare. Kanske ni tänker, och ja de borde jag verkligen göra. Men jag kan inte riktigt, det fungerar inte riktigt så i min kropp.

En fråga föll ur mig för ett tag sen, jag frågade mina vänner om de någon gång känt att det saknar en tid i livet så mycket att de inte vill leva. Och det är lite den känslan, som minnen ger mig. Börjar ni förstå nu hur min högkänslighet bearbetar minnen? Ibland önskar jag att jag inte vart med om dessa saker, för att det är så jobbigt att sakna dom med vetskapen att det aldrig skulle kunna bli likadant.

Gud bevare mig väl, det låter som att jag är helt sjuk i huvudet. Hoppas ni inte tror det.

Trevlig helg.

Detta är en bild ifrån mars, jag minns denna dag så väl. Det var väl typ här det hela började.

Likes

Comments

Jag skriver inlägg efter inlägg, men allt hamnar i utkast. Antingen kommer fel person läsa och tro "detta handlar om mig", eller så kommer jag framställa mig själv som något jag själv inte tycker att jag är. Men nu gör jag bara ett nytt försök, och försöker att inte blanda in för mycket djupare känslor. Jag kan ju alltid försöka

Jag mår bra, och min omgivning fungerar som den ska. Men jag känner att det är något som saknas. En ny människa? En ny aktivitet? En ny rutin? Nja jag vet inte. Samtidigt som det känns som att jag vill att någon stormar in i mitt liv, så vill jag inte det. Egentligen kanske jag bara behöver vara närmare dom jag har. Kanske är det saknaden av en person jag redan träffar, och träffar då och då. Kanske är det så att jag kommit ifrån mina vänner lite, och saknar att ha dom mer inblandad i min vardag. Det sägs ju trots allt att mänsklig kontakt i alla sorters former är viktigt för överlevnaden hos en människa. Kanske är det så att jag saknar den riktigt vänskapliga kontakten.

Men missförstå mig inte. Jag träffar mina vänner varje dag, i skolan, på träningarna och så vidare. Men det är som inte så mycket mer än så. Vissa vänner hinner jag knappt dela mer än fem meningar med, innan vi måste skiljas åt för annat.

I skrivandets stund inser jag bara mer och mer vad det är jag saknar, eller ja vem det är.

Jag saknar dig.

Likes

Comments

Förr, i kanske sjuan, hade jag en hemlig blogg där jag skrev om mina känslor. Ofta om den där punken i bröstkorgen som jag hade, ända till hösten 2015. Det var en punkt i bröstet som ibland skav och ibland bara var ett slags tryck. Men jag kände den alltid, alltid var den där även om jag var glad. Det kändes som att, om jag skulle ta en röntgenbild så skulle det vara en svart prick där.

Idag känner jag inte den där punkten, men jag kan känna av var den har varit. Det är mer som att jag känner av ett ärr av den idag. Det är så konstigt egentligen, men precis som man fysiskt kan känna på ett är, kan jag känna ärret av punkten i mitt bröst.


Såklart är det ju bara en illusion i min hjärna, men jag kan inte låta bli att uppfatta det som verklighet.

Likes

Comments

Alltså det här med att vara kär, hur fungerar det egentligen? Är det så att när man är det, så vet man om det? Eller kan man aldrig riktigt veta? Ibland får jag för mig att kärlek bara är ett påhitt, något vi tror att vi känner för att vi älskar någon. Jag har tänkt på detta under den senaste tiden, och har väl typ kommit fram till att man måste akta sig och inte luras av känslorna man känner.

Tänk dig att du med jämna mellanrum träffar en människa, ja ni umgås och fattar tillslut tycke för varandra. Utan att ni inte riktigt märker det själva så hamnar ni i vardagen att ni umgås varje dag och saknar varandra lite för mycket för realismen den enda dagen som ni inte träffas. Du tror att du är kär. Fast varför inte egentligen, du saknar ju den där personen hela tiden, vill verkligen inte åka därifrån när ni väl är med varandra, trots att det är varje dag.

Jag tror att man i den situationen luras av det där behovet av varandra, och tror att man är kär. Vilket är ett alldeles för stort ord och en alldeles för stor känsla för att kunna sätta ord på behovet av varandras närvaro man känner redan efter några veckor. Det är liksom lite mer än så att vara kär. Tror jag iallafall.

Tänk dig att du då låter dig luras, och du berättar för den här personen du tycker om att vara med att du är kär. Personen blir jätte glad och känner likadant. 3 veckor senare är nån av er lite småless, lågan har som brunnit ut lite grann och det där pirret finns inte riktigt där längre. Kanske har någon annan person dykt upp och fångat intresset hos någon utav er. Tänk dig att det är hos dig detta skett, du känner inte dom där starka känslorna längre och du börjar finna intresse hos andra, trots att det är trevligt på många sätt att umgås med "din person". Du inser då att du var nog inte kär trotsallt. Hur säger man det till någon? "Jo du.. det är såhär att, jag var aldrig kär i dig och är inte det nu heller. Sorry att det slank ur mig. Men vi kan absolut fortsätta umgås". Njaa jag vet inte. Personen du träffar blir såklart jätte ledsen, som trott att det varit något starkare än vad de var och är. Onödigt hjärtekross. För jag menar, man måste inte vara kär bara för att hjärtat ska kunna krossas lite.

Det behöver ju absolut inte bli på detta viset bara för att jag säger att det kan hända. Jag tror bara att den bakomliggande orsaken till många hjärtekross här i världen är att vi lurats av våra egna känslor och uttryckt dem alldeles för hastigt. Jag(!) tror att man inte blir kär på en kort tid, det krävs ett visst förtroende för att omedvetet våga, att bli kär.

​alternativt kan man ju bara hålla käft om det man känner. 

Likes

Comments

Jag tar kvällens sista klunk, du ler. I flera timmar har vi druckit vin och skålat, erkänt varenda svaghet för varandra. Men jag ska inte säga nåt till nån, för att jag vet att det är vår hemlighet. Vi finns bara nånstans mellan dröm och verklighet, och det är just där som vår hemlighet finns.


För någon minut sen gick du härifrån, om jag bara visste att vi nog aldrig mer skulle ses.


Likes

Comments

Idag mår hjärtat i min kropp bra, jag får som ta varje dag i taget och jobba med känslan som jag vaknar upp med. För ett år sen nu så levde jag årets bästa månad, omringad av människor som tog fram det bästa ur mig själv, tillsammans fick vi stå på scen ett x antal gånger. Idag har det börjat igen på riktigt, en massa repetitioner. Jag känner som redan hur kroppen fylls med lycka. Speciellt när vi satt bakom scenen idag igen, så många känslor som väcktes som fick mig att känna den där riktigt rena lyckan. 

Ser fram emot kommande fyra veckor så himla mycket, ska bli så jäkla skönt att få må riktigt bra. Som jag gör tillsammans med dem, och vad vi tillsammans skapar på scenen. 

Likes

Comments

Det kommer i vågor. Det brukar vanligtvis vara så att morgonen är prydd med nedstämdhet, för att kroppen och hjärnan inte riktigt kommit igång, och så brukar det gå över vid lunchtid och då känner jag den där glädjen som jag brukade göra hela tiden för en månad sen.

Men idag var det annorlunda. Imorse kände jag att jag hade kontroll, jag var inte ledsen över det som hänt och händer. Jag tänkte att, vad skönt att detta kanske blir en bra dag. Att hela dagen blir ren och bortkopplad. Men nu var det tvärtom, från ingenstans började kroppen göra ont igen och tårarna fylldes bakom ögonen. Jag satt i skolan, i korridoren. Inget ställe man vill fälla tårar på direkt. Så med tankekraft försökte jag att koppla bort, men jag var tvungen att gå därifrån. Jag gick ut, frisk luft, tårna försvann. Det var ett tag kvar tills bussen gick så jag gick sakta, försökte ta djupa andetag. Tårarna kom bakom ögonen igen. Jag orkar orkar orkar inte.

När jag kommit innanför dörren hemma så kunde jag äntligen slappna av, då föll det några få tårar ner för kinden men jag torkade bort dom och tänkte för mig själv att nä, så här kan jag inte hålla på.

Likes

Comments