Var hos kuratorn i fredags, vilket fick mig att må rätt så dåligt efteråt. Mår bra när jag är där men efteråt så blir de alltid jättejobbigt...
Vill bara försvinna från denna värld och vakna upp om några år. Vet att jag måste vara ensam men jag saknar att känna kärlek, att få ge någon kärlek, uppmärksamhet, känna pirr i magen, få dela livet med någon och må bra. Jag ska alltid ha så bråttom med vad jag än gör, varför kan jag inte bara vara själv? För några veckor sedan tyckte jag de skulle vara skönt att vara själv! Jag börjar undra om jag har någon diagnos faktiskt, för jag är så konstig ibland alltså.

Har som sagt haft en jobbig helg. Jag kan inte se de komma, när jag börjar må dåligt alltså. De kommer från ingenstans. De började i fredags och eskalerade sedan. Jag har ändå tvingat mig att göra saker, var ute en sväng med några vänner. Drack lite vin hemma hos min fina vän Jenny innan. Sedan blev de biljard, go mat och shuffleboard. Jag mådde jättebra under kvällen när jag hade deras sällskap och är jätteglad att jag har så fina vänner. De lyfter upp en i detta jobbiga.
Pappa var här och hjälpte mig sätta upp hyllor, nyckelskåp m.m. De blev jättebra! Nu har jag kommit väldigt bra iordning. Vilket känns bra för mig. Ett hem jag trivs med och som jag vill komma hem till underlättar för mig och får mig att må bra.


Idag var de jobbigt igen, vet inte varför riktigt utan lider bara igenom de. Gråter, torkar tårarna och försöker kämpa. Men idag har jag inte lyckats övervinna mig själv. Idag har jag suttit och kollat in i väggen hela dagen. Kollat gamla bilder och filmer. Saknar gamla tider när jag mådde bra och hade min topp av livet! Känns nu som jag aldrig kommer få de så bra igen.

Jag hoppas veckan blir bättre och jag kan må lite bättre. Imorgon ska jag träffa Carro och boka flygbiljetter och hotell inför resan till Finland. Vi ska se f u c k i n g KYGO. Längtar så mycket!
Sedan blir de mycket jobb och träning i veckan(hoppas jag! Har helt tappat motivationen...) och på fredag blir de glöggmys med Nathalie och Christopher. De ser jag fram emot! Är som sagt riktigt glad att jag har så fina vänner.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Något märkligt har faktiskt hänt. Jag kände glädje i fredags. Så tydligt så de nästan gick att ta på. Jag var så oerhört glad över vad som skulle hända dagen efter. Blev faktiskt chockad när jag kom på mig själv med ett leende. Har nog inte varit glad på över 4 månader. De känns otroligt bra att få känna något igen.

Nu har min resa verkligen börjat om. Kände att cirkeln slöt sig verkligen igår, jag är på rätt plats nu för att börja må bra igen. Här har jag alla förutsättningar och mitt liv.

Likes

Comments

Lyssnar sönder på silence med Marshmello. Minst en gång om dagen måste jag höra den. Vet inte vad de är som tilltalar mig i låten men just nu får jag fram så mycket känslor genom att lyssna på den. Jag mår mycket bättre utav att lyssna musik, märkte de tydligt dom första veckorna. Kunde inte sätta mig i bilen utan att koppla på Spotify. Tror jag försvinner iväg i en egen värld och tänker mindre när jag lyssnar på musik. De hjälper mig att rehabilitera. Har undrat varför jag köpte ett ljudsystem till lägenheten för något årsedan men nu är jag glad att jag har de 😂 Älskar att spela musik i bilen, i hörlurarna eller i hemmet och försvinna i en egen värld!

Samtidigt som jag skriver detta inlägg lyssnar jag på "snart är de jag som är kung" från Lejonkungen. Älskar den!! Skiter i att jag är 25 år och lyssnar på den. Älskar att sjunga med i den 🙈 "Fri att få de jag vill ha!"

Imorgon är den stora dagen. Jag hoppas att resan nu fortsätter i ett bra tempo. Jag ska fixa detta!

Likes

Comments

Förstår inte varför jag mår dåligt idag, kände hur de kom smygandes igår. Och som ett brev på posten så kände jag av de imorses när jag vaknade. Varför? Vad påverkar mig? Jag ville inte gå upp, jag ville inte jobba, jag grät i bilen påväg till jobbet. Men hade ingen aning om varför...

Jag har ju fått ett helt nytt liv, vad gör att jag mår dåligt nu...så mycket frågor. Antar att de är resan som börjat. Att jag inser vad jag varit med om, vilket är så sjukt så de finns inte. Jag mår illa när jag tänker på vilka meningar, sms, händelser, bråk, samtal m.m. Jag har fått stå ut med. De växer hat inom mig. Hur kunde jag leva i denna jävla bubblan? Hur kunde jag ge en syn utav att de såg bra utifrån?

Jag borde egentligen må rätt så bra idag med tanke på vad som komma skall. Jag har fått tillbaka mitt liv. Jag är inte lika stressad, jag kan göra vad jag vill, umgås med vilka jag vill, prata med vilka jag vill. Vara mig själv! Listan är lång.

Jag måste fortsätta bearbeta detta. Jag har haft bra dagar de senaste också. Så de är bara att acceptera dom dåliga dagarna och kämpa vidare.
Jag har ändå haft lite tur i allt jobbigt.

Jag är inte längre rädd för att vara själv, vilket jag hatade för några årsedan. Nu ska jag äntligen få andas och vara mig själv!


Jag måste leva. Våga leva.

Likes

Comments

Varning för långt inlägg!

Tänker på de jag har varit med om den sista tiden och hur jag aldrig har upplevt de innan. Hur kan man skada någon man säger att man älskar? Någonstans är de ju fel. Har denna blogg för att dela med mig och reflektera med mig själv. För att bearbeta ALLT som hänt de sista.

Jag kommer tidigare från ett bra förhållande på 6,5 år där vi gjorde slut gemensamt. Vi träffades när vi var 17 år, de var riktig kärlek. Jag vet hur de känns att vara riktigt jävla kär, för de var jag i honom. Han var min bästa vän, kunde dela allt, stöttade mig i allt, älskade mig för den jag var, vi umgicks med vänner och även själva och gjorde roliga saker, bodde ihop. Livet var på ytan på topp! Han var helt enkelt hur bra som helst. Men de ingen visste men som vi kände, var att kärleken var borta. Känslorna dog ut under tiden vi växte upp. Vi blev två helt olika människor, vi gled i sär mer och mer. De var jättetufft att inse att vi skulle göra slut. Innerst inne ville jag men en del av mig ville inte. Men de behövdes! Du kan inte leva med någon du inte är kär i, de är bara elakt. Vi fick ett bra uppbrott och sa att vi alltid skulle vara vänner. Vill aldrig honom något illa och önskar han allt gott i livet. Minns hur vi grät oss igenom de här uppbrottet, uppdelningen av saker, städning av lägenhet. De var hemskt att inse att de var över.

Efter detta tog jag över våran lägenhet. De kändes okej, jag försökte göra den till min. Jag har flera gånger klandrat mig själv för att jag tappade känslorna, men vad skulle jag göra åt de? Jag kan inte styra de! Och de är en himla skillnad på mig 17 år och mig 23 år som jag var då.

Men detta slutade inte lyckligt. Jag tappade bort mig själv i detta uppbrottet. Skulle bara hitta någon ny att ersätta honom med, vägrade vara ensam. Vilket jag egentligen hade behövt, vara ensam och umgås med vänner tills jag en dag stötte på den rätta igen. Jag träffade en kille som jag faktiskt kunde tänka mig "starta en resa med" om man säger så, men hela de blev helt fucked up pga. vi aldrig delade med av oss hur vi kände. Jag var rädd, antar att han var de också. De fanns något där från min sida men jah vågade inte tro på de. Vi kastade bort den chansen vi hade på helt fel sätt! Jag grävde ner mig djupare och djupare. Till slut var jag så förvirrad så jag visste inte vad jag ville i livet och mådde dåligt. Kunde inte tänka klart. Och de var väl när jag mådde som sämst jag träffade mitt ex och han tog greppet om mig och såg sin chans. Jag har aldrig träffat någon som är kontrollerande och svartsjuk innan men när jag träffade honom var de som att jag inte såg svartsjukan och kontrollbehovet. För mig var de att han brydde sig om en person som mådde dåligt. Detta visade sig dock med tiden vara helt fel. Och i detta har jag levt ett tag tills jag till slut tog min loss för ett tag sedan. Mer om de i ett annat inlägg.

Men åter till rubriken. Jag är 25 år nu. Har tappat hoppet om kärleken. Förr var jag en hopplös romantiker som alltid trodde starkt på "kärleken övervinner allt" men de är kört i grus nu. De har blivit förstört för mig. Vilket är tråkigt som fan! Denna gången är de dags att jag fokuserar på mig själv, vilket jag har gjort väldigt bra! Så kommer kärleken när den kommer. Fina killar växer inte på träd men dom finns. Men låt dig aldrig låta dom bestämma över dig och ditt liv!

Jag såg ett dejtingprogram för ett tag sedan där en tjej sa "i en småstad så är dom fina killarna upptagna när man börjar bli äldre, dom som är kvar är bara skitstövlarna." Jag vet att de finns fina killar kvar men lite sanning ligger de ju i de. Jag vet att de kommer ta tid för mig att lita på en kille igen men de blir förhoppningsvis bättre med tiden.

Likes

Comments

Idag saknar jag dig extra mycket, vet inte varför de är extra tufft idag. De bara är så. Kan inte sluta tänka på dig. Du fick mig att må bra i allt kaos...Hur bra vi passade ihop. Vi båda älskade att ligga på soffan, älskade mat, älskade att dra oss länge i sängen, älskade att bli kliade på magen. Tänker på hur du var så rädd för allt, stackarn.  Att man kunde snubbla och slå i foten i asfalten och du blev livrädd eller när man tog fram dammsugaren så stack du direkt. Eller hur du stod på balkongen och nosade i luften, skällde på posten eller när de kom någon, men när dom kom in så var du som en ängel. Liten men kaxig. Eller hur du blev alldeles lycklig och galen när du kom in från en promenad och sprang runt som bara den i lägenheten, fram och tillbaka och du ville att man skulle jaga dig.

Har alltid viljat ha en hund och du var perfekt för mig. Hoppas du har de bra nu.

Likes

Comments

Förra veckan var riktigt jobbig. Kämpade mig igenom hela veckan men de var med nöd och näppe. Varje dag var jag nedstämd men jag hade ingen aning om varför, jag trodde att de skulle gå över men jag var sådan hela jävla veckan. Att jobba, träna, prata eller umgås hjälpe inte för fem öre. I söndags orkade jag inte bära de inom mig mer utan bröt ihop. Efter de kändes de lite bättre faktiskt. Den här veckan har känts helt ok om jag får säga de så.

Jag har fått träffa min kurator och de hjälpte mig mycket. De är dock så sjukt att man känner igen de hon pratar om. Första gången nämnde hon hur ditt liv och intressen, vänner m.m blir mindre och mindre. Han tar ditt liv ifrån dig. Du anpassar dig efter hans humör. De kände jag igen så väl!

Denna gången pratade hon om hur man är i en cirkel som bara går runt och runt. Man får hemska kommentarer, säger ifrån. Han ber om förlåtelse och säger att han ska bättra sig, för min skull. Men sedan börjar hjulet om igen och han bättrar sig aldrig. Exakt så var de för mig! De är svårt att komma ur de hjulet....men jag lyckades till slut!

De kommer gå upp och ned den närmsta tiden, de är bara för mig att acceptera. Men de gör så ont att stundvis må dåligt. För jag vet ju hur de känns att må jävligt bra....


Jag är jävligt glad att jag har min familj, släkt och vänner som finns där. Är så förvånad över att mina vänner tar emot mig med öppna armar efter att jag var tvungen att stänga ute dom för han ville de. De gör ont än i dag. Men jag är som sagt sjukt tacksam att dom vill släppa in mig i deras liv igen. De är riktiga vänner de!

Likes

Comments

Tänkte testa detta igen. Var väl hundra årsedan man hade en blogg. På den tiden var de för att de var roligt att dela med sig av sitt liv, 17 år och livet lekte. Nu är jag 25 år och livet leker inte. Tur att jag inte visste detta vid 17 års ålder.

Tänkte använda denna bloggen som en form av rehabilitering för mig själv. Jag måste försöka ta mig ur detta och försöka förstå själv vad som hänt. Vem som helst kan drabbas, spelar ingen roll vem du är. Man är inte mindre värd för att man har lagt sitt liv i någon annans händer. Även om de är så jag känner. Hur tar man sig tillbaka? Hur har andra gjort? Kan jag lita på killar igen? Kommer de bli bättre? 

De gör så ont i mig, inombords. Antar att de är så de känns när man mår psykiskt dåligt? Ingen förstår mig. Utåt visar jag en sida som säger att allt är okej men inombords är de kaos. Jag sover dåligt, även om jag sover 10 timmar så känner jag mig aldrig utvilad. Jag vill inte hitta på saker med vänner. Vissa dagar går jag inte upp ur sängen, klär inte på mig, duschar inte. För de finns ingen ork. Vissa dagar vill jag bara skrika rakt ut. De brinner inom mig. Vissa dagar vill jag inte gå till jobbet. 

Kan inte minnas senast jag vad glad. Denna sista veckan har varit extremt jobbig. Jag har verkligen kämpat för att gå upp ur sängen. De finns inget som driver mig, inget! Jag börjar undra om jag är påväg in i en depression? Jag bara längtar efter att få prata med min kurator. Jag hoppas de ska lätta på smärtan. För detta är ohållbart. Jag vill inte må dåligt. Ingen förstår varför man är som man är...

Frågorna är många, resan har börjat. Önskar jag kan se tillbaka på detta om några år och då må bättre i alla fall.

Likes

Comments