​Skriver så många inlägg som jag inte publicerar. Känner så många känslor som jag inte lyckas sätta ord på. Känner så många känslor att dagen blir jobbig att ta sig igenom. 


Mitt jobb är inte hemskt, det är ganska trevligt faktiskt. Jag gillar mina kollegor väldigt mycket och har inga större uttråkningsproblem med mina arbetsuppgifter heller. Men att vakna en morgon med svullna ögon och en klump i magen, gör jobbet ganska jobbigt. Säger ofta att jag är trött pga lite sömn fast jag är utmattad i både kropp och knopp av allt, ibland när jag är ledsen säger jag också att jag är trött, lixom därför jag inte är på topphumör. Jag kan bemöta kunder med gråten i halsen och skakningar i händerna. Det är inte bara ansträngande att känna av detta, utan att också streta emot det. På min träning senast ikväll hade jag gråten i halsen, flera gånger. Känner mig nere, dålig och bara skäms över min prestation. Senast ikväll kom tårarna brännandes ner för kinderna när jag stängde dörren efter mig på vägen ut från studion. Tårarna gav en brännande känsla när jag satt i bilen, det gjorde lixom ont. Lika så gör det ont nu när ögonlocken är tunga av svullnad. Må detta ta slut, helst nu. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Skrivit om ett inlägg om detta 3 gånger, tänkte skriva något till detta och ge henne cred för tweeten men kände att jag vill bara publicera det hon skrev. Så lämnar det så här.

Likes

Comments

​Hur bra håller ett människohjärta? Hur många gånger kan det krossas innan det går sönder helt? Tänker mig hjärtat som ett materiellt ting. Något som går sönder och man lagar det, limmar några gånger, så går det sönder och man snabblöser problemet med tejp men tejpen håller inte så tillslut är det bara att ge upp, den går inte att laga igen. Blir det mentala hjärtat utsatt för alldeles för mycket hjärtesorg men framförallt hjärtekross, kanske inte det inte går att läka hjärtat igen. Den ger upp och man ger upp kärleken. Som kunde ha väntat runt hörnet och varit den riktiga, äkta som aldrig slutar leva. Tänk om man skulle gå miste om det på grund av någon som bara lekte med mina känslor, någon som inte såg mitt värde och var otrogen, någon som bara krossade mitt hjärta. Fy fan vad onödigt, ovärt och rättvist att man råkade träffa den jävla människan. 

Fast samtidigt så vet man ju inte från början (oftast) vem som kommer krossa en eller inte, vem som är den jag lever den eviga kärleken med. Och bara för att han krossat mitt hjärta behöver ju inte det betyda att han ville göra det. Ibland kan man krossas av någon annans känslor som inte finns där, och så är det ju bara. Då får man helt enkelt lära sig att leva med det. Även om det är svårt. Det är som det är. 

Likes

Comments

Scarred for life. En bra låt av Sabina Ddumba men också något som kännetecknar känslor i olika former. Det kan innebära att man varit med om något traumatiskt i sitt liv som gör att man har fobi för olika saker, eller att man på något sätt påverkas av denna traumatiska upplevelse. Jag tror att alla människor upplever saker olika, och att ingen kan säga till dig- nej det där du upplevde var inte ett riktigt trauma. Jag tycker att man själv är den enda som kan avgöra om upplevelsen/händelsen var traumatisk. Nu babblar jag bara och kommer ingen vart med det jag vill skriva om egentligen. Så låter detta vara någon slags inledning till något jag vill skriva av mig om, känslan av att inte räcka till.


Jag har känt det många gånger, i olika sammanhang och av olika anledningar. I skolan, hemma, vänskapsrelationer och kärleksrelationer, listan fortsätter. Antingen beror det på en dålig självkänsla som inte blivit uppbyggd under mitt liv som jag hitintills levt, eller så hände något som gjorde att jag förändrade min syn på mig själv och vad jag tror att andra ser om mig. I mitt fall har det hänt saker som gör att jag lätt tror att det är på grund av att jag inte räcker till, som vissa saker sker. I kärlekens värld till exempel. Du kan säga att du älskar mig men jag kan ändå tvivla på det, och vill gärna veta varför om jag ska kunna tro på det. Du kan säga jag vill inte vara i ett förhållande med någon, men jag skulle ändå känna det är jag som inte räcker till. Även om fallet inte har något med mig att göra överhuvudtaget. I ett sådant fall kan jag förstå situationen, att det inte handlar om mig, men innerst inne kommer jag på ett sätt att vända situationen till att det är just på grund av att jag inte räckte till.

Som min vän kan du säga att du älskar mig, men jag kan ändå tvivla på att du känner att du inte orkar med mig. Ibland kan jag få för mig att alla mina vänner bara är snälla för att dom måste, inte för att de genuint vill. Känner mig elak som kan tro så om mina vänner, men det handlar om att jag tror att jag inte räcker till. Jag har fått bevisat för mig vid flertal tillfällen att jag inte räcker till, och det sätter sig i hjärnan och bygger ett bo där. Jag är nog lite som Sabina, scarred for life.

Likes

Comments

Jag sitter på din sängkant och försöker samla mod. Jag ska nu ställa frågan som antingen kommer få mig att pusta ut, eller bryta ihop. Jag hade en sån ångest i bröstet att jag ville kräkas, ångesten tröck sig igenom magen, bröstet och upp i halsen, ut i mina leder på kroppen som gjorde att jag skakade. Jag drog i mina tröjärmar och tittade ner i händerna, tog ett andetag och ställde dig frågan. Svaret jag fick hade jag räknat ut, jag blev inte förvånad, men trots min förberedelse på det värsta hoppades jag inombords att det bara var ett missförstånd från mitt håll. Men så var inte fallet.

Ni vet när man har gråten i halsen men ändå har kontroll? Jag hade ingen kontroll. Jag kände hur mitt hjärta gick sönder inuti samtidigt som jag blev blind en stund av mina tårar som fylldes i ögonen. Trots att det rann tårar ner för kinderna konstant så var ögonen fyllda med nya tårar varje tusendels sekund. Hela kroppen skrek men jag fick inte ut mer än ett hulkande jag försökte tona ner. Andningen blev hyperventilation och du försökte lugna mig genom att hålla min hand. Jag ville inte att du skulle ens röra mig samtidigt som jag ville att du skulle krama om hela min kropp i en och samma kram. Jag ville inte se dig i ögonen för att jag inte ville se dina ögon titta inuti mina. Dina ögon sa något jag inte ville höra, inte veta av. 

Likes

Comments

Samtidigt som jag kan vara väldigt kall och bara stänga dörren emot saker och ting, människor och dess beteende...så är jag väldigt emotionell, ni som känner mig vet om det. Ibland har jag svårt för att finna en balans mellan mina yttre känslor och mina djupa känslor. Ibland har jag svårt att kontrollera. Idag är en sådan dag. Det var gårdagen också, och dagen innan det. Det kommer till en nivå som jag inte kan stänga av, utan det bara känns, i hela kroppen. I magen, bröstet, fingertopparna, käkarna, knäna. - och när kvällen kryper sig på så får dessa känslor utlopp. Ibland rinner det tårar längs kinderna, ibland lyckas jag ta mig till danssalen, och ibland som nu så får jag ner det på papper.


Jag kommer ångra att jag publicerat detta om nån vecka men just nu känns det lite skönt.

en är full av känslor och den andre inte

Likes

Comments

Det finns människor som kommer in i våra liv och lämnar det igen. Det finns också människor som stannar en stund och lämnar fotspår i våra hjärtan. Och vi är aldrig mer desamma.

Jag har vid många tillfällen funderat och tänkt på människor som jag lärt känna genom åren och vad den specifika personen förändrat i mitt liv, om den har förändrat något det vill säga. Jag spekulera kring hur mitt liv hade sett ut om jag aldrig träffat denna människa, vem jag hade varit och hur jag hade blivit formad. Det gäller såklart inte bara just specifikt människor och dess inverkan, men bakom många händelser står en människa som agerat på ett eller annat sätt, kan vara verbalt och kan vara med handlingar.

Jag tror inte att det är förutbestämt att jag ska träffa denne, och detta ska ske. Men jag tror någonstans att det är ödet som gjort att det blev så, som ledde till det. Tja, att det bara blivit så. Jag tror att vi av slump möter människor som lämnar avtryck och en del inte, men att vi själva väljer antingen omedvetet eller med full kontroll hur det hanteras och ledes vidare. Ibland får det mig att inse att jag ibland väljer min sorg eller lycka och att jag själv låter mig påverkas och förändras. Frågan är bara om det i slutändan leder till något positivt, Antar att det är det alla strävar efter, en positiv framtid? Men eftersom jag inte har någon spåkula eller kan se in i framtiden på andra sätt så har jag helt enkelt inte svaret på den frågan fören jag är där. Godnatt!

Likes

Comments

Om vi ser tillbaka på mitt tänk angående livet sådär 1-2 år sedan så fanns det inte på kartan att jag skulle binda mig till någon igen, fören jag blev typ trettio år. Jag var hundra procent inställd på att en pojkvän skulle jag då inte ha på ett bra jäkla tag. Jag fann tryggheten i mig själv som jag så flitigt preachade om på sociala medier att man behöver. Jag fann lyckan i att vara i mitt eget sällskap och jag fann lyckan i att vara singel. - och inte för att jag kunde flirta runt, utan för att jag hade mig, och mina vänner och det räckte gott och väl. Jag kunde ligga ensam i sängen en hel fredagkväll utan att känna mig ensam och ängslig, som jag brukade känna om jag var själv. Jag kunde ta en riktigt lång promenad utan musik eller podcast i lurarna, bara lyssna ensam på världen som försegick runt omkring mig och njuta av mitt eget sällskap. Det kan jag fortfarande, och jag vet fortfarande att jag kan vara lycklig utan kärleken när jag bara är arton år, det finns så mycket mer att hämta sin lycka i. Men bara för att jag har den inställningen så betyder inte det att jag inte kan ge hela hjärtat till kärleken, eller att jag inte kommer slösa några år på att ha en pojkvän som jag sen kommer gråta över ett tag, men grejen är den att jag då kommer veta var jag har mig själv, eftersom jag redan har en sån stark vetskap om var jag har mig själv och vad man ska värdera lycka i. Och jag kommer veta att det faktiskt går över tillslut, även om vägen dit kommer att vara jobbig från och till. Men det är väl så livet ser ut? Om inte någon olycka någon gång sker, hur ska vi då kunna värdera lyckan?

Summan av kardemumman.. jag behöver inte en snubbe för att bli lycklig! Men just därför kan jag om jag vill, skaffa en, bli kär och sen ha mig själv precis som innan om det skulle ta slut.

Likes

Comments

Skolstarten närmar sig, barn och ungdomar ska börja första året i skolan, känna sig stor och börja högstadiet, känna sig cool och börja gymnasiet och de sista ungdomarna ska inte återgå till gymnasiets klassrum och rutiner. Jag är en av dom. Förlåt om jag tjatar på om detta, att studenten inte var något för mig att fira, eller att jag verkligen vill fortsätta gå i den slags skola (dvs inte uni/högskola), men jag tycker att det är så sjukt att jag för första gången sen jag skulle börja sexårs inte ska komma tillbaka till skolan efter ett sommarlov som kändes vara så kort! Jag kan varken smälta eller förstå, jag fattar att det är livets gång och att jag måste ta steget vidare i livet och upptäcka vad mer jag har att göra. Men det är svårt, svårt när man ser människor på sociala medier ska flytta från denna trotsallt, mysga håla, människor ska börja sin femåriga universitetsutbildning i Uppsala och leva ett hejdundrande studentliv. Vad vill jag göra? Jag vet inte.

Ska jag tänka innanför eller utanför ramarna? Ska jag följa en dröm som enligt mig är omöjlig, eller ska jag för bekvämhetens skull stanna i Luleå och passa på att plugga här när vi ändå har ett universitet? Jag har åtminstone återanmält mig till förra dansterminens klasser, samt 3 nya klasser utöver det, vilket kommer resultera i 8 träningar i veckan plus nån basketmatch då och då, eller ja ganska ofta faktiskt. Sen har jag en mattekurs att läsa upp också, för säkerhetsskull. Så jag antar att detta blir året då jag lever för och på dansen, det kommer vara min glädjekälla. Tack gode gud för att jag har den.


Ta väl hand om er, och 99:or.. .njut av ert sista år, och njut sönder av studenttiderna för de är de sista ni har, och de absolut roligaste.

Likes

Comments

Är det studentens påföljder? Ensamheten i min säng som varar resten av dygnet efter ett jobbpass? eller är det den elaka jäveln som får mig att känna mig sämst några timmar i veckan? eller är det bara jag som plötsligt fått noll motivering, energi eller inspiration till att göra något annat än att ligga i min säng och vänta på att något ska hända.


Efter att jag tog studenten, och dagen efter bilade ner till Umeå och såg Håkan, så kan jag inte påstå att jag gjort något vettigt. Bläddrar desperat igenom mitt kameraalbum i telefonen för att finna något riktigt sådär roligt som jag spenderat halva sommaren med att göra, det jag finner är en helt okej midsommar, bebismys för en dag, samt kvällen när solen sken över norra hamn när vi dansbrudar överraskat Lina på grund av hennes söta pojkvän som styrt ihop allt. Men där tar det slut, sen har jag bara jobbat. Sett solen lysa utomhus när jag stått inomhus och sagt "det blir nittio kronor, vill du ha ditt kvitto? inte? okej! smaklig måltid." Har jag varit ledig så har regnet öst ner, alternativt varit en molnig himmel.

Jag vet inte om detta är post-graduation deppigheten eller om mitt liv är lite mindre ägigt för tillfället. Skulle mer än gärna återgå till min gymnasierutin där jag träffar mina bästa vänner varje dag, dansar på en basketmatch för att sedan stressa sönder till dansmagasinet på andra sidan vattnet för att delta 20 minuter på min dansklass. Somna lite för sent och vakna lite för trött, åka den förbannade gymnasiebussen och veta vilka som kliver på var, för att sedan stega in på hackspetten sliten som om hälften vore nog, vänta bara tills ni går i trean.

Likes

Comments