KONTAKT: natwallin@hotmail.com

Ni är helt fantastiska. Efter det senaste inlägget var det så många som hörde av sig till mig, frågade mig om hur jag mådde, ifall de kunde hjälpa till och många gav så fint stöd och tips, framför allt personer som jag minst anade hörde av sig. Det gjorde mig glad. Efter den natten sov jag bredvid Emma i hennes säng. Jag kände en trygghet att inte behövde sova själv och slippa vakna upp så fort jag hör ett ljud utifrån.

Jag vill bara tacka alla som har varit hjälpsamma. Och stort tack till mina nya rumskamrater Emma och Klara för att ni är mån om att ta hand om varandra och får mig att skratta fast jag bara vill gråta liggandes i sägnen. Klara, som inte ens hade flyttat in än, kom så fort hon hörde om inbrottet och sov hos mig den natten. Haha stackarn, hon hade bara träffat mig lite snabbt en gång innan, men trots det åkte hon hit för att inte lämna mig ensam inne i lägenheten. Emma, som var i Sverige under dagarna, hjälpte till med allt hon kunde hemifrån. När hon kom hem igår eftermiddag plockade hon fram 3kg svenskt lösgodis ur väskan till oss. Förstår ni hur lycklig jag blev? Humöret gick upp snabbt, dock mådde jag rätt illa resten av kvällen. Jag vill berätta så mycket mer om dessa tjejer, för det är otroligt att vi bara har känt varandra i några få dagar men att vi ändå är den perfekta matchningen. Tre tjejer med helt olika personligheter och erfarenheter, vi är ett bra team.

Mina föräldrar har försökt göra så gott de kan från Sverige, även om det mest av allt önskade att jag kom hem igen. De förstår inte riktigt det där med teknik än och att kommunicera via Skype är inte alltid det enklaste, tydligen. Men jag förstår dem. De är oroliga över sin dotter som är i ett sårbart tillstånd, ständigt på utflykt och möter på motgångar men som fortsätter framåt när hon egentligen borde ha stannat och tänkt efter några gånger innan hon gör sina beslut. De är bara rädda att något allvarligt ska hända mig... och att de inte är här och kan hjälpa mig om det skulle inträffa något.

Jag älskar var och en av er. Till alla mina kärleksfulla vänner hemifrån som stöttar och önskar mig det bästa. Min familj som är det viktigaste av allt. Jag har aldrig varit i en sårbarare situation som jag befinner mig i nu, men som jag har sagt tidigare och jag säger det igen - jag ger inte upp. Jag ska inte sluta när jag har misslyckats, för nu kan det bara bli bättre. Jag har redan nått botten och det var ingenting för mig. Jag tänker fortsätta klättra upp, växa och bli starkare än någonsin. Och det är tack vare er jag kan göra det. Tack som fan! <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Kan inte allt bara vara en mardröm. För jag vill vakna upp nu. Mina drömmar om ett underbart liv här i London är bara att glömma. Jag bokstavligen hatar allt som har hindrat min väg. Det här skulle bli ett bra och vackert minne att se tillbaka på. Vad har jag gjort för att förtjäna alla motgångar? Min bästa vän lämnar mig, jag har ingenstans att bo, jag har feber och är riktigt sjuk. Och när jag äntligen kunde se ett slut på det hela så vänder det dåliga tillbaka mot mig. När jag tillslut har blivit frisk, träffat en otroligt fin vän och hittat lägenhet så säger det återigen stopp. Jag åker hemifrån runt 2:00 pm för att strosa runt på stan. Jag har köpt kaffe och tillbringat tiden i olika butiker och efter ett tag så tackar jag tillsist för mig och åker hemåt. Jag köper frukt och annat gott på vägen hem, tänker att jag ska mysa i sängen resten av kvällen och kolla på Hela Sverige bakar och andra program som jag har missat, men så fort jag tar mig till mitt rum så ser jag att min MacBook Air är borta. Lådor är utdragna och kläder är slängda runtom på golvet. Någon har alltså varit inne i lägenheten medan jag var borta. Vi har haft inbrott.

Det var vår tredje dag i lägenheten. Dessutom har jag spenderat de senaste dagarna själv eftersom att min rumskompis har varit på besök hemma i Sverige under den tiden. Och, det obehagliga i allt det här är att personen som har gått in i lägenheten har nycklar in till oss. Förmodligen har de tidigare hyresgästerna tagit kopia eller något liknande på nycklarna, för det fanns varken skador på dörr eller fönster.

Jag har inte kunnat sova inatt. Mina ögon är torra, jag har ständigt ångest och ont i magen, jag ler knappt längre. Det som gör ont är att jag aldrig kommer att få tillbaka min dator, med allt jag har sparat, alla vackra minnen som inte går att ersätta. Hur ska jag kunna bearbeta denna händelse?

Jag är helt tom. Jag har blivit orädd, jag utför handlingar utan att tänka på vad det kommer att få för konsekvenser. Men jag har slutat bry mig, jag känner inte längre igen mig själv. Världen har verkligen vänt sig emot mig. Hur mycket ska jag orka innan jag ger upp?


Det känns synd att jag i förra inlägget kunde meddela att jag kände mig trygg i mitt nuvarande, att jag äntligen kunde andas ut. Men jag är inte trygg. Jag lever i en mardröm.

Likes

Comments

Jag lever efter alla omständigheter. Jag bor inte längre kvar i Sverige utan nu befinner jag mig i den brittiska huvudstaden London. De senaste dagarna har bestått av sömnlösa nätter, oro i magen, gråten i halsen och jag har haft allmänt dåliga rutiner. Dagarna har varit skit, rent ut sagt. Ångesten har verkligen gripit tag i mig, världens hemlängtan och ensam stått på egna ben. Det är fan läskigt.


Jag har aldrig tvivlat så mycket på mig själv om vem jag är och vad jag vill göra. Hopplösheten grep tag i mig och jag såg den lättaste utvägen som var en enkelbiljett hem, men nej nej nej. Mitt val var att jag ska fortsätta kämpa tills att jag har lyckats göra det jag kom hit för, även om det innebär att jag måste ta mig igenom skitet. Och jag tackar mig varje dag för det. Tack vare det har jag blivit några centimeter längre och starkare än någonsin. Jag har inte bara bevisat för andra att det går trots att det känns omöjligt, jag har även vunnit över mig själv. FAN vad stolt jag är!


Så vad hände undrar säkert ni? Jo, jag flyttade hit till London med en som jag ansåg var min bästa och närmsta vän, men hon åkte hem efter bara några dagar. Redan efter andra dagen hade hon gett upp hoppet… hon hade bestämt sig för att inte fortsätta. Hon lämnade mig. Självklart kunde jag följt med henne hem igen till trygga Sverige, men jag ville fullfölja det jag hade påbörjat. Det är ett helvetes äventyr men med rätt inställning och attityd så går det, det handlar om ens egen vilja. Under lite över en veckas tid befann jag mig på fyra olika boenden, från vandrarhem till hotell bland annat. Vissa dagar visste jag inte ens vad jag skulle sova natten därpå. Bland all förtvivlan och ångest blev jag tråkigt nog sjuk samma dag som vi anlände till staden, riktigt illa. Jag har inte varit så sjuk på länge, trots det försökte jag hålla humöret uppe för att jag inte ville göra min vän besviken… eller åtminstone få henne att stanna kvar ett tag till, med mig. Jag hade ingen att vända mig till i London. Så dagarna spenderades åt att söka boende, gå på lägenhetsvisningar, sitta tom i blicken på restauranger och bara vänta.


Det finns hur mycket som helst att skriva om det som har hänt, men jag kommer sammanfatta det kort. I ett senare inlägg berättar jag mer om hur resten av min resa gick till. Jag måste också meddela att jag nu tryggt sitter framför min dator och avnjuter en varmkopp te. Och jag kan andas ut, äntligen.

Likes

Comments

Septembermånaden är redan här. På senaste tiden har jag försökt att skjuta upp på flytten, dels för att tiden springer förbi, men framför allt för att jag har kommit till den punkt där jag börjar känna oro och nervositet. Jag börjar få kalla fötter, helt enkelt. Dessutom har jag de senaste dagarna spenderat lite extra tid med mina föräldrar som gör det ännu svårare för mig att behöva veta att jag inom kort ska lämna dem, mitt hem, lilla staden Järna som jag tryggt har växt upp i. Det är nu, i slutet av september som jag lämnar allt och alla för att bege mig till en storstad, bygga upp en ny vänskapskrets, våga att göra misstag, ge mig tid att utvecklas och bli en starkare och klokare tjej, förhoppningsvis.


Jag har gjort en lista över drömmar och mål som jag vill uppfylla, åtminstone sträva efter under min vistelse i London. Personligen älskar jag att sätta upp egna mål, skriva ner mina drömmar, göra to do-lists, det är något som jag alltid har gjort och som hjälper mig framåt i vardagen. Det underlättar verkligen att sätta allt på papper istället för att samla alla tankar och idéer i huvudet. Men, nu är jag snart påväg. Datum är bestämt och boende är fixat under några nätter. Den 25e september kl 06:35 lämnar planet från Stockholm Skavsta och flyger till London Stansted, mitt nya hem.

Likes

Comments

På senaste tiden har jag inte gjort så mycket annat än att studerat körkortsteori och förberett mig inför kunskapsprovet. Och vet ni vad? I f*cking made it! Hjälp vad jag har skjutit upp på allt som har med körkortet att göra, men nu har jag äntligen lyckats! Om det inte vore för flytten till London så vet jag inte om jag hade haft lust eller ork till att skaffa körkort, men jag hade ett mål. Min avsikt var att jag inte får flytta till London förens jag har skaffat mitt körkort. Och på det sättet tvingades jag att göra allt för att klara kunskapsprovet och uppkörningen, det hjälpte mig att fokusera eftersom jag hade ett mål att sträva efter. Tyvärr är jag en sådan person som gärna skjuter upp på saker om jag har den möjligheten. En dålig egenskap jag har.


Just nu har jag ingenting som hindrar min flytt, jag är egentligen gott som redo. Men helt redo är jag inte. Jag jobbar nämligen augustimånaden ut, jag behöver fortfarande köpa flygbiljetter och lite annat, samt förberedda mig mentalt. Hjälp, hur ska det här gå?! Wish me all luck!

Likes

Comments

Bilden är tagen på Gröna Lund den 10/6-17

Okay allesammans, redo för action? cause I guess I'm not. Bara några enstaka veckor kvar nu tills flytten. Den här veckan har jag haft fjärilar i magen, för det är nu som jag börjar inse vad som väntar mig. Seriöst nu, jag är riktigt stressad över hur fort tiden går och över allt som jag måste hinna göra tills det är dags, t ex ta körkortet (inget litet moment direkt!), köpa flygbiljett, skriva klart det sista på cv:et, hitta hostel, fixa arbetsintyg och sen är det massa annat som ska checkas av innan vi beger oss iväg.


Det som känns jobbigt i dagsläget är framför allt att jag kommer behöva lämna min familj, för jag bokstavligen älskar att vara hemma och att umgås med min kärleksfulla familj. Och under sommaren vill jag verkligen försöka spendera så mycket tid som möjligt med dem. Fy, nu när jag tänker efter, hur ska jag klara mig utan mina föräldrar? Får ont i magen av den tanken. Blir förmodligen en hel del skypesamtal här framöver, det kan jag lova.


Så, nu ska jag fortsätta umgås med min brorsa, han har typ somnat här i stolen bredvid mig.

Likes

Comments

  • Instagram
  • Blogkeen
  • Nouw