Header

Livet kan kännas tungt och hopplöst, speciellt som en offentlig person (kan jag tänka mig). Detta som har hänt är tragiskt, men det är verkligen inte deras fel.

Fans beter sig som idioter, de har verkligen ingen respekt. Många har under de senaste dagarna skrivit om deras breakup, framförallt innan dem berättade om allt. Även tidningar, nyheter m.m. Jag själv sa till direkt att skärpa sig till alla som skrev hat och korkade påhopp.
Jocke och Jonna bad sina fans att INTE spekulera och sa dessutom att dem skulle komma ut med en video så småningom. Hur man då som människa inte kan respektera deras privat liv eller direkt går på dem om deras äktenskap och framtida adoption förstår jag inte.

De är människor, de behöver egentid, umgås, lugn och ro, inte några snorungar som har noll respekt och kommer hem till dem och knackar på fönstret och ropar på dem, eller skriver massa hat på nätet. Hat skriver folk för dem inte har något bättre för sig. Så om DU skriver hat, dra åt helvete rentutsagt. Skapa KÄRLEK istället, framförallt till Jocke och Jonna, för dem behöver all stöttning de kan få nu.

Till Jocke och Jonna; Ni är starka tillsammans, alla har motgångar, alla behöver ibland ta en paus från allt. Låt inte hatare trycka ner er, ni har mer kärlek än hat. Ni må vara offentliga personer men det innebär inte att ni måste tystas ner och ni inte vågar uttala er om vissa saker. Våga höja rösten, våga säga ifrån, ni har lika mycket mänskliga rättigheter som jag och alla andra har. Ingen förtjänar så mycket hat som ni har fått. Försök lägga allt det dåliga bakom er och blicka framåt! Ni har all min stöttning och respekt!

Så guys, ha RESPEKT och sprid KÄRLEK. Inte bara till dem, utan alla personer. Tillsammans kan vi göra jorden ett bättre ställe utan massvis med hat.
#stoppahatet
STAY STRONG!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag måste faktiskt dela med mig om vad jag gjort idag. Kräsna och känsliga bör väll kanske inte kolla på bilderna i slutet, hihi.

Min kära kusin Anna följde med till sjukgymnasten idag, avskyr nämligen att gå iväg på "möten" själv eller ställen jag aldrig varit på. Det gick bra, men hon kunde känna att mitt vänstra knä fortfarande är ostabilt efter att det hoppade ur led. Hon klämde och jämförde och till sist fick jag övningar och en återbesökstid. Känns skönt att ha fått rullning på mina knäproblem. Väntar däremot tills min ortoped är tillbaka så vi kan få en magnetröntgen på dem.

Sedan åkte jag och Anna till affären, och under bilresan kom hon på en idé. Jag trodde hon skojade först, men hon frågade om vi skulle ut och fiska. Jag sken upp som en sol (tycker det är sååå mysigt att fiska). Vi köpte mat och fika inför vår lilla utflykt samt maskar i en fiskeaffär.

Nåväl, när vi kom fram så började abborrarna direkt nafsa på våra metmaskar på kroken. Flera gånger släppte dem och lämnade en avbiten halv mask kvar. Sjukt irriterande haha.
Till en början vägrade jag trä på masken, men tillslut vägrade Anna också det så då fick jag sköta det under fisket. Vi fick iallafall två abborrar, men vi släppte såklart tillbaka dem.

Helt plötsligt får jag världens idé! Att bada näck när folket på stranden hade gått hem. Anna tyckte det var en sjukt galen, men rolig, idé. Det är något jag velat göra länge faktiskt men aldrig har blivit av! Det slutade med att jag hoppade i och Anna stod på stranden och tog fina bilder. Efter mycket om-och-men så hoppade även hon i. Sjukt kallt, men helt klart värt det.

Denna dagen kan ju knappast blivit mycket bättre!!!
Spontana saker är ju helt klart dem bästa!
STAY STRONG!
(PS. Känsliga bilder visas nedan)

Likes

Comments

Ja, rubriken säger väll det mesta?

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Men jag känner alltid att jag måste utnyttja min tid här på jorden och hitta på saker. Psyket säger nej men jag struntar i det och kör på iallafall, och det är inte okej.

Jag sitter alltid och planerar in massvis för att inte bli uttråkad. Blir jag uttråkad så blir jag nedstämd och det vill jag ju inte.
Jag ger mig iväg alltså iväg på saker jag egentligen kanske inte orkar bara för att göra något.
Jag tänker väll också att när jag är gammal vill jag kunna titta tillbaka på mitt liv och se att jag gjort roliga saker och inte bara suttit framför en dator. Liksom, det är ju nu i denna ålder jag ska ha kul och njuta, eller har jag fel?
Man ska väll ändå leva varje dag sold er vore den sista? Livet kan ju vara över imorgon, ingen har ett facit.

Jag lyssnar verkligen inte på min kropps alla varningsklockor, och det var på det sätter jag gick in i väggen hösten 2016. Självklart är jag rädd då jag känner att mitt psyke börjar ta stryk, men jag vill verkligen inte sitter inne flera dagar. Mitt psykiska behöver vila, men mitt fysiska behöver komma ut. Känns som man dras mellan två val, två val man inte vill behöva välja med.
Är så slut på kvällarna att jag inte orkar skriva något här heller. Och vill inte skriva tidigt på dagen 
heller då jag inte har något kul att skriva om. Inte för att detta är speciellt kul, men ja...

Vet inte vart jag vill komma med detta, men det känns skönt att dela med sig av sina tankar och kanske få lite feedback.
Slänger in några bilder jag tagit den senaste veckan.
STAY STRONG!

Likes

Comments

Jag vill så mycket mer än vad jag har ork till, både fysiskt och psykiskt. Jag vill så gärna skriva varje dag och berätta vad som hänt, men alltid säger kroppen ifrån. Förlåt.

Den senaste veckan har varit kaotiskt. Först allt med mitt knä som hoppade ur led, sen höll jag på att bli påkörd för idioten körde alldeles för fort och inte hade uppsyn på vägen. Och samma kväll råkar jag sätta en kniv i fingret när jag diskade. Snacka om otur.

Har sagt upp mig från jobbet tyvärr då mitt psyke blivit värre de senaste veckorna. Så nu sitter jag i Mjölby hos en vän och försöker fly en stund ifrån verkligheten, med hopp om att få lite mer energi. Hittills har det varit väldigt avkopplande!

Känns som mitt liv är helt hopplöst utan hästarna. Jag känner mig så himla rastlös om dagarna, det är ju trotsallt många timmar man spenderat i stallet varje dag. Det är ett tomrum som inte går att beskriva.

Imorgon åker vi till skänninge-marknad för att kika runt lite, har faktiskt aldrig varit där haha.
STAY STRONG!

Likes

Comments

Heeeej, nu var det ju ett tag sen jag skrev nått här. Varför? Lathet bland annat.

Hoppat på kryckor då jag fick ligament skada i knäet efter att det hoppade ur led. Träffat några vänner, kollat serier, spelat och bara tagit det lugnt. Har inte orkat så mycket mer än det tyvärr.

Inte kunnat jobba denna vecka heller med tanke på att jag inte får gå ner på knäna nu tills det blivit mer stabilt. Det suger verkligen. Tycker ändå det är avkopplande att sitta och rensa ogräs, men what to do about it liksom?
Jag och chefen har försökt anpassa jobbet så jag ska ge det en chans på måndag iallafall.

Nu ska jag försöka vila lite. Ha det bra och
STAY STRONG!

Likes

Comments

Wow, what a day... rubriken säger väll det mesta antar jag.

Kom tillbaka till jobbet idag efter att ha haft virus i halsen. Den första timmen gick bra och under frukosten satte jag på voltaren på mina knän för att förhindra mitt knä ont. Och tur var väll det med tanke på vad som hände strax där på.

Satte mig på huk för att ta bort lite vissna blommor vid en grav. Var alldeles för lat för att flytta mig 30cm till höger med hela kroppen, vilket jag verkligen ångrar nu.
Istället vred jag min över kropp lite, och helt plötsligt både hör- och känner jag hur något flyttat sig i mitt knä. I ren panik sitter jag stilla och valde att känna efter. Tydligen så hade min vänstra knäskål flyttat sig ca: 5cm till vänster. Så där satt jag med hjärtat i halsgropen. Vad skulle jag nu ta mig till?

De enda personerna som fanns i närheten körde gräsklipparen och skulle omöjligt höra om jag skrek. Så jag bestämde mig för att ta detta i egna händer. Jag tog min knytnäven och slog allt vad jag hade för att trycka tillbaka den. Och den la sig som tur tillrätta.
Trots mitt chocktillstånd ringer jag till mamma och berättar allt. Jag sa väll ungefär "vi MÅSTE kontakta min ortoped genast, mina knän håller inte längre mamma!"

Tro fan inte att det inte gjorde ont, eller att jag var rädd, för detta kan vara det mest obehagliga jag har varit med om. Att behöva smälla tillbaka knäskålen själv utan någon hjälp.

Hur som helst, min ortoped har semester tills 10/8 så vi får stå ut tills dess. Detta är inte heller något nytt, har haft problem med knäna i 5 år, men har aldrig riktigt fått någon hjälp. De har bara kommit med bortförklaringar. Och med tanke på att större delen av min släkt har problem med knän och leder kan jag själv tycka att dem borde ta mig mer seriöst.

Note to myself: ge fan i att vara lat och flytta hela kroppen istället för halva, och använd knäskydd framöver!
STAY STRONG!

(Det som pilen visar på är svullnaden jag fick efter detta)

Likes

Comments

Hej på er! Det var ett tag sen hihi. Har inte mått bra varken psykiskt eller fysiskt så har inte haft något speciellt att skriva om. Inget kul att skriva om saker som inte kan vara intressant för någon.

Vad har jag gjort dessa dagar undrar ni säkert. Jag har legat i min säng och kollat på min nya serie American Horror Story. Verkligen att rekommendera! Super spännande och bra story. Iallafall på första säsongen. Har suttit över 10h och stirrat på serien det senaste dygnet.. (Ja, jag är galen)

Har för första gången sen i onsdags socialicerat mig med människor. Började nästan klättra på väggarna p.g.a uttråkad. Så tog en sväng till klädaffären med min kära kusin, satt och myste vid folkparken och sen åkte jag hem till en vän.

Men hörni, tänkte på en sak i affären idag. Framförallt ni som har psykisk ohälsa känner säkert igen sig. Men iallafall... när man går där och det känns som att alla tittar på en, men när man väl kollar runt så tittar inte en enda person på en.
Eller som idag vid provrummen satt det två killar, de verkligen stirrade på mig. Hade de kollat en stund till hade jag frågat vad fan de glodde på. Och nej, det var ingen sån där wow-vad-snygg-hon-är- blick, snarare herregud-vad-är-det-för-fel-på-henne- blick. Blev så frustrerad. Avskyr när folk blänger på mig...
Kanske inbillade mig, men kändes verkligen som det.

Jaja, nu har jag skrivit så sjukt mycket, tankarna flög iväg haha. Godnatt.
STAY STRONG!

Likes

Comments

Alla vet att psyikisk ohälsa tystas ner av samhället. Men varför?

Jag själv har haft psykisk ohälsa i många år. Ibland mår jag bra, ibland gör jag det inte. Jag är väldigt öppen om det då jag anser att jag inte borde skämmas över det. Men i vissa lägen känns det verkligen som jag inte borde nämna det för andra människor. Många kopplar det till att man bara vill ha uppmärksamhet, eller kanske att man är ett monster. Så ska det inte vara!

Alla har psykisk ohälsa och hälsa, precis som alla har fysisk ohälsa och hälsa. Det är naturligt. Alla människor har perioder i sitt liv då man mår sämre, precis som alla människor ibland blir förkylda. Det är inte något som man väljer själv, eller kan avsluta bara sådär. Så varför ska det tystas ner?
Jag tror att kunskapen om den är väldigt låg. Det förvånar mig då alla vet att det finns i samhället.
Man går i skolan i minst 9 år, men aldrig får vi lära oss något om det. Borde inte det vara lika självklart som att ha sexualkunskap? Samhället behöver kunskap, och detta bör läras ut redan i ung ålder!

Om du är en vuxen eller ungdom som vet att du har någon runt om dig med depression visa att du finns där och kan hjälpa till om det är något. Men tvinga inte personen att prata om det, låt han/hon/hen välja själv när när personen vill prata om det. Men våga prata om depression! Vi är inte farliga, bara missförstådda av samhället.

Jag tänker inte vara tyst bara för att jag har en depression, jag tänker höja min röst och vara öppen. Aldrig ska någon behöva känna sig annorlunda eller tystas ned för att han/hon/hen har några bokstäver på pappret eller äter medicin.

SAMHÄLLET BEHÖVER ÖPPNA ÖGONEN FÖR VERKLIGHETEN! Många ungdomar behöver hjälp, så snälla, tysta inte ned oss, ha inte några fördomar. För trots detta är vi människor.
Stay Strong!

Likes

Comments

Alla har ups and downs i livet. Och nu rann min bägare över.

Allt har kommit ikapp mig igen. Jag känner mig vilsen, oduglig, hopplös och svag.
Jag försöker vara stark, det gör jag verkligen. Ibland försöker jag så mycket att jag låser in allt tills bägaren svämmar över, och det hände precis.

Skilsmässan, hästarna, pengar, vänner... allt kommer ikapp mig. Allt jag kämpat för känns just nu så jävla hopplöst. Ibland undrar jag verkligen varför jag ens försöker, hur jag orkar fortsätta såhär.

Jag måste dagligen trycka i mig piller för att kunna fungera någorlunda som en vanlig människa. För att kunna ta mig upp ur sängen och orka gå ut bland alla oförstående människor.

ALLT känns så hopplöst, så jävla onödigt och värdelöst. Livet suger så hårt just nu, vill bara gräva mer mig och inte komma tillbaka fören allt är bra.

Stressen tar kål på mig, små tjaffsa och ord tar jag så hårt. Är det fel på mig? För det känns som det.
Snälla, få detta att sluta.
STAY STRONG...

Likes

Comments

Sliten, trött och ont i kroppen, känns det såhär efter man har jobbat?

Jag må hata att jobba med något som inte intresserad mig, men detta var rätt avkopplande (iallafall de första timmarna).

Det enda jag får göra p.g.a min ålder är att rensa ogräs. Som sagt, det var rätt avkopplande men jag blir lätt uttråkad och gillar ett varierat arbeta så detta kanske inte riktigt skulle passa mig i längden.

Anyways, måste erkänna att rabatterna och gravarna vart väldigt snygga efter min rensning.
Före:

Efter:

Skillnaden är rätt stor faktiskt... Kolla bara på den här bilden! Höger: rensat. Vänster: ogräs.

Nu är jag helt död, så ska försöka sova snart. Bara 3 veckor och 4 dagar kvar.... zzZzZzZzZ.
STAY STRONG!

Likes

Comments