Alltså det här med att vara kär, hur fungerar det egentligen? Är det så att när man är det, så vet man om det? Eller kan man aldrig riktigt veta? Ibland får jag för mig att kärlek bara är ett påhitt, något vi tror att vi känner för att vi älskar någon. Jag har tänkt på detta under den senaste tiden, och har väl typ kommit fram till att man måste akta sig och inte luras av känslorna man känner.

Tänk dig att du med jämna mellanrum träffar en människa, ja ni umgås och fattar tillslut tycke för varandra. Utan att ni inte riktigt märker det själva så hamnar ni i vardagen att ni umgås varje dag och saknar varandra lite för mycket för realismen den enda dagen som ni inte träffas. Du tror att du är kär. Fast varför inte egentligen, du saknar ju den där personen hela tiden, vill verkligen inte åka därifrån när ni väl är med varandra, trots att det är varje dag.

Jag tror att man i den situationen luras av det där behovet av varandra, och tror att man är kär. Vilket är ett alldeles för stort ord och en alldeles för stor känsla för att kunna sätta ord på behovet av varandras närvaro man känner redan efter några veckor. Det är liksom lite mer än så att vara kär. Tror jag iallafall.

Tänk dig att du då låter dig luras, och du berättar för den här personen du tycker om att vara med att du är kär. Personen blir jätte glad och känner likadant. 3 veckor senare är nån av er lite småless, lågan har som brunnit ut lite grann och det där pirret finns inte riktigt där längre. Kanske har någon annan person dykt upp och fångat intresset hos någon utav er. Tänk dig att det är hos dig detta skett, du känner inte dom där starka känslorna längre och du börjar finna intresse hos andra, trots att det är trevligt på många sätt att umgås med "din person". Du inser då att du var nog inte kär trotsallt. Hur säger man det till någon? "Jo du.. det är såhär att, jag var aldrig kär i dig och är inte det nu heller. Sorry att det slank ur mig. Men vi kan absolut fortsätta umgås". Njaa jag vet inte. Personen du träffar blir såklart jätte ledsen, som trott att det varit något starkare än vad de var och är. Onödigt hjärtekross. För jag menar, man måste inte vara kär bara för att hjärtat ska kunna krossas lite.

Det behöver ju absolut inte bli på detta viset bara för att jag säger att det kan hända. Jag tror bara att den bakomliggande orsaken till många hjärtekross här i världen är att vi lurats av våra egna känslor och uttryckt dem alldeles för hastigt. Jag(!) tror att man inte blir kär på en kort tid, det krävs ett visst förtroende för att omedvetet våga, att bli kär.

​alternativt kan man ju bara hålla käft om det man känner. 

Likes

Comments

Jag tar kvällens sista klunk, du ler. I flera timmar har vi druckit vin och skålat, erkänt varenda svaghet för varandra. Men jag ska inte säga nåt till nån, för att jag vet att det är vår hemlighet. Vi finns bara nånstans mellan dröm och verklighet, och det är just där som vår hemlighet finns.


För någon minut sen gick du härifrån, om jag bara visste att vi nog aldrig mer skulle ses.


Likes

Comments

Idag mår hjärtat i min kropp bra, jag får som ta varje dag i taget och jobba med känslan som jag vaknar upp med. För ett år sen nu så levde jag årets bästa månad, omringad av människor som tog fram det bästa ur mig själv, tillsammans fick vi stå på scen ett x antal gånger. Idag har det börjat igen på riktigt, en massa repetitioner. Jag känner som redan hur kroppen fylls med lycka. Speciellt när vi satt bakom scenen idag igen, så många känslor som väcktes som fick mig att känna den där riktigt rena lyckan. 

Ser fram emot kommande fyra veckor så himla mycket, ska bli så jäkla skönt att få må riktigt bra. Som jag gör tillsammans med dem, och vad vi tillsammans skapar på scenen. 

Likes

Comments

Det kommer i vågor. Det brukar vanligtvis vara så att morgonen är prydd med nedstämdhet, för att kroppen och hjärnan inte riktigt kommit igång, och så brukar det gå över vid lunchtid och då känner jag den där glädjen som jag brukade göra hela tiden för en månad sen.

Men idag var det annorlunda. Imorse kände jag att jag hade kontroll, jag var inte ledsen över det som hänt och händer. Jag tänkte att, vad skönt att detta kanske blir en bra dag. Att hela dagen blir ren och bortkopplad. Men nu var det tvärtom, från ingenstans började kroppen göra ont igen och tårarna fylldes bakom ögonen. Jag satt i skolan, i korridoren. Inget ställe man vill fälla tårar på direkt. Så med tankekraft försökte jag att koppla bort, men jag var tvungen att gå därifrån. Jag gick ut, frisk luft, tårna försvann. Det var ett tag kvar tills bussen gick så jag gick sakta, försökte ta djupa andetag. Tårarna kom bakom ögonen igen. Jag orkar orkar orkar inte.

När jag kommit innanför dörren hemma så kunde jag äntligen slappna av, då föll det några få tårar ner för kinden men jag torkade bort dom och tänkte för mig själv att nä, så här kan jag inte hålla på.

Likes

Comments

Ibland känner jag tusen saker samtidigt. Ibland känner jag noll. Oftast så känner jag tusen saker, och två timmar senare noll. Jag vet inte varför det är så, och vad jag ska göra med det. Det känns lite som att jag först överreagerar, känner för mycket som jag sedan tycker att jag inte borde, och då väljer hjärnan att slå på den delen av mig som sätter igång min ilska, min ilska som gör att jag vill ge någon slags payback som att "om det är så här du vill ha det så är det de du ska få". typ. Inget jag annars vill uppnå, eftersom jag hela tiden känner ett enormt starkt medlidande och hundra skuldkänslor för allt. De är så konstigt egentligen hur lite makt vi har över våra egna tankar och känslor, vad eller vem är det som styr dom egentligen? Känns som att jag bara kan påverka en litenliten ytlig del av dom. Snälla nån där ovan, få kontroll på mina hjärnspöken.

Likes

Comments

Huvudet gjorde ont. Visste inte om det var på grund av att jag kanske har en förkylning på gång, eller om mitt huvud var fullt av olika tankar som jag varken kunde kontrollera eller sortera. Jag visste vem jag var, hur jag var som person och hur en person som jag tänker, känner och agerar. Men jag visste ändå inte om det var rätt, rätt sätt att hantera saker och ting. Det sägs att det är både en välsignelse och förbannelse att vara nära till sina känslor, vilket jag är. Men jag trodde denna gång att jag hade kontrollen, för att jag var så säker på vem jag var. Men nu i efterhand så förstår jag ju att känslor är okontrollbara och har ingenting egentligen med o göra att jag är stark och trygg i mig själv.

Orden har aldrig tidigare gett någon inverkan på mig, aldrig betytt något och aldrig heller spelat någon roll. Men nu gjorde dom det, betyder det att jag inte är lika stark och trygg i mig själv som jag tyckte att jag var? Eller hade jag börjat känna något Innan jag hade hunnit bestämma mig för att stänga av helt o hållet? Vad ska jag göra nu? frågar jag mig själv. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill kunna stäng av, jag vill inte våga känna, jag vill inte plocka fram det som ligger och gror inuti mig. Jag vill att det försvinner, nu.


Likes

Comments

Människor är lite som stjärnor. De kan göra dig illa om du kommer dem för nära, men samtidigt så kan du då se det allra vackraste i minsta detalj och se förbi de dåliga sidorna. När en stjärna dör, så lyser fortfarande skenet av den på himlen. Så gör också människorna som lämnar oss, våra liv, våran jord och bara något så simpelt som vår bekantskap. Minnet och känslorna av och för människan, motsvarar ljuset och skenet i riktiga stjärnor som syns på himlen, men istället så känner vi av människan i våra hjärtan, oavsett levande eller inte. 

Det får mig att känna att livet är oändligt, och hur speciellt och vackert det är att ens existera. Trots att man mår riktigt jävla dåligt ibland, trots att man tror innerligt att man hatar livet, så är livet det vackraste vi någonsin kommer att ha.

Jag tänker däremot inte skriva att ni ska leva ut det till fullo och ta vara på varje dag, trotsa rädslor och uppleva saker och ting. Gör det om ni vill, när ni känner för det. Men en sak ni bör göra, är att stanna upp ibland. Titta er omkring, ta ett djupt andetag och lev in stunden. Inse vilken fantastisk grej livet är. Se världen som blivit skapad, se dina vänner skratta, se det som gör dig glad och som får dig att vilja leva.

Likes

Comments

Del ett.

Fysisk känsel är ett sensoriskt system som detekterar impulser såsom temperatur, smärta, men också beröringen vi kan känna när våran hud rör vid något. Frågar du mig är känsel ett fantastiskt sinne. Förr, när vi hade bad i skolan brukade jag passa på att dra mina händer och fingrar igenom vattenytan extra mycket och långsamt när jag simmade, samma vad det på somrarna i stugan då vi badade i havet, bara för att få känna hur lent vattnet var.

Beröring av en annan människa, beröra en annan människa. Ett behov vi människor har, som är minst lika stort som behovet av syre, mat och vatten. När en annan rör vid din kropp så frisätts en slags må-bra hormon som kallas för oxytocin. Men jag tycker inte att det bara är beröringen på mig själv som spelar stor roll. Har du någonsin reflekterat över hur det känns i hela din kropp och själ när du rör vid någon du verkligen tycker om? Att få beröra människan man är förälskad och kär i är vackert. Beröring är vackert.

Jag ska berätta kortfattat vad kärlek är för mig. Jag har älskat, hatat och varit rädd för kärleken. Idag tycker jag att det är vackert men skört. Vackert på så sätt vilken lycka det kan utsöndra, vackert på så sätt att två människor endast har ögon för varandra. Men dessvärre skört på så sätt att människan som man känner kärleken för, kan på en sekund säga något, göra något som totalt förstör dig. Skört på så sätt att människan som du är kär i kan styra dig, kontrollera dig och ha ansvaret för ditt välmående. Det finns mycket vi människor kan göra för kärleken, vilket är farligt.

Jag har varit så kär att det gör ont, som att hela kroppen vill gå sönder. Både med en positiv och negativ laddning. För trots smärtan var jag så lycklig när jag fick vara med honom. Men det blev negativt när mitt hjärta tillslut var krossat i miljoner delar, då orkade inte ljuset i smärtan finnas kvar. Då gjorde bara allt ont. Kärleken gjorde så ont att jag ibland inte kunde andas, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag började hata den, och blev rädd för den. Tills jag mötte någon som tog hand om det hatet, och visade att det är något fint. Men som allt annat kan kärleken dö ut, och det gjorde den.

Tomhet. Jag satt och kollade på ordet ett tag, lyckades tvinga fram en känsla av tomhet för att kunna beskriva den. Vad jag kom fram till är vad som enligt mig beskriver när man känner tomhet i kroppen. Jag har två tankesätt, det första är att du ser hur världen omkring dig är i full rörelse, bilar kör förbi, såsom människor passerar dig på gatan, människor är på skolan, jobbet, ja du ser vardagen framför dig men du står stilla i mitten. Allt och alla bara passerar dig, men du känner ingenting. Bara står där och ser livet passera förbi. För att förstå min känsla av tomhet kan du också tänka dig att din kropp är en maskin, i ständig rörelse. Dina organ i kroppen jobbar för fullt och så som en maskin gör så låter den. Inget vi hör förutom när magen kurrar eller vi lyssnar på någon annans hjärtslag. Men att du hör den på insidan på något sätt ändå. Jag skulle beskriva tomhet i kroppen som att maskinen(organen) är igång, men är tysta. Lite som med min första förklaring så fortsätter kroppen att fungera precis som livet, men du känner ingenting. Bara tystnad i hela din kropp.

fortsättning följer

Likes

Comments

Snart tar jag studenten. Ca 6 månader kvar. Inte alls länge kvar med tanke på hur länge jag gått i skolan, och inte heller länge med tanke på hur snabbt tiden går hela tiden. Nu är det helt plötsligt december, snart kommer mitt sista jullov, snart fyller jag arton år. 

Jag vet inte om tiden går så snabbt för att jag gör så mycket hela tiden att jag inte hinner sitta ner och riktigt reflektera mina dagar, veckor eller så. Blir väl oftast att jag sitter och tänker på endast specifika händelser och stunder, men de gör väl alla? Studenten känns så nära men ändå så långt bort. Varför långt bort? kanske ni tänker, ja jag menar jag skrev ju nyss att det är snart. Men så här är det, jag vill inte ta studenten. Inte än. Eller ja, det handlar väl inte riktigt om att jag inte vill ta själva studenten- upplevelsen lixom. Det vill jag ju verkligen! Men känner mig inte redo att gå ut skolan ännu. Av den anledningen försöker jag hela stöta bort tanken av att det är snart, vilket gör att det inte känns så alls- alltså väldigt långt bort. Man skulle kunna säga att jag lever i förnekelse, vad tragiskt. 

Något som varit ens trygghet sen man var 6 år, "imorgon ska jag till skolan". Jag tänker bara på hur det kommer kännas efter sommaren när alla i ålder under mig går tillbaka till skolan de där datumet i slutet av augusti. Jag undrar vad jag gör då. 

Likes

Comments